The Weight of Our Sky

Ungdomsböcker från Malaysia är inte något jag läser särskilt ofta, men de få jag har läst har varit utmärkta. Först The Ghost Bride av Yangsze Choo och nu The Weight of Our Sky av Hanna Alkaf.

The Weight of Our Sky utspelar sig under några dygn i maj 1969, då spänningarna mellan malaysier och kineser ledde till våldsamma upplopp där närmare 600 människor dödades. I boken följer vi Melati Ahmad, en tonårstjej vars bästa vän Safiyah dödas när en grupp beväpnade män tränger sig in på biografen där de befinner sig och skiljer ut personer som verkar ha malaysiskt ursprung. Melati är eurasier och klarar sig - en äldre kinesisk kvinna räddar henne.

Melati befinner sig nu i ena änden av staden och hennes mor i den andra. Melati måste få veta om hon lever, om hon är skadad, om allt är bra. Men hon kan inte nå henne och det är alldeles för farligt att färdas genom gatorna. Till råga på allt införs också undantagstillstånd och utegångsförbud. Den kinesisk damen, tant Bee, tar med Melati hem och så småningom får hon hjälp av Bees son Vincent, som lovar att ta henne genom staden, till hennes mor. Men Melati har inte bara en yttre fara att bekämpa - hon lider av tvångssyndrom och ansätts hela tiden av en ondskefull djinn som kräver att hon utför vissa rörelser eller uppgifter för att hennes mor inte ska råka illa ut. Vid den här tiden är psykisk sjukdom inte något man talar om i Malaysia och Melati har aldrig fått någon riktig hjälp mot sina problem.

The Weight of Our Sky är en mycket spännande bok, uppbyggd som en klassisk quest-roman: hjältinnan har ett uppdrag att utföra, och för att göra det måste hon bege sig ut på en farofylld färd där våld och död lurar bakom varje hörn. På vägen möter hon både fiender och vänner - ibland där hon minst väntar sig det. Och precis som för Frodo är det inte bara en yttre ondska som jagar henne, hon måste också bekämpa sina inre demoner. När hon till slut är framme vid färdens mål har hon vuxit betydligt och i någon mån övervunnit sina egna rädslor.

Hanna Alkaf lyckas med bravur använda sig av detta välbekanta tema, men romanen är inte bara ett äventyr, här finns också fruktansvärda upplevelser, äkta tragik och djup sorg. Hur ska till exempel Melati kunna leva vidare med vetskapen om att hon överlevde attacken på biografen där hennes bästa vän dog? Kommer Safiyahs föräldrar någonsin att förlåta henne för att hon lämnade Melati kvar därinne?

En bok som borde finnas på skolbiblioteken.

The Night Tiger

Jag har skjutit på det här blogginlägget ganska länge, för jag känner att jag kommer att ha svårt att förklara hur entusiastisk jag blev när jag läste Yangsze Choos nya roman The Night Tiger. Det är lätt att göra ner dåliga böcker, men svårare att förklara varför en bok är bra. I alla fall för mig. Och jag älskade verkligen The Night Tiger.

Jag tyckte mycket om Choos förra bok, The Ghost Bride, också. Den var hennes debutverk och kändes på många sätt mer som en ungdomsroman än en vuxenroman - det var något med tilltalet och historiens upplägg. The Ghost Bride är en spännande och ofta humoristisk roman med utgångspunkt i traditionella kinesiska idéer om dödsriket och det finns mycket i The Night Tiger som påminner om den: det är en historisk roman (den här gången utspelar sig berättelsen på 1930-talet), händelserna äger rum i Malaya, kinesisk folktro är en del av intrigen och spöken som kommunicerar med de levande spelar viktiga roller. Men The Night Tiger är ändå på en helt annan nivå än The Ghost Bride, Yangzse Choos sätt att skriva har höjt sig en nivå, intrigen hänger ihop bättre, berättelsen spretar inte lika mycket. Den är också betydligt allvarligare och mörkare.

Två huvudpersoner delar på historien. Den första är Ji Lin, en ung kvinna som går som lärling hos en sömmerska men i hemlighet extraknäcker som taxidansare på en nattklubb för att tjäna ihop pengar till moderns spelskulder. När hon en kväll råkar komma över en mycket obehaglig souvenir som en av kunderna tappar dras hon in i en härva som rör stulna kroppsdelar och ett lokalt sjukhus.

Den andra huvudpersonen är Ren, en elvaårig föräldralös pojke som arbetar som uppassare hos en brittisk läkare och letar efter det finger som hans förre husbonde en gång blev av med - fingret måste placeras i graven inom fyrtionio dagar, annars kommer den döde att förvandlas till vartiger för evigt. Och kanske har det redan skett? En rad mystiska dödsfall och sönderslitna kroppar tyder på att en stor tiger härjar i trakten. Ren är övertygad om att det är en vartiger, men kanske har morden en mer naturlig förklaring.

Ji Lin och Ren känner inte varandra, men följer varsitt spår mot samma slutdestination. Här finns namnmagi, döda tvillingbröder som kallar från dödsriket, förbjuden kärlek, stölder och mord. Choo lyckas verkligen beskriva 1930-talsmiljöerna, den kärlek som växer fram mellan Ji Lin och hennes styvbror Shin gör inte läsaren det minsta överraskad (och det är inget negativt utan precis som det ska vara), och spänningen stegras hela tiden fram till den ganska oväntade upplösningen. Ärligt talat, alla förlag som ger ut kriminallitteratur, historiska romaner eller romantik borde kasta sig över den här boken. Tror ni mig inte, så läs den själva - den är på engelska, ni klarar det.

A History of Singapore Horror

Nu när jag ändå är igång med Singapore/Malaysia-tema den här sommaren måste jag tipsa om Ng Yi-Shengs långa och intressanta artikel om skräck i litteratur och film från Singapore och Malaysia. Här finns många bra boktips, men tyvärr är det (som vanligt) inte alltid så lätt att få tag på böckerna.

State of Emergency

I december 1948 massakrerade brittiska styrkor ett tjugotal obeväpnade män i den lilla byn Batang Kali, Malaysia. De överlevande kvinnorna och barnen skickades iväg till ett inhägnat läger. Trots upprepade försök dröjde det ända till 2012 förrän det brittiska rättsväsendet slog fast att ett brott hade begåtts. Men någon offentlig hearing kring massakern har aldrig hållits, eftersom den inträffade för alltför länge sedan.

Massakern i Batang Kali är en av flera utgångspunkter för Jeremy Tiangs roman State of Emergency, som via några personer med släktband till varandra, skildrar Malayakrisens och det långa undantagstillståndets påverkan på Singapore och Malaysia. Istället för att försöka beskriva hela förloppet sammanhängande och i detalj väljer Tiang att ge läsaren utsnitt ur huvudpersonernas liv: en äldre tjänsteman som inför döden ser tillbaka på sitt liv och äktenskap, hans intelligenta unga hustru som lämnade familj och barn för att ansluta sig till gerillan, ett av de föräldralösa barn från Batang Kali som så småningom radikaliseras och försvinner ut i djungeln, en kyrkligt engagerad kvinna som anklagas för att vara kommunist och hamnar i fängelse, en journalist som vill skriva om massakern, gerillakvinnans son som i vuxen ålder återvänder till Singapore för att försöka hitta sin mor och ta reda på vem hon var.

