Det här är vad jag jobbar på under min semester. Vänligen observera att det bara är ett första utkast och att texten kan komma att ändras innan den är färdig. Men det är ju bara ytterligare en anledning till att köpa boken någon gång i april-maj eller så ... För den som undrar så finns det fotnoter med förklaringar till vissa av orden i texten, de hör till romanen och innehåller egna små historier, men jag tar inte med dem här.
Se bara, mitt i den hetaste sommaren då folk ofägnades började det snöa. En redig runda het snö.
Över natten hade vintern vänt och kommit tillbaka. Eller så var det kanske sommaren som plötsligt hade gett sig av och vintern som kommit rusande i hasorna på den innan hösten hann emellan. Den här stekheta sommaren var tiden ur led, allt vändes över ända och drog ihop sig. Över en natt föll alla regler till marken, inga lagar gällde längre. Det snöade.
Ja, tiden var ur led, allt vändes över ända.
Vetet var redan moget, men den heta vetedoften som låg tung över bygden dränktes av snön. Människorna i Fägnaby hade gått till sängs utan en tråd på kroppen, fläktat sig med solfjädrar av papper och kaveldunsblad och inte brytt sig om att dra ens ett lakan över sig. Men mitt i natten blåste en stark vind upp och de trevade efter sängkläderna och drog lakanen över sig och ändå var det som om kårar av iskall luft tog sig in genom varenda springa och borrade sig rakt in i märgen – in i hjärtat och levern och mjälten och lungorna borrade den sig – och de stapplade upp och började leta i lådor och skåp efter de undanlagda vintertäckena.
När byborna slog upp dörrarna nästa morgon ropade kvinnorna: ”Å! Det har snöat! Det har kommit het snö mitt i sommaren!”
Och männen tittade ut, funderade en stund och suckade sedan: ”Helvete. Het snö. Ett svältår till.”
Och barnen ropade med klara röster: ”Titta! Det har snöat! Titta! Det har snöat!” Som om det hade varit nyårsafton.
Byns alla almar, popplar, lönnar och pagodträd hade blivit vita. På vintern är det bara grenarna och kvistarna som täcks av snö, men om det snöar på sommaren då träden är täckta av täta lövmassor blir allt med ens vitt – hela berg och bergmassiv av vithet – och kronorna förvandlas till enorma, lysande paraplyer. När bladen och grenarna inte kan bära upp tyngden längre glider snön av och faller som mjöl till marken där den slår upp i moln av glittrande korn.
Den heta snön kom just när vetet hade mognat och många stedler i Baloubergen förvandlades till bleka vintervärldar. På den ena veteåkern efter den andra böjdes stjälkarna under tyngden, pressades obarmhärtigt till marken och begravdes. Ett fåtal vippor stack fortfarande upp ur snön, men de flesta hade brutna nackar och låg omkullslagna hoven droven, som om en storm hade gått fram genom dalen och över slänterna. Om man stod uppe på bergskammen ovanför åkrarna kunde man fortfarande känna vetedoften, som när rökelsen dröjer kvar i begravningspaviljongen efter att kistan har burits iväg.
Se bara, mitt i den hetaste sommaren föll det het snö och det blev vitt överallt.
En ren, jungfrulig värld.
Jag behöver knappast påpeka att för människorna i Fägnaby – denna by i en av Baloubergens dalgångar – var det snöfallet en katastrof.
tisdag 9 december 2014
tisdag 2 december 2014
Processen
Ämnet, en bondkvinnas labyrintiska vandring genom den kinesiska byråkratin för att få rättvisa, kan låta tungt, men Liu skriver med lätt hand och får en att skratta åt de många partitjänstemännen som slickar uppåt och sparkar neråt i sina desperata försök att göra karriär - eller åtminstone inte få sparken.
Om några veckor kommer boken från trycket, så var redo!
torsdag 30 oktober 2014
Writing Chinese
Det är inte utan att jag blir lite avundsjuk när jag ser det här projektet, Writing Chinese, som universitetet i Leeds har dragit igång. I projektet ingår bland annat en läsecirkel där alla som vill får vara med och diskutera månadens roman eller novell, på plats i Leeds eller på nätet. Man har också bjudit in både författare och översättare som föreläser om sina texter. Dessutom anordnas ett symposium nästa år där deltagarna får följa ett verks tillkomst, från den första idén på kinesiska till en färdiga engelska översättningen. Tänk så kul det skulle vara om det gjordes något liknande här.
(Foto: Cathy Cho på Flickr.com)
onsdag 29 oktober 2014
Det föräldralösa barnet Zhao
Nog förstår man att Royal Shakespeare Company fastnade för pjäsen 《趙氏孤兒》 (Det föräldralösa barnet Zhao) av den kinesiske 1200-talsdramatikern Ji Junxiang 紀君祥. Det är något mycket shakespearianskt och elizabetanskt över detta drama om den ondskefulle general Tu'an som mördar sin hederlige rival, minister Zhao, och hela hans släkt - utom förstås ministerns nyfödde sonson, som överlever för att hans mor anförtror honom åt en äldre läkare och sedan tar sitt eget liv för att inte kunna avslöja något om hon blir torterad. När den onde generalen mycket Herodeslikt hotar att döda alla nyfödda barn i landet lämnar Cheng Ying över sitt eget barn och låtsas att det är Zhao. Barnet mördas och Cheng Ying uppfostrar Zhao som sin egen son. Vad som händer sedan kan ni förstås räkna ut: det föräldralösa barnet Zhao växer upp till en ståtlig ung man och får så småningom veta vem han är. Han hämnas på generalen och återfår den ställning han har rätt till.
Det föräldralösa barnet Zhao var det första kinesiska drama som spelades i Europa och inför Royal Shakespeare Companys uppsättning gjordes en nyöversättning till engelska av poeten James Fenton.
RSC:s uppsättning fick en hel del kritik eftersom alla roller spelades av vita skådespelare, detta trots att det finns gott om asiatiska skådespelare i Storbritannien. RSC bemötte kritiken med att den här sortens drama är universellt och att skådespelarnas hudfärg inte spelar någon roll, något som retade många med asiatisk bakgrund som menade att de ofta får höra att de inte passar för olika roller just för att de inte är vita - tydligen pågick där till och med en debatt på 1990-talet om att svarta inte kan spela i Shakespearepjäser. När Det föräldralösa barnet Zhao sattes upp i New York hade skådespelarna däremot asiatisk bakgrund och huvudrollen spelades av B.D. Wong, känd från tv-serien Law & Order.
Alldeles nyligen kom också kortfilmen The Orphan of Zhao Redux av skådespelaren och regissören Daniel York, som också skriver en del om debatten kring RSC:s uppsättning (ni hittar mer info om den på nätet). Reduxversionen är mycket suggestiv och intressant, men man bör nog känna till historien för att få ut det mesta av den.
Självklart har Det föräldralösa barnet Zhao satts upp många gånger på kinesiska scener. Och filmats har den också, senast 2012, då med titeln Sacrifice och Ge You i en av huvudrollerna. Vem vet? En dag kanske den spelas på Dramaten?
Det föräldralösa barnet Zhao var det första kinesiska drama som spelades i Europa och inför Royal Shakespeare Companys uppsättning gjordes en nyöversättning till engelska av poeten James Fenton.
RSC:s uppsättning fick en hel del kritik eftersom alla roller spelades av vita skådespelare, detta trots att det finns gott om asiatiska skådespelare i Storbritannien. RSC bemötte kritiken med att den här sortens drama är universellt och att skådespelarnas hudfärg inte spelar någon roll, något som retade många med asiatisk bakgrund som menade att de ofta får höra att de inte passar för olika roller just för att de inte är vita - tydligen pågick där till och med en debatt på 1990-talet om att svarta inte kan spela i Shakespearepjäser. När Det föräldralösa barnet Zhao sattes upp i New York hade skådespelarna däremot asiatisk bakgrund och huvudrollen spelades av B.D. Wong, känd från tv-serien Law & Order.
Alldeles nyligen kom också kortfilmen The Orphan of Zhao Redux av skådespelaren och regissören Daniel York, som också skriver en del om debatten kring RSC:s uppsättning (ni hittar mer info om den på nätet). Reduxversionen är mycket suggestiv och intressant, men man bör nog känna till historien för att få ut det mesta av den.
Självklart har Det föräldralösa barnet Zhao satts upp många gånger på kinesiska scener. Och filmats har den också, senast 2012, då med titeln Sacrifice och Ge You i en av huvudrollerna. Vem vet? En dag kanske den spelas på Dramaten?
söndag 19 oktober 2014
Som solen på en blå himmel
Konst och kultur är ett andligt ingenjörsprojekt och konstnärer och kulturarbetare är själens ingenjörer. God konst ska vara som solen på en blå himmel och en mild vårvind som inspirerar tanken, värmer hjärtat, förfinar smaken och sopar undan alla tendenser till dekadens och förstämning.
Ni tror kanske att citatet ovan är hämtat från någon 1930-talspamflett mot entartete Kunst eller kanske från inledningen till Sverigedemokraternas kulturprogram, men nej, det kommer från det tal om konst och kultur som Kinas president Xi Jinping höll häromdagen.
Xi var inbjuden till ett symposium om kultur där han, enligt kinesiska media, uppmärksamt lyssnade till representanter för olika kulturformer (författarförbundets ordförande Tie Ning var bland annat på plats för att avlägga rapport) och sedan kom med några egna synpunkter. Jag hade egentligen tänkt översätta ett längre stycke ur hans föredrag, men efter en stund gav jag upp - kinesisk politiskt språk är bland det värsta man kan jobba med eftersom det både är så innehållslöst och fluffigt men samtidigt så fullt av tolkningsmöjligheter. Istället bjuder jag på några korta pärlor och hänvisar vidare till CCTV:s tämligen utförliga rapport samt BBC och The Times.
Ni får ha överseende med att jag inte har orkat putsa på citaten och kom gärna med korrigeringar om det behövs. Stilistiskt är texten inte någon höjdare ens i original ...
En grundförutsättning för kulturell blomstring och utveckling är att det produceras framstående verk som är vårt stora folk och vår stora tidsålder värdiga.
...
Kulturen ska spegla folkets önskningar på ett bra sätt och dess framtida inriktning ska fortsatt vara att tjäna folket och socialismen. Detta är ett grundläggande krav som Partiet ställer på den konstnärliga och kulturella frontlinjen och det är den springande punkt som avgör framtiden för kultursektorn i vårt land.
...
Kulturen får inte svepas med av marknadsekonomins tidvattenvåg eller ta miste på vem den är till för; i så fall förlorar den sin livskraft. Vulgaritet är inte detsamma som folklighet, lusta inte detsamma som förhoppningar, ren sensorisk njutning inte desamma som andlig glädje. Det som ger högkvalitativa verk deras kvalitet är intellektuellt djup, konstnärlig perfektion och utsökt hantverk.
...
Folket är konstens och kulturens källsprång och så fort kulturen avlägsnar sig från folket blir den ett rö utan rot, en klagande utan sjukdom, en kropp utan själ. Om ett konstverk är betydande eller ej avgörs framförallt av om det är skrivet för folket, uttrycker folkets känslor och frambär folkets åsikter.
...
Konstens eviga värde ligger i att den strävar efter det sanna, det goda och det sköna. I sitt högsta stadium kan konsten och kulturen vidröra människors hjärtan, ge dem ett andligt dop, få dem att upptäcka naturens, livets och andens skönhet. Via konst och kultur kan vi föra det sanna, det goda och det sköna vidare, sprida allt bättre och godare värderingar, stärka människors moraliska kompass och hederskänsla, och på så sätt närma oss en livsstil där moral är något som eftersträvas, respekteras och upprätthålls.
Dessa och andra utvalda godbitar kan ni också hitta här (på kinesiska). Om nu bara konstnärer och kulturarbetare följer Xis råd så kommer allt att bli bra. Själv tänker jag tillbringa resten av dagen med att översätta en både deprimerande och (förmodligen) dekadent roman som enligt min mening är djupt moralisk.
Tillägg: En intressant artikel om Zhou Xiaoping, en av de unga författare som Xi hade bjudit in till mötet och som är känd för sina nationalistiska texter på nätet.
Ni tror kanske att citatet ovan är hämtat från någon 1930-talspamflett mot entartete Kunst eller kanske från inledningen till Sverigedemokraternas kulturprogram, men nej, det kommer från det tal om konst och kultur som Kinas president Xi Jinping höll häromdagen.
Xi var inbjuden till ett symposium om kultur där han, enligt kinesiska media, uppmärksamt lyssnade till representanter för olika kulturformer (författarförbundets ordförande Tie Ning var bland annat på plats för att avlägga rapport) och sedan kom med några egna synpunkter. Jag hade egentligen tänkt översätta ett längre stycke ur hans föredrag, men efter en stund gav jag upp - kinesisk politiskt språk är bland det värsta man kan jobba med eftersom det både är så innehållslöst och fluffigt men samtidigt så fullt av tolkningsmöjligheter. Istället bjuder jag på några korta pärlor och hänvisar vidare till CCTV:s tämligen utförliga rapport samt BBC och The Times.
