Tromben

1984 skrev Mo Yan en kort novell med den kinesiska titeln 《大风》. Den översattes många år senare till svenska av Göran Malmqvist och fick då titeln "Stormen". Tyvärr har jag inte läst den svenska versionen, som bara har publicerats i en utställningskatalog från Nobelmuseet.

Men nu har "Stormen"/《大风》omarbetats till bilderbok, och den har jag översatt till svenska. Om en vecka ungefär kommer den ut på Vombat förlag och den är riktigt, riktigt fin. Bilderbokstiteln är Tromben.

Berättelsen handlar om pojken Stjärna, som följer med sin farfar ut för att skära gräs, som så småningom ska bli foder åt djuren på gården. De ger sig av tidigt på morgonen, Stjärna får åka på kärran och farfar sjunger sånger som pojken inte riktigt förstår. Sedan visar farfar Stjärna hur man använder skäran, men pojken blir snart less på arbetet och börjar fånga gräshoppor istället. Gräshopporna grillar och äter farfar och Stjärna senare, som tilltugg till lunchen. Stjärna lägger sig och sover middag, och farfar väcker honom när det är dags att dra sig hemåt. Men nu är himlen täckt av mörka moln och långt borta i fjärran syns en underlig, svajande pelare. En tromb! Nu måste de skynda sig.

De har bara hunnit en bit på väg när tromben hinner ikapp dem. Allt det gräs som farfar så mödosamt har samlat ihop blåser bort. Det är nära att Stjärna också följer med. Till sist drar tromben vidare, men då finns bara ett enda grässtrå kvar.

Berättelsen avslutas med ett efterord som i själva verket är de inledande sidorna i ursprungsnovellen. Den vuxne Stjärna besöker sin farmor efter att ha fått besked om att farfar har dött, och han tänker tillbaka på allt den gamle lärde honom och den där dagen då tromben kom.

Tromben är mycket fint illustrerad av den skicklige Zhu Chengliang, vars dova palett verkligen fångar den dystra och lite nostalgiska stämningen. Ett uppslag tvingar läsaren att vrida boken ett halvt varv, för att hen ska få se hur tromben sveper med sig gräset upp i luften och hur repet som Stjärna håller fast sig i brister i vinddraget.

Mo Yan har ju skrivit ett stort antal ganska korta noveller och många av dem skulle nog fungera  bra som bilderböcker. Särskilt spökhistorierna, som ofta är mer melankoliska och sorgsna än riktigt läskiga skulle bli fina, tror jag. Och jag skulle inte ha något emot om Zhu Chengliang illustrerade dem också.

Mer Mo Yan

Någon gång i tidens begynnelse hade jag ambitionen att åtminstone kortfattat presentera de kinesiska skönlitterära verk som översätts till svenska, bara så att folk skulle veta att de finns. Det har blivit lite si och så med det, men jag vill i alla fall som hastigast nämna två böcker av Mo Yan som redan har funnits ute i handeln ett bra tag, men som jag av någon anledning inte har nämnt här på bloggen.

Den första är novellsamlingen Den genomskinliga rättikan, översatt av Göran Malmqvist och som vanligt utgiven på Tranan. Den genomskinliga rättikan är en novellsamling som nog skulle kunna fungera som en bra introduktion till Mo Yans författarskap för den som inte vill ge sig i kast med en tjockis som Ximen Nao och hans sju liv på en gång. Titelnovellen är den litterära text som blev Mo Yans genombrott när den publicerades 1986 och flera av de andra berättelserna är fina exempel på hans sätt att blanda realism och magi, humor och sorg - "surrealistiska verk i naturalistisk förklädnad", som Göran Malmqvist skriver i sitt förord. Den genomskinliga rättikan kom ut på svenska redan 2014, så ni märker att jag ligger efter här.

Den andra Mo Yan-boken kom förra året, så där är jag inte riktigt lika försenad. Det är romanen Granatkastaren, i översättning av Britta Kinnemark. Granatkastaren är ett exempel på Mo Yan burleska, ja, kanske snarare groteska sida. Här är det köttfrosseri som gäller, sida upp och sida ner, när den unge Liu Xiaotong berättar sin historia för en munk i ett tempel på den kinesiska landsbygden. Men det är inte bara kött som folk glupar efter: sex, pengar och makt står också på dagordningen när korrumperade pampar försöker göra sig en förmögenhet på kötthanteringen. Triggervarning för veganer och vegetarianer, som nog i och för sig kan vinna över några läsare på sin sida med hjälp av den här romanen, men många möjliga sätt att tolka Lius historia i ljuset av dagens kinesiska samhälle.

Kommissarie Knekt drar ut på äventyr

Nu var det ju inte så länge sedan jag översatte en roman av Mo Yan, men förr eller senare skulle det vara kul att göra en till. Kanske Spritens rike 《酒国》? Så här börjar den:

Ding Gou’er, specialutredare vid provinsens åklagarmyndighet, befann sig i en lastbil av märket Befrielsen på väg mot en kolgruva i utkanten av staden Luoshan, där han skulle genomföra en mycket speciell undersökning. Under färden hade han grubblat så intensivt att hjärnan svullnade upp, och den kaffefärgade skärmmössan i storlek 58 som till en början hade suttit löst och dinglat på hjässan smet nu åt riktigt hårt om skulten. Det var mycket obehagligt och han tog av sig mössan, stirrade på de glänsande svettdropparna längs dess kant och kände lukten av varm olja och något annat kallt och rått som ångade upp ur den. Det var en främmande odör som gjorde honom lätt illamående. Han lyfte handen och nöp igen näsan. 

När de närmade sig gruvan tvingades den framrusande lastbilen sakta in eftersom vägen var täckt av vattenfyllda gropar. Fjädringen gnällde och gnisslade underligt under dem och kommissarien slog ideligen huvudet i förarhyttens tak. Föraren svor över vägen och mänskligheten och det var med ett slags syrlig glädje kommissarien hörde svadan av otidigheter välla fram ur munnen på den ganska prydliga unga kvinnan. 

Frågan är nu: ska Ding Gou'er få heta Ding Gou'er, eller bör han kanske kallas kommissarie Knekt istället? Namnet Ding Gou'er är nämligen en ordlek, ett slanguttryck för knekten i en kortlek som ju ofta är dekorerad med bokstaven J, som i sin tur ser ut ungefär som det kinesiska tecknet 丁. Ding Gou'er = "ding-kroken" = knekten.

Yngel

Nu är äntligen Mo Yans Yngel ute i handeln! På kinesiska heter den ju snarare Grodor, men kopplingen mellan grodor och spädbarn (wa och wa) blir tydligare med den nya svenska titeln. Tack till YuSie som hjälpte till att spåna fram den!

Så här presenteras romanen på nätet:

Hjärtat Wan har ägnat hela sitt liv åt att förlösa barn. Hela tio tusen har det blivit, hävdar hon själv. Hennes brorson som är pjäsförfattare bestämmer sig för att skriva om hennes liv. Från 1950-talet fram till nutid tar han oss med på en resa med Kinas samtidshistoria som kuliss, och med den omdiskuterade ettbarnspolitiken som tema. Hjärtat Wan -- en blandning av ängel och demon, lika fascinerande som skräckinjagande -- prisas i sin ungdom för sina färdigheter som barnmorska. När hennes fästman visar sig vara en avhoppare bestämmer hon sig dock för att visa lojalitet mot partiet genom att strikt driva igenom dess befolkningspolitik. Med tiden hinner hon även med två tusen aborter, otaliga tvångssteriliseringar och en mängd utredningar om olagliga graviditeter.

