Readymade Bodhisattva

Nu när kinesisk science fiction har slagit igenom så stort internationellt är det kanske inte underligt att också koreansk sf följer i dess spår. Readymade Bodhisattva är en samling noveller som är tänkta att ge ett smakprov på vad koreansk sf kan erbjuda. Det är en intressant samling och flera av novellerna är mycket bra.

De flesta av texterna har skrivits under de senaste femton åren, men i samlingen ingår också ett par noveller från slutet av 1960-talet, som förmodligen finns där för att ge ett smakprov på hur äldre koreansk sf såg ut. De känns mycket riktigt också ganska "gamla", även om Choi In-Huns "Empire radio, live transmission" är intressant som parodi på imperialistisk patriotism. Men bland de nyare novellerna finns många pärlor. Själv är jag förtjust i Pak Min-Gyus "Roadkill", en dystopisk framtidsvision av ett Stor-Asien där robotar har tagit över de enkla arbetena och de människor som på något sätt hamnat utanför eller inte anses kunna göra någon större nytta har förvisats från samhället. Robotar är det för övrigt gott om i samlingen - de förekommer i var och varannan novell. Titelnovellen "Readymade Bodhisattva" av Park Seonghwan är av en mer religiös-filosofisk natur och kretsar kring frågan om en robot som är skapad utan känslor och begär kan anses ha nått upplysning. Om svaret är ja, hur kommer det då att påverka människors strävan mot samma mål? I "Along the Fragments of My Body" av Bok Geo-Il skapar en robot konst av sina utbytta kroppsdelar, vilket i sin tur ger upphov till funderingar om kopplingen mellan kropp, själ och identitet.

Men Readymade Bodhisattva innehåller även andra sorters texter. "Storm Between My Teeth" av Lim Taewoon är en historia inspirerad av bland annat Predator-filmerna. Huvudpersonen, vars namn också är novellens titel, är en utomjordisk krigare vars uppgift är att hitta och tillintetgöra de andra krigare från hans hemplanet som har placerats ut på jorden. När striderna är över och bara segraren återstår kommer utomjordingarna att ta över planeten. Trots det blodiga temat är novellen skriven med stor humor, något som inte minst visar sig i krigarnas namn, som kan vara till exempel Pimples Born in Thunder eller Dried Snot Gifted by the Sun. Den ståtlige kämpens framfart får dock ett snöpligt och tankeväckande slut då hans sista och mäktigaste motståndare visar sig vara mycket obenägen att ta livet av dem hen har besegrat.

Bäst tycker jag nog ändå om novellen "Cosmic Go" av Jeong Soyeon, som handlar om en flicka vars stora dröm är att få resa ut i rymden. En olycka sätter stopp för hennes planer men ger henne så småningom nya möjligheter, då hennes funktionsnedsättning visar sig vara till fördel i miljön på rymdstationen.

Överlag är det en underhållande novellsamling, där också författarna presenteras ganska ingående, tillsammans med kommentarer om den valda novellen. Översättningarna är så vitt jag kan bedöma bra eller i vissa fall mycket bra. Däremot är jag inte helt förtjust i designen av inlagan: det känns som om redaktörerna har försökt få med så många noveller som möjligt (en berömvärd ambition) och att man därför har tryckt ihop texten så att den bitvis är riktigt svår att läsa, åtminstone för den som inte har helt perfekt syn. Samlingen avslutas med en text om sydkoreansk sf-fandom, skriven av en av redaktörerna, Sang Joon Park. Intressant och läsvärt, är min sammanfattning.

Readymade Bodhisattva är utgiven av Kaya Press och redigerad av Sunyoung Park och Sang Joon Park.

Surrogate Protocol

Tam Cheng-es Surrogate Protocol, som var en av finalisterna till Epigram Books Fiction Prize 2016, känns först som urban fantasy, men visar sig så småningom ha inslag som snarare gör den till science fiction. Premissen är följande: vissa personer i Singapore och Malaysia har oerhört långa livsspann, de är inte odödliga men lever i hundratals år. Av förklarliga skäl är de angelägna om att hålla detta hemligt, men när man i forna tider lätt kunde byta namn och identitet är det numera inte så enkelt – särskilt inte i ett så genombyråkratiskt och välorganiserat samhälle som Singapore.

Landon Locke är en av dessa långlivade. I likhet med vissa andra av sin sort lider han av minnesförlust och kommer bara ihåg de senaste dagarnas händelser, om ens det. Så har det varit länge och av den anledningen för han dagbok över allt han är med om. Då och då går han bakåt i sitt arkiv för att påminna sig om personer och händelser i det förflutna. Landon är kaffespecialist, han har sysslat så länge med kaffe att han fått en fantastisk känsla för olika bönors dofter och numera arbetar han som barista på ett café. Han bor i ett ganska förfallet hus som har tillhört hans släkt (dvs honom själv) i några generationer. Han planerar för sitt nästa identitetsbyte och förbereder sig genom att stjäla ett nyfött barns identitet, som han ska ta över när tillräckligt med tid har förflutit.

Landons ganska tradiga vardagslunk avbryts när han får besök av John, en agent från organisationen CODEX. John varnar honom för en konkurrerande organisation som är ute för att döda honom, men går John själv verkligen att lita på? När en vacker ung kvinna (som förstås inte heller är så ung som hon verkar) dyker upp måste Landon försöka reda ut sitt bortglömda förflutna. I en serie tillbakablickar, utdrag ur Landons många dagböcker, får läsaren successivt följa honom bakåt i tiden och lära sig mer om hans och den unga kvinnans historia och hur han blev den han blev. Landon har upplevt många dramatiska ögonblick i Singapores historia, till exempel massakern på Alexandra Hospital under den japanska ockupationen.

Jag gillade Surrogate Protocol och tycker att romanen var underhållande och hade många starka sidor. Framför allt ger den läsaren en del att fundera på: Hur skulle man till exempel tvingas leva om man var i det närmaste odödlig och ville dölja det? Och hur skulle det vara att inte minnas människor som en gång betydde oerhört mycket för en? En stor ensamhet hänger ständigt över Landon Locke. Författaren använder sig också på ett bra sätt av lokal folklore när han låter odödlighetsviruset (som tydligen är utomjordiskt, därav bokens science fiction-kategorisering) vara kopplat till den mystiska Singaporestenen. Det kändes befriande att läsa en sf-roman där inte allt kretsar kring USA. Sedan tycker jag nog att berättelsen är lite för utdragen på sina ställen och att bokens agenter har lite väl lätt för att använda sig av utomjordisk teknik när de ska lösa olika problem. Överhuvudtaget var sf-inslagen mindre trovärdiga än de kunde ha varit och jag har en känsla av att romanen skulle ha tjänat på att skippa dem och välja urban fantasy-spåret istället. Men jag hade kul när jag läste den och det var väl ändå det viktigaste.

