Nio liv

Idag fick jag för första gången en bok i brevlådan som skickats till mig i hopp om att jag ska skriva om den på den här bloggen. Det trodde jag aldrig. Självklart skriver jag. Men inte bara för att jag fick boken, utan för att den är intressant.

Nio liv. Livsberättelser för myndighetsbruk - brottstycken ur nio personakter från Maos Kina heter den ganska tunna volymen som består av en samling korta texter översatta av studenter i kinesiska vid Lunds universitet. Berättelserna är biografier av den sort som kineser ur alla skikt i samhället efter revolutionen då och då har tvingats skriva: när de har sökt medlemskap i Partiet, när de har sökt nytt jobb, när de har gripits av polisen, när de har hamnat under politisk utredning eller i andra situationer. Just de här berättelserna har hittats på olika loppmarknader där de sålts tillsammans med andra gamla papper.

Michael Schoenhals, professor i kinesiska, ligger bakom översättningsprojektet och har skrivit en mycket intressant inledning där han berättar om bakgrunden till systemet med biografier (inte särskilt förvånande var det en idé man hämtade från Sovjet och sedan genomförde i ännu större skala) och ger också exempel på råd och anvisningar ur de vägledningar för biografiskrivning som florerade i Kina - den som skrev kunde nämligen mycket väl behöva en instruktion som gav förslag på frågor och ämnen som borde tas upp i berättelsen, till exempel:

Tala om vilka de huvudsakliga medlemmarna i din familj varit respektive är, vad de heter, vad de arbetar med, deras politiska läggning och attityd, religion, etc. Vilket inflytande har de haft på dig och var befinner de sig för tillfället? Hur är dina relationer till dem?

eller

Har du någon gång varit med i reaktionära politiska partier och förbund, säkerhetstjänster, arméer, myndigheter, gendarmerier, poliser, feodala hemliga sällskap, eller andra reaktionära organisationer eller förbund? Om så är fallet, när och var skedde detta och vilken position innehade du? Vad för slags aktiviteter som inte är i folkets bästa ägnade du dig åt? Vad blev resultatet? Vad är din relation idag? Vem kan bekräfta detta? Hur ser du idag på dessa ting?

Idag hittar man förstås färdiga biografimallar på internet.

De nio livshistorierna är ganska korta och ingen av personerna som skriver har egentligen varit med om något särskilt storslaget eller spännande. Ändå är det både sorgligt och gripande att se hur angelägna de är om att vända ut och in på sig själva för att visa sin goda vilja (även om ett par av dem faktiskt inte är helt uppriktiga).

En aning komiskt är det att läsa om skrivbiträdet Yang ("mannen det sket sig för") som varje gång han nämner ordförande Mao i texten väljer att börja på ny rad - så gjorde man nämligen förr i tiden, när man nämnde kejsaren i skriven text. Direkt tragiskt är det att höra berättelsen om läraren Wang Boda, som begick självmord 1968 efter att hans grannar hade organiserat en "studiecirkel" där de "undersökte hans förgångna". Samma grannar som tio år senare skrev under ett undersökningsprotokoll där de hävdade att han dog för att "han inte blev klok på Partiets policy".

Nio liv har kommit till som en del i det arbete som bedrivs vid Forum för litteraturens offentligheter (FOLIO) vid Lunds universitet, där man undersöker hur "författare och olika konstellationer av läsare uppträder som aktörer på skiftande arenor och därvid använder litteraturen för mer eller mindre tydligt formulerade syften". Mer information om projektet och andra publikationer som har utkommit inom dess ramar hittar man här.

Ett tillägg: De som har översatt texterna heter Johannes Asplund, Martin Eriksson, Aron Fredriksson, Niklas Larsson, Hengyi Lü, Erik Neppelberg, Eva-Britt Olsson, Katri Rantonen, Victor Sandberg, Fredrik Uddenfeldt, Mejfang Wang och Maria Widstrand.