Ni får ha överseende med att jag inte har orkat putsa på citaten och kom gärna med korrigeringar om det behövs. Stilistiskt är texten inte någon höjdare ens i original ...
En grundförutsättning för kulturell blomstring och utveckling är att det produceras framstående verk som är vårt stora folk och vår stora tidsålder värdiga.
...
Kulturen ska spegla folkets önskningar på ett bra sätt och dess framtida inriktning ska fortsatt vara att tjäna folket och socialismen. Detta är ett grundläggande krav som Partiet ställer på den konstnärliga och kulturella frontlinjen och det är den springande punkt som avgör framtiden för kultursektorn i vårt land.
...
Kulturen får inte svepas med av marknadsekonomins tidvattenvåg eller ta miste på vem den är till för; i så fall förlorar den sin livskraft. Vulgaritet är inte detsamma som folklighet, lusta inte detsamma som förhoppningar, ren sensorisk njutning inte desamma som andlig glädje. Det som ger högkvalitativa verk deras kvalitet är intellektuellt djup, konstnärlig perfektion och utsökt hantverk.
...
Folket är konstens och kulturens källsprång och så fort kulturen avlägsnar sig från folket blir den ett rö utan rot, en klagande utan sjukdom, en kropp utan själ. Om ett konstverk är betydande eller ej avgörs framförallt av om det är skrivet för folket, uttrycker folkets känslor och frambär folkets åsikter.
...
Konstens eviga värde ligger i att den strävar efter det sanna, det goda och det sköna. I sitt högsta stadium kan konsten och kulturen vidröra människors hjärtan, ge dem ett andligt dop, få dem att upptäcka naturens, livets och andens skönhet. Via konst och kultur kan vi föra det sanna, det goda och det sköna vidare, sprida allt bättre och godare värderingar, stärka människors moraliska kompass och hederskänsla, och på så sätt närma oss en livsstil där moral är något som eftersträvas, respekteras och upprätthålls.
Dessa och andra utvalda godbitar kan ni också hitta här (på kinesiska). Om nu bara konstnärer och kulturarbetare följer Xis råd så kommer allt att bli bra. Själv tänker jag tillbringa resten av dagen med att översätta en både deprimerande och (förmodligen) dekadent roman som enligt min mening är djupt moralisk.
Tillägg: En intressant artikel om Zhou Xiaoping, en av de unga författare som Xi hade bjudit in till mötet och som är känd för sina nationalistiska texter på nätet.
söndag 28 september 2014
Gamle Xing och hans hund
Igår dog Zhang Xianliang 张贤亮. Zhang föddes 1936, började skriva poesi som tonåring och fick snart problem för att hans dikter inte ansågs vara politiskt korrekta. Under 1950-talets anti-högerkampanjer sattes han i arbetsläger. Han var då 21 år gammal och blev kvar i fångenskap i 22 år. Förhållandena i lägren var svåra, så svåra att Zhang vid ett tillfälle rymde. Det här var 1961, mitt under den stora svälten, och när han uttorkad vågade sig fram till en liten stuga för att be om vatten hittade paret som bodde där döende vid spisen. När han lyfte på locket till grytan för att ta en klunk av soppan såg han en spädbarnshand i vattnet och flydde i panik tillbaka till lägret, där dödligheten just då var lägre än ute i byarna.
När Zhang väl fick möjlighet att skriva och publicera sig igen efter kulturrevolutionens slut berättade han i sina noveller och romaner om just livet i lägret. Framförallt fokuserade han på kärleken - hur man som inspärrad och ensam längtar efter både fysisk kontakt och andlig samhörighet med någon och hur svårt, ja nästan omöjligt, det är att få sina önskningar uppfyllda. Tre av Zhangs berättelser finns översatta till svenska och två har just detta tema: novellen "Kärlek i en fängelsehåla", där en ung inspärrad poet utnyttjar en kvinnlig fångvakts känslor för att förbättra sin situation, och romanen Halva mannen är kvinnan, som handlar om en fånge som får tillåtelse att gifta sig med en kvinnlig medfånge men som är så stukad att han inte klarar av den sexuella delen av förhållandet. Det var en för sin tid (1985) ovanligt öppenhjärtad skildring av sexualitet och förtryck som gjorde djupt intryck på läsarna.
Det jag kommer att minnas av Zhang Xianliang är dock novellen "Gamle Xing och hans hund", en finstämd och sorglig berättelse om en gammal bonde som efter ett misslyckat äktenskap lever ensam med sin gula hund - en byracka som inte har något riktigt namn men som förstår sin husbonde lika väl som husbonden förstår honom. Och så en dag kommer ett påbud från myndigheterna: alla hundar i byarna ska avlivas inom tre dagar ...
Kärlek i en fängelsehåla (som innehåller "Gamle Xing och hans hund" samt "Kärlek i en fängelsehåla") kom ut på Forum 1987 i översättning av Göran Malmqvist, som även skrev ett förord till boken.
Halva mannen är kvinnan 《男人的一半是女人》 kom ut på Forum 1990, i översättning av Lena Jönsson och Ningtsu Malmqvist.
Vill man få tag på de här böckerna idag är det bäst att vända sig till ett bibliotek. Eller så kan man förstås testa med något antikvariat.
Tillägg: Göran Sommardal har mycket vänligt gett mig tillåtelse att publicera sin översättning av ett utdrag ur "Meili", från tidskriften «Shouhuo» (收穫) #3 2005
Under den långa tid jag kämpade, slog och kravlade mig fram i jordbruksarbetet i straffarbetslägret mötte jag många lagbrytare och lagöverträdare, och man kan säga att min erfarenhet därvidlag var amper. Men 1958 när jag begåvades med namn av högeravvikare var mina kollegor bland de straffarbetande allra minst fyllda 18 år. De djupaste intryck som dessa högeravvikare lämnade mig med var att de kunde läsa allt från (prosaantologin) «Guwen guan zhi» 古文觀止,och citera utantill från när baronen av Zheng kväser Duan i Yan 鄭伯克段于鄢 ända till Zheng Bos «Minnesinskription på de fems grav». Men en mage full av klassisk litteratur kan inte avhjälpa svälten. 1960 segnade jag till slut ner ute på åkern av hunger utan att kunna kravla mig upp. Senare hamnade jag i "Oxtältet", och trots att jag bar beteckningen "veteran-revisionist", måste jag i det sällskapet betraktas som ung, och jag borde rätteligen ha kallats "ungdoms-revisionist". Emellertid, den som nu befann sig vid min sida var en ännu inte 10-årig flicka, och på bröstet hängde i en tunt hampa-snöre en liten pappersskylt. En sådan liten skylt måste man på dagens språk hänföras till "pocketgenren" eller "minislaget", och på den tiden var den avgjort inte synlig framme vid kritik- och kampmötet. Därpå hade man på snedden med svart tusch i slängig kursiv skrivit följande:
reaktionära eleven X Meili
Eftersom denna text inte är fritt uppfunnen, så har jag ersatt hennes familjenamn med X. I själva verket är den inskriptionen inristad i mitt hjärta och mina kotor, och jag kan aldrig glömma den.
Med uttryckslöst ansikte och hängande huvud och säkert efter att redan ha hulkat och storgråtit stod Meili där orörlig och översiggiven. Till yttermera visso räknades, vid den avhållna tribunalen, ett och ett av namnen på de i främsta ledet upp i förberedelse för att dessa av regelrätta militärer på lastbilar skulle forslas till avrättningsplatsen som åskådare till avrättningarna, och i bakre ledet befann sig sådana personager som jag. Vi var ditskickade från respektive arbetsenhet, gruva och skola som beordrats att skicka folk dit "till näpst och varnagel". Jag vet inte om Meili hade gripits i skolan eller eller om hon gripits av kvarterets revolutionskommitté. Hon fördes dit av fyra medelålders personer, bland dem någon sorts lärarinna. Att en 10-årig liten "kontrarevolutionär elev" faktiskt skulle behöva bevakas av fyra vuxna människor kom det hela att framstå som om hon vore särdeles viktig eller att hon var någon sorts pundhuvud i behärskning av oanade stridkonster, men jag såg att både hennes fyra beledsagare och de åtta militärerna åkte snålskjuts på hennes bekostnad och tog henne som förevändning för att få övervara dödsskjutningarna. I min berättelse «Van vid att dö» placerade jag hennes far bredvid henne på platsen, men i själva verket fanns han inte. Närmast henne stod den medelålders kvinnan, med spända anletsdrag men också upphetsat ansiktsuttryck. Jag själv fick inte en skymt av förhållandena på "avrättningsstället", ty den soldat som höll mig berövade mig rätten till "näpst och varnagel", och stod fullständigt i vägen framför mig, så att det enda jag kunde observera klart och tydligt var Meili.
Under sommardagens mest solbestrålande zenit, med huvud och ansikte nersmutsade av svett, med den stripiga pannluggen klistrad vid pannan, med tårarna och snoret hoptorkat till en skorpa, och hela ansiktet förvandlat till den kinesiska operans svartmålade Hualian, med nedslagna ögon och sammanbiten mun och utan att se åt något håll stod hon där träaktig som en lerfigur i statyformat. Plötsligt upptäckte jag att hon redan blivit vuxen. Även om hon såg betryckt ut så var hon inte det minsta uppskrämd, hennes uppenbarelse berättade om en inåtvänd envishet, en sorts "vad ska ni ta er till med mig då"? Instinktivt och omärkligt högaktade jag henne och ville räcka henne handen. Men i detta ögonblick skrek någon högljutt något, och den där medelålders kvinnan klappade godmodigt Meili på huvudet och sade:
"Var inte rädd, var inte rädd, det här är ju bara kul för dig!"
Ljudet från hennes ord dog ut, och framför oss hördes det klangfulla men dystra ljudet av "pang pang…" från gevären, som om jag hört ljudet från ett exploderande bildäck. Det var inte bara jag och Meili utan alla som ryckte till, men på ett ögonblick var det över, det blev tyst. Då sänkte sig en underlig tystnad över platsen och som varade ett tiotal minuter, som om alla väntade på en andra gevärssalva. Inte förrän nästa dag skulle gevärselden åter kunna höras, och med ens uppstod ett kackalorum bland massorna, med höga rop fast ingen ropade politiska slogans, men sorlet steg mot himlen. Sedan drev soldaterna ut åskådarna och massan skingrades så småningom på gatan, man gick, man spejade, som om det hela ännu inte var över. Under skingrandet knuffades folk och blev knuffade, och när jag lyfte blicken var Meili med ens försvunnen. Jag hade inte under hela tiden sett hela henne, hur lång hon var, tjock eller smal, var hon hade för kläder på sig den där dagen. Eftersom hon hela tiden hade haft huvudet nedböjt och ansiktet var fyllt av svettränder, torkade tårar, snor, kunde jag inte heller erinra mig hennes ansikte, det enda jag klart och tydligt mindes var den där skylten som hängde runt hennes hals.
När Zhang väl fick möjlighet att skriva och publicera sig igen efter kulturrevolutionens slut berättade han i sina noveller och romaner om just livet i lägret. Framförallt fokuserade han på kärleken - hur man som inspärrad och ensam längtar efter både fysisk kontakt och andlig samhörighet med någon och hur svårt, ja nästan omöjligt, det är att få sina önskningar uppfyllda. Tre av Zhangs berättelser finns översatta till svenska och två har just detta tema: novellen "Kärlek i en fängelsehåla", där en ung inspärrad poet utnyttjar en kvinnlig fångvakts känslor för att förbättra sin situation, och romanen Halva mannen är kvinnan, som handlar om en fånge som får tillåtelse att gifta sig med en kvinnlig medfånge men som är så stukad att han inte klarar av den sexuella delen av förhållandet. Det var en för sin tid (1985) ovanligt öppenhjärtad skildring av sexualitet och förtryck som gjorde djupt intryck på läsarna.
Det jag kommer att minnas av Zhang Xianliang är dock novellen "Gamle Xing och hans hund", en finstämd och sorglig berättelse om en gammal bonde som efter ett misslyckat äktenskap lever ensam med sin gula hund - en byracka som inte har något riktigt namn men som förstår sin husbonde lika väl som husbonden förstår honom. Och så en dag kommer ett påbud från myndigheterna: alla hundar i byarna ska avlivas inom tre dagar ...
Kärlek i en fängelsehåla (som innehåller "Gamle Xing och hans hund" samt "Kärlek i en fängelsehåla") kom ut på Forum 1987 i översättning av Göran Malmqvist, som även skrev ett förord till boken.
Halva mannen är kvinnan 《男人的一半是女人》 kom ut på Forum 1990, i översättning av Lena Jönsson och Ningtsu Malmqvist.
Vill man få tag på de här böckerna idag är det bäst att vända sig till ett bibliotek. Eller så kan man förstås testa med något antikvariat.
