Jag bara måste tipsa om bloggen Veggie Discourses översättning till engelska av artikeln Så skriver du en kärleksroman med hög klick-faktor: En snabbkurs 《高点击率的意淫小说之写作速成》, som finns att läsa på kinesiska på många olika webbplatser, bland annat här.
I artikeln får man bland annat lära sig vilka karaktärsdrag kvinnliga och manliga huvudrollsinnehavare måste ha för att boken/följetongen ska bli en hit (de påminner misstänkt mycket om det man hittar i västerländsk romanslitteratur, typ Harlekin, så vi är kanske inte så olika ändå). Artikelns andra del består av ett test där du själv kan kolla att du verkligen har förstått reglerna och är redo att bli en framgångsrik nätförfattare i den romantiska genren.
Upphittat via Danwei.
onsdag 28 april 2010
måndag 26 april 2010
Staden - en trilogi
En av de böcker som låg och väntade i min kinesiska science fiction-hög den här månaden var The City Trilogy 《城》三部曲 av Chang Hsi-kuo 张系国. Det är en roman, eller rättare sagt tre kortromaner samlade i en volym, som jag bara har läst på engelska, eftersom den kom ut i översättning på Columbia University Press för några år sedan.
I de tre kortomanerna (Five jade disks 《五玉碟》, Defenders of the Dragon city 《龙城飞将》och Tale of a feather 《一羽毛》) får läsaren följa människorna i staden Sunlon på planeten Huihui. Staden, som egentligen är ett slags stadsstat, har alltid varit utsatt och omtvistad, men nu är den ockuperad av Shanfolket. Människorna i Sunlon planerar en revolt och de modiga krigarna i Gröna ormens brödraskap vill slå till så snart som möjligt. Men den som till sist träder fram som ledare och ser till att Shanfolket fördrivs är fröken Qi, en ung sångerska på ett värdshus som inser att en uråldrig religiös kult som alla trodde var utdöd är nyckeln till framgång.
Jag måste säga att jag inte var så särskilt förtjust i The City Trilogy – faktum är att jag inte orkade läsa ut den. Den kändes väldigt gammaldags (den är skriven på 1980-talet) och påminde mig på något sätt om de tidiga Star Wars-filmerna på så sätt att sf-inslaget egentligen bara består i att författaren beskriver en främmande värld och en massa olika folkslag och lägger dem som en utsmyckning ovanpå en tämligen alldaglig och enkel historia. Det finns inget nytänkande här som sätter fantasin i rörelse, som i till exempel The Windup Girl eller Shades of Grey, två andra sf-romaner som jag har läst den sista tiden.
Chang Hsi-kuo lär vara ”science fiction-genrens fader” på Taiwan, och det är möjligt att han har skrivit andra verk som är mer intressanta och att man helt enkelt gjorde fel val när man översatte just de här tre. Kanske fungerar berättelserna bra för den som gillar just Star Wars. Men jag blev i alla fall inte sugen på mer.
I de tre kortomanerna (Five jade disks 《五玉碟》, Defenders of the Dragon city 《龙城飞将》och Tale of a feather 《一羽毛》) får läsaren följa människorna i staden Sunlon på planeten Huihui. Staden, som egentligen är ett slags stadsstat, har alltid varit utsatt och omtvistad, men nu är den ockuperad av Shanfolket. Människorna i Sunlon planerar en revolt och de modiga krigarna i Gröna ormens brödraskap vill slå till så snart som möjligt. Men den som till sist träder fram som ledare och ser till att Shanfolket fördrivs är fröken Qi, en ung sångerska på ett värdshus som inser att en uråldrig religiös kult som alla trodde var utdöd är nyckeln till framgång.
Jag måste säga att jag inte var så särskilt förtjust i The City Trilogy – faktum är att jag inte orkade läsa ut den. Den kändes väldigt gammaldags (den är skriven på 1980-talet) och påminde mig på något sätt om de tidiga Star Wars-filmerna på så sätt att sf-inslaget egentligen bara består i att författaren beskriver en främmande värld och en massa olika folkslag och lägger dem som en utsmyckning ovanpå en tämligen alldaglig och enkel historia. Det finns inget nytänkande här som sätter fantasin i rörelse, som i till exempel The Windup Girl eller Shades of Grey, två andra sf-romaner som jag har läst den sista tiden.
