Rop i duggregn

Den senaste tiden har jag arbetat med en översättning av Yu Huas 余华 roman Rop i duggregn 《在细雨中呼喊》. Det har varit en intressant upplevelse för mig, som ju tidigare har översatt Att leva och En handelsman i blod. Rop i duggregn är Yu Huas debutroman, innan den kom ut 1991 hade han bara skrivit noveller. Många tycker att den är hans bästa och även jag är ganska förtjust i den.

Jag tycker nog att man kan känna att Rop i duggregn är en debutroman, om än en mycket avancerad sådan. Yu Hua har ännu inte hittat fram till det där enkla och avskalade språket som han använder i Att leva eller En handelsman i blod, snarare känns det som om han anstränger sig för att visa att han "kan skriva", med invecklade och ofta ganska högtravande meningar som ibland kan kännas lite stela. Men han kan ju skriva, det kan han, så det fungerar ändå. Det är bara annorlunda än det som kom senare.

Samtidigt finns det mycket man känner igen också. Här finns de grovkorniga inslagen som så småningom ska slå ut i full blom i Bröder. Här finns pappan som dör i en grop med avföring (jämför den gamle godsägaren i Att leva och Skallige Lis far som drunknar i skitrännan på det offenliga dasset i Bröderna) - man skulle kunna skriva ett helt konferenspapper med titeln "Oren bortgång: fäder som avlider i träck i Yu Huas romaner".

Ett annat, mer tragiskt tema är det bortlämnade barnet. Det här är en figur som återkommer så ofta i Yu Huas texter att man gärna skulle vilja veta mer om den. Kanske har någon redan utforskat ämnet? I både Att leva och Rop i duggregn skänker fattiga familjer bort ett barn som de inte har råd att ta hand om. I båda romanerna kommer de bortadopterade barnen så småningom tillbaka till sina ursprungsfamiljer, men medan flickan i Att leva möter kärlek och värme tas den manlige huvudpersonen i Rop i duggregn snarast emot som en paria. I En handelsman i blod handlar bortlämnandet om ett barn som har en annan far än den han har växt upp hos, och när det blir känt försöker den icke-biologiske fadern att "lämna tillbaka" pojken till hans biologiske far, bara för att till sist inse att han faktiskt älskar honom och vill ha honom även om han inte är "hans egen". Men vägen fram till det beslutet är traumatisk och svår, för både far och son. I Bröder är Skallige Li faderlös men får en ny far i sin mors andre make, Song Fanping, som senare dödas under kulturrevolutionen.Song Gang skickas då iväg till sin farfar på landet, men bandet mellan bröderna är starkt och brister inte.

Rop i duggregn är berättelsen om en svår barndom på 1960- och 1970-talet, där de fem åren som bortadopterad i staden är den enda ljusglimten. Det berättaren utsätts för är oerhört plågsamt, en både fysisk och psykisk misshandel från både föräldrar och lärare som är svår att läsa om. Samtidigt kan man känna att det som Yu Hua sa om Att leva stämmer: när man låter en människa berätta om sitt eget liv blir det inte lika eländigt som om en utomstående betraktare skildrar det. I pojken Sun Guanglins liv finns också vänskap, kärlek och skönhet. Här finns en fin skildring av puberteten och det obehag en pojke kan känna när hans kropp börjar förändras och när sexualiteten vaknar - i en tid när ingen talar om såna saker är det inte lätt att förstå vad som händer. Sun Guanglin upplever skamkänslor, sorg, skräck och till sist en otrolig lättnad när han inser att han inte är den ende som går igenom detta.

Mindre finkänsligt skildras böndernas förhållande till kvinnor, vars liv är en lång räcka sexuella övergrepp, alltifrån pojkar som klämmer dem i baken under en filmvisning till rena överfallsvåldtäkter. Den enda kvinna som verkar ha det riktigt bra är den pilska änkan, som i kraft av sitt änkestånd och sin energi tydligen kan ta emot hur många karlar som helst i sin säng utan att det gör något. Att läsa om det som kvinnorna i romanen utsätts för (utan att någon i boken verkar reagera nämnvärt) är obehagligt. Men för det kan man inte precis klandra Yu Hua, det är tyvärr så verkligheten ser ut för många kvinnor än idag.