Tillägg: Göran Sommardal har mycket vänligt gett mig tillåtelse att publicera sin översättning av ett utdrag ur "Meili", från tidskriften «Shouhuo» (收穫) #3 2005
Under den långa tid jag kämpade, slog och kravlade mig fram i jordbruksarbetet i straffarbetslägret mötte jag många lagbrytare och lagöverträdare, och man kan säga att min erfarenhet därvidlag var amper. Men 1958 när jag begåvades med namn av högeravvikare var mina kollegor bland de straffarbetande allra minst fyllda 18 år. De djupaste intryck som dessa högeravvikare lämnade mig med var att de kunde läsa allt från (prosaantologin) «Guwen guan zhi» 古文觀止,och citera utantill från när baronen av Zheng kväser Duan i Yan 鄭伯克段于鄢 ända till Zheng Bos «Minnesinskription på de fems grav». Men en mage full av klassisk litteratur kan inte avhjälpa svälten. 1960 segnade jag till slut ner ute på åkern av hunger utan att kunna kravla mig upp. Senare hamnade jag i "Oxtältet", och trots att jag bar beteckningen "veteran-revisionist", måste jag i det sällskapet betraktas som ung, och jag borde rätteligen ha kallats "ungdoms-revisionist". Emellertid, den som nu befann sig vid min sida var en ännu inte 10-årig flicka, och på bröstet hängde i en tunt hampa-snöre en liten pappersskylt. En sådan liten skylt måste man på dagens språk hänföras till "pocketgenren" eller "minislaget", och på den tiden var den avgjort inte synlig framme vid kritik- och kampmötet. Därpå hade man på snedden med svart tusch i slängig kursiv skrivit följande:
reaktionära eleven X Meili
Eftersom denna text inte är fritt uppfunnen, så har jag ersatt hennes familjenamn med X. I själva verket är den inskriptionen inristad i mitt hjärta och mina kotor, och jag kan aldrig glömma den.
Med uttryckslöst ansikte och hängande huvud och säkert efter att redan ha hulkat och storgråtit stod Meili där orörlig och översiggiven. Till yttermera visso räknades, vid den avhållna tribunalen, ett och ett av namnen på de i främsta ledet upp i förberedelse för att dessa av regelrätta militärer på lastbilar skulle forslas till avrättningsplatsen som åskådare till avrättningarna, och i bakre ledet befann sig sådana personager som jag. Vi var ditskickade från respektive arbetsenhet, gruva och skola som beordrats att skicka folk dit "till näpst och varnagel". Jag vet inte om Meili hade gripits i skolan eller eller om hon gripits av kvarterets revolutionskommitté. Hon fördes dit av fyra medelålders personer, bland dem någon sorts lärarinna. Att en 10-årig liten "kontrarevolutionär elev" faktiskt skulle behöva bevakas av fyra vuxna människor kom det hela att framstå som om hon vore särdeles viktig eller att hon var någon sorts pundhuvud i behärskning av oanade stridkonster, men jag såg att både hennes fyra beledsagare och de åtta militärerna åkte snålskjuts på hennes bekostnad och tog henne som förevändning för att få övervara dödsskjutningarna. I min berättelse «Van vid att dö» placerade jag hennes far bredvid henne på platsen, men i själva verket fanns han inte. Närmast henne stod den medelålders kvinnan, med spända anletsdrag men också upphetsat ansiktsuttryck. Jag själv fick inte en skymt av förhållandena på "avrättningsstället", ty den soldat som höll mig berövade mig rätten till "näpst och varnagel", och stod fullständigt i vägen framför mig, så att det enda jag kunde observera klart och tydligt var Meili.
Under sommardagens mest solbestrålande zenit, med huvud och ansikte nersmutsade av svett, med den stripiga pannluggen klistrad vid pannan, med tårarna och snoret hoptorkat till en skorpa, och hela ansiktet förvandlat till den kinesiska operans svartmålade Hualian, med nedslagna ögon och sammanbiten mun och utan att se åt något håll stod hon där träaktig som en lerfigur i statyformat. Plötsligt upptäckte jag att hon redan blivit vuxen. Även om hon såg betryckt ut så var hon inte det minsta uppskrämd, hennes uppenbarelse berättade om en inåtvänd envishet, en sorts "vad ska ni ta er till med mig då"? Instinktivt och omärkligt högaktade jag henne och ville räcka henne handen. Men i detta ögonblick skrek någon högljutt något, och den där medelålders kvinnan klappade godmodigt Meili på huvudet och sade:
"Var inte rädd, var inte rädd, det här är ju bara kul för dig!"
Ljudet från hennes ord dog ut, och framför oss hördes det klangfulla men dystra ljudet av "pang pang…" från gevären, som om jag hört ljudet från ett exploderande bildäck. Det var inte bara jag och Meili utan alla som ryckte till, men på ett ögonblick var det över, det blev tyst. Då sänkte sig en underlig tystnad över platsen och som varade ett tiotal minuter, som om alla väntade på en andra gevärssalva. Inte förrän nästa dag skulle gevärselden åter kunna höras, och med ens uppstod ett kackalorum bland massorna, med höga rop fast ingen ropade politiska slogans, men sorlet steg mot himlen. Sedan drev soldaterna ut åskådarna och massan skingrades så småningom på gatan, man gick, man spejade, som om det hela ännu inte var över. Under skingrandet knuffades folk och blev knuffade, och när jag lyfte blicken var Meili med ens försvunnen. Jag hade inte under hela tiden sett hela henne, hur lång hon var, tjock eller smal, var hon hade för kläder på sig den där dagen. Eftersom hon hela tiden hade haft huvudet nedböjt och ansiktet var fyllt av svettränder, torkade tårar, snor, kunde jag inte heller erinra mig hennes ansikte, det enda jag klart och tydligt mindes var den där skylten som hängde runt hennes hals.
tisdag 12 augusti 2014
"Fåglar", novell av Wu Mingyi
En översättning till engelska av Wu Mingyis 吴明益 novell "Fåglar", hämtad ur novellsamlingen Trollkarlen på gångbron 《天桥上的魔术师》, som jag har skrivit om tidigare.
Översättningen är gjord av Michelle Yeh och du hittar den här, i World Literature Today.
Översättningen är gjord av Michelle Yeh och du hittar den här, i World Literature Today.
söndag 13 juli 2014
Önskelista
En liten lista över sånt som jag skulle vilja översätta om jag fick välja själv. Observera att listan inte innehåller sånt som jag arbetar med just nu eller har kontrakt på, som Yan Liankes 《受活》) eller Jin ping mei, och att den är uppställd i bokstavsordning efter författarnas namn, inte efter önskeordning.
- A Yi 阿乙. Vad ska jag göra nu? 《下面,我该干些什么》. Kort och spännande skildring av en ung psykopat på flykt från polisen.
- Chen Qiufan 陈楸帆. Jag skulle hemskt gärna översatta ett urval av novellerna i hans samling Tunn kod 《薄码》 till svenska. Faktum är att jag redan har översatt några av dem ...
- Chi Wei-jan 紀蔚然. Privatdetektiven 《私家偵探 》. Humoristisk och ovanlig deckare om nerdekad dramatiker och professor som bestämmer sig för att bli detektiv och hamnar i klorna på en seriemördare.
- Chi Zijian 迟子建. På floden Arguns högra strand 《额尔古纳河右岸》. Roman om en flickas uppväxt bland renskötande minoritetsfolk. Jag är fullkomligt övertygad om att många svenska läsare skulle älska den.
- Chi Zijian 迟子建. Alla nätter i världen 《世界上所有的夜晚》. Kortroman av samma författare som ovan. Mycket gripande och med en alldeles särskild stämning.
- Huan Yan 欢颜. En ungdom i myrstacken 《蚁族:蚁穴中安放的青春》. Utvecklingsroman om en ung flicka som kommer till Peking för att söka lyckan.
- Noveller av Mu Shiying 穆时英, Liu Na'ou 刘呐鸥 och Shi Zhecun 施蛰存. 1930-tal! Modernism! Shanghai! Sportbilar! Danspalats! Mystiska kvinnor!
- O Thiam Chin. Love, or Something Like Love. En ny novellsamling av författaren till Aldrig bättre. Eftertänksamt, sorgset, mänskligt, vackert.
- Su Tong苏童. Ris 《米》. Helt ärligt en av de mest obehagliga böcker jag har läst. På sitt sätt. Men också mycket vackert och avskalat skriven. Om en man vars hunger driver honom till staden där han snart tar över en risbutik och utvecklas till ett riktigt monster.
fredag 4 juli 2014
Tomrum och elände
Som översättare är det inte så ofta man har tillfälle att möta de som läser ens romaner (eller som läser kinesisk litteratur i svensk översättning överhuvudtaget) och ta del av deras upplevelser och tankar, men under våren hade jag ju nöjet att hålla i en studiecirkel kring Cao Xueqins Drömmar om röda gemak och det satte igång en hel del tankar. Studiecirkelgruppen bestod av tolv personer som alla bestämt hävdade att de ville läsa romanen eftersom de förstod att den var en klassiker, men som också alla vid något tillfälle sade till mig att de trots ihärdiga försök aldrig hade lyckats ta sig förbi de första kapitlen. Det hade förstås säkert delvis med romanens ålder att göra – jag gissar att de flesta av dem inte med något större nöje skulle ha tagit sig igenom en svensk 1700-talsroman – men där fanns också andra problem, såna som hänger ihop med vad man kan och inte kan åstadkomma som översättare.
I essän ”Översättningens elände och härlighet” (publicerad i Kritiker nr. 30 i översättning av Anna Lena Renqvist) från 1937 hävdar den spanske filosofen José Ortega y Gasset att all översättning är omöjligt. Tron på den möjliga översättningen är enligt honom en utopi och en illusion. Ingen text, inte ens den enklaste, går att översätta fullt ut eftersom alla ord bär på associationer som inte existerar i målspråket. Detta, menar han, är översättningens elände. Ortega y Gasset talar om språk som ur vår synvinkel står ganska nära varandra, som franskan, spanskan, tyskan och grekiskan. De är språk som talas inom samma världsdel, där invånarna i hög grad delar eller på något sätt anknyter till samma kultur. Om vi talar om översättning mellan språk som kinesiska och svenska blir uppgiften förstås ännu svårare. För naturligvis är det så som Ortega y Gasset säger: orden är inte bara ord, de är bärare av ett kulturellt innehåll som går långt utöver deras bokstavliga mening.
Man kan, om man vill, försöka att se saken från ett annat håll. Den tyske litteraturvetaren Wolfgang Iser publicerade 1978 boken The Act of Reading där han beskrev samspelet mellan texten och läsaren med hjälp av flera begrepp som jag tror kan vara användbara om man vill försöka förstå de problem som en läsare ställs inför när hon läser en översatt skönlitterär text. Iser menade att det litterära verket egentligen skapas först när det läses och hävdade att det är tomrummen i texten, de inslag av osäkerhet som finns där, som gör att texten kan kommunicera med läsaren eftersom de tvingar läsaren att bli aktiv i sina försök att försöka förstå det hon läser. En text där allt är utskrivet och där det inte finns några tomrum är också en text där det inte finns något att upptäcka, en text som inte engagerar. Detta ger översättaren ett visst hopp, för sett ur den synvinkeln är kanske den översatta texten trots sina brister inte ett misslyckande – kanske ger den till och med mer utrymme åt läsaren att interagera med texten, just för att det alltid uppstår ”tomrum” i form av sånt som inte går att överföra?
Problemet är förstås att tomrummen kan blir så stora att läsaren inte vet hur hon ska fylla ut dem eller inte ens ser dem. Iser talar om textens repertoar, de litterära och kulturella konventioner som författaren och läsaren har gemensamt och som hjälper texten och läsaren att mötas. De olika repertoarelementen struktureras och presenteras via olika strategier och perspektiv som bland annat berättelsen, personerna och berättaren. Men för att detta ska fungera måste läsaren vara bekant med de olika elementen i repertoaren och förstå vad texten refererar till. En läsare utan kunskap om repertoaren kan inte se tomrummen.
Ta till exempel Mo Yans roman Det röda fältet. En kinesisk läsare vid slutet av 1980-talet visste hur en roman om motståndskriget mot Japan förväntades vara skriven och hon kunde se var och hur Mo Yan bröt mot konventionerna genom att till exempel inte beskriva invasionen som en kamp mellan onda japaner och ädla kommunister utan som ett kaos där bönder, småföretagare, rövare och medlemmar i religiösa sekter spelade en minst lika viktig – ja, till och med viktigare – roll än Åttonde routearmén och där motståndskämparna inte alltid handlade genomtänkt utan ofta motsägelsefullt eller rent ut sagt dumt. För den vanliga svenska läsaren är detta brott mot konventionen helt osynligt. Medan det tomrum som de utlämnade kommunistiska kämparna lämnar efter sig blir till en utmaning och en stimulans för den kinesiska läsaren noterar den svenska läsaren inte ens att det finns där. Textens tomrum raderas av ett annat tomrum: bristen på referenser hos läsaren.
