Några rader om en resa till Taiwan

Under andra halvan av november besökte jag Taiwan, på inbjudan av National Taiwan Literature Museum, som ligger i Tainan. Jag skulle resa dit för att dela ut förra årets Cikadapris till poeten Chen Yuhong, och museet bistod vänligt med ett tvåveckors vistelsestipendium.

Den första veckan tillbringade jag i Taipei, där jag besökte olika litterära institutioner. Bland annat tittade jag in på Taiwan Literature Base i Taipei, en institution som håller till i några vackra gamla trähus från den japanska ockupationens tid, byggnader som ursprungligen innehöll sovsalar för statstjänstemän. Här finns ett auditorium där man arrangerar författarträffar och sagostunder, ett tehus (som tyvärr var stängt just när jag var där), en utställningslokal, ett museum och ytterligare några byggnader som används för att inhysa författare och översättare som har fått vistelsestipendium på platsen (det var inte ett sånt stipendium jag hade, jag bodde på hotell). Hela anläggningen är mycket fin – alla de där gamla japanska husen är ju fantastiska i sig. När jag var där handlade den tillfälliga utställningen om djur i taiwanesisk litteratur, men efter att jag lämnat Taipei öppnade man en fin mindre utställning om litteratur från Taiwan i svensk översättning, med särskilt fokus på Göran Malmqvist, som ju otvivelaktigt är den som har gjort mest för taiwanesisk litteratur i Sverige. Det var synd att jag inte hann se den, mer än på foto.

En annan litterär institution som jag besökte i Taipei var Ki Shu Ans litteraturskog, ett annat gammalt japanskt huskomplex som numera används för kulturevenemang. När jag besökte Taiwan första gången 1988 och studerade på Mandarin Training Center på National Taiwan Normal University bodde jag faktiskt alldeles i närheten av Ki Shu An utan att veta om det – jag svängde i princip alltid vänster när jag kom ut ur ”min” gränd, ytterst sällan höger. Det jag inte heller visste då är att just det området, längs Tong’an jie, ner mot floden och ut mot universiteten är ett område där många litterära tidskrifter och sällskap har uppstått. Ki Shu An var till en början en japansk restaurang och efter den japanska ockupationens slut var den hem för den sedermera mycket berömda författaren Wang Wen-hsing, som gick bort tidigare i år. 1994 brann stora delar av byggnadskomplexet ner. Det som blev kvar restaurerades, en ny modern byggnad tillkom och numera fungerar anläggningen som ett slags litteraturscen, med författarträffar, föreläsningar och så vidare. Där finns också ett trevligt café och en liten bokhandel. En fin beskrivning av Ki Shu Ans historia hittar man på den här bloggen.

Jag drack dock inget te på Ki Shu An, utan besökte istället ett annat tehus, också det i ett gammalt japanskt hus i närheten av NTNU. De många tehusen är verkligen en av de allra bästa sakerna med Taipei. 

Men jag träffade förstås författare också. Chen Yuhong, poeten som tilldelades Cikadapriset 2022, bjöd mig på lunch, och vi diskuterade bland annat en kommande översättning av hennes poesi till svenska. Efter lunchen tog hon med mig till Lin Yutangs hus, som numera är ett litet museum. Lin Yutang är en sån där författare som ibland inte verkar ”räknas” som kinesisk, eftersom han skrev många av sina böcker på engelska. Jag är inte så väldigt bekant med hans författarskap, även om jag förstås känner till Konsten att njuta av livet, som har kommit i många nyutgåvor (tyvärr alltid i en översättning från 1940-talet). Vid sidan om sitt författarskap var han också uppfinnare, och konstruerade bland annat en kinesisk skrivmaskin och – med mindre framgång – en maskin som skulle hjälpa en att förutse vinnare i olika spel. På museet fanns en hel hyllrad med äldre svenska utgåvor av hans verk och jag blev riktigt sugen på att läsa mer av honom. Extra fint var att någon hade lämnat en mugg kaffe och en kaka vid hans grav. 

En annan författare som jag träffade var Luo Yijun/Lo Yi-chin. Han skriver framförallt prosa, och jag har läst några av hans verk, som tenderar att vara riktigt tjocka tegelstenar. Han berättade en hel del om litteraturscenen på Taiwan (prosascenen), och ritade upp små kartor över olika generationer. Dessutom tipsade han om bra författare och gav mig en hög med böcker. Både han och hans fru var oerhört trevliga. Vilken sorts böcker han skriver? Tja, om man ska tro David Der-wei Wang så är de "pseudo-autobiographical intimate narratives constituting a relay race of fragments, filled with uncanny and decadent imagery and undergirded by an immoral worldview". Vill man kolla om det stämmer kan man med fördel läsa hans roman Faraway, om ett slags mardrömsvandring genom den kinesiska sjukhusbyråkratin. 

Vid sidan om de mer litterära sevärdheterna hann jag också med att göra ett besök i familjen Lins trädgård, en helt fantastisk anläggning från 1800-talet som får en att tänka på familjen Jias residens i Drömmar om röda gemak. Tyvärr var en stor del av trädgården under upprustning (det är ju förstås egentligen bra) så jag kunde inte se den stora teatern. Det får bli en annan gång. Dessutom hann jag träffa min tidigare chef, representant/ambassadör Wu Ming-yen, som förestod Taiwans representationskontor här i Sverige i början av 1990-talet. Vi har hållit kontakt i alla år, vilket jag är mycket glad för.

Dessutom besökte jag också ett av de två museer över 28 februari-massakern och den vita terrorn som finns i Taipei.

Efter en vecka i Taipei reste jag ner till Tainan, en av de äldsta städerna på Taiwan. Där besökte jag bland annat Fort Zeelandia, där holländarna slog sig ner då de tog över Taiwan. Det finns en viss svensk anknytning där, för den siste holländske guvernören, Fredrik Coyet, var faktiskt svensk. 

Men framförallt besökte jag Taiwans Litteraturmuseum. Det är en mycket fin gammal byggnad, också den från tiden under japanskt styre. Här finns en fast utställning om litteraturens historia på Taiwan och tillfälliga utställningar som kompletterar. Under mitt besök kunde man se en alldeles utmärkt utställning om censur av litteratur under den vita terrorn. Jag gick runt där tillsammans med en fantastiskt entusiastisk ung guide, som berättade allt man kunde vilja veta. Vi måste ta vara på vår frihet att uttrycka oss! konstaterade hon, helt riktigt.