Vill man ha ett eget exemplar av Nio liv alldeles gratis så kan man skicka ett mail till Michael [punkt] Schoenhals [snabel-a] ostas [punkt] lu [punkt] se

Kinesiska samtidigheter

Få personer jag känner har samma bredd i sitt vetande och sina intressen som Göran Sommardal, och det är alltid ett nöje att läsa det han skriver eller samtala med honom. Nyligen utkom han med essäsamlingen Kinesiska samtidigheter - sju kapitel om den skrivna erfarenheten (Symposion), en bok om den kinesiska litteraturen i nuet och det förflutna och om hur de olika tidsperspektiven och erfarenheterna samspelar med varandra.

Som vanligt måste man anstränga sig en aning när man läser Görans texter. Det är inte alltid lätt att reda ut de invecklade ordslingor som är något av hans specialitet. Men intressant är det och texterna får en att tänka och vilja läsa vidare, vilket ju inte alltid är fallet när man har läst ut en bok.

Här finns berättelser, dikter och romanutdrag som i sig är väl värda bokens pris, som den outsägligt sorgliga och absurda historien om mannen som letade efter en text han en gång sett och som förstörde hans liv, eller Yin Lichuans stycke om folket - detta svårfångade begrepp som kan ha så många olika betydelser.

Och så finns de där reflektionerna man själv har gjort då och då, som att kinesiska intellektuella kan ägna en hel middag åt att diskutera någon sedan länge avdöd politikers uttalanden på 1930-talet med samma iver som om de hade gjorts igår, vilket ytterligt få svenskar skulle göra. Eller det alldeles hisnande perspektivet att det enda som gör en Norén-pjäs aningen främmande för en kinesisk publik är att det i Kina inte finns en enda intellektuell över 50 som har undgått att direkt eller indirekt drabbas av internering, degradering, förvisning, tortyr, mord, trakasserier, husarrest, vansinne eller självmord.

Copyright Matters - om upphovsrätt, plagiat och samtida kinesisk litteratur

Se här en bok som verkar oerhört intressant! Lena Henningsens Copyright Matters: Imitation, Creativity and Authenticity in Contemporary Chinese Literature (Intersentia/Berliner Wissenschafts-Verlag, 2010).

Vad boken handlar om framgår ganska tydligt av titeln och enligt denna excellenta bokanmälan av Krista Van Fleit Hang i MCLC diskuteras här bland annat det konstnärliga begreppet linmo 临摹, författarna Guo Jingming och Han Han samt kinesisk fan fiction knuten till Harry Potter.

Den här sortens böcker är alltid rätt dyra att inhandla, så man får väl hoppas att något universitetsbibliotek slår till och köper den så att man kan låna den på fjärrlån. Spännande verkar den i alla fall vara, och den ligger förstås helt rätt i tiden!

Med Konfucius i hjärtat

Det är inte så vanligt att böcker om kinesisk filosofi eller historia av kinesiska forskare och författare översätts till svenska. Så är det väl i och för sig när det gäller alla länder utanför Europa och Nordamerika - vi läser hellre västerländska forskare och journalister som skriver om Asien eller Afrika än böcker som asiater och afrikaner själva skriver.

Hur som helst har nu det ovanliga inträffat att en kinesisk professors bok om Konfucius och hans betydelse för dagens samhälle har kommit ut på Natur & Kultur. Boken heter Kinesisk visdom från hjärtat : Konfucius tankar i det moderna Kina och är ett slags självhjälpsbok om hur Konfucius tankar kan bistå oss i vardagslivet och göra oss gladare och lyckligare. Passande nog har den ett förord av professor Torbjörn Lodén, föreståndare för Konfuciusinstitutet i Stockholm.

Yu Dan är en mycket populär och samtidigt rätt kontroversiell föreläsare och författare. Kinesisk visdom från hjärtat baseras på en rad tv-program hon gjorde för några år sedan och som blev oerhört uppmärksammade. Yu Dans bild av Konfucius är ju onekligen litet ny - normalt förknippas han mer med stränghet och tankar om att veta sin plats i samhällets och familjens hierarkier än med lycka. Hon har också blivit rätt hårt kritiserad av andra forskare som menar att hon plockar det hon vill ur de konfucianska texterna och tolkar dem så att det passar. Flera engelskspråkiga artiklar om Yu Dan och hennes böcker finns att hitta på nätet, bland annat den här från New York Times.