TILLÄGG: Jag insåg just att även Den sjunde dagen (som kommer på svenska senare i år, i översättning av Natalie Baker) innehåller ett bortlämnat barn. Huvudpersonen är en man som föds på en tågtoalett och ramlar direkt ut på spåret (inte en far som dör i träck här alltså, utan en son som föds ur det). Han tas om hand av en gammal järnvägsarbetare som uppfostrar honom som sin egen. Men när fadern träffar en kvinna som är villig att gifta sig med honom om han lämnar bort barnet reser han iväg med den lille pojken och dumpar honom utanför en skola. Han ångrar sig dock rätt omgående och åker tillbaka och hämtar barnet, som inte ens har förstått att han var övergiven. Men fadern bär på skulden i resten av sitt liv.

(Foto: Jonathan Kos-Read på Flickr)

Nya böcker i svensk översättning

Det kommer ut mer och mer kinesisk skönlitteratur i svensk översättning! Här är till exempel två romaner som alla bör ta sig tid att läsa - den ena kort och den andra riktigt lång. Kanske kan de till och med passa som julklapp till någon du känner?

Först har vi A Yis kriminalroman Och sen då? som jag skrev ett inlägg om på den här bloggen en gång för länge sedan. A Yi, som själv har arbetat som polis, vill inte gärna kalla sig deckar- eller thrillerförfattare, men även om hans berättelser inte är renodlad spänningslitteratur har de ofta någon form av brott som katalysator. Chinlit, förlaget som ger ut boken på svenska, har intervjuat honom om hans skrivande, och den intervjun hittar du här. Och sen då? har översatts till svenska av Eva Ekeroth. Den finns både som e-bok och pappersbok: e-boken har redan kommit ut och pappersboken kommer i januari.

Sedan har bokförlaget Wanzhi gett ut en svensk översättning av Yu Huas långa roman Bröderna, där vi får följa styvbröderna Song Gang och Skallige Li, som svetsas samman av hemska upplevelser under barndomen och vars vänskap sätts på hårda prov även i det nya, kapitalistiska Kina. Romanen var Yu Huas "återkomst" efter ett antal tysta år, och skiljer sig rätt rejält i stil från tidigare succéer som Att leva och En handelsman i blod. Det är en både gripande och humoristisk historia, i översättning av Britta Kinnemark. 704 sidor.

En handelsman i blod - the movie

Det har gjorts film av Yu Huas En handelsman i blod - i Korea. Jag har bara sett trailern, som verkar lite väl humoristisk (romanen är ju faktiskt en riktigt sorglig och allvarsam historia), men vem vet, den kan ju vara sevärd ändå. Och det är svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre än den hemska filmversionen av Jia Pingwas Lyckan häromåret. Hu ...

I Kina vill man inte vara sämre och enligt medierna pågår nu en kinesisk filmatisering av romanen.

Snart dags för Yu Hua

Om två veckor kommer Yu Huas Kina med tio ord ut på svenska, så jag tänkte att jag kan göra litet förhandsreklam för den. Så här skriver förlaget, Natur och Kultur:

Efter att ha utgivit en rad prisbelönta romaner har Yu Hua skrivit en personlig bok om sitt hemland och dess transformation under hans livstid.

Kina i tio ord ger en unik inblick i den kinesiska erfarenheten och belyser genom personliga berättelser och skarpsinnig analys landets blixtsnabba ekonomiska och sociala omvandling.

Utifrån tio begrepp – folket, ledaren, revolution med flera – fångar han världens folkrikaste, men också mest missförstådda, nation.

Kina i tio ord är en smart, underhållande skildring av det ”kinesiska undret”, från Mao till idag.

Den 2 mars går den att köpa, på nätet och i bokhandeln. Och den kommer att finnas som e-bok också!

Tidskriften Karavan 20 år

I morgon kväll, torsdag 6 december, firar tidskriften Karavan 20-årsjubileum med fest och framträdanden på Södra Teatern. Jag är stolt och glad över att i ett antal år ha fått sitta med i redaktionsrådet för denna litterära tidskrift som enligt Anina Rabe "bara måste få fortsätta att finnas". I samband med firandet utkommer detta års sista nummer som i sann jubileumsanda innehåller 20 intervjuer med olika författare, samt utdrag ur deras verk.

