Upptäck romanen

Facklitteratur översatt från andra språk än engelska är inte vanlig i Sverige - kanske hittar man någon enstaka tysk eller fransk fackbok, kanske några få i översättning från andra nordiska språk. Men kinesiska? Nja, då är det förmodligen den X:te versionen av Krigskonsten eller Daodejing. Nu kommer i alla fall Yan Liankes Upptäck romanen, där den Nobelpristippade författaren (som också är professor i litteraturvetenskap vid Folkets universitet i Peking) diskuterar de olika former av verklighet som speglas i litteraturen, olika sätt att förhålla sig till orsak och verkan, och den riktning han själv ser som mest lovande för den kinesiska litteraturen: mytorealismen.

Yan tar upp kända västerländska verk som Anna Karenina, Processen och Brott och straff, men även kinesiska moderna klassiker som Den sanna historien om Ah Q, Gränsland och Bröderna. Han betraktar litteraturen ur ett kinesiskt perspektiv och drar sig inte för att rikta en känga eller två mot de kollegor som böjer sig alltför djupt inför censuren. Den fabricerade verkligheten, den falska bild av livet och samhället som makten vill att författarna ska måla upp, står i fokus för den första delen av texten.

Ordet ”fabricerad” har här, som jag tolkar det, åtminstone en uppenbar innebörd, nämligen att det rör sig om ”kontrollerad beställning och rena påhitt”. Kontrollen består av maktutövande, av förtryck och brutal kraft; ”beställning” syftar på hur författarna, till priset av ett dövat samvete och en förlorad integritet, godkänner den ömsesidigt fördelaktiga affären när makten lägger en order. Föremålet för handeln är en osynlig produkt. Det vill säga: bägge parter bemödar sig gemensamt om att ur tomma intet – med hjälp av uppdiktade och verkligen upplevda men kraftigt överdrivna erfarenheter där det enstaka och unika fallet framställs som vanligt förekommande – fabricera en litterär verklighet som knappt existerar och som, om den gjorde det, enbart skulle glimma till för ett kort ögonblick i historien. En sådan fabricerad verklighet är kärnan i och förutsättningen för den fabricerade realismens existens och läsarnas tro på den. Denna litteratur är sedan ett halvsekel tillbaka den dominerande i hela Kina, detta dryg 9 600 000 kvadratkilometer stora land, och dess rötter är så djupa, dess lövverk så tätt och dess frukter så rikliga att ingen längre ifrågasätter den – ungefär på samma vis som alla förr i tiden var övertygade om existensen av Penglais mytiska öar eller de hägringar som uppenbarade sig vid horisonten. Ingen hade någonsin sett öarnas magiska palats på nära håll, men de trodde ändå på de bara alltför levande fantasierna. På samma sätt är det med den fabricerade verkligheten. Landet behöver en fabricerad realism, och den grundas i sin tur på en fabricerad verklighet – en verklighet som både författare och läsare så småningom har kommit att tro på. Denna verklighet har blivit ett måste för generationer av författare och utgör grunden för deras existens, deras tänkande och skapande.

Nästan alla de insatser som görs av den kinesiska propagandan, de kulturella institutionerna och det kinesiska författarförbundet syftar till att skapa och fullända denna fabricerade realism. Konkret sker detta genom att man skapar en fabricerad verklighet inuti litteraturen. Denna kontroll förvandlar man så till en vacker blomsterfe, allestädes närvarande och så bländande skön att hon måste vara verklig – ja, det vore närmast en skam för vår storslagna tidsålder och vår till synes dynamiska sociala verklighet om hon inte gjordes till den nationella litteraturens stöttepelare. 

 Men Upptäck romanen handlar inte alls enbart om censur och tvång. Den största delen av boken handlar om olika sätt att skapa sammanhang i en litterär text, om absolut kausalitet, semi-kausalitet och icke-kausalitet, till exempel. Läs den och se vad en kinesisk litteraturvetare och författare har att säga om romanens utveckling, från 1800-talet och fram till idag.

Två nya böcker: Yan Lianke och Liu Zhenyun

Två nya kinesiska romaner har kommit på svenska under de första två månaderna i år: Yan Liankes 阎连科 Explosionskrönika 《炸裂志》(Atlantis) och Liu Zhenyuns 刘震云 Barn av sin tid 《吃瓜时代的儿女们》(Wanzhi). Bägge författarna finns redan tidigare utgivna på svenska och i båda fallen känner man lätt igen deras stil.