I museet finns också ett bibliotek där man bland annat samlar taiwanesisk litteratur som har översatts till olika språk. Just översättning var också temat för det seminarium som hölls där den 21 november, och där jag deltog. Dagen började med utdelning av Cikadapriset, där jag fick överlämna den fina vas av keramikern Gunilla Sundström som jag hade lyckats frakta hela vägen utan att den gick sönder. Chen Yuhong höll ett fint tacktal där hon talade om Harry Martinson, och samma dag publicerades en artikel som hon hade skrivit om honom i en av Taiwans största tidningar, United Daily News. På eftermiddagen var det alltså seminarium om översättning av taiwanesisk litteratur. Först ut var en översättarpanel bestående av Ian Rowen från NTNU, Silvia Marijnissen från Nederländerna, Táňa Dluhošová från Tjeckien, Gwennaël Gaffric från Frankrike och Gray Tan, som är litterär agent på Taiwan. Vi talade om situationen för taiwanesisk litteratur i våra respektive länder, och det kändes lite pinsamt att så ytterst få litterära verk från Taiwan översätts till svenska.

Därefter var det dags för en författarpanel bestående av Chen Yuhong, Li Ang, Kevin Chen, Chen Wenfen och Chang Shu-ying att ge sina synpunkter på och erfarenheter av att översätta och bli översatt.

Det var en mycket givande resa och jag kom hem full av energi och vilja att översätta taiwanesisk litteratur i framtiden, inspirerad av både besöket i sig och mötena med författare och andra översättare. Så ett stort tack till National Museum of Taiwan Literature för deras vistelsestipendium!

När månen glömde

Ännu en bok av Jimmy Liao 几米 har kommit på svenska, den fjärde i ordningen. När månen glömde 《月亮忘记了》är en bok i Liaos typiskt drömska stil. En dag är månen försvunnen. Ingen vet var den är, och som ersättning låter människorna tillverka en massa konstgjorda månar. Men visst finns den riktiga månen kvar där ute, den behövde bara komma bort en stund och hitta tillbaka till sig själv.

Som alltid står det övergivna barnet i centrum för berättelsen, pojken som de vuxna inte har tid med eftersom de är för upptagna av sina egna problem för att se honom. Och som vanligt visar Liao att den som inte får stöd av sina närmaste kan hitta hjälp på annat håll, läka sig själv och stärkt gå vidare ut i livet. En poetisk berättelse, fylld av hopp och med många "tomrum" i texten som lämnar öppet för samtal mellan vuxna och barn.

Utgiven på Mirando Bok.

Är du min bror?

Äsch, jag kör väl en bilderbok till när jag ändå håller på! Det här är lite favorit i repris, för Liu Hsu-Kungs 刘旭恭 fina Är du min bror? 《橘色的马》ingick i antologin Vår skattkammare, som kom ut förra året, men nu har den kommit som fristående bilderbok också.

Är du min bror? handlar om en brandgul häst som letar efter sin försvunna bror. Den enda ledtråd han har är ett halvt fotografi, där han bara kan se sig själv - brodern är bortriven. De har inte träffats på många år och hästen är osäker på hur brodern ser ut. Men de är ju bröder, så de borde likna varandra.

Hästen sätter in kontaktannonser där han frågar efter någon med vissa egenskaper: någon som är snabb, brandgul osv. Men alla som svarar är fel. Till sist träffar den brandgula hästen en annan häst som han blir mycket god vän med. Tänk så bra om det vore han som var brodern ... En enkel och effektiv berättelse om saknad, samhörighet och vänskap. Liu Hsu-Kung har gjort många bilderböcker, bland annat den gamla favoriten Jag vill så gärna äta durian!

Svart vatten

I februari 2013 skakades Taiwan av rapporteringen kring ett fruktansvärt dubbelmord. Två äldre personer - universitetsläraren Chang Tsui-ping och hennes make Chen Chin-fu - hittades döda på stranden av floden Tamsui, norr om Taipei. Det visade sig snart att de bägge hade knivhuggits till döds av en ung kvinna, Hsieh Yi-han, som arbetade på ett café dit Chen Chin-fu brukade gå, och att hon efter mordet hade försökt ta ut pengar från Changs konto. Hsieh dömdes till döden, men överklagade och fick i år sin dom omvandlad till livstids fängelse.

Detta är bakgrunden till den taiwanesiska författaren Ping Lus 平路 roman Svart vatten 《黑水》 (på engelska kallad The River Darkens). Ping Lu utgår från att den historia Hsieh berättade i rätten - att hon hade utnyttjats sexuellt av Chen Chin-fu och känt sig tvingad att göra sig av med honom - är sann och beskriver händelserna ur de två kvinnornas perspektiv: mördarens (som i romanen har fått namnet Jiazhen) och den mördades (fru Hong). Jiazhens berättelse kretsar kring det hon minns i efterhand, under förhören och i sina egna funderingar, medan den mördade kvinnan ser tillbaka på sitt liv medan hon ligger i vattnet och blöder till döds. Hur hamnade hon i den här situationen?

Jiazhen är en tillknäppt person. Hon har svårt att kommunicera med omvärlden och berättar inte gärna om sina känslor och tankar. Hon lider av mindervärdeskomplex och mäter sig ofta tyst med omgivningen. Samtidigt har hon stora planer - hon vill öppna ett eget café tillsammans med sin pojkvän och hon vet precis hur det ska vara: vilka koppar och muggar hon ska köpa, vilka historier inredningen ska bära på. Erfarenhet har hon, det är bara pengar som saknas. Hur hon än arbetar kan hon inte få ihop ett tillräckligt kapital och drömmarna om det hon vill göra kontrasterar skarpt mot hennes ganska tråkiga och enformiga vardag. Eftersom hon är oförmögen att sätta ord på det hon känner kan hon inte heller få hjälp och stöd av andra. Hon framstår som extremt sluten, inkapslad i sig själv och sina fantasier.

Fru Hong är däremot en framgångsrik yrkeskvinna som undervisar i design på ett lokalt universitet. På det privata planet är hon dock djupt olycklig. Hon gifte sig i relativt hög ålder och maken visade sig vara en helt annan man person än hon trodde: hård, kall, beräknande. Han vill åt hennes pengar men äcklas av hennes åldrande kropp. Hennes starka längtan efter närhet och intimitet leder bara till förnedring och självförakt. De lever i samma etagelägenhet men på olika våningsplan, åtskilda från varandra.

Jiazhen träffar herr Hong på caféet där hon arbetar och till en början har de ett vänskapligt förhållande där den äldre mannen lär henne en del om aktiehandel och om att hantera pengar. Men sedan bjuder han hem henne till sig och våldtar henne. Jiazhen vill göra sig fri, men herr Hong har hållhakar på henne och hon slipper honom inte. Till sist ser hon ingen annan utväg än att mörda honom.

Och efteråt - vad minns Jiazhen?
Jiazhen minns grusvägen och hur hon stöttade den förvirrade fru Hong när de gick mot den nedlagda fabriken vid vattnet.
Hur tyngden på axlarna ökade när de tog sig genom buskarna, förbi den övergivna kajen. Tills hon inte stöttade längre, utan bar. Hur hon nästan bar den andra kroppen framåt.
Hur tyst det var omkring dem. Hon hörde skorna plaska i leran.

