Språklös/《失語》/Tongueless av Lau Yee-wa 劉綺華

Det här är en roman med dubbeltydig titel. ”Shi yu” 失語 betyder ordagrant ”språkförlust” och är en vanlig kinesisk term för afasi. Men det kan också betyda att försäga sig, att avslöja en hemlighet eller uttrycka sig felaktigt.

Romanen är indelad i två delar, och följer två unga kvinnor på en högstadie- och gymnasieskola i Hongkong. Ling har arbetat på skolan i några år, men har ingen fast tjänst utan får sin anställning förlängd från år till år. Det är en osäker situation, men hon är inte särskilt orolig eftersom hon tycker att hon gör ett bra arbete och dessutom vet hur man håller sig väl med rektorn och arbetskamraterna. Hon tycker om att vara lärare, men är inte överdrivet ambitiös – hennes metod för att hålla sig kvar på jobbet är att helt enkelt undervisa för de centrala standardproven och se till att eleverna klarar dem. Vissa av hennes elever är lite missnöjda med att de inte lär sig något utöver det som måste pluggas in för testerna, men så länge de får höga poäng känner hon sig säker på sin position. Det enda orosmoln som finns är en ökad press på lärarna att lära sig rikskinesiska/mandarin, eftersom det är något föräldrarna har börjat efterfråga. Kunskaper i rikskinesiska anses nu vara viktiga för den som vill ta sig fram i livet. Ling är inte särskilt duktig på rikskinesiska, men känner sig ändå inte alltför orolig.

Så börjar en ny lärare på skolan – Hui. Hon är mycket nervöst lagd. Hon vill lära sig rikskinesiska men har extremt svårt att få orden att fastna. Hon sätter upp lappar överallt runt sitt skrivbord och övar så fort hon får ett ögonblick över. Hon är rätt osäker i övrigt också, och detta snappar förstås eleverna upp och gör det svårt för henne. Också Ling märker direkt vilken sorts person Hui är. Till en början försöker hon undvika henne, men snart inser hon att Hui kan utnyttjas. Ling är nämligen ingen snäll person, utan en lat streber som heller shoppar märkeskläder än ägnar sig åt att rätta prov. Så när Hui börjar ty sig till henne hittar hon snart sätt att lägga över sina egna arbetsuppgifter på henne. Hui blir alltmer stressad. Hon klarar inte språkstudierna och undervisningen, är utarbetad av att sköta både sitt och Lings jobb och blir utfryst av de andra i kollegiet, som känner vittringen av en förlorare. Till sist blir det för mycket för henne och hon begår självmord.

I romanens andra del följer läsaren Ling efter självmordet. Det har tagit hårt på henne, för hon inser att hon själv bidrog till Huis situation. En journalist försöker få henne att uttala sig och det gör hon till sist, mot löfte om att få vara anonym. Men när artikeln publiceras beskrivs hon på ett sånt sätt att alla på skolan vet att hon var källan. Hennes ställning bland kollegorna blir allt sämre. De andra lärarna har redan klarat proven i rikskinesiska, och det lutar åt att skolan helt ska gå över till undervisning på det språket. Lings försök att hålla sig populär genom att tipsa om smink och snygga kläder och att smickra rektorn och klä sig på samma sätt som hon, faller platt. Hon blir alltmer ensam och utfrusen. Hennes mamma, som försörjer sig på att hyra ut lägenheter, blir också mer och mer krävande. Hon tycker inte att Ling ställer upp tillräckligt i arbetet med uthyrningsverksamheten, och hon har ingen förståelse för att lärarjobbet tar tid. Ling försöker döva sin ångest genom att shoppa, men det går inte särskilt bra. När rektorn så börjar anställa unga kvinnliga lärare från fastlandet blir situationen akut.

Lings enda vän på skolan, rektorns sekreterare Ivy, övertalar henne att plastikoperera sig – i Hongkong finns en stark tro på utseendets makt (och då inte bara för att den som är vacker har fördelar, utan av ren vidskepelse – en viss form på örat betyder en sak, en viss sorts panna leder till ett visst öde osv), och genom att förändra det tror sig Ling kunna få en bättre karriär. Först när hon ligger på operationsbordet får hon veta att Ivy i själva verket får provision för alla kunder hon skickar till kirurgen, så hennes råd var inte så osjälviska och opartiska som Ling trodde. 