Yngel är en både upplysande och förkrossande roman, en stundtals blodig och våldsam skildring av en praktik som orsakat mycket lidande och lett till ett stort överskott av män, samt till prostitution, kidnappningar och tvångsaborter. Mo Yan berättar historien med mörk humor, som vanligt med människorna på landsbygden i förgrunden, och väjer inte för hur det fula och vackra kan blandas samman.

Vill man läsa ett smakprov ur boken så kan man göra det på Smakprov.se
Jag har också skrivit om den tidigare och även då bjudit på ett oredigerat smakprov.

Mo Yan om översättning

En intervju gjord under The Asia Society's National Chinese Language Conference 2014 (engelsk textning).

Under arbete

Just nu håller jag på att översätta ännu en roman av Mo Yan: Grodan eller Grodor 《蛙》 - vi får se vad det blir för titel. Den handlar om en kvinna, berättarens faster, en ung och vacker barnmorska som älskas av alla för sin förmåga att hjälpa havande kvinnor men som senare blir byns största hatobjekt eftersom hon får ta på sig ansvaret för att driva igenom barnbegränsningspolitiken i socknen, en krävande uppgift som också bryter ner henne.

Springpojken Wan, berättaren, råkar själv i knipa när hans egen fru i hemlighet gör sig av med sin spiral och ser till att bli gravid med ett andra barn.

Eftersom det är så länge sedan jag lade ut något på den här bloggen tänkte jag bjuda på ett litet smakprov, men ni får tänka på att texten fortfarande är "under arbete" och inte riktigt färdig. Här har berättarens familj ställt till med fest och faster, som inte var bjuden, dyker upp ändå.

”Pratar ni om mig?” sade faster med hög röst och klev in på gården. Det starka ljuset från lamporna fick henne att kisa. Hon hade satt på sig ett par svarta små solglasögon som fick henne att se både tuff och löjlig ut på samma gång. ”Måste ni ha så starka lampor? Som farfarsmor brukar säga: Även om man äter i mörker lär man inte stoppa maten i näsan. Det går åt kol för att hålla lamporna tända och kolet har brutits av människor. De har det minsann inte lätt. Tretusen fot under jorden i ett livs levandes helveteshål och med korrupta tjänstemän och fula chefer på det. De dör som flugor, de stackars gruvarbetarna. Varje bit kol dryper av människoblod!” Faster satte ena handen i midjan och höll ut andra armen framför sig med näven sluten och pekfingret och långfingret rakt ut. Hon var klädd i den sorts uniformsjacka och byxor som hade varit så populära på 1970-talet och med sina uppkavlade ärmar, stadiga kropp och vita hår såg hon ut som om hon varit en partitjänsteman från kulturrevolutionen. Det gjorde mig sorgsen att se hur vår en gång så hibiskusvackra faster hade förvandlats.

Storebror och hans fru hade varit tveksamma till att bjuda henne på festen och när de frågade far hade han funderat en stund och sedan sagt: ”Det är bäst att avstå. Den senaste tiden har hon varit litet … Hon bor ju inte ens här i byn … Vi får se … ” När hon nu dök upp blev alla rätt generade. Vi reste oss upp, handfallna.

”Vad är det med er? Här är man ute på vift halva livet och när man äntligen kommer hem till fadershuset så blir man inte ens erbjuden en sittplats?” sade faster gällt.

Då kom vi till våra sinnen och alla skyndade sig att erbjuda henne just deras plats.

”Du var den första vi tänkte på när vi funderade på inbjudningarna”, förklarade storebror och hans fru i mun på varandra. ”Familjens högsäte är alltid reserverat för dig.”

”Ha!” Faster slog sig tungt ner på platsen bredvid far. ”Stormunnen!” sade hon till storebror. ”Så länge din far är i livet är det inte jag som ska sitta på hedersplatsen och den blir inte min när han dör heller! Bortgifta döttrar är som utspillt vatten, eller vad säger du, bror?”

”Men du är inte någon vanlig kvinna. Du är familjens hjälte!” Far pekade på de andra som satt runt bordet. ”Vilka av de här ungdomarna har du förlöst?”

”En bra karl pratar inte om gamla bedrifter”, sade faster. ”På den tiden … Vad ska vi prata om det för? Nu dricker vi! Har ni inget glas åt mig? Nå, men jag har i alla fall sprit med mig.” Hon fumlade fram en flaska Maotai ur den tjocka jackan och ställde den på bordet med en smäll. ”Femtio år gammal Maotai som jag fick i present av en partitjänsteman från Tinglan. Han hade en älskarinna som var tjugoåtta år yngre än han själv och han var som besatt av att få en son. Hon hade hört att jag kunde förvandla flickfoster till pojkar och krävde att jag skulle hjälpa henne. ’Det där är bara usla lögner som gamla kvacksalvare slår i folk’, sade jag till henne, men hon trodde mig inte och började lipa så att tårarna sprutade och vägrade att gå. Hon föll nästan på knä framför mig och sade att karlns riktiga fru hade fött honom två flickor och att han skulle bli hennes om hon födde en son. Karln var en sån där feodal jävel som tycker att pojkar är bättre än flickor. Partitjänstemän på den nivån borde veta bättre men, nej!” Faster frustade av ilska. ”Inte har de fått sina pengar på lagligt sätt heller, de där typerna. Vem annars ska man suga ut, om inte en sån? Jag plockade ihop några olika sorters medicin åt henne, litet av allt jag hade – angelica, jams, rehmannia, lakritsrot, sånt som kostar tio fen näven – och till sist var jag uppe i trettio yuan. Fast jag tog hundra av henne varje gång hon kom förbi och hon var så lycklig att hon nästan snubblade in i sin röda bil och for iväg som en pil. Och så i morse kom de förbi för att tacka mig, partitjänstemannen och hon, med en liten son i famnen och en stor påse cigaretter och sprit. De sade att de hade haft tur som fått min medicin, för annars hade det inte blivit någon pojke.” Faster skrattade högt, tog glaset som storebror vördnadsfullt hade ställt ner framför henne och tömde det i ett drag. Sedan slog hon sig på benet och sade: ”Jag höll på att skratta på mig. Va? Hur kan partitjänstemän, som ju påstås ska vara så välutbildade, bete sig så idiotiskt? Hur skulle man kunna byta kön på ett foster? Om jag hade kunnat det skulle jag ha fått Nobelpriset i medicin för länge sedan. Häll upp ett glas till åt mig!” Hon höll fram sitt tomma glas. ”Maotaiflaskan ska ni inte öppna, den ska storebror ha.”

”Nej, nej, nej”, sade far genast. ”Min mage tål inte sån sprit, det vore ett rent slöseri.”

Faster tryckte flaskan i händerna på honom. ”Om jag ger den till dig så ska du dricka den.”

Far kände på sigillsnöret runt korken och frågade försiktigt: ”Hur mycket kostar en sån här flaska?”

”Minst åttatusen!” sade min svägerska. ”Och jag har hört att de har gått upp i pris.”

”Himmel”, sade far. ”Vad är det för sprit? Inte ens draktårar och vindblod är värda så mycket! Med tanke på att vetet inte kostar mer än en och femtio kilot måste de ha klämt in femtusen kilo vete i den här flaskan. Jag skulle kunna jobba som en slav hela livet utan att ha råd med en halvpanna en gång!” Han höll fram flaskan mot faster. ”Det är bäst att du tar tillbaka den. Jag kan inte dricka sånt här. Det kommer att ta livet av mig.”