Två kinesiska författare finns med i kavalkaden, Yu Hua och Zhang Yihe. Zhang Yihe är ganska okänd här i väst men har gett ut flera uppmärksammade biografier över intellektuella ur hennes föräldrageneration (själv är hon i 70-årsåldern) där hon har försökt visa på sådant som inte finns med i den officiella historieskrivningen. Förra året debuterade hon skönlitterärt med de två kortromanerna Kvinnan Liu 《刘氏女》 och Kvinnan Yang 《杨氏女》 som båda tar avstamp i Zhangs egna erfarenheter. I Kavarans jubileumsnummer kan man läsa ett utdrag ur den förra, som börjar så här:

Det är ett bra tag sedan jag kom till arbetsläger M. 

Du kanske undrar vad det är som har gjort djupast intryck på mig? 

Jag kan svara med ett enda ord: hunger. 

Ja, jag är hungrigare än en tiggare. Tiggarna som driver omkring i städerna är också hungriga, men de kan hitta bortkastade grönsaker på marknaden och leta efter gammalt bröd eller trasiga konservburkar i soptunnorna. Här hittar man inget. Det finns inget att hitta. Det finns bara gallerförsedda fönster och järngrindar och ståltråd och vakttorn. 

Läs mer av detta och mycket annat i Karavan!

(Och vill du läsa mer om och av Zhang Yihe så kan du börja med detta utdrag i Words Without Borders)

Intervju med Yu Hua

Upptäckte just att UR har lagt ut en lång och bra intervju med Yu Hua, gjord av YuSie Rundkvist Chou. Vill ni se mer av tv-serien Kina om Kina kan ni klicka här!

Folket

I sin bok Kina i tio ord ger Yu Hua sin bild av dagens Kina, speglat i ett antal ord eller begrepp som han anser vara särskilt typiska för vår tid. Det första ord han tar upp är "folket" och här kan ni läsa ett utdrag ur den essän, som Yu Hua har varit vänlig nog att låta mig lägga ut i väntan på att boken ska publiceras på svenska.

Historiska vändpunkter tycks alltid utmärka sig genom någon form av symbolisk händelse, och tilldragelserna på Himmelska fridens torg i Beijing 1989 är en sådan. Studenter från Beijings universitet vällde ut genom skolportarna, samlades på torget, krävde demokrati och protesterade mot statstjänstemännens korruption. Regeringens hårdnackade vägran att tala med dem fick dem att inleda en hungerstrejk, och beijingborna tågade längs gatorna för att stötta dem. Stadsborna var i själv verket inte särskilt intresserade av ”demokratisk frihet” – det som fick dem att strömma till var snarare rörelsens uttalade kamp mot korruptionen. Deng Xiaopings reformpolitik var inne på sitt elfte år och även om reformerna hade gett upphov till en viss inflation växte ekonomin stadigt och levnadsstandarden ökade. Bönderna hade vunnit på reformerna och 1990-talets många fabrikskonkurser, där arbetarna skulle bli förlorare, låg ännu i framtiden. De sociala motsättningarna var inte heller lika akuta då som nu, när ilskan ständigt ligger och pyr. Det enda som gjorde folk riktigt arga var det faktum att högt uppsatta partitjänstemäns barn använde statliga medel för att berika sig, och detta missnöje fokuserades i slagorden mot korruptionen. Ändå var den förskingring som ett litet antal tjänstemän då ägnade sig åt ingenting i jämförelse med dagens storskaliga och utbredda bestickning. Sedan 1990 har korruptionen växt i samma skrämmande takt som ekonomin.

Massrörelsen som svepte ut över landet likt en skogsbrand kvävdes morgonen den fjärde juni, till ljudet av gevärskulor. När jag i oktober samma år gjorde ett nytt besök på Beijings universitet var det som att komma till en ny värld. När mörkret föll skymtade älskande par i skuggorna runt Den namnlösa sjön och från studenternas sovsalar hördes ljudet av mahjongbrickor och engelska glosor. Det hade bara gått en sommar, men allt hade förändrats och det var som om vårens händelser aldrig hade ägt rum. Denna enorma kontrast tycktes lyfta fram ett viktigt faktum: att den politiska passion som exploderade runt Himmelska fridens torg – den politiska passion som hade byggts upp ända sedan kulturrevolutionen – hade gjort slut på sig själv vid detta enda tillfälle och ersatts av en passion för pengar. Och när alla berikade sig av hjärtans lust var den kinesiska ekonomiska expansionen på 1990-talet ett faktum.