Ett annat exempel är beskrivningarna av sex i romanen. Många kineser som läste Det röda fältet när den först publicerades har berättat för mig hur chockerade och upphetsade de blev av det sexuellt suggestiva innehållet. En svensk läsare reagerar förmodligen inte på det sättet. När Mo Yan skriver att farfar och farmor “möttes som fenixfåglar i sorghumfältet” sker det i en scen som den svenska läsaren nog kan finna poetisk men som inte framstår som så fruktansvärt erotiskt djärv, eftersom vi i Sverige är vana vid ganska frispråkiska sexskildringar. Mo Yans blinkningar till kinesisk litterär tradition och klassiker som Berättelser från träskmarkerna och Sällsamma berättelser från Lättjans studerkammare går också den svenska läsaren förbi. Det som återstår är en färgstark skröna med fascinerande bildspråk och oerhört kraftigt våld som kan vara nog så intressant och fängslande i sig, men inte alls ger den svenska läsaren samma upplevelse som den kinesiska.
Ännu svårare blir det när vi går längre tillbaka i tiden. Drömmar om röda gemak är en mångfacetterad text som kan tolkas på olika sätt just på grund av de tomrum som författaren har lämnat åt läsaren. Exakt var utspelas handlingen egentligen? Under vilken tid? Vad betyder spådomarna som Baoyu läser i sin dröm? Och inte minst: vad är sanning och vad är lögn? Trots översättarens mycket utförliga förord till romanens första del var det svårt för läsarna att se tomrummen i texten. Först när jag som lärare lyfte fram dem och påpekade att de fanns där började läsarna reflektera över dem och läsningen blev omedelbart mer intressant. Där fanns också andra, nya tomrum som uppstod på grund av luckor i de svenska läsarnas kunskaper om kinesisk kultur och historia. Bland de ämnen vi diskuterade under kursens gång fanns både större och mindre saker, som de olika huvudpersonernas koppling till de fem faserna 五行, homosexualitet, kinesisk medicin, utbildning, synen på läsning av romaner, hur kinesiska dikter är uppbyggda, familjer och familjeterminologi (mycket uppskattat), otrohet och incest, frisyrer och te. En annan viktig del av diskussionerna var att ständigt återkoppla till de två stora, underliggande ledmotiven i romanen: tomhet/fåfänglighet 空 och underlåtenhet/oförmåga att undervisa 失教. En svensk läsare kan förstås se att Jia Baoyu och hans far Jia Zheng inte fungerar ihop, men hon har svårt att se och förstå hur och när författaren i texten visar på faderns och de andra manliga släktingarnas slapphet när det gäller att leda familjen, vilka följder det får och hur detta tolkades av en kinesisk läsare när romanen skrevs.
Drömmar om röda gemak är förstås ett exceptionellt mångbottnat verk men exemplet med Det röda fältet visar att också modern skönlitteratur kan vara svår för en icke-kinesisk läsare att ta till sig, inte främst för att hon misslyckas med att tolka det skrivna – som hon ju om hon vill faktiskt kan undersöka – utan för att hon misslyckas med att se och tolka tomrummen. De största svårigheterna ligger inte i det man ser utan i det man inte vet att man är blind för. En självklarhet kanske, men det tål att upprepas.
Som översättare är det svårt att råda bot på den här blindheten. Texten kan man inte manipulera hur som helst. Förklarande fotnoter gör sig inte bra i skönlitteratur. Förord och efterord är det man kan bidra med, men då krävs att man har tid till förfogande för att utarbeta dem. Många översättare, särskilt de som också är forskare eller universitetslärare, gör redan detta i sitt yrke. Men även vi som inte har undervisning som en del av vårt uppdrag borde kanske i ännu högre grad ta på oss en undervisande funktion gentemot våra läsare så att vi inte riskerar att som Jia Zheng bli medskyldiga till våra läsares brist på kunskap. Kanske borde vi då också fokusera mer än vi brukar på att hjälpa våra läsare att se det som inte finns i texten snarare än det som finns där.
Det är lätt att känna sig nedstämd och instämma i Ortega y Gassets åsikt att översättning är en omöjlighet eftersom vi bara kan översätta texten, inte det kulturella sammanhanget, repertoaren. Då får man försöka påminna sig om att hans essä inte bara handlade om översättningens elände, utan också om dess härlighet. Människans hela tillvaro utmärks nämligen enligt Ortega y Gasset av hennes förmåga att hela tiden uppfinna nya och omöjliga projekt. ”Allt som är mödan värt – ” skriver han, ”allt som är i sanning mänskligt – är svårt, så svårt att det är omöjligt.”
onsdag 2 juli 2014
South of the Clouds 云之南
Lite musik för ovanlighets skull, av den göteborgsbaserade musikern Zeng Xiaogang. Du hittar fler exempel på hans musik på soundcloud och på hans blogg.
Tack till @AndersGusson för tips via Twitter!
tisdag 1 juli 2014
Podcast: Chan Koonchung och Champa, chauffören
Chan Koonchung, som skrev den dystopiska thrillern Den gyllene tidsåldern, kom nyligen ut med en ny roman, 《裸命》, som även finns i engelsk översättning av Nicky Harman, med titeln The Unbearable Dreamworld of Champa the Driver.
Jag har inte hunnit läsa den än, men om man är intresserad av Chan så kan man lyssna på en intervju med honom här om just den romanen (och litet till) på engelska. I en annan intervju, den här på engelska PEN:s webbplats, berättar han om de fem stereotyper om Tibet som han har försökt undvika i Champa the Driver:
Jag har inte hunnit läsa den än, men om man är intresserad av Chan så kan man lyssna på en intervju med honom här om just den romanen (och litet till) på engelska. I en annan intervju, den här på engelska PEN:s webbplats, berättar han om de fem stereotyper om Tibet som han har försökt undvika i Champa the Driver:
- den romantiska
- den andliga
- den nedlåtande
- den statiska
- den ömkande
fredag 13 juni 2014
Frank O'Connor International Short Story Award 2014
Nomineringarna för The Frank O'Connor International Short Story Award 2014 är klara och två författare kända från denna blogg (och en del andra ställen) finns med på listan.
Det är O Thiam Chin, vars novellsamling Love, or Something Like Love jag har skrivit ett kort inlägg om här, och Zhang Yueran 张悦然 som är nominerad för den engelska översättningen av 《十爱》, Ten Loves. Översättare är Jeremy Tiang, som så skickligt översatte hennes roman Löftesfågeln.
Som vanligt är det inte helt lätt att få tag på böcker från Singapore om man bor i Sverige och inte vill betala för hög frakt samt tull. Men vill man läsa Zhang Yueran på kinesiska så finns hennes böcker att låna på Internationella biblioteket. Jag kommer nog att skriva något om novellsamlingen här på bloggen, så småningom.
Lycka till, bägge två!
fredag 6 juni 2014
Ny kinesisk animerad film: 大鱼·海棠
Om allt går som det ska kommer den animerade filmen 大鱼·海棠 (ordagrant Den stora fisken och vildäpplet, men den lär väl få en bättre titel kan man hoppas) att ha premiär nästa år. Filmen handlar om en flicka som förvandlas till en val och om en pojke som försöker rädda henne men dör. Valflickan försöker sedan hålla liv i den döde pojkens själ.
Projektet bygger på crowd funding, vilket inte är så vanligt i Kina. Här ser ni en 10 minuter lång demo av filmen och som ni märker är den extremt Miyazakiinspirerad, om än i kinesisk miljö. Ljudet har fallit bort på vissa ställen men det gör inte så mycket. Hoppas att den blir så fin som den verkar! Och att den blir färdig i tid.
onsdag 4 juni 2014
Lyckan finns att köpa
Med en aldrig sinande optimism som enda bagage ser Lyckan Lius karriär ut att gå spikrakt uppåt. Han charmar gamla damer, gör fynd på soptippen och räddar kvinnor i nöd. Tillsammans med Wufu och tiggaren Shi Kackalorum tar han jobb på ett bygge mot löfte om en fantastisk dagslön. Men så var det ju det där med hans försvunna njure och liket i det hoprullade täcket ...
”Mycket får romanen att framstå som en kinesisk Of mice and men, men den är så mycket mer, kanske Kinas första genuint existentiella roman vars dramatis personae hör hemma i samhällets lägsta skikt.”
Göran Malmqvist
Lyckan - en komisk och bitvis sorglig roman av den flerfaldigt prisbelönade författaren Jia Pingwa. Nu på svenska i en bokhandel nära dig.
söndag 1 juni 2014
Tiananmen 25 år
Nu på tisdag kommer författaren Ma Jian att delta i ett seminarium arrangerat av Svenska PEN samt ICPC på ABF-huset i Stockholm. Tillsammans med en grupp andra kommer han att tala om massakern i Peking 1989 och vad som har hänt sedan dess. I samband med detta har jag översatt ett utdrag ur Ma Jians roman Beijing Coma som åtminstone delvis kommer att användas under kvällen. Ma Jian har gett mig lov att publicera en del av texten här.
Jag har skrivit om romanen redan tidigare här på bloggen och jag tycker mycket om den. Ma Jian följer händelserna på Himmelska fridens torg via minnena hos en ung man som ligger i koma och som inte kan meddela sig med omvärlden. Först när han har återupplevt, erkänt och bearbetat det som hände blir han fri från den förlamning som binder honom vid sängen. Vid det laget har hans mor nästan blivit galen och hans hem raserats runt om honom. En skarp och passande bild för tillståndet i post-massakerns Kina, där ledarna tyvärr har valt en motsatt strategi som går ut på att glömma och trycka undan det som hände. Till den som vill läsa mer om det rekommenderar jag Louisa Lims nyutkomna bok The People's Republic of Amnesia.
---------------------------------------------------------------
Strålkastaljuset där ute gör natten lika ljus som dagen. Arbetarna försöker demolera balkongen utanför lägenheten intill. Ett öronbedövande dån av borrar och slag från släggor. Hela huset skakar och några sekunder senare hör jag balkongen rasa till marken. Armeringsrören av stål som når över till vår balkong böjs så kraftigt att metallramarna kring fönstren vrids och glasrutorna splittras. Moln av damm väller in i mitt rum. ”Det där är min balkong!” skriker mor. ”Ni har ingen rätt att röra den!” Hon hostar i ärmen, sliter åt sig ficklampan och öppnar ytterdörren. När hon kliver ut ropar arbetarna:”In med dig! Taket kommer att rasa! Gå omedelbart in i lägenheten!”
”Hur vågar ni ta ner taket! Min son ligger fortfarande till sängs …”
”Vi lämnar biten över er lägenhet”, säger förmannen. ”Gå tillbaka in nu. Det är inte säkert här. Titta, hela trappavsatsen är borta.”
Mor kommer inte att kunna hämta några fler av de där tillplattade kartongerna som hängde utanför dörren och som hon brukade elda med.
De börjar borra i vatten- och avloppsrören. Oljudet är olidligt. Byggnaden skakar så häftigt att min kropp studsar. Järnsängen glider sakta över golvet. Det känns som om trumhinnorna ska explodera … För tio år sedan lovade jag mor att jag skulle ta med henne till Amerika och uppfylla fars önskan om att begravas i fri jord. Hon borde tillbringa dagarna ute i solen, sitta och småprata med sina pensionerade eller arbetslösa vänner, dansa solfjädersdanser med grannarna i parken … När solen skiner är till och med dammet genomskinligt. Jag vill att ultraviolett ljus ska falla på mitt ansikte, på handflatorna och handryggarna, på kläderna, på håret, på skorna. Jag bryr mig inte om ifall jag är inne i en bur eller utanför, bara solskenet når mig. När solen är framme blåser ljumma vindar. Några löv faller från träden. En ny dag börjar …
”Vågar ni förvägra en kinesisk medborgare hans rättigheter när fanan fladdrar?” Jag föreställer mig att hon har plockat fram den kinesiska flaggan som jag tog med mig till en av protestmarscherna och nu viftar med den. Hon måste ha satt fast den på en pinne för länge sedan och bara väntat på det här tillfället.
”Lägg ner flaggan och gå tillbaka in! Du ockuperar statlig egendom. Och du har ingen rätt att vifta med flaggan …”
”Folket ska segra!” skriker mor. ”Ner med fascismen!”
I De ädlas land växter en planta som kallas xunhua. Den har ett mycket kort liv. Den gror på morgonen och dör samma kväll.
Gryningen närmade sig och luften fylldes av stanken från brända bildäck och khakiuniformer.
En enorm konvoj med militärlastbilar körde förbi. De var fullpackade med soldater. En grupp på ungefär trettio män i vita underkläder gick förbi på andra sidan vägen och gjorde segertecken mot oss. Tang Guoxian sade att de var poliser som hade tagit av sig uniformerna och vägrade att lyda myndigheternas order.