”Jag har gett den till dig och du ska dricka den”, sade faster. ”Det är ju inte jag som har betalat för den. Att inte dricka vore bortkastat. Det är precis som när jag var fånge hos japanerna i Pingdu och de bjöd oss på middag: maten var gratis och att inte äta skulle ha varit meningslöst, så varför inte ta för sig?”

”Visst, det låter väl rimligt”, sade far, ”men när man tänker på att en sån här liten flaska starkvatten är så dyr … ”

”Storebror”, sade faster. ”Det där förstår du dig inte på. Jag lovar dig att ingen som dricker sån här sprit har betalat för den med egna pengar. Ska de betala själva får de dricka sånt här – ” hon lyfte sitt eget glas och tömde det i ett drag. ”Du är drygt åttio. Hur många år har du på dig att supa?” Hon slog sig för bröstet och sade stolt: ”Nu tänker din gamla lillasyster avge ett löfte här inför alla ungdomarna: från och med idag ska jag se till att du alltid har Maotai att dricka! Vad ska vi oroa oss för? Förr var vi rädda för vargen och sedan för tigern och ju räddare vi var desto fler djävlar smög sig på oss. Häll upp! Ser ni inte att det är tomt? Snålar ni med brännvinet?”

”Nej, självklart inte, faster. Drick så mycket du vill!”

”Hm. Det blir nog ändå inte så mycket”, sade faster sårat. ”Kommer ni ihåg den gången när jag söp ikapp med oäktingarna på folkkommunen? De där gubbarna trodde att jag skulle göra mig själv till åtlöje och så slutade det med att de själva söp sig stupfulla och låg och ylade under bordet som en flock hundar. Nej, kom igen nu, ungdomar! Skål!”

”Ät litet mat, faster.”

”Mat? Er farfarsfar kunde dricka ett halvt krus sorghumbrännvin med bara en stjälk salladslök som tilltugg. Folk som verkligen kan supa behöver ingen mat! Ni – ni är riktiga matvrak!”

När faster hade fått några glas i sig blev hon varm och knäppte upp knapparna i jackan, dunkade far i ryggen och sade: ”Jag sade ju åt dig att dricka! Nu är det bara vi två kvar i livet. Vad ska vi leva för om vi inte får äta och dricka? Så länge man inte använder sina pengar är de bara papper, det är först när man sätter sprätt på dem som de har något värde. Vi kan våra hantverk vi, så vi behöver väl inte oroa oss för att bli fattiga? Även de högsta tjänstemän och ministrar skaffar barn och blir sjuka och då kommer de till oss.” Hon skrattade till. ”Ja, och dessutom kan jag ju byta kön på barn i moderlivet och göra flickfoster till pojkar. Vilken konst, va? Jag skulle kunna ta tiotusen för det och de skulle gladeligen betala.”

”Men om de äter dina dekokter och sedan får en flicka i alla fall?” sade far nervöst.

”Äsch, det där förstår du dig inte på”, svarade hon. ”Vad går traditionell kinesisk medicin ut på? Alla örtläkare är spågubbar och en spågubbe slingrar sig hit och dit tills han har snärjt in sina offer helt och fullt. Men inte snärjer han sig själv, inte!”

Ännu mer kinesisk litteratur och Yan Lianke i medierna

Det senaste avsnittet av UR:s utmärkta tv-serie Kina om Kina handlar om kinesisk film och litteratur. Bland annat finns där en lång intervju med Yan Lianke, vars bok Drömmen om byn Ding (eller hur nu den slutgiltiga titeln blir) kommer ut på Atlantis sent nästa vår. Litteraturdelen börjar ungefär halvvägs in i avsnittet, men se gärna på den del som handlar om film också.

Inte nog med det - i dagens SvD finns också en lång och bra artikel av Ola Wong om hur kinesiska författare tvingas balansera för att kunna ge ut sina böcker men ändå säga det de vill.

Och så kan man förstås snart se och läsa Mo Yans Nobelföreläsning på Nobelprisets webbplats, där det också ligger en intervju med honom, gjord av YuSie Rundkvist Chou.

Nya omslag

Så här blir de, omslagen till nyutgåvorna av Mo Yans tre romaner på svenska. Formgivare är Sara R. Acedo. Exakt när de finns i handeln vet jag inte, men det dröjer nog någon vecka än.

Grattis, Mo Yan!

Farmor rev loss draperiet och stoppade det längst in i ena hörnet av bärstolen. Medan hon andades frihetens luft studerade hon Yu Zhan'aos breda axlar och smala midja. Han gick så nära bärstolen att hon kunde ha vidrört det bleka, grova skinnet på hans huvud med sin fot.

Vinden ökade i styrka och säden trängdes i fältet och böljade framåt i vågor; den böjde sig ner och vidrörde vägen med sina huvuden i en respektfull bugning för min farmor. Bärarna rusade nerför vägen i sporrsträck men bärstolen var lika underligt stadig som en liten båt som snabbt glider över vågtopparna. Grodor och paddor kväkte upphetsat och välkomnade det anstormande sommarregnet. Den låga himlaridån betraktade allvarligt sorghumens silvergrå ansikten medan blodröda blixtar en efter en splittrades ovanför fältet med ett öronbedövande brak. Farmor stirrade upphetsad och orädd på de gröna vågor som den svarta vinden piskade upp; åskans muller rullade fram som dånet från en kvarn och vinden kastade sig hit och dit och fick säden att svaja häftigt åt alla håll tills fältet var ett enda kaos. De första hårda regndropparna fick sorghumen att skälva och ogräset att darra av skräck, fick dammet på vägen att klumpa ihop sig och sedan upplösas, smattrade mot bärstolens tak och mot farmors broderade skor, slog mot Yu Zhan'aos huvud och studsade in mot farmors ansikte.

Yu Zhan'ao och de andra sprang som skräckslagna kaniner men kunde ändå inte undkomma förmiddagens oväder. Regnet slog ner i den oändliga sorghumen och rumlade om i fältet medan grodorna som tagit skydd under sorghumstjälkarna kväkande skakade de snövita bälgarna under sina hakor och rävarna som hukade i sina mörka hålor betraktade de fina vattendroppar som stänkte ner från säden. Vägen blev snabbt outhärdligt lerig och ogräset böjdes till marken - endast blåklinten höjde vaket sitt genomvåta huvud. Bärarnas svarta, vida byxor kletade fast vid kroppen och männen blev alla smala och smidiga. Yu Zhan'aos huvud sköljdes glänsande vitt av regnet och blev till en lysande måne i farmors ögon. Regnet blötte ner också hennes kläder. Hon kunde ha hängt tillbaka draperiet och stängt regnet ute, men det gjorde hon inte. Hon ville inte göra det, ty genom bärstolens breda dörröppning såg hon den kaotiskt vida, vackra och storslagna världen.

Ur Mo Yans Det röda fältet (Tranan, 1997)

Ximen Nao och hans sju liv

Just hemkommen från Shanghai, där jag bland annat träffade Mo Yan, hänger jag mig nu åt ohämmad reklam för min senaste översättning, Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv. Färsk från pressarna finns den att införskaffa från bokförlaget Tranan. Vad den handlar om? Jo:

Ximen Nao är död. Den rike godsägaren i Gaomi härad sköts ihjäl av upproriska bönder och befinner sig nu i dödsriket där underjordens härskare, kung Yama, ska bestämma över hans framtida öde. Men Ximen Nao är så övertygad om sin egen oskuld och så envis i sin vägran att bekänna några brott att kung Yama till sist ger med sig och låter honom återvända till livet.