Sedan kom alla de nya orden – nätmedborgare, aktiespelare, fondmäklare, fans, arbetslösa, migrantarbetare och så vidare – som skar upp det redan ganska urblekta ”folket” i ett antal tunna skivor. Under kulturrevolutionen hade ”folket” varit ett relativt simpelt begrepp, nämligen ”arbetare, bönder, soldater, studenter och köpmän”, där det sistnämnda inte syftade på affärsmän utan på vanliga anställda som till exempel arbetade i butiker som expediter. Som jag ser det blev händelserna på Himmelska fridens torg 1989 en vattendelare mellan två olika inkarnationer av begreppet, eller kanske snarare en omkapitalisering av ordet, där dess ursprungliga betydelse skars bort och ersattes av något helt nytt.

Under de fyrtio år som gått sedan kulturrevolutionen har begreppet ”folket” förlorat sin verklighetsanknytning. För att använda ett populärt ekonomiskt uttryck så kan man säga att ”folket” är ett skalbolag som används för att vid olika tider föra ut olika innehåll på marknaden.

Våren 1989 var Beijing ett anarkistiskt paradis. Polisen hade plötsligt försvunnit och studenter och stadsbor tog själva på sig ordningsmaktens uppgifter. Jag tror knappast att vi kommer att få se ett sådant Beijing igen. Ett gemensamt mål och gemensamma förhoppningar höll den polisfria staden i fullkomlig ordning. Så fort man kom ut på gatan kunde man känna den varma, vänskapliga stämningen. Man kunde ta tunnelbanan eller bussen utan att köpa biljett och alla log mot varandra. Inget främlingskap existerade längre mellan oss. De vanliga bråken man brukade se överallt i staden var borta, tidigare snikna småhandlare bjöd demonstranterna på gratis mat och vatten, pensionärer tog ut pengar från sina magra bankkonton och skänkte dem till de hungerstrejkande studenterna på torget, ja, till och med ficktjuvarnas förbund utfärdade en deklaration: till stöd för de hungerstrejkande skulle alla stölder tillfälligt upphöra… Beijing hade blivit en plats där man verkligen kunde säga att ”alla män är bröder”.

Om man bor i en kinesisk storstad är det en sak som gör särskilt djupt intryck på en – att här finns så oerhört många människor. Men det var först i och med demonstrationerna på Himmelska fridens torg som det verkligen slog oss att Kina är världens folkrikaste land. Torget var ett hav av människor. Studenter som rest in från andra städer stod på öppna platser eller i något gathörn och höll tal dag efter dag tills de blev hesa eller tappade rösten, men ändå fortsatte de. Publiken – som bestod av allt från åldrade gubbar till unga mödrar med barn i famnen – betraktade deras unga ansikten och applåderade engagerat deras ibland rätt naiva åsikter.

[...]

I slutet av maj 1989 reste jag hem till Zhejiang för att ta hand om en del familjeangelägenheter, och den 3:e juni tog jag tåget tillbaka till Beijing. Jag låg på rygg på min hårda brits och lyssnade till hjulens dunkande mot rälsen, och när ljusen tändes i vagnen visste jag att natten var på väg. Vid det här laget hade studentdemonstrationerna börjat kännas lika utdragna som ett maratonlopp och jag hade ingen aning om när de skulle ta slut. Men när jag vaknade nästa morgon var tåget på väg in mot Beijing och i högtalarna läste man upp nyheterna. En upphetsad och gäll röst förklarade att armén hade gått in på Himmelska fridens torg.

Efter skotten den 4:e juni började studenterna – både de som var Beijingbor och de som kom från andra orter – att lämna staden. Jag minns fortfarande människomassorna som fyllde järnvägsstationen den morgonen. Medan folk flydde i horder gjorde jag en illa vald återkomst till staden. Med väskan på ryggen stapplade jag förvirrad ut på torget och när svärmen av flyende människor rusade mot mig insåg jag att jag nog själv snart skulle göra dem sällskap.