Ayam Curtain

Om man vill ha lite variation i sin fantastikläsning och söka sig en bit bort från den vanliga mittfåran, men ändå nöja sig med att läsa på engelska, så kan man bege sig till Singapore, där det finns en hel del författare av både sf och fantasy. Tyvärr kan det vara lite knepigt att få tag på deras böcker om man bor i Sverige, men vill man så går det.

Och varför inte starta med en antologi? Ayam Curtain (redigerad av June Yang och Joyce Chng) är en samling som har sin utgångspunkt i tanken på fågeln som en varelse som kan röra sig mellan olika världar. Vad skulle en fågel kunna se om den förflyttade sig mellan olika tidsplan eller olika alternativa versioner av Singapore?

Första delen av antologin består av korta minitexter på en eller två sidor, andra delen innehåller längre (men ändå ganska korta) noveller. Författarna verkar överlag vara ganska unga och nya som författare, men här finns även en internationellt känd veteran som Alvin Pang.

Jag skulle nog klassa de flesta novellerna i samlingen som sf, inte minst för att det oftast finns ett starkt framtids- eller teknikfokus i dem - men med det sagt är det inte någon hård sf det rör sig om, fokus ligger oftast på människors känslor när de ställs inför nya och förbluffande insikter, eller försöker hantera en hård och skrämmande verklighet. Här finns övernaturliga inslag som andeväsen som krigar i tunnelbanetunnlar och merlioner (Singapores eget mytiska djur, som vad jag vet inte har något annat namn på svenska), men överlag handlar det mer om dystopiska framtidsskildringar av strängt övervakade samhällen som kräver extrem konformism eller där robotvarelser och virtuell verklighet har ersatt det naturliga ekosystemet.

Vissa berättelser är svagare, andra starkare. Bland de kortare historierna tycker jag bäst om "Tales from the Lonely Tree" av Vanessa Ng Liu Rui och "They Come From Faraway Places" av Carrick Ang, bland de längre gillar jag "Battery" av Gwyneth Teo (om hetsjakt på politiska motståndare efter ett attentat), "Garisan Kuning" av Michelle Tan (som inleds: "God traveled incognito nowadays - it was much easier that way; more cost effective to dispense with the army of angels and just hop on a plane"), "Her name was Jane" av Joses Ho (om överföring av minnen) och "A Better Place" av Alvin Pang (om vad man kan ta sig för i det evighetslånga livet efter detta).

Överlag en bra samling att plocka någon novell ur då och då - man ska inte läsa alla på en gång, de fungerar bättre om man sprider ut läsningen en aning.

Två artiklar om kinesisk science fiction

Den som är intresserad av kinesisk science fiction kan med fördel läsa två artiklar som har publicerats på Tor.com de senaste veckorna: "The Worst of All Possible Universes and the Best of All Possible Worlds" av Liu Cixin och "The Torn Generation: Chinese Science Fiction in a Culture in Transition" av Chen Qiufan. Bägge artiklarna är översatta av Ken Liu.

The Three Body Problem

I oktober i år kommer Tor Books att ge ut en engelsk översättning av 《三体》, The Three Body Problem, första delen i Liu Cixins trilogi. Översättare är den eminente Ken Liu, själv en sf-författare av rang, vilket glädjande nog har fått förlaget att placera även hans namn på omslaget. Det ska bli spännande att se hur romanen tas emot. De följande två delarna kommer också att översättas och ges ut av Tor Books.

Frisk luft och smog

I helgen var Chen Qiufan i Sverige på besök. Här på bilden ser ni honom tillsammans med sin flickvän Alicia. De var mycket förtjusta i Stockholm och påpekade ett antal gånger att vi har så bra luft här. Chen borde veta, han har ju till och med skrivit en novell om den förskräckliga smogen i Peking - fast i sf-förklädnad, förstås. Ni får läsa en liten, liten bit av den här. Vill ni läsa mer får ni tjata på något bokförlag att ta sig an utgivningen av Chen Qiufans noveller ...
--------------------------------------

Smog

Gamle Sun bor på sjuttonde våningen, alldeles bredvid vägen. Han har inga gardiner eller persienner så om det är mörkt när han vaknar vet han att det är smog den här dagen också. 

Utanför fönstret är det dunkelt och han måste anstränga sig för att se byggnadernas suddiga konturer i det grågula töcknet. De liknar en sandfärgad reliefmålning. Bilarna har dimljusen på och tutar hela tiden när de trängs i korsningen. Det finns ingen skarp gräns mellan himmel och jord och det går knappt att skilja en människa från en annan – alla är grå och dammiga och har ansiktsmasker med filter som får dem att se ut som monster med gristrynen. En hel hord av dem väller fram på gatan, men det går ändå snabbare att ta sig fram till fots än att köra. 

Gamle Sun gör en enkel morgontoalett och packar ner utrustningen. Han glömmer inte att torka av fotoramen på bordet innan han går. 

Han hälsar på flickan i hissen och hon hälsar tillbaka från andra sidan slöjan. 

”Idag är det tolv grader varmt ute och den relativa luftfuktigheten är sextiofyra procent. Sikten ligger på två kilometer och luftföroreningsindex på 280. Tänk på smogen och var försiktig i trafiken. Gamla, barn och personer med luftvägssjukdomar bör inte vistas utomhus …” 

Gamle Sun ler, sätter på sig ansiktsmasken och går ut ur hissen. Han har flera platser att besöka idag. 

På sin portabla elcykel tar han sig smidigt fram i den snigelsega floden av bilar. Tidningssäljande barn springer runt och bankar på bilrutorna, men ingen erbjuder sig att tvätta bilarna – smogen kommer att vara i minst en vecka till, så det vore bortkastade pengar. 

Genom ansiktsmaskens skyddsglasögon kan han med viss ansträngning se något tiotal meter framför sig, bättre än så är inte sikten. Det känns som om folk hela tiden ramlar ner ur himlen ovanför staden och landar på den grå vägbanan framför honom. Luften känns tyngre och fastare än marken. Den är smutsig och klibbig och trots att han har ansiktsmasken på sig känns det som om smogen tränger in överallt: genom det mer än tjugo lager tjocka specialfiltret av polymerbaserat nanokompositmaterial och in i näsborrarna, i porerna, i lungloberna, i blodet, tills det fyller hela kroppen och gör det omöjligt att andas. Hjärnan är som en klump stelnad lera – det går inte att få fart på den, går inte att tänka. 

Men människorna är parasiter som lever av smogen. 

I sådana situationer kommer gamle Sun alltid att tänka på hur det var när han och frugan var ute och körde. 

”Du kan väl ta det litet lugnare, vi har ju inte bråttom någonstans … ” 
”Mm.” 
”Du, om du stannar vid affären där framme så ska jag köpa en flaska vatten åt dig …” 
”Mm.” 
”Men varför svarar du inte? Du kan väl sjunga något för mig? Du brukade ju gilla att sjunga …” 
”Mm.” 