Vad mer minns Jiazhen?
Hon minns hur dimmigt det var den kvällen, kallsvetten som rann över ryggen. Hon minns hur blodet vällde fram och rann ut på marken, sögs ner i leran. Stråk av lukt i duggregnet.
Sedan slutade det regna.
Jiazhen gick genom leran, bort till stranden. Vänster fot först, sedan höger. Blodet under skosulorna lämnade underliga fläckar i det svarta vattnet.

Ping Lu skriver medryckande och lyckas få bra nerv i den delen av texten som handlar om Jiazhen. Fru Hongs tankar i väntan på döden är mindre övertygande. Men det största problemet med romanen är nog att herr Hong framställs som en så total skurk, en riktigt motbjudande människa som läsaren nästan är tvungen att avsky. Hans död blir begriplig, rättvis. Det enda man önskar är att hans hustru hade fått leva vidare, befriad från detta avskum. Denna ensidighet gör romanen sämre än den kunde ha varit. Det är svårt att tro att en kvinna som fru Hong skulle stanna i ett äktenskap likt det som beskrivs här. Även om äldre kvinnor på Taiwan kan känna skam vid tanke på att skilja sig utspelas det hela ändå så sent som 2013, inte på 1980-talet.

Intressant nog är Ping Lu mycket mer nyanserad i den intervju som finns sist i boken. Där talar hon bland annat om de problem som äldre män står inför idag, när de avsexualiseras och förväntas vara timida "farbröder". Vill de fortsätta att ha ett aktivt sexliv betraktas de som snuskiga, och det här leder till psykologiska problem (de problemen torde för övrigt vara ännu större för äldre kvinnor, som ju verkligen inte förväntas ha något sexliv). Om hon hade fört in något mer av det perspektivet i texten och gjort herr Hong till en människa istället för ett monster skulle romanen ha lyft.

Färgernas ljud

Just det! Jag har ju glömt bort att nämna att det har kommit ut en ny bok av Jimmy Liao på svenska. Färgernas ljud 《地下铁》 heter den, och i likhet med Liaos andra böcker består den framförallt av många färgstarka och detaljerade bilder för läsaren att fördjupa sig i och fundera på.

Boken följer en ung kvinna som nästan helt har tappat synen, och som färdas runt i tunnelbanesystemet i jakt på något hon själv inte är helt klar över ...

Översatt av mig och utgiven på Mirando Bok.

Guji-Guji

Nu när jag försöker komma ikapp med barnboksrapporteringen får jag förstås inte glömma bort Guji-Guji av den taiwanesiske bilderboksskaparen Chih-Yuan Chen 陳致元, en söt fula ankungen-historia om en bortbyting som borde vara riktigt farlig för sina anksläktingar eftersom han är krokodil. Men Guji-guji, som får sitt namn efter de första ljud han yttrar efter kläckningen, visar sig vara en riktig fullblodsanka till allt utom utseendet. 

När Guji-guji stöter ihop med tre andra krokodiler ställs hans lojalitet på stora prov. Vem vill han vara? Vad ska han göra? Men allt slutar förstås lyckligt, för det är ju trots allt inte utanpåverket eller det biologiska ursprunget som bestämmer vilka man betraktar som sin familj. 

Belönad med svenska IBBY:s Peter Pan-pris 2015.

Någonting är borta

Å, den här taiwanesiska bilderboken verkar ju väldigt fin! Någonting är borta 《什麼不見了》 heter den (eller möjligen Vad är det som saknas?) och den är skriven och illustrerad av de två bröderna Kuo Yen-ting 良根 och Kuo Yu-feng 郭漁. Jag gillar verkligen den här sortens färgglada och lite naivistiska bilder. En artikel om bröderna och deras böcker hittar man i Taiwan Today, och vill man läsa mer om just den här boken så finns en annan intervju på kinesiska på webbplatsen Okapi. Där kan man också se fler bilder ur boken, som handlar om en liten flicka som går runt och letar efter någonting försvunnet.

Illusionernas asyl

Marimo

Med en ansträngning öppnar han ögonen och kloaken slinker omedelbart in i springan av ljus och gömmer sig. Han kan inte komma ihåg vilken väg han sprang och han har glömt vad det var han flydde ifrån.

Framför sig ser han smala, avlånga solar i prydliga rader. Ljuset brer ut sig i ett jämnt, glänsande dis och det tar en lång stund innan han kan avgöra om det han ser verkligen är himlen. De senaste gångerna han har vaknat på gatan har han bara sett en dovt skimrande dimma. Den här gången har han verkligen druckit för mycket. Förut kunde han dricka hur mycket granatäppelrött, skalbaggsgrönt, solnedgångsorange, morgonrodnadslila och havsblått som helst … Det fanns ingen provrörssprit i huvudstaden som fick honom att se rörformade vita solar. Först när pupillerna mödosamt har ställt in sig kan han se tydligt och upptäcker att den låga himlen inte är någon riktig himmel utan ett tak som är täckt av lysrör. Han är fyrtio år gammal och nu sluter han ögonen igen. En liten ljussvans slinker in under ögonlocken och viftar glatt på svansen. Han är inte säker på om han är vaken men när han blundar vet han att han heter Dali. Världen bakom de slutna ögonlocken gläder sig: han är i alla fall inte så full att han har glömt sitt namn.

Han tycker sig minnas att han tidigare rusade genom kloaken, eller kanske flydde. Under den panikslagna färden framåt trängde vattnet igenom byxbenen och kysste knäna och sedan var all den värme som borde ha funnits mellan dem borta. Han tittar ner och där flyter bollformade föremål som är täckta av algliknande taggar och sträcker ut sig i en lång kedja in i det tunnelliknande mörkrets djup. När hans ben sätter fart på vågorna krockar bollarna med varandra, knuffas och trängs, och de luddiga mörkgröna silkeshänderna på deras ytor rör sig. När svarta skuggfläckar dyker upp på de mosstäckta väggarna börjar han springa. 

Ur: Illusionernas asyl 《幻舱》 av Gao Yifeng 高翊峰.

Mannen med fasettögon

Det har redan gått ett par månader sedan jag läste ut Wu Ming-yis (吳明益) 《複眼人》, Mannen med fasettögon, och jag har hela tiden tänkt att jag borde skriva något om den, men det är inte lätt. Nu har ju den här taiwanesiska romanen redan kommit ut på engelska och uppmärksammats med långa och entusiastiska recensioner av bland annat Tash Aw och lyriska kommentarer av till exempel Ursula le Guin

- "We haven't read anything like this novel. Ever. South America gave us magical realism - what is Taiwan giving us? A new way of telling our new reality, beautiful, entertaining, frightening, preposterous, true. Completely unsentimental but never brutal, Wu Ming-Yi treats human vulnerability and the world's vulnerability with fearless tenderness" -

så vill ni veta vad den handlar om kanske det är bättre att ni läser någon av de recensionerna istället. Jag tänker nöja mig med att plita ner några korta och inte särskilt djupsinniga reflektioner.