Egentligen är boken kanske mest intressant som ett tecken på Konfucius ställning som symbol för den traditionella kulturen och de värderingar som den kinesiska ledningen, efter något som måste sägas vara tidernas kovändning, har bestämt sig för att lyfta fram i sin strävan efter en bättre image både i och utanför landet. Det får mig också att tänka på att jag borde läsa Lionel M. Jensens bok Manufacturing Confucius, som handlar om hur jesuitiska missionärer byggde upp en egen bild av vem Konfucius var, och hur den bilden sedan kommit att påverka både västerlänningar och kineser. Något senare i år kommer ytterligare en bok som verkar mycket intressant, China's New Confucianism av Daniel A. Bell, som tar upp hur Konfucius och konfucianismen påverkar livet i dagens Kina.

Förutom Kinesisk visdom från hjärtat har Yu Dan skrivit en rad andra böcker om kinesisk filosofi, och flera av dem finns att låna på svenska bibliotek. Men nog måste man väl ha gjort en miss när man skriver att originaltiteln för Kinesisk visdom från hjärtat är Zhuangzi från hjärtat 《庄子心德》? Handlar det om Konfucius borde det ju snarare vara Konfucius från hjärtat 《论语心德》 det handlar om.

(Ett tillägg - några radiotips: En radiointervju med Yu Dan och Torbjörn Lodén från Sveriges Radio hittar du här och ett avsnitt av Filosofiska rummet, om just Konfucius och kommunismen går också att lyssna på online.)

Rädda pojkarna!

Ni vet den där diskussionen om att pojkar som grupp riskerar att hamna på efterkälken eftersom flickorna har mycket bättre betyg och följdaktligen tar alla platser på de attraktiva utbildningarna? Man skulle lätt kunna tro att den är unik för Sverige, men så är det inte alls. Sådana tankar finns även i USA och i januari i år nådde diskussionen Kina, i samband att boken Rädda pojkarna 《拯救男孩》publicerades. Rädda pojkarna är skriven av Sun Yunxiao, Zhao Xia och Li Wendao.

Sun Yunxiao 孙云晓, som arbetar vid Kinas institut för barn- och ungdomsforskning, påpekar i boken bland annat att kinesiska flickor har betydligt bättre studieresultat och att nästan dubbelt så många flickor som pojkar nu får statliga stipendier för vidare studier. Pojkarna, som mognar senare än flickorna, har svårare att klara situationen i klassrummet och att hantera pressen vid prov och examina. Sun menar också att kinesiska fäder ofta är dåliga förebilder för sina söner, genom att de arbetar mest hela tiden och inte tillbringar tillräckligt med tid tillsammans med sina barn (intressant nog protesterade en förälder i en artikel jag läste mot detta med argumentet att han visserligen inte hade så mycket tid för sin 7-årige son, men att han kompenserade det med att köpa dvd-skivor med Konfucius analekter, vilket minsann var kvalitet...).

Forskarna bakom boken menar också att kinesiska pojkar även har blivit fysiskt klenare under senare år, eftersom de inte får röra sig tillräckligt mycket.

Rädda pojkarna har orsakat en ganska stor debatt och det går att hitta många artiklar på nätet om boken med hjälp av Google. Sun Yunxiao har också en egen blogg där man kan läsa utdrag ur boken och andra texter om barn och utvecklingspsykologi. En lång Sina-intervju med aningen burkigt ljud kan ni se här. Sedan är det bara att fundera på om man håller med, och om man ska vara glad eller ledsen för att det här inte är begränsat till Sverige utan verkar vara något av ett globalt problem.