Nu är gamle Sun framme och han parkerar cykeln vid vägkanten och gör entré i den eleganta byggnaden där män och kvinnor i eleganta kläder skyndar in och ut. Alla har ansiktsmasker på sig, vilket gör att de slipper besväret med att hälsa på varandra. Receptionisten är dock mycket artig och berättar att en av hissarna i lobbyn har gått sönder. Eftersom de har många besökare idag är det bättre om gamle Sun tar varuhissen istället, den är lika bra fast den går inte riktigt hela vägen upp. 

Gamle Sun svarar att det inte är något problem. Han ler när han säger det, men det ser förstås inte receptionisten. 

Han tar varuhissen till tjugoåttonde våningen och sedan trappan upp till takterassen. Han blir litet andfådd, men det är ingen större fara. Uppifrån den höga byggnadens tak kan han få en tydligare bild av smogens utbredning. Luften är en vätska full av finfördelade partiklar, tät som protoplasma, orörlig. 

Gamle Sun börjar packa upp sakerna han har i väskan: en rad avancerade instrument som han noggrant monterar ihop. Han förstår inte riktigt hur de fungerar, men han vet att han måste notera temperatur, lufftryck, luftfuktighet, siktsträcka, halt av inandningsbara partiklar – en massa olika saker. Apparaten är en modifierad modell för civilt bruk som visserligen inte är särskilt sofistikerad men lätt att bära med sig. Han ser västerut. 

Där borta borde man kunna se stora palatsanläggningar och vita pagoder, men det är samma grumliga soppa som överallt annars. Han kommer ihåg hur det brukade vara på höstarna, när bergssluttningarna var täckta av träd och löven glödde röda mot den klarblå himlen: de vita pagoderna, de fallande löven, skuggorna över det grönblå vattnet i sjön, stillheten och luften, duvornas kuttrande. 

[...]

Xiuzais sommar

Xiuzai är en ung, ensamstående it-tekniker som lever ett ganska vanligt liv i Shanghai. Men så plötsligt en dag knackar det på dörren och där står en tjej som han en gång hade ett kortvarigt förhållande med. Med sig har hon sin son, och först blir Xiuzai litet nervös för att han ska visa sig vara pappa, men så är det inte. Däremot har den ganska vimsiga och tydligen litet oansvariga modern bestämt sig för att Xiuzai nog kan ta hand om hennes barn när hon åker till Japan på tjänsteresa i en vecka. Xiuzai protesterar litet lamt, men till slut viker han sig och barnet stannar hos honom.

Pojken, som heter Xiaoshu, är en mycket tystlåten och snäll liten grabb som inte alls är svår att passa. Han klarar sig ensam på dagarna, spelar spel och tittar på tv. Först är han litet avvaktande, men så småningom tyr han sig alltmer till Xiuzai. Xiaoshu har en tam spindel som han förvarar i en låda (Xiuzai förbjuder honom att ta ut den). En natt vaknar Xiuzai av att Xiaoshu drar i honom och kräver att de ska gå ut - spindeln är orolig och har sagt honom att de måste lämna huset. Xiuzai har förstås ingen lust att stiga upp, men eftersom pojken är så rädd och stressad följer han till sist med. Knappt har de hunnit ut förrän marken börjar skaka. Jordbävningen är så kraftig att marken rämnar, husen rasar och nästan inget blir kvar. När morgonen gryr finns Shanghai inte längre. Pudong är helt utraderat, The Bund är en strand av sand och sten.

Till en början verkar det nästan som om Xiuzai och Xiaoshu är de enda som har klarat sig, men så småningom stöter de ihop med andra överlevare och bygger ett litet läger åt sig på Folkets torg. De hittar mat, dryck och kläder i affärsruinerna. Under en av sina utflykter hittar Xiuzai en kvinna som har klämts fast under en nedfallen bjälke och försöker rädda henne genom att amputera hennes ben, men hon dör i alla fall. Själv drabbas han av hög feber och blir liggande i flera dagar. De överlevande börjar också inse att det inte bara är Shanghai som har drabbats - även resten av världen har gått under. Ingen kommer att rädda dem.

Det finns mycket som är bra med Ge Shuyis 哥舒意 roman Xiuzais sommar 《秀哉的夏天》, som enligt författaren själv har inspirerats av den stora jordbävningen i Wenchuan 2008. Trots den fruktansvärda katastrofen har berättelsen åtminstone delvis en ganska mild och drömlik stämning, och Xiuzais allt starkare känslor för den lille Xiaoshu är fint skildrade. Ändå fungerar den inte riktigt som undergångsskildring, eftersom den utelämnar så mycket av det hemska. Ja, det finns obehagliga scener som den med den fastklämda kvinnan, en bil med chaufför som krossas under nedfallande sten och en tunnelscen som man inte ska läsa om man har anlag för klaustrofobi - men det är mycket som saknas. Shanghai är en stad med uppemot 20 miljoner invånare och det känns mycket osannolikt att 99% av dem skulle ligga och ruttna i sommarhettan utan att det stank fruktansvärt, bara för att ta ett exempel på något som författaren inte tar upp. För att kunna komma undan med det skulle Xiuzais sommar ha behövt vara ännu mer drömlik och icke-realistisk, men det är den inte. Därför blir den inte heller riktigt lyckad och får mig inte att känna något större engagemang, även om det tragiska slutet gjorde mig ledsen.

Futura och asiatisk noir

Intresserad av malaysisk science fiction? Då kanske du ska kolla in webbplatsen Futura, där sex författare och illustratörer har lagt upp sin vision av framtiden i Malaysia i sex illustrerade noveller på engelska. Webbplatsen är en del av litteraturfestivalen Cooler Lumpur som hölls förra månaden.

Det skulle vara litet kul att någon gång i framtiden luffa runt i Asien ett år och besöka olika litteraturfestivaler. I så fall sätter jag upp Cooler Lumpur på listan.

Ett annat Malaysiatips för den som är intresserad av de mörkare sidorna av Kuala Lumpur är antologin KL Noir som också är skriven på engelska och kom ut ganska nyligen. En "systerbok" till Bangkok Noir och Phnom Pehn Noir. Faktum är att den bara är den första volymen av fyra - den här har undertiteln "Red" och så småningom kommer även "White", "Blue" och "Yellow". Du hittar mer information om den här, på redaktören Amir Muhammads blogg.

Kanske borde något förlag göra ett urval av noveller från de här olika noir-böckerna och översätta dem till svenska?

Uppdatering: Jag glömde ju att det nyligen kom ut en Manila Noir också. Hur kunde jag?!

Kinesisk sf på frammarsch

Det verkar som om kinesisk science fiction är inne just nu. Eller börjar bli i varje fall. Tidigare i år kom ju Science Fiction Studies ut med ett specialnummer på temat, med artiklar som täcker både äldre och nyare kinesisk sf, enskilda författare och verk samt bredare teman; för ett par veckor sedan intervjuade Los Angeles Review of Books sf-författaren Fei Dao om hans skrivande och om situationen för kinesisk sf just nu; och snart kommer den engelskspråkiga tidskriften Pathlight med ett särskilt framtids-nummer. Det kommer att innehålla översatta texter av Liu Cixin, Han Shaogong, Can Xue, Chen Qiufan, Yang Ping med flera och man kommer förmodligen att kunna köpa det via Amazon.

