Kanske läste du förra året en liten notis i tidningen om några kinesiska gruvarbetare som hade blivit instängda vid ett ras. Gruvolyckor är vanliga i Kina, men det som gjorde att just den här händelsen uppmärksammades i medierna var att de instängda gruvarbetarna överlevde i flera dagar genom att dricka smältvatten och äta kol. Dock behöver man inte vara gruvarbetare för att veta att kol går bra att stoppa i magen. Författaren Mo Yan har till exempel provat på samma diet när han var liten. Inte för att han instängd i en gruva, utan bara för att han var så förskräckligt hungrig.Om man vill roa sig med att hitta en kinesisk författare som är den totala motsatsen till nobelpristagaren i litteratur år 2000, Gao Xingjian, är det inte otroligt att man fastnar för Mo Yan. Gao kommer från en utpräglat intellektuell och välbärgad familj där han redan som liten hade tillgång till både klassisk kinesisk och modern västerländsk litteratur. Mo Yan däremot föddes i en utfattig bondfamilj i nordöstra Kina 1955 och gick bara några få år i skolan innan han vid elva års ålder skickades ut på fälten för att vakta boskap. Eftersom han växte upp under den stora hungersnödens tid bestod familjens föda till största delen av blad, rötter och bark - alla träd på slätten där Mo Yan växte upp hade skalats rena av hungrande bönder. Barnen i byn blev tidigt experter på vad som var ätbart och drog sig inte för att provsmaka de mest underliga "rätter". Vid ett tillfälle fick de syn på en kärra med kol som stod parkerad utanför byskolan. Ett av barnen tog sig en tugga och det dröjde inte länge förrän halva byn till rektors stora förskräckelse kalasade på lasten.
Även om en sådan uppväxt måste ha varit värre än vad vi välmående svenskar kan föreställa oss menar Mo Yan att den så här i efterhand är en stor tillgång, eftersom den ger honom inspiration och drivkraft i skrivandet. Det var faktiskt också hungern som drev honom att en gång ge sig in på författarbanan. I pauserna under arbetet på fälten brukade bönderna nämligen ägna sig åt att diskutera det de var allra mest intresserade av - mat. Alltid fanns det någon som kunde berätta om fantastiska maträtter han hade hört talas om. En av bönderna, en före detta intellektuell som hade skickats ut på landsbygden efter att ha stämplats som högerman, kände till en författare som tjänade så mycket pengar på sitt skrivande att han kunde äta jiaozi - små fläskfärsfyllda degknyten - tre gånger om dagen. Det fick Mo Yan att bestämma sig. Författare var vad han skulle bli.
Men hur blir en fattig bondpojke författare? Och vad ska han skriva om? I Gaomi i Shandong-provinsen där Mo Yan växte upp existerade nästan ingen skriftlig litteratur alls. Det dryga dussinet böcker som fanns att tillgå i de ungefär lika många byar som låg utspridda över slätten var värdefulla föremål och inte något som en ung pojke fick låna hur som helst. För att få tillstånd att läsa i dem var Mo Yan tvungen att först utföra diverse sysslor åt bokägarna. Vid ett tillfälle mutade han till och med stenhuggarens dotter med frukt för att få läsa några kapitel i hennes fars samling med gamla gudaberättelser. För en pojke som var beredd att äta kol för att mätta magen var det ett enormt högt pris att betala.
1976 valde Mo Yan den enda möjlighet till högre utbildning och karriär som kinesiska bondpojkar och bondflickor hade att tillgå: han tog värvning i armén. Där upptäcktes snabbt hans begåvning och han gick vidare till att studera och skriva litteratur. Till en början skrev han, helt i överensstämmelse med tidsandan, politiskt korrekta historier om fattiga proletärer som avslöjar intrigerande kontrarevolutionärer, men lyckades ändå inte publicera sig eftersom berättelserna inte var tillräckligt "revolutionära". Först 1981 fick han ge ut sin första novell. Så småningom tröttnade han dock, i likhet med de flesta andra kinesiska författare, på begränsningarna och började leta efter ett nytt och eget sätt att uttrycka sig på.
Utan tvivel är Gabriel Garcia Marquez och William Faulkner de två icke-kinesiska författare som mest har påverkat det sena 1900-talets kinesiska litteratur. Marquez magiska realism går igen i ett antal romaner och ekon av Hundra år av ensamhet kan spåras i till exempel Li Ruis Släktgården. Faulkners Yoknapatawpha har kinesiska motsvarigheter i såväl Su Tongs Fengyangshu som Mo Yans Gaomi. Mo Yan har själv beskrivit mötet med Faulkner i mitten av 1980-talet som förlösande och en vändpunkt för hans författarskap. Det var inte så mycket själva romanerna som det Mo Yan läste om Faulkners livsstil och tankar kring skrivandet som påverkade honom. Kanske kan man beskriva det som att han plötsligt insåg att det är tillåtet att använda sina egna erfarenheter och samtidigt ta sig friheten att fabulera hur man vill, till exempel uppfinna sig en egen hembygd där allt är möjligt. Det faktiska nordöstra Gaomi, som i princip bara bestod av ett vidsträckt slättland med några byar på, förvandlades med hjälp av Mo Yans penna till en plats med sjöar, träsk, skogar, städer och allehanda djur som sannerligen inte hör hemma i den delen av Kina. Enligt berättaren i romanen Det röda fältet 《红高梁家族》 är nordöstra Gaomi "den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, mest heroiska och uslaste, mest stordrickande och passionerade platsen i hela världen".
Det var som att lyfta locket av en gryta, denna känsla av förlösning och tillåtelse. Mo Yan lät sig föras bakåt i tiden, till sin barndom, då han låg och fantiserade om allt mellan himmel och jord medan djuren betade runt omkring honom. Han var ett extremt pratsamt barn som aldrig kunde hålla tyst, vare sig när han var ensam eller när han var tillsammans med andra, och pseudonymen Mo Yan - "inga ord" - tog han sig i ett försök att betvinga sin natur (hans riktiga namn är Guan Moye). I sitt nya skrivande lät han sig nu inspireras av de historier som hans äldre släktingar hade berättat för honom och hans syskon på kvällarna när han var liten. En del av dessa historier har han sedan vävt samman och använt som stomme i flera av sina verk. Inflytandet från folklig berättarkonst är tydligt i romaner som Det röda fältet och Vitlöksballaderna, samt i många av hans noveller. I romanen Vitlöksballaderna 《天堂蒜苔之歌》 inleds till exempel varje kapitel med en vers framförd av en blind balladsångare, och insprängda i den samhällskritiska texten finns gamla legender och sagor som berättas av bönderna själva under arbetet på fälten.
Det du just har läst är första delen av en artikel ur tidskriften Karavans Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt just nu. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna. Resten av den här artikeln kommer i en annan post eftersom den blir litet för lång annars. Så - fortsättning följer! Läs del 2 här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar