Buktalarens dotter

Häromdagen var det någon som twittrade ut några lite obehagliga bilder från buktalarmuseet Vent Haven där man kunde se mängder av gamla buktalardockor sitta och stirra tomt framför sig. Det fick mig att tänka på en annan bok i bokhyllan: Buktalarens dotter 《腹语师的女儿》av Lin Man-Chiu 林满秋. Lin kommer från Taiwan, men mitt exemplar av boken är publicerat på fastlandet.

Buktalarens dotter är en kapitelbok för barn i mellanåldern och en riktigt ruggig historia. Huvudpersonen, lilla Liur, är ett mycket ensamt barn. Hennes mor där när hon är liten och hennes far blir så deprimerad att han helt går upp i sin egen sorg. Fadern är läkare, men eftersom han inte klarar av att rädda sin fru eller ens inse att hon är sjuk innan det är för sent, bestämmer han sig för att ge upp sitt yrke. Under en studieresa till USA (dit hans föräldrar skickar honom för att det tror att det ska få honom att rycka upp sig) ger han sig ut på luffen, ner genom Sydamerika. Det enda Liur hör av honom på flera år är enstaka vykort.

Så småningom kommer han hem igen. Men han är inte ensam. Med sig har han en buktalardocka, Carola, och istället för att kommunicera direkt med Liur och de andra i familjen talar han genom henne. Liur upptäcker snart att dockan är levande. Hon är anden efter ett peruanskt barn som en gång i tiden offrades till gudarna och hon vill få en riktigt kropp igen -- Liurs kropp. Ingen tror förstås på Liur när hon berättar detta och till sist blir hon tvungen att själv konfrontera den onda dockan, men också sina egna samvetskval över moderns missfall och död (som hon känner sig skyldig till).

Buktalarens dotter var bra mycket läskigare än jag trodde när jag först såg de ganska söta illustrationerna av Huang Li-Pei 黄立佩. Kanske är berättelsen en aning för utdragen och kanske tar Liurs kamp mot Carola lite för många vändor, men författaren knyter fint ihop Liurs rädsla för sin egen skuld med skräcken för buktalardockan och jag tycker om att hon särskilt lyfter fram att också vuxna kan vara sårbara och svaga, så svaga att de ibland sviker dem de älskar allra mest.

Vill man inte läsa på kinesiska så finns Buktalarens dotter på engelska, översatt av Helen Wang och med titeln The Ventriloquist's Daughter.

A History of Singapore Horror

Nu när jag ändå är igång med Singapore/Malaysia-tema den här sommaren måste jag tipsa om Ng Yi-Shengs långa och intressanta artikel om skräck i litteratur och film från Singapore och Malaysia. Här finns många bra boktips, men tyvärr är det (som vanligt) inte alltid så lätt att få tag på böckerna.

Kappa Quartet

Den japanska mytologiska varelsen kappa borde kanske vara känd för alla vid det här laget - faktum är att den till och med har figurerat i ett nummer av Bamse för länge sedan. Som ni kan se om ni följer den här länken är kappan en varelse som kan vara både artig och mycket farlig. Den är också huvudämnet för Daryl Qilin Yams roman Kappa Quartet, som var nominerad till Epigram Books Fiction Prize 2015.

Kappa Quartet, som utspelar sig i Singapore och Japan, består av åtta olika historier som alla är länkade till varandra genom återkommande huvudpersoner. Historierna kretsar kring en ung man vid namn Kevin, som sägs ha förlorat sin själ - kanske har han aldrig haft någon. I den första berättelsen - "The Box" - tar Kevins oroliga mor kontakt med ett par specialister som försöker utröna vad som är fel med honom. I de andra får läsaren följa Kevin, en författare med skrivkramp, en grupp ungdomar (vars far var en av de specialister som undersökte Kevin), en man som har adopterat en kappapojke och många fler. Alla är knutna till varandra på sätt som de inte alltid själva är helt klara över.

Kappa-varelserna (borde man kalla dem kappor?) lever delvis integrerade i samhället. De har hål i huvudet - ibland ett, ibland flera - och är därför lätta att skilja ut, men tolereras i allmänhet även om vissa är lite rädda för dem. De kan trots allt bli livsfarliga. I en av novellerna utsätts den lille kappapojken för mobbning i skolan, i en annan är hans adoptivfar ute i skogen med en grupp specialister som söker efter en kappa som har mördat flera personer.