Dessutom kommer det nog att ingå någon artikel om kinesisk sf i tidskriften Karavans Kina-nummer som kommer ut i höst.

Nu gäller det bara att hitta ett förlag som vill ge ut kinesisk sf på svenska också ...

Råttans år - ett utdrag

Jag blev ju väldigt förtjust i Chen Qiufans noveller och har så smått börjat översätta några av dem. Det går litet långsamt eftersom jag har andra åtaganden som jag måste bli klar med först, men här kommer en liten teaser trailer - kanske kan den locka till vidare läsning någon gång i framtiden. Ett par sidor ur berättelsen "Råttans år", om råttor som inte är lika gulliga som de på den här illustrationen och kanske inte lika själlösa som vi tror (du hittar en litet längre beskrivning om du klickar på länken här ovan):

Himlen börjar mörkna igen. Vi har redan irrat runt på det här jävla stället i två dagar utan att få syn på så mycket som en åkersork, men detektorernas lampor lyser röda. Mina strumpor är våta och ligger som disktrasor runt fötterna och det är så obehagligt att jag vill slå någon på käften. Hungern får magen att dra ihop sig i kramp men fötterna rör sig framåt utan att stanna medan löven på träden ger mig svidande örfilar med sina stora handflator.

Jag vill plocka ut biologiboken ur ryggsäcken, lämna tillbaka den till Ärtan och tala om för honom att den för fan har hela 872 sidor. Jag vill lämna tillbaka glasögonen också, fastän de inte är tunga. Inte tunga alls.

Han är död.

Instruktören säger att försäkringsbolaget kommer att betala ut ersättning enligt kontraktet, men han har inte berättat hur mycket det blir.

Jag antar att Ärtans föräldrar vill ha någon minnessak, men hela han var täckt av blod. Om min son dog skulle jag inte vilja ha en blodig t-tröja som minne, så därför tog jag glasögonen ur hans ficka och den tjocka läroboken ur den vattentäta ryggsäcken. Jag tänkte att det skulle få dem att minnas sin son som flitig student, från en helt annan värld än denna.

Det var då jag blötte ner strumporna.

Ärtan hette Meng, Meng Xiang. Smeknamnet fick han för att han var liten och mager som en ärta och för att han helt skamlöst påstod att Gregor Mendel – mannen som gjorde genetiska experiment på ärtor – var hans förfader. Ärtan doktorerade i biologi och han var den ende i truppen som jag kände sedan tidigare.

Om man ska vara ärlig så dog han på grund av sin kärlek till vetenskapen, råttorna hade inte ett skit med saken att göra.

Så här påstår de att det gick till: truppen marscherade längs randen till en övergiven vattenreservoar när Ärtan fick syn på en ovanlig växt som hade trängt upp genom betongen vid sidan om stigen och gav sig av för att plocka ett specimen utan att säga något till de andra. Kanske var det den extrema närsyntheten som gjorde att han trampade fel, kanske var det den 872 sidor tjocka boken som fick honom att tappa balansen – hur som helst, det sista jag såg av honom var att han rullade ner för den drygt hundra meter höga och krökta vallen som en riktig liten ärta och landade med huvudet före bland stenarna och kvistarna nere i den tomma reservoaren där han spetsades på några vassa grenar som gick rakt genom kroppen.

Instruktören beordrade oss att hämta upp liket och lägga det i en säck. Hans läppar rörde sig en aning och jag förstod att han tänkte säga några tröstande ord, men sedan hejdade han sig. Jag hade gärna velat höra de orden.

Han sade: Jävla idiotiska universitetsstudenter som inte ens har lärt sig att hålla sig vid liv.

Väl valda ord.

Någon klappar mig på axeln och jag sänker volymen på musiken. Det är Heipao. Han ler ursäktande och säger att vi måste göra upp eld och laga mat. Hans oväntade vänlighet gör mig litet förskräckt – kanske skäms han för att han stod alldeles bredvid Ärtan men inte hann sträcka ut handen och få tag på honom i tid. Jag stänger av Beatleslåten i mp3-spelaren. Jag är en nostalgisk person, något som inte passar sig här ute.

Senare sitter jag vid elden och torkar strumporna. Maten smakar äckligt, särskilt när den kombineras med lukten av brända strumpor, men den gör mig varm och jag kan äntligen andas ut. Jag började ju för fan lipa.

***

Första gången jag talade med Ärtan var i slutet av förra året, på universitetets mobiliseringsmöte. I aulan hängde en stor röd banderoll med texten: ”Att älska fosterlandet och stötta armén är stort; att döda råttor till skydd för folket är ärofullt”. Universitetets ledare turades om att ta plats på podiet för att tala och det hela avslutades med ett framträdande av danstruppen. 

Jag satt alldeles bredvid Ärtan. Än idag förstår jag inte hur de tänkte när de fördelade sittplatserna: jag tillhörde institutionen för kinesiska, han institutionen för biologi; jag var student på grundnivå, han var doktorand – vi var så olika som man kan vara. Det enda vi hade gemensamt var att ingen av oss hade hittat arbete och båda var tvungna att hålla oss kvar på universitetet i ett år till, kanske längre. Det var vi bägge på det klara med, även om vi inte sade något om det.

Jag hade lyckats förlänga mina studier med ett år genom att avsiktligt missa tentan i klassisk kinesiska. Jag hade ingen lust att söka arbete, hyra bostad, slita och släpa från morgon till kväll och dessutom bli inblandad i en massa intriger på arbetsplatsen. Livet som student var däremot riktigt bra: varje dag kunde jag ladda ner musik och filmer helt gratis, maten i matsalen var billig – man kunde äta sig mätt på tio yuan – och på eftermiddagen kunde man sova så länge man ville och sedan spela litet boll om man hade lust. Överallt fanns det snygga tjejer som också var gratis, fast dem fick man förstås bara titta på. Med tanke på arbetslöshetssiffrorna och på min kompetens var det i ärlighetens namn ett medvetet val, även om jag inte kunde säga det till mina föräldrar.

När det gällde Ärtan hade Västalliansens handelskrig inneburit att han flera gånger hade fått avslag på sina visumansökningar.  En biologistuderande som inte kan resa utomlands blir tvungen att stanna kvar ruttna här hemma, även om han är den typen som läser tills huvudet nästan ramlar av.

Jag hade inte planerat att gå med i någon råttdödarpatrull . ”Vad fan sätter de inte armén för?” muttrade jag tyst. Till min förvåning sade Ärtan emot: ”Vet du inte hur spänd situationen är vid gränsen? Armén finns där för att slåss med fienden, inte med råttor!”

