En magisk bok

Jag byter om till aftonklädsel och går hem till Lu, där jag inte har varit på mycket länge. 

Zhou Xuan 周璇

När jag går in i salen sitter hon i skenet från den röda lampan och spelar piano. En dadelfärgad kappa ligger under ett fat med glänsande gröna palmblad vid sidan om instrumentet; två mjuka, vita händer dansar lätt över tangenterna. Det korta håret darrar i takt med musiken. 

Lampans ljus förvandlar allt till en rosafärgad skymning. Hela rummet genomsyras av leende ungdom. Under såna omständigheter förstår väl var och en att det finns annat än vin man kan berusa sig på här i världen?

Jag går tyst fram till henne och när hon får syn på mig tystnar pianomusiken med ens. När det gäller musik är jag inte särskilt insatt, det vet jag, och det vet hon också. 

”Vad är det där för något?” Jag ler och pekar på noterna. 
”Det där? Det förstår du inte. Det är en skrift för himmelska odödliga!” 
”En skrift för odödliga? Hm. Du har verkligen ett bra minne, som kommer ihåg Drömmar om röda gemak så väl!” Jag kan inte låta bli att bita mig i läppen och le.*

Det slår henne plötsligt att hon har uttryckt sig lite väl obetänksamt och hon sänker långsamt blicken. I lampskenet ser hennes ansikte ovanligt rosigt ut. 

”Vi går upp på övervåningen. Qiang och Fang är där.” 
Hon slår igen noterna, fnissar till och springer ut ur salen. 

*Den unge mannen syftar på ett stycke i 1700-talsromanen Drömmar om röda gemak, där huvudpersonen Jia Baoyu kommer hem till sin kusin Lin Daiyu, som sitter och spelar qin. Han förstår inget av hennes bok med noter och kallar den för "en skrift för himmelska odödliga". Att detta gör den unga Lu generad beror på att Baoyu och Daiyu är romanens kärlekspar.

Ur Ye Lingfeng 叶灵凤, De 《她们》, 1927.

Wei

Wang Ying 王莹

”Släpp in mig!”

Det är en kall vinternatt och en ung man står utanför det pappersklädda fönstret till de kvinnliga studenternas sovsal och ropar. Där ute viner nordanvinden och snöflingorna glittrar som månsken.

”Snälla släpp in mig!” ropar den unge mannen bedjande igen.
 
”Släpp in honom nu”, säger Mei till Wei. Hon står inte ut med att höra honom längre.
 
”Strunta i honom bara”, säger Wei och fortsätter att läsa sin bok som om inget har hänt.

”Släpp in mig, jag måste tala med dig !”

”Det är ju synd om stackaren. Släpp in honom.”

”Hm! Du ställer dig alltid på karlarnas sida. Vänta får du se hur lycklig det kommer att göra dig. Det är inte jag som har bett honom komma.”

”Jag var så dum! Det är bara mitt fel! Snälla, släpp in mig så vi kan prata! Jag lovar att inte störa dig mer sedan.”

Wei sträcker sig efter eldgaffeln och petar på träkolsbitarna med den. Det verkar inte som om hon hör rösten där ute. I det varma rummet får skenet från lamporna deras skuggor att avteckna sig tunga och tydliga mot fönsterpapperet.

”Släpp in mig! Låt mig komma in och be om förlåtelse. Jag svek inte mitt löfte med flit, jag lovar.”

”Vilket löfte?” viskar Mei.

”Inte vet jag! Det är han som är överkänslig. Låt honom skrika. Strunta i honom.”

”Låt mig få komma in och prata med dig. Jag kan dö sedan, om du vill. Är du fortfarande arg? Jag lovar att jag aldrig ska göra så mot dig igen.”

”Det är väldigt kallt ute. Låt honom komma in.”

”Bry dig inte. Låt honom stå där. Är du rädd att han ska förfrysa sig? Kärleken är grym – om han vill drömma kärleksdrömmar så är det lika bra att han får känna på lite grymhet redan nu.”

”Men det är ju synd om honom. Har du inte straffat honom tillräckligt nu, fröken Wei?”

”Släpp in mig en stund!”

”Jag tänker stanna här tills jag får prata med dig, till och med om jag fryser ihjäl på kuppen!” Han stampar med fötterna när han säger det. Det ser ut som om han gråter.

”Säg åt honom att gå!” Mei står faktiskt inte ut längre.

”Jag har inte bett honom komma, varför ska jag be honom gå? Om han klarade av att ta sig hit måste han väl klara av att gå härifrån också? Det är ju löjligt!”

”Om du inte släpper in mig stannar jag här tills jag dör!”

”Herr Liu, det är sent. Ta och gå hem nu, i morgon …”

”Tala inte med honom!” Wei skyndar fram och lägger handen över Meis mun.

”Jag går inte. Om hon inte släpper in mig stannar jag tills jag dör.”

”Hör du! Nu blev han bara uppeggad.” Wei pekar mot fönstret och ser argt på Mei.

”Du är så grym!”

”Hur kan du vara så hårdhjärtad? Kan du inte förlåta mig? Bara en enda gång? Släpp in mig så jag får prata med dig! Bara några ord! Om du inte släpper in mig stannar jag tills jag dör!”

Wei fortsätter att lugnt läsa i sin bok. ”En man som har gått igenom något sånt här kommer inte att våga sig på att lura en kvinna igen”, säger hon och ler. Bönandet och bedjandet där ute bara fortsätter. Plötsligt hörs ljudet av steg långt bortifrån och hon lystrar till, rester sig snabbt och släcker lampan.

”Det här är flickornas sovsalar. Du bryter mot reglerna. Vad står du här för?”
Väktarens kyliga stämma. Wei kan inte låta bli att skratta.

”Wei är en otrolig kvinna”, sa Mei till mig. ”Hon kan lura en man i döden och den stackaren anar aldrig att han har blivit lurad.” 

Ur Ye Lingfeng 叶灵凤, De 《她们》, 1927.

Han

Jin Yan 金焰

Morgonsolen silar in genom den tunna gröna tyllgardinen.

Han - en vacker tjugoettårig yngling, en ung man som får gifta kvinnor och fröknar att vrida på huvudet när han går ut på dansgolvet (fruarna vågar öppet peka och kommentera, de tillbakadragna fröknarna ler bara mot honom i anden) - ligger och sover, insvept i ett vitt lakan. Det avslappnade ansiktet strålar av ungdomlig skönhet och lycka. Han har aldrig upplevt svårigheter, aldrig varit utanför. Inget elände står ut med att komma nära en så vacker kropp och det eländet inte förmår närma sig kan inte heller samhället ignorera.
 
Han är himlens högfärdige son, lyckans bortskämda barn.
 
Och nu är det snart dags att stiga upp. Om bara en kvart ska han svara på solens begäran och stiga ur sängen. Han är lika mån om sin morgontoalett som vilken ung fröken som helst. Puder, rouge, ögonbrynspenna, parfym – han använder all världens konstgjorda skönhetsmedel för att skapa sin naturliga skönhet. Med hjälp av denna artificiellt naturliga fägring kan han få kroppar att svara och själar att sucka av hänförelse.
 
”Tänker du förföra dem?”
”Jag tänker se till att ingen av dem vågar sig på att förföra mig.” 
”I så fall blir du ensam, och när du blir ensam blir du sorgsen.” 
”Jag känner tröst i sorgen.” 
”Men det är en tröst som saknar själ.” 
”Bara en kropp utan själ är en sann kropp.”
 
Och så inleder han, en underbart vacker ung man, sitt själlösa liv och nedtecknandet av detsamma.

Ur Ye Lingfeng 叶灵凤, De 《她们》, 1927.

Gryning

Jag är nittio år nu och sedan länge bekant med regn och snö. Regnet och snön har sett mig gråna och jag har sett dem åldras i sin tur. Nuförtiden kommer sommarregnen alltmer sällan och vintersnön har blivit lättare med åren. De liknar den blanknötta rådjursfällen som jag ligger på, den som har tappat all sin täta päls men sparat de ärr den har samlat under långa tider. När jag sitter på fällen liknar jag en jägare som vakar över en saltpanna, men det jag väntar på är inte hjortar med ståtliga kronor utan piskande vindar mättade av sand. 

Shiban och de andra hade just åkt när regnet kom. I mer än två veckor har solen stigit rödkindad om morgnarna och sjunkit gulblek ner bak bergen varje kväll utan att någonsin svepa sig i moln. Det heta solskenet har slickat flodvattnet tunt och gräset på kullarnas solsidor hukar undergivet. Jag räds inte torkan, men jag blir rädd när Maxim gråter. Ljosja började gråta när månen var full, men Maxim, han dolde sitt ansikte och grät när han såg de slingrande sprickorna i den torra marken. Som om de varit ormar ute efter att döda honom. Men sådana sprickor skrämmer inte mig. I mina ögon är de blixtar från underjorden. 

Antsaur städar lägerplatsen i regnet. 

Är det ont om regn i Busu? frågar jag Antsaur. Var Shiban tvungen att ta regnet med sig när han gick ner från berget? 

Antsaur rätar på sig, sträcker ut tungan för att fånga regndropparna och ler mot mig. När han ler, ler även rynkorna i hans ögonvrår och på hans kinder – i ögonvrårna bildar de ett mönster som krysantemum och på kinderna liknar de solrosor. Regndropparna vilar som pärlor av dagg i de skrumpnade blommorna. 

Det är bara Antsaur och jag kvar i vår urireng. De andra reste iväg i lastbilar med sina saker och renar i morse. Vi har lämnat bergen tidigare också: förr om åren reste vi till Uchiriovo och på senare tid har vi rest till Jiliu härad för att byta horn och skinn mot sprit, salt, tvål, socker och te. Sedan har vi kommit tillbaka. Men den här gången har de lämnat bergen för gott. De har åkt till en plats som heter Busu. Beriku sade att det är en stor stad nedanför bergen där man har byggt många hus med vita väggar och röda tak åt oss att bli bofasta i. Det finns renfållor också, omringade med taggtråd, och från och med nu kommer renarna att gå instängda där. 

Jag vill inte sova i ett rum där jag inte kan se stjärnorna. I hela mitt liv har de gjort mig sällskap i den mörka natten. Om jag vaknar ur mina drömmar och ser upp i ett kolsvart tak kommer jag att bli blind. Och mina renar har inte begått något brott, så jag vill inte att de ska fängslas, de heller. Om jag inte får höra ljudet av porlande renbjällror blir jag säkert döv och mina ben är vana vid ojämna bergsstigar och kommer att bli så trötta att de inte kan hålla mig uppe om de ska vandra på släta stadsvägar. Då blir jag krympling. Jag har alltid andats den friska luften på bergsvidderna och kommer att kvävas om jag måste dra in de stinkande fjärtar som bilarna i Busu spottar ut. Jag fick min kropp av andarna och jag ska stanna bland bergen och ge den tillbaka till dem. 

För två år sedan sammankallade Tatjana hela vår urireng för att rösta om att lämna bergen. Hon gav var och en fyrkantig bit björkbark, och de som ville flytta skulle lägga sina bitar på andetrumman som Nihau hade lämnat kvar. Andetrumman täcktes snart av björkbark, som om himlen hade låtit gåsfjädersstora snöflingor falla över den. Jag var den sista som reste mig, men till skillnad från de andra gick jag inte fram till andetrumman utan till elden, där jag kastade min bark. På ett ögonblick förvandlades den till aska i de gyllene flammorna. När jag lämnade kåtan hörde jag Tatjana gråta. 