Det finns något drömlikt och distanserat över skildringen, trots att den är så precis och exakt i sina detaljer och beskrivningar, och det slår mig efter ett tag att det svenska ordet ”undantagstillstånd” kanske egentligen skulle ha passat bättre som titel på boken än det engelska ”state of emergency”. ”Emergency” låter ana något desperat och påträngande, men de människor som skildras här lever snarare i just ett slags undantagstillstånd – vid sidan om, utanför, borta. Här förekommer flera fängelsevistelser där den intagna avskärmas från resten av världen och inte vet om eller när hon någonsin ska släppas ut igen. Absurda oändliga förhör som inte syftar till att få fram sanningen utan ett förutbestämt resultat. En existens utanför samhället, i djungeln, dold för andras blickar. Liv i exil, frivillig som ofrivillig. En genomgående upplevelse av att det som händer både är oundvikligt och samtidigt fullkomligt slumpartat. Kolonialisering föder motstånd som föder repression som föder ännu större motstånd i en oändlig cirkel.

Den övervägande känslan när jag slår igen boken är sorg. Sorg över alla förlorade liv, både de som dödades av gerillan och de som avled i statens fängelser. Och kanske framförallt de som försvann in i djungeln och aldrig kom tillbaka. Slutscenerna, där Henry besöker de gamla gerillakrigarnas byar på andra sidan den thailändska gränsen, är hjärtskärande. State of Emergency är en stillsam men drabbande roman som alla borde läsa.

The Sum of Our Follies

En sak som underlättar när man ska beskriva en roman är om den har en tydlig intrig, en linje där handlingen rör sig från A till B till C och slutar på D med att allt reder ut sig. Men så fungerar ju inte alla berättelser och det gör att vissa böcker är väldigt svåra att beskriva.

Jag är sedan länge rätt förtjust i den malaysisk-kinesiska författarinnan Shih-Li Kow, som tidigare enbart har skrivit noveller. För några år sedan kom hon med sin första roman, The Sum of Our Follies. Jag har läst den och tyckte mycket om den, men hur ska jag förklara varför?

The Sum of Our Follies är en roman om en liten malaysisk stad, Lubok Sayong, och människorna där. De två berättarna, den äldre kinesen Auyong och den malajiska flickan Mary Anne, är bägge utomstående som av olika anledningar har hamnat i Lubok Sayong. Mary Anne är ett föräldralöst barnhemsbarn som adopteras av en kvinna från staden, men på väg dit råkar familjen ut för en bilolycka, adoptivföräldrarna omkommer och Mary Anne hamnar istället hos den döda kvinnans halvsyster Beevi, som bor i det fantastiska kråkslott som hennes far byggde - ett mindre palats med olika tillbyggnader, en för var och en av de fyra fruar av olika etnicitet som han gifte sig med. Huset är numera ett slags hotell och den frejdiga Mary Anne hjälper den ganska trumpna Beevi med att få ordning på verksamheten. Auyong har tidigare varit chef för en stormarknad som hade fler kunder per dag än vad Lubok Sayong har invånare, men nu har han dragit sig tillbaka hit för att få lite lugn och ro på äldre dagar. Man kan förstå att han har valt just den här platsen, för så här beskriver Shih-Li Kow den lilla staden:

Had the forefathers of Lubok Sayong been prescient enough to leave behind some physical evidence to support our legend, even if romanticised with half-truths and superstitions, travel guidebooks today would have listed us in their itineraries. Unfortunately, there are no fields of charred rice or dubious tombs of fallen warriors in Lubok Sayong as in the more tourism savvy island of Langkawi. In our town, we serve up our legend like nasi lemak bungkus - lukewarm an thinly garnished, in portions that fall just short of satisfying the appetite and the imagination.

Men även om Lubok Sayong kan ge intryck av att vara en riktig håla så händer här fantastiska saker. En förrymd fisk växer till sig i den lilla sjön, slukar en turist och blir stadens eget Loch Ness-monster. Auyong och transkvinnan Kak Boon startar en revolt när ett läger för "omskolning" av homosexuella pojkar inrättas i staden, och det hela leder till att Lubok Sayong blir centrum för en årlig, gigantisk pridefestival. En lokal politiker som gjort karriär kränker väljarna i sin hembygd och drabbas av en insektsinvasion som mest liknar Egyptens gräshoppor. En aborterad pojkes spöke lever rövare i hotellets trädgård och får inte frid förrän hans mor kommer på besök och genomför en exorcistisk ritual. Ändå är dessa "stora" händelser inte det som gör att man tycker om både Lubok Sayong och romanen, det är människorna och deras relationer man fastnar för.

Nej, jag kan verkligen inte beskriva The Sum of Our Follies på något vettigt sätt. Men jag tyckte mycket om den. Den är en egenartad och ganska förtjusande småstadsskildring med inslag av magisk realism där författaren ofta medvetet låter berättelsen dra iväg långt bortom det trovärdigas gränser, alltid med glimten i ögat.

The Ghost Bride

Jag brukar försöka göra något inlägg med anknytning till spökmånaden varje år, och just nu har jag precis läst färdigt Yangsze Choos roliga och litet ovanliga debutroman The Ghost Bride.

Li Lan, en sjuttonårig flicka i 1890-talets Malaysia, får ett oväntat äktenskapserbjudande. Den rika familjen Lim vill att hon ska gifta sig med familjens äldste son och arvinge. Det finns bara en hake - den blivande maken, Lim Tian Ching, är död. Li Lan tar det hela som ett skämt och hennes far lovar att han inte ska tvinga henne att tacka ja, men när Li Lan får en inbjudan till middag i familjen Lims residens kan hon inte låta bli att gå dit. Och väl där möter hon av en slump den trevlige - och mycket levande - Lim Tian Bai. Tian Bai är Tian Chings kusin och den som ska ta över familjens egendom nu när Tian Ching är död. Li Lan skulle mycket hellre gifta sig med honom.

Men Tian Ching är en envis och bortskämd ung man och inte ens som död kan han gå med på att låta sig brädas. Han börjar dyka upp i Li Lans drömmar och försöker locka henne att gå med på äktenskapet. Han är så påstridig att Li Lan aldrig kan sova ut ordentligt och när hon i desperation råkar feldosera den medicin som ett gammalt medium har gett henne faller hon i koma och hennes själ lämnar den ännu levande kroppen.