Det går förstås inte riktigt som Ximen Nao förväntar sig. Istället för att få tillbaka sitt gamla liv återföds hans som åsna och under de kommande femtio åren ska han få uppleva Kina efter revolutionen i skepnad av både åsna, tjur, gris, hund och apa innan han till sist blir människa igen. Hela tiden i samma familj, hos den strävsamme fribonden Lan Lian som vägrar att inordna sig i kollektivet och därför blir något av en levande legend på den kinesiska landsbygden.

 632 sidors underhållning, historieskrivning och tragedi - allt i ett.

Vad jag tänker på när jag tänker på tandlagning

Idag var jag hos tandläkaren för att påbörja en rotfyllning. Eftersom jag hade en okaraktäristisk tur lyckades jag få komma till Maud, som måste vara den bästa tandläkaren i Västerhaninge eftersom hon lyckades bedöva mig så bra och exakt att jag inte ens märkte att hon rotade i min mun och faktiskt nästan somnade till en stund medan hon höll på.

Av den anledningen behövde jag inte ta till mitt normalt sett bästa trick för att stå ut med liknande plågor: att tänka på någon som har det värre. Min favorit är att tänka på följande stycke ur Mo Yans roman Det röda fältet. Ni som har läst boken eller sett filmen från 1987 kommer säkert ihåg denna scen, som lätt övertrumfar alla rotfyllningar eller visdomstandsutdragningar.

Romanen handlar om en kvinna som tillsammans med sin älskare driver ett brännvinsbränneri i norra Kina när japanerna invaderar. En av deras anställda, farbror Luohan, blir motståndskämpe men tas tillfånga och straffas på värsta tänkbara sätt.

Två svartklädda kineser slet av farbror Luohan hans kläder och band fast honom vid träpålen. Djävulsofficeren viftade med handen och två andra svartklädda män knuffade och drog Femman Sun, den bäste slaktaren i hela vår by - ja, i hela Gaomi nordöstra socken, ut ur inhägnaden och fram till pålen. Femman Sun var en kortväxt, fetlagd man med utputande mage, skallig och med tättsittande små ögon insjunkna på var sida om näsan i det knallröda ansiktet. Nu stapplade han fram till farbror Luohan med en kniv i vänstra handen och en spann vatten i den högra.

"Befälhavaren säger att du ska flå honom ordentligt", sade tolken. "Och om du inte gör ett bra jobb kommer hunden att slita upp bröstet på dig."

Femman Sun mumlade jakande och blinkade våldsamt. Han satte kniven mellan tänderna, lyfte spannen och hällde vattnet över farbror Luohans huvud. Farbror Luohan lyfte hastigt på huvudet när det kalla vattnet träffade honom och blodigt rann över ansiktet och halsen, ända ned till fötterna. En av förmännen hämtade ytterligare en spann vatten från floden. Femman Sun doppade en trasa i vattnet och tvättade farbror Luohan ren igen. När han var färdig darrade hans skinkor häftigt.

"Storebror ... " sade han.

"Döda mig med ett hugg, broder", sade farbror Luohan. "Jag ska minnas ditt förbarmande när jag kommer till De gula källorna."

Den japanske officeren vrålade till.

"Skynda på!" sade tolken.

Femman Suns ansiktsuttryck förändrades. Han sträckte ut sina små knubbiga fingrar, grep tag i farbror Luohans öra och sade: "Storebror, jag kan inget göra ... "

Far såg hur Femman Suns kniv skar genom farbror Luohans öra som om han skurit i trä. Farbror Luohan skrek och strålar av gult piss sprutade fram mellans hans ben. Fars knän skakade våldsamt. En japansk soldat som bar på ett vitt keramikfat gick fram till Femman Sun och ställde sig vid hans sida, och Femman Sun lade farbror Luohans tjocka, köttiga öra på tallriken. Så skar han av det andra örat och lade det bredvid det första. Far såg hur öronen hoppade på tallriken och hörde hur det dunsade.

Den japanske soldaten paraderade långsamt förbi människorna - män och kvinnor, gamla och unga - med tallriken i handen. Far såg på de bleka och vackra öronen och hörde ljudet från tallriken öka i styrka.

Soldaten bar fram öronen till officeren som nickade åt honom. Han ställde tallriken på marken framför den döde japanen och stod där tyst en stund. Så plockade han upp den och ställde den framför hunden istället. Hunden drog in tungan och nosade på öronen med sin spetsiga svarta nos. Sedan skakade den på huvudet, lät tungan falla ut igen och satte sig på marken.

"Nå!" sade tolket till Femman Sun. "Fortsätt skära!"

Femman Sun gick runt, runt och mumlade för sig själv. Far såg att hans ansikte var täckt av oljig svett och att hans ögon blinkade snabbare än en höna pickar ris.

Endast några enstaka droppar blod rann ut från den plats där farbror Luohans öron hade suttit. Utan öron såg hans ansikte mycket rent och enkelt ut.

Nu vrålade djävulsofficeren något igen.

"Skynda på och skär!" sade tolken.

Femman Sun lutade sig fram, skar i ett enda svep av farbror Luohans penis och lade den på tallriken. Den japanske soldaten höll armarna stelt utsträckta i ögonhöjd framför sig som en trästaty där han paraderade framför folkhopen. Far kände hur farmors isande fingrar grävde sig in i hans axel.

Soldaten ställde tallriken framför hunden, som tog sig en tugga men genast spottade ut den igen.

Farbror Luohan skrek av smärta och hans magra, beniga kropp vred sig häftigt på träpålen.

Femman Sun kastade kniven ifrån sig, föll på knä och grät ylande.

Den japanske officeren släppte kopplet och hunden störtade fram, grävde in klorna i Femman Suns axlar och grinade med sina vassa tänder. Femman Sun höll händerna för ansiktet där han låg på marken.

Officeren visslade till och hunden skumpade tillbaka med kopplet släpande längs marken.

"Skynda på!" upprepade tolken.

Femman Sun reste sig, plockade upp kniven och stapplade fram till farbror Luohan. Farbror Luohan började plötsligt svära våldsamt och hans förbannelser fick dem alla att lyfta blicken och se på honom.

"Storebror ... " sade Femman Sun. "Storebror .. Försök att härda ut ett tag till ... "

Farbror Luohan spottade en blodklump rakt i hans ansikte.

"Flå! Jag ska knulla dina förfäder! Flå!"

Femman Sun grep tag om kniven och började skära med utgångspunkt från såret på farbror Luohans huvud. Han var mycket noggrann. Skinnet på farbror Luohans huvud lossnade och uppenbarade två lilagröna ögon och klump efter klump med kött.

Far berättade för mig att när skinnet på farbror Luohans huvud hade skalats av fortsatte hans formlösa mun att ge ifrån sig gurglande läten medan pärlband av blodsdroppar rann från hans mörkbruna skalp. Femman Sun verkade inte längre mänsklig. Hans sätt att hantera kniven var så perfekt att han skar av hela huden utan att missa en millimeter. Farbror Luohan förvandlades till en köttklump. Hans tarmar rörde sig mullrande och svärmar av gröna flugor dansade i luften omkring honom. Kvinnorna i hopen hade alla gråtande fallit på knä.

