Kokong

Zhang Yueran 张悦然 är en av de där författarna som debuterade väldigt ung vid sekelskiftet 2000, ungefär samtidigt som Guo Jingming 郭敬明 och Han Han 韩寒. Jag har alltid varit lite skeptisk till hennes texter, som visserligen har varit otroligt välskrivna men lidit av överdrivet dramatiska kärlekshistorier som kändes ganska omogna (åtminstone för en cynisk och luttrad svensk). Men tiden går och folk växer till sig. Förra året kom Zhang ut med en ny roman, en som hon arbetat på i tio år och som bygger på en verklig händelse. Och den här romanen skiljer sig en hel del från det hon tidigare har skrivit - ämnet är allvarligare och dramatiken mer nertonad.

Romanen, som har titeln Kokong 《茧》, följer två familjer i tre generationer och hur de påverkas av en tragisk händelse under kulturrevolutionen. Berättare är Li Jiaxi och Cheng Gong, barnbarn till de inblandade. De har ordet i vartannat kapitel, så att läsaren ömsom får följa handlingen ur Li Jiaxis perspektiv, ömsom ur Cheng Gongs. Li Jiaxis farfar, Li Jisheng är en skicklig kirurg. Under kulturrevolutionen utsätts han för plågsamma förhör, men får så småningom tillfälle ett hämnas på sin värste plågoande, Cheng Gongs farfar, Cheng Shouyi. Tillsammans med en kollega slår han in en spik i Cheng Shouyis tinning, något som leder till att Cheng Shouyi hamnar i en koma som han aldrig kan ta sig ur. I resten av sitt liv blir han liggande i sängen, oförmögen att kommunicera eller röra sig.

Det finns inga vittnen till dådet, men de indragna familjerna vet hur det ligger till. När Li Jishengs kollega, som var närvarande men inte själv skadade Cheng Shouyi, begår självmord läggs skulden på honom. Det här händer 1967, men får konsekvenser långt in i framtiden. Li Jiaxis pappa börjar avsky sin far och gör allt för att gå emot hans vilja. Han gifter sig med en kvinna som fadern tycker är fel för honom och lämnar så småningom sitt arbete på universitetet för att bli affärsman i Peking. Cheng Shouyis son utvecklas till en aggressiv och burdus man som dras in i olika skumraskaffärer och periodvis sitter i fängelse. Också barnbarnen, Li Jiaxi och Cheng Gong påverkas. De är båda övergivna av sina föräldrar och hamnar i farföräldrarnas vård. Li Jiaxis hem domineras av den oftast frånvarande farfadern, som helt går upp i sitt arbete på sjukhuset och mest verkar tycka att de andra i familjen är i vägen för honom. I Cheng Gongs hem är aggressiviteten mer påtaglig – hans farmor är en bitter och elak kvinna som ständigt råkar i luven på grannar och sjukhuspersonal. Hon och hennes dotter, Cheng Gongs faster, lever på det skadestånd sjukhuset betalar ut som kompensation för att Cheng Shouyi drabbades och ingen av dem vill egentligen att han ska vakna upp igen.

Barnen förstår inte så mycket av detta, de vet bara att familjerna är ovänner och att Cheng Gongs farfar är en ”grönsak” som ligger i en säng på sjukhuset. Så småningom får de veta att han är offer för ett brott, och då börjar de fundera på hur de ska kunna hitta förövaren. Cheng Gong konstruerar till och med en maskin som han hoppas ska kunna hjälpa honom att tala med farfaderns själ. Samtidigt ingår de två barnen i ett litet kompisgäng av utstötta barn, som ofta besöker det bårhus i det gamla fyrtornet där dådet ägde rum. Li Jiaxis far lämnar hennes mor och flyttar ihop med Wang Luhan, dottern till den man som begick självmord efter dådet. De binds samman av ångest och skuldkänslor, och förhållandet blir inte lyckligt. Li Jiaxis far dör i en bilolycka och Wang Luhan anmäler sig utan familjen Chengs vetskap som volontär på sjukhuset, för att sköta om Cheng Shouyi. När den förlamade Cheng Shouyi plötsligt försvinner från sjukhuset tätnar mystiken ytterligare.

Kokong visar tydligt hur kulturrevolutionens våldshandlingar lever kvar än idag, och hur generation efter generation påverkas just för att inget sägs rakt ut eller förklaras. Inte heller Li Jiaxis far berättar särskilt mycket om sitt liv för dottern – att han har varit involverad i demokratirörelsen 1989 är något man får utläsa mellan raderna och som Li Jiaxi inte förstår förrän hon är vuxen och – på god väg att bli alkoholist – söker upp den ene efter den andra av faderns tidigare bekanta för att ta reda på mer om honom. Den frånvarande fadern är hennes livs trauma. Också Cheng Gong är oförmögen att riktigt ta tag i sitt liv. På slutet syns dock en svag ljusning: både Li Jiaxi och Cheng Gong verkar vara på väg att frigöra sig från familjearvet. Var och en på sitt håll bestämmer de sig för att flytta söderut, till solen och värmen, där de ska kunna börja om på nytt.