Jag hade trott att Shiban skulle äta upp sin barkbit. Han har alltid älskat att knapra bark och skulle inte kunna lämna skogen. Men till sist lade han fyrkanten på andetrumman som de andra. Jag tänkte att det var sin föda som han lade där. Om han inte tog med sig mer än så när han åkte kommer han att svälta ihjäl. Han måste ha gått med på att resa för stackars Vladimirs skull. 

Antsaur lade också sin barkbit på trumman, men det betydde ingenting. Alla visste att han inte förstod vad han gjorde. Han ville bara bli av med den så fort som möjligt, så att han kunde gå tillbaka till sina sysslor igen. Antsaur tycker om att arbeta. Den dagen hade en ren fått ett getingstygn på ögonlocket och han var upptagen med att lägga örter på det när Tatjana sade åt honom att komma in och rösta. Han kom in i kåtan och såg Maxim och Suchangling lägga sina barkbitar på trumman och då gjorde han detsamma. Det enda han tänkte på var renens svullna öga. Till skillnad från de andra visade han inte någon vördnad när han placerade barkbiten på trumman – han bara släppte taget om den på väg ut från kåtan, lika oberörd som när en svävande fågel råkar tappa en fjäder. 

Nu är det bara Antsaur och jag kvar i lägret, men jag känner mig inte ensam. Så länge jag får bo uppe bland bergen kommer jag aldrig att känna mig övergiven, om jag så är den sista människan i världen. 

Jag går tillbaka till kåtan, sätter mig på hjortskinnet, vakar över härden och dricker te. 

När vi flyttar brukar vi alltid ta med oss glöden, men den här gången har Tatjana och de andra lämnat den kvar. Dagar utan eld är kalla och mörka och jag oroar mig för dem. De säger att alla hus i Busu har sin egen eld och att de inte behöver eldsådden längre. Men jag gissar att branden i Busu inte slås med eldstål mot en sten i skogen och att den varken bär på solsken eller månskimmer. Hur kan såna lågor göra ljus för hjärta och ögon? 

Den eld jag vaktar är lika gammal som jag själv. Jag har vakat över den i vind, snö och regn, och aldrig låtit den dö ut. Den är mitt bultande hjärta. 

Jag är inte en pratsam kvinna, men just nu - när jag lyssnar till det skvalande regnet och betraktar de dansande flammorna - längtar jag efter någon att tala med. Tatjana är borta, Shiban är borta, Ljosja och Maxim är borta. Vem ska jag berätta min historia för? Antsaur tycker varken om att tala eller att lyssna. Så låt regnet och vinden höra min berättelse! För jag vet att dessa två har öron, precis som vi människor. 

-----------------------------------------------------

Ett utdrag ur inledningen till Chi Zijians, På floden Arguns högra strand.

Tiananmen 25 år

Nu på tisdag kommer författaren Ma Jian att delta i ett seminarium arrangerat av Svenska PEN samt ICPC på ABF-huset i Stockholm. Tillsammans med en grupp andra kommer han att tala om massakern i Peking 1989 och vad som har hänt sedan dess. I samband med detta har jag översatt ett utdrag ur Ma Jians roman Beijing Coma som åtminstone delvis kommer att användas under kvällen. Ma Jian har gett mig lov att publicera en del av texten här.

Jag har skrivit om romanen redan tidigare här på bloggen och jag tycker mycket om den. Ma Jian följer händelserna på Himmelska fridens torg via minnena hos en ung man som ligger i koma och som inte kan meddela sig med omvärlden. Först när han har återupplevt, erkänt och bearbetat det som hände blir han fri från den förlamning som binder honom vid sängen. Vid det laget har hans mor nästan blivit galen och hans hem raserats runt om honom. En skarp och passande bild för tillståndet i post-massakerns Kina, där ledarna tyvärr har valt en motsatt strategi som går ut på att glömma och trycka undan det som hände. Till den som vill läsa mer om det rekommenderar jag Louisa Lims nyutkomna bok The People's Republic of Amnesia.

---------------------------------------------------------------

Strålkastaljuset där ute gör natten lika ljus som dagen. Arbetarna försöker demolera balkongen utanför lägenheten intill. Ett öronbedövande dån av borrar och slag från släggor. Hela huset skakar och några sekunder senare hör jag balkongen rasa till marken. Armeringsrören av stål som når över till vår balkong böjs så kraftigt att metallramarna kring fönstren vrids och glasrutorna splittras. Moln av damm väller in i mitt rum. ”Det där är min balkong!” skriker mor. ”Ni har ingen rätt att röra den!” Hon hostar i ärmen, sliter åt sig ficklampan och öppnar ytterdörren. När hon kliver ut ropar arbetarna:”In med dig! Taket kommer att rasa! Gå omedelbart in i lägenheten!” 

”Hur vågar ni ta ner taket! Min son ligger fortfarande till sängs …” 

”Vi lämnar biten över er lägenhet”, säger förmannen. ”Gå tillbaka in nu. Det är inte säkert här. Titta, hela trappavsatsen är borta.” 

Mor kommer inte att kunna hämta några fler av de där tillplattade kartongerna som hängde utanför dörren och som hon brukade elda med. 

De börjar borra i vatten- och avloppsrören. Oljudet är olidligt. Byggnaden skakar så häftigt att min kropp studsar. Järnsängen glider sakta över golvet. Det känns som om trumhinnorna ska explodera … För tio år sedan lovade jag mor att jag skulle ta med henne till Amerika och uppfylla fars önskan om att begravas i fri jord. Hon borde tillbringa dagarna ute i solen, sitta och småprata med sina pensionerade eller arbetslösa vänner, dansa solfjädersdanser med grannarna i parken … När solen skiner är till och med dammet genomskinligt. Jag vill att ultraviolett ljus ska falla på mitt ansikte, på handflatorna och handryggarna, på kläderna, på håret, på skorna. Jag bryr mig inte om ifall jag är inne i en bur eller utanför, bara solskenet når mig. När solen är framme blåser ljumma vindar. Några löv faller från träden. En ny dag börjar … 

”Vågar ni förvägra en kinesisk medborgare hans rättigheter när fanan fladdrar?” Jag föreställer mig att hon har plockat fram den kinesiska flaggan som jag tog med mig till en av protestmarscherna och nu viftar med den. Hon måste ha satt fast den på en pinne för länge sedan och bara väntat på det här tillfället. 

”Lägg ner flaggan och gå tillbaka in! Du ockuperar statlig egendom. Och du har ingen rätt att vifta med flaggan …” 

”Folket ska segra!” skriker mor. ”Ner med fascismen!” 

I De ädlas land växter en planta som kallas xunhua. Den har ett mycket kort liv. Den gror på morgonen och dör samma kväll.

Gryningen närmade sig och luften fylldes av stanken från brända bildäck och khakiuniformer. 
En enorm konvoj med militärlastbilar körde förbi. De var fullpackade med soldater. En grupp på ungefär trettio män i vita underkläder gick förbi på andra sidan vägen och gjorde segertecken mot oss. Tang Guoxian sade att de var poliser som hade tagit av sig uniformerna och vägrade att lyda myndigheternas order. 

Store Chan och lille Chan knöt fast vår universitetsflagga i några kvistar och höll upp den, vilket fick vår lilla grupp att se litet mindre eländig ut. Men vid det här laget var jag så utmattad att jag knappt kunde gå och än mindre uppbåda kraft att skrika slagord. En av restaurangerna vi passerade hade redan hängt upp en banderoll där det stod: SKYDDA BESLUTSAMT PARTIETS CENTRALKOMMITTÉS STORA LEDARE. När Wu Bin fick syn på den plockade han åt sig cigarettändaren ur Tang Guoxians ficka och sprang iväg och tände eld på den. 

Vi var ungefär två tusen som hade lämnat torget men gruppen verkade krympa ju längre vi gick, som när en bäck rinner ut över torr mark. Yu Jin bar Mimis ryggsäck. Mimi och Bai Ling gick hand i hand. Xiao Li släntrade barfota efter Chen Di. Flaggorna vi hade tagit med oss från torget var slitna och trasiga. 

Vi gick norrut och nådde så småningom fram till Liubukoukorsningen. Nu var vi tillbaka på Chang’an-avenyn igen, efter att ha gått ett varv västerifrån. Vi stod stilla och stirrade på Zhongnanhais röda murar, medvetna om att ledarna som hade beordrat massakern kopplade av i sina lyxvillor bakom dem. Tusentals soldater stod triumferande på vakt utanför murarna med gevären i högsta hugg. En lång rad stridsvagnar och pansarfordon hade bildat en solid blockad som gjorde att det inte gick att se torget. Bakom dem svävade en grön sol över horisonten. 

Wang Fei slog på sin svarta megafon och skrek: ”Folket ska segra! Ner med fascismen!” 

Tang Guoxian viftade med universitetsflaggan och alla skanderade Wang Feis slogan, snabbare och snabbare. Men så fort flickorna började skrika brast de ut i gråt. 

Bai Ling lånade Wang Feis megafon och ropade: ”Se inte på soldaterna! De försöker skrämma oss. Strunta i dem!” Rösten var hes. Hon fick anstränga sig så mycket för att få ur sig något att senorna på halsen buktade ut. 

En av stridsvagnarna lämnade plötsligt blockaden, dånade fram mot oss och avfyrade en tårgaskanister som exploderade med en smäll mitt i hopen. Ett moln av gul rök slukade oss. Halsen brände och ögonen sved. Jag blev yr och kunde inte stå rakt. Mimi svimmade. När jag försökte släpa bort henne till sidan av vägen snubblade jag och föll. 

Medan vi fortfarande försökte kravla ut ur den stickande röken hörde jag en annan stridsvagn närma sig. Den stannade ett ögonblick mitt på vägen och dundrade sedan vidare, runt oss. När den svängde svepte det stora kanonröret över mitt huvud och slog omkull några studenter bredvid mig. Jag reste mig och sprang upp på trottoaren. Ett pansarfordon närmade sig och avfyrade en skur av kulor. Alla försökte ta skydd. Jag hörde Wang Fei skrika. Jag såg mig om men den gula röken var fortfarande så tjock att jag inte kunde se klart. Jag väntade. Jag visste att stridsvagnen måste ha kört över flera personer. När röken lyfte såg jag en scen som brände sig fast på näthinnorna. Bland några krossade cyklar på den bit av vägen som stridsvagnen just hade passerat låg en grupp tysta, tillplattade kroppar. Jag kunde se Bai Lings gulvita randiga t-tröja och röda banderoll. De var dränkta i blod. Hennes ansikte var alldeles platt. En tofs svart hår dolde den utdragna munnen. Ett öga flöt i en blodpöl bredvid henne. Wang Feis hopknycklade svarta megafon låg på hennes bröst, bredvid en slinga ångande tarmar. Höger arm och hand var oskadda. Två fingrar drog långsamt ihop sig – beviset på att hon några ögonblick tidigare hade varit en levande människa. 