Likgångaren

Igår skulle författaren Liao Yiwu 廖亦武 ha satt sig på ett flygplan i Chengdu och rest till Köln, för att delta i lit.colony, Europas största litteraturfestival. Han hade för ovanlighets skull fått visum och allt såg bra ut. Men det blev inte trettonde gången gillt. Istället stoppades Liao precis när han skulle kliva ombord och fick ta sitt pick och pack och åka hem igen. Man kan verkligen undra på vilket sätt de kinesiska myndigheterna tror att detta ska förbättra deras image i omvärlden. Snarare får väl Liao och hans böcker ännu större uppmärksamhet eftersom folk blir nyfikna på honom.

Så vad skriver han då, och varför är han så farlig? Ja, i likhet med andra kinesiska författare i hans ålder (han är född 1958) har Liao upplevt de flesta stegen i det eskalerande vansinne som Maos styre innebar. I fängelse hamnade han dock inte förrän 1990, efter att ha gjort en uppmärksammad inspelning av sin egen långdikt "Massakern". Inte populärt hos de styrande. Liao fick fyra år. Efter fängelsevistelsen har Liao ägnat en stor del av sin tid åt att intervjua vanliga och ovanliga människor, oftast i udda yrken eller i samhällets utkanter och mörka hörn. Det har inte precis förbättrat hans anseende i myndigheternas ögon.

År 2008 översattes några av intervjuerna till engelska och publicerades i en bok som fick titeln The Corpse Walker. Det är den boken som nu har kommit ut även på tyska, då med titeln Fräulein Hallo und der Bauernkaiser. I boken intervjuas bland annat en far som förlorade sin son i massakern 1989, en pensionerad partitjänsteman, en buddistisk abbot, en falungongutövare, en gravplundrare och många, många fler. Den som är lika gammal som jag kommer kanske att tänka på Zhang Xinxins Leva i Kina (Forum, 1998) som hade ett likartat upplägg, men var betydligt mindre kontroversiell.

Den som vill veta mer om Liao Yiwu kan se en BBC-intervju i tre delar med honom på Youtube.

(En uppdatering: I The New Yorker hittar man en bra artikel om Lius avblåsta resa, med länkar till både den intressanta essän "Nitton dagar" i engelsk översättning och det öppna brev som Liu skrev till sina tyska värdar när han forslats hem igen.)

En bok att avnjuta i stillhet

Det är litet pinsamt att erkänna det, men Cecilia Lindqvists bok Qin har legat orörd i min bokhylla i tre år nu, fast jag köpte den så fort den kom ut på Bonniers 2006. Inte för att jag inte har haft lust att läsa den, utan för att det kändes som om man borde avnjuta den i stillhet, ensam och med en kopp väldoftande grönt te inom nära räckhåll. Sådana stunder är inte många hemma hos mig.

I veckan tog jag mig i alla fall tid att plocka fram boken, och jag blev förstås inte besviken (det finns en anledning till att Cecilia får Augustpriset för alla böcker hon skriver). Qin är en noggrann redovisning av författarens egen väg till qinmusikens värld. Hon kom till Beijing i början av 1960-talet och började där mödosamt lära sig att spela detta uråldriga instrument med metoder som inte alls påminde om hur man lär sig västerländsk konstmusik, och hon blev tvungen att inte bara förstå tekniken, utan också hela det tankesystem och alla de känslor som förknippas med instrumentet qin (eller guqin 古琴, "gammal qin", som en kines skulle säga för att särskilja det från andra stränginstrument). Hon berättar om de olika anslagen mot strängarna och om hur händernas rörelser liknas vid insekters fladdrande, om de gamla qinmästare som var hennes lärare och om hur musikinstitutet de verkade vid upplöstes under kulturrevolutionen.