Chang Hsi-kuo lär vara ”science fiction-genrens fader” på Taiwan, och det är möjligt att han har skrivit andra verk som är mer intressanta och att man helt enkelt gjorde fel val när man översatte just de här tre. Kanske fungerar berättelserna bra för den som gillar just Star Wars. Men jag blev i alla fall inte sugen på mer.
onsdag 21 april 2010
Rester av ett forntida fältslag - en dikt av Wang Changling
Fortet i passet
Cikador klagar i tomma mullbärsdungar;
det är höst längs den öde bergsvägen.
Ut genom passet och tillbaka igen:
överallt gult, vissnat gräs.
Forna soldater från You och Bing
ligger nu begravda i sanden.
Lyss ej till den kringvandrande krigare
som skrävlar om sin stolta springare.
(Foto: BenedictFrancis på Flickr)
Cikador klagar i tomma mullbärsdungar;
det är höst längs den öde bergsvägen.
Ut genom passet och tillbaka igen:
överallt gult, vissnat gräs.
Forna soldater från You och Bing
ligger nu begravda i sanden.
Lyss ej till den kringvandrande krigare
som skrävlar om sin stolta springare.
(Foto: BenedictFrancis på Flickr)
fredag 16 april 2010
Med Konfucius i hjärtat
Det är inte så vanligt att böcker om kinesisk filosofi eller historia av kinesiska forskare och författare översätts till svenska. Så är det väl i och för sig när det gäller alla länder utanför Europa och Nordamerika - vi läser hellre västerländska forskare och journalister som skriver om Asien eller Afrika än böcker som asiater och afrikaner själva skriver.
Hur som helst har nu det ovanliga inträffat att en kinesisk professors bok om Konfucius och hans betydelse för dagens samhälle har kommit ut på Natur & Kultur. Boken heter Kinesisk visdom från hjärtat : Konfucius tankar i det moderna Kina och är ett slags självhjälpsbok om hur Konfucius tankar kan bistå oss i vardagslivet och göra oss gladare och lyckligare. Passande nog har den ett förord av professor Torbjörn Lodén, föreståndare för Konfuciusinstitutet i Stockholm.
Yu Dan är en mycket populär och samtidigt rätt kontroversiell föreläsare och författare. Kinesisk visdom från hjärtat baseras på en rad tv-program hon gjorde för några år sedan och som blev oerhört uppmärksammade. Yu Dans bild av Konfucius är ju onekligen litet ny - normalt förknippas han mer med stränghet och tankar om att veta sin plats i samhällets och familjens hierarkier än med lycka. Hon har också blivit rätt hårt kritiserad av andra forskare som menar att hon plockar det hon vill ur de konfucianska texterna och tolkar dem så att det passar. Flera engelskspråkiga artiklar om Yu Dan och hennes böcker finns att hitta på nätet, bland annat den här från New York Times.
Egentligen är boken kanske mest intressant som ett tecken på Konfucius ställning som symbol för den traditionella kulturen och de värderingar som den kinesiska ledningen, efter något som måste sägas vara tidernas kovändning, har bestämt sig för att lyfta fram i sin strävan efter en bättre image både i och utanför landet. Det får mig också att tänka på att jag borde läsa Lionel M. Jensens bok Manufacturing Confucius, som handlar om hur jesuitiska missionärer byggde upp en egen bild av vem Konfucius var, och hur den bilden sedan kommit att påverka både västerlänningar och kineser. Något senare i år kommer ytterligare en bok som verkar mycket intressant, China's New Confucianism av Daniel A. Bell, som tar upp hur Konfucius och konfucianismen påverkar livet i dagens Kina.
Förutom Kinesisk visdom från hjärtat har Yu Dan skrivit en rad andra böcker om kinesisk filosofi, och flera av dem finns att låna på svenska bibliotek. Men nog måste man väl ha gjort en miss när man skriver att originaltiteln för Kinesisk visdom från hjärtat är Zhuangzi från hjärtat 《庄子心德》? Handlar det om Konfucius borde det ju snarare vara Konfucius från hjärtat 《论语心德》 det handlar om.
(Ett tillägg - några radiotips: En radiointervju med Yu Dan och Torbjörn Lodén från Sveriges Radio hittar du här och ett avsnitt av Filosofiska rummet, om just Konfucius och kommunismen går också att lyssna på online.)