Wang Fei låg intill henne. Han stödde sig på armbågen och drog i remmen för att få loss megafonen från Bai Lings bröst. Benpiporna i benen låg blottade som knäckta bambustänger. De blodiga byxorna och delar av de krossade benen hade fastnat i stycken av Bai Lings kropp. Jag kastade en blick på stridvagnen, som nu hade stannat, och såg att bitar av hans byxor och ben satt fast i larvfötterna. 

Tang Guoxian och jag rusade fram till Wang Fei, lyfte honom och skrek: ”Hämta hjälp!” 
Medan några av de som bodde i närheten skyndade fram till oss körde stridsvagnen bort med Wang Feis kött och lämnade två blodiga spår efter sig på vägen. 

Tang Guoxian tog av sig skjortan, rev den i två delar, drog av Wang Feis trasiga jeans och band tyget hårt om de blödande låren. Dong Rong slet av sig jackan och lade den över Wang Feis bröst. Wang Fei hade svimmat. Vi drog upp honom på trottoaren. De darrande läpparna styvnade. En röd lampa blinkade på walkie-talkien som han fortfarande höll i handen. En röst hördes i högtalaren: ”Ner med fascismen! Länge leve …” 

Sedan fick jag syn på Chen Di. Hans vänstra fot hade krossats och han höll krampaktigt fast sig i metallstaketet vid vägkanten. Frågetecknen på hans t-tröja verkade skrika av ångest. Bredvid honom låg Qiu Fa orörlig i en pöl av blod. När Yu Jin och gamle Fu försökte dra upp honom upptäckte de att han hade träffats av en kula från pansarfordonet. Det rann blod ur ett sår i ryggen. 

Studenter omfamnade varandra och grät. Mimi stod på knä på vägen och ylade av sorg. Gamle Fu slet av sitt röda pannband och torkade tårarna med det. 

Store Chans kropp var helt pulvriserad och var inte mycket mer än ett blodigt spår av larvfötter. Några vita tänder låg på marken där hans huvud hade varit. När lille Chan fick syn på kroppen släppte han gitarren och sprang dit. Han halkade i en pöl mosat kött och ramlade omkull. Blod stänkte upp i ansiktet. Han plockade upp store Chans vänstra hand, som fortfarande var intakt, drog av bomullshandsken och stirrade på det digitala armbandsuret som satt fast runt handleden. 

Tang Guoxian skrek: ”Hjälp mig att lyfta Wang Fei!” och jag insåg plötsligt att vi kanske skulle kunna rädda honom. Jag hjälpte Tang Guoxian att lägga honom på en skottkärra av trä och sedan tog jag tag i handtagen och vi sprang så fort vi kunde. 

”Var ligger närmaste sjukhus?” skrek vi medan vi sprang. ”Ta er till Fuxingsjukhuset!” ropade någon. 
”Det är en massa sårade där redan!” 

Vi sprang vidare. Jag kunde inte riktigt se de ljusa och mörka föremålen som blixtrade förbi. Jag var helt tom i huvudet. Det kändes som jag vadade genom knädjupt vatten. 

Framme vid sjukhusentrén ställde jag mig framför skottkärran för att dra upp Wang Fei på min rygg, men det var så mycket blod på marken att jag halkade omkull. 

Tang Guoxian och Wu Bin släpade in Wang Fei i entrén och ropade på hjälp. 

Läkaren som kom fram till dem såg ut som om han just hade tagit sig upp ur en flod av blod. Handskarna och ansiktsmasken var klarröda. ”Lägg honom på den där båren och vänta här!” ropade han. ”Det är redan fullt inne på avdelningarna.” 

(Fotot är taget av Axel Kirch och finns på Flickr.com)

Frisk luft och smog

I helgen var Chen Qiufan i Sverige på besök. Här på bilden ser ni honom tillsammans med sin flickvän Alicia. De var mycket förtjusta i Stockholm och påpekade ett antal gånger att vi har så bra luft här. Chen borde veta, han har ju till och med skrivit en novell om den förskräckliga smogen i Peking - fast i sf-förklädnad, förstås. Ni får läsa en liten, liten bit av den här. Vill ni läsa mer får ni tjata på något bokförlag att ta sig an utgivningen av Chen Qiufans noveller ...
--------------------------------------

Smog

Gamle Sun bor på sjuttonde våningen, alldeles bredvid vägen. Han har inga gardiner eller persienner så om det är mörkt när han vaknar vet han att det är smog den här dagen också. 

Utanför fönstret är det dunkelt och han måste anstränga sig för att se byggnadernas suddiga konturer i det grågula töcknet. De liknar en sandfärgad reliefmålning. Bilarna har dimljusen på och tutar hela tiden när de trängs i korsningen. Det finns ingen skarp gräns mellan himmel och jord och det går knappt att skilja en människa från en annan – alla är grå och dammiga och har ansiktsmasker med filter som får dem att se ut som monster med gristrynen. En hel hord av dem väller fram på gatan, men det går ändå snabbare att ta sig fram till fots än att köra. 

Gamle Sun gör en enkel morgontoalett och packar ner utrustningen. Han glömmer inte att torka av fotoramen på bordet innan han går. 

Han hälsar på flickan i hissen och hon hälsar tillbaka från andra sidan slöjan. 

”Idag är det tolv grader varmt ute och den relativa luftfuktigheten är sextiofyra procent. Sikten ligger på två kilometer och luftföroreningsindex på 280. Tänk på smogen och var försiktig i trafiken. Gamla, barn och personer med luftvägssjukdomar bör inte vistas utomhus …” 

Gamle Sun ler, sätter på sig ansiktsmasken och går ut ur hissen. Han har flera platser att besöka idag. 

På sin portabla elcykel tar han sig smidigt fram i den snigelsega floden av bilar. Tidningssäljande barn springer runt och bankar på bilrutorna, men ingen erbjuder sig att tvätta bilarna – smogen kommer att vara i minst en vecka till, så det vore bortkastade pengar. 

Genom ansiktsmaskens skyddsglasögon kan han med viss ansträngning se något tiotal meter framför sig, bättre än så är inte sikten. Det känns som om folk hela tiden ramlar ner ur himlen ovanför staden och landar på den grå vägbanan framför honom. Luften känns tyngre och fastare än marken. Den är smutsig och klibbig och trots att han har ansiktsmasken på sig känns det som om smogen tränger in överallt: genom det mer än tjugo lager tjocka specialfiltret av polymerbaserat nanokompositmaterial och in i näsborrarna, i porerna, i lungloberna, i blodet, tills det fyller hela kroppen och gör det omöjligt att andas. Hjärnan är som en klump stelnad lera – det går inte att få fart på den, går inte att tänka. 

Men människorna är parasiter som lever av smogen. 

I sådana situationer kommer gamle Sun alltid att tänka på hur det var när han och frugan var ute och körde. 

”Du kan väl ta det litet lugnare, vi har ju inte bråttom någonstans … ” 
”Mm.” 
”Du, om du stannar vid affären där framme så ska jag köpa en flaska vatten åt dig …” 
”Mm.” 
”Men varför svarar du inte? Du kan väl sjunga något för mig? Du brukade ju gilla att sjunga …” 
”Mm.” 

Nu är gamle Sun framme och han parkerar cykeln vid vägkanten och gör entré i den eleganta byggnaden där män och kvinnor i eleganta kläder skyndar in och ut. Alla har ansiktsmasker på sig, vilket gör att de slipper besväret med att hälsa på varandra. Receptionisten är dock mycket artig och berättar att en av hissarna i lobbyn har gått sönder. Eftersom de har många besökare idag är det bättre om gamle Sun tar varuhissen istället, den är lika bra fast den går inte riktigt hela vägen upp. 

Gamle Sun svarar att det inte är något problem. Han ler när han säger det, men det ser förstås inte receptionisten. 

Han tar varuhissen till tjugoåttonde våningen och sedan trappan upp till takterassen. Han blir litet andfådd, men det är ingen större fara. Uppifrån den höga byggnadens tak kan han få en tydligare bild av smogens utbredning. Luften är en vätska full av finfördelade partiklar, tät som protoplasma, orörlig. 

Gamle Sun börjar packa upp sakerna han har i väskan: en rad avancerade instrument som han noggrant monterar ihop. Han förstår inte riktigt hur de fungerar, men han vet att han måste notera temperatur, lufftryck, luftfuktighet, siktsträcka, halt av inandningsbara partiklar – en massa olika saker. Apparaten är en modifierad modell för civilt bruk som visserligen inte är särskilt sofistikerad men lätt att bära med sig. Han ser västerut. 

Där borta borde man kunna se stora palatsanläggningar och vita pagoder, men det är samma grumliga soppa som överallt annars. Han kommer ihåg hur det brukade vara på höstarna, när bergssluttningarna var täckta av träd och löven glödde röda mot den klarblå himlen: de vita pagoderna, de fallande löven, skuggorna över det grönblå vattnet i sjön, stillheten och luften, duvornas kuttrande. 

[...]

Det öde berget

Vägen uppför berget blir allt smalare, allt ödsligare, allt tystare. De första kilometrarna får vi i alla fall syn på folk då och då. Några bär på bambustörar, andra har ett knippe paraplyer på ryggen; våra skuldror rör vid varandra när de passerar oss på den vindlande smala vägen. Vi känner dem inte men ett visst mått av artighet krävs ändå.

”Jaha, ni ska ner, ni?” 
”Så ni ska upp?” 

 Eller så hinner de före: 
”Jaha, ska ni upp?” 
”Så ni ska ner?” 

 Eller så lägger vi till några ord: 
”Ska ni ner med så där mycket?” 
”Är ni uppe så här tidigt, ni?” 

När vi möter personer vi inte känner blir det bara sådana enkla frågor om ”upp” eller ”ner”. Vi har inget att säga men hittar ändå något att tala om. Det känns bättre så, litet som om vi utbyter hemliga lösenord med varandra. 

När vi har passerat De tusen stenarnas grotta ligger ödelandet framför oss. Här finns ingen att byta ord med. Plötsligt dyker det upp ett hus vid vägen, men det är tomt och gårdsplanen är övervuxen med ogräs. Man kan vagt skymta konturerna av stigar och små åsar där åkerlapparna har legat. En bit av muren har rasat och en annan har spruckit. Det växer mossa längs murfoten. En övergiven träplog sitter faststucken i marken; rankor slingrar sig runt den som om den har slagit rot, skjutit skott och börjat leva. 

Det är inte svårt att föreställa sig att ljudet av tvätt som skrubbas och klirrandet från örhängen eller armband har hörts borta vid den platta skifferstenen vid bäcken om kvällarna. Över den lilla stenbron har en gammal oxe traskat hem med ett ungdjur i släptåg och en svärm fjäderlätta fjärilar på ryggen. I den mörka skogen på det tysta berget har en gång i tiden ett fönster lysts upp av det varma skenet från en lampa. Månljusa och snövita nätter har man säkert kunnat höra knirrandet och knarrandet från en spinnrock eller vagga rulla ut över vattnet i kvarndammen. Men det enda som finns kvar nu är ständigt droppande dagg, drivande moln och den starka, klibbiga lukten av ruttnande löv. Till och med ljudet av våra fotsteg känns för grovt och främmande; det skrämmer upp en flock fåglar som förskräckta skingras och flyger bort över resterna av den låga muren. 

Är det samma fåglar som fanns här på den tiden? 