Inte död men inte heller riktigt levande befinner hon sig plötsligt i ett mellantillstånd där hon kan se och kommunicera med de döda, och i deras värld är inget som hon har förväntat sig. Medan hon kämpar för att ta sig tillbaka hem och in i sin egen kropp igen lyckas hon både leta rätt på sin döda mamma och avslöja en grupp sammansvurna som konspirerar för att ta över makten i dödsriket. Och så träffar hon Er Lang, den näsvise men oemotståndlige, som ständigt dyker upp för att rädda henne när hon som bäst behöver det. Att lämna dödsriket är inte lätt, men inte heller att komma tillbaka till livet.

Jag tyckte mycket om The Ghost Bride. Först blev jag litet besviken, för jag hade av någon anledning föreställt mig en finstämd roman på ett elegant och poetisk språk, och det var den inte. Med det menar jag absolut inte att språket i boken är dålig, snarare hade jag The Garden of Evening Mists litet för nära inpå och The Ghost Bride är en helt annan sorts bok. Här är språket rakt och funktionellt och det handling som gäller, en berättelse som går snabbt framåt med många svängar och vändningar i intrigen. Och den är rolig! Beskrivningen av Li Lans äventyr bland de döda är full av humor. Den pigga hjältinnan försätter sig i diverse farliga situationer, men lyckas oftast rädda sig själv - förutom vid några tillfällen när Er Lang får gripa in. Yangsze Choo är väl insatt i de traditionella kinesiska föreställningarna om livet efter detta och kryddar dem med precis rätt mängd egna påhitt. Jag läste boken i ett svep och drömde sedan hela natten om De dödas slätter.

Om man blir intresserad av den kinesiska spökvärlden så kan jag också tipsa om Judith T Zeitlins bok The Phantom Heroine: Ghosts and Gender in Seventeenth-century Chinese Literature, en studie i kvinnliga spöken och vad som karaktäriserar dem. Kopplingen mellan qing 情 (kärlek/passion/åtrå) och spöken är ett av de typiska dragen i äldre kinesiska spökhistorier och oftast är det den döda kvinnan som försöker ta sig tillbaka till livet med hjälp av en ung mans kärlek. Det kvinnliga spöket är en manifestation av yin (mörker, kyla, fukt) som söker sig till det manliga yang (ljus, värme, torrhet). För den som läser kinesiska kan jag också tipsa om Li Angs bok Synliga spöken, som handlar om olyckliga och illa behandlade kvinnor som går igen efter döden.

Futura och asiatisk noir

Intresserad av malaysisk science fiction? Då kanske du ska kolla in webbplatsen Futura, där sex författare och illustratörer har lagt upp sin vision av framtiden i Malaysia i sex illustrerade noveller på engelska. Webbplatsen är en del av litteraturfestivalen Cooler Lumpur som hölls förra månaden.

Det skulle vara litet kul att någon gång i framtiden luffa runt i Asien ett år och besöka olika litteraturfestivaler. I så fall sätter jag upp Cooler Lumpur på listan.

Ett annat Malaysiatips för den som är intresserad av de mörkare sidorna av Kuala Lumpur är antologin KL Noir som också är skriven på engelska och kom ut ganska nyligen. En "systerbok" till Bangkok Noir och Phnom Pehn Noir. Faktum är att den bara är den första volymen av fyra - den här har undertiteln "Red" och så småningom kommer även "White", "Blue" och "Yellow". Du hittar mer information om den här, på redaktören Amir Muhammads blogg.

Kanske borde något förlag göra ett urval av noveller från de här olika noir-böckerna och översätta dem till svenska?

Uppdatering: Jag glömde ju att det nyligen kom ut en Manila Noir också. Hur kunde jag?!

The Garden of Evening Mists

On a mountain above the clouds, in the central highlands of Malaya lived the man who had been the gardener of the Emperor of Japan.

Igår fick Tan Twan Eng litteraturpriset Walter Scott Prize för sin roman The Garden of Evening Mists. Tydligen är han den förste icke-brittiske författare som tilldelas priset. Redan förra året belönades boken med Man Asian Literary Prize. Jag förstår varför.

The Garden of Evening Mists utspelar sig i Malaysia och berättelsen börjar på 1980-talet. Huvudpersonen och berättaren Yun Ling är domare och har bestämt sig för att gå i pension något tidigare än väntat. Anledningen, som hon inte avslöjar för sina kollegor, är att hon har drabbats av en okänd sjukdom som får henne att tappa minnet och drabbas av tillfälliga blackouter då hon inte kan läsa, skriva eller förstå vad andra säger. Hon inser att hon måste fästa sina minnen på papper för att i ett senare skede av sjukdomen kunna påminna sig själv om vem hon är. Som ett led i det arbetet reser hon tillbaka till Kvällsdimmornas trädgård, en japansk trädgårdsanläggning och villa som hon fick i arv av den framstående japanske trädgårdsmästaren Nakamura Aritomo när hon var ung. Det är många år sedan hon var där och trädgården har förfallit. I närheten av den ligger teplantagen Manjuba, som hon första gången besökte i början av 1950-talet. Det var då hon lärde känna Aritomo och berättelsen i romanen pendlar mellan dessa båda tidsplan. De första sidorna får mig att tänka litet på Dapne du Mauriers Rebecca, med dess drömska återkomst till ett nu försvunnet hem. Fast här har huset inte brunnit ner, bara förfallit.

Thirty-six years after that morning, I hear his voice again, hollow and resonant. Memories I had locked away have begun to break free, like shards of ice fracturing off an arctic shelf. In sleep, these broken floes drift towards the morning light of remembrance.

The stillness of the mountains awakens me. The depth of the silence: that is what I had forgotten about living in Yugiri. The murmurings of the house hover in the air when I open my eyes. An old house retains its hoard of memories, I remember Aritomo telling me once.

När Yun Ling kommer till Manjuba 1951 har hon i flera år arbetat inom åklagarämbetet. Hennes arbete har varit att söka upp krigsförbrytare och att bekämpa den kommunistiska gerillan som härjar på landsbygden. Yun Ling tillbringade de sista åren av Andra världskriget i ett japanskt fångläger i djungeln, dit hon fördes tillsammans med sin storasyster. Systern spärrades in i ett skjul tillsammans med en liten grupp andra kvinnor som gång på gång våldtogs av de japanska soldaterna och Yun Ling gjorde så gott hon kunde för att hålla systern vid liv i hopp om att de skulle kunna rymma. Hon lärde sig japanska och fungerade som tolk i lägret, där fångarna levde under vidriga förhållanden. När kriget gick mot sitt slut insåg japanerna att de måste förstöra lägret och döda fångarna. Yun Ling fick chansen att fly och tog den, men hela livet har hon förföljts av skuldkänslor för att ha lämnat systern kvar. Hon lyckas aldrig återfinna lägret, som inte finns med i några förteckningar.