För det första tror jag att man ska läsa romanen med mycket öppet sinne. Det är inte lätt att placera den i ett fack och det är enkelt att ledas på villovägar och bli förvirrad om man försöker göra det (och det är lätt hänt). Å ena sidan liknar den ett slags taiwanesisk Berättelsen om Pi, med den 15-årige Atile'i som från sin söderhavsö skickas ensam ut på havet i en kanot för att möta döden - eller ett liv bortom den - som så många andra före honom, men istället råkar fastna på den gigantiska avskrädesö som har fått namnet "Det stora stillahavssopområdet" ("the pacific trash vortex" låter mycket bättre). Å andra sidan kan man se den som en typ av fantasyberättelse, där den mystiske mannen med fasettögonen då och då dyker upp, magiska ting sker i skogarna och naturen är besjälad. Wu Ming-yi har ju också skrivit novellsamlingen Trollkarlen på gångbron där övernaturliga händelser inträffar i ganska vardagliga situationer och miljöer, så det är litet av en specialitet för honom. Samtidigt ger Mannen med fasettögon en intressant och mycket realistisk bild av livet för den taiwanesiska urbefolkningen och av miljöproblemen i en snabbväxande ekonomi.

De här olika aspekterna är ganska löst sammanfogade och det är litet svårt att förstå vart författaren är på väg - inte ens när man har läst färdigt boken är man säker på att man riktigt förstod vad de olika delarna egentligen hade med varandra att göra. De hade nästan kunnat vara tre eller åtminstone två helt skilda romaner. Dock är det intressant läsning hela vägen, så det fungerar ändå.

Själv tyckte jag mest om just de delar som handlar om Hafay och Dahu, som tillhör olika etniska grupper av den taiwanesiska urbefolkningen. Krocken mellan den traditionella och den moderna kulturen, där det traditionella drar kortaste strået och urbefolkningen ofta lever under svåra förhållanden, känns obehagligt välbekant. Också sorgen över att se kustlandskapet exploateras och bli fritidsområde för välbärgade stadsbor som inte lever där på riktigt men vars närvaro rubbar den balans som tidigare fanns där är fint skildrad. Jag hade gärna läst mer om just detta - författarinnan Alices sorg och ensamhet kände jag mig inte lika engagerad i.

Hur som helst, en intressant om än litet spretig roman som ger läsaren en hel del att fundera på, fint översatt till engelska av Darryl Sterk och med titeln The Man with Compound Eyes för den som inte läser kinesiska.

Privatdetektiven

Låt oss börja med handlingen (men bara för att få den ur vägen, för det är inte den som är det intressanta med den här boken): Wu Cheng är dramatiker och före detta professor vid ett universitet i Taipei. Efter många år av psykiska problem, en skilsmässa och ett allt värre supande som nådde sin kulmen under en dramatisk kväll på en restaurang med det poetiska namnet Sköldpaddsbergets ö har han sagt upp sig från sin tjänst och bestämt sig för att aldrig arbeta med teater igen. Han har lämnat allt det där bakom sig och tänker börja ett nytt liv. Han ska bli privatdetektiv, ett yrke han känner sig särskilt lämpad för eftersom hans neurotiska läggning och öga för detaljer hjälper honom att se sådant som andra missar och dra slutsatser av det.

Wu Cheng flyttar in i en liten lägenhet i en gränd vid Den vilande drakens gata, ganska nära en begravningsplats, ett område han själv kallar ”Den döda zonen”. Han skaffar visitkort och en skylt att hänga på dörren så att nya klienter ska hitta honom. Så småningom får han ett första fall att utreda: något som först verkar vara en otrohetsaffär men visar sig vara ett utpressningsfall och som i sin tur leder till att Wu Cheng också avslöjar en våldtäktsman. Trots att han har bestämt sig för att leva som eremit och ha så litet som möjligt med omvärlden att göra får han ganska snart ett antal vänner i området – en bilmekaniker som vill att han ska undervisa barnen i engelska, en ung polis samt en litet galen taxichaufför som mer än gärna hjälper Wu Cheng att förfölja misstänkta samtidigt som han svartsjukt våndas över att inte ständigt kunna övervaka sin unga vackra fru. Ja, Wu Cheng blir till och med litet förälskad i sin första klient och till hans förvåning besvarar hon hans känslor. Allt verkar gå ganska bra.

Men – för naturligtvis finns det ett ”men” – underliga saker händer i omgivningen. Två äldre personer blir mördade. Det verkar inte finnas något samband mellan morden, som sker på olika platser och under olika förhållanden, och de uppmärksammas inte särskilt stort av medierna. Så sker ett tredje mord och allt förändras, för den här gången finns bevis och vittnen som alla pekar mot – Wu Cheng. Och som i så många traditionella deckare och thrillers måste nu Wu Cheng bevisa sin oskuld samtidigt som polisen försöker sätta dit honom och mördaren fortsätter att slakta taipeibor i den döda zonen enligt sin mycket konstfärdigt uttänkta plan.



Jag är säker på att man kan läsa Chi Wei-jans 紀蔚然 Privatdetektiven 《私家偵探》 som en vanlig deckare, för att man är intresserad av själva mordgåtan och av hur Wu Cheng ska klara sig ur knipan. Men jag skulle inte rekommendera det. Inte för att det är något större fel på handlingen – den är inte sämre än många andra böcker i samma genre – utan för att det inte är det som gör Privatdetektiven speciell. Nej, det som lyfter romanen och får en att läsa vidare är istället Chi Wei-jans lekfullhet, hans humor och de underbara beskrivningarna av staden Taipei och dess innevånare. Det låter kanske litet konstigt att para ihop humor med seriemördare och visst, det finns stunder då man undrar litet hur författaren ska få till det. Vid en viss tidpunkt byter romanen inriktning och blir betydligt mörkare och då tappar den också litet av sin charm, men bara litet.