Spången har gått sönder och vi måste leta rätt på ett vadställe för att ta oss över vattnet. Där stigen har växt igen tvingas vi plocka fram våra huggknivar och hugga oss fram för att nå nästa stycke öppen väg. Som tur är stöter vi inte på några bergsiglar. Vår vägvisare berättar om en man som fraktade timmer här uppe med sin häst och hade oturen att råka på ett helt stim. Den vita hästen var snart helt röd, täckt av iglar som sög på den så att blodet rann. 

Platsen kallas Igelklyftan. 

En kaskad av moln väller ner över oss, fyller dalen och dränker oss i ett hav av dis. Allt är ett töcken; det går inte att se något. Jag vet att mina medvandrare bara är någon meter bort men fast jag hör dem kan jag inte se dem. 

En bit bortanför Igelklyftan vandrar vi ut ur molnen och ser plötsligt risterrasserna breda ut sig framför oss. De är mycket små, förmodligen för att berget är så brant, och på håll ser de ut som minimala snäckskal eller de glänsande fjällen på en fisk. En bambuhatt och en regnkappa av vass räcker för att täcka en åkerlapp. På grund av en branta lutningen är murarna som håller upp terrasserna mycket höga och eftersom de är byggda av bläcksvart sten liknar de en mäktig befästning. Vandrarna måste hålla andan och luta huvudet bakåt för att kunna se ända upp till det fjärran krönet. Vi föreställer oss de fladdrande fanorna och soldaterna och tycker oss till och med höra ljudet av visslande pilar och dånande stridstrummor. Om jag ska vara ärlig så är vi i hemlighet förbluffade. Varför i hela världen har några okända människor valt att slå sig ner i den här avlägsna dalen? När byggde de detta storslagna fästningsverk, dessa pyramider, denna kinesiska mur uppe på berget? Hur mycket blod, svett och tårar – hur många människoliv – offrade de när de för att vinna ytterligare några nävar ris skapade de murar som här tornar upp sig ovanför varandra? 

Vartenda stenblock slår vakt om hemligheten; de ligger stumma framför oss. 

Många av terrasserna har förfallit och ogräset växer ohejdat på åkrarna; duniga vippor täcker marken som vit snö. Jag vet att blodgräset är skoningslöst och att det har slukat många stigar och fotspår, kungadömen och berättelser som alla har skingrats för vinden.

-----------------------------------

Ett utdrag ur Han Shaogongs 韩少功 Sunnan om berg och nordan om vatten 《山南水北》, en uppföljning till romanen Maqiao. I Maqiao berättade Han i ordboksform om livet i en fiktiv version av den lilla by i Yunnan där han tillbringade några år under kulturrevolutionen.I Sunnan om berg och nordan om vatten återvänder han till trakten och söker upp platser och människor ur det förflutna. Boken finns inte översatt till vare sig svenska eller engelska.

Den nye Emile

När jag gick igenom ett gammalt usb-minne idag hittade jag denna översättning av en novell av Lao She 老舍 från 1936 och eftersom Rousseau har dykt upp här och var i min närhet den senaste tiden tyckte jag att det kändes som en fingervisning från ödet. Kanske är den litet i längsta laget för att passa på en blogg men förhoppningsvis finns det någon som ändå tar sig tid att läsa den. Jag har faktiskt skrivit litet om just den här novellen tidigare, så varför inte lägga ut den? Varsågoda!

Den nye Emile 《新爱弥尔》

Ja, det stämmer att min Emile dog när han var åtta år, fyra månader och tjugo dagar gammal, men jag är säker på att det inte kan vara fel på mina uppfostringsmetoder. Några smärre misstag var kanske oundvikliga, men på det stora hela grundades mitt experiment på ytterst tillförlitliga teorier. Det må vara sant att Emile dog på grund av ett mindre förbiseende, men det är ju sådant som hör allt experimentellt arbete till och den vetenskapliga andan består i att man inte räds misstag utan bara sin oförmåga att rätta till dem. Om jag någonsin får ytterligare en ny Emile är jag säker på att jag ska lyckas, eftersom jag nu har större erfarenhet och vet vad jag bör undvika och vad jag bör lägga vikt vid. Så även om min Emile olyckligtvis gick och dog är jag inte ledsen, tvärtom – jag inväntar med ännu större glädje mina kommande framgångar. När det gäller barnuppfostran är det onödigt att bli känslosam.

Tyvärr är jag en mycket upptagen man och har inte möjlighet att lämna en fullständig redogörelse för mina erfarenheter. Jag kan bara ge er en översiktlig beskrivning och får vänta med att skriva en mer detaljerad rapport tills jag har tid över. Hur som helst är jag fullkomligt övertygad om att dessa enkla noteringar kommer att göra det överflödigt för folk att någonsin tala om Rousseau igen.

När Emile föddes vägde han sex och ett halvt skålpund: han var precis lagom, inte för stor och inte för liten. Så fort han kom till världen brast han ut i gråt. Jag läxade genast upp honom: “Slut dina läppar, min vän! Livet är en kamp, en strid. Gråt är svaghet, det vet du säkert, så den här första gången ska också vara den sista, det befaller jag dig!”

Då hulkade han några gånger och slutade gråta. Från den stunden och fram tills dess han dog grät han aldrig mer högt, min modige Emile! (Ursäkta mitt känsloutbrott.)

Efter tre dagar räddade jag honom således ur hans moders famn och övertog ansvaret för hela hans uppfostran. Man kan inte lita på några mödrar, oavsett hur välutbildade eller dugliga de är. När de väl blir mödrar framträder också alla de dåliga egenskaper som ingår i modersnaturen. Det gäller alla kvinnor, oavsett om de har examen från lärarhögskola eller är okunniga analfabeter – mänsklighetens förfall kan helt och hållet skyllas på världens alla mödrar. Var gång jag ser en ung kvinna med ett knubbigt litet barn i famnen kommer jag att tänka på madonnan och Jesusbarnet. Även om den unga kvinnan skulle vara socialist kommer det lilla barnet inte att bli mer än på sin höjd en kristen socialist eller kanske en Tolstoj som bara tålmodigt vänder andra kinden till utan att göra motstånd. Jag ville inte lära Emile att söka livet vid sin moders bröst eller snällt och lydigt låta kvinnorna gulla med honom som en liten fet pekines. Jag ville att han skulle bli en krigare med stålhårt hjärta och stålhårda kinder som skadade alla som försökte kyssa honom med sina stinkande läppar.

Jag avbröt amningen. Modersmjölk som omvandlas till blod gör människan svag som tofu och får män att bli feminina. Emile var ju en man och måste vara manlig. Komjölk kunde han inte heller dricka – jag måste undvika “komjölksuppfostran”. Den bästa ersättningen för mjölk var naturligtvis bröd, så på fjärde dagen efter det att han hade kommit till världen började Emile att äta bröd. På så sätt skulle han i framtiden helt säkert förstå vad det dagliga brödet betyder och varför man måste kämpa för det.

Jag vet att bröd inte är lika näringsrikt som modersmjölk eller komjölk, men jag tyckte inte synd om Emile för att han ofta var hungrig. Hunger är revolutionens drivkraft och för att kunna förstå vad kamp innebär måste han först förstå vad hunger var. Närhelst han var hungrig beskrev jag i detalj motståndskampens metod och strategi för honom. Jag höll brödet i min hand och han måste tyst och stilla lyssna till vad än det var jag sade – först när jag såg kallsvetten bryta fram på hans panna gav jag honom brödet för att undvika att han svimmade. Var gång han såg en bit bröd glänste hans ögon så intensivt att jag inte kunde känna mig annat än nöjd: han hade verkligen förstått brödets värde. Knappt hade han hunnit lära sig säga några enkla meningar förrän han började ropa: “Jag vill ha bröd!” Han skrek lika upphetsat och medryckande som när en revolutionär ledare ropar slagord.

Eftersom han ofta var desperat av hunger var det naturligtvis omöjligt att undvika att han då och då skulle stjäla sig någonting att äta. Det förbjöd jag inte. Tvärtom straffade jag honom om han inte stal skickligt nog eller erkände stölden alltför lättvindligt. Om han var för snabb med att bekänna sina fel gav jag honom en ordentlig omgång stryk. Jag ville uppfostra honom till att bli listig. En revolutionär måste vara slug som en räv och var och en som slåss för rättvisan måste ta till de lägsta, mest avskyvärda medel för att slutföra sitt stora arbete. Tyvärr missförstod Emile ibland detta och gjorde dåliga saker enbart för sin egen mages skull. Men det berodde mest på att han var alldeles för liten och inte riktigt kunde förstå mina föreläsningar. Om han bara hade fått leva till femton års ålder är jag säker på att han skulle ha utvecklats och inte bara utnyttjat sin list för egen vinning. Hur det skulle ha gått när han blev ännu äldre behöver vi inte ens tala om. När man bedömer om ett beteende är gott eller dåligt måste man först beakta vilket uppdrag man har att fullfölja. Förljugen moral gör människor värdelösa och ju bättre man uppför sig desto mindre hopp finns det för en. Min Emiles agerande avspeglade en grundläggande träning i morgondagens kultur, och det var synd att han dog så tidigt att meningen med hans existens – detta fjärran, storslagna mål – aldrig fick komma till uttryck genom hans handlingar.

När Emile var tre år fyllda vägrade andra barn att leka med honom och inte ens de vuxna tyckte om honom. Detta var jag särdeles stolt över. Från den stund då han började lära sig att tala ansträngde jag mig till mitt yttersta för att ge honom ett korrekt och fullödigt språk och tillät inte att han lärde sig ett ord utan att också fullkomligt förstå hela dess betydelse. Inte heller lärde jag honom några ord som skulle kunna locka honom att fantisera. Således kände han till exakt lika många företeelser som han kunde ord: han saknade inget men hade inga illusioner. Om jag till exempel skulle lära honom ordet “måne” berättade jag noggrant för honom om allt som hade med månen att göra: dess storlek, ålder, hur den hade skapats och hur den i framtiden skulle rämna … Allt detta var fakta. Det som inte var fakta utelämnade jag däremot. Månen är bara en måne, och något “månsken” eller någon “gubbe i månen” existerar inte. Sådant prat tillät jag inte Emile att lyssna på. Alla vet att månens ljus bara är en reflektion av solens, så “månskenet” finns alltså inte. ”Gubben i månen” är bara ännu vildare fantasier. Inte kunde jag lära min Emile att den stendöda månen skulle vara en gubbe! Och sådana befängda talesätt som att det skulle bo en hare däruppe eller att Chang’e skulle ha flugit dit kunde jag naturligtvis inte alls låta honom höra. Legender och myter hör till de barbariska tidsåldrarna. Emile förberedde sig för att skapa morgondagens kultur och måste tala den nya människans språk.

Visst läste också jag berättelser för honom ibland, men inte sådana som den om Chang’e som flög till månen. Jag berättade om den förste kejsaren av Qin, om Han Wudi, om Alexander den Store, om Napoleon och många fler, och försökte så gott jag kunde beskriva dessa hjältar som alldeles vanliga människor som inte nödvändigtvis var goda. Vid tre års ålder förstod Emile att Napoleons framgångar endast berodde på att han hade förmått att gripa tillfället i flykten. Han hade inte bara en grundlig förståelse av historien utan också geografiska kunskaper som var rent skrämmande, för medan jag berättade om händelser ur historien pekade jag i förbifarten ut de olika länderna på kartan. Ibland talade vi också om växter eller insekter, men då var det inte sådana förvirrade amsagor som att grodan använder ett lotusblad som bärstol när han hämtar sig en brud. När vi kom att tala om grodor gick jag istället genast ut och fångade en som vi sedan noggrant dissekerade så att jag kunde förklara dess anatomi. På detta sätt fick Emile inte bara goda kunskaper om grodan i sig – eftersom vi dissekerade den med kniv utraderades samtidigt all onödig kärlek till djur. Framtidens människa får inte vara känslosam.