Romanen har omtalats som en politisk berättelse om hur trycket att lära sig rikskinesiska leder till katastrof, men i själva verket är problemet med rikskinesiskan bara en del av en större helhet. Lau beskriver en skola som inte fungerar, där mobbning tillåts och lärarna konkurrerar med varandra om rektors gunst, samtidigt som kraven från elevernas föräldrar helt håller på att förändra undervisningens inriktning. Ling är på många sätt en symbol för Hongkong: fixerad vid yta och anpassning, utan djup och en fast egen identitet, och i grunden också utan självkänsla. Hennes gräsliga mor, som kommer från fastlandet, lärde sig som ung under kulturrevolutionen att man måste känna in åt vilket håll vindarna blåser och se till att hålla sig på rätt sida om det ska gå bra för en. Moral är inte så viktig. Inte bara Ling utan alla i romanen kämpar hårt för att anpassa sig till den eller de som för tillfället verkar befinna sig högst i näringskedjan. Kontrasten mellan rektorns fagra ord om skolans målsättning och de två unga lärarnas självstympning (självmord och plastikkirurgi) är skärande. 

Innan Ling opererar sig besöker hon en spåman som varnar henne för ingreppet – inte bara för att det skulle kunna gå fel, utan för att hon riskerar att förlora sig själv. Läsaren får aldrig veta hur det går, om ingreppen lyckas eller om hon får behålla sitt arbete. Men man får en stark känsla av att hon verkligen har förlorat något viktigt. Nu skrev jag ju visserligen nyss att språket bara är ett av de problem som personerna i romanen ställs inför, men det är ett viktigt problem. Numera är det tydligen 80% av grundskolorna i Hongkong som undervisar på rikskinesiska, en stor förändring som har skett ganska snabbt sedan Kina tog över Hongkong. Så Hongkongbornas eget språk, kantonesiskan, ses fortfarande som något med låg status i jämförelse med engelskan och rikskinesiskan, och när Ling i romanen ska imponera med allt hon köper för sina surt förvärvade slantar så är det bara kläder från västerländska modehus som duger. Var finns Hongkongs egen kultur? Varför kan hongkongborna inte vara stolta över det som är deras eget? 

Jag tycker om den här romanen. Det är en obehaglig skildring av mobbning på arbetsplatsen och den blir mer klaustrofobisk ju längre in i den man kommer och ju mer snaran dras åt runt Lings hals. Och läser man lite under ytan så finns den politiska och sociala kritiken där. Om några månader kommer den på engelska med titeln Tongueless, i översättning av Jennifer Feeley.

Några koreanska romaner (i engelsk översättning)

Jag har läst ett antal koreanska romaner och novellsamlingar i engelsk översättning de senaste månaderna, så jag gjorde ett slags samlingspost här, ifall någon vill ha boktips. Det kommer mycket spännande i översättning från Korea och Japan just nu.

Tower av Myung-hoon Bae
Novellsamling som kretsar kring det enormt höga tornet Bönstjälken, som fungerar som ett eget land. Bönstjälken befinner sig ständigt i fara, hotat av terroristgruppen Cosmomaffia. Någon enstaka novell svajar lite, men de flesta är bra, för att inte säga briljanta. Bäst tyckte jag nog om "The Elevator Maneuver Exercise" och "Fully-Compliant". Humoristisk och fantasirik science fiction. Jag önskar att mer sånt här översattes till svenska.

 

Kim Jiyoung, Born 1982 av Cho Nam-Joo
Kim Jiyoung, välutbildad hemmafru och frustrerad maka, får ett sammanbrott som tvingar henne att uppsöka psykolog. Hur hamnade hon där? I romanen följer läsaren hennes liv från födseln till sammanbrottet. Allt berättat i en mycket rak och enkel stil, utan krusiduller och med en mycket tydlig agenda: att visa hur kvinnor förtrycks av det patriarkala systemet. Jag borde nog ha tyckt att boken är tråkig, för det finns ingen annan intrig än Jiyoungs liv och språket är inte mycket att hänga i julgranen (inte dåligt, bara inte märkvärdigt alls), men ändå fångade mig texten och fick mig att ivrigt läsa vidare, trots att jag visste hur det skulle sluta. En tragisk men tyvärr alltför sann bild av hur det kan vara att växa upp som kvinna i Korea, åtminstone om man föddes i början av 1980-talet.