Den språkliga lekfullheten och humorn möter läsaren redan när hon slår upp innehållsförteckningen som har formgivits så att den liknar ljuskäglan från en ficklampa (ett omistligt attribut för en privatdetektiv). Varje kapitelrubrik är ett tecken längre än den föregående. En detalj, men en detalj som säger något om författaren. Chi Wei-jan är dramatiker (mer om honom senare) och det märks att han är van att skriva dialoger och att lyssna till hur människor faktiskt pratar. I Privatdetektiven skojar han med olika personers sätt att tala och ibland blir det ren parodi. Så finns här till exempel ett stycke som handlar om huvudpersonens besök hos psykologen under sin tid i USA (han lider sedan barndomen av tvångssyndrom och försöker göra något åt det). Psykologen är förstås amerikan och en stor del av hans repliker är ordagrant översatta från engelska, inklusive uttryck som 地域，不！(Hell, no!) eller 我的上帝! (My God!). Det låter ganska fruktansvärt men är rätt kul och jag kan föreställa mig att Chi Wei-ran själv hade mycket roligt när han skrev det. Sedan har vi också kändisadvokaten som Wu Cheng anlitar för att stämma polisen och medierna. Han glider runt i elegant kostym och är ständigt på väg från det ena mötet till det andra och hans språk är späckat med engelska ord och uttryck som han använder för att visa hur modern och internationell han är.

"老實說，當我發現兇手另有其人，我有點disappointed。" 
"你希望我是兇手？"  
"當然。我很忙，只接 high profile case，要是你有重大嫌疑就有好戲可看了。 如果你是O. J.Simpson，我就是你的夢幻律師。" 
"對不起，讓你 disappointed。"我開始學他中英夾雜。 
"No problem，今天早上的記者回我已經爽到了。 "

Men Chi Wei-jans språk handlar inte bara om komiska effekter. Lika gärna uttrycker han sig kort men poetiskt, på det där sättet som man kan göra om man skriver bra och effektiv kinesiska. Alla de viktiga personerna i boken har sin egen distinkta personlighet och de är på något sätt alla ganska charmerande, även när de är osympatiska. Huvudpersonen själv är förstås i viss mån en parodi på problemtyngda detektiver/poliser: Frånskild, alkoholiserad (fast han nu har slutat supa), med tvångssyndrom och en tendens att sjunka ner i depressioner. Taxichauffören Tianlai är kort, hetsig och sjukligt svartsjuk. Bilmekanikern A Xin är en obrottsligt trogen vän som inte alltid handlar så genomtänkt och utan att mena det ställer till med en hel problem för Wu Cheng. Och så har vi Wu Chengs mor – en gammal dam som mest verkar fräsa ilsket åt sin son men förstås innerst inne älskar honom. Men framför allt är det kanske de träffsäkra beskrivningarna av staden Taipei som fastnar. Wu Cheng promenerar en hel del på dagarna i väntan på nya uppdrag. Han noterar det han ser och filosoferar kring det. Det är alltifrån korta reflektioner som:

 I Taipei betyder rött ljus "Var redo att köra så det ryker", grönt ljus betyder "Kör så det ryker" och gult ljus betyder "Idiot, varför körde du inte?

 eller

På Taiwan har den amerikanska snabbmatskulturen förändrats i grunden. För en amerikan är snabbmat något man stoppar i sig när man är på språng någonstans och ett snabbmatsställe har inget med vila, långa konversationer eller djupa tankar att göra. På Taiwan är det en plats där man dröjer sig kvar, läser böcker eller tidningar, tar en tupplur, filosoferar, dejtar eller dagdrömmer: där finns killar som raggar tjejer, tjejer som håller män sällskap för pengar och folk som kidnappar barn. 

till långa beskrivningar av olika stadsdelar och deras karaktär. Jag gissar att alla som har tillbringat någon längre tid i Taipei kan känna igen sig i Chi Wei-jans funderingar. Trots detta är Privatdetektiven inte särskilt svår att ta till sig för den som aldrig varit på Taiwan och den innehåller också en hel del referenser till västerländsk filosofi och amerikansk populärkultur, som Saw-filmerna.

Författaren, Chi Wei-jan, är en känd dramatiker och professor i teatervetenskap (ja, man anar att han har lånat vissa drag till sin huvudperson). Han är en av få dramatiker som skriver om samtida ämnen både på mandarin/guoyu och taiwanesiska. Privatdetektiven är hans första roman och den har slagit stort i Taiwan, vunnit priser och blivit en försäljningssuccé. Vill du läsa mer om författaren så finns här en intervju med honom i Taipei Times (på engelska) och en lång artikel om romanen i China Times (på kinesiska). Om du kan kinesiska så kan du också titta på denna långa tv-intervju med Chi Wei-jan om Privatdetektiven där han bland annat berättar varför han valde att göra romandebut med just en deckare.

Trollkarlen på gångbron

Trollkarlen i Wu Ming-yis 吴明益 novellsamling håller till på gångbron mellan Kärleken och Tron, där han utför små trick och säljer trollkarlsattiraljer med bruksanvisningar till aspirerande magiker. Kärleken och Tron är två av de åtta områden som den stora marknaden är indelad i - de övriga är Trofastheten, Uppriktigheten, Harmonin, Freden och Den sonliga vördnaden.

I de flesta människors ögon är trollkarlen bara en hemlös skojare, en som säljer billigt krafs och inget mer. Men stämmer det verkligen? Då och då syns tecken på att han ändå kanske har något slags magiska krafter. Hur skulle han annars kunna få den lilla pappersgubben att promenera runt, dansa och hoppa utan att röra vid den - utan att ens vara där? Och hur skulle han annars ha kunnat förvandla ett toalettbås till en hiss?

I Wu Ming-yis novellsamling Trollkarlen på gångbron 《天桥上的魔术师》ser en grupp människor tillbaka på sin barndom i området kring ett stort marknadsområde i Taibei. Det är inte alltid det går så bra för dem. Flera av dem är med om fruktansvärda saker som små eller drabbas som vuxna av sorger de inte kan hantera. Deras minnen är ofta tragiska eller åtminstone en aning vemodiga, och den luggslitne trollkarlen som tillbringade nätterna under en stor neonskylt uppe på taket till en av affärsbyggnaderna finns alltid där. Han säger inte mycket och han befinner sig alltid i händelsernas periferi, men när det behövs stiger han fram och ger barnen en smula hopp, en gnutta fantasi, en glimt av oanade möjligheter.

Wu Ming-yis vackra noveller berättar om livet i Taibei på 1980-talet ur några barns perspektiv, men det magiska och litet mystiska inslaget lyfter berättelserna till något mer än bara vanlig socialrealism. Har man inget emot traditionella tecken eller mot att läsa vertikalt och från höger till vänster så bör man absolut ta sig an dem.

Författaren Wu Ming-yi föddes 1971 och har gjort sig känd som naturskildrare. Hans senaste bok, som ligger på mitt nattduksbord och väntar på att läsas, handlar om världen efter en naturkatastrof. Filmen här nedan gjordes när han 2007 vann China Times litteraturpris för boken Mitt hem ligger så nära vattnet 《家离水边那么近》.

Den gröne riddaren

De senaste åren har Göran Malmqvist översatt flera samlingar med samtida taiwanesisk poesi till svenska. Som han själv påpekar i förordet till den senaste - Den gröne riddaren: dikter av Yang Mu - är taiwanesisk litteratur tämligen okänd i Sverige. Den lilla uppmärksamhet som ägnas litteratur på kinesiska riktas helt och hållet mot Kina.

