Några koreanska romaner (i engelsk översättning)

Jag har läst ett antal koreanska romaner och novellsamlingar i engelsk översättning de senaste månaderna, så jag gjorde ett slags samlingspost här, ifall någon vill ha boktips. Det kommer mycket spännande i översättning från Korea och Japan just nu.

Tower av Myung-hoon Bae
Novellsamling som kretsar kring det enormt höga tornet Bönstjälken, som fungerar som ett eget land. Bönstjälken befinner sig ständigt i fara, hotat av terroristgruppen Cosmomaffia. Någon enstaka novell svajar lite, men de flesta är bra, för att inte säga briljanta. Bäst tyckte jag nog om "The Elevator Maneuver Exercise" och "Fully-Compliant". Humoristisk och fantasirik science fiction. Jag önskar att mer sånt här översattes till svenska.

 

Kim Jiyoung, Born 1982 av Cho Nam-Joo
Kim Jiyoung, välutbildad hemmafru och frustrerad maka, får ett sammanbrott som tvingar henne att uppsöka psykolog. Hur hamnade hon där? I romanen följer läsaren hennes liv från födseln till sammanbrottet. Allt berättat i en mycket rak och enkel stil, utan krusiduller och med en mycket tydlig agenda: att visa hur kvinnor förtrycks av det patriarkala systemet. Jag borde nog ha tyckt att boken är tråkig, för det finns ingen annan intrig än Jiyoungs liv och språket är inte mycket att hänga i julgranen (inte dåligt, bara inte märkvärdigt alls), men ändå fångade mig texten och fick mig att ivrigt läsa vidare, trots att jag visste hur det skulle sluta. En tragisk men tyvärr alltför sann bild av hur det kan vara att växa upp som kvinna i Korea, åtminstone om man föddes i början av 1980-talet.

Flowers of mold och Bluebeard’s first wife av Ha Seong-Nan
Två novellsamlingar med berättelser av det lite kusliga slaget. Ett ibland svårdefinierbart obehag smyger sig på under läsningen av novellerna, där en grupp grannar kanske blir mördade på en båtutflykt, en granne nästlar sig in och tar över huvudpersonens liv och familj, en kvinna inser att hennes pojkvän bär på en fruktansvärd hemlighet och så vidare. I alla berättelserna är det något som inte riktigt stämmer med huvudpersonerna eller deras omgivning, något som så småningom eskalerar och går bortom alla gränser. Obehagligt men också kanske lite monotont om man läser alla novellerna i ett sträck. Ta en då och då istället.

Seven Years of Darkness av You-Jeong Jeong
En ny (i alla fall på engelska) thriller av författaren till Généalogie du mal/The Good Son. Här handlar det om sonen till en man som dömdes för mord på ett antal personer, inklusive en ung flicka. I åratal har sonen levt med vetskapen om faderns dåd och ständigt tvingats bryta upp och byta skola när hans identitet avslöjats. Men var fadern verkligen skyldig? Och vem är det som hela tiden tycks så ivrig att förstöra sonens liv? Inte lika spännande som Généalogie du mal, men ändå rätt intressant.

Friend av Paek Nam-Nyong
Något så ovanligt som en nordkoreansk bestseller. Huvudpersonen, domare Jeong Jin Wu, kontaktas av sångerskan Sun Hee som vill skiljas från sin man Lee Seok Chun. Men i Nordkorea får man inte skilja sig hur som helst och domaren, som fungerar lite som en terapeut, träffar alla de inblandade och försöker se om äktenskapet kanske ändå går att rädda. Långsamt och metodiskt reder han ut hur motsättningarna har uppstått och försöker få parterna att förstå och uppskatta varandra igen. Under tiden hinner han också avslöja en korruptionshärva och tvingas tänka igenom sitt eget äktenskap och sin attityd till den forskande och ofta frånvarande hustrun. Friend är en långsam roman som kanske inte är superspännande att läsa, men det är intressant att följa domarens arbete och hans tankar kring förhållandet mellan äktenskap, arbete och samhälle.

The Hole av Hue-Young Pyun
Thriller som drar åt skräckhållet och vore det inte lite för enkelt skulle jag jämföra den med Stephen Kings Lida (Och titta! Nu gjorde jag det!) Oghi vaknar ur koma efter att ha kraschat sin bil under ett gräl med sin fru, som avled i olyckan. Den enda släkting han har är svärmodern, som lovar att ta hand om honom i hemmet, där han ligger förlamad från huvud till tå. Till en början går allt bra, men så småningom börjar svärmodern bete sig alltmer underligt och aggressivt. Vad är det för hemligheter hon har avslöjat om Oghi? Och varför gräver hon upp hans trädgård? Obehaglig, krypande spänning.

The Disaster Tourist av Yun Ko-Eun
Udda roman om Yona som arbetar på en resebyrå som arrangerar semesterresor till katastrofområden. När hennes chef börjar göra närmanden inser hon att hon är på väg neråt på karriärstegen. Snart skickas hon ut för att kontrollera en destination som inte är så populär längre. På väg hem därifrån begår hon ett misstag och tvingas ta sig tillbaka till ön för att vänta på hjälp. Då visar det sig att allt inte är vad det verkar vara … Härifrån tar handlingen raskt allt mer absurda vändningar och går från att vara lite småtrist och långsamlunkande till att bli fullkomligt oförutsägbar, på ett bra sätt.

Bästa skönlitterära prosan i Kina 2019

Årets lista, alltså. Skönlitterär prosa (eftersom jag aldrig ser några sammanställningar av bästa diktsamlingarna) utgiven i Folkrepubliken Kina. I år var listorna jag tittade på mycket spretigare än tidigare år och det verkade inte vara lika stor samstämmighet bland kritikerna om vilka verk som var årets bästa. Vissa böcker stod ändå ut lite extra, framförallt Alais Bland molnen, Ge Feis Månen över det övergivna templet och Zhou Kais Mossa. Det var också betydligt färre kvinnliga författare på listorna. Förra året diskuterades en hel rad romaner och novellsamlingar av kvinnliga författare i olika åldrar, men i år är det mer tunnsått. Nå, här kommer i alla fall en lista på de nio verk som jag har sett mest av i de sammanställningar jag har hittat, i bokstavsordning (enligt författarens efternamn/pseudonym):

• Alai 阿来, Yun zhong ji / Bland molnen 《云中记》
• Ge Fei 格非, Yue luo huang si /Månen över det övergivna templet 《月落荒寺》
• Jiang Yun 蒋韵, Ni hao, Anna / God dag, Anna  《你好，安娜》
• Mai Jia 麦家, Rensheng hai hai / Livet är så stort, så stort  《人生海海》
• Ren Xiaowen, Fu sheng ershiyi zhang / Tjugoen porträtt《浮生二十一章》
• Shuang Xuetao 双雪涛, Lieren /Jägare 《猎人》
• Zhang Xiu 张羞, E / Gås 《鹅》
• Zheng Xiaolü 郑小驴, Qu Dongting / Till Dongting 《去洞庭》
• Zhou Kai 周凯, Tai / Mossa《苔》  

Readymade Bodhisattva

Nu när kinesisk science fiction har slagit igenom så stort internationellt är det kanske inte underligt att också koreansk sf följer i dess spår. Readymade Bodhisattva är en samling noveller som är tänkta att ge ett smakprov på vad koreansk sf kan erbjuda. Det är en intressant samling och flera av novellerna är mycket bra.

De flesta av texterna har skrivits under de senaste femton åren, men i samlingen ingår också ett par noveller från slutet av 1960-talet, som förmodligen finns där för att ge ett smakprov på hur äldre koreansk sf såg ut. De känns mycket riktigt också ganska "gamla", även om Choi In-Huns "Empire radio, live transmission" är intressant som parodi på imperialistisk patriotism. Men bland de nyare novellerna finns många pärlor. Själv är jag förtjust i Pak Min-Gyus "Roadkill", en dystopisk framtidsvision av ett Stor-Asien där robotar har tagit över de enkla arbetena och de människor som på något sätt hamnat utanför eller inte anses kunna göra någon större nytta har förvisats från samhället. Robotar är det för övrigt gott om i samlingen - de förekommer i var och varannan novell. Titelnovellen "Readymade Bodhisattva" av Park Seonghwan är av en mer religiös-filosofisk natur och kretsar kring frågan om en robot som är skapad utan känslor och begär kan anses ha nått upplysning. Om svaret är ja, hur kommer det då att påverka människors strävan mot samma mål? I "Along the Fragments of My Body" av Bok Geo-Il skapar en robot konst av sina utbytta kroppsdelar, vilket i sin tur ger upphov till funderingar om kopplingen mellan kropp, själ och identitet.

Men Readymade Bodhisattva innehåller även andra sorters texter. "Storm Between My Teeth" av Lim Taewoon är en historia inspirerad av bland annat Predator-filmerna. Huvudpersonen, vars namn också är novellens titel, är en utomjordisk krigare vars uppgift är att hitta och tillintetgöra de andra krigare från hans hemplanet som har placerats ut på jorden. När striderna är över och bara segraren återstår kommer utomjordingarna att ta över planeten. Trots det blodiga temat är novellen skriven med stor humor, något som inte minst visar sig i krigarnas namn, som kan vara till exempel Pimples Born in Thunder eller Dried Snot Gifted by the Sun. Den ståtlige kämpens framfart får dock ett snöpligt och tankeväckande slut då hans sista och mäktigaste motståndare visar sig vara mycket obenägen att ta livet av dem hen har besegrat.

Bäst tycker jag nog ändå om novellen "Cosmic Go" av Jeong Soyeon, som handlar om en flicka vars stora dröm är att få resa ut i rymden. En olycka sätter stopp för hennes planer men ger henne så småningom nya möjligheter, då hennes funktionsnedsättning visar sig vara till fördel i miljön på rymdstationen.

Överlag är det en underhållande novellsamling, där också författarna presenteras ganska ingående, tillsammans med kommentarer om den valda novellen. Översättningarna är så vitt jag kan bedöma bra eller i vissa fall mycket bra. Däremot är jag inte helt förtjust i designen av inlagan: det känns som om redaktörerna har försökt få med så många noveller som möjligt (en berömvärd ambition) och att man därför har tryckt ihop texten så att den bitvis är riktigt svår att läsa, åtminstone för den som inte har helt perfekt syn. Samlingen avslutas med en text om sydkoreansk sf-fandom, skriven av en av redaktörerna, Sang Joon Park. Intressant och läsvärt, är min sammanfattning.