Hur som helst har nu det ovanliga inträffat att en kinesisk professors bok om Konfucius och hans betydelse för dagens samhälle har kommit ut på Natur & Kultur. Boken heter Kinesisk visdom från hjärtat : Konfucius tankar i det moderna Kina och är ett slags självhjälpsbok om hur Konfucius tankar kan bistå oss i vardagslivet och göra oss gladare och lyckligare. Passande nog har den ett förord av professor Torbjörn Lodén, föreståndare för Konfuciusinstitutet i Stockholm.
Yu Dan är en mycket populär och samtidigt rätt kontroversiell föreläsare och författare. Kinesisk visdom från hjärtat baseras på en rad tv-program hon gjorde för några år sedan och som blev oerhört uppmärksammade. Yu Dans bild av Konfucius är ju onekligen litet ny - normalt förknippas han mer med stränghet och tankar om att veta sin plats i samhällets och familjens hierarkier än med lycka. Hon har också blivit rätt hårt kritiserad av andra forskare som menar att hon plockar det hon vill ur de konfucianska texterna och tolkar dem så att det passar. Flera engelskspråkiga artiklar om Yu Dan och hennes böcker finns att hitta på nätet, bland annat den här från New York Times.
Egentligen är boken kanske mest intressant som ett tecken på Konfucius ställning som symbol för den traditionella kulturen och de värderingar som den kinesiska ledningen, efter något som måste sägas vara tidernas kovändning, har bestämt sig för att lyfta fram i sin strävan efter en bättre image både i och utanför landet. Det får mig också att tänka på att jag borde läsa Lionel M. Jensens bok Manufacturing Confucius, som handlar om hur jesuitiska missionärer byggde upp en egen bild av vem Konfucius var, och hur den bilden sedan kommit att påverka både västerlänningar och kineser. Något senare i år kommer ytterligare en bok som verkar mycket intressant, China's New Confucianism av Daniel A. Bell, som tar upp hur Konfucius och konfucianismen påverkar livet i dagens Kina.
Förutom Kinesisk visdom från hjärtat har Yu Dan skrivit en rad andra böcker om kinesisk filosofi, och flera av dem finns att låna på svenska bibliotek. Men nog måste man väl ha gjort en miss när man skriver att originaltiteln för Kinesisk visdom från hjärtat är Zhuangzi från hjärtat 《庄子心德》? Handlar det om Konfucius borde det ju snarare vara Konfucius från hjärtat 《论语心德》 det handlar om.
(Ett tillägg - några radiotips: En radiointervju med Yu Dan och Torbjörn Lodén från Sveriges Radio hittar du här och ett avsnitt av Filosofiska rummet, om just Konfucius och kommunismen går också att lyssna på online.)
måndag 12 april 2010
Den gula faran
När romanen Den gula faran 《黄祸》 publicerades 1991 blev den omedelbart något av en kultbok. Dels var det en ovanlig roman som vågade beskriva en oerhört mörk framtid där det kinesiska kommunistiska partiet framstår som splittrat och styrt av personer som antingen är egoistiska och ryggradslösa opportunister eller krigsgalna och makthungriga militärer, dels handlade den om efterverkningarna av Fjärde juni-massakern och om alternativa sätt att styra landet. Och så innehöll den en del för tiden rätt vågade sexscener och hade en okänd författare som bara kallade sig för Baomi 保密 – Sekretess. Den gula faran gavs ut av ett kinesiskt förlag i Toronto, men piratkopierade exemplar såldes förstås av våghalsiga gatuförsäljare överallt i Kina.
Numera vet vi att den hemlige författaren var Wang Lixiong 王力雄, en kinesisk tibetolog som har skrivit en rad mycket kritiska böcker om den kommunistiska regeringens politik i Tibet och dessutom är gift med en tibetansk poet, Woeser.
Hemma hos oss hade vi en gång ett exemplar av Den gula faran, men det försvann innan jag hann läsa det (förmodligen lånade vi ut det till någon som aldrig återlämnade det), så när jag upptäckte att den faktiskt kom ut i nytryck på Taiwan 2008 blev jag glad. Numera finns dessutom en översättning till engelska med titeln China Tidal Wave, så även den som inte kan kinesiska har en chans att läsa boken.