Därför är det bra att Göran i sitt förord ger läsaren en liten minivariant av Taiwans moderna historia och även pekar på vad som skiljer de taiwanesiska och den fastlandskinesiska litteraturerna från varandra. Den långa japanska ockupationen och Taiwans öde som tillflykt för det flyende Guomindang efter den kommunistiska revolutionen har fört taiwanesisk poesi och prosa in på andra vägar. Göran påpekar till exempel att en författare i det tidiga 1900-talets Taiwan inte bara hade att välja mellan att skriva på klassisk eller modern kinesiska, utan också lika gärna kunde välja japanska eller taiwanesiska. Och valet av språk kunde ibland tyckas gå stick i stäv med författarens politiska ståndpunkt.

Yang Mu 楊牧 (vars riktiga namn är Wang Ching-hsien) föddes 1940 och är en poet som starkt har influerats av västerländsk diktning. Han har studerat i USA, där han skrev en avhandling om Shijing, och arbetat på universitet både där och på Taiwan. Han har översatt mängder med äldre engelsk poesi - allt från Beowulf över Chaucer och vidare till Dylan Thomas - men också Rilkes dikter har gjort ett djupt intryck på honom. Samtidigt finns i hans egen diktning även spår av klassisk kinesisk poesi. Med fjorton diktsamlingar och ett stort antal essäer i bagaget är det alltså en betydande poet som nu blir tillgänglig på svenska.

Och nog känns det som om dikterna i Den gröne riddaren trots den västerländska inspirationen har en tydlig kinesisk klang. Lyssna bara till den här versen, ur dikten "Kemi" från 1972:

Te dricks vanligen på förmiddagen
när man i lugn och ro kan låta
folkvisor från Persikolunden sväva över gården
Fast de flesta av dem låter förstås bra falskt

eller den här, ur "Midhöst" från 1980:

I morgonkylan öppnar jag dörren och ser ut, en sparv
flyger lågt över trädgårdens vita dimma
den späda grästuvan darrar till, skakar av sig några daggdroppar
i den djupa och mogna stillheten
göms en gammal melodi. I natt kommer månen
att stiga från det avlägsna vassfältet

Det spelar inte så stor roll om dikterna utspelar sig i Amsterdam eller handlar om Pindaros, den där typiskt klassiska, litet vemodigt lyriska stämningen sätter sin prägel på texten. Jag gillar det.

Den gröne riddaren är en tjock bok - 500 sidor - med svensk och kinesisk text sida vid sida. Dessutom är den mycket vackert formgiven med sitt kaprifolblommiga omslag, vars guldskrift tyvärr inte gör sig särskilt bra på min inscannade bild.

Mmmmm.... Durian!

Det var ett tag sedan jag skrev om någon bilderbok, men nu ska jag bättra mig. Och vad passar bättre att skriva om en varm sommardag än litet läskande frukt?

I Liu Xugongs 劉旭恭 söta bok Jag vill så gärna äta durian! 《好想吃榴槤》 är det en liten råtta som plötsligt drabbas av en häftig längtan efter att smaka på den taggiga frukten. Ni som någon gång har ätit durian eller befunnit er inom en 100-metersradie ifrån en durianfrukt vet att den har en minst sagt originell smak - surströmming i fruktskepnad, kanske man kan kalla den. Dess aficionados påstår att den är läcker, själv är jag något kluven i frågan.

Den lilla råttan är dock lyckligt ovetande om detta och springer runt och frågar de andra djuren i skogen om de vet hur durian smakar. De han först pratar med har ingen aning, men så småningom träffar han en flodhäst som menar att durian är fantastiskt gott, som en blandning av vattenmelon och ananas. Råttan lyckas få tag på en frukt och djuren samlas runt honom för att vara med när han skär upp den. Resultatet? Råttan svimmar och de andra djuren flyr.

Men till sist vågar råttan i alla fall smaka, och då inser han att frukten faktiskt är ganska god. Han övertalar de andra djuren att också prova varsin bit, och till sist traskar alla hem med en egen durianfrukt i bagaget.

Jag vill så gärna äta durian! är en taiwanesisk berättelse med lokal karaktär som också har översatts och publicerats i andra sydostasiatiska länder där durian är vanlig. Här i Sverige är det inte ofta man hittar färsk durian, men ibland kan man köpa duriangodis i asiatiska matvaruaffärer i Stockholm. Jag avråder från att duka fram det som överraskning till fredagsmyset - det har en smak och doft som kräver viss tillvänjning.


Boken finns förstås att låna eller beställa från Internationella biblioteket.

Taiwanesisk filmfestival i Stockholm

En mini-festival med film från Taiwan anordnas på Internationella biblioteket 28-29 maj i samarbete med Taipei Mission in Sweden. Klicka på bilden nedan för mer information, eller gå till Internationella bibliotekets webbplats.

Bokmarknaden på Taiwan

I det senaste numret av Taiwan Review (2011:1) finns flera artiklar om bokmarknaden på Taiwan idag. Bland annat tar man upp taiwanesiska förläggares syn på e-böcker samt förhållandet till Kina och bokmarknaden där.

En artikel handlar om barn- och ungdomslitteratur och en annan om taiwanesisk manga. Där hittar man t.ex. information om manga-artisten Akru, som har uppmärksammats för att hon skrivit om ursprungsbefolkningen på Taiwan. Själv är jag inte helt förtjust i manga-stilen (framförallt har jag svårt för de extremt spetsiga näsorna på personer som ska föreställa vara östasiater), men samtidigt är jag ganska förtjust över att man kan läsa åtminstone vissa av hennes berättelser på nätet, så här länkar jag i alla fall till en av dem.

Vill man läsa serier från Taiwan på svenska så finns ju Tsai Chih-chungs böcker om filosofi (samt några spökhistorier) utgivna av Alhambra. Moderna klassiker, kan man nog kalla dem. När det gäller taiwanesiska barnböcker i svensk översättning är det ännu mer tunnsått, men det finns i alla fall en bok av Jimmy Liao - Monstret som åt upp mörkret. Snart kommer fler!

I pappersversionen av Taiwan Review hittar man också de kinesiska tecknen i författarnas och illustratörernas namn, något som man underligt nog inte har tagit med när man har lagt ut texterna på nätet.

Synliga spöken

Tre gånger har jag börjat läsa Li Angs 李昂 bok Synliga spöken 《看得见的贵》och de två första gav jag upp ganska snabbt, eftersom språket var så tungt och det tog en sådan tid att ta sig igenom texten. Tredje gången gick det bättre.