Fast det är klart, särskilt Yan Lianke är ju en författare som verkligen varierar sig - det är stor skillnad på hur han skriver i t.ex. Drömmar om byn Ding, De fyra böckerna och Explosionskrönika. Stilmässigt ligger Explosionskrönika närmast Lenins kyssar, med sina vansinniga påhitt och kraftiga överdrifter. I just det här fallet passar det utmärkt att kalla boken en absurd satir (en etikett som jag personligen inte alls tycker lämpar sig för vare sig Drömmar om byn Ding eller De fyra böckerna).

I Explosionskrönika följer läsaren ett litet samhälles minst sagt explosionsartade utveckling till supermetropol på samma nivå som Peking. I Sprängrifte pågår sedan lång tid tillbaka en fejd mellan två familjer, Kong och Zhu. En gång i tiden var det Zhus som hade makten, men när unge Kong Mingliang visar sig ha en extrem fallenhet för att berika sig (och resten av byn) övergår den i familjen Kongs händer. Men det är först när Kong Mingliang och den vackra Zhu Ying slår sina påsar ihop som det hela tar fart på riktigt. Den nya ekonomiska politiken inte bara tillåter utan uppmuntrar människor att berika sig med alla till buds stående medel, och Sprängriftes välstånd och Kong Mingliangs karriär bygger redan från början på stöld, våld, prostitution och mutor.

Men Explosionskrönika är inte bara en satir över den korruption som har följt i den ekonomiska utvecklingens spår utan också en berättelse där naturen speglar människornas inre, så att persikoträden får granatäppelblommor och päron växer på kakiplommonträden. Absurditeterna i naturen ökar i takt med familjen Kongs tilltagande storhetsvansinne, men någonstans måste det ta stopp och slutet blir inte särskilt roligt för någon av de inblandade. Det här är ingen berättelse för den som gillar det sparsmakade och finstilta, men en utmärkt skildring av Kinas ekonomiska boom och det moraliska förfall som den har lett till (och delvis bygger på). Här finns även ett slags försmak av Yan Liankes nästa roman, När solen slocknade 《日熄》, som också den använder sig av drömmar och sömngångande som tecken på en annalkande katastrof.

Också Liu Zhenyuns Barn av sin tid handlar om korruption, men behandlar ämnet ur ett lite mer jordnära perspektiv och med betydligt mer humor. Inledningsvis påminner romanen en hel del om Lius tidigare roman Processen, på så sätt att en ung kvinna, Niu Xiaoli, som upplever sig ha blivit lurad (hon har köpt en fru åt sin bror, men frun har stuckit) ger sig ut på en lång resa för att få upprättelse. Det går inte riktigt som hon har tänkt sig. I romanens två senare delar följer vi två politiska tjänstemän som till en början verkar rätt sympatiska men så småningom visar sig vara genomkorrumperade. Och ack, vilka vedermödor de måste genomlida för att få sina liv att hänga ihop, med bortskämda barn, giriga hustrur och överordnade som gärna vill ha syndabockar att lägga skulden på när det börjar hetta till. Här finns en skildring av hur det kan gå till när man tas in "för utredning" av Partiet som omedelbart leder tankarna till den försvunne kinesiske Interpolchefen Meng Hongwei, och en skurkaktig miljardär som flyr till USA och talar ut i media på samma sätt som den mycket uppmärksammade Guo Wengui. Att Liu lyckades få det inslaget förbi sina redaktörer är rätt otroligt. Roligt är det hur som helst, även om skrattet delvis fastnar i halsen vid insikten om att satiren nog ligger rätt nära verkligheten. Men i romanen får i alla fall skurkarna sitt straff, bland annat tack vare Niu Xiaoli.

Att tjäna folket - nu som grafisk roman

Ni som gillar Yan Liankes romaner och känner för att se hur de kan ta sig ut i ett nytt medium kan med fördel införskaffa ett exemplar av Alex W. Inkers serieroman Servir le peuple, som förstås bygger på Yans 《为人民服务》Att tjäna folket. Det är en mastig sak, 201 sidor på franska som så vitt jag kan se följer romanen ganska tätt i spåren. Den unge Wu är menig soldat, men får på grund av sin skicklighet i köket en bra placering som kock hos en general. När den åldrige generalen reser bort börjar hans unga fru kasta längtande blickar på Wu, som efter viss tvekan går med på det hon begär -- det är trots allt hans uppgift att tjäna folket ...