Den gula faran är en lång roman, men en förkortad sammanfattning av handlingen kan se ut ungefär så här:
Händelserna i boken äger rum några år efter massakern 1989 (boken kom ut 1991 och historien utspelar sig ytterligare några år längre fram i tiden). Kina har en ny ledare som är förhållandevis liberal. Han har gett visst spelrum åt olika politiska oppositionsgrupper, bland annat därför att han inser hur lätt det är att få dem att ge sig på varandra istället för att enas mot kommunisterna. Presidenten har också vissa planer på att officiellt omvärdera händelserna 1989, för att på så sätt förbättra partiets image inom och utanför landet. De här tankarna förstärks när Gula floden efter en längre tids regn bryter igenom sina vallar och ödelägger stora delar av norra Kina. Miljontals människor dör eller flyr från sina hem och det uppstår en katastrofal brist på mat. Kina är plötsligt i behov av hjälp utifrån, och en mjukare politik skulle förmodligen göra omvärlden mer givmild.
Naturligtvis gillas detta inte alls av armén eller den konservativa falangen inom partiet. Mest upprörd är den maktlystne unge officeren Wang Feng, som under en längre tid har planerat för ett liknande scenario genom att bland annat låta bygga en hemlig kärnvapenbestyckad ubåt. Eftersom han är ung har han inte själv den auktoritet som krävs för att ta över landet, men som talesman för militärkommissionens gamle ordförande respekteras han motvilligt överallt. Att ordföranden är så klen att han i själva verket bara är Wang Fengs marionett behöver ju ingen få veta.
Wang Feng låter mörda presidenten, och därmed startar en händelsekedja där ett antal sydliga kinesiska provinser som inte har lust att betala nödhjälp till sina nordliga bröder bryter sig loss och förklarar sig självständiga. När Beijing går till motattack får södern hjälp av ”frivilliga” från Taiwan. Det hela eskalerar blixtsnabbt till ett kärnvapenkrig. Kina ligger snart i ruiner och en flod av flyktingar strömmar ut över världen.
Parallellt med allt detta får läsaren också följa ”de gröna”, miljörörelsen som aktivt arbetar för en ny, hållbar livsstil och som med hjälp av en högt uppsatt politiker får möjlighet att prova sina idéer i utvalda experimentområden. Ska deras tankar och livsmedelsexperiment bli det som räddar världen?
Den gula faran är bitvis en riktigt spännande roman. Man blir onekligen fångad av intrigen och vill veta hur allt ska utveckla sig. Och så blir man förstås rätt deprimerad. Samtidigt är den alldeles för lång och det finns många intressanta trådar som aldrig utvecklas ordentligt. Ouyang Zhonghua, till exempel, den gröne ledaren som innerst inne längtar efter att mänskligheten ska gå under och jorden renas i eld. Eller den mystiske qigongmästaren Zhou Chi, som lyckas hålla ordföranden vid liv med sina krafter, förvrider huvudet på premiärministern och genast får en att tänka på Falungong-rörelsen, som ju startade 1992, strax efter att romanen kom ut. De spåren hade Wang kunnat göra mer av, tycker jag.
Normalt brukar jag inte tycka att manligt och kvinnligt skrivande egentligen skiljer sig så mycket åt, annat än möjligen när det gäller mottagandet hos kritikerna (man läser gärna in ”kvinnliga” drag i böcker som är skrivna av kvinnor). Den gula faran är en av få romaner som fått mig att reagera på vad jag uppfattar som ett typiskt manligt sätt att skriva. Då är det framförallt sifferexercisen jag tänker på: ”På åtta timmar föll 453 millimeter regn. Hundratals kanaler översvämmades och förstörde Luhunreservoaren så att en flodvåg på 17.000 kubikmeter per sekund forsade ut i Gula floden och omedelbart höjde vattenflödet till 38.500 kubikmeter per sekund” och så vidare… Men inte mig emot, jag gillar sådant också, i rätt sammanhang.
Nu vet vi ju alla att framtiden inte blev så som Wang beskriver den i romanen. Idag är Fjärde juni-massakern inte alls en lika het potatis som tidigare, mest för att de yngre inte har några egna minnen eller kunskaper om vad som hände, och det känns inte särskilt sannolikt att politiska oppositionsgrupper och miljöorganisationer som vill omvandla samhället helt skulle få så pass fritt spelrum som i romanen. Visst skulle man kunna tänka sig att de stora ekonomiska klyftorna vid ett kritiskt tillfälle skulle kunna få Kina att rämna - 久分必合,久合必分 ”Det som länge varit splittrat kommer för eller senare att enas, och det som länge varit enat kommer förr eller senare att splittras igen”, säger man ju – men det verkar inte troligt att det skulle ske inom någon närmare framtid, och man får väl hoppas att de som har makten inte är riktigt lika galna som Wang Feng. Att Kina, USA och Ryssland skulle ödeläggas av ett kärnvapenkrig och mänsklighetens hopp stå till en närmast oätlig potatismelon känns ju inte som något att se fram emot. Men en intressant spekulation är ändå romanen, särskilt om man betänker hur läget var när den skrevs.