Samma natt föll ett kraftigt regn som spolade platsen ren från alla spår av blod, och farbror Luohans kropp och avskalade skinn försvann utan ett spår. När folket i byn fick höra om likets försvinnande spred sig ryktet snabbt från en person till tio, från tio till hundra, från en generation till en annan, och blev till sist en vacker legend.

Fabulerar, förskräcker, förlöser - del 2

Det här är andra delen av artikeln "Fabulerar, förskräcker, förlöser". Första delen hittar du här.

Det röda fältet är en episk roman om en familj och dess vedermödor före och under den japanska invasionen, när kommunister, nationalister, lokala rövare och japanska soldater alla gör sitt bästa för att ta livet av varandra. Det är också historien om två egensinniga och viljestarka individer som älskar varandra med sådan frenesi att deras kärlek blir till en plåga. Romanen blev Mo Yans stora genombrott och filmades senare av regissören Zhang Yimou, som på så sätt i sin tur vann internationell berömmelse och Guldbjörnen i Berlin 1987. Rent språkligt är det en av Mo Yans vackraste romaner där han excellerar i de långa meningar med underbara adjektivkonstruktioner som är något av hans kännetecken. Samtidigt visar han också på sin ovanliga förmåga att förena ett groteskt och skrämmande innehåll med ett poetiskt uttryckssätt:

Förra året hade ett tiotal uppsvällda ruttnande åsnor och hästar flutit i Det svarta vattnets flod. De hade lagt till vid växterna i det grunda vattnet vid strandkanten och där låg de med magen i vädret tills de inte kunde svälla mer utan exploderade så att deras vackra tarmar flöt ut likt blommor på vattnet och rännilar av mörkgrön vätska långsamt rann ut i floden.

En annan typisk egenskap hos Mo Yans romanpersonligheter visar sig också i Det röda fältet, nämligen deras sammansatta natur. Romanens "farfar", Yu Zhan'ao, är en burdus karl som inte drar sig för att mörda någon för att få vad han vill ha och som i princip våldtar sin blivande hustru i sorghumfältet. Ändå blir han, i rätt situation, en hjälte. Han klarar inte av att uttrycka sin kärlek till sin son eller sin kvinna, som han bedrar och slåss med, men älskar dem ändå över allt annat på jorden. Han är "larger than life" men samtidigt så trovärdig som en historia av det här slaget tillåter. Samma mångfacetterade bild av nordkinesiska bönder visar Mo Yan i porträttet av fjärde farbror Fang i Vitlöksballaderna: en brutal patriark som inte drar sig för att misshandla sin egen dotter när hon vägrar att gifta sig med den man han har utsett - men samtidigt en person som kämpar hårt för att försörja sin familj och som kan visa prov på stor omtänksamhet och humor.

Det är inga trevliga eller idealiserade porträtt av bönder som Mo Yan målar upp, men de känns oerhört trovärdiga och realistiska utan att vara nedvärderande eller förgrovande. Även om man inte gillar personernas handlingar förstår man varför de har blivit sådana de är och kan inte undgå att trots allt känna stark sympati för dem. De flesta av hans romaner innehåller dessutom starka kvinnor som både är listiga och modiga, och lika aktiva när det gäller att driva handlingen framåt som de manliga huvudpersonerna. Dai Fenglian i Det röda fältet beskrivs till och med som hjärnan bakom männens krigslister, en klipsk affärskvinna som ensam driver ett brännvinsbränneri och inte drar sig för att bryta mot konventionerna.

Typiskt för Mo Yans alla verk är den varma medkänslan och inlevelsen. Till skillnad från till exempel Su Tong, vilken ofta framstår som en kylig observatör som registrerar och nedtecknar det som sker, är Mo Yan alltid helhjärtat engagerad i sina romanfigurers göranden och tar tydligt ställning för eller emot dem. Hans empati och patos rycker också läsaren med sig. Vitlöksballaderna handlar om en grupp utfattiga bönder som får nog av korrumperade statstjänstemän och gör uppror. Mo Yan skrev romanen i mitten av 1980-talet, när han hade läst rapporter i tidningarna om en bonderevolt. I boken låter han en ung officerare tala till böndernas försvar i vad som måste vara en av de djärvaste anklagelser mot vanstyre och svågerpolitik som framförts i en modern kinesisk roman:

"Det är domstolens åsikt att era kommentarer inte har det minsta med målet att göra!" sade huvuddomaren.

"Mitt anförande blir mer och mer relevant för svarande Zheng Changnians försvar", sade den unge officeren.

"Låt honom tala! Låt honom tala!" började åhörarna skrika igen. Gao Yang såg den unge officeren plocka fram en vit näsduk och torka sig i ögonen.

"Nå, tala då!" sade huvuddomaren. "Allt ni säger antecknas och ni får själv stå för vad ni har sagt."

"Javisst! Vågar jag tala så vågar jag också stå till svars för vad jag säger!" stammade officeren och fortsatte: "Jag anser att 'vitlöksincidenten' borde vara en varningsklocka för vårt parti. Om ett parti eller en regering inte ser till folkets bästa har folket rätt att störta det eller den!"

En underlig tystnad lägrade sig i rättssalen och luften tycktes tätna och vibrera. Trycket mot Gao Yangs trumhinnor var nästan outhärdligt. Huvuddomaren skakade i hela kroppen och ansiktet var täckt av svett. Han sträckte ut handen mot temuggen men välte omkull den så att det röda teet blötte ned den vita bordsduken och ljudligt droppade ned på golvet. "Vad ... Vad tar ni er till?" sade han. "Sekreterare, anteckna vad han säger. Och missa inte ett enda ord."

Den unge officeren var likblek i ansiktet och ett ömkligt uttryck drog över hans ansikte.

Gode broder, bad Gao Yang tyst, säg inget mer ...

Mo Yan har inte enbart förankrat sitt författarskap i traditionell berättarkonst. Vid ett flertal tillfällen har han också experimenterat med helt andra uttryckssätt i historier som går över gränsen till det absurda. I romanen De tretton stegen 《十三步》 från 1989 utgörs huvudtemat till exempel av en berättelse framförd av en man - "han" - som sitter inspärrad i en stor järnbur och betraktas av "oss". Höjdpunkten på denna absurdistiska bana nås kanske i romanen Brännvinets rike 《酒国》 från 1992 (i engelsk översättning av Howard Goldblatt med titeln Republic of Wine). Polisinspektör Ding Gou'er skickas till Brännvinslandet för att undersöka rykten om kannibalism. Han finner sig snabbt försatt i ett tillstånd av höggradig berusning som gör det omöjligt för honom att blir klar över om anklagelserna verkligen är sanna. Det sägs att Mo Yan vid ett tillfälle deltog i ett fylleslag som däckade honom så totalt att han fick tillbringa tre dagar på sjukhus. Kanske är det vad som krävs för att en författare ska kunna skildra druckna hallucinationer av det slag som Ding Gou'er upplever. Romanen är också något av en meta-roman, där Ding Gou'ers misslyckade polisutredning varvas med brev till Mo Yan från en ung, aspirerande författare, vars grymma historier också kretsar kring anklagelserna om barnamord och kannibalism i Brännvinslandet. Boken avslutas med att författaren Mo Yan själv besöker platsen och snabbt sups under bordet av sina värdar.