Yun Ling reser till Manjuba – där familjen har gamla vänner – för att hon vill be Aritomo att anlägga en trädgård till minne av hennes syster, som var mycket intresserad av japansk trädgårdskonst. Aritomo tackar nej, men erbjuder Yun Ling att bo kvar en tid som lärling. Trots det starka hat som Yun Ling känner mot japanerna stannar hon och så småningom kommer hon och Aritomo allt närmare varandra. Gerillan härjar bland bergen och situationen blir allt farligare. Manjuba drivs av den sydafrikanske tefarmaren Magnus, hans kinesisk-malajsiska fru Emily och deras unge släkting Frederik, som förälskar sig i Yun Ling. Hon inleder dock ett förhållande med Aritomo. När trädgården närmar sig sin fullbordan försvinner Aritomo en dag bland bergen. Hans kropp återfinns aldrig och han blir något av en legend.

I nutidsplanet (1980-tal) får Yun Ling besök av en japansk forskare som vill publicera de träsnitt Aritomo gjorde. Yun Ling är först ovillig att låta honom se dem, men går sedan med på det. Så småningom blir det klart att arbetet i Yun Lings fångläger gick ut på att gömma de skatter som japanerna hade samlat på sig under krigsåren, samma skatter som de lokala markägarna har letat efter i många år. Det blir också allt tydligare att Aritomo förmodligen kände till mer om detta än han medgav. Jag ska inte avslöja hur det går, men som läsaren snart inser kommer Yun Ling till sist att förstå det meddelande som han lämnade efter sig till henne.

The Garden of Evening Mists är en oerhört vackert skriven bok. Skildringarna av naturen, växterna, dofterna, ljuden, är sensuella och mycket känsliga och omsorgsfullt formulerade. Man kan känna och höra djungeln och bergen omkring sig när man läser. Tan Twan Engs sätt att skriva är poetiskt och många formuleringar känns som verser ur en dikt: "A memory wisped across his face, like rain drifting over a mountain", "How does one capture stillness on paper?", "I made my way home, following the clouds that were carrying the first of the winter snows". Man kan inte ta in texten i för stora doser åt gången, det är bättre att läsa den långsamt och njuta av orden.

Själva berättelsen är dessutom mycket gripande: den äldre kvinnans hopplösa situation då hon hela tiden märker hur minnet sviker, hon får synrubbningar, drabbas av korta anfall av afasi och oförmåga att läsa; de plågsamma minnena från tiden i lägret där läsaren anar att hon nog inte bara svek sin syster utan också gjorde andra saker som hon har dåligt samvete för; den hopplösa jakten på lägret och drömmen om att återupprätta systerns minne genom att bygga henne en trädgård. Förhållandet med Aritomo är också intressant – mellan dem finns hela tiden ett avstånd och hårda kilar som kriget har slagit in, men de lär sig att acceptera och uppskatta varandra. Att vi som läsare så småningom börjar ana att lägret nog har en koppling till de legendariska gömda krigsskatterna skapar spänning, en spänning som ökar betydligt mot slutet. Att Tan Twan Eng ändå inte låter det hela sluta som en skattletarhistoria är dock alldeles utmärkt – på så sätt dröjer mystiken kvar även när boken är slut. Yun Ling är också en kvinna med speciell personlighet: avig, trubbig och nästan alltid allvarlig lever hon innesluten i sitt trauma som hon inte kan frigöra sig från. Hon är en mycket ensam människa som har svårt att anförtro sig åt någon och det är tydligt för läsaren hur djupt kriget har påverkat henne.


Det som jag har svårt för i The Garden of Evening Mists är skildringen av den före detta kejserlige trädgårdsmästaren Aritomo. Den innehåller i princip alla Japanklichéer som jag själv skulle kunna tänka ut på rak arm: trädgårdskonst, teceremonier, kyodo-bågskytte, kalligrafi, träsnitt, tatueringar, seppuku och kamikazepiloter. När den förste japanen begår rituellt självmord tänker jag: ”Bara det inte dyker upp kamikazepiloter också!” och några få sidor senare så gör det det. Japanerna är också alla mycket stelt artiga och visar få känslor; till skillnad från de andra personer i boken säger de inte ”don’t” eller ”can’t” utan ”do not” och ”can not”, vilket ytterligare markerar det gammaldags och strama i deras personligheter. Tan Twan Eng balanserar verkligen på gränsen här. En ganska kraftig exotisering av japaner, skulle jag säga. Den stereotypa skildringen av japaner balanseras också något av den intressanta skildringen av Malaysia och befolkningen där: kineser, malajer, ursprungsbefolkning, européer. Den är betydligt mer nyanserad och också väldigt intressant eftersom Malaysia sällan skildras i romaner som uppmärksammas här i väst.

Sammanfattningsvis en mycket vacker, intressant och tankeväckande bok som dessutom skulle kunna bli en hit som film. Om Tan Twan Eng själv vet jag inte så mycket mer än att han kommer från Malaysia, skriver på engelska och gjorde stor succé med genombrottsromanen The Gift of Rain (2007), som också den nominerades till en rad fina priser. Även den handlar om förhållandet mellan malaysier och japaner under och efter Andra världskriget.

Devil's place - actionkomedi på papper

Så här är läget för huvudpersonerna i Brian Gomez roman Devil's Place:

- Ning Somprasong slutade att gå på gatan i Thailand och började istället arbeta i Kuala Lumpur. Hon hoppas på att kunna skicka hem så mycket pengar att hennes dotter kan få en utbildning. Nu har hon två uppdrag på gång: först en träff med en arabisk affärsman och sedan ett jobb på en svensexa på samma hotell.

- Terry Fernandez är en halvlyckad musiker som ska gifta sig med utbildningsministerns dotter. När han kommer till svensexan på Grand och hittar sina vänner döda tror han omedelbart att ministern - som avskyr honom och inte vill att bröllopet ska bli av - försöker ta livet av honom.

- Chia Chee Ming är en paranoid taxichaufför som tror att CIA och regeringen är ute efter honom på grund av hans avancerade teorier om mänsklig kloning. Konstigt nog lyssnar ingen på hans ständiga varningar.

- Julio Chavez arbetar för CIA och avskyr sin postering i Malaysia. När en terrorist hittas död på ett rum på Grand förstår han att de kinesiska kommunisterna måste vara inblandade. Vilka andra skulle kunna ta död på en av de värsta arabiska terroristerna någonsin?

- Suleiman Salleh har återvänt till Malaysia efter att ha gömt sig i Indonesien i flera år. Den mest eftersökte mannen i Sydostasien har ett mycket viktigt uppdrag, men tror att han är förföljd av en homosexuell man.

- Fellatio Lim Boon Fatt är en hallick som har tappat bort en av sina flickor på Grand. Han tror att namnet Fellatio betyder "den grekiske makt- och önskeguden".