Det där gick jag igång på och jag fick lust att retas litet med honom. ”Varför kan man inte låta bönderna där borta döda dem?”

”Det vet du väl hur dålig tillgången på mat är just nu. Bönderna ska odla jorden, inte döda råttor!”

”Varför kan man inte använda råttgift då? Det skulle spara både tid och kraft.”

”Det är ju inte vanliga råttor, det är nyråttor. Råttgift biter inte på dem.”

”Då kan man väl använda genetiska vapen och se till att de dör ut på ett par generationer.”

”Vet du hur dyra genetiska vapen är? Dem använder man för att döda fienden, inte för att döda råttor.”

Vid det laget hade jag genomskådat honom. Grabben var som en telefonsvarare, upprepade samma sak gång på gång. Ingen match för mig.

”Man har väl inte universitetsstudenter för att döda råttor heller?” drämde jag till med.

Ärtans ansikte stelnade till en knallröd mask och på en lång stund fick han inte ur sig något mer än ett hackigt muttrande i stil med ”när fosterlandet är i fara måste vi alla ställa upp” och liknande urmodiga fraser. Fast han sade faktiskt en del saker som stämde också: ”Råttdödarna får gratis mat och logi och när tjänstgöringen är över ordnar de arbete åt oss”. Det var inte förrän senare jag riktigt förstod vad det innebar. Jag hade inte anat att universitetet skulle organisera det hela så elegant; det fanns ingen hållbar anledning för oss att inte ställa upp.

Men just då fångades hela min uppmärksamhet av det som pågick uppe på podiet. Universitetets danstrupp hade äntrat scenen med sina långa ben och vackra ansikten och bland dem fanns min klasskamrat Li Xiaoxia.

***

Truppen får några dagars permission i en stad. För att undvika att soldaterna deserterar skickas vi till en plats långt bort från vår hembygd, till ett ställe där vi inte har några släktingar och inte ens förstår språket. Det är i sådana lägen som fördelarna med rikskinesiska visar sig, men i de mer avlägsna byarna är teckenspråket ändå vårt förstahandsval.

Jag skickar Ärtans kvarlåtenskap till hans familj. Portot för biologiboken kostar en smärre förmögenhet. Egentligen har jag tänkt bifoga ett tröstande brev där jag uttrycker mina känslor, men när jag fattar jag pennan kan jag inte komma på något att säga så det slutar med att jag bara plitar ner ett enkelt ”beklagar sorgen”. Vykortet till Li Xiaoxia är däremot fullklottrat med skrivtecken. Det är det tjugotredje brevet jag skickar henne.

Jag hittar ett ställe där jag kan ladda mp3-spelaren och mobilen och passar på att skicka ett sms till familjen och meddela att allt är bra. När vi är ute med truppen finns det för det mesta ingen mottagning – tro aldrig på de där jävla annonserna som lovar ”perfekt täckning överallt”. Det värsta är att man aldrig vet när man ska få möjlighet att ladda mobilen eller fylla på abonnemanget igen, så man måste hela tiden se till att inte slösa batteri och pengar.
 

Tunn kod

Folk har som bekant olika smak när det gäller läsning. Vissa vill läsa böcker om personer de kan identifiera sig med, berättelser som utspelas i miljöer som de känner igen och där det som händer är något som skulle kunna hända dem själva: är de kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem så vill de läsa om andra kvinnor i 40-årsåldern med tonårsbarn och äktenskapsproblem. Sådan är inte jag. Jag läser helst om sådant som jag inte stöter på i vardagslivet. Det är klart att jag uppskattar att känna igen mig själv och mina problem i en eller annan roman, men för det mesta vill jag uppleva något annat när jag läser - vidga mina vyer lite eller kanske bara fly bort från vardagen. För mig är det inte heller viktigt att en bok är "sann" i bemärkelsen "det har hänt/skulle kunna ha hänt på riktigt". Huvudsaken är att författaren kan få mig att tro på det han eller hon skriver just när jag befinner mig inne i berättelsen - sedan kan den handlar om en mangel som är besatt av djävulen eller om en värld där man aldrig nytillverkar några skedar eller vad som helst. Av den anledningen gillar jag också att läsa både sf, fantasy och skräck och när jag läser på kinesiska hoppas jag ofta att jag ska hitta något riktigt bra i dessa genrer, men det har hittills varit ganska svårt.

Fast nu är jag rätt glad, för nu har jag i alla fall hittat en sf-författare som jag tycker om. Jag ville prova att läsa en bok i mobilen, så jag laddade ner Chen Qiufans  陈楸帆 novellsamling Tunn kod 《薄码》 i min kinesiska bokapp och den visade sig vara oväntat bra. Än så länge har jag bara läst ungefär en tredjedel av boken, men av dem fem eller sex novellerna jag har hunnit igenom är det egentligen bara en som jag inte var så förtjust i - de andra var bra eller mycket bra. Bäst gillar jag "Råttans år" 《鼠年》 som handlar om en grupp unga män som är ute på råttdödaruppdrag. Det är inte vilka råttor som helst det rör sig om: det är en speciell, genmanipulerad ras med redigt stora djur som är aggressiva och dessutom har börjat föröka sig oroväckande. De måste utrotas och eftersom armén är upptagen med att utkämpa ett stort krig på många fronter blir alla unga män som inte har arbete i princip tvångsrekryterade till råttdödartrupperna. I teorin kan man säga nej, men då får man det svårt att klara sig och hitta jobb. Väljer man att göra sin tid i truppen får man däremot stöd och hjälp med att hitta sysselsättning när uppdraget är utfört.

De unga männen marscherar runt i djungeln på jakt efter råttor. Det finns stora spänningar i truppen - några är mycket engagerade i dödandet medan andra är rädda eller bara ovilliga att slakta djuren. Ju mer huvudpersonen ser av råttorna, desto mer tveksam blir han. Är de verkligen bara själlösa djur? Varför har de då organiserat sig på det sätt de har? Och är inte de lämningar truppen hittar tecken på något slags primitiv religion och kultur? Jag ska inte avslöja hur det slutar.

I en annan novell "Den rekursiva människan" 《递归之人》 får en äldre polis i uppgift att utreda ett mystiskt dödsfall och när han gräver i det framstår den döde som en alltmer underlig figur - en man som är besatt av att ge alla ting ett nummer och inte vill ha några djupare relationer med människorna runt omkring honom. Vem var han egentligen? Och hur dog han?

Mitt i läsningen upptäckte jag också att Chen Qiufan är nominerad till årets Science Fiction and Fantasy Translation Awards med novellen "Fiskarna i Lijiang" 《丽江的鱼儿们》 som också finns med i Tunn kod. Översättningen av den novellen (till engelska förstås) ligger utlagd på nätet, så om ni vill läsa något av Chen Qiufan kan ni klicka här. Det är en vacker och litet sorglig berättelse och min tanke efter att ha läst den är att det väl knappast kan vara en slump att två av de kinesiska sf-noveller jag har läst den senaste tiden (den andra är Han Songs 韩松 "Fosterlandet drömmer inte" 《我的祖国不做梦》) handlar om hur man manipulerar människors medvetande för att få dem att arbeta mer eller snabbare?