I en annan stor roman med den i Kina ganska provocerande titeln Stora bröst och bred bak 《丰乳肥臀》 , har Mo Yan återigen knutit an till sin bondebakgrund. Romanen handlar om en kvinna som i fattigdom och elände kämpar för att ta hand om sin stora barnaskara. Den utspelar sig under perioden från 1900-talets början fram till tiden efter Maos död och speglar det fiktiva nordöstra Gaomis utveckling genom krig och revolutioner. Som litteraturvetaren Shelley W. Chan har påpekat låter Mo Yan här tyngdpunkten vila helt på kvinnorna medan männen framställs som degenererade och löjliga figurer. Romanens berättare, son till den kvinnliga huvudpersonen och en svensk missionär, är till exempel helt bröstfixerad. Hans beteende och det faktum att Mo Yan utmanar den gällande historieskrivningen genom att låta den enda riktige karlakarlen i boken vara officer och medlem i Kuomintang ledde till skarp kritik från konservativt håll. Men romanen belönades också med stora litterära priser. Stilistiskt påminner Stora bröst och bred bak om Det röda fältet med sin breda episka form och sitt överdådiga bildspråk.

Mo Yan lämnade armén 1997 - hans överordnade lär ska ha utbrustit i ett "Äntligen!" när de fick hans avskedsansökan - och har därefter bland annat arbetat på åklagarmyndighetens dagstidning i Beijing. Numera är han heltidsförfattare.

Det du just har läst är andra delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Där finns också artiklar och översättningar av och om Wang Anyi, Li Ang, Hong Ying, Gao Xingjian, Yang Lian, Wan Zhi och Li Li. Och det finns fortfarande några exemplar av numret kvar att köpa, om man vänder sig till Karavan-redaktionen ...

Vill du läsa mer om Mo Yan och vad han har skrivit på senare tid kan du till exempel klicka på etiketten här nedanför, så hittar du några tidigare blogginlägg med honom i fokus.

Fabulerar, förskräcker, förlöser - del 1

Kanske läste du förra året en liten notis i tidningen om några kinesiska gruvarbetare som hade blivit instängda vid ett ras. Gruvolyckor är vanliga i Kina, men det som gjorde att just den här händelsen uppmärksammades i medierna var att de instängda gruvarbetarna överlevde i flera dagar genom att dricka smältvatten och äta kol. Dock behöver man inte vara gruvarbetare för att veta att kol går bra att stoppa i magen. Författaren Mo Yan har till exempel provat på samma diet när han var liten. Inte för att han instängd i en gruva, utan bara för att han var så förskräckligt hungrig.

Om man vill roa sig med att hitta en kinesisk författare som är den totala motsatsen till nobelpristagaren i litteratur år 2000, Gao Xingjian, är det inte otroligt att man fastnar för Mo Yan. Gao kommer från en utpräglat intellektuell och välbärgad familj där han redan som liten hade tillgång till både klassisk kinesisk och modern västerländsk litteratur. Mo Yan däremot föddes i en utfattig bondfamilj i nordöstra Kina 1955 och gick bara några få år i skolan innan han vid elva års ålder skickades ut på fälten för att vakta boskap. Eftersom han växte upp under den stora hungersnödens tid bestod familjens föda till största delen av blad, rötter och bark - alla träd på slätten där Mo Yan växte upp hade skalats rena av hungrande bönder. Barnen i byn blev tidigt experter på vad som var ätbart och drog sig inte för att provsmaka de mest underliga "rätter". Vid ett tillfälle fick de syn på en kärra med kol som stod parkerad utanför byskolan. Ett av barnen tog sig en tugga och det dröjde inte länge förrän halva byn till rektors stora förskräckelse kalasade på lasten.

Även om en sådan uppväxt måste ha varit värre än vad vi välmående svenskar kan föreställa oss menar Mo Yan att den så här i efterhand är en stor tillgång, eftersom den ger honom inspiration och drivkraft i skrivandet. Det var faktiskt också hungern som drev honom att en gång ge sig in på författarbanan. I pauserna under arbetet på fälten brukade bönderna nämligen ägna sig åt att diskutera det de var allra mest intresserade av - mat. Alltid fanns det någon som kunde berätta om fantastiska maträtter han hade hört talas om. En av bönderna, en före detta intellektuell som hade skickats ut på landsbygden efter att ha stämplats som högerman, kände till en författare som tjänade så mycket pengar på sitt skrivande att han kunde äta jiaozi - små fläskfärsfyllda degknyten - tre gånger om dagen. Det fick Mo Yan att bestämma sig. Författare var vad han skulle bli.

Men hur blir en fattig bondpojke författare? Och vad ska han skriva om? I Gaomi i Shandong-provinsen där Mo Yan växte upp existerade nästan ingen skriftlig litteratur alls. Det dryga dussinet böcker som fanns att tillgå i de ungefär lika många byar som låg utspridda över slätten var värdefulla föremål och inte något som en ung pojke fick låna hur som helst. För att få tillstånd att läsa i dem var Mo Yan tvungen att först utföra diverse sysslor åt bokägarna. Vid ett tillfälle mutade han till och med stenhuggarens dotter med frukt för att få läsa några kapitel i hennes fars samling med gamla gudaberättelser. För en pojke som var beredd att äta kol för att mätta magen var det ett enormt högt pris att betala.

1976 valde Mo Yan den enda möjlighet till högre utbildning och karriär som kinesiska bondpojkar och bondflickor hade att tillgå: han tog värvning i armén. Där upptäcktes snabbt hans begåvning och han gick vidare till att studera och skriva litteratur. Till en början skrev han, helt i överensstämmelse med tidsandan, politiskt korrekta historier om fattiga proletärer som avslöjar intrigerande kontrarevolutionärer, men lyckades ändå inte publicera sig eftersom berättelserna inte var tillräckligt "revolutionära". Först 1981 fick han ge ut sin första novell. Så småningom tröttnade han dock, i likhet med de flesta andra kinesiska författare, på begränsningarna och började leta efter ett nytt och eget sätt att uttrycka sig på.


Utan tvivel är Gabriel Garcia Marquez och William Faulkner de två icke-kinesiska författare som mest har påverkat det sena 1900-talets kinesiska litteratur. Marquez magiska realism går igen i ett antal romaner och ekon av Hundra år av ensamhet kan spåras i till exempel Li Ruis Släktgården. Faulkners Yoknapatawpha har kinesiska motsvarigheter i såväl Su Tongs Fengyangshu som Mo Yans Gaomi. Mo Yan har själv beskrivit mötet med Faulkner i mitten av 1980-talet som förlösande och en vändpunkt för hans författarskap. Det var inte så mycket själva romanerna som det Mo Yan läste om Faulkners livsstil och tankar kring skrivandet som påverkade honom. Kanske kan man beskriva det som att han plötsligt insåg att det är tillåtet att använda sina egna erfarenheter och samtidigt ta sig friheten att fabulera hur man vill, till exempel uppfinna sig en egen hembygd där allt är möjligt. Det faktiska nordöstra Gaomi, som i princip bara bestod av ett vidsträckt slättland med några byar på, förvandlades med hjälp av Mo Yans penna till en plats med sjöar, träsk, skogar, städer och allehanda djur som sannerligen inte hör hemma i den delen av Kina. Enligt berättaren i romanen Det röda fältet 《红高梁家族》 är nordöstra Gaomi "den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, mest heroiska och uslaste, mest stordrickande och passionerade platsen i hela världen".