Kokong är en lång roman på drygt 400 sidor och Zhang Yueran lyckas hålla spänningen uppe nästan hela vägen: Ska Li Jiaxis farfar avslöjas? Kommer han att få något straff? Kommer barnens vänskap att hålla när/om de förstår hur det hänger ihop? Berättelsen sackar lite på slutet och skulle ha vunnit på att strykas ner något och dessutom finns det vissa problem med berättartekniken (att vartannat kapitel berättas av Li Jiaxi och vartannat av Cheng Gong, i ett slags dialog med varandra), men det är ändå en av de bästa och mest intressanta kinesiska romaner jag har läst de senaste åren. Särskilt intressant är hur Zhang inte bara berättar om problemet med undertryckta berättelser och minnen från kulturrevolutionen utan också vågar visa att det finns liknande dolda minnen i nästa generation, från demokratirörelsen 1989. Det här kan hon förstås inte skriva rakt ut, men det finns där i texten för den som förmår tolka den. En vacker dag kanske också den historien kan berättas öppet i Kina.

Frank O'Connor International Short Story Award 2014

Nomineringarna för The Frank O'Connor International Short Story Award 2014 är klara och två författare kända från denna blogg (och en del andra ställen) finns med på listan.

Det är O Thiam Chin, vars novellsamling Love, or Something Like Love jag har skrivit ett kort inlägg om här, och Zhang Yueran 张悦然 som är nominerad för den engelska översättningen av 《十爱》, Ten Loves. Översättare är Jeremy Tiang, som så skickligt översatte hennes roman Löftesfågeln.

Som vanligt är det inte helt lätt att få tag på böcker från Singapore om man bor i Sverige och inte vill betala för hög frakt samt tull. Men vill man läsa Zhang Yueran på kinesiska så finns hennes böcker att låna på Internationella biblioteket. Jag kommer nog att skriva något om novellsamlingen här på bloggen, så småningom.

Lycka till, bägge två!

Löftesfågeln

Var hittar man minnen som gått förlorade på havets botten? Lägg örat till en snäcka och lyssna till det tysta bruset. Därinne döljs minnen som kanske tillhör dig.

När Xiaoxing är nio år gammal tar hans adoptivmor Chunchi för första gången med honom på en utflykt till marknaden. Det är mitt i vintern, snön faller och Xiaoxing får en lykta och litet godis. Han är överlycklig. Men plötsligt är Chunchi försvunnen och trots att Xiaoxing väntar mycket länge, till sent på kvällen, kommer hon inte tillbaka. På något sätt lyckas han i alla fall ta sig hela den långa vägen hem i snön. Chunchi verkar varken särskilt glad eller särskilt ledsen över att han är hemma igen.

Förhållandet mellan Xiaoxing och hans adoptivmor är underligt förvridet och det beror inte på honom. Chunchi är blind och tillbringar en stor del av sitt liv på havet där hon tjänar sitt uppehälle på att sjunga på fartyg men också samlar in snäckor som hon tar med sig hem till huset där Xiaoxing väntar. Snäckorna överlämnar hon till en eunuck, mäster Zhong, som rengör och polerar dem innan han återlämnar dem till henne. Där sitter hon sedan på sitt rum och smeker snäckskalen dag och natt i totalt mörker, instängd i sin egen värld dit ingen annan har tillträde.

Och Xiaoxing grubblar på vem hon egentligen är, hur hon förlorade synen och fingernaglarna och vad snäckorna har för betydelse.

Följ spiraltrappan hela vägen ner. Detta begravda kungarike är inte helvetet. Fortsätt tills vindbruset fyller dina öron, tills dammet förblindar dig och törnen stinger dina fötter. Först då ska minnesväktaren träda fram ur dunklet.

Chunchi är besatt av minnen. I sin ungdom förlorade hon allt i den stora tsunamin och spolades upp på kusten i Malaysia eller Indonesien utan minsta minne av sitt tidigare liv. Och när hon återsåg sin älskare Kamel vägrade han att stanna hos henne förrän hon återfunnit dem. Chunchi låter fingertopparna glida över snäckskalens räfflor och de dolda minnena uppenbarar sig inom henne. Men hur hon än letar hittar hon inte den rätta snäckan, den som ska berätta vad som hände innan flodvågen vällde in. Hon förstör sina ögon och river ut naglarna för att kunna koncentrera sig och bättre känna fördjupningarna i skalen. Inget annat betyder något för henne.