Vad gäller Emiles egen kropp förklarade jag även den på samma uppriktiga sätt. Redan vid fem års ålder hade han en hel del kunskaper om sex. Han visste att hans mor hade fött honom och att han inte hade ramlat ned från något träd. Han visste vad hans penis var till för, precis som han visste vad han skulle använda sin mun till. Jag vågar lugnt påstå att Emile när han var fem år gammal visste mer än de flesta sjutton- artonåringar.

Men just därför att han visste så mycket och kände till allt så grundligt tyckte folk illa om honom. Det var naturligtvis inte hans fel. Barnen kunde inte leka med honom eftersom han förstod att de bara fånade sig. Om till exempel en grupp pojkar och flickor lekte fruktleken satte han sig utan att ha blivit tillfrågad mitt ibland dem, men så fort lekledaren ropade: “Kom hit mitt granatäpple och slå tre slag”, så satt han – om han nu var granatäpplet – alldeles stilla utan att röra sig ur fläcken ända till dess att de andra blev alldeles galna. “En människa kan inte vara ett granatäpple, ett granatäpple är ju en frukt!” protesterade han.

De andra bad honom naturligtvis att gå sin väg. Ack! Förnuftets seger är filosofens plåga! Medeltidens okunniga människor brände ofta lärde män på bål och kallade dem för trollkarlar, mörkermän eller annat. Inte heller min Emile kunde undkomma denna olycka! Allt det som andra barn pratar om eller leker är baserat på förställning, på “låtsas”: de låtsas att de är en flicka eller en liten kanin. Men Emile vågade inte låtsas eftersom han var rädd att jag skulle straffa honom.

Jag är inte motståndare till konst. Om Emile hade velat bli författare skulle jag inte ha hindrat honom, men jag skulle inte ha tillåtit att han blev en författare som pratade i nattmössan eller tillbringade sina dagar försjunken i drömmar. Att fantasi skulle vara en av litteraturens beståndsdelar är en åsikt som tillhör ett förgånget århundrade. Mänsklighetens framåtskridande baseras på en ökad kännedom om fakta och på det området har litteraturen aldrig varit till någon hjälp. Jag vet inte om Emile skulle ha blivit författare om han hade fått leva, men om så hade skett vet jag säkert att han inte skulle ha trott på fantasin. Från och med den stund jag startade min uppfostringsprocess förbjöd jag honom att fantisera. Ett är ett och två är två och om Emile hade fått för sig att ett vore lika med två hade det varit bäst att jag slog ihjäl honom! Visst, han förlorade sina små vänner och verkade ibland känna sig ensam, men vad spelade det för roll – “vän” är ett i grunden borgerligt ord, så om Emile redan som liten saknade vänner var det bara bra.

Barnen ville alltså inte leka med honom och deras föräldrar föraktade honom. Det var förstås bara naturligt, ty när Emiles värld väl en gång blev verklighet skulle alla dessa värdelösa sopor som bara lärde sina barn att “låtsas” än det ena och än det andra förintas till sista man. De förbjöd sina söner och döttrar att leka med honom eftersom de ansåg att han var alldeles för ouppfostrad. En anledning till detta var att han aldrig kallade dem för farbror eller tant utan bara helt rakt på sak för “Tuzis mamma” eller “Li Shuns pappa”. Om han träffade någon medelålders person som inte hade vare sig döttrar eller söner kallade han dem för “Li Ers fru” eller “Li Er”. Vad kunde vara mer korrekt? Men de vuxna ville inte höra på det örat. De lärde sina barn att när de träffade någon skulle de kalla honom för “farbror”, som om folk inte hade några namn. De lärde sina barn att smickra och lyda – för när man kallar någon för farbror betyder det att man också ska göra som farbror säger. Emile var en människa som inte behövde lyda andras befallningar. Han var ingen slav. Om han var ouppfostrad, så otur för er!

En annan sak som fick dem att tycka illa om honom och kalla honom för näsvis var hans uppriktighet. Men om Emile, trots att han stod under min ledning och uppsikt, hade uppfört sig hövligt och artigt skulle det ju ha varit ett bevis på att jag hade misslyckats med min uppfostran. Hans uppriktighet kom sig av att han ägde ett rikt inre och jag vågar nog påstå att hans kunskaper och intressen i mångt och mycket var ädlare än de flesta vuxnas. Inget som var falskt eller oäkta kunde han njuta av. Så fort han såg trollkonster, kampsportuppvisningar eller andra trick sade han genast: “Det där är inte äkta.” Även om de som agerade hade riktiga knivar och pistoler visste han att de bara låtsades hugga och inte alls dödade eller skar på riktigt. I hela sitt liv, från det att han föddes till dess att han dog, ägde han inte en enda leksak. Dockor är oäkta, små svärd och pistoler är oäkta, små bilar är oäkta: jag gav honom inga oäkta saker. När han ville leka lärde jag honom att krossa sten med en slägga eller att bära kol i en bambukorg, att alltid roa sig med äkta saker och göra riktig nytta i leken.

Hur som helst hade han inte tid att leka, ty jag fostrade och förmanade honom ständigt. Jag lät honom inte få för sig att barn skulle ha roligt, utan talade om för honom att arbete var den främsta av alla plikter. Det här gjorde förstås att han ofta irriterade andra. Om han fick se att vår granne Wang Das hustru hade pudrat sig i ansiktet sade han genast till henne: “Det där är puder, ditt ansikte var inte så där vitt från början” och när han såg Wang Ers dotter bära en pappersblomma i sitt hår påpekade han på samma sätt för henne: “Din blomma doftar inte, den är gjord av papper!”

Han hade en vuxens kunskaper men inte en vuxens artighet och därför kunde det verka som om han avsiktligt försökte få folk att tycka illa om honom. Det här var förstås oundvikligt och dessutom precis vad jag ville. Jag älskade att se hur han lillgammalt rynkade på näsan och fick de vuxna att rycka till av förskräckelse. Folk svor över honom och sade att han hade varit “gammal vid födseln”. Föga anade de att det var just detta som gjorde mig så stolt!

Eftersom de kunskaper han ägde skilde sig från andras var också hans känslor annorlunda. Det verkar faktiskt som om känslorna är en utkristallisering av kunskap. Emiles kunskaper var så fullständiga och jordnära att han naturligtvis inte kunde hysa några tomma och meningslösa känslor. Han älskade allt som var användbart och bara användbara saker var vackra i hans ögon. Åsikterna om vad som är vackert tycks i vanliga fall variera från person till person och därför finns det inte någon som kan tala om vad skönhet egentligen är. Skönheten kan således tyckas vara en illusion. Men sådan var inte Emile. Han kunde se skönheten i en cykel, men skulle absolut aldrig göra till sig och säga: “Vilken vacker solnedgång!”

Detta ledde till att han ofta sårade andra människor. Han gjorde ju inte alls som de och sade att en ros var vacker eller att en ung frökens ansikte var skönt som en persikoblomma. Han visste att persikor var till för att ätas och brydde sig inte om ifall de var vackra eller inte och han tyckte heller inte att det var speciellt viktigt om ett ansikte liknade en persikoblomma eller en maskros. Så var det med det sköna och även när det gällde andra känslor skilde han sig från mängden. Han kunde knappt ens skratta. Det mest meningslösa och bortkastade som finns är enligt min mening glada och livliga skratt, men ändå tycker folk om att berätta roliga historier för barn och ser till att de får den dåliga vanan att tycka om sådant. Tänk efter nu: det finns inställsamma skratt, föraktfulla skratt, uttråkade skratt, högfärdiga skratt, tillgjorda skratt, vansinniga skratt och pliktskyldiga skratt men kan någon klart beskriva ett äkta skratt? Det verkar nästan som om något sådant inte existerar. Och varför ska man i så fall skratta? Pajaskonster och roliga historier är bara fåniga och förminskar det som är viktigt och sorgligt så att man kan strunta i det. Om mänskligheten inte vill degenereras ytterligare så är det första vi måste göra att sluta skratta. Därför tillät jag inte at Emile skrattade och berättade aldrig några roliga historier för honom. Skrattet är bara ett slags ytlig lokalbedövning och alla som är kapabla till seriöst tänkande borde bita ihop tänderna istället för att skrika av skratt. Emile föraktade dem som gjorde det. Han varken grät eller skrattade utan var istället en riktig stålman, en framtidens man som aldrig skulle låta sig förledas av sina känslor. Om andra älskade honom var inte så viktigt – Emile var Emile och det räckte.

När han fyllde sex började jag lära honom abstrakta ord som till exempel rättvisa, revolution och kamp. De var naturligvis en aning svårare att förstå, men undervisning är nu en gång för alla en fråga om långsam tillvänjning och det man vänjer sig vid att höra redan i barndomen kommer man senare att ta till sig. Jag planterade dessa viktiga, djupa tankar i hans sinne och lät dem fästa rot där. Så småningom skulle de säkerligen gro, precis som ett frö i jorden – oavsett hur hårt dess skal än är spricker det till slut när tillräckligt lång tid har gått.

När jag hade lärt honom ett ord försökte jag också göra det möjligt för honom att använda det dagligen och jag brydde mig inte om att det ibland blev fel. Om han sade “revolution” istället för “äta” så gjorde det inget, eftersom han i alla fall kunde säga ordet och om han satte ihop en del abstrakta ord på det mest ologiska sätt så spelade det ingen roll, eftersom det berodde på att hans intellekt ännu inte hade mognat men samtidigt visade hans mod och kraft. Om han till exempel tyckte illa om grannens Tuzi och ropade: “Störta Tuzi och rädda världen!” så var det bara bra. Tuzi var visserligen inte av något större värde, men Emile hade i alla fall modet att våga störta honom och en vilja att rädda världen. För att vara uppriktig så är viljan viktigare än logiken när det gäller att göra revolution. Jag tyckte så mycket om att höra Emile prata. Vid sex sju års ålder satte han ihop de mest förtjusande meningar, raffinerade och prydliga som slagord: “Vi ska göra revolution! Störta, störta! Offra allt! Medlöparnas blod ska flyta i floder och dränka er … ”

Jag måste nog säga att jag anser det vara en stor framgång att jag, till de grundliga kunskaper han redan som barn hade skaffat sig genom våra samtal, dessutom från det att han var sex år gammal kunde lägga ett sådant fullkomligt medvetande. På detta sätt kunde jag skära bort hans kött, suga ut hans blod och omvandla honom från grunden. Han kunde vare sig gråta eller skratta utan väntade mekaniskt på att göra det han borde. Endast på detta sätt – det anser i alla fall jag – kan man skapa en framtidens krigare. En sådan krigare måste redan i barndomen offra all glädje och slita upp sin mänsklighet med rötterna. I annat fall är alla tankar på att förändra människorna med hjälp av undervisning bara drömmar.