Numera vet vi att den hemlige författaren var Wang Lixiong 王力雄, en kinesisk tibetolog som har skrivit en rad mycket kritiska böcker om den kommunistiska regeringens politik i Tibet och dessutom är gift med en tibetansk poet, Woeser.
Hemma hos oss hade vi en gång ett exemplar av Den gula faran, men det försvann innan jag hann läsa det (förmodligen lånade vi ut det till någon som aldrig återlämnade det), så när jag upptäckte att den faktiskt kom ut i nytryck på Taiwan 2008 blev jag glad. Numera finns dessutom en översättning till engelska med titeln China Tidal Wave, så även den som inte kan kinesiska har en chans att läsa boken.
Den gula faran är en lång roman, men en förkortad sammanfattning av handlingen kan se ut ungefär så här:
Händelserna i boken äger rum några år efter massakern 1989 (boken kom ut 1991 och historien utspelar sig ytterligare några år längre fram i tiden). Kina har en ny ledare som är förhållandevis liberal. Han har gett visst spelrum åt olika politiska oppositionsgrupper, bland annat därför att han inser hur lätt det är att få dem att ge sig på varandra istället för att enas mot kommunisterna. Presidenten har också vissa planer på att officiellt omvärdera händelserna 1989, för att på så sätt förbättra partiets image inom och utanför landet. De här tankarna förstärks när Gula floden efter en längre tids regn bryter igenom sina vallar och ödelägger stora delar av norra Kina. Miljontals människor dör eller flyr från sina hem och det uppstår en katastrofal brist på mat. Kina är plötsligt i behov av hjälp utifrån, och en mjukare politik skulle förmodligen göra omvärlden mer givmild.
Naturligtvis gillas detta inte alls av armén eller den konservativa falangen inom partiet. Mest upprörd är den maktlystne unge officeren Wang Feng, som under en längre tid har planerat för ett liknande scenario genom att bland annat låta bygga en hemlig kärnvapenbestyckad ubåt. Eftersom han är ung har han inte själv den auktoritet som krävs för att ta över landet, men som talesman för militärkommissionens gamle ordförande respekteras han motvilligt överallt. Att ordföranden är så klen att han i själva verket bara är Wang Fengs marionett behöver ju ingen få veta.
Wang Feng låter mörda presidenten, och därmed startar en händelsekedja där ett antal sydliga kinesiska provinser som inte har lust att betala nödhjälp till sina nordliga bröder bryter sig loss och förklarar sig självständiga. När Beijing går till motattack får södern hjälp av ”frivilliga” från Taiwan. Det hela eskalerar blixtsnabbt till ett kärnvapenkrig. Kina ligger snart i ruiner och en flod av flyktingar strömmar ut över världen.
Parallellt med allt detta får läsaren också följa ”de gröna”, miljörörelsen som aktivt arbetar för en ny, hållbar livsstil och som med hjälp av en högt uppsatt politiker får möjlighet att prova sina idéer i utvalda experimentområden. Ska deras tankar och livsmedelsexperiment bli det som räddar världen?
Den gula faran är bitvis en riktigt spännande roman. Man blir onekligen fångad av intrigen och vill veta hur allt ska utveckla sig. Och så blir man förstås rätt deprimerad. Samtidigt är den alldeles för lång och det finns många intressanta trådar som aldrig utvecklas ordentligt. Ouyang Zhonghua, till exempel, den gröne ledaren som innerst inne längtar efter att mänskligheten ska gå under och jorden renas i eld. Eller den mystiske qigongmästaren Zhou Chi, som lyckas hålla ordföranden vid liv med sina krafter, förvrider huvudet på premiärministern och genast får en att tänka på Falungong-rörelsen, som ju startade 1992, strax efter att romanen kom ut. De spåren hade Wang kunnat göra mer av, tycker jag.