Flowers of mold och Bluebeard’s first wife av Ha Seong-Nan
Två novellsamlingar med berättelser av det lite kusliga slaget. Ett ibland svårdefinierbart obehag smyger sig på under läsningen av novellerna, där en grupp grannar kanske blir mördade på en båtutflykt, en granne nästlar sig in och tar över huvudpersonens liv och familj, en kvinna inser att hennes pojkvän bär på en fruktansvärd hemlighet och så vidare. I alla berättelserna är det något som inte riktigt stämmer med huvudpersonerna eller deras omgivning, något som så småningom eskalerar och går bortom alla gränser. Obehagligt men också kanske lite monotont om man läser alla novellerna i ett sträck. Ta en då och då istället.

Seven Years of Darkness av You-Jeong Jeong
En ny (i alla fall på engelska) thriller av författaren till Généalogie du mal/The Good Son. Här handlar det om sonen till en man som dömdes för mord på ett antal personer, inklusive en ung flicka. I åratal har sonen levt med vetskapen om faderns dåd och ständigt tvingats bryta upp och byta skola när hans identitet avslöjats. Men var fadern verkligen skyldig? Och vem är det som hela tiden tycks så ivrig att förstöra sonens liv? Inte lika spännande som Généalogie du mal, men ändå rätt intressant.

Friend av Paek Nam-Nyong
Något så ovanligt som en nordkoreansk bestseller. Huvudpersonen, domare Jeong Jin Wu, kontaktas av sångerskan Sun Hee som vill skiljas från sin man Lee Seok Chun. Men i Nordkorea får man inte skilja sig hur som helst och domaren, som fungerar lite som en terapeut, träffar alla de inblandade och försöker se om äktenskapet kanske ändå går att rädda. Långsamt och metodiskt reder han ut hur motsättningarna har uppstått och försöker få parterna att förstå och uppskatta varandra igen. Under tiden hinner han också avslöja en korruptionshärva och tvingas tänka igenom sitt eget äktenskap och sin attityd till den forskande och ofta frånvarande hustrun. Friend är en långsam roman som kanske inte är superspännande att läsa, men det är intressant att följa domarens arbete och hans tankar kring förhållandet mellan äktenskap, arbete och samhälle.

The Hole av Hue-Young Pyun
Thriller som drar åt skräckhållet och vore det inte lite för enkelt skulle jag jämföra den med Stephen Kings Lida (Och titta! Nu gjorde jag det!) Oghi vaknar ur koma efter att ha kraschat sin bil under ett gräl med sin fru, som avled i olyckan. Den enda släkting han har är svärmodern, som lovar att ta hand om honom i hemmet, där han ligger förlamad från huvud till tå. Till en början går allt bra, men så småningom börjar svärmodern bete sig alltmer underligt och aggressivt. Vad är det för hemligheter hon har avslöjat om Oghi? Och varför gräver hon upp hans trädgård? Obehaglig, krypande spänning.

The Disaster Tourist av Yun Ko-Eun
Udda roman om Yona som arbetar på en resebyrå som arrangerar semesterresor till katastrofområden. När hennes chef börjar göra närmanden inser hon att hon är på väg neråt på karriärstegen. Snart skickas hon ut för att kontrollera en destination som inte är så populär längre. På väg hem därifrån begår hon ett misstag och tvingas ta sig tillbaka till ön för att vänta på hjälp. Då visar det sig att allt inte är vad det verkar vara … Härifrån tar handlingen raskt allt mer absurda vändningar och går från att vara lite småtrist och långsamlunkande till att bli fullkomligt oförutsägbar, på ett bra sätt.

När jag var sexton år

Jag har översatt en bok. Det är ju mitt jobb, så det är kanske inte så mycket att hojta högt över, men ändå.