Store Chan och lille Chan knöt fast vår universitetsflagga i några kvistar och höll upp den, vilket fick vår lilla grupp att se litet mindre eländig ut. Men vid det här laget var jag så utmattad att jag knappt kunde gå och än mindre uppbåda kraft att skrika slagord. En av restaurangerna vi passerade hade redan hängt upp en banderoll där det stod: SKYDDA BESLUTSAMT PARTIETS CENTRALKOMMITTÉS STORA LEDARE. När Wu Bin fick syn på den plockade han åt sig cigarettändaren ur Tang Guoxians ficka och sprang iväg och tände eld på den.
Vi var ungefär två tusen som hade lämnat torget men gruppen verkade krympa ju längre vi gick, som när en bäck rinner ut över torr mark. Yu Jin bar Mimis ryggsäck. Mimi och Bai Ling gick hand i hand. Xiao Li släntrade barfota efter Chen Di. Flaggorna vi hade tagit med oss från torget var slitna och trasiga.
Vi gick norrut och nådde så småningom fram till Liubukoukorsningen. Nu var vi tillbaka på Chang’an-avenyn igen, efter att ha gått ett varv västerifrån. Vi stod stilla och stirrade på Zhongnanhais röda murar, medvetna om att ledarna som hade beordrat massakern kopplade av i sina lyxvillor bakom dem. Tusentals soldater stod triumferande på vakt utanför murarna med gevären i högsta hugg. En lång rad stridsvagnar och pansarfordon hade bildat en solid blockad som gjorde att det inte gick att se torget. Bakom dem svävade en grön sol över horisonten.
Wang Fei slog på sin svarta megafon och skrek: ”Folket ska segra! Ner med fascismen!”
Tang Guoxian viftade med universitetsflaggan och alla skanderade Wang Feis slogan, snabbare och snabbare. Men så fort flickorna började skrika brast de ut i gråt.
Bai Ling lånade Wang Feis megafon och ropade: ”Se inte på soldaterna! De försöker skrämma oss. Strunta i dem!” Rösten var hes. Hon fick anstränga sig så mycket för att få ur sig något att senorna på halsen buktade ut.
En av stridsvagnarna lämnade plötsligt blockaden, dånade fram mot oss och avfyrade en tårgaskanister som exploderade med en smäll mitt i hopen. Ett moln av gul rök slukade oss. Halsen brände och ögonen sved. Jag blev yr och kunde inte stå rakt. Mimi svimmade. När jag försökte släpa bort henne till sidan av vägen snubblade jag och föll.
Medan vi fortfarande försökte kravla ut ur den stickande röken hörde jag en annan stridsvagn närma sig. Den stannade ett ögonblick mitt på vägen och dundrade sedan vidare, runt oss. När den svängde svepte det stora kanonröret över mitt huvud och slog omkull några studenter bredvid mig. Jag reste mig och sprang upp på trottoaren. Ett pansarfordon närmade sig och avfyrade en skur av kulor. Alla försökte ta skydd. Jag hörde Wang Fei skrika. Jag såg mig om men den gula röken var fortfarande så tjock att jag inte kunde se klart. Jag väntade. Jag visste att stridsvagnen måste ha kört över flera personer. När röken lyfte såg jag en scen som brände sig fast på näthinnorna. Bland några krossade cyklar på den bit av vägen som stridsvagnen just hade passerat låg en grupp tysta, tillplattade kroppar. Jag kunde se Bai Lings gulvita randiga t-tröja och röda banderoll. De var dränkta i blod. Hennes ansikte var alldeles platt. En tofs svart hår dolde den utdragna munnen. Ett öga flöt i en blodpöl bredvid henne. Wang Feis hopknycklade svarta megafon låg på hennes bröst, bredvid en slinga ångande tarmar. Höger arm och hand var oskadda. Två fingrar drog långsamt ihop sig – beviset på att hon några ögonblick tidigare hade varit en levande människa.
Wang Fei låg intill henne. Han stödde sig på armbågen och drog i remmen för att få loss megafonen från Bai Lings bröst. Benpiporna i benen låg blottade som knäckta bambustänger. De blodiga byxorna och delar av de krossade benen hade fastnat i stycken av Bai Lings kropp. Jag kastade en blick på stridvagnen, som nu hade stannat, och såg att bitar av hans byxor och ben satt fast i larvfötterna.
Tang Guoxian och jag rusade fram till Wang Fei, lyfte honom och skrek: ”Hämta hjälp!”
Medan några av de som bodde i närheten skyndade fram till oss körde stridsvagnen bort med Wang Feis kött och lämnade två blodiga spår efter sig på vägen.
Tang Guoxian tog av sig skjortan, rev den i två delar, drog av Wang Feis trasiga jeans och band tyget hårt om de blödande låren. Dong Rong slet av sig jackan och lade den över Wang Feis bröst. Wang Fei hade svimmat. Vi drog upp honom på trottoaren. De darrande läpparna styvnade. En röd lampa blinkade på walkie-talkien som han fortfarande höll i handen. En röst hördes i högtalaren: ”Ner med fascismen! Länge leve …”
Sedan fick jag syn på Chen Di. Hans vänstra fot hade krossats och han höll krampaktigt fast sig i metallstaketet vid vägkanten. Frågetecknen på hans t-tröja verkade skrika av ångest. Bredvid honom låg Qiu Fa orörlig i en pöl av blod. När Yu Jin och gamle Fu försökte dra upp honom upptäckte de att han hade träffats av en kula från pansarfordonet. Det rann blod ur ett sår i ryggen.
Studenter omfamnade varandra och grät. Mimi stod på knä på vägen och ylade av sorg. Gamle Fu slet av sitt röda pannband och torkade tårarna med det.
Store Chans kropp var helt pulvriserad och var inte mycket mer än ett blodigt spår av larvfötter. Några vita tänder låg på marken där hans huvud hade varit. När lille Chan fick syn på kroppen släppte han gitarren och sprang dit. Han halkade i en pöl mosat kött och ramlade omkull. Blod stänkte upp i ansiktet. Han plockade upp store Chans vänstra hand, som fortfarande var intakt, drog av bomullshandsken och stirrade på det digitala armbandsuret som satt fast runt handleden.
Tang Guoxian skrek: ”Hjälp mig att lyfta Wang Fei!” och jag insåg plötsligt att vi kanske skulle kunna rädda honom. Jag hjälpte Tang Guoxian att lägga honom på en skottkärra av trä och sedan tog jag tag i handtagen och vi sprang så fort vi kunde.
”Var ligger närmaste sjukhus?” skrek vi medan vi sprang. ”Ta er till Fuxingsjukhuset!” ropade någon.
”Det är en massa sårade där redan!”
Vi sprang vidare. Jag kunde inte riktigt se de ljusa och mörka föremålen som blixtrade förbi. Jag var helt tom i huvudet. Det kändes som jag vadade genom knädjupt vatten.
Framme vid sjukhusentrén ställde jag mig framför skottkärran för att dra upp Wang Fei på min rygg, men det var så mycket blod på marken att jag halkade omkull.
Tang Guoxian och Wu Bin släpade in Wang Fei i entrén och ropade på hjälp.
Läkaren som kom fram till dem såg ut som om han just hade tagit sig upp ur en flod av blod. Handskarna och ansiktsmasken var klarröda. ”Lägg honom på den där båren och vänta här!” ropade han. ”Det är redan fullt inne på avdelningarna.”
(Fotot är taget av Axel Kirch och finns på Flickr.com)
torsdag 29 maj 2014
Svaret
卑鄙是卑鄙者的通行证, 高尚是高尚者的墓志铭, 看吧,在那镀金的天空中, 飘满了死者弯曲的倒影。 冰川纪过去了, 为什么到处都是冰凌? 好望角发现了, 为什么死海里千帆相竞? 我来到这个世界上, 只带着纸、绳索和身影, 为了在审判之前, 宣读那些被判决的声音。 告诉你吧,世界 我--不--相--信! 纵使你脚下有一千名挑战者, 那就把我算作第一千零一名。 我不相信天是蓝的, 我不相信雷的回声, 我不相信梦是假的, 我不相信死无报应。 如果海洋注定要决堤, 就让所有的苦水都注入我心中, 如果陆地注定要上升, 就让人类重新选择生存的峰顶。 新的转机和闪闪星斗, 正在缀满没有遮拦的天空。 那是五千年的象形文字, 那是未来人们凝视的眼睛。 |
Svaret Gemenhet är den gemenes passersedel, ädelmod är den ädles gravskrift. Se hur de dödas förvridna skuggor svävar i den förgyllda skyn! Istiden är förbi varifrån kommer alla dessa istappar? Godahoppsudden har upptäckts, varför tävlar då tusen segel på Döda havet? När jag kom till denna världen medförde jag endast papper, rep och en skugga, för att innan domen föll föra de dömdas talan: Jag säger dig, värld jag - vägrar - att - tro! Om ett tusen utmanare ligger under dina fötter, räkna då mig som den ett tusen och förste. Jag vägrar att tro att himlen är blå; jag vägrar att tro på åskans muller; jag vägrar att tro att drömmar är falska; jag vägrar att tro att döden inte hämnas. Om ödet vill att havet bryter igenom sina vallar, låt då det bittra vattnet strömma in i mitt hjärta; om ödet vill att landet höjer sig, låt då mänskligheten söka sig till nya höjder. Ett plötsligt omkast och nya stjärnor späckar nu den obeslöjade skyn. De är femtusenåriga bildtecken, de är kommande släktens stirrande ögon. |
Dikten av Bei Dao skrevs 1979; Göran Malmqvists översättning är hämtad ur Stranden och det bortskämda barnet från 1983.
onsdag 28 maj 2014
Avslutad studiecirkel
Vårens studiecirkel kring den första delen i svenska översättningen av Drömmar om röda gemak, Guldåldern, avslutades igår med trevlig middag på vietnamesiska restaurangen Nem Nem Quan. Det hela har varit mycket givande för mig som cirkelledare och förhoppningsvis också för deltagarna. Särskilt uppskattat var besöket av översättaren Pär Bergman. Till hösten fortsätter vi som vanlig läsecirkel med del två, Silveråldern.
Jag skulle gärna göra om hela cirkeln nu när jag har lärt mig hur jag ska göra, så om det finns intresse kanske vi kan ta om den ett varv till nästa vår.
måndag 26 maj 2014
fredag 16 maj 2014
Jinpingmei som tecknad serie
Synkroniciteten är nästan skrämmande. Är det universum som försöker säga mig något? Nå, här är i alla fall en artikel om tecknade versioner av Jinpingmei: "Jin Porn Mei: Comic Book Adaptions of the Chinese Novel" av Nick Stember.
Två artiklar om kinesisk science fiction
Den som är intresserad av kinesisk science fiction kan med fördel läsa två artiklar som har publicerats på Tor.com de senaste veckorna: "The Worst of All Possible Universes and the Best of All Possible Worlds" av Liu Cixin och "The Torn Generation: Chinese Science Fiction in a Culture in Transition" av Chen Qiufan. Bägge artiklarna är översatta av Ken Liu.
onsdag 14 maj 2014
Jag är ingen Pan Jinlian!
Wang Gongdao gäspade.
”Vad vill du?”
”Jag vill prata med Wang Gongdao.”
”Och vem är du?”
”Är du kusin till Ma Dalians mamma borta i Familjen Mas by?”
Wang Gongdao kliade sig i huvudet, funderade en stund och nickade sedan.
”Och du vet att Ma Dalians svärföräldrar kommer från Familjen Cuis by?”
Wang Gongdao nickade.
”Och du vet att Ma Dalians svägerska har gift sig och flyttat till Familjen Hus vik?”
Wang Gongdao kliade sig i hårbottnen, funderade en stund och skakade sedan på huvudet.
”Vet du att en kusin till mig gifte sig med en brorson till Ma Dalians svägerskas svärföräldrar?”
Wang Gongdao rynkade på ögonbrynen.”Vart vill du komma egentligen?”
Li Xuelian sade: "Jag vill skilja mig."
Li Xuelian vill skilja sig, men det är lättare sagt än gjort. Hon är nämligen redan skild. Fast det är inte på riktigt. Eller, ja, det var inte meningen att det skulle vara på riktigt. Hon hade ju bara råkat bli gravid av misstag fast familjen redan hade ett barn och för att hennes man inte skulle få sparken från fabriken kom de överens om att de skulle skilja sig och låta vårdnaden av barn nummer ett tillfalla maken. När nummer två väl var fött skulle de gifta om sig igen. Varje familj får bara ha ett barn, men det finns ingen lag som säger att två ensamstående personer med varsitt barn inte får gifta sig.
En smart plan. Om det inte hade varit för att hennes man istället gifte om sig med en annan. Nu vill Li Xuelian ha hämnd och den bästa hämnden - det har hon insett - är inte att döda karlsloken (som hon först tänkte) utan att ställa till med så mycket besvär för honom att den nya frun sticker och hans liv blir ett enda elände. Hur det blir med det får ni veta när den här boken någon gång mot slutet av året kommer ut på svenska. På kinesiska heter den 《我不是潘金》 Jag är ingen Pan Jinlian och författare är Liu Zhenyun, som har skrivit en hel rad mycket lästa och uppskattade romaner varav flera har filmatiserats.