Readymade Bodhisattva är utgiven av Kaya Press och redigerad av Sunyoung Park och Sang Joon Park.

Alais stillhet

Den senaste tiden har jag läst om Alais 阿来 novellsamling Aba Alai《阿坝阿来》. Det är en samling berättelser som utspelar sig i den del av stor-Tibet som numera räknas till Sichuan och de flesta av dem har övernaturliga inslag eller bara en allmänt spöklik stämning. Men det som slog mig starkast nu när jag läste om den var tystnaden.

Det som är typiskt för tystnad är att den förstärker våra intryck av det som händer omkring oss. Tystnaden tvingar oss att fokusera, att koncentrera oss. Vartenda ljud som bryter den blir extra viktigt just på grund av att det omvärvs av tystnad. Och på samma sätt är det förstås ljuden som gör tystnaden till vad den är. Fullständig tystnad är död, men en tystnad som bryts av ett enda ljud framstår som betydligt starkare och mer betydelsefull. Ljuden ger tyngd åt tystnaden som omger den. Detta är en av de mest framträdande egenskaperna hos novellerna i Aba Alai.

Man kan till exempel titta på inledningen till ”Den röda räven”《红狐》. Jinsheng sitter under päronträdet och drömmer i sin egen trädgård. Man känner omedelbart lugnet sänka sig över berättelsen. Bortom popplarna sträcker floden ut sig, bred och grönblå. Och på stranden ligger stenarna, varma och fuktiga, som grå moln fulla av regn som inte har börjat falla än. Räven är också där. Hon sitter vid källan, ”en varelse som inte är rädd för att tiden ska spolas bort”, som inte ”nedslås av ensamheten”. Räven betraktar den förlamade, drömmande Jinsheng och i stilheten kan vi – läsarna – känna doften av knoppande päronblom och höra trädens kapillärer öppna sig och kippa efter luft.

Vad gör den här tystnaden med oss? Den skärper våra sinnen. Precis som Jinsheng är också vi allena, ensamma med texten. Vi väntar på att något ska hända. Och precis som Jinsheng är vi oförmögna att slita oss, vi måste stanna och se vad som ska ske när stillheten bryts. Tystnaden och stillheten tvingar oss att koncentrera oss på texten och läsa noggrannare än vi skulle ha läst en högljuddare, mer kaotisk text.

Det här sättet att inleda en text dyker upp i andra noveller av Alai. ”Fiskarna”《鱼》(och här tänker jag på en annan novell än den med samma titel som finns med i Aba Alai) börjar så här:

När jag först lärde känna fiskarnas natur tänkte jag att de var varelser som gladde sig åt tystnad och att de var lika tröga som spädbarnen, som – alldeles för små för att kunna tala – förtrollade stirrade på dem långa stunder i taget. På stranden, i skuggan av träden, låg dessa barn och sög på tummen medan de stirrade upp på de färgglada molnen på den höga, mörkblå himlen. Precis som fiskarna var deras klara blick oändligt fridfull och fjärran. Denna stillhet spred sig från de gröna, skogbevuxna träden runt dalen och från skorstensröken som långsamt svävade ut över byn. 

Än en gång drar Alai in oss i berättelsen genom att skapa en stillhet som kräver handling. Den här gången tar det lite längre tid att bygga upp stämningen, eftersom novellen är längre. Det vilar något drömlikt över det hela: träden, grödorna och djuren avger ”en doft som gör människor slöa” och männen ”låg i skuggan bakom de fallfärdiga skjulen och lyssnade på de kvardröjande, utdragna tonerna från kvinnornas sång som vinden förde med sig från mitten av de vida fälten”. Den drömlika stämningen förstärks av att fiskarna simmar genom gräset och lägger sina ägg bland växterna.

Att stiga in i en dröm är att gå in i en annan värld, en plats där ovanliga och underliga ting kan ske. Det är en plats bortom tid och rum där man måste överge sina gamla sanningar och övertygelser. Drömmar är mellanplatser, avskilda från den vanliga världen. Den sortens platser figurerar i många av novellerna i Aba Alai, inte bara som drömmar utan också som fysiska platser. Man går in i dem, passerar igenom dem, och när man kommer ut på andra sidan lämnar man allt som skedde där bakom sig – och trots det kan det ha förändrat ens liv. Huvudpersonen i ”Vilden” 《野人》har blivit strandsatt i en liten stad på grund av ett motorvägsras. Han bor några nätter på ett litet, dammigt hotell där han blir vän med ägarens son, en 10-årig pojke som plågas av mardrömmar om olyckan som dödade nästan hela hans familj. Hotellet påminner en aning om ett spöklikt gammalt slott i någon gotisk roman: det ligger långt inne i en dunkel, dyster gränd och är fullt av damm och mörka hemligheter. I det enkla hotellrummet berättar pojken Tenke om jordskredet som dödade hans mor och syster, och om de mystiska ”vildarna” som enligt legenden brukade leva utanför byn. På samma sätt som staden har skurits av från världen är hotellrummet avskuret från staden – en mörk och hemlighetsfull plats. Än en gång använder Alai tystnaden och stillheten för att skapa spänning:

När jag vaknade var det mitt i natten, tv-programmet hade tagit slut för länge sedan och vita snöflingor fladdrade över skärmen. Jag vet att jag måste ha drömt, för en lång stund låg jag där och stirrade på de glittrande prickarna på skärmen med min uttorkade mun öppen, i hopp om att några av flingorna skulle landa där. Vid det laget hade det slutat blåsa. I stillheten kunde jag höra floden Dadu brusande flyta förbi utanför stadsmuren.
Plötsligt bröts tystnaden av ett genomträngande skri. 

Än en gång bryts djup stillhet av ett ljud som förstärker den. Men det är inte alla tystnader som är likadana. I ”Robiniablommor” inleds berättelsen så här:

Plötsligt – en mättad doft av robinia.
Det är en helt vanlig natt i maj och Sherab vet inte var han är. Han vaknar ur sin dröm med en känsla av att det är alldeles för tyst och med ens känner han den mättade doften av blommor. Robiniablommor. 

Ännu en man som plötsligt vaknar mitt i natten, i ett ensligt rum mitt i en stad. Men även om de två scenerna påminner om varandra finns där några viktiga skillnader. Sherab är en gammal man som arbetar som vakt på en parkeringsplats. Hans son har byggt en vaktkur åt honom, ett glashus där han tillbringar sina dagar och nätter. För det mesta är han ensam. Sherab ligger i kuren, vars tak påminner om ”en djup och tyst bägare som har vänts uppochner, en bägare fylld med smaken av gångna tider”. Väckt av ett dånande ljud och doften från blommorna vill han ta sig till robiniaträden men kan inte lämna parkeringsplatsen.

Besviken vill han bara lyssna på den enorma tystnaden. Så långt han kan se, överallt dit det bleka ljuset från lampan når, är det tyst. Men i skogen, på åkrarna, i byarna där det inte finns något ljus, finns ljud, livets ljud. Vilda djur som rör sig, fåglar som talar i sömnen, spirande växter, vinande vind, unga män och kvinnor som möts i hemlighet för att älska … 

På samma sätt som Jinsheng och resenären i ”Vilden” tycks Sherab vara avskuren från världen. Men i hans fall är det något som är annorlunda med stillheten. Vanligtvis associerar vi tystnad med mörker, med natt och sömn (som i ”Vilden”) eller kanske med en fridfull, solig morgon (som den Jinsheng upplever i ”Den röda räven”). Men stillheten som omger Sherab är i någon mån abnorm. Han har placerats i glasbägaren och ljuset och tystnaden skär av honom från omgivningen som om han var ett specimen under observation på en vetenskapsmans arbetsbänk. Denna kombination av tystnad och genomträngande ljus är oroande, obekväm snarare än behaglig, och Sherab längtar efter sin ungdoms grottor, efter de mörka platser där föremål och varelser har liv och ljud. Tystnad och mörker kan vara skrämmande, men tystnad och ljus kan vara värre.

Det finns många inslag i ”Robiniablommor” som går igen i ”Den röda räven” och andra noveller i Aba Alai: en äldre man, drömmar, ett gevär, minnen av forna tider, av ungdom och jakt. De flesta berättelserna har en nästan gotisk känsla där gamla hemligheter och döda människor dröjer sig kvar och vägrar släppa taget. Men för mig är det stillheten som har gjort det djupaste och mest varaktiga intrycket: Alais sätt att bygga upp sina noveller så att stillheten stannar kvar, så att läsaren bär med sig något av denna stillhet ända till historiens slut, trots att saker och ting så småningom faktiskt börjar hända.

Unge Fär

Unge Fär – en levnadsteckning 
av Hu Shi

Vet du vem den mest berömde mannen i hela Kina är? Om jag säger hans namn så kommer du att känna igen det, för han är bekant överallt. Hans efternamn är Fär och han verkar finnas i varenda by i vartenda härad i varenda provins. Du har säkert sett honom och absolut hört andra tala om honom. Unge Färs namn är ständigt på deras läppar, eftersom han representerar alla kineser.

Unge Fär ser ut ungefär som du och jag. Han har ett par ögon, men ser inte så klart; han har två öron, men hör inte så bra; han har en näsa och en mun, men skiljer inte så noga på olika smaker och dofter. Hans hjärna är ganska stor, men minnet är tyvärr inte det bästa och han tänker inte särskilt långt.

Ofta säger han: ”Det räcker väl om det är på ett ungefär? Varför ska man vara så petig?”

När han var liten bad hans mor honom att gå och köpa farinsocker. När han kom hem med vitt strösocker istället skällde hon ut honom och då skakade han på huvudet och sa: ”Farinsocker, strösocker … det är väl ungefär samma sak?”

När han gick i skolan frågade läraren: ”Vilken provins ligger väster om provinsen Zhili?”

Unge Fär svarade: ”Shaanxi.”

”Fel!” sa läraren. ”Det är Shanxi, inte Shaanxi.”