Den här gången är det en ungdomsbok, fast jag tycker nog att den fungerar minst lika bra eller kanske till och med bättre för vuxna. När jag var sexton år 《十六岁少女》är en roman med självbiografisk bakgrund där författaren Qin Wenjun 秦文君 berättar om sin tid på ett skogsbruk i allra nordligaste Kina under kulturrevolutionen. Dit reser huvudpersonen med stor entusiasm, glad över att få komma bort från familjen, uppleva äventyr och bli någon. Glädjen grumlas en aning över att bästa vännen inte kan följa med, men redan på tåget norrut får hon nya kamrater som ska komma att bli mycket viktiga för henne och hennes utveckling till en vuxen, mogen människa.

Och nog får hon uppleva äventyr och strapatser. Det som möter henne och medresenärerna är inte bara ett iskallt klimat och hårt arbete, utan också psykiskt obalanserade politiska ledare, dramatisk kärlek och svartsjuka samt björnar och andra vilda djur. Men det Qin framförallt skildrar är ändå vänskapen mellan flickorna och hur den ständigt utsätts för påfrestningar av romantiskt slag. Huvudpersonen har många idéer om vad sann kärlek är - ren, stark och hjältemodig ska hennes drömprins vara - men när hon först förälskar sig är det i en pojke som är klenare än de flesta och inte alls någon stålman till arbetare. Den historien slutar inte lyckligt och det är många som blir kvar för alltid i den frusna jorden uppe vid ryska gränsen.

Tonen i romanen kan stundvis kännas en aning överspänd, men så är ju också den tonåriga huvudpersonen själv en person uppeldad av politiska slagord och av hormonerna som bubblar i kroppen. En lite annorlunda "upp till bergen och ut på landsbygden"-skildring som fokuserar på kvinnoblivande snarare än politiskt förtryck och där huvudpersonens största läxa är att kärlek kan ta sig många olika uttryck och inte alltid är himlastormande och ren.

Bästa skönlitterära prosan i Kina 2019

Årets lista, alltså. Skönlitterär prosa (eftersom jag aldrig ser några sammanställningar av bästa diktsamlingarna) utgiven i Folkrepubliken Kina. I år var listorna jag tittade på mycket spretigare än tidigare år och det verkade inte vara lika stor samstämmighet bland kritikerna om vilka verk som var årets bästa. Vissa böcker stod ändå ut lite extra, framförallt Alais Bland molnen, Ge Feis Månen över det övergivna templet och Zhou Kais Mossa. Det var också betydligt färre kvinnliga författare på listorna. Förra året diskuterades en hel rad romaner och novellsamlingar av kvinnliga författare i olika åldrar, men i år är det mer tunnsått. Nå, här kommer i alla fall en lista på de nio verk som jag har sett mest av i de sammanställningar jag har hittat, i bokstavsordning (enligt författarens efternamn/pseudonym):

• Alai 阿来, Yun zhong ji / Bland molnen 《云中记》
• Ge Fei 格非, Yue luo huang si /Månen över det övergivna templet 《月落荒寺》
• Jiang Yun 蒋韵, Ni hao, Anna / God dag, Anna  《你好，安娜》
• Mai Jia 麦家, Rensheng hai hai / Livet är så stort, så stort  《人生海海》
• Ren Xiaowen, Fu sheng ershiyi zhang / Tjugoen porträtt《浮生二十一章》
• Shuang Xuetao 双雪涛, Lieren /Jägare 《猎人》
• Zhang Xiu 张羞, E / Gås 《鹅》
• Zheng Xiaolü 郑小驴, Qu Dongting / Till Dongting 《去洞庭》
• Zhou Kai 周凯, Tai / Mossa《苔》  

Julklappstips

Eftersom jag ju ändå har kvar den här sorgligt eftersatta bloggen så kan jag ju passa på att tipsa om två romaner som jag själv har översatt och som faktiskt skulle kunna bli riktigt bra julklappar.