Alla dessa personer får uppleva hur deras vägar korsas en ödestiger natt på Grand och sedan på olika platser runt om i staden. Ning misshandlas av terroristen Ibrahim bin Ahmed, som har kommit till Malaysia för att överlämna en stor summa pengar till sina vänner i Jemaah Islamiyah. När hon ger igen ramlar han och slår skallen så svårt att han dör. Hon rafsar åt sig pengarna som han har strött ut över sängen och sticker. Det blir början på en lång och komplicerad jakt där bin Ahmeds partner Suleiman Salleh försöker få tillbaka pengarna och Ning och Terry, som ofrivilligt paras ihop under flykten, bara försöker klara livhanken. På vägen stöter de ihop med en tuff krogägare, en gammal man som letar efter sin katt, en korrumperad polis och en massa andra underliga typer.

Folk dör till höger och vänster, kulorna viner och det är konstigt nog roligt. Roligt på samma sätt som en fars där folk springer in och ut genom dörrar och missförstånden haglar och alla små detaljer till sist fogas ihop och visar sig passa precis. Brian Gomez driver med varenda fördom man kan tänka sig och skriver i korta lättlästa scener fulla av action. Här finns verkligen inte en död stund. Om jag någonsin har läst en bok som var som gjord för att filmatiseras så är det den här. Mengamuk!

För övrigt finns en novell av Brian Gomez i svensk översättning, den heter "Vad äter bögar?" och hittas i Karavan 2010:4.

Days of Change

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om romanen Echoes of Silence av den malaysiska författarinnan Chuah Guat Eng. Jag tyckte mycket om den, så när jag såg att Chuah hade kommit ut med en ny roman var jag ju tvungen att läsa den också.

Den nya boken heter Days of Change och handlar om Hafiz, en 55-årig man i fastighetsbranschen som har varit med om en olycka. Han har ramlat ner i en ravin och tappat minnet. Nu är han hemma igen och mår bra fysiskt, men av någon anledning känner han en stark motvilja mot sin vackra unga fru och klarar inte av att tala med en psykolog om sina problem. Vad han gjorde uppe vid ravinen har han inte heller något minne av.

Situationen plågar honom och han bestämmer sig för att börja skriva dagbok med utgångspunkt i hexagram från den kinesiska spådomsboken Yijing (I Ching). Han flyttar ut ur huset och bosätter sig i en tom lägenhet som han har ägt länge men aldrig använt sig av. I takt med att han skriver kommer minnena tillbaka. Men kan han verkligen lita på dem? Är det sanningen han minns, eller bara fantasier?

Days of Change kunde ha varit en mycket bra roman, om det inte vore för att den är alldeles för tätt sammanlänkad med Echoes of Silence. En underlig åsikt, kan man tycka, med tanke på hur mycket jag gillade den första romanen. Men här känns det mest som om kopplingen mellan böckerna är till för att Days of Change ska kunna dra nytta av den första romanens popularitet. Hafiz är den pojke som växte upp tillsammans med Michael, mannen som var förlovad med Ai Lian, huvudpersonen i Echoes of Silence. Ai Lian och hennes dotter Anna dyker upp här och var i romanen, men egentligen har de ingen betydelse för bokens handling. Den hade fungerat lika bra utan kopplingarna till Echoes of Silence, och just därför blir det litet krystat att läsaren hela tiden förutsätts ha läst och komma ihåg den första romanen. För mig sänker det betyget en hel del.

Det som fastnar är beskrivningen av laglösheten, att mäktiga människor kan göra som de vill med andras liv och egendom. Att de kan bränna upp hus, driva bort människor från deras jord och komma undan utan straff för att de har de rätta kontakterna. Det får mig att tänka på den indonesiska romanen Saman, också en alldeles utmärkt bok om våld och exploatering.

Någon gång ska jag försöka få tag på Chuah Guat Engs noveller också - dem ser jag verkligen fram emot att läsa.

Science Fiction från Malaysia

Ibland trillar det samtidigt ner en massa saker som hör ihop på något sätt, utan att man vet varför (om ni förstår vad jag menar). Idag hittade jag t.ex. en länk till denna korta artikel om science fiction från Malaysia, och vem nämns där om inte Shih-Li Kow?

Tunku Halim har jag faktiskt tänkt läsa, jag har beställt hans bok Vermillion Eye trots att jag hade lovat mig själv att inte köpa några nya böcker den närmaste tiden ...

(Bild: Kathryn Chong, ur hennes prisbelönade serie Puppet Eyes, som nämns i artikeln)

Läsartankar

Det är alltid roligt när någon läser det man har översatt och uppskattar det (eller åtminstone funderar kring det). Igår fick jag per mail en liten bok med texter som en klass på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås har författat efter att ha läst novellen "Hos farmor Pathy" i tidskriften Karavan 2010:1.

Novellen, som är skriven av Shih-Li Kow och har originaltiteln "Into Grandma Pathy", är en kort och litet mystisk historia om en pojke vars bevingade far misshandlar honom, och en farmor i vars mage små utsatta varelser kan få skydd. Eleverna hade väldigt skilda åsikter om texten och hade också tolkat den på många olika sätt.

Jag blev jätteglad över att läsa texterna! Hoppas att det finns fler lärare som vågar sig på att använda litet "underliga" berättelser från olika länder i världen i sin undervisning.

En annan novell av Shih-Li Kow finns faktiskt att läsa här på bloggen, för den som vill. Den är betydligt mer "realistisk" och har en något ljusare ton. När ni är klara med den ska ni genast gå och leta upp Karavan på biblioteket och läsa "Hos farmor Pathy"! Dessutom kan ni passa på att köpa det senaste numret (som kom i mellandagarna) för där finns en i mitt tycke mycket bra novell av Brian Gomez (också från Malaysia) som heter "Vad äter bögar?" och som handlar om vad man gör när ens son berättar att han tänker ta med sin pojkvän hem på middag.

Body 2 Body

Eftersom Stockholm Pride inleds idag passar det kanske bra att skriva om en bok med noveller på queer-tema. Dock inte från Kina den här gången, utan Malaysia. Body 2 Body (Matahari Books, 2009) är en samling noveller och korta essäer om och av homosexuella kvinnor och män. Boken är den första i sitt slag och i förordet berättar redaktörerna, Jerome Kugan och Pang Khee Teik, hur de redan 2003 bestämde sig för att ge ut en bok på temat, inspirerade av (eller kanske ska man säga "upprörda över") de uttalanden som gjorts av den dåvarande ministern för nationell enhet och social utveckling, som klagade över att det fanns för många feminina män och maskulina kvinnor i Malaysia. Det visade sig vara svårt att få in bidrag till boken, då få författare var redo att ta den kritik som oundvikligen skulle drabba dem om de skrev något på queer-tema.

Men så småningom lättade det och 2008 gjorde man ett nytt försök. Den här gången gick det bättre, och alla författare som bidragit till antologin har gjort det under eget namn - redaktörerna godtog inga pseudonymer.