Dessutom får läsaren en fantastisk översikt över instrumentets historia och vad det har betytt eller symboliserat under århundradenas gång. Precis som i Tecknens rike finns här ofta anteckningar i marginalen eller små kommentarer som fälls nästan i förbigående, men som alla ger ytterligare dimension åt berättelsen och var och en för sig är värd extra begrundan. Ta bara en sådan sak som att tecknet "wen" 文, som betyder kultur, civilisation eller skrift, ursprungligen föreställde en man med ett mönster på bröstkorgen. Är det inte rätt fascinerande och litet ironiskt att det ord som representerar det mest civiliserade härstammar från en bild av en tatuerad man? Eller det korta stycke där Cecilia berättar om att instrumentet qin nog från början var en import västerifrån, från Xinjiang, men att kinesiska qinforskare inte riktigt vill nysta vidare i den änden eftersom det kan vara svårt att acceptera tanken på att det mest kinesiska av alla instrument egentligen importerades utifrån - även om det sedan förändrades oerhört mycket.

Att läsa Qin var en njutning. Och jag hade rätt: man ska göra det i lugn och ro, med en tekopp på bordet och helst med litet ljuv qinmusik i bakgrunden. Vill man var riktigt strikt ska man förstås se till att ha vårdade, normala kläder på sig, ha tvättat händerna, sköljt munnen och inte lukta armsvett - i ett sådant tillstånd är det nämligen inte tillbörligt att vare sig spela eller lyssna på qinmusik, enligt 1500-talets instruktionsböcker. Att det följer med en cd-skiva till boken är förstås ett stort plus, och den som vill kan ju också köpa ett exemplar av den cd som Caprice gav ut i samband med den qinturné som Cecilia Lindqvist och Rikskonserter arrangerade häromåret. Qin: himmelsk musik för qin och xiao, heter den. Qin har också kommit ut i kinesisk översättning, en utgåva som kan lånas på Internationella biblioteket.

Den sista saltkaravanen i Tibet

För flera år sedan hittade jag en väldigt vacker bok om saltkaravaner i Tibet. Den sista karavanen 《西藏最后的驮队》heter den, och den är skriven av den tibetanske författaren Jayang Serab (om nu min transkription från kinesiskan stämmer). Jayang Serab (1957-2003) var medlem i det kinesiska kommunistpartiet och innehade flera höga poster inom det officiella tibetanska författarförbundet, så jag antar att han är en av de författare som tibetaner i exil förmodligen inte riktigt gillar (jag har träffat tibetaner som med emfas har hävdat att ingen som stannar kvar i Tibet kan vara en bra författare, eftersom alla bra människor ger sig av därifrån - så långt skulle inte jag gå). Jag har inte riktigt kompentens att bedöma i vilken utsträckning bokens innehåll och beskrivningarna av olika traditioner är politiskt påverkade, men vacker och tankeväckande är den i alla fall.

1994 återvände Jayang Serab till sin hemstad i norra Tibet och bestämde sig för att följa med en av de allra sista traditionella saltkaravanerna. Förr i tiden hämtade tibetanerna sitt salt från några stora, ensligt belägna sjöar, och Jayang hade som liten följt med på sådana resor som kunde ta flera månader. Eftersom den här traditionen nu höll på att dö ut - nuförtiden kan man importera salt från annat håll och har andra transportmedel - ville han dokumentera de sista saltkaravanerna innan de var helt försvunna.


I Den sista saltkaravanen berättar Jayang Serab följaktligen om den långa strapatsrika resan genom en karg och inte särskilt gästvänlig natur, men också om vad karavanresenärerna äter, vilka regler som gäller under resan (till exempel att inga kvinnor får beträda området med saltsjöarna), om sånger, berättelser och om saltmännens hemliga språk, som bara talas under resans gång. Allt detta är illustrerat med vackra fotografier och en snygg layout - bättre än den man ser i många andra kinesiska böcker från den här tiden. Det är en fascinerande berättelser och man måste beundra dessa människor som i århundraden har trotsat det oerhört hårda klimatet för att hämta hem salt till sina och andras familjer.

Det finns också en film om saltmännen och deras traditioner, Die Salzmänner von Tibet/The saltmen of Tibet av Ulrike Kock, som går att köpa eller se på YouTube.