Den första är Eileen Changs 张爱玲 (dvs Zhang Ailings) Ett halvt liv av kärlek《半生缘》, en roman som förlaget Atlantis beskriver på följande sätt:

Manzhen är en ung arbetare på en fabrik i 1930-talets Shanghai. Där möter hon Shijun, sonen till en välbärgad köpman. Trots familjernas motstånd blir de förälskade och börjar drömma om ett liv tillsammans. Men så tvingar omständigheter dem isär. Efter flera års separation återförenas de, men håller deras kärlek fortfarande?
Ett halvt liv av kärlek är en ömsint och gripande roman om kärlek med förhinder. Den ger också en fascinerande inblick i kinesiskt vardagsliv under 1900-talets första hälft, framför allt för kvinnor. Här finns det totala beroendet av män, det ständiga hotet om våld, ofriheten och kraven från familjen som gör det omöjligt att själv bestämma över sitt eget liv. 

Jag skulle nog vilja tillägga att romanen faktiskt också lyfter fram männens situation och hur de lider av systemet. Anledningen till att Manzhen och Shijun skjuter på sitt bröllop är att en man förväntas försörja hela sin familj, och då inte bara kärnfamiljen. Om Manzhen och Shijun gifter sig får han inte bara ekonomiskt ansvar för henne och deras eventuella barn, han ska också försörja sin egen mor, sin svägerska och brorson, Manzhens mor och farmor, samt hennes yngre syskon (som är tre eller fyra stycken, jag minns inte riktigt). Det går ju inte, inte på den lön han har. Därför vill Manzhen att de väntar tills hennes äldste lillebror blir tillräckligt gammal för att börja arbeta - då är det nämligen han som tar över ansvaret för mor, farmor och yngre syskon.

Ett halv liv av kärlek är en ganska lågmäld historia och därför blir de enstaka våldsinslagen så extra drabbande och tydliga. En sorglig berättelse, som det mesta jag översätter, men mycket läsvärd och en modern klassiker.

Bok nummer två är Avspärrningen 《封锁》av Xiao Bai 小白. Den har jag skrivit om tidigare - följ den här länken så kan ni läsa mer om den. Det är lite synd att många av referenserna i boken inte kommer att uppfattas av den genomsnittliga svenska läsaren, men jag tror nog att man får en bra läsupplevelse ändå. En spännande spionthriller som inte är lika lång som många av de tegelstenar jag brukar översätta. Så här skriver förlaget (Nirstedt/litteratur) om den:

Shanghai 1940, under den japanska ockupationen. I en laglös stad rör sig utländska affärsmän och diplomater, agenter och dubbelagenter, landsförrädare och patrioter sida vid sida. Medlöparen herr Ding dödas i ett sprängattentat, och japanska agenter spärrar av huset för att hitta förövaren. Ingen undgår misstanke, varken herr Dings eget följe eller människor som av en slump har befunnit sig i explosionens närhet. En författare som förhörs av de japanska officerarna berättar om en främmande kvinna han mött i trapphuset vid tiden för attentatet. Men hans historia har stora likheter med en följetong som han nyligen publicerat i boulevardpressen.

Avspärrningen är en hård, koncentrerad noir-berättelse om avspärrningar i verklig och symbolisk bemärkelse. Ett spel med lögner och halvsanningar inom och på trots mot det slutna rummets och agentromanens ramar. 

Avspärrningen har ett efterord av Viola Bao.

The Court Dancer

När den franske diplomaten Victor Collin de Plancy anländer till Korea någon gång under slutet av 1800-talet fascineras han omedelbart av kulturen, men ännu mer av den dansös han ser uppträda i kejsarpalatset. Hennes namn är Yi Jin och ingen kan dansa som hon. Till hans stora förvåning visar det sig att hon dessutom kan tala franska, uppfostrad som hon är sedan barndomen av en fransk missionär. En kvinna vid hovet kan man inte närma sig, men kejsarinnans svartsjuka - kejsaren kastar lite för närgångna blickar på Yi Jin - leder till att Yi Jin så småningom mer eller mindre skänks som gåva till Victor. Vad hon själv tycker om saken är det ingen som riktigt bryr sig om.