Normalt brukar jag inte tycka att manligt och kvinnligt skrivande egentligen skiljer sig så mycket åt, annat än möjligen när det gäller mottagandet hos kritikerna (man läser gärna in ”kvinnliga” drag i böcker som är skrivna av kvinnor). Den gula faran är en av få romaner som fått mig att reagera på vad jag uppfattar som ett typiskt manligt sätt att skriva. Då är det framförallt sifferexercisen jag tänker på: ”På åtta timmar föll 453 millimeter regn. Hundratals kanaler översvämmades och förstörde Luhunreservoaren så att en flodvåg på 17.000 kubikmeter per sekund forsade ut i Gula floden och omedelbart höjde vattenflödet till 38.500 kubikmeter per sekund” och så vidare… Men inte mig emot, jag gillar sådant också, i rätt sammanhang.
Nu vet vi ju alla att framtiden inte blev så som Wang beskriver den i romanen. Idag är Fjärde juni-massakern inte alls en lika het potatis som tidigare, mest för att de yngre inte har några egna minnen eller kunskaper om vad som hände, och det känns inte särskilt sannolikt att politiska oppositionsgrupper och miljöorganisationer som vill omvandla samhället helt skulle få så pass fritt spelrum som i romanen. Visst skulle man kunna tänka sig att de stora ekonomiska klyftorna vid ett kritiskt tillfälle skulle kunna få Kina att rämna - 久分必合,久合必分 ”Det som länge varit splittrat kommer för eller senare att enas, och det som länge varit enat kommer förr eller senare att splittras igen”, säger man ju – men det verkar inte troligt att det skulle ske inom någon närmare framtid, och man får väl hoppas att de som har makten inte är riktigt lika galna som Wang Feng. Att Kina, USA och Ryssland skulle ödeläggas av ett kärnvapenkrig och mänsklighetens hopp stå till en närmast oätlig potatismelon känns ju inte som något att se fram emot. Men en intressant spekulation är ändå romanen, särskilt om man betänker hur läget var när den skrevs.
onsdag 7 april 2010
Rädda pojkarna!
Ni vet den där diskussionen om att pojkar som grupp riskerar att hamna på efterkälken eftersom flickorna har mycket bättre betyg och följdaktligen tar alla platser på de attraktiva utbildningarna? Man skulle lätt kunna tro att den är unik för Sverige, men så är det inte alls. Sådana tankar finns även i USA och i januari i år nådde diskussionen Kina, i samband att boken Rädda pojkarna 《拯救男孩》publicerades. Rädda pojkarna är skriven av Sun Yunxiao, Zhao Xia och Li Wendao.
Sun Yunxiao 孙云晓, som arbetar vid Kinas institut för barn- och ungdomsforskning, påpekar i boken bland annat att kinesiska flickor har betydligt bättre studieresultat och att nästan dubbelt så många flickor som pojkar nu får statliga stipendier för vidare studier. Pojkarna, som mognar senare än flickorna, har svårare att klara situationen i klassrummet och att hantera pressen vid prov och examina. Sun menar också att kinesiska fäder ofta är dåliga förebilder för sina söner, genom att de arbetar mest hela tiden och inte tillbringar tillräckligt med tid tillsammans med sina barn (intressant nog protesterade en förälder i en artikel jag läste mot detta med argumentet att han visserligen inte hade så mycket tid för sin 7-årige son, men att han kompenserade det med att köpa dvd-skivor med Konfucius analekter, vilket minsann var kvalitet...).
Forskarna bakom boken menar också att kinesiska pojkar även har blivit fysiskt klenare under senare år, eftersom de inte får röra sig tillräckligt mycket.
Rädda pojkarna har orsakat en ganska stor debatt och det går att hitta många artiklar på nätet om boken med hjälp av Google. Sun Yunxiao har också en egen blogg där man kan läsa utdrag ur boken och andra texter om barn och utvecklingspsykologi. En lång Sina-intervju med aningen burkigt ljud kan ni se här. Sedan är det bara att fundera på om man håller med, och om man ska vara glad eller ledsen för att det här inte är begränsat till Sverige utan verkar vara något av ett globalt problem.
Sun Yunxiao 孙云晓, som arbetar vid Kinas institut för barn- och ungdomsforskning, påpekar i boken bland annat att kinesiska flickor har betydligt bättre studieresultat och att nästan dubbelt så många flickor som pojkar nu får statliga stipendier för vidare studier. Pojkarna, som mognar senare än flickorna, har svårare att klara situationen i klassrummet och att hantera pressen vid prov och examina. Sun menar också att kinesiska fäder ofta är dåliga förebilder för sina söner, genom att de arbetar mest hela tiden och inte tillbringar tillräckligt med tid tillsammans med sina barn (intressant nog protesterade en förälder i en artikel jag läste mot detta med argumentet att han visserligen inte hade så mycket tid för sin 7-årige son, men att han kompenserade det med att köpa dvd-skivor med Konfucius analekter, vilket minsann var kvalitet...).