Wang Gongdao sade: ”Varför vill du skilja dig? Kommer ni inte överens?”
”Det är värre än så.”
”Är det någon tredje part inblandad?”
”Det är värre än så.”
”Inte så hemskt att det leder till dråp eller mord, väl?”
”Om du inte hjälper mig så går jag hem och tar livet av honom!”
Det där gav Wang Gongdao en chock och han reste sig genast och hällde upp litet te åt Li Xuelian. ”Inte får man ta livet av folk, inte. Och om du gör det kan du ju inte skilja dig.” Han blev stående med tekannan lyft. ”Jo, förresten – vad var det du hette?”
”Jag heter Li Xuelian.”
”Och din man?”
”Qin Yuhe.”
”Vad arbetar han med?”
”Han är lastbilsförare på konstgödselfabriken.”
”Hur länge har ni varit gifta?”
”Åtta år.”
”Har du med dig äktenskapsbeviset?”
”Jag har med mig skilsmässointyget.” Hon knäppte upp några knappar i jackan och plockade fram ett papper ur innerfickan.
Wang Gongdao sträckte på sig. ”Vad ska du skilja dig för om du redan är skild?”
”Den här skilsmässan var falsk.”
Wang Gongdao studerade skilsmässointyget. Det hade varit hopknycklat och var alldeles skrynkligt. När han hade undersökt det inifrån och ut sade han: ”Det ser inte särskilt falskt ut. Ditt namn finns med och Qin Yuhes också.”
”Skilsmässointyget är inte falskt, men skilsmässan är det.”
Wang Gongdao knackade på papperet med fingret. ”Det spelar ingen roll om ni låtsades eller ej, det här intyget är äkta och därmed är ni lagenligt skilda.”
Li Xuelian sade: ”Det är just det som är problemet.”
Wang Gongdao kliade sig i huvudet och funderade. ”Vad är det du vill egentligen?”
Li Xuelian sade: ”Jag vill gå till domstol och bevisa att skilsmässan var falsk. Jag vill bli gift med den djävla oäktingen Qin Yuhe igen och sedan vill jag skilja mig.”
Wang Gongdao förstod ingenting. Han fortsatte att klia sig i huvudet. ”Om du nu ändå tänker skilja dig från den där Qin så är det väl onödigt att dra igång en sådan process när ni redan är skilda?”
Li Xuelian sade: ”Ja, det säger alla. Men det tycker inte jag.”
”Vad vill du?”
”Jag vill prata med Wang Gongdao.”
”Och vem är du?”
”Är du kusin till Ma Dalians mamma borta i Familjen Mas by?”
Wang Gongdao kliade sig i huvudet, funderade en stund och nickade sedan.
”Och du vet att Ma Dalians svärföräldrar kommer från Familjen Cuis by?”
Wang Gongdao nickade.
”Och du vet att Ma Dalians svägerska har gift sig och flyttat till Familjen Hus vik?”
Wang Gongdao kliade sig i hårbottnen, funderade en stund och skakade sedan på huvudet.
”Vet du att en kusin till mig gifte sig med en brorson till Ma Dalians svägerskas svärföräldrar?”
Wang Gongdao rynkade på ögonbrynen.”Vart vill du komma egentligen?”
Li Xuelian sade: "Jag vill skilja mig."
Li Xuelian vill skilja sig, men det är lättare sagt än gjort. Hon är nämligen redan skild. Fast det är inte på riktigt. Eller, ja, det var inte meningen att det skulle vara på riktigt. Hon hade ju bara råkat bli gravid av misstag fast familjen redan hade ett barn och för att hennes man inte skulle få sparken från fabriken kom de överens om att de skulle skilja sig och låta vårdnaden av barn nummer ett tillfalla maken. När nummer två väl var fött skulle de gifta om sig igen. Varje familj får bara ha ett barn, men det finns ingen lag som säger att två ensamstående personer med varsitt barn inte får gifta sig.
En smart plan. Om det inte hade varit för att hennes man istället gifte om sig med en annan. Nu vill Li Xuelian ha hämnd och den bästa hämnden - det har hon insett - är inte att döda karlsloken (som hon först tänkte) utan att ställa till med så mycket besvär för honom att den nya frun sticker och hans liv blir ett enda elände. Hur det blir med det får ni veta när den här boken någon gång mot slutet av året kommer ut på svenska. På kinesiska heter den 《我不是潘金》 Jag är ingen Pan Jinlian och författare är Liu Zhenyun, som har skrivit en hel rad mycket lästa och uppskattade romaner varav flera har filmatiserats.
Wang Gongdao sade: ”Varför vill du skilja dig? Kommer ni inte överens?”
”Det är värre än så.”
”Är det någon tredje part inblandad?”
”Det är värre än så.”
”Inte så hemskt att det leder till dråp eller mord, väl?”
”Om du inte hjälper mig så går jag hem och tar livet av honom!”
Det där gav Wang Gongdao en chock och han reste sig genast och hällde upp litet te åt Li Xuelian. ”Inte får man ta livet av folk, inte. Och om du gör det kan du ju inte skilja dig.” Han blev stående med tekannan lyft. ”Jo, förresten – vad var det du hette?”
”Jag heter Li Xuelian.”
”Och din man?”
”Qin Yuhe.”
”Vad arbetar han med?”
”Han är lastbilsförare på konstgödselfabriken.”
”Hur länge har ni varit gifta?”
”Åtta år.”
”Har du med dig äktenskapsbeviset?”
”Jag har med mig skilsmässointyget.” Hon knäppte upp några knappar i jackan och plockade fram ett papper ur innerfickan.
Wang Gongdao sträckte på sig. ”Vad ska du skilja dig för om du redan är skild?”
”Den här skilsmässan var falsk.”
Wang Gongdao studerade skilsmässointyget. Det hade varit hopknycklat och var alldeles skrynkligt. När han hade undersökt det inifrån och ut sade han: ”Det ser inte särskilt falskt ut. Ditt namn finns med och Qin Yuhes också.”
”Skilsmässointyget är inte falskt, men skilsmässan är det.”
Wang Gongdao knackade på papperet med fingret. ”Det spelar ingen roll om ni låtsades eller ej, det här intyget är äkta och därmed är ni lagenligt skilda.”
Li Xuelian sade: ”Det är just det som är problemet.”
Wang Gongdao kliade sig i huvudet och funderade. ”Vad är det du vill egentligen?”
Li Xuelian sade: ”Jag vill gå till domstol och bevisa att skilsmässan var falsk. Jag vill bli gift med den djävla oäktingen Qin Yuhe igen och sedan vill jag skilja mig.”
Wang Gongdao förstod ingenting. Han fortsatte att klia sig i huvudet. ”Om du nu ändå tänker skilja dig från den där Qin så är det väl onödigt att dra igång en sådan process när ni redan är skilda?”
Li Xuelian sade: ”Ja, det säger alla. Men det tycker inte jag.”
måndag 12 maj 2014
Mo Yan om översättning
En intervju gjord under The Asia Society's National Chinese Language Conference 2014 (engelsk textning).
fredag 9 maj 2014
Rävandar och kannibaler i 1600-talets Vietnam
Domare Tan och hans vän Dinh är på väg hem efter en lång resa. De färdas inkognito, för de befinner sig i södra Vietnam som styrs av den rebelliske krigsherren Nguyen, en man som Tan föraktar.
Under ett tillfälligt stopp i hamnstaden Faifo passar Dinh på att gå ut på staden medan Tan vilar upp sig på sitt rum och på en trevlig restaurang vid stranden kommer han i samspråk med den stilige Monsieur Jolie. De två kommer utmärkt överens och M. Jolie berättar om en ny erotisk roman från Kina som är så osedlig att den har blivit förbjuden. Den heter Jin ping mei och han har ett exemplar på sitt rum. Medan M. Jolie betalar notan går Dinh upp på hans rum (restaurangen fungerar också som värdshus) för att leta efter boken, men väl där blir han vittne till ett mord och sitter strax själv i finkan som misstänkt. Tan har nu fem dagar på sig att hitta den skyldige innan stadens blodtörstige domare kommer hem och förkunnar dödsdomen.
Till råga på allt hemsöks trakten sedan ett par år tillbaka av en kannibal som skickar kroppsdelar och hånfulla meddelanden till polisen och kallar sig själv för Gourmeten. Och domare Tan får ta itu med både munkar och nunnor, japaner och portugiser, rävkvinnor och gatflickor innan han har löst mysteriet.
L'esprit de la renarde av Tran-Nhut är ytterligare en charmig deckare i serien om den vietnamesiske mandarin Tan. Väl värd att läsa och ett inte alls dåligt sätt att hålla sin franska vid liv. Och så är ju Jin ping mei med på ett hörn också.
Under ett tillfälligt stopp i hamnstaden Faifo passar Dinh på att gå ut på staden medan Tan vilar upp sig på sitt rum och på en trevlig restaurang vid stranden kommer han i samspråk med den stilige Monsieur Jolie. De två kommer utmärkt överens och M. Jolie berättar om en ny erotisk roman från Kina som är så osedlig att den har blivit förbjuden. Den heter Jin ping mei och han har ett exemplar på sitt rum. Medan M. Jolie betalar notan går Dinh upp på hans rum (restaurangen fungerar också som värdshus) för att leta efter boken, men väl där blir han vittne till ett mord och sitter strax själv i finkan som misstänkt. Tan har nu fem dagar på sig att hitta den skyldige innan stadens blodtörstige domare kommer hem och förkunnar dödsdomen.
Till råga på allt hemsöks trakten sedan ett par år tillbaka av en kannibal som skickar kroppsdelar och hånfulla meddelanden till polisen och kallar sig själv för Gourmeten. Och domare Tan får ta itu med både munkar och nunnor, japaner och portugiser, rävkvinnor och gatflickor innan han har löst mysteriet.
L'esprit de la renarde av Tran-Nhut är ytterligare en charmig deckare i serien om den vietnamesiske mandarin Tan. Väl värd att läsa och ett inte alls dåligt sätt att hålla sin franska vid liv. Och så är ju Jin ping mei med på ett hörn också.
lördag 26 april 2014
I vilket Anna paxar ett klassisk verk och samtidigt vägrar att tala om när översättningen ska bli färdig
Förra hösten skrev jag en artikel för tidskriften Karavan om så kallade tjänstemannaromaner eller byråkratiromaner, med En tjänstemans anteckningar av Wang Xiaofang som typiskt exempel. För någon vecka sedan bestämde jag mig för att jag ska översätta alla tjänstemannaromaners moder - Jin ping mei 《金瓶梅》 av den anonyme författaren med pseudonymen Den leende lärde från Lanling 兰陵笑笑生. Pengar, droger, makt, korruption och mycket, mycket sex är kanske vad folk brukar få i tankarna när man nämner den här romanen. Eller bara sex, sex, sex, sex och mycket, mycket sex.
Huvudpersonen heter Ximen Qing och är en apotekare med smak för livets goda som mutar till sig en offentlig tjänst, lever ett depraverat liv och dryga tvåtusen sidor senare (här gissar jag på ett ungefär hur lång romanen skulle vara på svenska) dör en ganska gräslig död efter att ha överdoserat på dåtidens Viagra. Sex fruar hinner han skaffa sig och de är inte de enda som han och hans kompanjoner förlustar sig med.
Jin ping mei (som skulle kunna översättas Plommonblomman i guldvasen) är en sedeskildring från sent 1500-tal vars handling utspelar sig under slutet av Song-dynastin, närmare exakt under åren 1112-1127, men naturligtvis är en kritik av de styrandes moral under den tid då den skrev. Den är en av de tidigaste - faktiskt den allra tidigaste - av de stora kinesiska romanerna som inte bygger på muntligt traderade berättelser (även om den inleds som en spin-off på Berättelser från träskmarkerna) och som inte är episodisk till sin struktur utan en lång sammanhållen historia.
Romanen har blivit notorisk för sina mycket detaljerade sexscener och har följaktligen under långa perioder varit förbjuden eller enbart publicerats i censurerad form. I den första engelska översättningen, som gjordes av Clement Egerton och kom ut 1939, var alla de "osedliga" avsnitten på latin så att inte vem som helst skulle kunna läsa dem.
Och att jag skriver det här inlägget just nu är för att jag på något sätt vill försöka paxa den här boken. Jag tänker översätta den och om någon annan vill göra detsamma så går det förstås bra, men det kanske vore smartare att välja något annat verk så breddar vi utgivningen av kinesisk litteratur en aning. Nu har jag ju inget förlag till den här översättningen och därmed ingen deadline, så det lär bli ett utdraget projekt som får löpa på vid sidan om allt annat jag ska göra. Men om en tio år eller så är jag kanske färdig. Eller lagom till pensionen. Vi får se. Och jag kommer inte att översätta till latin.
tisdag 8 april 2014
Teaser trailer
Om du gillade Stjärnenatt så har du något att se fram emot.