När jag reste igen den 7:e juni stod tågtrafiken mellan Beijing och Shanghai stilla eftersom ett tåg hade satts i brand, så min plan var att istället köpa biljett till Wuhan och därifrån åka vidare hem till Zhejiang med båt. Tillsammans med några andra resenärer hyrde jag en flakbil och bad föraren att köra oss längs Den långa fridens aveny, bort till järnvägsstationen. Staden, som några dagar tidigare hade bubblat av aktiviteter, var nu öde och övergiven, gatorna var nästan helt folktomma och här och var stod rykande bilvrak. När vi körde över Jianguomenbron stod en stridsvagn på brospannet och riktade hotfullt sitt eldrör mot vår bräckliga farkost. På järnvägsstationen lyckades vi bana oss väg fram till biljettluckan och fick med viss ansträngning tag på några ståplatsbiljetter – sittplatserna var slut. Innan vi släpptes in i stationshuset kontrollerades vi noggrant av de tjänstgörande soldaterna som inte lät oss passera förrän de var säkra på att jag inte liknade någon av personerna på listan över efterlysta.

Jag har aldrig någonsin rest med ett lika packat tåg. Vår vagn var full av studenter från Beijings olika universitet och det fanns inte en millimeters extra utrymme mellan oss. En timme efter avresan behövde jag gå på toaletten. Jag gjorde ett försök att tränga mig fram i riktning mot toaletten, men innan jag hunnit halvvägs insåg jag att det var ett hopplöst företag. Jag kunde höra att någon bankade på toalettdörren, men därinne var det fullt av folk som ropade att de inte kunde öppna. Jag var tvungen att hålla mig i tre timmar, ända till Shijiazhuang, där jag tog mig ut, letade rätt på en toalett och sedan lyckades hitta en telefonkiosk. Jag ringde redaktören för en lokal litteraturtidskrift och bad honom om hjälp, men när han hade hört min historia svarade han: ”Det är fullkomligt kaos just nu. Försök inte att åka någonstans, stanna här och skriv en novell åt mig.”

Jag stannade en månad i Shijiazhuang och försökte skriva, fast mitt inre var i uppror. Varje dag visade tv-nyheterna bilder på studenter som hade gripits av polisen och samma sekvenser rullade om och om igen över skärmen, på ett sätt som jag inte har sett annat än när kinesiska idrottsmän vunnit guld i Olympiska spelen. Långt hemifrån, i mitt ensliga hotellrum, såg jag de gripna studenternas uppgivna ansiktsuttryck och hörde nyhetsuppläsarens hetsiga stämma, och jag rös av skräck.

Och så en dag förändrades plötsligt bilderna i rutan. De gripna studenterna och de triumferande kommentarerna var som bortblåsta. Jakten på de efterlysta var visserligen fortfarande i full gång, men tv-nyheterna hade återgått till ett välbekant scenario: vårt fosterlands välbefinnande och rikedom. Dagen innan hade nyhetsuppläsaren passionerat fördömt de gripna studenternas brott; nu prisade han istället nationens goda ekonomi. Från och med den dagen försvann studentdemonstrationerna och massakern från kinesiska media, precis som Zhao Ziyang hade gjort, och jag hörde dem aldrig nämnas igen. Det var som om de aldrig hade inträffat. Allt som rörde dem var fullständigt portförbjudet. Och minnet av händelserna tycktes långsamt blekna bort, till och med bland dem som deltagit i protesterna – kanske för att vardagslivets prövningar inte gav dem tid eller utrymme att minnas det förflutna. Tjugo år senare är det ett obehagligt faktum att bara få i den yngre generationen vet något om händelserna på Himmelska fridens torg 1989 och att de som gör det bara kan ge en vag förklaring till vad som hände: ”Jag har hört att det var en massa människor ute och demonstrerade.”

Tjugo år må ha gått snabbt förbi, men jag är övertygad om att historiens minne inte förgås så lätt. När de som deltog i händelserna 1989 en dag ser tillbaka är jag övertygad om att de alla, oavsett vilken attityd de idag intar till det som skedde, kommer att inse vilket djupt intryck dessa upplevelser gjorde på dem.

Det som satt djupast spår i mig är också det som har fått mig att förstå vad ”folket” verkligen är.

Ibland krävs det att något särskilt inträffar för att en människa ska ställas ansikte mot ansikte med ett visst begrepp. Vad jag menar är att vi alla stöter på mängder av olika uttryck och ord i våra liv, och att vissa är sådana som vi förstår vid första ögonkastet medan andra är omöjliga att få grepp om fast de finns omkring oss hela tiden.