Forskarna bakom boken menar också att kinesiska pojkar även har blivit fysiskt klenare under senare år, eftersom de inte får röra sig tillräckligt mycket.
Rädda pojkarna har orsakat en ganska stor debatt och det går att hitta många artiklar på nätet om boken med hjälp av Google. Sun Yunxiao har också en egen blogg där man kan läsa utdrag ur boken och andra texter om barn och utvecklingspsykologi. En lång Sina-intervju med aningen burkigt ljud kan ni se här. Sedan är det bara att fundera på om man håller med, och om man ska vara glad eller ledsen för att det här inte är begränsat till Sverige utan verkar vara något av ett globalt problem.
söndag 4 april 2010
Visioner och världsutställningar
Den här månaden kommer att ha science fiction som tema för mig, eftersom jag har en del SF-romaner på hög som jag hemskt gärna vill läsa. En av mina bekanta har för vana att alltid börja sina texter om olika kulturfenomen med att gå tillbaka till Odenas bok och se om hon kan hitta några referenser till dem redan där. Det tänker inte jag göra. Jag nöjer mig med att konstatera att science fiction har långa anor i Kina och att den första romanen i genren, Månkolonin 《月球殖民地小说》av Xu Nianci 徐念慈, publicerades redan 1904. Den hade föregåtts av en rad översatta romaner och noveller av till exempel Jules Verne.
Efter det kommunistiska maktövertagandet blev situationen knepig för SF-författarna. Å ena sidan uppmuntrades de att skriva, å andra sidan var de (som alla andra) tvungna att skriva på ett sätt som gillades av de styrande. Positiva skildringar av en gyllene framtid under socialismen accepterades, dystopier var förbjudna. Under de senaste tjugo åren har genren dock blommat upp igen och är mycket populär. Det finns ett antal tidskrifter som specialiserar sig på SF – störst är Science Fiction World 《科幻世界杂志》, vars chefredaktör nyligen fick sparken efter att ha koncentrerat sig litet för mycket på pengarna och litet för litet på litteraturen – och många spännande författare som förmodligen borde läsas av fler än de som kan kinesiska.
Men egentligen var det ju inte alls det här jag tänkte skriva om. Istället ville jag passa på att berätta om en hundra år gammal roman som plötsligt kommit i ropet igen och till och med uppmärksammats av premiärminister Wen Jiabao vid en av de många konferenser som hålls nu innan världsutställningen i Shanghai. Romanen heter Nya Kina 《新中国》och skrevs redan 1910 av författaren och läkaren Lu Shi’e 陆士谔. Lu Shi’e kom från en utfattig akademikerfamilj där man knappt hade mat för dagen. Han utbildade sig till läkare, men i väntan på att praktiken skulle få en tillräckligt stor patientkrets skrev han noveller och artiklar för olika tidskrifter. Han skrev i många olika genrer, bland annat kritiska och satiriska samtidskildringar, men framförallt tycks han ha ägnat sig åt science fiction.
Så varför har Nya Kina och Lu Shi’e kommit i ropet igen just nu? Det beror på den intressanta överensstämmelsen mellan Lus hundra år gamla framtidsvision och hur Kina ser ut idag. I Nya Kina föreställer sig till exempel författaren att man ska ha byggt en bro över Huangpufloden och att Pudong, ett område som 1910 var rena landsbygden, ska vara en del av Shanghai där villor och höghus står på rad längs breda avenyer. Han beskriver tåg som färdas i tunnlar under floden och gör att invånarna blixtsnabbt kan ta sig över till andra sidan eller runt i staden, bland annat till det stora torget i centrum där kapplöpningsbanan har bytts ut mot ett teaterhus. I romanen kan man resa med tåg direkt mellan Shanghai och Beijing (han förutspår att järnvägen ska vara färdigbyggd på 1950-talet, i själva verket blev den klar 1968) och att Kina om hundra år ska producera och konsumera mer järn och stål än både England och Tyskland (Kina blev världens största stålproducent 1996). Med tanke på att Kina 1910 brukade omtalas som "Asiens sjukling" och betraktas som ett nästan hopplöst underutvecklat land vars folk stod på randen till undergången var det en ganska djärv vision. Till råga på allt hävdar Lu att ”oavsett var i världen man befinner sig är det nästan inga varor som inte är tillverkade i Kina”. Låter bekant, eller hur? Och roligast av allt – åtminstone för kineserna i år – är förstås att Lu i sin vision ser hur Kina hundra år in i framtiden kommer att vara värd för en världsutställning, där olika länder bygger paviljonger på ett särskilt utställningsområde i Pudong.