Så vad kan man då säga om Body 2 Body? Ja, till att börja med ska man nog inte läsa en novellsamling av den här typen i ett svep, eftersom man lätt blir litet övermätt på temat. Ett antal av berättelserna handlar om svårigheterna med att komma ut som homosexuell eller om att dölja vem man är för skolkamrater och familj. Det är överhuvudtaget en ganska mörk bild som målas upp av situationen för homosexuella i Malaysia (förmodligen för att det är så verkligheten ser ut). De flesta bidragen gör inget djupare intryck på mig eftersom de känns ganska förutsägbara och är rätt likartade. Men några av novellerna står ut litet mer. Här finns till exempel två intressanta historier av författare som jag tidigare har skrivit om på den här bloggen, O Thiam Chin och Shih-Li Kow (vars berättelse har ett överraskande slut).

Jag tycker också mycket om novellen "The Man from Berali Carpets" av Maya Tan Abdullah som handlar om en polis och hans oväntade förälskelse i en blind mattförsäljare som han betraktar på avstånd och aldrig vågar närma sig. För honom blir kärleken ett oväntat inslag av ömhet i en mycket brutal och smutsig vardag, samtidigt som den förstås är något hemligt som han aldrig kan avslöja för sina kollegor.

Tan May Lees "The Wives' Story" handlar om två kvinnor som är gifta med samma man. Andrahustrun är ung och oerfaren och förstahustrun får i uppgift att instruera henne. När maken vill ha dem bägge i sängen på samma gång lyder de för att de måste, men snart börjar det hetta till på riktigt mellan dem och mannen blir utan att ana det bara ett alibi för deras kärleksmöten.

Bäst är kanske den novell som inleder samlingen, "What do Gay People Eat?" av Brian Gomez. Här är perspektivet för en gångs skull inte den homosexuelles utan hans föräldrars, och utgångspunkten är inte att de föraktar honom utan att de vill honom väl. En ung man ska för första gången ta med sin pojkvän hem på middag till föräldrarna. Fadern, som är historiens berättare, vill verkligen visa att han accepterar sin son och hans läggning. Men han vet nästintill inget om homosexualitet och oroar sig för att han ska göra fel. Vad äter bögar? Kan man bjuda dem på lammgryta, eller vill de bara ha små snittar med ost till middag? Det blir en omvälvande eftermiddag, men något säger mig att allt slutar ganska bra för just den familjen. Roligt är det också.

Andra inlägg om litteratur som rör homosexualitet på den här bloggen:

- Tvål, en novell av Chi Ta-Wei
- Recension av romanen Quiet Time av Johann S. Lee
- Kärlek mjuk som vatten av Wang Xiaobo

Men inget om lesbiska kvinnor! Nu får jag nog skärpa mig, märker jag...

Boksugen

Via Bibliobibuli hittar jag nyheten att Chuah Guat Engs andra roman, Days of Change, kommer ut i handeln om ungefär två månader. Jag var ju väldigt förtjust i hennes förra roman, Echoes of Silence, så den här boken kommer jag helt säker att köpa. Synd bara att den inte finns i Kindle-format, nu när jag har blivit så modern...

Boken handlar om Hafiz, vars namn betyder "bevararen" eller "han som minns". Men Hafiz lider av minnesförslust efter att ha ramlat ner i en ravin i Ulu Banir. För att återfå minnet använder han sig av Förvandlingarnas bok, Yijing. I takt med att minnena återvänder fyller han sina dagböcker med anteckningar om sitt tidigare liv och vad som egentligen hände innan han föll ner i ravinen. Och läsaren får följa hur det malajsiska samhället har förändrats sedan självständigheten 1957.

Så här börjar boken (jag har tjuvkikat på Amazon.com):

21st August 1997

Tonight I was back in the ravine, tumbling down the river, too cold to feel wet, too frightened to feel pain, fighting for breath, knowing I had to call on the mercy of God, aloud, without faltering in word and in faith. But knowing that to open my mouth was a certain death. I heard the beginning of a scream, felt it collecting at the base of my throat. Then mercifully the light came on and Rubiah was shaking me awake, asking if I was all right, asking over and over: What's happening to you? What's happening to you? The one question I can't answer, the one question that even in broad daylight has the power to hurl me back into a ravine of my own private hell, into the black, merciless waters of self-pity.

I couldn't sleep after that. I came here to the study, to spend the rest of the night. Cruel. That was cruel. Rubiah was concerned, frightened. I could, should have said something, but all I wanted was to be alone - . Why can't I be honest even in my most secret thoughts? Let me say it. Honestly. Just this once. All I wanted was to get away from her.

But I don't know why.

Tystnadens ekon

Nu när jag ändå är inne på kvinnliga kinesiskättade författare från Malaysia som skriver på engelska passar det bra att ta upp en roman som jag läste tidigt i höstas, Echoes of Silence av Chuah Guat Eng. Echoes of Silence publicerades första gången 1994 och var då den första romanen på engelska av en malaysisk författarinna. Den blev oerhört uppmärksammad och har fortsatt att läsas av studenter, litteraturforskare och vanlig allmänhet. Kanske är det inte helt fel att hävda att den blivit ett slags modern klassiker.

Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att Echoes of Silence är en kriminalroman, för i centrum för berättelsen finns ett brutalt, ouppklarat mord som hänger som en skugga över huvudpersonerna under många år innan gåtan slutligen får sin lösning. Men det vore som sagt att göra det enkelt för sig. Echoes of Silence är mer än en deckare, och den samhälls- och kulturkritik som romanen är full av är inte den sorts litet pliktskyldigt påklistrade alibi som många svenska deckarförfattare lägger sig till med för att få sina alster att verka tyngre och finare, utan snarare berättelsens kärna.

Huvudpersonen i Echoes of Silence är Lim Ai Lian, en ung kinesisk-malaysisk kvinna som ser tillbaka på sitt liv. Det inledande stycket i romanen lägger grunden för allt som ska komma:

In March 1970, as a direct result of the May 1969 racial riots, I left Malaysia. I had only one objective: to find a safe, orderly, predictable place to live in. A place where I could sink into obscurity and, as a tiny minority of one or at most two, never present a threat to anyone. I was eighteen years old.

Ai Lian lämnar alltså Malaysia på grund av de raskravaller 1969 då mängder av kineser mördades av sina grannar, av polisen och av den malaysiska militären. Raskravallerna återkommer ofta i kinesisk-malaysisk litteratur, ibland som huvudtema för en berättelse, ibland som en mörk skugga i bakgrunden. Ai Lian och hennes föräldrar känner sig inte längre trygga. De trodde sig vara fullvärdiga medborgare och inbillade sig att de var lika mycket värda som andra malaysier. Nu vet de att de när som helst kan jagas från sitt hem eller kanske till och med mördas. Det ironiska är att Ai Lians föräldrar, och framförallt hennes mor, alltid har strävat efter att bli något mer än bara kineser och helt har brutit kontakten med sina egna familjer, som inte är tillräckligt fina och moderna.