”Äsch! Shaanxi och Shanxi är väl ungefär samma sak?” sa unge Fär.

Så småningom fick han arbete på ett växlingskontor. Han kunde skriva och räkna, men han var inte särskilt noggrann: ofta skrev han 1000 istället för 10, eller 10 istället för 1000. När kontorschefen blev arg och skällde ut honom fnissade han bara och sa försiktigt: ”Det är ju bara några nollor som skiljer! Det räcker väl att det är på ett ungefär?”

En dag var han tvungen att åka till Shanghai för att ordna med några viktiga angelägenheter. Han traskade iväg till stationen i maklig takt, men kom två minuter försent och missade tåget. Han stirrade efter rökpelaren från loket som försvann i fjärran, skakade på huvudet och sa: ”Jaha, då får jag väl åka i morgon istället. Idag eller i morgon – det är ju ungefär samma sak. Men jag tycker nog att det där järnvägsbolaget är lite väl petnoga. 8:30 och 8:32 är ju ungefär detsamma, eller hur?” Och så gick han muttrande hem igen, utan att riktigt förstå varför tåget inte kunde ha väntat i två minuter.

En annan dag blev unge Fär plötsligt sjuk och sa åt sin fru att genast gå till Östergatan och hämta doktor Wang. Hon skyndade iväg, men eftersom Wang inte var hemma gick hon till doktor Wong på Västergatan istället. När unge Fär, som låg hemma i sängen och plågades, fick syn på honom insåg han att frun hade hämtat fel person, men eftersom han var så sjuk och hade så ont ville han inte vänta längre och tänkte för sig själv: ”Wang eller Wong … Det är ju ungefär detsamma. Han kan gott få ta sig en titt på mig. Så doktor Wong, som var veterinär, undersökte honom och gav honom samma behandling som han skulle ha gett en ko. Strax före klockan ett på eftermiddagen lämnade unge Fär jordelivet.

Alldeles innan han dog stönade han fram: ”Död … eller … levande … Det är … ungefär … detsamma … Är det … på … ett ungefär … så duger det … åt mig … Varför … ska … man … vara … så nogräknad?” Han hade knappt avslutat meningen förrän han gav upp andan.

När unge Fär nu var död prisade alla hans sätt att bortse från problem och svårigheter, och att vara nöjd med det han hade. Visserligen hade han alltid varit slarvig, men han hade inte gått och burit på gammalt groll eller försökt göra upp räkningen med någon – ja, han var en riktigt god man. De gav honom en postum hederstitel: Mäster Flexibel.

Unge Färs rykte bara växte och spred sig. Oräkneliga människor började betrakta honom som en förebild och lärde sig att leva som han, och snart hade var och en blivit sin egen unge Fär. Och Kina ett latmaskarnas rike.

(Denna lilla novell skrev Hu Shi 1924, för att illustrera något han menade var ett typiskt kinesiskt karaktärsdrag. Här ett nyare reportage om samma tendens.) 

Moses på Slättlandet

Det var rätt stor hausse kring Shuang Xuetaos 双雪涛 novellsamling Moses på Slättlandet 《平原上的摩西》när den kom ut för ett par år sedan. Shuang är en av de hetare unga författarna i Kina och kopplas ofta ihop med Yu Yishuang 于一爽, Sun Yisheng 孙一圣 och Zhao Zhiming 赵志明 i en kvartett som har kallats "den grymma generationen".

Moses på Slättlandet är en ganska varierad novellsamling, även om många av novellerna handlar om yngre män i våldsamma miljöer med fattigdom och kriminalitet. Själv blev jag rätt förtjust i titelnovellen, en lång berättelse om hur en ung polis får i uppgift att ta tag i ett gammalt "cold case" som visar sig leda tillbaka till hans egen barndom. Det är en skickligt uppbyggd historia där spänningen hela tiden ökar och när man så småningom förstår hur det hela hänger ihop och bitarna faller på plats blir man både sorgsen och skakad. På vägen fram mot slutet får man en skildring av familjeliv och samhällsutveckling under tjugo års tid som trots att den är så kortfattad ändå får med väldigt mycket. En annan fin novell är "Mästaren" 《大师》 som handlar om en oerhört skicklig schackspelare och hans inte lika skicklige son. Den novellen finns översatt till engelska och kan läsas i Pathlight (som går att ladda ner gratis).

Bäst tyckte jag nog ändå om "Den långa sömnen" 《长眠》, en fullkomligt absurd novell om en man som kontaktas av sin före detta flickvän, som vill att han ska komma och begrava hennes sambo. En gång i tiden var de alla tre vänner, men när flickan övergav berättaren för den andre mannen, Xiao, upphörde vänskapen. Ändå åker berättaren dit för att hjälpa till. Ju längre resan fortgår, desto fler underliga saker händer. En mystisk buss för honom mot platsen dit han ska. Fiskar verkar gå att fånga i luften, den f.d. flickvännen har förskansat sig i sitt hus, den döde ligger i ett hål i marken, byborna försöker stjäla liket, kulorna viner om öronen och allt slutar i en vansinnig översvämning som spolar bort alla och envar. Helt surrealistiskt men just därför också roligt att läsa.

Sju

Wen Zhen 文珍 (född 1982) är en av de där nya unga författarna födda på 1970- och 1980-talet som verkar vara på så stark frammarsch just nu. Det är roligt och spännande att se en ny generation kliva fram och inta sin plats på den litterära scenen bredvid 1950- och 1960-talisterna. Wen Zhen skriver både skönlitterär prosa, essäer och poesi. Hon är egentligen utbildad ekonom, men arbetar för närvarande som förlagsredaktör på Renmin wenxue (Folkets litteratur). 2014 fick hon som yngsta författare någonsin det prestigefulla Lao She-priset för kortromanen Kärleksaffär på Anxianggatan 《安翔路情事》. Hennes senaste novellsamling Sju 《柒》var en av de böcker som dök upp på ett antal olika listor över de bästa böckerna 2017. Som tur var hade jag redan köpt den - och nu har jag läst den också.

Sju innehåller sju noveller, de flesta på lite drygt 30 sidor. Gemensamt för dem alla är att de handlar om kärlek och kommunikationssvårigheter, och att de alla är skrivna i ett slags eftertänksam och lite bitterljuv stil. Huvudpersonerna är i Wen Zhens egen ålder och om man vill skulle man kunna kalla henne en melankolisk-romantisk realist. Vad innebär det att älska en annan människa? Vilka krav kan man ställa på varandra i ett förhållande? Vad händer när en av parterna vill ha barn och den andra inte? Är intellektuell förståelse och uppskattning viktigare än fysisk närhet? De personer som Wen Zhen skildrar har inga enorma krav, men det är ändå svårt för dem att få vara sig själva. Ibland begränsas de av obarmhärtig sjukdom, ibland är det omöjligt för omvärlden att se under ytan och verkligen förstå dem. För människorna i de här novellerna väntar inga riktigt lyckliga slut -- som mest kan de hoppas på en stillsam och något uppgiven acceptans av att livet inte alltid blir som man vill.

En mycket fin och välskriven novellsamling som kanske inte ska läsas i ett svep, eftersom novellerna ligger väldigt nära varandra stämningsmässigt och är lättare att uppskatta när man håller isär dem ordentligt.

Spionromantik från det gamla Shanghai

I skönlitterära berättelser är det inte helt ovanligt att personer som verkligen har existerat dyker upp i roller som är annorlunda än de vi har vant oss vid, som till exempel den ångdrivna, cyborgaktiga drottning Viktoria i George Manns serie om Newbury & Hobbes. I Xiao Bais 小白 kortoman Avspärrning 《封锁》har författaren Bao Tianxiao 包天笑 en av huvudrollerna, men skrivtecknen i hans namn har ändrats till de likaljudande 鲍天啸.

Novellens berättare, herr Ma, är en kollaboratör som arbetar som ett slags sekreterare åt en man med högt uppsatt position i Wang Jingweis regering. Hela denne politikers entourage bor på samma våningsplan i ett hyreshus i Shanghai och i novellens inledning exploderar en bomb i huset och dödar politikern. Den lokala polisen kan inte hantera saken och istället kallas japansk militärpolis in för att sköta förhören. Japanerna ser det hela som ett insiderbrott och menar att den skyldige förmodligen fortfarande befinner sig i huset. Därför försätter de det helt sonika i blockad: hyresgästerna får inte gå ut, utomstående får inte komma in. Snart börjar mat och vatten tryta. Om inte någon stiger fram och erkänner eller kommer med information som kan leda till att brottet klaras upp så blir det ingen mat för någon. Det dröjer inte länge förrän författaren Bao tar kontakt med japanerna och hävdar att han såg något den där dagen: en mystisk kvinna som bar på en burk med kakor. Men talar han verkligen sanning? Har han fantiserat ihop berättelsen? Eller har han något annat på gång?

Jag tänker inte tala om hur det slutar, men jag kan medge att jag kände mig både nöjd och lite uppiggad när jag kände igen en av Baos varianter på berättelsen som en novell skriven av den riktige Bao Tianxiao.

Om man vill läsa något av Xiao Bai på engelska så kan man prova The French Concession 《租界》, en lång spionroman som utspelas under ungefär samma tid och i liknande miljöer. Med tanke på att boken inte var någon jättesuccé i Kina blev det en viss uppståndelse när de engelska rättigheterna såldes till HarperCollins för 60.000 dollar. The French Concession är en lång och invecklad historia som ibland kan vara svår att hänga med i eftersom de korta kapitlen hoppar från en person till en annan i rasande takt, men författaren lyckas onekligen förmedla en del klassisk shanghairomantik. Jag föredrar honom dock i det kortare formatet.

I Avspärrning ingår också en annan kortroman med titeln "Spionen Xu Xiangbi" 《特工徐向璧》. Den utspelar sig i modern tid och handlar också om spioner, men kanske framförallt om vådan av att försöka sätta piff på sitt äktenskapliga liv genom att krydda det med påhittad spänning och fara.

Underliga berättelser från södern

Spökhistorier och skräckberättelser är inte ovanliga i Kina nuförtiden (det fanns en tid då det övernaturliga inte fick nämnas, eftersom den socialistiska människan står över sånt). Modernare skräcklitteratur skiljer sig inte så väldigt mycket från den vi hittar här i väst, även om den rör sig i en kinesisk miljö, men handlar det om mer klassiska spökhistorier kommer man inte ifrån Pu Songling 蒲松龄 (1640-1715) som det självklara föredömet.