Första delen av Zhang Yuerans 张悦然 roman Löftesfågeln 《誓鸟》är mycket vacker. Språket är poetiskt, berättelsen som en saga. Här finns många outtalade hemligheter, mycket som eggar fantasin.

De säger att minnen söker människors närhet. De lever som parasiter på våra kroppar; varje hågkomst eller gravbesök ger dem näring. Om de har oturen att skiljas från sina värdar torkar de sakta ut och förvandlas till ett torrt damm som skingras i luften. De som har tur hamnar i havet och söker skydd i snäckskal. Där lever de, fuktiga och blanka men fyllda av ångest över att vara isolerade i de mörka skalen och inte veta när de ska få se solens ljus igen och njuta av människors närhet.

När den bräckliga kvinnans mjuka fingrar väckte snäckornas minnen ur deras dvala drogs de till hennes värme och intog hennes kropp. Varma som eldar, som glödande facklor, dansade de runt henne likt demoner. De hypnotiserande flammorna förtrollade henne. Hon var villig att offra synen för att visa sin trofasthet mot dem.

Nu sitter jag här bland Chunchis minnen och väntar på att det förgångna ska välla upp och dränka mig. De är snabbare än en bisvärm, hetare än lava, upphetsade av närvaron av en ny, fysisk kropp. Ett efter ett stoppar jag dem i mina ärmar. De suger sig fast vid mig som blodiglar. Jag väntar stilla. När deras blod har blandats med mitt är de mina. Jag känner ingen rädsla, bara glädje.

Tyvärr går romanen snart in i en brant nerförsbacke. Så fort författaren lämnar Xiaoxings sinne och börjar berätta om Chunchis liv förlorar hela historien sin magi och urartar till en blott allt för vanlig kinesisk kärleksroman där människor blir galna av kärlek och går igenom oerhörda plågor till synes utan rim och reson. Och visst kunde det ha fungerat om det bara hade gällt en av personerna i berättelsen, men när fler och fler involveras och alla är lika störda och vansinniga blir det bara pannkaka av det hela.

Chunchi är besatt av Kamel, som påstår sig ha varit hennes trolovade före tsunamin och som hon visserligen inte kan komma ihåg men ändå till vilket pris som helst vill vara tillsammans med. Hon har i sin tur en beundrare i Zongzong, en flicka som visar sig vara dotter till en mördad europeisk missionär. I samband med mordet blev Zongzong våldtagen vilket självklart leder till att hon blir galen. Hon har i sin tur sin egen beundrare, den unge eunucken mäster Zhong. Ja, och sedan finns där förstås en annan europeisk präst som vill döpa Zongzong och gifta bort henne med sin son. Zongzong har därtill ihop det med Kamel (för att göra Chunchi svartsjuk). Det hela blir kort sagt en enda röra och det är oerhört synd, för hade Zhang Yueran hållit fast vid den enkla sagotonen i romanens första del och inte krånglat till historien så mycket kunde det här ha blivit en alldeles underbar bok.

Jag har länge haft problem med kinesiska författares Unge Werther-liknande sätt att beskriva kärlek som en plåga. Nej, alla människor går inte ner i vikt och blir bleka och glåmiga när de blir förälskade. Faktiskt skulle jag nästan våga påstå att majoriteten tvärtom blir på bra humör. Och de blir för det mesta inte heller galna och gör fullkomligt irrationella saker som att sticka ut sina ögon eller kasta sig ut från balkonger och ta livet av sig. Det är inte romantiskt, särskilt inte när man läser det för hundrade gången. Dessutom skulle jag också önska att kineser som vill ta med utländska präster i sina verk (något som tycks vara ganska populärt) skulle göra sig omaket att bestämma sig för vilken kyrka de tillhör och ta reda på litet om den. Annars blir det lätt ett mischmasch av klichéer som varken är katolska eller protestantiska. Men å andra sidan är det väl ungefär så det känns för kineser att läsa västerländska romaner som utspelar sig i Kina ...

Zhang Yueran är en ganska ung och rätt uppburen författare med stor läsekrets. Det här är det första jag har läst av henne och man kan väl säga att det både gav mersmak och var litet avskräckande. En av hennes noveller, i en helt annan stil än Löftesfågeln, finns faktiskt översatt till engelska i senaste numret av nättidskriften Asymptote. "Dirty Rain" heter den och ni kan läsa den här.

Löftesfågeln har översatts till engelska, men är utgiven i Singapore och kan förmodligen vara litet svår att få tag på här.