Romanen är väl inte direkt en av Yans allra bästa, men det är ändå intressant att läsa den i serieversion. Tilläggas kan väl att det är en berättelse som förbjöds när den först gavs ut i Kina och det tidskriftsnummer där utdrag ur texten först trycktes drogs in och förstördes. Idag känns det tveksamt om någon tidskrift överhuvudtaget skulle våga sig på att ens försöka. Hur som helst: här kan ni läsa en intervju med tecknaren Alex W. Inker (på franska, förstås) om varför han valde just den här texten och hur han gick till väga med arbetet.

De fyra böckerna

Ytterligare en kinesisk roman som har kommit ut på svenska (på Atlantis) den senaste tiden är Yan Liankes 阎连科 De fyra böckerna 《四书》. Det är en skakande berättelse som utspelar sig i ett omskolningsläger under den stora hungersnöden.

När historien börjar har de intagna (författare, forskare, professorer, konstnärer och musiker) det inte alltför illa: de arbetar ute på åkrarna, men de behöver inte slita så fruktansvärt och de har en hel del tid över för att läsa och vila. Men snart drar en ny kampanj, Det stora språnget, igång och plötsligt förväntas de producera långt mer än möjligt. När bakslaget kommer och hungersnöden drabbar Kina hör lägerfångarna till dem som råkar värst ut - varför ska man ge brottslingar mat när hederligt folk svälter? Snart dör de som flugor och trots tappra försök att bevara ordningen och moralen dröjer det inte länge förrän liken som ligger staplade som frysta köttstycken i bostadslängorna börjar se riktigt lockande ut ...

De fyra böckerna består av utdrag ur fyra olika skrifter, därav namnet. "Himlens barn" är en historia i biblisk stil, som börjar med en skapelseberättelse och utmynnar i offer och kanske någon form av försoning. Den varvas med stycken ur "Den gamla fåran", en text som skrivs av Författaren, en av de intagna som av lägerledningen får i uppgift att skriva rapporter om de andra fångarna, rapporter som också utgör en del av berättelsen under rubriken "En studie i brott". "Den gamla fåran" är den bok Författaren egentligen vill skriva, men som han måste arbeta på i hemlighet. De fyra böckerna avslutas med en kort text med titeln "Den nya Sisyfosmyten", en symbolisk berättelse om en man som tvingas lära sig stå ut med det fruktansvärda straff som Gud har nedkallat över honom.

De fyra böckerna är en originell och mycket stark roman om människors styrka och svaghet under vidriga förhållanden. Läs den!

Provläs!

Jag kanske är litet tjatig nu, men den som vill kan provläsa ett stycke ur Yan Liankes Lenins kyssar via Atlantis webbplats. Det är litet kul med den här sortens smakprov, tycker jag.

Två böcker

Nu går det att köpa två nya böcker som jag har översatt: Tid för vila av Johann S Lee (Tranan) och Lenins kyssar av Yan Lianke (Atlantis). Klicka på länkarna för att läsa mer om dem.

Under arbete ...

Det här är vad jag jobbar på under min semester. Vänligen observera att det bara är ett första utkast och att texten kan komma att ändras innan den är färdig. Men det är ju bara ytterligare en anledning till att köpa boken någon gång i april-maj eller så ... För den som undrar så finns det fotnoter med förklaringar till vissa av orden i texten, de hör till romanen och innehåller egna små historier, men jag tar inte med dem här.

Se bara, mitt i den hetaste sommaren då folk ofägnades började det snöa. En redig runda het snö. 

Över natten hade vintern vänt och kommit tillbaka. Eller så var det kanske sommaren som plötsligt hade gett sig av och vintern som kommit rusande i hasorna på den innan hösten hann emellan. Den här stekheta sommaren var tiden ur led, allt vändes över ända och drog ihop sig. Över en natt föll alla regler till marken, inga lagar gällde längre. Det snöade. 

Ja, tiden var ur led, allt vändes över ända. 