I sommar, kanske framemot sensommaren nån gång, kommer Skogens hemligheter ut på Mirando Bok. En mycket fin bilderbok för en lite yngre åldersgrupp än Stjärnenatts, med svartvita bilder och kort, poetisk text.
Håll ögonen öppna!
I sommar, kanske framemot sensommaren nån gång, kommer Skogens hemligheter ut på Mirando Bok. En mycket fin bilderbok för en lite yngre åldersgrupp än Stjärnenatts, med svartvita bilder och kort, poetisk text.
Håll ögonen öppna!
torsdag 6 mars 2014
The Three Body Problem
I oktober i år kommer Tor Books att ge ut en engelsk översättning av 《三体》, The Three Body Problem, första delen i Liu Cixins trilogi. Översättare är den eminente Ken Liu, själv en sf-författare av rang, vilket glädjande nog har fått förlaget att placera även hans namn på omslaget. Det ska bli spännande att se hur romanen tas emot. De följande två delarna kommer också att översättas och ges ut av Tor Books.
onsdag 5 mars 2014
Illusionernas asyl
Marimo
Med en ansträngning öppnar han ögonen och kloaken slinker omedelbart in i springan av ljus och gömmer sig. Han kan inte komma ihåg vilken väg han sprang och han har glömt vad det var han flydde ifrån.
Framför sig ser han smala, avlånga solar i prydliga rader. Ljuset brer ut sig i ett jämnt, glänsande dis och det tar en lång stund innan han kan avgöra om det han ser verkligen är himlen. De senaste gångerna han har vaknat på gatan har han bara sett en dovt skimrande dimma. Den här gången har han verkligen druckit för mycket. Förut kunde han dricka hur mycket granatäppelrött, skalbaggsgrönt, solnedgångsorange, morgonrodnadslila och havsblått som helst … Det fanns ingen provrörssprit i huvudstaden som fick honom att se rörformade vita solar. Först när pupillerna mödosamt har ställt in sig kan han se tydligt och upptäcker att den låga himlen inte är någon riktig himmel utan ett tak som är täckt av lysrör. Han är fyrtio år gammal och nu sluter han ögonen igen. En liten ljussvans slinker in under ögonlocken och viftar glatt på svansen. Han är inte säker på om han är vaken men när han blundar vet han att han heter Dali. Världen bakom de slutna ögonlocken gläder sig: han är i alla fall inte så full att han har glömt sitt namn.
Han tycker sig minnas att han tidigare rusade genom kloaken, eller kanske flydde. Under den panikslagna färden framåt trängde vattnet igenom byxbenen och kysste knäna och sedan var all den värme som borde ha funnits mellan dem borta. Han tittar ner och där flyter bollformade föremål som är täckta av algliknande taggar och sträcker ut sig i en lång kedja in i det tunnelliknande mörkrets djup. När hans ben sätter fart på vågorna krockar bollarna med varandra, knuffas och trängs, och de luddiga mörkgröna silkeshänderna på deras ytor rör sig. När svarta skuggfläckar dyker upp på de mosstäckta väggarna börjar han springa.
Ur: Illusionernas asyl 《幻舱》 av Gao Yifeng 高翊峰.
Med en ansträngning öppnar han ögonen och kloaken slinker omedelbart in i springan av ljus och gömmer sig. Han kan inte komma ihåg vilken väg han sprang och han har glömt vad det var han flydde ifrån.
Framför sig ser han smala, avlånga solar i prydliga rader. Ljuset brer ut sig i ett jämnt, glänsande dis och det tar en lång stund innan han kan avgöra om det han ser verkligen är himlen. De senaste gångerna han har vaknat på gatan har han bara sett en dovt skimrande dimma. Den här gången har han verkligen druckit för mycket. Förut kunde han dricka hur mycket granatäppelrött, skalbaggsgrönt, solnedgångsorange, morgonrodnadslila och havsblått som helst … Det fanns ingen provrörssprit i huvudstaden som fick honom att se rörformade vita solar. Först när pupillerna mödosamt har ställt in sig kan han se tydligt och upptäcker att den låga himlen inte är någon riktig himmel utan ett tak som är täckt av lysrör. Han är fyrtio år gammal och nu sluter han ögonen igen. En liten ljussvans slinker in under ögonlocken och viftar glatt på svansen. Han är inte säker på om han är vaken men när han blundar vet han att han heter Dali. Världen bakom de slutna ögonlocken gläder sig: han är i alla fall inte så full att han har glömt sitt namn.
Han tycker sig minnas att han tidigare rusade genom kloaken, eller kanske flydde. Under den panikslagna färden framåt trängde vattnet igenom byxbenen och kysste knäna och sedan var all den värme som borde ha funnits mellan dem borta. Han tittar ner och där flyter bollformade föremål som är täckta av algliknande taggar och sträcker ut sig i en lång kedja in i det tunnelliknande mörkrets djup. När hans ben sätter fart på vågorna krockar bollarna med varandra, knuffas och trängs, och de luddiga mörkgröna silkeshänderna på deras ytor rör sig. När svarta skuggfläckar dyker upp på de mosstäckta väggarna börjar han springa.
Ur: Illusionernas asyl 《幻舱》 av Gao Yifeng 高翊峰.
En bok, en författare: Nutida kinesisk litteratur
Jag hade helt missat den här fina intervjun med bibliotekarien, sinologen och författaren Kerstin Johansson i serien En bok, en författare. Hon berättar om sin bok Nutida kinesisk litteratur och om litteratur i Kina idag.
söndag 23 februari 2014
Love, or something like love
Det kan låta sorgligt (och det är det) men det är också mycket bra. O Thiam Chin har hittat ett tonfall som han behärskar och han vet precis hur långt han kan gå utan att stämningen slår över och blir melodramatisk. Han kan annat också - jag har läst noveller av ett helt annat slag från hans penna - men det visar han inte här. Och inte mig emot, för jag tycker mycket om de här berättelserna.
Här finns en äldre dam vars sonsons osunda förhållande till småflickor lockar fram egna minnen från ett övergrepp i ungdomen; en pojke vars bäste vän omkommer i en olycka; en otrogen make som trånar efter en yngre kvinna på semestern; en make som får ett meddelande från sin döda hustru och en medelålders man som minns ett kärleksmöte som kunde ha förändrat hans liv om han bara hade vågat ... Den här gången har O Thiam Chin också författat två noveller som utspelar sig i förgången tid, hos ett kringvandrande rövarband i Kina och på den berömde sjöfararen general Zheng Hes sista resa.
Nu är det bara att hålla tummarna för att även denna novellsamling blir utgiven på svenska.
tisdag 18 februari 2014
Drömmar om röda gemak: tv-serien
söndag 9 februari 2014
Under arbete
Just nu håller jag på att översätta ännu en roman av Mo Yan: Grodan eller Grodor 《蛙》 - vi får se vad det blir för titel. Den handlar om en kvinna, berättarens faster, en ung och vacker barnmorska som älskas av alla för sin förmåga att hjälpa havande kvinnor men som senare blir byns största hatobjekt eftersom hon får ta på sig ansvaret för att driva igenom barnbegränsningspolitiken i socknen, en krävande uppgift som också bryter ner henne.
Springpojken Wan, berättaren, råkar själv i knipa när hans egen fru i hemlighet gör sig av med sin spiral och ser till att bli gravid med ett andra barn.
Eftersom det är så länge sedan jag lade ut något på den här bloggen tänkte jag bjuda på ett litet smakprov, men ni får tänka på att texten fortfarande är "under arbete" och inte riktigt färdig. Här har berättarens familj ställt till med fest och faster, som inte var bjuden, dyker upp ändå.
”Pratar ni om mig?” sade faster med hög röst och klev in på gården. Det starka ljuset från lamporna fick henne att kisa. Hon hade satt på sig ett par svarta små solglasögon som fick henne att se både tuff och löjlig ut på samma gång. ”Måste ni ha så starka lampor? Som farfarsmor brukar säga: Även om man äter i mörker lär man inte stoppa maten i näsan. Det går åt kol för att hålla lamporna tända och kolet har brutits av människor. De har det minsann inte lätt. Tretusen fot under jorden i ett livs levandes helveteshål och med korrupta tjänstemän och fula chefer på det. De dör som flugor, de stackars gruvarbetarna. Varje bit kol dryper av människoblod!” Faster satte ena handen i midjan och höll ut andra armen framför sig med näven sluten och pekfingret och långfingret rakt ut. Hon var klädd i den sorts uniformsjacka och byxor som hade varit så populära på 1970-talet och med sina uppkavlade ärmar, stadiga kropp och vita hår såg hon ut som om hon varit en partitjänsteman från kulturrevolutionen. Det gjorde mig sorgsen att se hur vår en gång så hibiskusvackra faster hade förvandlats.
Storebror och hans fru hade varit tveksamma till att bjuda henne på festen och när de frågade far hade han funderat en stund och sedan sagt: ”Det är bäst att avstå. Den senaste tiden har hon varit litet … Hon bor ju inte ens här i byn … Vi får se … ” När hon nu dök upp blev alla rätt generade. Vi reste oss upp, handfallna.
”Vad är det med er? Här är man ute på vift halva livet och när man äntligen kommer hem till fadershuset så blir man inte ens erbjuden en sittplats?” sade faster gällt.
Då kom vi till våra sinnen och alla skyndade sig att erbjuda henne just deras plats.
”Du var den första vi tänkte på när vi funderade på inbjudningarna”, förklarade storebror och hans fru i mun på varandra. ”Familjens högsäte är alltid reserverat för dig.”
”Ha!” Faster slog sig tungt ner på platsen bredvid far. ”Stormunnen!” sade hon till storebror. ”Så länge din far är i livet är det inte jag som ska sitta på hedersplatsen och den blir inte min när han dör heller! Bortgifta döttrar är som utspillt vatten, eller vad säger du, bror?”
”Men du är inte någon vanlig kvinna. Du är familjens hjälte!” Far pekade på de andra som satt runt bordet. ”Vilka av de här ungdomarna har du förlöst?”
”En bra karl pratar inte om gamla bedrifter”, sade faster. ”På den tiden … Vad ska vi prata om det för? Nu dricker vi! Har ni inget glas åt mig? Nå, men jag har i alla fall sprit med mig.” Hon fumlade fram en flaska Maotai ur den tjocka jackan och ställde den på bordet med en smäll. ”Femtio år gammal Maotai som jag fick i present av en partitjänsteman från Tinglan. Han hade en älskarinna som var tjugoåtta år yngre än han själv och han var som besatt av att få en son. Hon hade hört att jag kunde förvandla flickfoster till pojkar och krävde att jag skulle hjälpa henne. ’Det där är bara usla lögner som gamla kvacksalvare slår i folk’, sade jag till henne, men hon trodde mig inte och började lipa så att tårarna sprutade och vägrade att gå. Hon föll nästan på knä framför mig och sade att karlns riktiga fru hade fött honom två flickor och att han skulle bli hennes om hon födde en son. Karln var en sån där feodal jävel som tycker att pojkar är bättre än flickor. Partitjänstemän på den nivån borde veta bättre men, nej!” Faster frustade av ilska. ”Inte har de fått sina pengar på lagligt sätt heller, de där typerna. Vem annars ska man suga ut, om inte en sån? Jag plockade ihop några olika sorters medicin åt henne, litet av allt jag hade – angelica, jams, rehmannia, lakritsrot, sånt som kostar tio fen näven – och till sist var jag uppe i trettio yuan. Fast jag tog hundra av henne varje gång hon kom förbi och hon var så lycklig att hon nästan snubblade in i sin röda bil och for iväg som en pil. Och så i morse kom de förbi för att tacka mig, partitjänstemannen och hon, med en liten son i famnen och en stor påse cigaretter och sprit. De sade att de hade haft tur som fått min medicin, för annars hade det inte blivit någon pojke.” Faster skrattade högt, tog glaset som storebror vördnadsfullt hade ställt ner framför henne och tömde det i ett drag. Sedan slog hon sig på benet och sade: ”Jag höll på att skratta på mig. Va? Hur kan partitjänstemän, som ju påstås ska vara så välutbildade, bete sig så idiotiskt? Hur skulle man kunna byta kön på ett foster? Om jag hade kunnat det skulle jag ha fått Nobelpriset i medicin för länge sedan. Häll upp ett glas till åt mig!” Hon höll fram sitt tomma glas. ”Maotaiflaskan ska ni inte öppna, den ska storebror ha.”
”Nej, nej, nej”, sade far genast. ”Min mage tål inte sån sprit, det vore ett rent slöseri.”
Faster tryckte flaskan i händerna på honom. ”Om jag ger den till dig så ska du dricka den.”
Far kände på sigillsnöret runt korken och frågade försiktigt: ”Hur mycket kostar en sån här flaska?”
”Minst åttatusen!” sade min svägerska. ”Och jag har hört att de har gått upp i pris.”