En variant på hederliga gamla spökhistorier i Pu Songlings stil hittar man i Wu Sifangs 武司风 novellsamling Underliga berättelser från södern《南国异语》. Här möter vi kvinnliga spöken som förälskar sig i unga studenter, fenixfåglar och drakar, tigerandar och magiska svärd. Allt sammanhållet av en ramberättelse om en ung forskare som av en slump hittar en gammal bok och får besök av dess författare, som förstås också är ett spöke. Wu Sifeng har verkligen fångat Pu Songlings sätt att skriva även om hans berättelser är mycket längre. Han använder sig också av ett språk med en klang som påminner om den man kan hitta i äldre talspråksromaner, men som ändå är så pass modernt att man inte har några problem med att förstå det. Roligt är också att boken är illustrerad, vilket ju inte är så vanligt i böcker för vuxna. Illustratören heter Yin Kaiyue 尹凯悦 och arbetar i en stil som starkt påminner om Victo Ngais. Även om illustrationerna inte riktigt når upp till Ngais nivå är de fina och förstärker den spöklika men inte särskilt skrämmande stämningen.

En fin bok att läsa en berättelse i då och då!

Mer Mo Yan

Någon gång i tidens begynnelse hade jag ambitionen att åtminstone kortfattat presentera de kinesiska skönlitterära verk som översätts till svenska, bara så att folk skulle veta att de finns. Det har blivit lite si och så med det, men jag vill i alla fall som hastigast nämna två böcker av Mo Yan som redan har funnits ute i handeln ett bra tag, men som jag av någon anledning inte har nämnt här på bloggen.

Den första är novellsamlingen Den genomskinliga rättikan, översatt av Göran Malmqvist och som vanligt utgiven på Tranan. Den genomskinliga rättikan är en novellsamling som nog skulle kunna fungera som en bra introduktion till Mo Yans författarskap för den som inte vill ge sig i kast med en tjockis som Ximen Nao och hans sju liv på en gång. Titelnovellen är den litterära text som blev Mo Yans genombrott när den publicerades 1986 och flera av de andra berättelserna är fina exempel på hans sätt att blanda realism och magi, humor och sorg - "surrealistiska verk i naturalistisk förklädnad", som Göran Malmqvist skriver i sitt förord. Den genomskinliga rättikan kom ut på svenska redan 2014, så ni märker att jag ligger efter här.

Den andra Mo Yan-boken kom förra året, så där är jag inte riktigt lika försenad. Det är romanen Granatkastaren, i översättning av Britta Kinnemark. Granatkastaren är ett exempel på Mo Yan burleska, ja, kanske snarare groteska sida. Här är det köttfrosseri som gäller, sida upp och sida ner, när den unge Liu Xiaotong berättar sin historia för en munk i ett tempel på den kinesiska landsbygden. Men det är inte bara kött som folk glupar efter: sex, pengar och makt står också på dagordningen när korrumperade pampar försöker göra sig en förmögenhet på kötthanteringen. Triggervarning för veganer och vegetarianer, som nog i och för sig kan vinna över några läsare på sin sida med hjälp av den här romanen, men många möjliga sätt att tolka Lius historia i ljuset av dagens kinesiska samhälle.

Översättningar till engelska

Den som vill läsa kinesisk litteratur på engelska kan hålla ögonen på webbplatsen Paper Republic, som planerar att från och med nu publicera en översatt text varje vecka - en novell, essä eller kanske någon dikt. Först ut är en novell av A Yi, "Who's Speaking, Please?" i översättning av Michelle Deeter.

Gamle Xing och hans hund

Igår dog Zhang Xianliang 张贤亮. Zhang föddes 1936, började skriva poesi som tonåring och fick snart problem för att hans dikter inte ansågs vara politiskt korrekta. Under 1950-talets anti-högerkampanjer sattes han i arbetsläger. Han var då 21 år gammal och blev kvar i fångenskap i 22 år. Förhållandena i lägren var svåra, så svåra att Zhang vid ett tillfälle rymde. Det här var 1961, mitt under den stora svälten, och när han uttorkad vågade sig fram till en liten stuga för att be om vatten hittade paret som bodde där döende vid spisen. När han lyfte på locket till grytan för att ta en klunk av soppan såg han en spädbarnshand i vattnet och flydde i panik tillbaka till lägret, där dödligheten just då var lägre än ute i byarna.

När Zhang väl fick möjlighet att skriva och publicera sig igen efter kulturrevolutionens slut berättade han i sina noveller och romaner om just livet i lägret. Framförallt fokuserade han på kärleken - hur man som inspärrad och ensam längtar efter både fysisk kontakt och andlig samhörighet med någon och hur svårt, ja nästan omöjligt, det är att få sina önskningar uppfyllda. Tre av Zhangs berättelser finns översatta till svenska och två har just detta tema: novellen "Kärlek i en fängelsehåla", där en ung inspärrad poet utnyttjar en kvinnlig fångvakts känslor för att förbättra sin situation, och romanen Halva mannen är kvinnan, som handlar om en fånge som får tillåtelse att gifta sig med en kvinnlig medfånge men som är så stukad att han inte klarar av den sexuella delen av förhållandet. Det var en för sin tid (1985) ovanligt öppenhjärtad skildring av sexualitet och förtryck som gjorde djupt intryck på läsarna.

Det jag kommer att minnas av Zhang Xianliang är dock novellen "Gamle Xing och hans hund", en finstämd och sorglig berättelse om en gammal bonde som efter ett misslyckat äktenskap lever ensam med sin gula hund - en byracka som inte har något riktigt namn men som förstår sin husbonde lika väl som husbonden förstår honom. Och så en dag kommer ett påbud från myndigheterna: alla hundar i byarna ska avlivas inom tre dagar ...

Kärlek i en fängelsehåla (som innehåller "Gamle Xing och hans hund" samt "Kärlek i en fängelsehåla") kom ut på Forum 1987 i översättning av Göran Malmqvist, som även skrev ett förord till boken.

Halva mannen är kvinnan 《男人的一半是女人》 kom ut på Forum 1990, i översättning av Lena Jönsson och Ningtsu Malmqvist.

Vill man få tag på de här böckerna idag är det bäst att vända sig till ett bibliotek. Eller så kan man förstås testa med något antikvariat.

Tillägg: Göran Sommardal har mycket vänligt gett mig tillåtelse att publicera sin översättning av ett utdrag ur "Meili", från tidskriften «Shouhuo» (收穫) #3 2005

Under den långa tid jag kämpade, slog och kravlade mig fram i jordbruksarbetet i straffarbetslägret mötte jag många lagbrytare och lagöverträdare, och man kan säga att min erfarenhet därvidlag var amper. Men 1958 när jag begåvades med namn av högeravvikare var mina kollegor bland de straffarbetande allra minst fyllda 18 år. De djupaste intryck som dessa högeravvikare lämnade mig med var att de kunde läsa allt från (prosaantologin) «Guwen guan zhi» 古文觀止，och citera utantill från när baronen av Zheng kväser Duan i Yan 鄭伯克段于鄢 ända till Zheng Bos «Minnesinskription på de fems grav». Men en mage full av klassisk litteratur kan inte avhjälpa svälten. 1960 segnade jag till slut ner ute på åkern av hunger utan att kunna kravla mig upp. Senare hamnade jag i "Oxtältet", och trots att jag bar beteckningen "veteran-revisionist", måste jag i det sällskapet betraktas som ung, och jag borde rätteligen ha kallats "ungdoms-revisionist". Emellertid, den som nu befann sig vid min sida var en ännu inte 10-årig flicka, och på bröstet hängde i en tunt hampa-snöre en liten pappersskylt. En sådan liten skylt måste man på dagens språk hänföras till "pocketgenren" eller "minislaget", och på den tiden var den avgjort inte synlig framme vid kritik- och kampmötet. Därpå hade man på snedden med svart tusch i slängig kursiv skrivit följande:

reaktionära eleven X Meili

Eftersom denna text inte är fritt uppfunnen, så har jag ersatt hennes familjenamn med X. I själva verket är den inskriptionen inristad i mitt hjärta och mina kotor, och jag kan aldrig glömma den.

Med uttryckslöst ansikte och hängande huvud och säkert efter att redan ha hulkat och storgråtit stod Meili där orörlig och översiggiven. Till yttermera visso räknades, vid den avhållna tribunalen, ett och ett av namnen på de i främsta ledet upp i förberedelse för att dessa av regelrätta militärer på lastbilar skulle forslas till avrättningsplatsen som åskådare till avrättningarna, och i bakre ledet befann sig sådana personager som jag. Vi var ditskickade från respektive arbetsenhet, gruva och skola som beordrats att skicka folk dit "till näpst och varnagel". Jag vet inte om Meili hade gripits i skolan eller eller om hon gripits av kvarterets revolutionskommitté. Hon fördes dit av fyra medelålders personer, bland dem någon sorts lärarinna. Att en 10-årig liten "kontrarevolutionär elev" faktiskt skulle behöva bevakas av fyra vuxna människor kom det hela att framstå som om hon vore särdeles viktig eller att hon var någon sorts pundhuvud i behärskning av oanade stridkonster, men jag såg att både hennes fyra beledsagare och de åtta militärerna åkte snålskjuts på hennes bekostnad och tog henne som förevändning för att få övervara dödsskjutningarna. I min berättelse «Van vid att dö» placerade jag hennes far bredvid henne på platsen, men i själva verket fanns han inte. Närmast henne stod den medelålders kvinnan, med spända anletsdrag men också upphetsat ansiktsuttryck. Jag själv fick inte en skymt av förhållandena på "avrättningsstället", ty den soldat som höll mig berövade mig rätten till "näpst och varnagel", och stod fullständigt i vägen framför mig, så att det enda jag kunde observera klart och tydligt var Meili.