Like all snobs, we lived in constant fear of doing something wrong. My mother, who never talked about her parents either, scoured the pages of her monthly and weekly magazines for tips on etiquette, for social niceties such as whether the Queen of England poured her tea before or after the milk. My father insisted on surrounding himself with British things, right down to his socks and shoe-laces. …
Whatever my parents’ reasons for breaking away from their past, the result was the same: stranded in a cultural vacuum, we began to absorb the only set of values and traditions made available to us by an understood language and its pervasive media. We became westernized not by choice but by default. The racial riots of May 1969 forced us to rethink our position. Besieged and beleaguered but emotionally unable to take sides, we came face to face with the misfortune of being Chinese without feeling particularly Chinese, in what suddenly appeared to be an anti-Chinese world.

Ai Lian flyr till Tyskland, men redan efter en kort tid där träffar hon Michael Templeton, en engelsk-malaysisk student, som blir hennes stora kärlek. Några år senare reser hon tillbaka till Malaysia för att träffa sin döende far och gör då ett besök på familjen Templetons plantage. Samma dag hon anländer mördas en ung kvinna, Michaels fars fästmö. Även om mordet och sökandet efter den skyldige driver berättelsen framåt är det egentligen inte mordgåtan som är det viktiga. Istället är det Ai Lians funderingar kring identitet, kopplad till språk och etnisk tillhörighet som står i centrum.

Känslan av att känna sig som något annat än hon egentligen är lever kvar hos Ai Lian under många år. När hon är ute med Michael och ser andra kinesiska kvinnor tillsammans med vita pojkvänner föraktar hon dem och föreställer sig dem som outbildade lycksökerskor som försöker gifta upp sig – tills hon plötsligt inser att det är exakt så hon själv måste se ut i omgivningens ögon. Att hon har en universitetsutbildning och ett välbetalt arbete betyder inget: den som ser henne promenera arm i arm med Michael ser bara en asiatisk slampa som är ute efter en västerländsk man. I takt med att tiden går känner Ai Lian ett allt större behov av att få klarhet i sin egen familjs historia, men också av att ta reda på vad som låg bakom mordet.

Till sist visar sig också mordgåtan ha långa rötter som är intrasslade i samma härva av etnicitet, identitet och osäkerhet, samma efterverkningar av kolonialismen, samma desperata försök att dölja en fattig, oansenlig bakgrund och skapa något nytt och bättre för sig och sina närmaste. Men mycket mer än så kan jag ju inte avslöja här.

Chuah Guat Eng är född 1943 och har publicerat två romaner och en novellsamling. Hon undervisar i ”creative writing” på Universiti Putra Malaysia och har en blogg där hon då och då gör inlägg om framförallt malaysisk litteratur på engelska. Som en introduktion eller ett smakprov på de tankar som dyker upp i Echoes of Silence kan man med fördel läsa hennes essä ”Thoughts from a disappearing island”, som handlar om hennes egen familjebakgrund och om det multietniska malaysiska samhället.

Shih-Li Kow

Om någon undrar vem författaren till novellen "Persikoblomsöde" är, så kan jag berätta att Shih-Li Kow är en kinesiskättad författarinna från Malaysia (född 1968), som skriver på engelska.

Än så länge finns hon publicerad i två böcker. Den första är News from Home från 2007, där hon och två andra malaysiska författare, Chua Kok Yee och Rumaizah Abu Bakar, bidrar med tio noveller var. Det är ur denna samling som "Persikoblomsöde" är hämtad.

2008 kom så hennes första helt egna novellsamling, Ripples, som rönte stora framgångar bland kritikerna och nominerades till både till Commonwealth Writers' Prize och Frank O'Connor International Short Story Award.

Bägge novellsamlingarna (som båda är mycket läsvärda) är publicerade av Silverfish Books, i deras serie "Malaysian Literature in English". Shih-Li Kow är utbildad kemiingenjör och bor för närvarande i Kuala Lumpur.

Jag är mycket glad att hon var snäll och lät mig publicera min översättning av hennes novell!

Persikoblomsöde av Shih-Li Kow

Vi satt inne på spåmannens kontor alla tre, i en skrubb på åtta gånger tio fot innanför skräddarens ateljé. Genom glasfönstren i väggen kunde man se tygbalar i olika nyanser av grått, blått och svart. Förutom utsikten var allt förvånansvärt affärsmässigt. Jag hade åtminstone förväntat mig litet rökelse, diverse gudabilder eller ett antal fengshuidiagram, men kunde inte se några.

Jag satt på en stoppad skrivbordsstol, en sådan som man brukar ha på kontor. Connie var tyst och jag antog att hon hade slutat gråta. Jag kunde inte se hur hon såg ut bakom de stora, ogenomskinliga solglasögonen i Jackie O-stil. Hon hade gråtit med djupa, snyftande andetag hela vägen hit i bilen, och mellan snyftningarna flämtade hon än en gång fram historien om hur hon hade kämpat för att försörja sin förlupne make när han var yngre. För sjätte gången fick jag höra hur hon hade varit tvungen att åka buss till jobbet så att han kunde investera bilpengarna hon sparade i sitt numera framgångsrika handelsbolag. Hennes gråt övergick alltid till ett gällt gnällande när hon, som vanligt, sade: ”Hur kunde han göra så här mot mig? Hur kunde han lämna mig för en billig tjugoårig slampa efter allt jag har gjort för honom?”

Enligt Datin Tai, en av de vänner vi brukade äta lunch med, arbetade den ”billiga slampan” deltid som caddie på golfklubben där Connies man brukade spela. Sött ansikte och snygga ben – men det sade vi förstås aldrig när Connie var i närheten.

Spåmannen harklade sig. Han var en kort man som bar sin lätt smutsiga t-tröja nedstoppad i polyesterbyxorna, som antagligen hade sytts av skräddaren ute i butiken. Hans ansikte var slätt, glansigt och opersonligt. Om han hade haft mer hår skulle det ha varit svårt att avgöra hur gammal han var.

”Vem är det som vill se sitt öde?” frågade han på kantonesiska och nickade frågande mot Connie och mig. Det var därför jag var här. Connie behövde en tolk och resten av lunchgänget behövde insiderinformation om det som skulle ske.

Jag pekade på Connie och berättade om hennes bekymmer. Jag har aldrig varit särskilt mycket för detaljer och det tog mig mindre tid att dra historien än vad det tar att lyssna till en av de där reklamsnuttarna i radion.

”Datin Tai rekommenderade er”, sade jag när jag hade redogjort för fakta på ett enligt min mening tillräckligt noggrant sätt. ”Kommer ni ihåg henne? Datin Tai från Damansara? Hon sade att ni hjälpte henne när hon hade samma sorts problem för två år sedan.”