Vetet var redan moget, men den heta vetedoften som låg tung över bygden dränktes av snön. Människorna i Fägnaby hade gått till sängs utan en tråd på kroppen, fläktat sig med solfjädrar av papper och kaveldunsblad och inte brytt sig om att dra ens ett lakan över sig. Men mitt i natten blåste en stark vind upp och de trevade efter sängkläderna och drog lakanen över sig och ändå var det som om kårar av iskall luft tog sig in genom varenda springa och borrade sig rakt in i märgen – in i hjärtat och levern och mjälten och lungorna borrade den sig – och de stapplade upp och började leta i lådor och skåp efter de undanlagda vintertäckena. 

När byborna slog upp dörrarna nästa morgon ropade kvinnorna: ”Å! Det har snöat! Det har kommit het snö mitt i sommaren!” 

Och männen tittade ut, funderade en stund och suckade sedan: ”Helvete. Het snö. Ett svältår till.” 

Och barnen ropade med klara röster: ”Titta! Det har snöat! Titta! Det har snöat!” Som om det hade varit nyårsafton. 

Byns alla almar, popplar, lönnar och pagodträd hade blivit vita. På vintern är det bara grenarna och kvistarna som täcks av snö, men om det snöar på sommaren då träden är täckta av täta lövmassor blir allt med ens vitt – hela berg och bergmassiv av vithet – och kronorna förvandlas till enorma, lysande paraplyer. När bladen och grenarna inte kan bära upp tyngden längre glider snön av och faller som mjöl till marken där den slår upp i moln av glittrande korn. 

Den heta snön kom just när vetet hade mognat och många stedler i Baloubergen förvandlades till bleka vintervärldar. På den ena veteåkern efter den andra böjdes stjälkarna under tyngden, pressades obarmhärtigt till marken och begravdes. Ett fåtal vippor stack fortfarande upp ur snön, men de flesta hade brutna nackar och låg omkullslagna hoven droven, som om en storm hade gått fram genom dalen och över slänterna. Om man stod uppe på bergskammen ovanför åkrarna kunde man fortfarande känna vetedoften, som när rökelsen dröjer kvar i begravningspaviljongen efter att kistan har burits iväg. 

Se bara, mitt i den hetaste sommaren föll det het snö och det blev vitt överallt. 

En ren, jungfrulig värld. 

Jag behöver knappast påpeka att för människorna i Fägnaby – denna by i en av Baloubergens dalgångar – var det snöfallet en katastrof. 

Bokutlottning

Jag är i flyttagen och har ett visst behov av att göra mig av med böcker. Därför lottar jag ut ett nytt och fint exemplar av Chen Rans Privatliv och ett av Yan Liankes Drömmar om byn Ding. Klicka på länkarna om ni vill läsa mer om dem.

Vi gör som förra gången: ni skickar namn, adress och e-postadress till mig i en kommentar. Jag kommer inte att publicera kommentarerna, men på så sätt får jag allt till min mejlkorg. Om en vecka - nästa fredag alltså - lottar jag fram två vinnare som får varsin bok. Ni får tyvärr inte välja vilken bok ni vill ha, det blir för besvärligt, men de är båda mycket bra.

Ännu mer kinesisk litteratur och Yan Lianke i medierna

Det senaste avsnittet av UR:s utmärkta tv-serie Kina om Kina handlar om kinesisk film och litteratur. Bland annat finns där en lång intervju med Yan Lianke, vars bok Drömmen om byn Ding (eller hur nu den slutgiltiga titeln blir) kommer ut på Atlantis sent nästa vår. Litteraturdelen börjar ungefär halvvägs in i avsnittet, men se gärna på den del som handlar om film också.

Inte nog med det - i dagens SvD finns också en lång och bra artikel av Ola Wong om hur kinesiska författare tvingas balansera för att kunna ge ut sina böcker men ändå säga det de vill.

Och så kan man förstås snart se och läsa Mo Yans Nobelföreläsning på Nobelprisets webbplats, där det också ligger en intervju med honom, gjord av YuSie Rundkvist Chou.

Kinesisk litteratur i väst

Nu är det ungefär en vecka sedan jag kom hem från översättarkonferensen 第二次汉学家文学翻译国际研讨会 i Peking och egentligen borde jag väl på något sätt sammanfatta mina tankar, men det har jag inte hunnit med än så det får bli någon annan gång.