Under sommardagens mest solbestrålande zenit, med huvud och ansikte nersmutsade av svett, med den stripiga pannluggen klistrad vid pannan, med tårarna och snoret hoptorkat till en skorpa, och hela ansiktet förvandlat till den kinesiska operans svartmålade Hualian, med nedslagna ögon och sammanbiten mun och utan att se åt något håll stod hon där träaktig som en lerfigur i statyformat. Plötsligt upptäckte jag att hon redan blivit vuxen. Även om hon såg betryckt ut så var hon inte det minsta uppskrämd, hennes uppenbarelse berättade om en inåtvänd envishet, en sorts "vad ska ni ta er till med mig då"? Instinktivt och omärkligt högaktade jag henne och ville räcka henne handen. Men i detta ögonblick skrek någon högljutt något, och den där medelålders kvinnan klappade godmodigt Meili på huvudet och sade:

"Var inte rädd, var inte rädd, det här är ju bara kul för dig!"

Ljudet från hennes ord dog ut, och framför oss hördes det klangfulla men dystra ljudet av "pang pang…" från gevären, som om jag hört ljudet från ett exploderande bildäck. Det var inte bara jag och Meili utan alla som ryckte till, men på ett ögonblick var det över, det blev tyst. Då sänkte sig en underlig tystnad över platsen och som varade ett tiotal minuter, som om alla väntade på en andra gevärssalva. Inte förrän nästa dag skulle gevärselden åter kunna höras, och med ens uppstod ett kackalorum bland massorna, med höga rop fast ingen ropade politiska slogans, men sorlet steg mot himlen. Sedan drev soldaterna ut åskådarna och massan skingrades så småningom på gatan, man gick, man spejade, som om det hela ännu inte var över. Under skingrandet knuffades folk och blev knuffade, och när jag lyfte blicken var Meili med ens försvunnen. Jag hade inte under hela tiden sett hela henne, hur lång hon var, tjock eller smal, var hon hade för kläder på sig den där dagen. Eftersom hon hela tiden hade haft huvudet nedböjt och ansiktet var fyllt av svettränder, torkade tårar, snor, kunde jag inte heller erinra mig hennes ansikte, det enda jag klart och tydligt mindes var den där skylten som hängde runt hennes hals.

"Fåglar", novell av Wu Mingyi

En översättning till engelska av Wu Mingyis 吴明益 novell "Fåglar", hämtad ur novellsamlingen Trollkarlen på gångbron 《天桥上的魔术师》, som jag har skrivit om tidigare.

Översättningen är gjord av Michelle Yeh och du hittar den här, i World Literature Today.

Frank O'Connor International Short Story Award 2014

Nomineringarna för The Frank O'Connor International Short Story Award 2014 är klara och två författare kända från denna blogg (och en del andra ställen) finns med på listan.

Det är O Thiam Chin, vars novellsamling Love, or Something Like Love jag har skrivit ett kort inlägg om här, och Zhang Yueran 张悦然 som är nominerad för den engelska översättningen av 《十爱》, Ten Loves. Översättare är Jeremy Tiang, som så skickligt översatte hennes roman Löftesfågeln.

Som vanligt är det inte helt lätt att få tag på böcker från Singapore om man bor i Sverige och inte vill betala för hög frakt samt tull. Men vill man läsa Zhang Yueran på kinesiska så finns hennes böcker att låna på Internationella biblioteket. Jag kommer nog att skriva något om novellsamlingen här på bloggen, så småningom.

Lycka till, bägge två!

Love, or something like love

Den som har läst O Thiam Chins novellsamling Aldrig bättre (Tranan, 2012) känner igen sig i hans nya samling Love, or something like love. Här finns samma sorgsna tonfall, samma känsla av hjälplöshet hos många av personerna i berättelserna. Här möter vi inga glada människor som med glimten i ögat stormar fram mot en underbar morgondag, nej, det här är en plats för funderingar kring sånt som kunde ha blivit men aldrig blev, sånt som borde ha förhindrats men ändå skedde och i vissa fall också en rädsla för det som kanske kommer att hända.

Det kan låta sorgligt (och det är det) men det är också mycket bra. O Thiam Chin har hittat ett tonfall som han behärskar och han vet precis hur långt han kan gå utan att stämningen slår över och blir melodramatisk. Han kan annat också - jag har läst noveller av ett helt annat slag från hans penna - men det visar han inte här. Och inte mig emot, för jag tycker mycket om de här berättelserna.

Här finns en äldre dam vars sonsons osunda förhållande till småflickor lockar fram egna minnen från ett övergrepp i ungdomen; en pojke vars bäste vän omkommer i en olycka; en otrogen make som trånar efter en yngre kvinna på semestern; en make som får ett meddelande från sin döda hustru och en medelålders man som minns ett kärleksmöte som kunde ha förändrat hans liv om han bara hade vågat ... Den här gången har O Thiam Chin också författat två noveller som utspelar sig i förgången tid, hos ett kringvandrande rövarband i Kina och på den berömde sjöfararen general Zheng Hes sista resa.

Nu är det bara att hålla tummarna för att även denna novellsamling blir utgiven på svenska.

Frisk luft och smog

I helgen var Chen Qiufan i Sverige på besök. Här på bilden ser ni honom tillsammans med sin flickvän Alicia. De var mycket förtjusta i Stockholm och påpekade ett antal gånger att vi har så bra luft här. Chen borde veta, han har ju till och med skrivit en novell om den förskräckliga smogen i Peking - fast i sf-förklädnad, förstås. Ni får läsa en liten, liten bit av den här. Vill ni läsa mer får ni tjata på något bokförlag att ta sig an utgivningen av Chen Qiufans noveller ...
--------------------------------------

Smog

Gamle Sun bor på sjuttonde våningen, alldeles bredvid vägen. Han har inga gardiner eller persienner så om det är mörkt när han vaknar vet han att det är smog den här dagen också. 

Utanför fönstret är det dunkelt och han måste anstränga sig för att se byggnadernas suddiga konturer i det grågula töcknet. De liknar en sandfärgad reliefmålning. Bilarna har dimljusen på och tutar hela tiden när de trängs i korsningen. Det finns ingen skarp gräns mellan himmel och jord och det går knappt att skilja en människa från en annan – alla är grå och dammiga och har ansiktsmasker med filter som får dem att se ut som monster med gristrynen. En hel hord av dem väller fram på gatan, men det går ändå snabbare att ta sig fram till fots än att köra. 

Gamle Sun gör en enkel morgontoalett och packar ner utrustningen. Han glömmer inte att torka av fotoramen på bordet innan han går. 

Han hälsar på flickan i hissen och hon hälsar tillbaka från andra sidan slöjan. 

”Idag är det tolv grader varmt ute och den relativa luftfuktigheten är sextiofyra procent. Sikten ligger på två kilometer och luftföroreningsindex på 280. Tänk på smogen och var försiktig i trafiken. Gamla, barn och personer med luftvägssjukdomar bör inte vistas utomhus …” 

Gamle Sun ler, sätter på sig ansiktsmasken och går ut ur hissen. Han har flera platser att besöka idag. 

På sin portabla elcykel tar han sig smidigt fram i den snigelsega floden av bilar. Tidningssäljande barn springer runt och bankar på bilrutorna, men ingen erbjuder sig att tvätta bilarna – smogen kommer att vara i minst en vecka till, så det vore bortkastade pengar. 

Genom ansiktsmaskens skyddsglasögon kan han med viss ansträngning se något tiotal meter framför sig, bättre än så är inte sikten. Det känns som om folk hela tiden ramlar ner ur himlen ovanför staden och landar på den grå vägbanan framför honom. Luften känns tyngre och fastare än marken. Den är smutsig och klibbig och trots att han har ansiktsmasken på sig känns det som om smogen tränger in överallt: genom det mer än tjugo lager tjocka specialfiltret av polymerbaserat nanokompositmaterial och in i näsborrarna, i porerna, i lungloberna, i blodet, tills det fyller hela kroppen och gör det omöjligt att andas. Hjärnan är som en klump stelnad lera – det går inte att få fart på den, går inte att tänka. 

Men människorna är parasiter som lever av smogen. 

I sådana situationer kommer gamle Sun alltid att tänka på hur det var när han och frugan var ute och körde. 

”Du kan väl ta det litet lugnare, vi har ju inte bråttom någonstans … ” 
”Mm.” 
”Du, om du stannar vid affären där framme så ska jag köpa en flaska vatten åt dig …” 
”Mm.” 
”Men varför svarar du inte? Du kan väl sjunga något för mig? Du brukade ju gilla att sjunga …” 
”Mm.” 

Nu är gamle Sun framme och han parkerar cykeln vid vägkanten och gör entré i den eleganta byggnaden där män och kvinnor i eleganta kläder skyndar in och ut. Alla har ansiktsmasker på sig, vilket gör att de slipper besväret med att hälsa på varandra. Receptionisten är dock mycket artig och berättar att en av hissarna i lobbyn har gått sönder. Eftersom de har många besökare idag är det bättre om gamle Sun tar varuhissen istället, den är lika bra fast den går inte riktigt hela vägen upp. 

Gamle Sun svarar att det inte är något problem. Han ler när han säger det, men det ser förstås inte receptionisten. 

Han tar varuhissen till tjugoåttonde våningen och sedan trappan upp till takterassen. Han blir litet andfådd, men det är ingen större fara. Uppifrån den höga byggnadens tak kan han få en tydligare bild av smogens utbredning. Luften är en vätska full av finfördelade partiklar, tät som protoplasma, orörlig. 

Gamle Sun börjar packa upp sakerna han har i väskan: en rad avancerade instrument som han noggrant monterar ihop. Han förstår inte riktigt hur de fungerar, men han vet att han måste notera temperatur, lufftryck, luftfuktighet, siktsträcka, halt av inandningsbara partiklar – en massa olika saker. Apparaten är en modifierad modell för civilt bruk som visserligen inte är särskilt sofistikerad men lätt att bära med sig. Han ser västerut. 

Där borta borde man kunna se stora palatsanläggningar och vita pagoder, men det är samma grumliga soppa som överallt annars. Han kommer ihåg hur det brukade vara på höstarna, när bergssluttningarna var täckta av träd och löven glödde röda mot den klarblå himlen: de vita pagoderna, de fallande löven, skuggorna över det grönblå vattnet i sjön, stillheten och luften, duvornas kuttrande. 

[...]