Synliga spöken är inte en roman, utan fem olika berättelser som utspelas till öster, söder, väster, norr om och mitt i staden Lucheng under olika tidsperioder. Varje berättelse handlar om en kvinna som av någon anledning har dröjt sig kvar i världen som spöke efter sin död. Flera av kvinnorna har inte stannat på grund av någon särskild önskan att hämnas, utan mer eller mindre av en slump. Spöket i den första berättelsen är till exempel en kvinna som tillhör den taiwanesiska urbefolkningen och som har försörjt sig som prostituerad. Hon avrättas så småningom och när ingen kommer för att hämta liken tycker stadsborna synd om henne och häller salt över kroppen, som kapslas in och bevaras. Inne i höljet vaknar till sist spöket, upptäcker förundrat att hon lever och studerar såren efter tortyren. Dock finns här också ett par riktigt hämdlystna spöken som blivit illa behandlade av män och är ute efter att ge igen.

Bäst är kanske historien om flickan som tvingas ta livet av sig efter att hon råkat tappa en näsduk (eller var det kanske en solfjäder) som föll ut genom fönstret och plockades upp av en ung man. Eftersom hon broderat sitt namn och en romantisk vers på den skulle man kunna tro att den var en kärleksgåva, och därmed har hennes heder gått förlorad. Hon dränker sig i brunnen, men hennes ande blir kvar i det stora huset. Och först nu, när hon är död, kan hon röra sig fritt och få tillgång till böckerna i biblioteket - böcker som inte bara bär på sedesamma historier utan även mer ekivoka berättelser. Till sist vågar hon sig till och med ut från huset, som hon inte fått lämna sedan hon blev så stor att hon måste hållas instängd av sedlighetsskäl. Först som död blir hon fri att utforska världen.

Berättelserna i Synliga spöken är förstås inte tänkta att skrämma läsaren, utan snarare att visa på de begränsningar som drabbat kvinnor genom tiderna. Kanske måste en kvinna, åtminstone förr i tiden, dö och bli ett spöke för att kunna ställa egna krav. Eller är det så att kvinnor som ställer krav, upptäcker världen och kräver hämnd för oförrätter automatiskt betraktas som spöken?

Endast en av Li Angs böcker finns översatt till svenska, romanen Slaktarens hustru (Tranan, 1992).

Staden - en trilogi

En av de böcker som låg och väntade i min kinesiska science fiction-hög den här månaden var The City Trilogy 《城》三部曲 av Chang Hsi-kuo 张系国. Det är en roman, eller rättare sagt tre kortromaner samlade i en volym, som jag bara har läst på engelska, eftersom den kom ut i översättning på Columbia University Press för några år sedan.

I de tre kortomanerna (Five jade disks 《五玉碟》, Defenders of the Dragon city 《龙城飞将》och Tale of a feather 《一羽毛》) får läsaren följa människorna i staden Sunlon på planeten Huihui. Staden, som egentligen är ett slags stadsstat, har alltid varit utsatt och omtvistad, men nu är den ockuperad av Shanfolket. Människorna i Sunlon planerar en revolt och de modiga krigarna i Gröna ormens brödraskap vill slå till så snart som möjligt. Men den som till sist träder fram som ledare och ser till att Shanfolket fördrivs är fröken Qi, en ung sångerska på ett värdshus som inser att en uråldrig religiös kult som alla trodde var utdöd är nyckeln till framgång.

Jag måste säga att jag inte var så särskilt förtjust i The City Trilogy – faktum är att jag inte orkade läsa ut den. Den kändes väldigt gammaldags (den är skriven på 1980-talet) och påminde mig på något sätt om de tidiga Star Wars-filmerna på så sätt att sf-inslaget egentligen bara består i att författaren beskriver en främmande värld och en massa olika folkslag och lägger dem som en utsmyckning ovanpå en tämligen alldaglig och enkel historia. Det finns inget nytänkande här som sätter fantasin i rörelse, som i till exempel The Windup Girl eller Shades of Grey, två andra sf-romaner som jag har läst den sista tiden.

Chang Hsi-kuo lär vara ”science fiction-genrens fader” på Taiwan, och det är möjligt att han har skrivit andra verk som är mer intressanta och att man helt enkelt gjorde fel val när man översatte just de här tre. Kanske fungerar berättelserna bra för den som gillar just Star Wars. Men jag blev i alla fall inte sugen på mer.

Stjärnhimlen - en liten film om Jimis bok

Jimis bok Stjärnhimlen 《星空》, som jag har skrivit om tidigare, är en av vinnarna av China Times årliga bokpris. Här är en intervju som gjorts med anledning av priset och som kan vara väl värd att se även för den som inte talar kinesiska, eftersom den innehåller ganska många vackra bilder ur boken.

Sherlock Holmes i Kina och på Taiwan

Nu på söndag tänker jag äntligen ta mig tid att gå på bio och titta på Sherlock Holmes. Och om helgen ändå ska gå i den store detektivens tecken kan jag ju lika gärna passa på att skriva ett litet inlägg om honom här också.

Fan fiction är inte något nytt. Det har alltid funnits personer som har utgått från berättelser eller fiktiva personer som de gillar och spunnit vidare på de trådarna. Så även i Kina för hundra år sedan, då fascinationen för Holmes och den franske gentlemannatjuven Arsène Lupin nådde sin höjdpunkt.

Det är svårt att säga vilken den första moderna kinesiska detektivromanen var. Ibland brukar man välja Wu Jianrens 吴趼人 Det mystiska fallet med de nio morden 《九命奇冤》 från 1904, som introducerade för tiden nya element som tillbakablickar och ett impressionistiskt språk, men det dröjde ytterligare några år innan detektivboomen slog till. Då var det just Sherlock Holmes som fick stå modell för den typiske privatdetektiven.

En av de allra största och mest produktiva deckarförfattarna i Kina var Cheng Xiaoqing 程小青. Han föddes i Suzhou 1893 och som ung studerade han engelska på fritiden samtidigt som han arbetade som lärling hos en urmakare. Så småningom blev han översättare och kom att arbeta med just Conan Doyles böcker. 1912 debuterade han så med en egen kinesisk variant av Sherlock Holmes - mästerdetektiven Huo Sang 霍桑.

Att Huo Sang är en kinesisk Holmes-klon råder det inte någon större tvekan om. Han är en intelligent och envis ungkarl som försörjer sig som privatdetektiv och delar bostad i Shanghai med sin gamle vän Bao Lang. Bao Lang är lärare, men också författare, och det är han som skriver ner berättelserna om de fall hans vän får att lösa. I likhet med Holmes är Huo Sang en ytterst rationell person som inte ägnar sig åt vilda spekulationer eller tror på övernaturliga fenomen, utan studerar det hans ser och drar logiska slutsatser. Han är modern, vetenskaplig och upprörd över orättvisorna i samhället - dock utan att ha någon revolutionär läggning. Han är patriot (om än inte en särskilt hetlevrad sådan) och suckar ofta över det allmänna förfallet och Kinas dystra framtid. Den största skillnaden mellan honom och Sherlock Holmes är att Huo Sang aldrig skulle få för sig att börja knarka - narkotikamissbruk är något som hör det gamla samhället till och som man absolut måste motarbeta. Och även om Huo Sang kan klaga över samhällets orättvisor saknar han de mörka och komplicerade dragen i Holmes personlighet - han är helt enkelt litet mer av en helyllegrabb.