”Himmel”, sade far. ”Vad är det för sprit? Inte ens draktårar och vindblod är värda så mycket! Med tanke på att vetet inte kostar mer än en och femtio kilot måste de ha klämt in femtusen kilo vete i den här flaskan. Jag skulle kunna jobba som en slav hela livet utan att ha råd med en halvpanna en gång!” Han höll fram flaskan mot faster. ”Det är bäst att du tar tillbaka den. Jag kan inte dricka sånt här. Det kommer att ta livet av mig.”
”Jag har gett den till dig och du ska dricka den”, sade faster. ”Det är ju inte jag som har betalat för den. Att inte dricka vore bortkastat. Det är precis som när jag var fånge hos japanerna i Pingdu och de bjöd oss på middag: maten var gratis och att inte äta skulle ha varit meningslöst, så varför inte ta för sig?”
”Visst, det låter väl rimligt”, sade far, ”men när man tänker på att en sån här liten flaska starkvatten är så dyr … ”
”Storebror”, sade faster. ”Det där förstår du dig inte på. Jag lovar dig att ingen som dricker sån här sprit har betalat för den med egna pengar. Ska de betala själva får de dricka sånt här – ” hon lyfte sitt eget glas och tömde det i ett drag. ”Du är drygt åttio. Hur många år har du på dig att supa?” Hon slog sig för bröstet och sade stolt: ”Nu tänker din gamla lillasyster avge ett löfte här inför alla ungdomarna: från och med idag ska jag se till att du alltid har Maotai att dricka! Vad ska vi oroa oss för? Förr var vi rädda för vargen och sedan för tigern och ju räddare vi var desto fler djävlar smög sig på oss. Häll upp! Ser ni inte att det är tomt? Snålar ni med brännvinet?”
”Nej, självklart inte, faster. Drick så mycket du vill!”
”Hm. Det blir nog ändå inte så mycket”, sade faster sårat. ”Kommer ni ihåg den gången när jag söp ikapp med oäktingarna på folkkommunen? De där gubbarna trodde att jag skulle göra mig själv till åtlöje och så slutade det med att de själva söp sig stupfulla och låg och ylade under bordet som en flock hundar. Nej, kom igen nu, ungdomar! Skål!”
”Ät litet mat, faster.”
”Mat? Er farfarsfar kunde dricka ett halvt krus sorghumbrännvin med bara en stjälk salladslök som tilltugg. Folk som verkligen kan supa behöver ingen mat! Ni – ni är riktiga matvrak!”
När faster hade fått några glas i sig blev hon varm och knäppte upp knapparna i jackan, dunkade far i ryggen och sade: ”Jag sade ju åt dig att dricka! Nu är det bara vi två kvar i livet. Vad ska vi leva för om vi inte får äta och dricka? Så länge man inte använder sina pengar är de bara papper, det är först när man sätter sprätt på dem som de har något värde. Vi kan våra hantverk vi, så vi behöver väl inte oroa oss för att bli fattiga? Även de högsta tjänstemän och ministrar skaffar barn och blir sjuka och då kommer de till oss.” Hon skrattade till. ”Ja, och dessutom kan jag ju byta kön på barn i moderlivet och göra flickfoster till pojkar. Vilken konst, va? Jag skulle kunna ta tiotusen för det och de skulle gladeligen betala.”
”Men om de äter dina dekokter och sedan får en flicka i alla fall?” sade far nervöst.
”Äsch, det där förstår du dig inte på”, svarade hon. ”Vad går traditionell kinesisk medicin ut på? Alla örtläkare är spågubbar och en spågubbe slingrar sig hit och dit tills han har snärjt in sina offer helt och fullt. Men inte snärjer han sig själv, inte!”
Springpojken Wan, berättaren, råkar själv i knipa när hans egen fru i hemlighet gör sig av med sin spiral och ser till att bli gravid med ett andra barn.
Eftersom det är så länge sedan jag lade ut något på den här bloggen tänkte jag bjuda på ett litet smakprov, men ni får tänka på att texten fortfarande är "under arbete" och inte riktigt färdig. Här har berättarens familj ställt till med fest och faster, som inte var bjuden, dyker upp ändå.
”Pratar ni om mig?” sade faster med hög röst och klev in på gården. Det starka ljuset från lamporna fick henne att kisa. Hon hade satt på sig ett par svarta små solglasögon som fick henne att se både tuff och löjlig ut på samma gång. ”Måste ni ha så starka lampor? Som farfarsmor brukar säga: Även om man äter i mörker lär man inte stoppa maten i näsan. Det går åt kol för att hålla lamporna tända och kolet har brutits av människor. De har det minsann inte lätt. Tretusen fot under jorden i ett livs levandes helveteshål och med korrupta tjänstemän och fula chefer på det. De dör som flugor, de stackars gruvarbetarna. Varje bit kol dryper av människoblod!” Faster satte ena handen i midjan och höll ut andra armen framför sig med näven sluten och pekfingret och långfingret rakt ut. Hon var klädd i den sorts uniformsjacka och byxor som hade varit så populära på 1970-talet och med sina uppkavlade ärmar, stadiga kropp och vita hår såg hon ut som om hon varit en partitjänsteman från kulturrevolutionen. Det gjorde mig sorgsen att se hur vår en gång så hibiskusvackra faster hade förvandlats.
Storebror och hans fru hade varit tveksamma till att bjuda henne på festen och när de frågade far hade han funderat en stund och sedan sagt: ”Det är bäst att avstå. Den senaste tiden har hon varit litet … Hon bor ju inte ens här i byn … Vi får se … ” När hon nu dök upp blev alla rätt generade. Vi reste oss upp, handfallna.
”Vad är det med er? Här är man ute på vift halva livet och när man äntligen kommer hem till fadershuset så blir man inte ens erbjuden en sittplats?” sade faster gällt.
Då kom vi till våra sinnen och alla skyndade sig att erbjuda henne just deras plats.
”Du var den första vi tänkte på när vi funderade på inbjudningarna”, förklarade storebror och hans fru i mun på varandra. ”Familjens högsäte är alltid reserverat för dig.”
”Ha!” Faster slog sig tungt ner på platsen bredvid far. ”Stormunnen!” sade hon till storebror. ”Så länge din far är i livet är det inte jag som ska sitta på hedersplatsen och den blir inte min när han dör heller! Bortgifta döttrar är som utspillt vatten, eller vad säger du, bror?”
”Men du är inte någon vanlig kvinna. Du är familjens hjälte!” Far pekade på de andra som satt runt bordet. ”Vilka av de här ungdomarna har du förlöst?”
”En bra karl pratar inte om gamla bedrifter”, sade faster. ”På den tiden … Vad ska vi prata om det för? Nu dricker vi! Har ni inget glas åt mig? Nå, men jag har i alla fall sprit med mig.” Hon fumlade fram en flaska Maotai ur den tjocka jackan och ställde den på bordet med en smäll. ”Femtio år gammal Maotai som jag fick i present av en partitjänsteman från Tinglan. Han hade en älskarinna som var tjugoåtta år yngre än han själv och han var som besatt av att få en son. Hon hade hört att jag kunde förvandla flickfoster till pojkar och krävde att jag skulle hjälpa henne. ’Det där är bara usla lögner som gamla kvacksalvare slår i folk’, sade jag till henne, men hon trodde mig inte och började lipa så att tårarna sprutade och vägrade att gå. Hon föll nästan på knä framför mig och sade att karlns riktiga fru hade fött honom två flickor och att han skulle bli hennes om hon födde en son. Karln var en sån där feodal jävel som tycker att pojkar är bättre än flickor. Partitjänstemän på den nivån borde veta bättre men, nej!” Faster frustade av ilska. ”Inte har de fått sina pengar på lagligt sätt heller, de där typerna. Vem annars ska man suga ut, om inte en sån? Jag plockade ihop några olika sorters medicin åt henne, litet av allt jag hade – angelica, jams, rehmannia, lakritsrot, sånt som kostar tio fen näven – och till sist var jag uppe i trettio yuan. Fast jag tog hundra av henne varje gång hon kom förbi och hon var så lycklig att hon nästan snubblade in i sin röda bil och for iväg som en pil. Och så i morse kom de förbi för att tacka mig, partitjänstemannen och hon, med en liten son i famnen och en stor påse cigaretter och sprit. De sade att de hade haft tur som fått min medicin, för annars hade det inte blivit någon pojke.” Faster skrattade högt, tog glaset som storebror vördnadsfullt hade ställt ner framför henne och tömde det i ett drag. Sedan slog hon sig på benet och sade: ”Jag höll på att skratta på mig. Va? Hur kan partitjänstemän, som ju påstås ska vara så välutbildade, bete sig så idiotiskt? Hur skulle man kunna byta kön på ett foster? Om jag hade kunnat det skulle jag ha fått Nobelpriset i medicin för länge sedan. Häll upp ett glas till åt mig!” Hon höll fram sitt tomma glas. ”Maotaiflaskan ska ni inte öppna, den ska storebror ha.”
”Nej, nej, nej”, sade far genast. ”Min mage tål inte sån sprit, det vore ett rent slöseri.”
Faster tryckte flaskan i händerna på honom. ”Om jag ger den till dig så ska du dricka den.”
Far kände på sigillsnöret runt korken och frågade försiktigt: ”Hur mycket kostar en sån här flaska?”
”Minst åttatusen!” sade min svägerska. ”Och jag har hört att de har gått upp i pris.”
”Himmel”, sade far. ”Vad är det för sprit? Inte ens draktårar och vindblod är värda så mycket! Med tanke på att vetet inte kostar mer än en och femtio kilot måste de ha klämt in femtusen kilo vete i den här flaskan. Jag skulle kunna jobba som en slav hela livet utan att ha råd med en halvpanna en gång!” Han höll fram flaskan mot faster. ”Det är bäst att du tar tillbaka den. Jag kan inte dricka sånt här. Det kommer att ta livet av mig.”
”Jag har gett den till dig och du ska dricka den”, sade faster. ”Det är ju inte jag som har betalat för den. Att inte dricka vore bortkastat. Det är precis som när jag var fånge hos japanerna i Pingdu och de bjöd oss på middag: maten var gratis och att inte äta skulle ha varit meningslöst, så varför inte ta för sig?”
”Visst, det låter väl rimligt”, sade far, ”men när man tänker på att en sån här liten flaska starkvatten är så dyr … ”
”Storebror”, sade faster. ”Det där förstår du dig inte på. Jag lovar dig att ingen som dricker sån här sprit har betalat för den med egna pengar. Ska de betala själva får de dricka sånt här – ” hon lyfte sitt eget glas och tömde det i ett drag. ”Du är drygt åttio. Hur många år har du på dig att supa?” Hon slog sig för bröstet och sade stolt: ”Nu tänker din gamla lillasyster avge ett löfte här inför alla ungdomarna: från och med idag ska jag se till att du alltid har Maotai att dricka! Vad ska vi oroa oss för? Förr var vi rädda för vargen och sedan för tigern och ju räddare vi var desto fler djävlar smög sig på oss. Häll upp! Ser ni inte att det är tomt? Snålar ni med brännvinet?”
”Nej, självklart inte, faster. Drick så mycket du vill!”
”Hm. Det blir nog ändå inte så mycket”, sade faster sårat. ”Kommer ni ihåg den gången när jag söp ikapp med oäktingarna på folkkommunen? De där gubbarna trodde att jag skulle göra mig själv till åtlöje och så slutade det med att de själva söp sig stupfulla och låg och ylade under bordet som en flock hundar. Nej, kom igen nu, ungdomar! Skål!”
”Ät litet mat, faster.”
”Mat? Er farfarsfar kunde dricka ett halvt krus sorghumbrännvin med bara en stjälk salladslök som tilltugg. Folk som verkligen kan supa behöver ingen mat! Ni – ni är riktiga matvrak!”
När faster hade fått några glas i sig blev hon varm och knäppte upp knapparna i jackan, dunkade far i ryggen och sade: ”Jag sade ju åt dig att dricka! Nu är det bara vi två kvar i livet. Vad ska vi leva för om vi inte får äta och dricka? Så länge man inte använder sina pengar är de bara papper, det är först när man sätter sprätt på dem som de har något värde. Vi kan våra hantverk vi, så vi behöver väl inte oroa oss för att bli fattiga? Även de högsta tjänstemän och ministrar skaffar barn och blir sjuka och då kommer de till oss.” Hon skrattade till. ”Ja, och dessutom kan jag ju byta kön på barn i moderlivet och göra flickfoster till pojkar. Vilken konst, va? Jag skulle kunna ta tiotusen för det och de skulle gladeligen betala.”
”Men om de äter dina dekokter och sedan får en flicka i alla fall?” sade far nervöst.
”Äsch, det där förstår du dig inte på”, svarade hon. ”Vad går traditionell kinesisk medicin ut på? Alla örtläkare är spågubbar och en spågubbe slingrar sig hit och dit tills han har snärjt in sina offer helt och fullt. Men inte snärjer han sig själv, inte!”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)