Det var som att lyfta locket av en gryta, denna känsla av förlösning och tillåtelse. Mo Yan lät sig föras bakåt i tiden, till sin barndom, då han låg och fantiserade om allt mellan himmel och jord medan djuren betade runt omkring honom. Han var ett extremt pratsamt barn som aldrig kunde hålla tyst, vare sig när han var ensam eller när han var tillsammans med andra, och pseudonymen Mo Yan - "inga ord" - tog han sig i ett försök att betvinga sin natur (hans riktiga namn är Guan Moye). I sitt nya skrivande lät han sig nu inspireras av de historier som hans äldre släktingar hade berättat för honom och hans syskon på kvällarna när han var liten. En del av dessa historier har han sedan vävt samman och använt som stomme i flera av sina verk. Inflytandet från folklig berättarkonst är tydligt i romaner som Det röda fältet och Vitlöksballaderna, samt i många av hans noveller. I romanen Vitlöksballaderna 《天堂蒜苔之歌》 inleds till exempel varje kapitel med en vers framförd av en blind balladsångare, och insprängda i den samhällskritiska texten finns gamla legender och sagor som berättas av bönderna själva under arbetet på fälten.

Det du just har läst är första delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt just nu. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Resten av den här artikeln kommer i en annan post eftersom den blir litet för lång annars. Så - fortsättning följer! Läs del 2 här!

Om översättningar och makt

Tro inte att jag har övergivit mitt östasiatiska tema bara för att jag nu rekommenderar M. Lynx Qualeys artikel "Who Has the Power? Reading Arab Women in English" på Belletrista. Artikeln är nämligen ett exempel på hur samma typ av problem poppar upp överallt när det handlar om översättningar av "mindre", eller kanske snarare "mer exotiska", språk.

Självklart kan man alltid diskutera vad det innebär att vara trogen mot ett verk. Att översätta det ordagrannt, med varje komma på rätt plats? Att bevara stil och känsla, även om det innebär att man måste lyfta ut eller lägga till något ord här och där? Att främliggöra och exotisera texten så att läsaren verkligen känner att den kommer från en annorlunda kultur? Att se till att den flyter så smidigt att inget får läsaren att haja till eller reagera? Att översätta personnamn eller att transkribera dem?

Jag har en känsla av att vi i Sverige har större respekt för originaltexten än vad man har i till exempel USA, där det inte är helt ovanligt att man kapar stycken i texten, flyttar om och ändrar ordningen på det som händer eller byter ut ett "konstigt" slut mot ett mer konventionellt. Men det sorgliga är att ändringar i en översättning till engelska ofta drabbar även den svenska översättningen. De svenska förläggarna kan nämligen inte kinesiska (knappast heller arabiska, persiska, japanska, koreanska...) och är oftast inte intresserade av att ens titta på en bok som inte finns utgiven på engelska. Inte ens en översättning till franska brukar duga - jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att "tyvärr har vi ingen på förlaget som läser franska". Och när ett förlag fastnar för en text och ber översättaren att ta sig an den blir de ju onekligen litet förvånade om det visar sig att den svenska översättningen innehåller flera kapitel som inte fanns i den bok de har läst, eller har ett annat slut, eller...

Jag har själv översatt flera böcker där den engelska versionen var rätt olik den kinesiska. Ta till exempel Mo Yans Vitlöksballaderna, en fantastisk roman om en grupp bönder som startar ett upplopp när det visar sig att vitlöken de uppmanats att odla inte går att sälja. En vacker men sorglig kärlekshistoria finns också med. I originalversionen slutar romanen med ett kapitel som består av "tidningsurklipp", korta notiser som handlar om vad som hänt de inblandade. Det här fungerade tydligen inte i USA, en amerikansk publik skulle inte acceptera ett så underligt slut på den dramatiska berättelsen. Så man bad helt enkelt författaren att skriva ett nytt slutkapitel, vilket han också gjorde. Det kapitlet är oerhört mycket mer konventionellt och sentimentalt än det ursprungliga, men när boken skulle översättas till svenska var det detta slut som skulle användas - på order av den litterära agenten. Och eftersom Mo Yan (som enligt egen utsaga inte bryr sig så väldigt mycket om de översatta versionerna av sina verk utan anser sig skriva för sina kinesiska läsare) hade godkänt det så var det så det fick bli.

Ett annat exempel är Chun Sues Beijing Doll. I originalversionen hattar huvudpersoner fram och tillbaka i förhållandet till sin pojkvän. Än är de ihop, än inte. Hon är tonåring, vet inte riktigt vad hon vill och kan inte bestämma sig. Som läsare blir man litet irriterad, men å andra sidan hör det ju till - det är ju ofta så det är att vara ung. I den amerikanska versionen, som jag läste långt innan jag fick tag på den kinesiska, har vissa händelser flyttats om så att huvudpersonen verkar betydligt mer konsekvent och mindre velig. Dessutom har man även där ändrat slutet. I min kinesiska version slutar boken med att huvudpersonen kommer hem och får en utskällning av sina föräldrar för att hon glömt ett tänt ljus i fönstret, så att gardinerna har fattat eld och huset nästan brunnit upp. Huvudpersonen ringer till en vännina och berättar: "Mamma sade att om de inte hade upptäckt branden så snabbt så skulle de alla ha bränts till döds. Det konstiga är att det inte gjorde mig det minsta ledsen. Kanske ville jag att det skulle hända. En gång såg jag en japansk film och en liten pojke som tände led på sitt hus och låtsades att det var en olycka..." Det här gick tydligen inte för sig i USA, där det kapitlet helt enkelt skars bort och boken slutar med att huvudpersonen filosoferar litet kring livet och lyckan.

Nu måste jag säga att jag ibland kan ha en viss förståelse för den här sortens redigering. Kanske inte just i de två ovannämnda fallen, men i övrigt. Kinesiska bokförlag verkar inte lägga särskilt mycket tid på redigering av författares texter och som översättare/läsare känner man ofta att en roman eller novell skulle ha kunnat bli betydligt bättre med bara några få, enkla ingrepp som att ta bort onödiga upprepningar eller flytta på stycken som borde komma i en annan ordning. Och då är det väldigt frestande att faktiskt göra de ingreppen...

Vad som är en originaltext tål ju dessutom också att diskuteras. Mo Yan har till exempel ibland publicerat en romanversion i Kina och en på Taiwan som skiljer sig från varandra eftersom vissa saker inte går (eller gick) att skriva i Kina. Vilken av de versionerna är då originalet? Den som gavs ut först eller den som innehöll hela den text som författaren ville skriva? Sedan är det ju inte heller ovanligt att en författare när hans eller hennes verk efter tio år eller så ska översättas till engelska eller svenska själv har kommit på att han/hon vill ändra något i texten som han/hon inte är nöjd med.

M. Lynx Qualey skriver också om förlagens förkärlek för unga, litet kontroversiella kvinnor. Är du en äldre (eller död) man som inte har ställt till med någon skandal så blir du inte mottagen med lika öppna armar - utom möjligen i de få fall där man kan hävda att du är en "kultförfattare". Detta gäller även för kinesisk litteratur, kan jag säga. Till råga på allt finns det också andra trender i förlagsvärlden: vissa perioder vill man absolut inte ge ut böcker om bönder på landet, andra perioder avskyr man stora episka romaner och ibland måste alla romaner vara självbiografiska och utspela sig under kulturrevolutionen.

Personligen tror jag inte att översättarna har så stor makt som man kanske föreställer sig. Snarare tror jag att det är ett problem att vi är så få. Fler personer med olika preferenser skulle öppna dörrarna för olika typer av litteratur, vilket jag tror är viktigt. Jag tror också att man måste inse att en översättning alltid är ett slags tolkning och aldrig kan bli en exakt och fullkomlig överföring av ett verk från ett språk till ett annat.