Futura och asiatisk noir

Intresserad av malaysisk science fiction? Då kanske du ska kolla in webbplatsen Futura, där sex författare och illustratörer har lagt upp sin vision av framtiden i Malaysia i sex illustrerade noveller på engelska. Webbplatsen är en del av litteraturfestivalen Cooler Lumpur som hölls förra månaden.

Det skulle vara litet kul att någon gång i framtiden luffa runt i Asien ett år och besöka olika litteraturfestivaler. I så fall sätter jag upp Cooler Lumpur på listan.

Ett annat Malaysiatips för den som är intresserad av de mörkare sidorna av Kuala Lumpur är antologin KL Noir som också är skriven på engelska och kom ut ganska nyligen. En "systerbok" till Bangkok Noir och Phnom Pehn Noir. Faktum är att den bara är den första volymen av fyra - den här har undertiteln "Red" och så småningom kommer även "White", "Blue" och "Yellow". Du hittar mer information om den här, på redaktören Amir Muhammads blogg.

Kanske borde något förlag göra ett urval av noveller från de här olika noir-böckerna och översätta dem till svenska?

Uppdatering: Jag glömde ju att det nyligen kom ut en Manila Noir också. Hur kunde jag?!

Den nye Emile

När jag gick igenom ett gammalt usb-minne idag hittade jag denna översättning av en novell av Lao She 老舍 från 1936 och eftersom Rousseau har dykt upp här och var i min närhet den senaste tiden tyckte jag att det kändes som en fingervisning från ödet. Kanske är den litet i längsta laget för att passa på en blogg men förhoppningsvis finns det någon som ändå tar sig tid att läsa den. Jag har faktiskt skrivit litet om just den här novellen tidigare, så varför inte lägga ut den? Varsågoda!

Den nye Emile 《新爱弥尔》

Ja, det stämmer att min Emile dog när han var åtta år, fyra månader och tjugo dagar gammal, men jag är säker på att det inte kan vara fel på mina uppfostringsmetoder. Några smärre misstag var kanske oundvikliga, men på det stora hela grundades mitt experiment på ytterst tillförlitliga teorier. Det må vara sant att Emile dog på grund av ett mindre förbiseende, men det är ju sådant som hör allt experimentellt arbete till och den vetenskapliga andan består i att man inte räds misstag utan bara sin oförmåga att rätta till dem. Om jag någonsin får ytterligare en ny Emile är jag säker på att jag ska lyckas, eftersom jag nu har större erfarenhet och vet vad jag bör undvika och vad jag bör lägga vikt vid. Så även om min Emile olyckligtvis gick och dog är jag inte ledsen, tvärtom – jag inväntar med ännu större glädje mina kommande framgångar. När det gäller barnuppfostran är det onödigt att bli känslosam.

Tyvärr är jag en mycket upptagen man och har inte möjlighet att lämna en fullständig redogörelse för mina erfarenheter. Jag kan bara ge er en översiktlig beskrivning och får vänta med att skriva en mer detaljerad rapport tills jag har tid över. Hur som helst är jag fullkomligt övertygad om att dessa enkla noteringar kommer att göra det överflödigt för folk att någonsin tala om Rousseau igen.

När Emile föddes vägde han sex och ett halvt skålpund: han var precis lagom, inte för stor och inte för liten. Så fort han kom till världen brast han ut i gråt. Jag läxade genast upp honom: “Slut dina läppar, min vän! Livet är en kamp, en strid. Gråt är svaghet, det vet du säkert, så den här första gången ska också vara den sista, det befaller jag dig!”

Då hulkade han några gånger och slutade gråta. Från den stunden och fram tills dess han dog grät han aldrig mer högt, min modige Emile! (Ursäkta mitt känsloutbrott.)

Efter tre dagar räddade jag honom således ur hans moders famn och övertog ansvaret för hela hans uppfostran. Man kan inte lita på några mödrar, oavsett hur välutbildade eller dugliga de är. När de väl blir mödrar framträder också alla de dåliga egenskaper som ingår i modersnaturen. Det gäller alla kvinnor, oavsett om de har examen från lärarhögskola eller är okunniga analfabeter – mänsklighetens förfall kan helt och hållet skyllas på världens alla mödrar. Var gång jag ser en ung kvinna med ett knubbigt litet barn i famnen kommer jag att tänka på madonnan och Jesusbarnet. Även om den unga kvinnan skulle vara socialist kommer det lilla barnet inte att bli mer än på sin höjd en kristen socialist eller kanske en Tolstoj som bara tålmodigt vänder andra kinden till utan att göra motstånd. Jag ville inte lära Emile att söka livet vid sin moders bröst eller snällt och lydigt låta kvinnorna gulla med honom som en liten fet pekines. Jag ville att han skulle bli en krigare med stålhårt hjärta och stålhårda kinder som skadade alla som försökte kyssa honom med sina stinkande läppar.

Jag avbröt amningen. Modersmjölk som omvandlas till blod gör människan svag som tofu och får män att bli feminina. Emile var ju en man och måste vara manlig. Komjölk kunde han inte heller dricka – jag måste undvika “komjölksuppfostran”. Den bästa ersättningen för mjölk var naturligtvis bröd, så på fjärde dagen efter det att han hade kommit till världen började Emile att äta bröd. På så sätt skulle han i framtiden helt säkert förstå vad det dagliga brödet betyder och varför man måste kämpa för det.

Jag vet att bröd inte är lika näringsrikt som modersmjölk eller komjölk, men jag tyckte inte synd om Emile för att han ofta var hungrig. Hunger är revolutionens drivkraft och för att kunna förstå vad kamp innebär måste han först förstå vad hunger var. Närhelst han var hungrig beskrev jag i detalj motståndskampens metod och strategi för honom. Jag höll brödet i min hand och han måste tyst och stilla lyssna till vad än det var jag sade – först när jag såg kallsvetten bryta fram på hans panna gav jag honom brödet för att undvika att han svimmade. Var gång han såg en bit bröd glänste hans ögon så intensivt att jag inte kunde känna mig annat än nöjd: han hade verkligen förstått brödets värde. Knappt hade han hunnit lära sig säga några enkla meningar förrän han började ropa: “Jag vill ha bröd!” Han skrek lika upphetsat och medryckande som när en revolutionär ledare ropar slagord.

Eftersom han ofta var desperat av hunger var det naturligtvis omöjligt att undvika att han då och då skulle stjäla sig någonting att äta. Det förbjöd jag inte. Tvärtom straffade jag honom om han inte stal skickligt nog eller erkände stölden alltför lättvindligt. Om han var för snabb med att bekänna sina fel gav jag honom en ordentlig omgång stryk. Jag ville uppfostra honom till att bli listig. En revolutionär måste vara slug som en räv och var och en som slåss för rättvisan måste ta till de lägsta, mest avskyvärda medel för att slutföra sitt stora arbete. Tyvärr missförstod Emile ibland detta och gjorde dåliga saker enbart för sin egen mages skull. Men det berodde mest på att han var alldeles för liten och inte riktigt kunde förstå mina föreläsningar. Om han bara hade fått leva till femton års ålder är jag säker på att han skulle ha utvecklats och inte bara utnyttjat sin list för egen vinning. Hur det skulle ha gått när han blev ännu äldre behöver vi inte ens tala om. När man bedömer om ett beteende är gott eller dåligt måste man först beakta vilket uppdrag man har att fullfölja. Förljugen moral gör människor värdelösa och ju bättre man uppför sig desto mindre hopp finns det för en. Min Emiles agerande avspeglade en grundläggande träning i morgondagens kultur, och det var synd att han dog så tidigt att meningen med hans existens – detta fjärran, storslagna mål – aldrig fick komma till uttryck genom hans handlingar.

När Emile var tre år fyllda vägrade andra barn att leka med honom och inte ens de vuxna tyckte om honom. Detta var jag särdeles stolt över. Från den stund då han började lära sig att tala ansträngde jag mig till mitt yttersta för att ge honom ett korrekt och fullödigt språk och tillät inte att han lärde sig ett ord utan att också fullkomligt förstå hela dess betydelse. Inte heller lärde jag honom några ord som skulle kunna locka honom att fantisera. Således kände han till exakt lika många företeelser som han kunde ord: han saknade inget men hade inga illusioner. Om jag till exempel skulle lära honom ordet “måne” berättade jag noggrant för honom om allt som hade med månen att göra: dess storlek, ålder, hur den hade skapats och hur den i framtiden skulle rämna … Allt detta var fakta. Det som inte var fakta utelämnade jag däremot. Månen är bara en måne, och något “månsken” eller någon “gubbe i månen” existerar inte. Sådant prat tillät jag inte Emile att lyssna på. Alla vet att månens ljus bara är en reflektion av solens, så “månskenet” finns alltså inte. ”Gubben i månen” är bara ännu vildare fantasier. Inte kunde jag lära min Emile att den stendöda månen skulle vara en gubbe! Och sådana befängda talesätt som att det skulle bo en hare däruppe eller att Chang’e skulle ha flugit dit kunde jag naturligtvis inte alls låta honom höra. Legender och myter hör till de barbariska tidsåldrarna. Emile förberedde sig för att skapa morgondagens kultur och måste tala den nya människans språk.

Visst läste också jag berättelser för honom ibland, men inte sådana som den om Chang’e som flög till månen. Jag berättade om den förste kejsaren av Qin, om Han Wudi, om Alexander den Store, om Napoleon och många fler, och försökte så gott jag kunde beskriva dessa hjältar som alldeles vanliga människor som inte nödvändigtvis var goda. Vid tre års ålder förstod Emile att Napoleons framgångar endast berodde på att han hade förmått att gripa tillfället i flykten. Han hade inte bara en grundlig förståelse av historien utan också geografiska kunskaper som var rent skrämmande, för medan jag berättade om händelser ur historien pekade jag i förbifarten ut de olika länderna på kartan. Ibland talade vi också om växter eller insekter, men då var det inte sådana förvirrade amsagor som att grodan använder ett lotusblad som bärstol när han hämtar sig en brud. När vi kom att tala om grodor gick jag istället genast ut och fångade en som vi sedan noggrant dissekerade så att jag kunde förklara dess anatomi. På detta sätt fick Emile inte bara goda kunskaper om grodan i sig – eftersom vi dissekerade den med kniv utraderades samtidigt all onödig kärlek till djur. Framtidens människa får inte vara känslosam.