”Folket” tillhör den senare kategorin. Det är ett av de första ord jag lärde mig att läsa och skriva. Det har följt mig på min resa genom livet, ständigt dykt upp inför mina ögon och ekat i mina öron, men aldrig riktigt trängt in i mig – förrän det år jag fyllde 29 och en upplevelse en mörk natt fick mig att förstå dess verkliga potential. Det var inte förrän jag hade ett äkta och inte simulerat möte med ordet – ett möte som inte var lingvistiskt, sociologiskt eller antropologiskt utan skedde i verkliga livet, bortom alla teorier och definitioner – som jag kunde säga till mig själv att ”folket” inte var en tom fras. Ty jag hade sett det i levande livet, och det hade kött och blod och ett bultande hjärta.

Min förståelse av begreppet ”folket” har inte sitt ursprung i den enorma massan demonstranter på Himmelska fridens torg, utan i en liten episod som inträffade en natt i slutet av maj. Vid det laget hade man redan infört undantagstillstånd i Beijing och studenter och stadsbor hade spontant samlats för att vakta vägkorsningar, broar och tunnelbanestationer i hopp om att kunna hindra de väpnade trupperna från att tränga in i staden.

Jag bodde på Lu Xuns litterära akademi vid Shilipu, i östra delen av Beijing, och varje dag efter lunch tog jag min skruttiga, skramlande cykel utan fungerande ringklocka till Himmelska fridens torg, där jag stannade kvar till kvällen eller gryningen innan jag cyklade hem igen.

Såhär i slutet av maj var det mycket varmt på eftermiddagarna, men på nätterna blev det kallt. Jag minns att jag en dag bara hade kortärmad skjorta på mig när jag cyklade iväg, och på kvällen började jag frysa ordentligt. När jag cyklade hemåt darrade jag i hela kroppen och varenda del på cykeln skallrade. Gatlyktorna var släckta, så jag fick ta månljuset till hjälp för att se vart jag var på väg. Ju längre jag cyklade, desto värre blev kylan. När jag kom fram till Hujialou svepte en våg av värme över mig, och hettan blev starkare ju längre jag kom. Jag hörde ljudet av sång någonstans ifrån, och efter ett tag såg jag ljus en bit bort i fjärran. En förbluffande scen uppenbarade sig: värmen flödade emot mig och jag såg att bron vid Hujialou lystes upp av ett starkt sken. Tiotusen människor stod vakt uppe på brovalvet och längs tillfartsvägarna och sjöng, uppfyllda av entusiasm, Kinas nationalsång:

”Vi bygger en ny mur av vårt kött och blod! Det kinesiska folkets mest kritiska timme är inne! Var och en måste utbrista i ett sista rop: Res er! Res er! Res er! En tiotusenhövdad skara, enade vi stå…”

Nej, de hade inga vapen, men de var övertygade om att de med sitt kött och blod skulle kunna hejda både trupper och stridsvagnar. Hopträngda tillsammans gav de ifrån sig en våg av värme, som om var och en av dem var en brinnande fackla.

Det var ett viktigt ögonblick i mitt liv. Innan dess hade jag alltid trott att ljus färdas längre än människoröster och att människoröster bär längre än värme. Men den natten, när jag var 29 år, insåg jag att jag hade fel. När människor sluter sig samman når deras röster längre än ljuset, och värmen från deras kroppar mycket längre än så. Och i det ögonblicket förstod jag vad ”folket” är.

(Foto: pjan vandaele på Flickr)

En berättelse om döden

I essäsamlingen Kina i tio ord berättar Yu Hua att folk ofta frågar honom varför hans skrivande så drastiskt ändrade karaktär på 1990-talet. På 1980-talet skrev han mest noveller, grymma och ruggiga berättelser som dröp av blod och ofta var ganska groteska och skrämmande. Många har velat knyta detta till det faktum att Yu Hua arbetade som tandläkare och menar att man kanske blir litet våldsfixerad när man står och bänder loss tänder ur folks munnar dagarna i ända.

Yu Hua själv har en annan förklaring. Visserligen inte den enda möjliga, säger han, men kanske den troligaste.