Det år han fyllde åtta började jag förklara politikens grundprinciper för honom. Han tyckte mycket om att lyssna och lärde sig många politiska termer. Tyvärr blev han kort därefter sjuk. Inte kunde jag föreställa mig att han aldrig skulle komma på fötter igen! Han hade varit sjuk tidigare också och då brukade jag å ena sidan ge honom medicin och å andra sidan tvinga honom att fortsätta med sitt arbete. Man får inte skämma bort barn. Om man börjar pjåska med dem och låter dem få som de vill så fort de blir en aning krassliga vänjer de sig vid att lata sig och låtsas bli sjuka titt som tätt. Det tänkte jag inte utsätta mig för. Om Emile var sjuk måste han arbeta i alla fall, för då insåg han att sjukdom inte är någonting man låtsas drabbas av för skojs skull.

Den här gången var hans hälsotillstånd ganska allvarligt, så jag avbröt hans arbete och läste istället berättelser om historia och revolution för att roa honom. Han fick också en hel del medicin. Vem kunde ha anat att han skulle dö? När jag tänker tillbaka på det så förbisåg jag nog hans tänder. Han hade inte tappat alla mjölktänder än och hade kanske fått något problem med kindtänderna, men jag gav honom bara medicin och glömde helt bort att undersöka honom i munnen. Hur som helst trodde jag inte alls att han skulle dö och när han slutade andas kunde jag knappt tro att det var sant! Min Emile!

Jag har inte tid att berätta allt om honom och när jag nu tänker på hur han dog så tappar jag helt lusten att skriva! Jag tvivlar inte alls på värdet av mina utbildningsmetoder och principer, men klarar inte helt att behärska mina egna känslor. Det är min stora svaghet! Men Emile var ju också ett alldeles förtjusande barn! Sorgen har emellertid inte fått mig att tappa modet. Med hjälp av Emile har jag lärt mig mycket och jag kommer med friskt mod att fortsätta med min forskning och mina experiment. Jag är övertygad om att jag med min näste Emile kommer att kunna fullfölja min storslagna plan.

Råttans år - ett utdrag

Jag blev ju väldigt förtjust i Chen Qiufans noveller och har så smått börjat översätta några av dem. Det går litet långsamt eftersom jag har andra åtaganden som jag måste bli klar med först, men här kommer en liten teaser trailer - kanske kan den locka till vidare läsning någon gång i framtiden. Ett par sidor ur berättelsen "Råttans år", om råttor som inte är lika gulliga som de på den här illustrationen och kanske inte lika själlösa som vi tror (du hittar en litet längre beskrivning om du klickar på länken här ovan):

Himlen börjar mörkna igen. Vi har redan irrat runt på det här jävla stället i två dagar utan att få syn på så mycket som en åkersork, men detektorernas lampor lyser röda. Mina strumpor är våta och ligger som disktrasor runt fötterna och det är så obehagligt att jag vill slå någon på käften. Hungern får magen att dra ihop sig i kramp men fötterna rör sig framåt utan att stanna medan löven på träden ger mig svidande örfilar med sina stora handflator.

Jag vill plocka ut biologiboken ur ryggsäcken, lämna tillbaka den till Ärtan och tala om för honom att den för fan har hela 872 sidor. Jag vill lämna tillbaka glasögonen också, fastän de inte är tunga. Inte tunga alls.

Han är död.

Instruktören säger att försäkringsbolaget kommer att betala ut ersättning enligt kontraktet, men han har inte berättat hur mycket det blir.

Jag antar att Ärtans föräldrar vill ha någon minnessak, men hela han var täckt av blod. Om min son dog skulle jag inte vilja ha en blodig t-tröja som minne, så därför tog jag glasögonen ur hans ficka och den tjocka läroboken ur den vattentäta ryggsäcken. Jag tänkte att det skulle få dem att minnas sin son som flitig student, från en helt annan värld än denna.

Det var då jag blötte ner strumporna.

Ärtan hette Meng, Meng Xiang. Smeknamnet fick han för att han var liten och mager som en ärta och för att han helt skamlöst påstod att Gregor Mendel – mannen som gjorde genetiska experiment på ärtor – var hans förfader. Ärtan doktorerade i biologi och han var den ende i truppen som jag kände sedan tidigare.

Om man ska vara ärlig så dog han på grund av sin kärlek till vetenskapen, råttorna hade inte ett skit med saken att göra.

Så här påstår de att det gick till: truppen marscherade längs randen till en övergiven vattenreservoar när Ärtan fick syn på en ovanlig växt som hade trängt upp genom betongen vid sidan om stigen och gav sig av för att plocka ett specimen utan att säga något till de andra. Kanske var det den extrema närsyntheten som gjorde att han trampade fel, kanske var det den 872 sidor tjocka boken som fick honom att tappa balansen – hur som helst, det sista jag såg av honom var att han rullade ner för den drygt hundra meter höga och krökta vallen som en riktig liten ärta och landade med huvudet före bland stenarna och kvistarna nere i den tomma reservoaren där han spetsades på några vassa grenar som gick rakt genom kroppen.

Instruktören beordrade oss att hämta upp liket och lägga det i en säck. Hans läppar rörde sig en aning och jag förstod att han tänkte säga några tröstande ord, men sedan hejdade han sig. Jag hade gärna velat höra de orden.

Han sade: Jävla idiotiska universitetsstudenter som inte ens har lärt sig att hålla sig vid liv.

Väl valda ord.

Någon klappar mig på axeln och jag sänker volymen på musiken. Det är Heipao. Han ler ursäktande och säger att vi måste göra upp eld och laga mat. Hans oväntade vänlighet gör mig litet förskräckt – kanske skäms han för att han stod alldeles bredvid Ärtan men inte hann sträcka ut handen och få tag på honom i tid. Jag stänger av Beatleslåten i mp3-spelaren. Jag är en nostalgisk person, något som inte passar sig här ute.

Senare sitter jag vid elden och torkar strumporna. Maten smakar äckligt, särskilt när den kombineras med lukten av brända strumpor, men den gör mig varm och jag kan äntligen andas ut. Jag började ju för fan lipa.

***

Första gången jag talade med Ärtan var i slutet av förra året, på universitetets mobiliseringsmöte. I aulan hängde en stor röd banderoll med texten: ”Att älska fosterlandet och stötta armén är stort; att döda råttor till skydd för folket är ärofullt”. Universitetets ledare turades om att ta plats på podiet för att tala och det hela avslutades med ett framträdande av danstruppen. 

Jag satt alldeles bredvid Ärtan. Än idag förstår jag inte hur de tänkte när de fördelade sittplatserna: jag tillhörde institutionen för kinesiska, han institutionen för biologi; jag var student på grundnivå, han var doktorand – vi var så olika som man kan vara. Det enda vi hade gemensamt var att ingen av oss hade hittat arbete och båda var tvungna att hålla oss kvar på universitetet i ett år till, kanske längre. Det var vi bägge på det klara med, även om vi inte sade något om det.

Jag hade lyckats förlänga mina studier med ett år genom att avsiktligt missa tentan i klassisk kinesiska. Jag hade ingen lust att söka arbete, hyra bostad, slita och släpa från morgon till kväll och dessutom bli inblandad i en massa intriger på arbetsplatsen. Livet som student var däremot riktigt bra: varje dag kunde jag ladda ner musik och filmer helt gratis, maten i matsalen var billig – man kunde äta sig mätt på tio yuan – och på eftermiddagen kunde man sova så länge man ville och sedan spela litet boll om man hade lust. Överallt fanns det snygga tjejer som också var gratis, fast dem fick man förstås bara titta på. Med tanke på arbetslöshetssiffrorna och på min kompetens var det i ärlighetens namn ett medvetet val, även om jag inte kunde säga det till mina föräldrar.

När det gällde Ärtan hade Västalliansens handelskrig inneburit att han flera gånger hade fått avslag på sina visumansökningar.  En biologistuderande som inte kan resa utomlands blir tvungen att stanna kvar ruttna här hemma, även om han är den typen som läser tills huvudet nästan ramlar av.

Jag hade inte planerat att gå med i någon råttdödarpatrull . ”Vad fan sätter de inte armén för?” muttrade jag tyst. Till min förvåning sade Ärtan emot: ”Vet du inte hur spänd situationen är vid gränsen? Armén finns där för att slåss med fienden, inte med råttor!”

Det där gick jag igång på och jag fick lust att retas litet med honom. ”Varför kan man inte låta bönderna där borta döda dem?”

”Det vet du väl hur dålig tillgången på mat är just nu. Bönderna ska odla jorden, inte döda råttor!”

”Varför kan man inte använda råttgift då? Det skulle spara både tid och kraft.”

”Det är ju inte vanliga råttor, det är nyråttor. Råttgift biter inte på dem.”

”Då kan man väl använda genetiska vapen och se till att de dör ut på ett par generationer.”

”Vet du hur dyra genetiska vapen är? Dem använder man för att döda fienden, inte för att döda råttor.”

Vid det laget hade jag genomskådat honom. Grabben var som en telefonsvarare, upprepade samma sak gång på gång. Ingen match för mig.

”Man har väl inte universitetsstudenter för att döda råttor heller?” drämde jag till med.

Ärtans ansikte stelnade till en knallröd mask och på en lång stund fick han inte ur sig något mer än ett hackigt muttrande i stil med ”när fosterlandet är i fara måste vi alla ställa upp” och liknande urmodiga fraser. Fast han sade faktiskt en del saker som stämde också: ”Råttdödarna får gratis mat och logi och när tjänstgöringen är över ordnar de arbete åt oss”. Det var inte förrän senare jag riktigt förstod vad det innebar. Jag hade inte anat att universitetet skulle organisera det hela så elegant; det fanns ingen hållbar anledning för oss att inte ställa upp.

Men just då fångades hela min uppmärksamhet av det som pågick uppe på podiet. Universitetets danstrupp hade äntrat scenen med sina långa ben och vackra ansikten och bland dem fanns min klasskamrat Li Xiaoxia.

***

Truppen får några dagars permission i en stad. För att undvika att soldaterna deserterar skickas vi till en plats långt bort från vår hembygd, till ett ställe där vi inte har några släktingar och inte ens förstår språket. Det är i sådana lägen som fördelarna med rikskinesiska visar sig, men i de mer avlägsna byarna är teckenspråket ändå vårt förstahandsval.

Jag skickar Ärtans kvarlåtenskap till hans familj. Portot för biologiboken kostar en smärre förmögenhet. Egentligen har jag tänkt bifoga ett tröstande brev där jag uttrycker mina känslor, men när jag fattar jag pennan kan jag inte komma på något att säga så det slutar med att jag bara plitar ner ett enkelt ”beklagar sorgen”. Vykortet till Li Xiaoxia är däremot fullklottrat med skrivtecken. Det är det tjugotredje brevet jag skickar henne.

Jag hittar ett ställe där jag kan ladda mp3-spelaren och mobilen och passar på att skicka ett sms till familjen och meddela att allt är bra. När vi är ute med truppen finns det för det mesta ingen mottagning – tro aldrig på de där jävla annonserna som lovar ”perfekt täckning överallt”. Det värsta är att man aldrig vet när man ska få möjlighet att ladda mobilen eller fylla på abonnemanget igen, så man måste hela tiden se till att inte slösa batteri och pengar.
 