I likhet med Holmes får Huo Sang ofta ta sig an fall som rör stölder, mord, mystiska meddelanden eller utpressning. Ofta blir det hans uppgift att motverka vidskepelse och reda ut missförstånd, andra gånger hjälper han unga damer i nöd. För en modern läsare är själva kriminalgåtorna kanske inte särskilt upphetsande, men är man intresserad av hur samhället såg ut under första halvan av 1900-talet är historierna om Huo Sang mycket intressanta. Som läsare lär man sig en hel del om attityder och tankesätt, om hur folk klädde sig, om hur husen i Shanghai var byggda och mycket mer.

Huo Sang har förstås en ärkefiende också, "Svalan från Jiangnan", en riktig gentlemannatjuv i Arsène Lupins anda. De två stöter ihop då och då, och det är inte självklart vem av dem som ska överlista den andre. Trots att de befinner sig på var sin sida om lagen respekterar de varandra, för i grund och botten har de mycket gemensamt och är lika oroade över samhällsutvecklingen - de har bara valt att tackla problemen på olika sätt.

Men Cheng Xiaoqing var inte den ende som lät Sherlock Holmes och Arsène Lupin anta kinesisk gestalt. Ungefär samtidigt som hans första Huo Sang-roman publicerades skrev den taiwanesiske författaren Yu Sheng en berättelse med titeln Vishetens brottningsmatch (Hjärnornas kamp hade kanske varit en bättre översättning av titeln), i vilken Sherlock Holmes (som tydligen även kunde kinesiska, eller kanske till och med minnanhua) tillkallas för att lösa ett mord i Jiayi - ett mord polisen tror har begåtts av Arsène Lupin. Och redan något år tidigare hade en annan taiwanesisk författare, Wei Qingde, skrivit en serie berättelser inspirerade av den franske förbrytaren. Mer om det, och om detektivromanens historia på Taiwan, kan man läsa i denna intressanta artikel på engelska från Taiwan Culture Portal. Sherlock Holmes har för övrigt också besökt Tibet och beskyddat den unge Dalai Lama från ondskefulla mördare i Jamyang Norbus roman The Mandala of Sherlock Holmes från 1999.

Cheng Xiaoqing skrev mer än 100 berättelser av varierande längd om Huo Sang. En del av dem går att läsa på nätet och många har kommit ut i nytryck på senare år. Det finns också en samling berättelser översatta till engelska: Sherlock in Shanghai heter den, och översättningen är gjord av Timothy C. Wong.

Bilderböcker med ekologiskt tema

Ibland hittar man böcker som är så vackra att man knappt vill lägga dem ifrån sig. Taiwanesiske illustratören Chang Yu-rans 张又然 två bilderböcker Hej då, lilla skogsdunge 《再见小树林》och Skogen där vårens andar dansar 《春神跳舞的森林》är just av det slaget.

Bägge böckerna (vars text är skriven av Yan Shu-nü 严淑女) har ett ekologiskt tema och handlar om hur viktigt det är att vi tar hand om naturen. I den förstnämnda boken handlar det om naturen alldeles intill oss, den som finns strax runt knuten. I den andra handlar det om en vildare natur, uppe bland bergen, inne i skogen.

Hej då, lilla skogsdunge handlar om pojken Lü (Grön) som bor med sina föräldrar i ett äldre hus invid en ödetomt där det en gång har funnits en fabrik. Men fabriken revs för länge sedan och nu är tomten helt igenvuxen och full av höga träd och snår. En massa olika djur lever därinne i lugn och ro, och hälsar ibland på hemma hos Lü. Eftersom tomten är avspärrad och inringas av höga murar brukar Lü inte ta sig in dit, utan sitter istället i vindsrummet och tittar ut genom fönstret medan han fantiserar om vad som kan finnas inne bland träden. Men så en dag vaknar han av ljudet från grävskopor - man håller på att hugga ner träden och röja på tomten inför ett bygge. Lü blir förtvivlad. Så småningom ordnar det sig, när Lü upptäcker att ny grönska spirar bland stubbarna.

Bilderna i boken är fantastiska. Färgerna är varma och milda och det finns mängder med detaljer som ett barn (och en vuxen) kan försjunka i. När Lü vid ett tillfälle vågar ta sig över muren och in på ödetomten upplever han den som en riktig djungel, med tät vegetation och ett övervuxet tempel längst in. Även om han inte kan stoppa röjningen så lär han sig att livet alltid tar fart på nytt, bara det finns en jordplätt där det kan få fäste. Och grannarna inser att det är viktigt med grönska i området. Klicka gärna på bilden här nedanför, så får ni se den i ett större format där den kommer mer till sin rätt!

I Skogen där vårens andar dansar är huvudpersonen en liten pojke som tillhör Zou-folket, ett av de många minoritets- eller ursprungsfolk som finns på Taiwan. Adi, som pojken heter, har levt hela sitt liv i staden och aldrig varit uppe på berget Alishan, varifrån hans familj kommer. Det är först efter farmors död som hans pappa tar med honom dit. När Adi går ut på kvällen plockar han fram ett blomblad som farmor gav honom strax före sin död, och när blombladet bärs iväg av vinden följer han efter in bland träden. Långt inne i skogen hittar han det igen, och då träffar han också en grupp djur som oroar sig för att våren inte har kommit som den ska. Adi får i uppdrag att hjälpa till med att återkalla våren till skogen.

Skogen där vårens andar dansar är målad i en mörkare färgskala än Hej då, lilla skogsdunge, men färgerna är fortfarande lika milda och bilderna lika fantasifulla och detaljrika. Jag vet inte om Chang Yu-ran själv tillhör något minoritetsfolk, men med tanke på att två av de tre böcker han har skapat (den tredje heter En liten Sirayapojke) handlar om just minoritetsfolk och man i den tredje åtminstone antyder att mamman i familjen kan ha ett sådant påbrå (hon är "uppvuxen bland bergen") så verkar det inte osannolikt. Jag tycker att båda böckerna är fullkomligt underbara och absolut borde få komma även svenska barn till del.

Vill man titta på ett bildspel med några av bilderna ur Hej då, lilla skogsdunge kan man klicka här. En sammanfattning på kinesiska och fler bilder ur Skogen där vårens andar dansar hittar man här, och en animerad e-boksversion av En liten Sirayapojke finns på Barnens kulturhus.