Om svinuppfödning och Ingmar Bergman

Ett något förkortat och inte särskilt bearbetat utdrag ur Mo Yans näst senaste roman, som kommer på svenska någon gång längre fram. I det här stycket möter vi Ximen Nao i hans tredje inkarnation, som ett svin vid namn Gris Sexton.

1967, drabbades grisfarmen av en fruktansvärd epidemi.

Det första som hände var att en gris med namnet Smällskalle tappade matlusten och fick hosta och feber. Smittan spreds snabbt till hans fyra stikamrater, men grisskötaren märkte inget eftersom Smällskalle och hans vänner var den sorts jobbiga svin som vägrar att växa sig stora. På avstånd såg de ut att vara helt normala och välutvecklade kultingar på tre till fem månader, men när man kom närmare upptäckte man att borsten var rufsig, huden skorvig och att de såg skrämmande elaka och sluga ut. De hade testat det mesta som livet hade att erbjuda, och det märktes. Hemma i Yimeng hade de sålts vidare ungefär varannan månad, eftersom deras våldsamma aptit inte hade någon som helst inverkan på deras vikt. De var fruktansvärda matvrak som helt tycktes sakna tunntarm, och allt de stoppade i munnen gick rakt ner i magen och vidare genom tjocktarmen för att efter en timme skitas ut i form av den mest gräsligt stinkande sörja. Det spelade ingen roll hur bra eller dåligt fodret var. De verkade lida av konstant hunger och när de inte fick så mycket mat som de ville skrek de som besatta och dunkade sina huvuden i murarna eller järngrinden, tills det kom fradga ur munnen på dem och de avsvimmade ramlade omkull på marken. Så fort de kom till sans började de äta igen.

Alla som köpte de här djuren märkte snart att de inte gick upp i vikt, och då forslades de tillbaka till marknaden igen och såldes till reapris. Det hände att folk undrade varför man inte bara slaktade och åt dem, men den som hade sett Smällskalle och hans vänner skulle aldrig få för sig att ens ställa frågan. De var äckligare än en padda i en latrintunna, och det var anledningen till att de hade hållit sig vid liv så länge. Efter att ha sålts och köpts ett antal gånger i Yimeng hamnade de hos Jinlong, som fick dem för en billig penning. Men man kunde inte förneka att Smällskalle och hans vänner trots allt var riktiga svin, och de bidrog faktiskt till att utöka antalet grisar på grisfarmen.

Varför skulle en grisskötare bry sig när sådana svin började hosta och fick feber? Den som ansvarade för att mata dem och städa stian var en person som redan har dykt upp ett antal gånger i den här berättelsen och som kommer att återvända längre fram – unge herr Mo Yan. Genom att helhjärtat ställa in sig hos alla och envar hade han till sist uppnått sitt mål: att bli grisskötare. Novellen ”Om svinuppfödning” gjorde honom så småningom riktigt berömd, eftersom det var uppenbart att den baserades på hans erfarenheter av arbetet på Aprikosträdgårdens grisfarm. Det ryktades att den berömde svenske regissören Ingmar Bergman skulle göra film av den, men var skulle han ha fått tag på så många grisar? Dagens svin är i likhet med ankorna och hönsen ena halvt debila stackare som har fötts upp på artificiellt foder fullt av kemiska tillsatser och överhuvudtaget inte kan mäta sig med oss. Vissa av oss hade starka ben, andra var oerhört intelligenta, några var sluga och andra hade talets gåva. Vi var med andra ord stiliga djur som alla hade sin egen individuella läggning – en sorts grisar som inte går att hitta längre, oavsett var i världen man letar. Nu för tiden föder de bara upp idioter som växer hundrafemtio kilo på fem månader och inte ens duger som statister, så jag misstänker att Bergmans film kommer att förbli en dröm.

Ja, ja, ja – jag vet vad Hollywood är och jag vet att det finns digitala specialeffekter. Men de är dyra och inte så lätta att skapa. Dessutom tror jag inte att någon digital gris kan vara lika stilig och imponerande som Gris Sexton, eller för den delen Diao Xiaosan, Fjäril eller Smällskalle.


(Foto: prudencebrown121 på Flickr.com)

Livets hjul

En intervju med Mo Yan i den franska nättidskriften Rue89 får mig att tänka på att jag borde köra en liten "trailer" för hans senaste bok, Sheng-si pilao 《生死疲劳》, som kommer på svenska nästa år. Vilken svensk titel den får är inte bestämt än. På engelska heter den Life and death are wearing me out, men egentligen är orden i titeln (födelse, död, utmattning) ett citat ur en sutra med en uppräkning av hemska saker som orsakas av girighet eller begär.

Sheng-si pilao handlar om en rik herreman, Ximen Nao, som avrättas av byborna i Ximenbyn strax efter revolutionen. Han hamnar i dödsriket där han torteras för att tvingas erkänna sin skuld och gå med på att hamna i helvetet.

Min berättelse börjar den 1 januari 1950. Under de två åren dessförinnan hade jag vistats i Dödsriket, där jag utstått plågor som en levande knappt kan föreställa sig. Varje gång jag kallades till förhör bedyrade jag min oskuld. Min plågade röst var full av förtvivlan; den fyllde varje hörn av kung Yamas palats och mina skrik ekade gång på gång genom salarna. Trots tortyren vägrade jag att böja mig och fick snart rykte om mig att vara en riktig man.

Jag vet att många av demonsoldaterna i hemlighet beundrade mig och att kung Yama hade svårt att tåla mig. För att tvinga mig att bekänna tog de till helvetets värsta grepp och slängde mig i en gryta med kokande olja där de lät mig rulla runt i en halvtimme, som om de friterade kyckling. Smärtan var obeskrivlig. Demonsoldaterna fiskade upp mig med en gaffel och bar mig dinglande högt i luften uppför trappan till den stora salen. Vägen kantades av monster som visslade och skrek som vampyrfladdermöss. Heta oljedroppar föll från min kropp och lämnade rykande gula fläckar på trappstegen.

Försiktigt lade de ner mig på kung Yamas marmorbord, föll på knä och sade: "Store konung, vi har friterat honom."

Jag var så spröd att minsta beröring skulle ha fått mig att falla i bitar. Någonstans under det höga taket, ur ljuset från de flammande lågorna däruppe, kom kung Yamas mäktiga stämma: "Nå, Ximen Nao, ska du bråka mer?"

Om jag ska vara uppriktig måste jag erkänna att i den stunden tvekade jag.

Eftersom Ximen Nao protesterar så envist mot behandlingen inför dödsrikets kung benådas han till sist och återföds - som åsna. Inte riktigt vad han hade tänkt sig. Ännu värre blir det när han upptäcker att en av hans tre fruar har gift om sig med den föräldralöse drängen. Men så småningom vänjer han sig vid att vara en åsna, och med tiden kommer Ximen Nao att få leva livet som både tjur, gris och hund innan han blir människa igen. Det Mo Yan bjuder på är helt enkelt Nya Kinas historia sedd ur flera rätt ovanliga perspektiv, och i traditionell Mo Yan-stil är det en rätt myllrande berättelse med en hisnande blandning av lustiga anekdoter och skrämmande exempel på mänsklig grymhet.

Vill man så kan man också läsa en recension av den engelska utgåvan i New York Times.