Folket

I sin bok Kina i tio ord ger Yu Hua sin bild av dagens Kina, speglat i ett antal ord eller begrepp som han anser vara särskilt typiska för vår tid. Det första ord han tar upp är "folket" och här kan ni läsa ett utdrag ur den essän, som Yu Hua har varit vänlig nog att låta mig lägga ut i väntan på att boken ska publiceras på svenska.

Historiska vändpunkter tycks alltid utmärka sig genom någon form av symbolisk händelse, och tilldragelserna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989 är en sådan. Studenter från Beijings universitet vällde ut genom skolportarna, samlades på torget, krävde demokrati och protesterade mot statstjänstemännens korruption. Regeringens hårdnackade vägran att tala med dem fick dem att inleda en hungerstrejk, och beijingborna tågade längs gatorna för att stötta dem. Stadsborna var i själv verket inte särskilt intresserade av ”demokratisk frihet” – det som fick dem att strömma till var snarare rörelsens uttalade kamp mot korruptionen. Deng Xiaopings reformpolitik var inne på sitt elfte år och även om reformerna hade gett upphov till en viss inflation växte ekonomin stadigt och levnadsstandarden ökade. Bönderna hade vunnit på reformerna och 1990-talets många fabrikskonkurser, där arbetarna skulle bli förlorare, låg ännu i framtiden. De sociala motsättningarna var inte heller lika akuta då som nu, när ilskan ständigt ligger och pyr. Det enda som gjorde folk riktigt arga var det faktum att högt uppsatta partitjänstemäns barn använde statliga medel för att berika sig, och detta missnöje fokuserades i slagorden mot korruptionen. Ändå var den förskingring som ett litet antal tjänstemän då ägnade sig åt ingenting i jämförelse med dagens storskaliga och utbredda bestickning. Sedan 1990 har korruptionen växt i samma skrämmande takt som ekonomin.

Massrörelsen som svepte ut över landet likt en skogsbrand kvävdes morgonen den fjärde juni, till ljudet av gevärskulor. När jag i oktober samma år gjorde ett nytt besök på Beijings universitet var det som att komma till en ny värld. När mörkret föll skymtade älskande par i skuggorna runt Den namnlösa sjön och från studenternas sovsalar hördes ljudet av mahjongbrickor och engelska glosor. Det hade bara gått en sommar, men allt hade förändrats och det var som om vårens händelser aldrig hade ägt rum. Denna enorma kontrast tycktes lyfta fram ett viktigt faktum: att den politiska passion som exploderade runt Himmelska fridens torg – den politiska passion som hade byggts upp ända sedan kulturrevolutionen – hade gjort slut på sig själv vid detta enda tillfälle och ersatts av en passion för pengar. Och när alla berikade sig av hjärtans lust var den kinesiska ekonomiska expansionen på 1990-talet ett faktum.

Sedan kom alla de nya orden – nätmedborgare, aktiespelare, fondmäklare, fans, arbetslösa, migrantarbetare och så vidare – som skar upp det redan ganska urblekta ”folket” i ett antal tunna skivor. Under kulturrevolutionen hade ”folket” varit ett relativt simpelt begrepp, nämligen ”arbetare, bönder, soldater, studenter och köpmän”, där det sistnämnda inte syftade på affärsmän utan på vanliga anställda som till exempel arbetade i butiker som expediter. Som jag ser det blev händelserna på Himmelska fridens torg 1989 en vattendelare mellan två olika inkarnationer av begreppet, eller kanske snarare en omkapitalisering av ordet, där dess ursprungliga betydelse skars bort och ersattes av något helt nytt.

Under de fyrtio år som gått sedan kulturrevolutionen har begreppet ”folket” förlorat sin verklighetsanknytning. För att använda ett populärt ekonomiskt uttryck så kan man säga att ”folket” är ett skalbolag som används för att vid olika tider föra ut olika innehåll på marknaden.

Våren 1989 var Beijing ett anarkistiskt paradis. Polisen hade plötsligt försvunnit och studenter och stadsbor tog själva på sig ordningsmaktens uppgifter. Jag tror knappast att vi kommer att få se ett sådant Beijing igen. Ett gemensamt mål och gemensamma förhoppningar höll den polisfria staden i fullkomlig ordning. Så fort man kom ut på gatan kunde man känna den varma, vänskapliga stämningen. Man kunde ta tunnelbanan eller bussen utan att köpa biljett och alla log mot varandra. Inget främlingskap existerade längre mellan oss. De vanliga bråken man brukade se överallt i staden var borta, tidigare snikna småhandlare bjöd demonstranterna på gratis mat och vatten, pensionärer tog ut pengar från sina magra bankkonton och skänkte dem till de hungerstrejkande studenterna på torget, ja, till och med ficktjuvarnas förbund utfärdade en deklaration: till stöd för de hungerstrejkande skulle alla stölder tillfälligt upphöra… Beijing hade blivit en plats där man verkligen kunde säga att ”alla män är bröder”.

Om man bor i en kinesisk storstad är det en sak som gör särskilt djupt intryck på en – att här finns så oerhört många människor. Men det var först i och med demonstrationerna på Himmelska fridens torg som det verkligen slog oss att Kina är världens folkrikaste land. Torget var ett hav av människor. Studenter som rest in från andra städer stod på öppna platser eller i något gathörn och höll tal dag efter dag tills de blev hesa eller tappade rösten, men ändå fortsatte de. Publiken – som bestod av allt från åldrade gubbar till unga mödrar med barn i famnen – betraktade deras unga ansikten och applåderade engagerat deras ibland rätt naiva åsikter.

[...]

I slutet av maj 1989 reste jag hem till Zhejiang för att ta hand om en del familjeangelägenheter, och den 3:e juni tog jag tåget tillbaka till Beijing. Jag låg på rygg på min hårda brits och lyssnade till hjulens dunkande mot rälsen, och när ljusen tändes i vagnen visste jag att natten var på väg. Vid det här laget hade studentdemonstrationerna börjat kännas lika utdragna som ett maratonlopp och jag hade ingen aning om när de skulle ta slut. Men när jag vaknade nästa morgon var tåget på väg in mot Beijing och i högtalarna läste man upp nyheterna. En upphetsad och gäll röst förklarade att armén hade gått in på Himmelska fridens torg.

Efter skotten den 4:e juni började studenterna – både de som var Beijingbor och de som kom från andra orter – att lämna staden. Jag minns fortfarande människomassorna som fyllde järnvägsstationen den morgonen. Medan folk flydde i horder gjorde jag en illa vald återkomst till staden. Med väskan på ryggen stapplade jag förvirrad ut på torget och när svärmen av flyende människor rusade mot mig insåg jag att jag nog själv snart skulle göra dem sällskap.

När jag reste igen den 7:e juni stod tågtrafiken mellan Beijing och Shanghai stilla eftersom ett tåg hade satts i brand, så min plan var att istället köpa biljett till Wuhan och därifrån åka vidare hem till Zhejiang med båt. Tillsammans med några andra resenärer hyrde jag en flakbil och bad föraren att köra oss längs Den långa fridens aveny, bort till järnvägsstationen. Staden, som några dagar tidigare hade bubblat av aktiviteter, var nu öde och övergiven, gatorna var nästan helt folktomma och här och var stod rykande bilvrak. När vi körde över Jianguomenbron stod en stridsvagn på brospannet och riktade hotfullt sitt eldrör mot vår bräckliga farkost. På järnvägsstationen lyckades vi bana oss väg fram till biljettluckan och fick med viss ansträngning tag på några ståplatsbiljetter – sittplatserna var slut. Innan vi släpptes in i stationshuset kontrollerades vi noggrant av de tjänstgörande soldaterna som inte lät oss passera förrän de var säkra på att jag inte liknade någon av personerna på listan över efterlysta.

Jag har aldrig någonsin rest med ett lika packat tåg. Vår vagn var full av studenter från Beijings olika universitet och det fanns inte en millimeters extra utrymme mellan oss. En timme efter avresan behövde jag gå på toaletten. Jag gjorde ett försök att tränga mig fram i riktning mot toaletten, men innan jag hunnit halvvägs insåg jag att det var ett hopplöst företag. Jag kunde höra att någon bankade på toalettdörren, men därinne var det fullt av folk som ropade att de inte kunde öppna. Jag var tvungen att hålla mig i tre timmar, ända till Shijiazhuang, där jag tog mig ut, letade rätt på en toalett och sedan lyckades hitta en telefonkiosk. Jag ringde redaktören för en lokal litteraturtidskrift och bad honom om hjälp, men när han hade hört min historia svarade han: ”Det är fullkomligt kaos just nu. Försök inte att åka någonstans, stanna här och skriv en novell åt mig.”

Jag stannade en månad i Shijiazhuang och försökte skriva, fast mitt inre var i uppror. Varje dag visade tv-nyheterna bilder på studenter som hade gripits av polisen och samma sekvenser rullade om och om igen över skärmen, på ett sätt som jag inte har sett annat än när kinesiska idrottsmän vunnit guld i Olympiska spelen. Långt hemifrån, i mitt ensliga hotellrum, såg jag de gripna studenternas uppgivna ansiktsuttryck och hörde nyhetsuppläsarens hetsiga stämma, och jag rös av skräck.

Och så en dag förändrades plötsligt bilderna i rutan. De gripna studenterna och de triumferande kommentarerna var som bortblåsta. Jakten på de efterlysta var visserligen fortfarande i full gång, men tv-nyheterna hade återgått till ett välbekant scenario: vårt fosterlands välbefinnande och rikedom. Dagen innan hade nyhetsuppläsaren passionerat fördömt de gripna studenternas brott; nu prisade han istället nationens goda ekonomi. Från och med den dagen försvann studentdemonstrationerna och massakern från kinesiska media, precis som Zhao Ziyang hade gjort, och jag hörde dem aldrig nämnas igen. Det var som om de aldrig hade inträffat. Allt som rörde dem var fullständigt portförbjudet. Och minnet av händelserna tycktes långsamt blekna bort, till och med bland dem som deltagit i protesterna – kanske för att vardagslivets prövningar inte gav dem tid eller utrymme att minnas det förflutna. Tjugo år senare är det ett obehagligt faktum att bara få i den yngre generationen vet något om händelserna på Himmelska fridens torg 1989 och att de som gör det bara kan ge en vag förklaring till vad som hände: ”Jag har hört att det var en massa människor ute och demonstrerade.”

Tjugo år må ha gått snabbt förbi, men jag är övertygad om att historiens minne inte förgås så lätt. När de som deltog i händelserna 1989 en dag ser tillbaka är jag övertygad om att de alla, oavsett vilken attityd de idag intar till det som skedde, kommer att inse vilket djupt intryck dessa upplevelser gjorde på dem.

Det som satt djupast spår i mig är också det som har fått mig att förstå vad ”folket” verkligen är.

Ibland krävs det att något särskilt inträffar för att en människa ska ställas ansikte mot ansikte med ett visst begrepp. Vad jag menar är att vi alla stöter på mängder av olika uttryck och ord i våra liv, och att vissa är sådana som vi förstår vid första ögonkastet medan andra är omöjliga att få grepp om fast de finns omkring oss hela tiden.