Det var i alla fall mycket intressant att träffa kollegor som har ungefär samma problem och glädjeämnen som jag själv och det märktes på föredragen att till exempel vi européer har mycket gemensamt. Själv talade jag litet kort om processen från det att en bok ges ut på kinesiska i Kina till dess att den kommer ut i svensk översättning. Det är ju också en sådan sak som jag skulle kunna skriva om på den här bloggen, men så fick jag syn på Bertrand Mialarets artikel om samtida kinesisk litteratur och dess mottagande i väst, och då kände jag att det var lika bra att bara lägga upp en länk till den istället. Det är en bra artikel så läs den gärna! Varannan sida är på kinesiska så dem kan man hoppa över om man hellre läser den på engelska ...

En sak som jag tar med mig från konferensen är också att det finns något värre än att sitta och lyssna på föredrag på stapplig engelska, nämligen att sitta och lyssna på föredrag på hackig kinesiska. 天不怕,地不怕,只怕外国人说普通话。

Men bäst var nog ändå att jag träffade den otroligt charmerande Yan Lianke, som jag bara har mött en gång tidigare, i Stockholm. Han var förstås inte inbjuden till konferensen, som arrangerades av det kinesiska författarförbundet, men kom till hotellet för en liten pratstund helt privat med sina översättare. Vilket snart inkluderar även mig, för medan jag befann mig i Peking fick jag också beskedet att Atlantis ska ge ut Yans 《丁庄梦》. En riktigt bra nyhet!

Norsk intervju med Yan Lianke

Om ett par veckor kommer Yan Lianke på privatvisit till Stockholm, efter ett besök i Norge där man publicerat flera av hans böcker. Klicka på bilden ovan för att komma till en intervju med honom, gjord av norska NRK i somras.

Kinesiska dystopier och steampunk

Den senaste veckan har jag bland annat läst en lång novell av Yan Lianke med titeln "År, månader, dagar" 《年月日》. Den handlar om en gammal man som blir ensam kvar när alla bybor ger sig av på grund av långvarig torka som förstör alla möjligheter till skörd. Den gamle mannen orkar inte resa med dem, han är 72 år och kan inte tänka sig ett liv någon annanstans. Och dessutom så har han ju faktiskt en majsplanta kvar. Om han kan hålla den vid liv kommer det att finnas utsäde när de andra byborna en gång återvänder. Som sällskap har han bara en gammal blind hund.

Det går inte så bra. Det är hett, torkan bara fortsätter och snart börjar maten ta slut. Den gamle bryter sig in i de övergivna husen, men hittar ingenting. Snart gräver han ut råttbon under marken och plockar ut den spannmål som råttorna har stulit. Så småningom tar kornen slut. Det blir till att äta råttor. Sedan börjar brunnen sina. Det går inte att få upp något vatten med hinken längre, så han firar ner ett täcke som får dra åt sig vatten under nätterna, och så kan han vrida ur det på morgnarna. Men efter ett tag går inte det heller. Dessutom ligger det drivor med ruttnande råttkadaver i brunnen. Gamlingen hittar en källa, en bra bit utanför byn. Men det är väldigt långt att gå och det finns vargar längs vägen som också är uthungrade. Till sist står han inför valet att dö eller att äta upp hunden.

"År, månader, dagar" är inte särskilt lång, men den kändes lång att läsa. Inte för att den var dåligt skriven utan för att det är en tung text. Tidigare under våren läste jag Mary Shelleys Den sista människan, och det är ungefär så den gamle framstår - som den sista människan i världen. "År, månader, dagar" fick mig också att funder över bristen på dystopier i kinesisk litteratur. Visst, det finns enstaka exempel som Den gula faran 《黄祸》av Wang Lixiong 王力雄 - något av en kultbok med sina förutsägelser om ett kommande tredje världskrig och ekologiska katastrofer - men förutom den? Och framförallt: innan den? Att det inte skrevs några dystopier mellan 1949 och 1991 är väl i och för sig inte så konstigt, för att tvivla på den underbara framtiden det kommunistiska samhället var ju kontrarevolutionärt i sig, men innan dess kunde man kanske tänka sig att någon tidig sf-författare hade plitat ner ett dystert framtidsscenario eller två. Men det verkar inte ha skett. Det ligger kanske inte för kineser att föreställa sig framtiden så mörk? Är det helt enkelt "okinesiskt"?