Det vore roligt att få översätta någon eller några av Chens noveller. Tyvärr är väl marknaden för sf-noveller i översättning inte så stor, men vem vet? Man kan ju hoppas.

Tillägg: Du kan läsa ett utdrag ur "Råttans år" här.

Kinesisk steampunk?

När jag för två månader sedan just hade skaffat mig ett Weibo-konto slängde jag ur mig frågan om det finns någon kinesisk steampunk. Naturligtvis fick jag genast en massa svar och ett av dem kom från Pan Haitian 潘海天, som är redaktör för fantastik-tidskriften Jiuzhou 《九洲》 (Novoland). Jiuzhou gav ut ett specialnummer med kinesisk steampunk redan 2008, och det skickade han snällt till mig med posten.

Jiuzhou är en tidskrift som främst publicerar science fiction och fantasy, både i form av noveller och kortromaner. Kineserna har en viss förkärlek för kortromaner och det är synd att det är ett format som är så litet omtyckt av förlag här i Sverige - hellre en kort och bra roman än 400 sidor onödigt ordbajseri, tycker jag.

I steampunknumret har redaktörerna gått in för att bygga upp en gemensam steampunkmiljö som olika författare sedan beskriver i sina texter. Jiuzhou har redan tidigare som sitt mål att skapa en egen fantasivärld: en värld med nio kontinenter (därav det kinesiska namnet på tidskriften som betyder just "nio kontinenter" och dessutom råkar vara ett mycket gammalt namn på Kina) där olika udda folkslag lever. De nio kontinenternas historia är höljd i dunkel och folken vet inte mycket om sina förfäder. Här lever bland annat folkslaget heluo 河络 som är uppdelat i olika stammar: vindheluo (som driver sina maskiner med vindkraft) och eldheluo (som driver sina med eld). De olika heluo-stammarna är inte så helt vänligt inställda till varandra och det finns ständigt en risk för att krig ska bryta ut.

Jiuzhou är en tjock tidskrift, kanske snarare en så kallad mook, och jag har inte läst mer än en av berättelserna ordentligt - Pan Haitians "Krig bland molnen" 《云端战争》. Det är en bitvis mycket välskriven berättelse och som läsare dras man rakt in i handlingen när vindpiloten Yun Fei kommer till sans efter att ha tuppat av på sin vindfågel under en häftig strid mot eldheluos som har attackerat ett skepp med en högt uppsatt diplomat.

Pan beskriver mycket medryckande Yun Feis nästan magiska känsla för sin vindfågel, som han upplever som en levande varelse trots att den är en maskin. Historien om den diplomatiska envojen och de två överlevande flygarnas öden är också spännande. Sedan byter Pan fokus och berättelsen kommer att handla om Yun Feis lillebror, som absolut inte vill flyga utan istället bli uppfinnare. Han hänger ihop med en mekaniker som alla betraktar som galen och vars mål är att bygga den perfekta roboten. På en strand en bit från byn hittar de en jättelik robotvarelse som måste ha byggts av en försvunnen civilisation vars tekniska kunnande har gått förlorat, och från den tar de delar till sin egen konstruktion. Attacken mot diplomaten innebär att det drar ihop sig till krig och Yun Feis lillebror och ett par av hans vänner råkar av misstag komma med i en konvoj av handelsmän som tillhör människosläktet. Men precis när det har börjat bli riktigt spännande tar berättelsen slut. Förmodligen finns en fortsättning i följande nummer, men det har ju inte jag...

Jag blev faktiskt riktigt förtjust i "Krig bland molnen", även om jag tycker att den är en aning ojämnt. Vissa partier känns sega, men de som är bra är mycket bra. Dock skulle jag inte vilja säga att detta är steampunk. Som jag ser det har steampunk alltid en koppling till en faktiskt existerande förgången tid (för det mesta den viktorianska eller edwardianska eran), en tid som man sedan experimenterar med och förändrar genom att lägga till teknik som inte fanns eller ändra maktförhållanden som rådde då. I en kinesisk kontext ligger det närmast till hands att tänka sig berättelser som utspelas i ett slags retrofuturistisk Qingdynastimiljö. Jiuzhous steampunkvärld är ren och skär fantasy. Men å andra sidan spelar det kanske inte så stor roll vilken genreetikett man sätter på en historia, bara den är bra. Intressant läsning var det i alla fall, och ett ambitiöst projekt från Jiuzhou-redaktörernas sida. Vill man läsa mer om heluo-folket så finns det gott om information om dem på Baidu.

Omslaget till detta nummer av Jiuzhou är för övrigt designat av konstnären Tony Nest, vars affisch för ett framtida OS jag inte kunde låta bli att ta med här nedan, bara för att jag tycker att den är ganska läcker.

I Kina lever man redan i framtiden

China Daily har en kort men intressant intervju på engelska med SF-författaren Han Song 韩松, som menar att det inte är särskilt svårt att skriva science fiction i Kina, eftersom utvecklingen går så fort där att man hela tiden känner sig som om man befinner sig i en roman. Om det är en dystopi eller en utopi avslöjar han dock inte. Kanske är det också därför som SF känns som en av de mest intressanta genrerna i Kina just nu? Läs intervjun här!

En annan, betydligt längre, artikel på engelska om Han Song och andra SF-författare hittar man i Global Times.

Science Fiction från Malaysia

Ibland trillar det samtidigt ner en massa saker som hör ihop på något sätt, utan att man vet varför (om ni förstår vad jag menar). Idag hittade jag t.ex. en länk till denna korta artikel om science fiction från Malaysia, och vem nämns där om inte Shih-Li Kow?

Tunku Halim har jag faktiskt tänkt läsa, jag har beställt hans bok Vermillion Eye trots att jag hade lovat mig själv att inte köpa några nya böcker den närmaste tiden ...

(Bild: Kathryn Chong, ur hennes prisbelönade serie Puppet Eyes, som nämns i artikeln)

Intervju med Liu Cixin

China Daily har gjort en lång intervju med Liu Cixin, just nu en av de mest populära scifi-författarna i Kina. Jag har förgäves försökt få tag på hans 《三体》-trilogi, men den är tyvärr slutsåld på både Dangdang och Amazon.cn, så jag får vänta tills någon vänlig själ shoppar den åt mig på plats i Kina. Första delen ligger visserligen ute på nätet, men mina ögon mår inte så bra av att läsa på skärmen...

Någon borde nog läsa och ge ut litet kinesisk science fiction på svenska.

Science fiction i Kina

Danwei tipsar om en podcast från Sincia/Popup Chinese om science fiction i Kina. Dessutom radar man upp en massa andra källor för den som är intresserad av kinesisk scifi. Av särskilt intresse är kanske bloggen med det något tunga namnet World Chinese Language Science Fiction Research Workshop, som drivs av litteraturvetare och faktiskt har en hel del artiklar på engelska för den som inte läser kinesiska men vill hänga med ändå.