”Folket” tillhör den senare kategorin. Det är ett av de första ord jag lärde mig att läsa och skriva. Det har följt mig på min resa genom livet, ständigt dykt upp inför mina ögon och ekat i mina öron, men aldrig riktigt trängt in i mig – förrän det år jag fyllde 29 och en upplevelse en mörk natt fick mig att förstå dess verkliga potential. Det var inte förrän jag hade ett äkta och inte simulerat möte med ordet – ett möte som inte var lingvistiskt, sociologiskt eller antropologiskt utan skedde i verkliga livet, bortom alla teorier och definitioner – som jag kunde säga till mig själv att ”folket” inte var en tom fras. Ty jag hade sett det i levande livet, och det hade kött och blod och ett bultande hjärta.

Min förståelse av begreppet ”folket” har inte sitt ursprung i den enorma massan demonstranter på Himmelska fridens torg, utan i en liten episod som inträffade en natt i slutet av maj. Vid det laget hade man redan infört undantagstillstånd i Beijing och studenter och stadsbor hade spontant samlats för att vakta vägkorsningar, broar och tunnelbanestationer i hopp om att kunna hindra de väpnade trupperna från att tränga in i staden.

Jag bodde på Lu Xuns litterära akademi vid Shilipu, i östra delen av Beijing, och varje dag efter lunch tog jag min skruttiga, skramlande cykel utan fungerande ringklocka till Himmelska fridens torg, där jag stannade kvar till kvällen eller gryningen innan jag cyklade hem igen.

Såhär i slutet av maj var det mycket varmt på eftermiddagarna, men på nätterna blev det kallt. Jag minns att jag en dag bara hade kortärmad skjorta på mig när jag cyklade iväg, och på kvällen började jag frysa ordentligt. När jag cyklade hemåt darrade jag i hela kroppen och varenda del på cykeln skallrade. Gatlyktorna var släckta, så jag fick ta månljuset till hjälp för att se vart jag var på väg. Ju längre jag cyklade, desto värre blev kylan. När jag kom fram till Hujialou svepte en våg av värme över mig, och hettan blev starkare ju längre jag kom. Jag hörde ljudet av sång någonstans ifrån, och efter ett tag såg jag ljus en bit bort i fjärran. En förbluffande scen uppenbarade sig: värmen flödade emot mig och jag såg att bron vid Hujialou lystes upp av ett starkt sken. Tiotusen människor stod vakt uppe på brovalvet och längs tillfartsvägarna och sjöng, uppfyllda av entusiasm, Kinas nationalsång:

”Vi bygger en ny mur av vårt kött och blod! Det kinesiska folkets mest kritiska timme är inne! Var och en måste utbrista i ett sista rop: Res er! Res er! Res er! En tiotusenhövdad skara, enade vi stå…”

Nej, de hade inga vapen, men de var övertygade om att de med sitt kött och blod skulle kunna hejda både trupper och stridsvagnar. Hopträngda tillsammans gav de ifrån sig en våg av värme, som om var och en av dem var en brinnande fackla.

Det var ett viktigt ögonblick i mitt liv. Innan dess hade jag alltid trott att ljus färdas längre än människoröster och att människoröster bär längre än värme. Men den natten, när jag var 29 år, insåg jag att jag hade fel. När människor sluter sig samman når deras röster längre än ljuset, och värmen från deras kroppar mycket längre än så. Och i det ögonblicket förstod jag vad ”folket” är.

(Foto: pjan vandaele på Flickr)

Flickan som svalde solen av O Thiam Chin

Jag hittade flickan som svalde solen på botten av en uttorkad brunn, där hon satt och grät förtvivlat. Omkring henne låg en damm av mörker. Hon hade satt händerna för ansiktet och höll tillbaka tårarna och det klara ljuset som sipprade fram i springorna mellan fingrarna. Skuggorna dansade omkring henne, på väggarna, fladdrande som en spökorkester, undflyende och efterhängsna. Hennes hjärtskärande gråt fyllde tystnaden likt en flod som översvämmar slätten, förödande, fördärvbringande. Hon hörde inte när jag klättrade nerför repet och närmade mig i mörkret. Varje steg kändes som en trevande framstöt längs randen av ett stup, ett potentiellt fall ner i det okända, omätbara.

När jag lade handen på henne ryckte hon till, vände sig om och såg på mig. Ljusexplosionen i hennes ögon bländade mig som en skarp kniv. Allt i mitt synfält blev glödande vitt, ett tomt landskap. Jag vacklade, grep instinktivt tag i henne och hörde henne flämta till av förvåning.

”Å, det är du! Hur visste du var jag var?” Orden lät nervösa, torra och hesa, och jag var glad över att höra hennes röst, vars rytm ringde i mina öron som en försäkran.

”Jag bara visste. Det var faktiskt inte så svårt”, sade jag, utan att lyckas dämpa ivern i min stämma. Det hade varit ett svårt sök, trots min förmåga, och nu när jag hade henne så nära och visste att hon var utom fara kunde jag äntligen sänka garden, utmattad men lättad och glad.

Som svar började hon gråta igen. Snyftningarna studsade mot brunnens mörka väggar, ett dånande eko.

”När de upptäcker vad jag har gjort kommer de att döda mig.”

”Nej, det kommer de inte. De vet fortfarande inget.” Tvivlet sipprade ut genom mina ord och besudlade den unkna luften omkring oss.

”Men kommer de snart att göra, mycket snart. Och då letar de rätt på mig och dödar mig, eller hur?”

Jag svarade inte; jag hade inget svar att ge. Den vita filten över mina ögon började lösas upp, den skingrades som moln och jag kunde sakta urskilja flickans suddiga konturer. Jag släppte taget. Hon hade vänt ryggen mot mig, böjt huvudet en aning och dragit sig tillbaka in i tystnaden. Jag väntade bredvid henne, oförmögen att gå därifrån. När hon talade igen såg hon inte på mig; istället fäste hon blicken på tegelväggen framför sig och gav ifrån sig en stark gloria av ljus som blottade murens sönderfallande, trasiga yta.

”Jag borde inte ha gjort det. Jag borde ha dragit mig ur.”

”Du visste inte vad du gjorde. De måste ha fått dig att göra det.”

”Nej, jag gjorde det av egen vilja. Ingen tvingade mig.”

Hon satte sig ner på gruset och blödde ljus medan hon blinkade och grät med förnyad inlevelse. Ljudet av hennes bittra, ensamma gråt skapade en fysisk och skyddande hud runt det ihåliga mörkret, och jag föreställde mig att den seglade uppåt, ut ur brunnen, upp i den fria luften, och smälte samman med nattens hjärtslag, i sin egen rytm. Jag insöp det och tittade upp mot brunnens knappnålsöppning, mot en förändrad värld, en ny värld utan sol eller värme, och kände kylan när den kalla luften vidrörde mig för första gången. Jag darrade och flyttade mig närmare henne. Hon luktade blommigt, ljust och eteriskt. Hennes kropp utstrålade den varma strålkransen av en solbränna.

Jag visste bara alltför väl hur hon luktade. Vi hade varit klasskamrater i fyra år, i samma gymnasieskola. Trots att hon satt tre rader framför mig i klassrummet talade vi nästan aldrig med varandra, och när vi gjorde det skedde det bara av flyktig artighet när våra vägar råkade korsas. På avstånd, i isolerad säkerhet, studerade och observerade jag henne, och under årens gång hade jag lärt mig att känna igen alla hennes dofter; det fanns inte en enda som jag inte hade studerat i mina sinnens inre rum innan jag till sist lagrade den i mitt huvud som en ädelsten. Jag hade blivit så van vid hennes doft – unik, omöjlig att dölja, ett aromatiskt fingeravtryck – att jag kunde lukta mig till henne överallt inom en radie av fyra kilometer, den längsta distans jag hittills hade spårat henne. En gång stötte jag faktiskt ihop med henne när hon kom ut från Starbucks och var tvungen att hitta på en fånig ursäkt för att förklara mitt plötsliga uppdykande. Men jag var ändå stolt över att kunna hitta henne i en flock av hundratals, kanske tusentals personer. Jag visste att jag aldrig skulle förlora henne och den tanken var oförklarligt tillfredsställande.

Så när jag inte hittade henne efter skolan den här dagen, vid busshållplatsen där hon vanligtvis brukade ta buss nummer 13 hem – jag brukade stå en bit bort och andas in henne –, fick jag panik. Jag gick runt på skolan och genomsökte klassrum och laboratorier, innan jag till sist gav upp, tog mod till mig och frågade hennes vänner var hon var. Det var så jag fick höra talas om vadet hon hade antagit efter att ha provocerats av ett rivaliserande flickgäng, en utmaning att överbevisa dem och hävda sig. Som den enda flickan i en familj med fem pojkar – jag tjuvlyssnade på henne under rasten en dag – var hon tvungen att göra allt hon kunde för att överleva, för att inte bli en hackkyckling, en vekling.

Att ta ner solen, att göra det omöjliga – det var lätt för henne, med tanke på hennes särskilda förmågor. En gång hade hon plockat en stjärna från natthimlen och svalt den i en enda tugga; det hände sista dagen på vår klassresa, när vi satt runt lägerleden och tjatade på varandra om att visa upp våra talanger.

Så det var så jag hittade henne, på brunnens botten: jag blundade och kallade ur djupet av mitt medvetande upp alla de dofter jag hade samlat under mitt sextonåriga liv till sinnesförnimmelsernas yttre värld och började sakta destillera och filtrera fram hennes unika doft ur den slumpartade, klusterlika röran av lukter från min barndom, mitt förflutna, från smutsen och sörjan i det gamla hyreshuset där jag bodde, tills jag kunde separera hennes doft från de andra och låta den fylla mig, översvämma mitt hela jag, slingra sig genom kroppen som en förtrollad, berusande ande.

När jag väl hade fått grepp om den väcktes mina sinnen som när man drar igång en motor och jag kände den överallt, lätt och svag till en början, från föremålen hon vidrört, marken hon beträtt, och sedan sakta starkare och tyngre i takt med att jag närmade mig. Det var inte lätt, men jag lyckades lokalisera henne där hon gömde sig i mörkret, i en djup brunn mitt i ingenstans.

”Du kan inte gömma dig här i brunnen för evigt, det förstår du väl?” sade jag. Mörkrets hud pulserade oavbrutet av korta, skarpa ljusexplosioner när hon öppnade ögonen och torkade tårarna.

”Men vad ska jag göra? Vart kan jag ta vägen?” sade hon.

”Kom med mig, bara. Det bestämmer vi senare.”

En lång stund låg brunnen försänkt i ett becksvart mörker som tyngde oss med sin skrämmande närvaro. Inget rörde sig. Jag försökte andas lugnt; varje andetag var fullt av henne, av solljus och osynliga partiklar fulladdade med liv. Hon tänkte intensivt och kroppen bredvid mig var spänd som en hopringlad fjäder. Sedan riktades två strålkastare mot väggen mittemot, intensivt och bestämt, och hon tog ett fast grepp om min hand.

”Okej, jag följer med dig.”

Och så klättrade vi upp ur brunnen med hjälp av repet och trädde in i en ännu mörkare natt, där den kalla och dimmiga luften slöt sig i en hård omfamning omkring oss när vi flydde in i en okänd framtid, utan att veta hur våra liv skulle utveckla sig.

---------------------------------------------------------

O Thiam Chin är en ung författare från Singapore vars novellsamling Never Been Better kommer i svensk översättning nästa år.

(Foto: notsogoodphotography på Flickr)