Under sin mest intensiva författarperiod mellan 1986 och 1989 skrev han som besatt hela dagarna, och alla hans berättelser var fyllda av blod och våld. På nätterna hemsöktes han av fruktansvärda mardrömmar där han jagades av okända förföljare som försökte mörda honom. Han mådde allt sämre och blev alltmer härjad och stressad. En natt drabbades han av en ovanligt lång och utdragen dröm där han istället för att vakna när mördarna hann ikapp honom faktiskt upplevde sin egen avrättning. När han till sist kom till sans hade något hänt. Istället för att som vanligt pusta ut och avfärda det hela som en normal mardröm, frågade han sig varför han alltid drömde på det här sättet. Och plötsligt kom gamla minnen från barndomen tillbaka.

Yu Hua växte upp under kulturrevolutionen och bevittnade en rad offentliga stormöten där kontrarevolutionärer, mördare och våldtäktsmän visades upp för en upphetsad folkmassa innan deras domar förkunnades. Efter domen slängdes de dödsdömda upp på en lastbil och kördes iväg till stranden för att avrättas. Folkhopen följde med och alla kämpade om att få bra platser för att bevittna avrättningen. Även Yu Hua hade den tveksamma turen att en gång hamna tillräckligt nära för att se alla detaljerna. De minnena, i kombination med allt det andra våldet han hade upplevt i staden samt de blodiga scener han bevittnat på sjukhuset där hans föräldrar arbetade, kom indirekt till uttryck i hans texter men också i de omskakande mardrömmarna. Utan att själv märka det hade han drivit sig allt närmare ett psykiskt sammanbrott. Men den morgonen, när han vaknade ur drömmen om sin egen avrättning, lovade han sig själv att upphöra med att frossa i blod och våldsamheter. Och tur var väl det, för annars hade vi kanske aldrig fått läsa romaner som Att leva eller En handelsman i blod.

Ett exempel på de våldsamma ungdomsnovellerna hittar man i novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Den novellen heter ”En berättelse om döden” och handlar om en man som kör på och dödar en liten flicka, vars släkt tar en blodig hämnd.

Om jag inte hade fått syn på blodfläcken på däcket utan bara klättrat upp i förarhytten och kört därifrån skulle allt förmodligen ha gått bra. Men jag såg den. Jag inte bara såg den – jag till och med rörde vid den med handen. Den var fuktig. Då förstod jag att jag inte hade sett fel, och jag föll på knä på vägen och kikade in under lastbilen. En liten flicka låg hopkrupen på marken under karossen.
…
Jag klev ur igen och drog fram flickan som låg under bilen. Hennes panna var krossad och blod forsade fortfarande ur såret. Andhämtningen var svag, men hon andades i alla fall. Hennes uppspärrade ögon – såna svarta och glänsande ögon – verkade vara desamma som de jag hade sett för tio år sedan. Jag tog henne i famnen och började gå mot bron med räcket och bort längs den asfalterade vägen. Flickans mjuka kropp var mycket varm och det långa, svarta håret kändes som pilkvistar mot mina händer.
…
När jag vände mig om för att gå var det någon som slog mig i ansiktet. Ljudet var lika dovt som om han hade slagit till en sandsäck. Jag vände mig om igen och stirrade på huset. Den lille pojken kom rusande mot mig med en glimmande skära i handen. När han kastade sig fram sänkte sig skäran genom luften och trängde in i min mage. Det var så okomplicerat: den skar upp huden på buken lika lät som om den skurit sönder ett ark papper och sedan kapade den min blindtarm. På vägen ut trasade den inte bara sönder ändtarmen utan slet dessutom upp ett så långt sår i mellangärdet att alla tarmarna vällde ut. Jag hade inte ens hunnit sätta händerna för magen förrän en kvinna måttade ett slag mot min skalle med en spade.

Och det är bara början…

Kina i tio ord

Just nu finns varken tid att läsa eller tänka på något annat än det allra nödvändigaste (vilket är övermåttan mycket). Men jag kan i alla fall passa på att tipsa om en artikel på Rue89, Les dix mots clés de l'ecrivain Yu Hua pour comprendre la Chine. La Chine en dix mots, eller 《十个词汇中的中国》, är Yu Huas senaste bok, en samling korta essäer om företeelser och uttryck som han menar säger något viktigt om det kinesiska samhället.

Två av Yu Huas romaner finns på svenska, klassikern Att leva (som också filmatiserats) samt En handelsman i blod. Bägge är utgivna på Ruin, som nästa år också kommer med en svensk utgåva av Kina i tio ord.