Vad gäller Emiles egen kropp förklarade jag även den på samma uppriktiga sätt. Redan vid fem års ålder hade han en hel del kunskaper om sex. Han visste att hans mor hade fött honom och att han inte hade ramlat ned från något träd. Han visste vad hans penis var till för, precis som han visste vad han skulle använda sin mun till. Jag vågar lugnt påstå att Emile när han var fem år gammal visste mer än de flesta sjutton- artonåringar.

Men just därför att han visste så mycket och kände till allt så grundligt tyckte folk illa om honom. Det var naturligtvis inte hans fel. Barnen kunde inte leka med honom eftersom han förstod att de bara fånade sig. Om till exempel en grupp pojkar och flickor lekte fruktleken satte han sig utan att ha blivit tillfrågad mitt ibland dem, men så fort lekledaren ropade: “Kom hit mitt granatäpple och slå tre slag”, så satt han – om han nu var granatäpplet – alldeles stilla utan att röra sig ur fläcken ända till dess att de andra blev alldeles galna. “En människa kan inte vara ett granatäpple, ett granatäpple är ju en frukt!” protesterade han.

De andra bad honom naturligtvis att gå sin väg. Ack! Förnuftets seger är filosofens plåga! Medeltidens okunniga människor brände ofta lärde män på bål och kallade dem för trollkarlar, mörkermän eller annat. Inte heller min Emile kunde undkomma denna olycka! Allt det som andra barn pratar om eller leker är baserat på förställning, på “låtsas”: de låtsas att de är en flicka eller en liten kanin. Men Emile vågade inte låtsas eftersom han var rädd att jag skulle straffa honom.

Jag är inte motståndare till konst. Om Emile hade velat bli författare skulle jag inte ha hindrat honom, men jag skulle inte ha tillåtit att han blev en författare som pratade i nattmössan eller tillbringade sina dagar försjunken i drömmar. Att fantasi skulle vara en av litteraturens beståndsdelar är en åsikt som tillhör ett förgånget århundrade. Mänsklighetens framåtskridande baseras på en ökad kännedom om fakta och på det området har litteraturen aldrig varit till någon hjälp. Jag vet inte om Emile skulle ha blivit författare om han hade fått leva, men om så hade skett vet jag säkert att han inte skulle ha trott på fantasin. Från och med den stund jag startade min uppfostringsprocess förbjöd jag honom att fantisera. Ett är ett och två är två och om Emile hade fått för sig att ett vore lika med två hade det varit bäst att jag slog ihjäl honom! Visst, han förlorade sina små vänner och verkade ibland känna sig ensam, men vad spelade det för roll – “vän” är ett i grunden borgerligt ord, så om Emile redan som liten saknade vänner var det bara bra.

Barnen ville alltså inte leka med honom och deras föräldrar föraktade honom. Det var förstås bara naturligt, ty när Emiles värld väl en gång blev verklighet skulle alla dessa värdelösa sopor som bara lärde sina barn att “låtsas” än det ena och än det andra förintas till sista man. De förbjöd sina söner och döttrar att leka med honom eftersom de ansåg att han var alldeles för ouppfostrad. En anledning till detta var att han aldrig kallade dem för farbror eller tant utan bara helt rakt på sak för “Tuzis mamma” eller “Li Shuns pappa”. Om han träffade någon medelålders person som inte hade vare sig döttrar eller söner kallade han dem för “Li Ers fru” eller “Li Er”. Vad kunde vara mer korrekt? Men de vuxna ville inte höra på det örat. De lärde sina barn att när de träffade någon skulle de kalla honom för “farbror”, som om folk inte hade några namn. De lärde sina barn att smickra och lyda – för när man kallar någon för farbror betyder det att man också ska göra som farbror säger. Emile var en människa som inte behövde lyda andras befallningar. Han var ingen slav. Om han var ouppfostrad, så otur för er!

En annan sak som fick dem att tycka illa om honom och kalla honom för näsvis var hans uppriktighet. Men om Emile, trots att han stod under min ledning och uppsikt, hade uppfört sig hövligt och artigt skulle det ju ha varit ett bevis på att jag hade misslyckats med min uppfostran. Hans uppriktighet kom sig av att han ägde ett rikt inre och jag vågar nog påstå att hans kunskaper och intressen i mångt och mycket var ädlare än de flesta vuxnas. Inget som var falskt eller oäkta kunde han njuta av. Så fort han såg trollkonster, kampsportuppvisningar eller andra trick sade han genast: “Det där är inte äkta.” Även om de som agerade hade riktiga knivar och pistoler visste han att de bara låtsades hugga och inte alls dödade eller skar på riktigt. I hela sitt liv, från det att han föddes till dess att han dog, ägde han inte en enda leksak. Dockor är oäkta, små svärd och pistoler är oäkta, små bilar är oäkta: jag gav honom inga oäkta saker. När han ville leka lärde jag honom att krossa sten med en slägga eller att bära kol i en bambukorg, att alltid roa sig med äkta saker och göra riktig nytta i leken.

Hur som helst hade han inte tid att leka, ty jag fostrade och förmanade honom ständigt. Jag lät honom inte få för sig att barn skulle ha roligt, utan talade om för honom att arbete var den främsta av alla plikter. Det här gjorde förstås att han ofta irriterade andra. Om han fick se att vår granne Wang Das hustru hade pudrat sig i ansiktet sade han genast till henne: “Det där är puder, ditt ansikte var inte så där vitt från början” och när han såg Wang Ers dotter bära en pappersblomma i sitt hår påpekade han på samma sätt för henne: “Din blomma doftar inte, den är gjord av papper!”

Han hade en vuxens kunskaper men inte en vuxens artighet och därför kunde det verka som om han avsiktligt försökte få folk att tycka illa om honom. Det här var förstås oundvikligt och dessutom precis vad jag ville. Jag älskade att se hur han lillgammalt rynkade på näsan och fick de vuxna att rycka till av förskräckelse. Folk svor över honom och sade att han hade varit “gammal vid födseln”. Föga anade de att det var just detta som gjorde mig så stolt!

Eftersom de kunskaper han ägde skilde sig från andras var också hans känslor annorlunda. Det verkar faktiskt som om känslorna är en utkristallisering av kunskap. Emiles kunskaper var så fullständiga och jordnära att han naturligtvis inte kunde hysa några tomma och meningslösa känslor. Han älskade allt som var användbart och bara användbara saker var vackra i hans ögon. Åsikterna om vad som är vackert tycks i vanliga fall variera från person till person och därför finns det inte någon som kan tala om vad skönhet egentligen är. Skönheten kan således tyckas vara en illusion. Men sådan var inte Emile. Han kunde se skönheten i en cykel, men skulle absolut aldrig göra till sig och säga: “Vilken vacker solnedgång!”

Detta ledde till att han ofta sårade andra människor. Han gjorde ju inte alls som de och sade att en ros var vacker eller att en ung frökens ansikte var skönt som en persikoblomma. Han visste att persikor var till för att ätas och brydde sig inte om ifall de var vackra eller inte och han tyckte heller inte att det var speciellt viktigt om ett ansikte liknade en persikoblomma eller en maskros. Så var det med det sköna och även när det gällde andra känslor skilde han sig från mängden. Han kunde knappt ens skratta. Det mest meningslösa och bortkastade som finns är enligt min mening glada och livliga skratt, men ändå tycker folk om att berätta roliga historier för barn och ser till att de får den dåliga vanan att tycka om sådant. Tänk efter nu: det finns inställsamma skratt, föraktfulla skratt, uttråkade skratt, högfärdiga skratt, tillgjorda skratt, vansinniga skratt och pliktskyldiga skratt men kan någon klart beskriva ett äkta skratt? Det verkar nästan som om något sådant inte existerar. Och varför ska man i så fall skratta? Pajaskonster och roliga historier är bara fåniga och förminskar det som är viktigt och sorgligt så att man kan strunta i det. Om mänskligheten inte vill degenereras ytterligare så är det första vi måste göra att sluta skratta. Därför tillät jag inte at Emile skrattade och berättade aldrig några roliga historier för honom. Skrattet är bara ett slags ytlig lokalbedövning och alla som är kapabla till seriöst tänkande borde bita ihop tänderna istället för att skrika av skratt. Emile föraktade dem som gjorde det. Han varken grät eller skrattade utan var istället en riktig stålman, en framtidens man som aldrig skulle låta sig förledas av sina känslor. Om andra älskade honom var inte så viktigt – Emile var Emile och det räckte.

När han fyllde sex började jag lära honom abstrakta ord som till exempel rättvisa, revolution och kamp. De var naturligvis en aning svårare att förstå, men undervisning är nu en gång för alla en fråga om långsam tillvänjning och det man vänjer sig vid att höra redan i barndomen kommer man senare att ta till sig. Jag planterade dessa viktiga, djupa tankar i hans sinne och lät dem fästa rot där. Så småningom skulle de säkerligen gro, precis som ett frö i jorden – oavsett hur hårt dess skal än är spricker det till slut när tillräckligt lång tid har gått.

När jag hade lärt honom ett ord försökte jag också göra det möjligt för honom att använda det dagligen och jag brydde mig inte om att det ibland blev fel. Om han sade “revolution” istället för “äta” så gjorde det inget, eftersom han i alla fall kunde säga ordet och om han satte ihop en del abstrakta ord på det mest ologiska sätt så spelade det ingen roll, eftersom det berodde på att hans intellekt ännu inte hade mognat men samtidigt visade hans mod och kraft. Om han till exempel tyckte illa om grannens Tuzi och ropade: “Störta Tuzi och rädda världen!” så var det bara bra. Tuzi var visserligen inte av något större värde, men Emile hade i alla fall modet att våga störta honom och en vilja att rädda världen. För att vara uppriktig så är viljan viktigare än logiken när det gäller att göra revolution. Jag tyckte så mycket om att höra Emile prata. Vid sex sju års ålder satte han ihop de mest förtjusande meningar, raffinerade och prydliga som slagord: “Vi ska göra revolution! Störta, störta! Offra allt! Medlöparnas blod ska flyta i floder och dränka er … ”

Jag måste nog säga att jag anser det vara en stor framgång att jag, till de grundliga kunskaper han redan som barn hade skaffat sig genom våra samtal, dessutom från det att han var sex år gammal kunde lägga ett sådant fullkomligt medvetande. På detta sätt kunde jag skära bort hans kött, suga ut hans blod och omvandla honom från grunden. Han kunde vare sig gråta eller skratta utan väntade mekaniskt på att göra det han borde. Endast på detta sätt – det anser i alla fall jag – kan man skapa en framtidens krigare. En sådan krigare måste redan i barndomen offra all glädje och slita upp sin mänsklighet med rötterna. I annat fall är alla tankar på att förändra människorna med hjälp av undervisning bara drömmar.