(Bild: Zhang Xiaoyu)

Staden - en trilogi

En av de böcker som låg och väntade i min kinesiska science fiction-hög den här månaden var The City Trilogy 《城》三部曲 av Chang Hsi-kuo 张系国. Det är en roman, eller rättare sagt tre kortromaner samlade i en volym, som jag bara har läst på engelska, eftersom den kom ut i översättning på Columbia University Press för några år sedan.

I de tre kortomanerna (Five jade disks 《五玉碟》, Defenders of the Dragon city 《龙城飞将》och Tale of a feather 《一羽毛》) får läsaren följa människorna i staden Sunlon på planeten Huihui. Staden, som egentligen är ett slags stadsstat, har alltid varit utsatt och omtvistad, men nu är den ockuperad av Shanfolket. Människorna i Sunlon planerar en revolt och de modiga krigarna i Gröna ormens brödraskap vill slå till så snart som möjligt. Men den som till sist träder fram som ledare och ser till att Shanfolket fördrivs är fröken Qi, en ung sångerska på ett värdshus som inser att en uråldrig religiös kult som alla trodde var utdöd är nyckeln till framgång.

Jag måste säga att jag inte var så särskilt förtjust i The City Trilogy – faktum är att jag inte orkade läsa ut den. Den kändes väldigt gammaldags (den är skriven på 1980-talet) och påminde mig på något sätt om de tidiga Star Wars-filmerna på så sätt att sf-inslaget egentligen bara består i att författaren beskriver en främmande värld och en massa olika folkslag och lägger dem som en utsmyckning ovanpå en tämligen alldaglig och enkel historia. Det finns inget nytänkande här som sätter fantasin i rörelse, som i till exempel The Windup Girl eller Shades of Grey, två andra sf-romaner som jag har läst den sista tiden.

Chang Hsi-kuo lär vara ”science fiction-genrens fader” på Taiwan, och det är möjligt att han har skrivit andra verk som är mer intressanta och att man helt enkelt gjorde fel val när man översatte just de här tre. Kanske fungerar berättelserna bra för den som gillar just Star Wars. Men jag blev i alla fall inte sugen på mer.

Den gula faran

När romanen Den gula faran 《黄祸》 publicerades 1991 blev den omedelbart något av en kultbok. Dels var det en ovanlig roman som vågade beskriva en oerhört mörk framtid där det kinesiska kommunistiska partiet framstår som splittrat och styrt av personer som antingen är egoistiska och ryggradslösa opportunister eller krigsgalna och makthungriga militärer, dels handlade den om efterverkningarna av Fjärde juni-massakern och om alternativa sätt att styra landet. Och så innehöll den en del för tiden rätt vågade sexscener och hade en okänd författare som bara kallade sig för Baomi 保密 – Sekretess. Den gula faran gavs ut av ett kinesiskt förlag i Toronto, men piratkopierade exemplar såldes förstås av våghalsiga gatuförsäljare överallt i Kina.

Numera vet vi att den hemlige författaren var Wang Lixiong 王力雄, en kinesisk tibetolog som har skrivit en rad mycket kritiska böcker om den kommunistiska regeringens politik i Tibet och dessutom är gift med en tibetansk poet, Woeser.

Hemma hos oss hade vi en gång ett exemplar av Den gula faran, men det försvann innan jag hann läsa det (förmodligen lånade vi ut det till någon som aldrig återlämnade det), så när jag upptäckte att den faktiskt kom ut i nytryck på Taiwan 2008 blev jag glad. Numera finns dessutom en översättning till engelska med titeln China Tidal Wave, så även den som inte kan kinesiska har en chans att läsa boken.

Den gula faran är en lång roman, men en förkortad sammanfattning av handlingen kan se ut ungefär så här:

Händelserna i boken äger rum några år efter massakern 1989 (boken kom ut 1991 och historien utspelar sig ytterligare några år längre fram i tiden). Kina har en ny ledare som är förhållandevis liberal. Han har gett visst spelrum åt olika politiska oppositionsgrupper, bland annat därför att han inser hur lätt det är att få dem att ge sig på varandra istället för att enas mot kommunisterna. Presidenten har också vissa planer på att officiellt omvärdera händelserna 1989, för att på så sätt förbättra partiets image inom och utanför landet. De här tankarna förstärks när Gula floden efter en längre tids regn bryter igenom sina vallar och ödelägger stora delar av norra Kina. Miljontals människor dör eller flyr från sina hem och det uppstår en katastrofal brist på mat. Kina är plötsligt i behov av hjälp utifrån, och en mjukare politik skulle förmodligen göra omvärlden mer givmild.

Naturligtvis gillas detta inte alls av armén eller den konservativa falangen inom partiet. Mest upprörd är den maktlystne unge officeren Wang Feng, som under en längre tid har planerat för ett liknande scenario genom att bland annat låta bygga en hemlig kärnvapenbestyckad ubåt. Eftersom han är ung har han inte själv den auktoritet som krävs för att ta över landet, men som talesman för militärkommissionens gamle ordförande respekteras han motvilligt överallt. Att ordföranden är så klen att han i själva verket bara är Wang Fengs marionett behöver ju ingen få veta.

Wang Feng låter mörda presidenten, och därmed startar en händelsekedja där ett antal sydliga kinesiska provinser som inte har lust att betala nödhjälp till sina nordliga bröder bryter sig loss och förklarar sig självständiga. När Beijing går till motattack får södern hjälp av ”frivilliga” från Taiwan. Det hela eskalerar blixtsnabbt till ett kärnvapenkrig. Kina ligger snart i ruiner och en flod av flyktingar strömmar ut över världen.

Parallellt med allt detta får läsaren också följa ”de gröna”, miljörörelsen som aktivt arbetar för en ny, hållbar livsstil och som med hjälp av en högt uppsatt politiker får möjlighet att prova sina idéer i utvalda experimentområden. Ska deras tankar och livsmedelsexperiment bli det som räddar världen?

Den gula faran är bitvis en riktigt spännande roman. Man blir onekligen fångad av intrigen och vill veta hur allt ska utveckla sig. Och så blir man förstås rätt deprimerad. Samtidigt är den alldeles för lång och det finns många intressanta trådar som aldrig utvecklas ordentligt. Ouyang Zhonghua, till exempel, den gröne ledaren som innerst inne längtar efter att mänskligheten ska gå under och jorden renas i eld. Eller den mystiske qigongmästaren Zhou Chi, som lyckas hålla ordföranden vid liv med sina krafter, förvrider huvudet på premiärministern och genast får en att tänka på Falungong-rörelsen, som ju startade 1992, strax efter att romanen kom ut. De spåren hade Wang kunnat göra mer av, tycker jag.