Självklart har Lu Shi’es roman kommit i nytryck. Förhoppningsvis kommer man så småningom också att kunna låna den på bibliotek i Sverige. Den som kan kinesiska kan tillsvidare läsa mer om Lu och hans bok i den här artikeln eller titta på presentationen i tv-programmet På väg mot 2010 《走向2010》här nedan.
Efter det kommunistiska maktövertagandet blev situationen knepig för SF-författarna. Å ena sidan uppmuntrades de att skriva, å andra sidan var de (som alla andra) tvungna att skriva på ett sätt som gillades av de styrande. Positiva skildringar av en gyllene framtid under socialismen accepterades, dystopier var förbjudna. Under de senaste tjugo åren har genren dock blommat upp igen och är mycket populär. Det finns ett antal tidskrifter som specialiserar sig på SF – störst är Science Fiction World 《科幻世界杂志》, vars chefredaktör nyligen fick sparken efter att ha koncentrerat sig litet för mycket på pengarna och litet för litet på litteraturen – och många spännande författare som förmodligen borde läsas av fler än de som kan kinesiska.
Men egentligen var det ju inte alls det här jag tänkte skriva om. Istället ville jag passa på att berätta om en hundra år gammal roman som plötsligt kommit i ropet igen och till och med uppmärksammats av premiärminister Wen Jiabao vid en av de många konferenser som hålls nu innan världsutställningen i Shanghai. Romanen heter Nya Kina 《新中国》och skrevs redan 1910 av författaren och läkaren Lu Shi’e 陆士谔. Lu Shi’e kom från en utfattig akademikerfamilj där man knappt hade mat för dagen. Han utbildade sig till läkare, men i väntan på att praktiken skulle få en tillräckligt stor patientkrets skrev han noveller och artiklar för olika tidskrifter. Han skrev i många olika genrer, bland annat kritiska och satiriska samtidskildringar, men framförallt tycks han ha ägnat sig åt science fiction.
Så varför har Nya Kina och Lu Shi’e kommit i ropet igen just nu? Det beror på den intressanta överensstämmelsen mellan Lus hundra år gamla framtidsvision och hur Kina ser ut idag. I Nya Kina föreställer sig till exempel författaren att man ska ha byggt en bro över Huangpufloden och att Pudong, ett område som 1910 var rena landsbygden, ska vara en del av Shanghai där villor och höghus står på rad längs breda avenyer. Han beskriver tåg som färdas i tunnlar under floden och gör att invånarna blixtsnabbt kan ta sig över till andra sidan eller runt i staden, bland annat till det stora torget i centrum där kapplöpningsbanan har bytts ut mot ett teaterhus. I romanen kan man resa med tåg direkt mellan Shanghai och Beijing (han förutspår att järnvägen ska vara färdigbyggd på 1950-talet, i själva verket blev den klar 1968) och att Kina om hundra år ska producera och konsumera mer järn och stål än både England och Tyskland (Kina blev världens största stålproducent 1996). Med tanke på att Kina 1910 brukade omtalas som "Asiens sjukling" och betraktas som ett nästan hopplöst underutvecklat land vars folk stod på randen till undergången var det en ganska djärv vision. Till råga på allt hävdar Lu att ”oavsett var i världen man befinner sig är det nästan inga varor som inte är tillverkade i Kina”. Låter bekant, eller hur? Och roligast av allt – åtminstone för kineserna i år – är förstås att Lu i sin vision ser hur Kina hundra år in i framtiden kommer att vara värd för en världsutställning, där olika länder bygger paviljonger på ett särskilt utställningsområde i Pudong.
Självklart har Lu Shi’es roman kommit i nytryck. Förhoppningsvis kommer man så småningom också att kunna låna den på bibliotek i Sverige. Den som kan kinesiska kan tillsvidare läsa mer om Lu och hans bok i den här artikeln eller titta på presentationen i tv-programmet På väg mot 2010 《走向2010》här nedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)