lördag 27 maj 2017

Svart vatten

I februari 2013 skakades Taiwan av rapporteringen kring ett fruktansvärt dubbelmord. Två äldre personer - universitetsläraren Chang Tsui-ping och hennes make Chen Chin-fu - hittades döda på stranden av floden Tamsui, norr om Taipei. Det visade sig snart att de bägge hade knivhuggits till döds av en ung kvinna, Hsieh Yi-han, som arbetade på ett café dit Chen Chin-fu brukade gå, och att hon efter mordet hade försökt ta ut pengar från Changs konto. Hsieh dömdes till döden, men överklagade och fick i år sin dom omvandlad till livstids fängelse.

Detta är bakgrunden till den taiwanesiska författaren Ping Lus 平路 roman Svart vatten 《黑水》 (på engelska kallad The River Darkens). Ping Lu utgår från att den historia Hsieh berättade i rätten - att hon hade utnyttjats sexuellt av Chen Chin-fu och känt sig tvingad att göra sig av med honom - är sann och beskriver händelserna ur de två kvinnornas perspektiv: mördarens (som i romanen har fått namnet Jiazhen) och den mördades (fru Hong). Jiazhens berättelse kretsar kring det hon minns i efterhand, under förhören och i sina egna funderingar, medan den mördade kvinnan ser tillbaka på sitt liv medan hon ligger i vattnet och blöder till döds. Hur hamnade hon i den här situationen?

Jiazhen är en tillknäppt person. Hon har svårt att kommunicera med omvärlden och berättar inte gärna om sina känslor och tankar. Hon lider av mindervärdeskomplex och mäter sig ofta tyst med omgivningen. Samtidigt har hon stora planer - hon vill öppna ett eget café tillsammans med sin pojkvän och hon vet precis hur det ska vara: vilka koppar och muggar hon ska köpa, vilka historier inredningen ska bära på. Erfarenhet har hon, det är bara pengar som saknas. Hur hon än arbetar kan hon inte få ihop ett tillräckligt kapital och drömmarna om det hon vill göra kontrasterar skarpt mot hennes ganska tråkiga och enformiga vardag. Eftersom hon är oförmögen att sätta ord på det hon känner kan hon inte heller få hjälp och stöd av andra. Hon framstår som extremt sluten, inkapslad i sig själv och sina fantasier.

Fru Hong är däremot en framgångsrik yrkeskvinna som undervisar i design på ett lokalt universitet. På det privata planet är hon dock djupt olycklig. Hon gifte sig i relativt hög ålder och maken visade sig vara en helt annan man person än hon trodde: hård, kall, beräknande. Han vill åt hennes pengar men äcklas av hennes åldrande kropp. Hennes starka längtan efter närhet och intimitet leder bara till förnedring och självförakt. De lever i samma etagelägenhet men på olika våningsplan, åtskilda från varandra.

Jiazhen träffar herr Hong på caféet där hon arbetar och till en början har de ett vänskapligt förhållande där den äldre mannen lär henne en del om aktiehandel och om att hantera pengar. Men sedan bjuder han hem henne till sig och våldtar henne. Jiazhen vill göra sig fri, men herr Hong har hållhakar på henne och hon slipper honom inte. Till sist ser hon ingen annan utväg än att mörda honom.

Och efteråt - vad minns Jiazhen?
Jiazhen minns grusvägen och hur hon stöttade den förvirrade fru Hong när de gick mot den nedlagda fabriken vid vattnet.
Hur tyngden på axlarna ökade när de tog sig genom buskarna, förbi den övergivna kajen. Tills hon inte stöttade längre, utan bar. Hur hon nästan bar den andra kroppen framåt.
Hur tyst det var omkring dem. Hon hörde skorna plaska i leran.

Vad mer minns Jiazhen?
Hon minns hur dimmigt det var den kvällen, kallsvetten som rann över ryggen. Hon minns hur blodet vällde fram och rann ut på marken, sögs ner i leran. Stråk av lukt i duggregnet.
Sedan slutade det regna.
Jiazhen gick genom leran, bort till stranden. Vänster fot först, sedan höger. Blodet under skosulorna lämnade underliga fläckar i det svarta vattnet.

Ping Lu skriver medryckande och lyckas få bra nerv i den delen av texten som handlar om Jiazhen. Fru Hongs tankar i väntan på döden är mindre övertygande. Men det största problemet med romanen är nog att herr Hong framställs som en så total skurk, en riktigt motbjudande människa som läsaren nästan är tvungen att avsky. Hans död blir begriplig, rättvis. Det enda man önskar är att hans hustru hade fått leva vidare, befriad från detta avskum. Denna ensidighet gör romanen sämre än den kunde ha varit. Det är svårt att tro att en kvinna som fru Hong skulle stanna i ett äktenskap likt det som beskrivs här. Även om äldre kvinnor på Taiwan kan känna skam vid tanke på att skilja sig utspelas det hela ändå så sent som 2013, inte på 1980-talet.

Intressant nog är Ping Lu mycket mer nyanserad i den intervju som finns sist i boken. Där talar hon bland annat om de problem som äldre män står inför idag, när de avsexualiseras och förväntas vara timida "farbröder". Vill de fortsätta att ha ett aktivt sexliv betraktas de som snuskiga, och det här leder till psykologiska problem (de problemen torde för övrigt vara ännu större för äldre kvinnor, som ju verkligen inte förväntas ha något sexliv). Om hon hade fört in något mer av det perspektivet i texten och gjort herr Hong till en människa istället för ett monster skulle romanen ha lyft.