Det år han fyllde åtta började jag förklara politikens grundprinciper för honom. Han tyckte mycket om att lyssna och lärde sig många politiska termer. Tyvärr blev han kort därefter sjuk. Inte kunde jag föreställa mig att han aldrig skulle komma på fötter igen! Han hade varit sjuk tidigare också och då brukade jag å ena sidan ge honom medicin och å andra sidan tvinga honom att fortsätta med sitt arbete. Man får inte skämma bort barn. Om man börjar pjåska med dem och låter dem få som de vill så fort de blir en aning krassliga vänjer de sig vid att lata sig och låtsas bli sjuka titt som tätt. Det tänkte jag inte utsätta mig för. Om Emile var sjuk måste han arbeta i alla fall, för då insåg han att sjukdom inte är någonting man låtsas drabbas av för skojs skull.

Den här gången var hans hälsotillstånd ganska allvarligt, så jag avbröt hans arbete och läste istället berättelser om historia och revolution för att roa honom. Han fick också en hel del medicin. Vem kunde ha anat att han skulle dö? När jag tänker tillbaka på det så förbisåg jag nog hans tänder. Han hade inte tappat alla mjölktänder än och hade kanske fått något problem med kindtänderna, men jag gav honom bara medicin och glömde helt bort att undersöka honom i munnen. Hur som helst trodde jag inte alls att han skulle dö och när han slutade andas kunde jag knappt tro att det var sant! Min Emile!

Jag har inte tid att berätta allt om honom och när jag nu tänker på hur han dog så tappar jag helt lusten att skriva! Jag tvivlar inte alls på värdet av mina utbildningsmetoder och principer, men klarar inte helt att behärska mina egna känslor. Det är min stora svaghet! Men Emile var ju också ett alldeles förtjusande barn! Sorgen har emellertid inte fått mig att tappa modet. Med hjälp av Emile har jag lärt mig mycket och jag kommer med friskt mod att fortsätta med min forskning och mina experiment. Jag är övertygad om att jag med min näste Emile kommer att kunna fullfölja min storslagna plan.

Aldrig bättre

Nu är den här: Aldrig bättre av O Thiam Chin! Och jag är glad, för jag har längtat efter att den här boken ska komma ut. En mycket fin novellsamling från Singapore där det gemensamma för berättelserna är att människorna alla saknar något: ett hem, trygghet, en bror, en far, en syster ... De söker efter fotfäste och några lyckas bättre än andra med att finna det. Vissa av novellerna är hårda och skrämmande, andra melankoliska och sorgliga. Den mest drabbande och obehagliga är nog "Blunda för det" som handlar om en kvinna som blir misshandlad av sin man och till sist inte orkar längre. Förmodligen borde jag ge er ett smakprov på något lättare och vackrare, för när ni har läst det här kanske ni blir förskräckta och det vore ju dumt. Men jag citerar den ändå. För att den är så bra - och hemsk.

Första gången Teck slog mig gav han mig ett knytnävsslag rakt i ansiktet och knockade mig helt. Jag vaknade några timmar senare, stel i kroppen och med huvudet bultande av smärta. Teck låg avsvimmad bredvid mig i en pöl av spyor som höll på att stelna på golvet. Händerna var knutna och högerhandens knogar hade redan blånat.

Han påstod att han inte visste vad han gjorde, att han hade varit full, för full för att förstå vad som hände. Sedan bad och bönade han, sa att han var en jävla skit. Han bröt ihop framför mig, satte händerna för ansiktet och grät. Han slog armarna om mig och höll fast mig som om det gällde livet. Han tiggde om förlåtelse med tårarna rinnande över ansiktet och en röst som var torr och hes. När jag såg honom i ögonen lade jag märke till något nytt, något rått, som en blodig pulserande blottlagd nerv. Det gjorde mig skräckslagen.

Han gjorde sitt bästa för att hålla sig nykter och ett tag – kanske i en eller två veckor – drack han inte en droppe. Det gjorde honom irriterad och rastlös. Han fick svårt att sova. Jag kunde höra honom trampa runt i vardagsrummet. Han slog på och av tv:n, och de höga skrällarna av falsk musik, röster och mekaniska skratt nådde mig inne i det mörka sovrummet. Jag hörde glaset – Vodka? Gin? Whisky? – slå mot glaskanten på bordet. Jag drog täcket tätare om mig och lyssnade vaksamt efter ljud och rörelser i vardagsrummet.

På morgonen plockade jag utmattad fram saxen som jag hade haft under kudden och lade tillbaka den i sykorgen i byrålådan innan jag gick in i vardagsrummet och städade upp i röran. Jag ansträngde mig för att inte väcka Teck som låg utslagen på soffan. Det var hjärtslitande att se honom så hjälplös, så förlorad.

”Om du någonsin slår mig igen så dödar jag dig”, sa jag. Det var en lögn och det visste han och snart skulle han slå mig igen och jag skulle tillåta det.

Om ni vill läsa en annan novell av herr O, en som går i en helt annan stil, så kan ni prova "Flickan som svalde solen" som jag fick lägga ut här på bloggen för ett par år sedan. Någonting helt annat, men också mycket bra.

Shi Zhecun

Idag är det inte bara tjugo år sedan det första sms:et skickades utan även Shi Zhecuns 107:e födelsedag - eller det skulle åtminstone ha varit det om han inte hade dött år 2003.

Shi Zhecun räknas, precis som Mu Shiying och Liu Na'ou, till neo-senualisterna, en grupp unga författare som förnyade den kinesiska prosan på 1930-talet och vars texter ofta handlade om det mondäna livet på Shanghais nattklubbar och hästkapplöpningsbanor. Shi Zhecun skiljer sig litet från de andra författarna i gruppen genom att han förutom de dekadenta storstadsskildringarna också skrev flera berättelser i ett slags grotesk, övernaturlig stil som till exempel novellen "Generalens huvud" 《将军的头》, om en tibetansk-kinesisk general som får huvudet avhugget i strid men fortsätter att slåss och rida tills hans åtrådda påpekar att han redan är död, eller "Kumarajiva" 《鸠摩罗什》, om en liderlig munk som inte kan stå emot sina drifter.

Själv är jag dock mest förtjust i den vackra och melankoliska novellen "Vårsol" 《春阳》 som handlar om en kvinna som tillbringar en dag i Shanghai. Hon har aldrig varit gift men är ändå änka, för när hennes fästman dog lovade hon att aldrig gifta om sig - en uppoffring som inte gjordes av kärlek utan för att hon skulle få ta del av hans arv och ha något att leva av. Men någonstans inom sig längtar hon ändå efter kärleken och under sin dag i den vårvarma staden fantiserar hon om människorna och männen hon möter, om vad som skulle kunna hända om någon av dem ...

Tant Chan låser bankfacket och går ut ur kassavalvet och när hon ser att den unge banktjänstemannen tittar åt hennes håll gör hjärtat ett skutt i bröstet och hon vänder sig omedvetet om och kastar en blick på de prydliga raderna med lådor, men kan inte längre se vilken av dem som har nummer 305. Hon lägger handen på bröstet: de 154 yuan och 6 jiao i kontanter som hon just har hämtat ut ligger tryggt på plats innanför kläderna. Och därmed går hon ut genom porten till Bank of Shanghai.

Vädret är vackert och solen är mycket varm. Det är första gången hon känner så idag. Ja, hon tog tåget från Kunshan tidigt på morgonen och så fort hon var framme tog hon en rickshaw till banken. Förutom det korta ögonblick när hon steg upp ur sängen och drog ifrån gardinerna för att se om det regnade har hon faktiskt inte lagt märke till vädret. Men det är verkligen bra idag. I nästan två veckor har det bara blåst och regnat och aldrig varit fint, men idag är gator och hus fulla av solsken. Det är vår på riktigt nu och på ett ögonblick har det blivit varmt. Hon lättar litet på yllehalsduken runt halsen.

Tant Chan, som inte alls är så gammal som man kan tro, får förstås inte uppleva någon romans och till sist reser hon hem till småstaden igen, lika ensam som när hon kom.

En annan fantastisk Shi Zhecun-novell heter "På biograf Le Paris" 《在巴黎大戏院》och består av en inre monolog, framförd av en man som har bjudit med sin älskarinna på bio men är tämligen nervös för vad hon (och alla andra) ska tycka om honom.

Nej, men vad nu? Trängde hon sig före för att köpa biljetter? Nu får jag skämmas, de tittar ju på mig, är den där skallige mannen ryss, kanske? Kvinnan där stirrar på mitt ansikte. Ja, och den där typen har tagit cigarren ur munnen och glor på mig. Alla stirrar på mig. Jaja, men jag vet nog vad de tänker. De föraktar mig litet, nej, de gör sig lustiga över mig. Jag förstår inte varför hon måste tränga sig före och köpa biljetter? ... Nog måste hon ha insett att det skulle göra mig illa till mods? Jag är en man, en gentleman, och ingen har väl varit med om att en man tar med sig en kvinna - inte ens den sortens kvinna - på biograf och låter henne betala för biljetterna? Sådant händer inte, jag har då aldrig sett det ... Usch, vad det hettar i ansiktet, jag är säkert alldeles röd. Finns det inga speglar här?

När jag någon gång snart (förhoppningsvis) sätter ihop "min" samling förrevolutionära Shanghainoveller så kommer de två absolut att ingå.

Så vitt jag vet finns ingen av Shis noveller översatt till svenska, men det finns en fransk samling med titeln Le goût de la pluie samt en engelsk som heter An evening of spring rain.