Datin Tai hade under en tre timmar lång sushi-lunch mycket detaljerat beskrivit hur spåmannen räddade hennes man ur klorna på en ”lycksökande barflicka från helvetet”. Det hade förekommit recitation och talismaner som skulle gömmas på olika platser i hemmet. Hon var övertygad om att hennes make strax därefter hade kommit till insikt och numera var ännu mer framgångsrik i sina affärer. Connie var skeptisk men på gränsen till desperat. Jag föreställde mig hur hon greppade efter de halmstrån i form av talismaner som Datin Tai erbjöd henne.

Spåmannen frågade vilket år, vilken månad och vilken tid på dygnet som Connie var född. Vi var förberedda. Vi hade skrivit ut både hennes och makens uppgifter på företagets brevpapper. Det var det kinesiska datumet som efterfrågades, och Connie hade låtit kontorspersonalen leta efter konverteringskalendrar på Internet i två hela dagar.

Åttio ringgit per spådom skulle det kosta. Etthundrafemtio ringgit om vi inkluderade en spådom för Connies man. Tio ringgits rabatt för två på en gång. Extra betalt för ytterligare tjänster. Datin Tais talismaner måste ha räknats som sådana valfria, kryptiska ytterligare tjänster.

På spåmannens bord låg en bricka med två högar färdigtryckta formulär – skära och blå. Han plockade upp ett skärt. Det hade det kryssliknande kinesiska tecknet för kvinna i ena hörnet. Jag antog att det blå formuläret var för män. Papperet var prydligt tryckt, som en ansökningsblankett på arbetsförmedlingen, med tomma luckor att fylla i, raka streck att skriva på och små underrubriker. T-tröjan var det enda som inte tycktes förenligt med spåmannens professionalism. Jag undrade om Connie lade märke till något av allt detta.

Hon satt som hon alltid gjorde när vi var ute och drack te – med benen prydligt i kors under bordet och händerna på handväskan som hon lagt i sitt knä. Idag hade hon sin nya, den med Louis Vuitton-monogrammet. ”Jag köpte den för att pigga upp mig litet”, hade hon sagt en av de där dagarna när hon bar sitt modiga, leende ansikte. Om det hade stått ett glas iskaffe på bordet framför henne skulle de hon kände ha trott att allt var precis som vanligt.

Connie var en stilig kvinna. Inte vacker eller ens söt, men med en förfining som dolde alla fysiska brister. En förfining som hade vårdats och utvecklats under år av noggranna studier och försök att lägga sig till med de mycket rikas vanor. Hon utstrålade en glans som polerats till perfektion med hjälp av pengar. Hennes man var tillräckligt välbärgad för att inte behöva någon av de titlar som den lokala aristokratin kunde dela ut, vilket innebar att han måste vara betydligt rikare än Datin Tais make.

Jag vände mig mot spåmannen. Han hade börjat muttra och det ryckte i fingrarna. Vänstertummen vidrörde de andra fingrarna på handen, en åt gången. Kulspetspennan flög över det rosa formuläret, ett nummer här, ett ord där. Luckorna fylldes i. Connies öde beräknades och sammanställdes, likt svaret på en matematisk ekvation.

Jag sträckte ut armen och grep tag om Connies hand. Hon log och två svarta rännilar dök upp under de mörka solglasögonen. Tårarna fick mascaran att rinna igen. En grå droppe lösgjorde sig från hennes kind och droppade ner på handväskan. Jag viftade med fingret över mitt ansikte för att visa henne. Hon sade: ”Å!” och ”Å, nej!” när hon såg fläcken på väskan. Sedan baddade hon den med en näsduk innan hon torkade tårarna.

Spåmannen läste nu snabbt igenom en bok med rött omslag och tidningspapperssidor som liknade en billig ordbok. Jag kände igen den – Tong Shu. Den kommer ut i ny upplaga varje år, och redogör för liv och öden med utgångspunkt från enkla fakta som födelsedatum och födelsetid. Alla som har denna grundläggande information kan få sitt liv serverat, år för år, som ett livstidshoroskop. Ett öde som fullkomligt bortser från alla andra variabler och sociala faktorer som utbildning, samhällsställning eller geografiskt läge. Om Tong Shu säger att du ska gifta dig vid sexton års ålder så gör du det, oavsett om du är kines eller islänning. Jag undrade om Connies spådom verkligen skulle stämma.

Spåmannen slog igen boken och lade ifrån sig pennan. Det var något slutgiltigt över hans sätt att släta ut det skära formuläret med handen. Jag rätade på mig i stolen, redo att göra min plikt. Jag måste försäkra mig om att Connie förstod allt han tänkte säga. Datin Tai hade påmint mig om att inte glömma den minsta detalj. Hon och de andra skulle vara idel öron under lunchen i morgon, och jag måste kunna redogöra sanningsenligt för alla de smaskiga delarna.

”Jag har gjort en läsning av både ditt och din makes liv. Ditt öde är ganska bra, faktiskt, men litet svårt. Jag ser en mängd arbete. Du måste arbeta för allt. För pengar, för hälsa, även för kärlek. Inget kommer lätt till dig.”

Han fortsatte att berätta att hennes föräldrar hade dött när hon var åtta och beskrev hur hon hade varit tvungen att arbeta för att kunna fortsätta i skolan. Jag lade allt på minnet.

”Tjugotvå år gammal, gifte du dig. Din man var rik och du gjorde honom rikare. Du ger honom mycket tur.” Jag upprepade allt på engelska. Jag föreställde mig hur Datin Tai skulle fråga: ”Är du säker på att det var vad han sade? Sade han att hon gjorde honom rikare, eller att hon gjorde honom rik. Jag trodde att de var fattiga i början? Du vet, den där historien om bilpengarna?”

Connie lyssnade på mig medan hon nickade och snyftade. En liten hög av hopskrynklade pappersnäsdukar tornade upp sig på bordet. Jag tyckte synd om henne. Det kändes konstigt. Jag var mer van vid att avundas hennes perfekta, välbärgade liv.

”Men din man är komplicerad. Han är född med ’dou fa wan’, persikoblomsöde. Playboyöde. Kvinnor kommer och går i hela hans liv, men tre gånger råkar han ut för verkligt intrång, seriösa förhållanden.”

Jag upprepade. Connie sade: ”Tre gånger? Men vad ska jag göra då? Hur kan jag påverka hans öde, bryta cirkeln? Fråga om han har något att ge mig.”

Efter ett avbrott för översättning, som i en dåligt redigerad film, svarade spåmannen: ”Du kan inte påverka hans öde. Bara han kan ändra det, om han vill.”

”Men han vill inte. Han vill skilja sig från min vän och gifta sig med den andra kvinnan.”

Spåmannen tog av sig glasögonen, lade dem på borde och suckade. Ända tills nu hade han vänt sig till mig när han talade. Nu såg han rakt på Connie. Han sade: ”Var snäll och översätt den här frågan för din vän. ’Skilde sig inte din man från sin första hustru för att gifta sig med dig?’”

Vi körde därifrån i tystnad.


(Foto: candinski på Flickr.com)