Det är inte lätt att beskriva handlingen i Kappa Quartet, eftersom den inte är så tydlig. Snarare bygger författaren upp en egen värld, där mytologiska varelser lever sida vid sida med människorna men alltid befinner sig på gränsen till att återfalla i sitt monstruösa tillstånd. Ett återkommande tema är irrandet, att gå vilse, att leta efter en plats eller en person utan att riktigt veta var man ska söka och därför låta slumpen leda en. De olika berättelserna kompletterar varandra och författaren lyckas skapa en ganska kuslig stämning där kappa-varelsernas oberäknelighet hela tiden hänger som ett hot över människorna i deras närhet. Yam använder sig av antydningar, och genom att låta personer personer med underförstådda kopplingar få kontakt med varandra skapar han ett intryck av ett större samband som läsaren inte kan bli klar över men som ligger och lurar i bakgrunden. Vem är till exempel den mystiske Mr Five, som dyker upp då och då? Varför är kappa-varelserna så förtjusta i jazz? Vad var det egentligen som hände när Kevin och Haruhito möttes i förrådsrummet i vägtunneln? Det är skickligt gjort och jag tyckte mer om romanen ju längre jag läste i den. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den känns lite som en förövning, som om Yam bygger upp en värld han skulle ha kunnat göra ännu mer av. Och vem vet? Det kanske kommer. Yam skriver tydligen på en ny roman, men vad den handlar om har jag ingen aning om.

Jag blev hur som helst mycket förtjust i Kappa Quartet. Den har något eget, ett lågmält tilltal och en originell användning av japansk folktro som tvingar läsaren att tänka själv istället för att få allt skrivet på näsan.

De hundra gastarnas gata

Vissa noveller är litet för långa för att fungera i den här bloggen. Vilken tur då att man ibland hittar en översättning till ett annat språk som kan fungera för den som inte kan kinesiska. Här är ett exempel, novellen "Hundra gastar går förbi" 《百鬼夜行街》 av Xia Jia 夏笳, i översättning till engelska av Ken Liu och publicerad i Clarkesworld Magazine ("A Hundred Ghosts Parade Tonight"):

Awakening of Insects, the Third Solar Term:

Ghost Street is long but narrow, like an indigo ribbon. You can cross it in eleven steps, but to walk it from end to end takes a full hour.

At the western end is Lanruo Temple, now fallen into ruin. Inside the temple is a large garden full of fruit trees and vegetable patches, as well as a bamboo grove and a lotus pond. The pond has fish, shrimp, dojo loaches, and yellow snails. So supplied, I have food to eat all year.

En vacker spökhistoria med den där typiska kinesiska sentimentaliteten i precis rätt dosering. Xia Jia har skrivit en hel del noveller inom genrerna skräck/fantasy/science fiction och vill man läsa just den här novellen på kinesiska så finns den här.

Kinesisk mardrömssplatterroman

Det senaste året har jag läst ett antal kinesiska thrillers och äventyrsromaner som alla har varit mycket uppmärksammade och sålt i stora upplagor i Kina. Ingen av dem har varit särskilt bra. Istället blir det en tunn roman med inte särskilt anslående omslag som seglar upp på första plats på thriller/skräck/action-listan.

Berättaren i På ön 《岛上》 är en ung kvinna som sitter inspärrad på mentalsjukhus. När sjukhuset stängs skyfflas hon in i en lastbil tillsammans med en grupp andra och körs iväg mot ett okänt mål. Efter timmar i mörkret ställer fångarna till med upplopp och bilen välter. När kvinnan vaknar upp befinner hon sig i ett fångläger på en ö, där hon tillsammans med de andra fångarna tvingas arbeta från morgon till kväll med att tillverka små tygblommor som ska användas i konfektionsindustrin. Fångarna bor två och två i enkla skjul och förväntas i huvudsak sköta sig själva. De har fått välja en ledare som har vissa privilegier men också delvis fungerar som kontrollant. Ön ägs av den mystiske kapten Kang, som bor på andra sidan om den förbjudna skogen, ett område som inhägnas av elektriska stängsel och dit fångarna inte får gå. Kapten Kang visar sig aldrig, men håller uppsikt över fångarna med hjälp av kameror som sitter uppsatta i skjulen och arbetsrummet. De två personer som mer direkt griper in i fångarnas liv är en stum men muskulös vakt, Awu, och den namnlöse Funktionären som är hans överordnade.

Fångarna på ön är alla personer som hamnat i samhällets utkant: några är mentalsjuka, en är politisk dissident, en har genomgått en operation och bytt kön från man till kvinna, en är bara ett litet barn. Hänvisade till varandra och utlämnade åt Funktionären och kapten Kang försöker de uthärda smuts, kyla och hunger. Det monotona arbetet avbryts bara för att fångarna ska få sova eller delta i långa möten där Funktionären tvingar dem att bekänna allehanda brott eller förnedra sig på olika sätt. Berättaren, Xiaolian, får till exempel höra att hon lades in på sjukhuset efter att ha mördat sin älskare, herr Ming och hans fru. Är det sant? Xiaolian vet inte själv. Hon minns herr Ming och att hon älskade honom, men vad som hände med honom och hans fru kan hon inte komma ihåg. Kanske har hon mördat honom, kanske inte.