Något annat som man verkligen kan sakna i kinesisk litteratur är steampunk. Tänk er själva, vilka enorma förutsättningar det finns här, vilket stoff för kinesiska romaner (och filmer) i denna genre! Men än så länge har jag inte hittat något exempel alls. Jag antar att det kommer. När man ser reklamen för Na Duos Orakelbensskärvor anar man att han kanske kan vara den som tar det första steget...

(Foto: MK Media Productions på Flickr)

Som en yxa i hjärtat

Alldeles i början av romanen Drömmar om byn Ding 《丁庄梦》 citerar författaren Yan Lianke faraos dröm från Gamla testamentet, den om de feta och de magra korna. Själv kommer jag att tänka på ett annat Bibelcitat när jag läser boken: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?"

Det är precis vad de har gjort, nämligen, människorna i byn Ding. De har dragits med av den stora blodgivarvågen då tusentals bönder tjänade storkovan (i alla fall med deras mått mätt) på att sälja sitt blod till inköpare, som i sin tur sålde det vidare till sjukhusen inne i städerna. Men okunnighet, girighet och slarv leder till att hiv-viruset sprids som en löpeld och nu dör hela byar - män, kvinnor och barn - i aids.

Berättaren i Drömmar om byn Ding är ett barn, en död pojke. Han har inte dött av aids utan blivit förgiftad av någon okänd person som hämnd för att hans far var den störste blodshandlaren i byn, den som tjänade mest av alla och vars familj inte har drabbats av febern. Men det är inte pojken som är huvudperson, det är istället hans farfar Ding Shuiyang, skolvaktmästaren som har fått ta över undervisningen eftersom alla de riktiga lärarna har gett sig av: 

De var unga och kom från andra orter och så fort de fick höra att febern hade kommit till Ding slutade de att undervisa.
De kom inte till skolan mer.
Inte för sina liv.
Så då var bara farfar kvar. Han skötte om fönster och dörrar, torkade av glaset, bänkarna och svarta tavlan, försökte uthärda denna feberns tid i Ding och på slätten.

Eftersom farfar har gått i skolan och kan skriva betraktas han med en viss respekt i byn. Fast till största delen beror nog ändå hans status på att hans son har partiet i ryggen och är byns mäktigaste man. Sonen, Ding Hui, har inga som helst samvetskval över det han gjort - tvärtom ser han till att sko sig riktigt ordentligt på de andra bybornas olycka. Farfar, däremot, håller på att bryta ihop av ångest i vetskapen om att hans son, hans eget barn, har ställt till med detta hemska och nu vägrar att visa någon som helst ånger eller sympati för de drabbade. I hans värld, när han växte upp, tog man ansvar för det man hade gjort och det värsta han kan tänka sig är att förlora sin heder - då kan man lika gärna dö. Men sonen tillhör en annan generation och han har ingen sådan hederskodex: 

Pappa hade också gått i skolan hos farfar, men nuförtiden verkade han inte visa honom den respekt som en elev ska visa sin lärare. Farfar kunde se det på hans ögon. När farfar såg hur pappa obekymrat mumsade i sig ställde han ner skålen på bordet med en lätt smäll. Sedan sade han: "Min son, jag säger inte att du måste ta livet av dig inför hela byn, men du måste i alla fall gå ner på knä och dunka pannan i marken."

Pappa stirrade på honom. "Varför det?"

"För att du är blodhandlarnas kung."

"Alla här på Nygatan är blodhandlare."

"Men de lärde sig av dig. Ingen av dem tjänade lika mycket pengar som du."

Pappa smällde skålen i bordet så att soppan stänkte ut och sedan slängde han ifrån sig pinnarna, som ramlade ner på marken.

"Pappa", sade han och såg på farfar. "Om du ber mig dunka pannan i marken en enda gång till så är du inte min far längre. Och då ska du inte räkna med att jag tar hand om dig när du blir gammal eller ordnar med begravning åt dig."

Farfar satt där alldeles som förstenad med pinnarna hårt i handen. Så sade han tyst: "Fastän det är din far som ber dig? Kan du inte dunka pannan i marken framför dem för min skull?"

"Gå härifrån, pappa!" sade pappa med hög röst. "Ett ord till och du är inte min far längre."