Normalt brukar jag inte tycka att manligt och kvinnligt skrivande egentligen skiljer sig så mycket åt, annat än möjligen när det gäller mottagandet hos kritikerna (man läser gärna in ”kvinnliga” drag i böcker som är skrivna av kvinnor). Den gula faran är en av få romaner som fått mig att reagera på vad jag uppfattar som ett typiskt manligt sätt att skriva. Då är det framförallt sifferexercisen jag tänker på: ”På åtta timmar föll 453 millimeter regn. Hundratals kanaler översvämmades och förstörde Luhunreservoaren så att en flodvåg på 17.000 kubikmeter per sekund forsade ut i Gula floden och omedelbart höjde vattenflödet till 38.500 kubikmeter per sekund” och så vidare… Men inte mig emot, jag gillar sådant också, i rätt sammanhang.

Nu vet vi ju alla att framtiden inte blev så som Wang beskriver den i romanen. Idag är Fjärde juni-massakern inte alls en lika het potatis som tidigare, mest för att de yngre inte har några egna minnen eller kunskaper om vad som hände, och det känns inte särskilt sannolikt att politiska oppositionsgrupper och miljöorganisationer som vill omvandla samhället helt skulle få så pass fritt spelrum som i romanen. Visst skulle man kunna tänka sig att de stora ekonomiska klyftorna vid ett kritiskt tillfälle skulle kunna få Kina att rämna - 久分必合，久合必分 ”Det som länge varit splittrat kommer för eller senare att enas, och det som länge varit enat kommer förr eller senare att splittras igen”, säger man ju – men det verkar inte troligt att det skulle ske inom någon närmare framtid, och man får väl hoppas att de som har makten inte är riktigt lika galna som Wang Feng. Att Kina, USA och Ryssland skulle ödeläggas av ett kärnvapenkrig och mänsklighetens hopp stå till en närmast oätlig potatismelon känns ju inte som något att se fram emot. Men en intressant spekulation är ändå romanen, särskilt om man betänker hur läget var när den skrevs.

Visioner och världsutställningar

Den här månaden kommer att ha science fiction som tema för mig, eftersom jag har en del SF-romaner på hög som jag hemskt gärna vill läsa. En av mina bekanta har för vana att alltid börja sina texter om olika kulturfenomen med att gå tillbaka till Odenas bok och se om hon kan hitta några referenser till dem redan där. Det tänker inte jag göra. Jag nöjer mig med att konstatera att science fiction har långa anor i Kina och att den första romanen i genren, Månkolonin 《月球殖民地小说》av Xu Nianci 徐念慈, publicerades redan 1904. Den hade föregåtts av en rad översatta romaner och noveller av till exempel Jules Verne.

Efter det kommunistiska maktövertagandet blev situationen knepig för SF-författarna. Å ena sidan uppmuntrades de att skriva, å andra sidan var de (som alla andra) tvungna att skriva på ett sätt som gillades av de styrande. Positiva skildringar av en gyllene framtid under socialismen accepterades, dystopier var förbjudna. Under de senaste tjugo åren har genren dock blommat upp igen och är mycket populär. Det finns ett antal tidskrifter som specialiserar sig på SF – störst är Science Fiction World 《科幻世界杂志》, vars chefredaktör nyligen fick sparken efter att ha koncentrerat sig litet för mycket på pengarna och litet för litet på litteraturen – och många spännande författare som förmodligen borde läsas av fler än de som kan kinesiska.

Men egentligen var det ju inte alls det här jag tänkte skriva om. Istället ville jag passa på att berätta om en hundra år gammal roman som plötsligt kommit i ropet igen och till och med uppmärksammats av premiärminister Wen Jiabao vid en av de många konferenser som hålls nu innan världsutställningen i Shanghai. Romanen heter Nya Kina 《新中国》och skrevs redan 1910 av författaren och läkaren Lu Shi’e 陆士谔. Lu Shi’e kom från en utfattig akademikerfamilj där man knappt hade mat för dagen. Han utbildade sig till läkare, men i väntan på att praktiken skulle få en tillräckligt stor patientkrets skrev han noveller och artiklar för olika tidskrifter. Han skrev i många olika genrer, bland annat kritiska och satiriska samtidskildringar, men framförallt tycks han ha ägnat sig åt science fiction.

Så varför har Nya Kina och Lu Shi’e kommit i ropet igen just nu? Det beror på den intressanta överensstämmelsen mellan Lus hundra år gamla framtidsvision och hur Kina ser ut idag. I Nya Kina föreställer sig till exempel författaren att man ska ha byggt en bro över Huangpufloden och att Pudong, ett område som 1910 var rena landsbygden, ska vara en del av Shanghai där villor och höghus står på rad längs breda avenyer. Han beskriver tåg som färdas i tunnlar under floden och gör att invånarna blixtsnabbt kan ta sig över till andra sidan eller runt i staden, bland annat till det stora torget i centrum där kapplöpningsbanan har bytts ut mot ett teaterhus. I romanen kan man resa med tåg direkt mellan Shanghai och Beijing (han förutspår att järnvägen ska vara färdigbyggd på 1950-talet, i själva verket blev den klar 1968) och att Kina om hundra år ska producera och konsumera mer järn och stål än både England och Tyskland (Kina blev världens största stålproducent 1996). Med tanke på att Kina 1910 brukade omtalas som "Asiens sjukling" och betraktas som ett nästan hopplöst underutvecklat land vars folk stod på randen till undergången var det en ganska djärv vision. Till råga på allt hävdar Lu att ”oavsett var i världen man befinner sig är det nästan inga varor som inte är tillverkade i Kina”. Låter bekant, eller hur? Och roligast av allt – åtminstone för kineserna i år – är förstås att Lu i sin vision ser hur Kina hundra år in i framtiden kommer att vara värd för en världsutställning, där olika länder bygger paviljonger på ett särskilt utställningsområde i Pudong.

Självklart har Lu Shi’es roman kommit i nytryck. Förhoppningsvis kommer man så småningom också att kunna låna den på bibliotek i Sverige. Den som kan kinesiska kan tillsvidare läsa mer om Lu och hans bok i den här artikeln eller titta på presentationen i tv-programmet På väg mot 2010 《走向2010》här nedan.

Likasinnade likaläsare

Efter att ha läst Paolo Bacigalupis fantastiskt intressanta och depressionsframkallande framtidsvision The Windup Girl önskar jag verkligen att någon var intresserad av att starta en läsecirkel på temat kinesisk science fiction här i Stockholmstrakten. Men det lär väl inte hända. Hur som helst tänker jag ha en egen liten läsecirkel här hemma under våren och läsa två kinesiska dystopier, Huanghuo 《黄祸》 (Den gula faran) av Wang Lixiong och Shengshi Zhongguo 2013 《盛世：中国 2013》 (De rika åren, Kina 2013) av Chen Guanzhong. Mer om dessa böcker längre fram. Tills vidare rekommenderar jag Bacigalupi. Hans bok utspelar sig i Thailand, så det är i alla fall rätt världsdel.