Mellan fångarna utspelas en mängd mindre dramer. Försvunna smycken, sexuella förbindelser och avundsjuka får dem att hela tiden käbbla inbördes istället för att samarbeta och hjälpa varandra. Vid sidan om den lilla pojken är Xiaolian yngst i gruppen och den som är mest inriktad på att fly. Hon försöker ett flertal gånger och hamnar som straff i ”sjukrummet” där Funktionären ger henne elstötar och injicerar droger i hennes blod. Trots det ger hon inte upp.

På ön är en märklig historia. Till en början händer inte mycket. Fångarna bråkar inbördes, kapten Kang är en underlig skuggfigur och som läsare har man ingen aning om vart berättelsen är på väg. I bokens sista fjärdedel utvecklar sig det hela dock till en riktig splatterroman. Fångarna dör en efter en, blod och kroppsvätskor flyter, liken ruttnar och maten tar slut. Xiaolian och Awu (som har förälskat sig i henne) flyr genom en underjordisk tunnel, men blir instängda i en källare tillsammans med den döde kapten Kang. Till sist är bara Xiaolian kvar och stapplar runt i mörkret som en zombie, utmärglad och naken. Och då kommer byggnadsarbetarna som Funktionären har hyrt in för att göra om ön till en semesteranläggning…

Jag vet inte om På ön är någon strålande roman. Den är inte alltid särskilt logisk och det finns vissa tankevurpor som stör när man läser den. Men den fascinerade mig. Xiaolian är en dubbeltydig berättare och det dröjer länge innan läsaren (och Xiaolian själv) får vet vad som egentligen hände med herr Ming. Och stämmer det verkligen att Xiaolians mamma var en självisk kvinna som förgiftade henne med droger och placerade henne på sjukhuset för att bli av med henne? Från början verkar det så, men så småningom dyker det upp skäl att tvivla på den beskrivningen. Xiaolian kanske inte är riktigt så frisk som hon själv påstår. Är På ön bara en skräckroman eller är den en allegori – och i så fall över vad? Finns här en djupare mening? Man kan göra många tolkningar av olika scener i romanen. Dessutom fastnade jag också för den alltmer groteska utvecklingen i slutet av boken. Inte för att jag är en person som gillar när blodet stänker åt alla håll – normalt är jag mycket mer förtjust i berättelser där spänningen mest handlar om det man INTE får se och där man bara väntar på något som kanske kommer att hända – men det är något med Xiaolians helvetesvandring som är oemotståndligt. Man vill helt enkelt veta hur det hela ska sluta. Det går inte bra, så mycket kan jag säga.

Och sedan, när man kollar upp författaren Ren Xiaowen 任晓雯, så visar det sig att hon är en oerhört späd och vacker liten kvinna som även ägnar sig åt att marknadsföra te och arrangera kinesiska teceremonier. Bara en sådan sak.

Sven Hedin på övernaturliga thrilleräventyr

Hmm... Det här måste man ju nästan läsa, eller hur? En skräckthriller med övernaturliga inslag och Sven Hedin som en av huvudpersonerna. Det är succéförfattaren Naduo 那多som ligger bakom boken, vars handling sammanfattas så här på kinesiska nätboklådors webbplatser:

Början av 1911. De mystiska experiment med psykiska krafter som utförs av Sigmund Freud, Salvador Dali, Stefan Zweig och upptäcktsresanden Sven Hedin fortsätter och förgrenar sig snabbt i Kina. Skallbenet från en enastående mäktig trollkarl blir det nya föremålet för deras tillbedjan.

Låter som något för mig! Bara den nu är bra också. Orakelbensskärvor 《甲骨碎》(som romanen heter) är andra delen i en serie, men kan tydligen läsas som ett fristående verk. Den första delen heter Hundraårsförbannelsen 《百年诅咒》och har Stefan Zweig som berättare. Jag vet inte om Sven Hedin dyker upp redan där eller om han bara finns med i roman nummer två.

Tyvärr lär det ju ta två månader innan jag får böckerna från Dangdang, så det får väl bli höstens läsning, antar jag. Men det kan i och för sig passa bra med litet mysterier i höstmörkret. Om man vill få en förhandstitt kan man kolla in böckerna på Sina, där man har lagt ut smakprov på både Hundraårsförbannelsen och Orakelbensskärvor.