"Men Hui", sade farfar. "Det handlar ju bara om att buga sig en gång. En enda gång så är det över sedan."

Pappa sade: "Gå nu. Från och med idag så är du inte min far längre. Du är inte min far längre, men jag lovar att begrava dig när du dör."

Så när farfar får uppdraget att samla de sjuka i byskolan för att smittan inte ska spridas vidare har han inget annat val än att ställa upp. Till en början ser det ut som om allt ska gå bra. Ja, det är nästan som om här finns ett frö till ett nytt samhälle där de sjuka arbetar sida vid sida och hjälper varandra i denna svåra tid. Men snart dyker de gamla vanliga problemen upp. Folk stjäl från varandra på dödsbädden. Andra strävar efter makt och utmanövrerar lätt den gamle vaktmästaren. Skolan plundras på alla inventarier och blir inte mer än ett tomt skal.

Deprimerande, eller hur? Jag inser ju själv att en bok om aids-sjuka bönder inte låter som någon hit. Så varför ska man läsa Drömmar om byn Ding? Franz Kafka skrev en gång i ett brev att "en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss". Jag kan inte annat än hålla med. En bok som inte berör är en bok man snabbt glömmer. När jag läser vill jag bli upprörd, ledsen, äcklad eller jublande glad. Inte bara slå ihop pärmarna när berättelsen är slut och tänka: "Jaha, det var det." Drömmar om byn Ding är en riktig yxa, och jag vågar nästan påstå att den som inte känner ett hugg i hjärtat när han läser den är inte bara infrusen i ett lager tjock is utan dessutom insvetsad i en järnjungfru.

Det värsta är att allt i romanen skulle kunna vara sant. Allt detta händer, just nu, i många byar på den kinesiska landsbygden och Yan Lianke gjorde ett antal studieresor till byar precis som Ding innan han skrev sin historia, något som han bland annat berättar om i den här intervjun för australiska The Age.

Yan Lianke har gjort sig känd som en ganska kontroversiell författare som gärna visar upp samhällets avigsidor i en grotesk skrattspegel. Så skrev han till exempel för några år sedan romanen Livsglädje 《受活 》 där politikerna i ett utblottat län kommer på idén att köpa Lenins balsamerade lik - de har hört att ryssarna tycker att det är för dyrt med underhållet - och uppföra ett mausoleum till hans ära. Alla vill ju förstås titta på Lenin, så självklart kommer turisterna att strömma till och med dem pengarna och så kommer allting att bli bättre och bättre och bättre... Det finns bara en hake med planen: de har inte råd att köpa liket. Så för att tjäna ihop till investeringen skickar tjänstemännen ut en trupp krymplingar på en turné där åskådarna får betala för att mäta sina krafter med bland annat världens snabbast enbente man. Fullkomligt absurt och fullkomligt strålande. Fast Yan Lianke fick förstås sparken från sitt jobb på propagandaavdelningen i Folkets befrielsearmé. Här i väst är han kanske mest känd för kortromanen Att tjäna folket 《为人民服务》 som totalförbjöds i Kina (ja, verkligen totalförbjöds, på riktigt, inte bara så där som man brukar säga i reklamen) på grund av hans sätt att sammankoppla sex och ordförande Mao.

I några av de intervjuer som Yan Lianke har gett kring Drömmar om byn Ding har han berättat att han ursprungligen tänkte skriva den på ett sätt som mer liknar hans andra romaner: som en groteskt uppblåst satir där blod pumpas ut på världsmarknaden i gigantiska pipelines. Den tanken övergav han eftersom han insåg att det nog inte skulle gå igenom censuren. Jag är ingen vän av censur, men jag måste medge att när jag läste det drog jag en suck av lättnad. Om romanen hade skrivits så hade den aldrig förmått beröra läsaren som den gör nu.

Drömmar om byn Ding är inte bara deprimerande. Här finns en underbar kärlekshistoria också, med två dödsdömda människor som finner varandra och inser att det är meningslöst att bry sig om konventionerna när man har så litet tid kvar. I slutet av boken, när farfar kommer tillbaka till byn efter en tids frånvaro, ligger byn öde. Nästan alla har dött eller flyttat därifrån. Men i naturen spirar ändå livet - kanske finns det en framtid i alla fall.