På samma sätt som Victor fascineras av den koreanska kulturen fascineras Yi Jin av den franska, som hon bara möter i Victors bibliotek. Så småningom kommer dock den dag då Victor måste resa hem till Paris och då tar han Yi Jin med sig. I Paris uppmärksammas hon för sin skönhet och begåvning av både författare och konstnärer, men är inte lycklig. Victor och hon får inga barn, hon längtar hem, saknar sin väninna Soa och sin barndomsvän Yeon, pojken som hon växte upp tillsammans med och som alltid älskade henne. Hon ägnar sig åt översättning i ett försök att få fransmännen att lära känna Korea, men blir alltmer deprimerad. Och när hon till sist återvänder hem är inget som förr. De politiska intrigerna drabbar hennes älskade kejsarinna med full och blodig kraft och Yi Jin går ett tragiskt öde till mötes.

The Court Dancer av Shin Kyung-Sook, som skrev den fina Ta hand om min mor, är en kärleksroman i den tragisk-dramatiska traditionen, där det inte finns något lyckligt slut som väntar på de inblandade. Men den är också en historisk roman som gör en relativt Koreaokunnig läsare som jag nyfiken på att lära mig mer om Koreas historia och Joseondynastins slut. Shin utgår från några korta passager i diplomaten Hippolyte Frandins En Corée från 1904, där författaren nämner en ung diplomat som förälskat sig i en koreansk kvinna och tagit henne med sig hem till Frankrike. Victor Collin de Plancy är också mycket riktigt en historisk person som verkligen var verksam i Korea vid den tid då romanen utspelas, men att han skulle ha skaffat sig en koreansk hustru finns det inga belägg för. En koreansk kvinna som blivit så populär och omtalad i Paris som romanens Yi Jin borde ha omnämnts i samtida källor. Däremot har många av de andra romangestalterna funnits på riktigt, till exempel översättaren och politiske aktivisten Hong Jong-u, som spelar en framträdande roll i berättelsen.

Romanens svaghet är, som jag ser det, egentligen Yi Jin själv. Shin gör henne alldeles för fullkomlig: underskön, en fantastisk dansös, språkligt superbegåvd, godhjärtat, kärleksfull, tålmodig och trogen. Hur hon än behandlas verkar hon bara böja på nacken och acceptera sin roll. Hade en europeisk författare skrivit den här romanen är jag tämligen säker på att hen skulle ha fått en hel del kritik för den stereotypa beskrivningen av en mjuk och undergiven asiatisk kvinna - det är bara att bocka av klichéerna en efter en. Som tur är tar det sig när Yi Jin kommer till Paris. Här får hon större frihet att röra sig i samhället men också fler problem, och när problemen kommer blir berättelsen mer intressant. Kulturkrockar, rasism, barnlöshet, ensamhet och hemlängtan skapar små sprickor i bilden av den perfekta kvinnan och gör henne mänsklig. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag när romanen är slut inte saknar henne särskilt mycket utan hellre skulle ha velat läsa en roman om kejsarinnan Myeongseong, som verkar ha varit en formidabel kvinna.

Men jag ska inte gnälla alltför mycket - vill man läsa en bitterljuv kärleksroman som ger inblickar i koreansk 1800-talspolitik är The Court Dancer faktiskt helt perfekt. Den är dessutom mycket fint och poetiskt översatt av Anton Hur.

Makalös

Om ni inte har läst Jia Pingwas Makalös än tycker jag att ni ska göra det. Visst, jag är mycket partisk, men i det här fallet har jag objektivt rätt. Makalös handlar om trafficking och brudköp, ett stort problem i Kina, där allt fler män på landsbygden har svårt att hitta en kvinna. Förutom att det förstås är svårt att inte ha någon att älska och dela livet med lever dessa män också med en ständig press på sig när det gäller att skaffa barn. Eller snarare, att skaffa en son. Så vad gör man då? Man kidnappar kvinnor, för dem till en annan ände av landet och säljer dem där. Eller så "importerar" man dem från ett annat land under falska förespeglingar.

Fjäril är en sån kvinna. Hon är född på landet men har flyttat in till stan med sin mor och yngre bror, och börjar allt mer känna sig som en "stadskvinna". För att familjen ska ha råd att låta brodern studera vidare slutar Fjäril i skolan och hjälper istället sin mor att samla och sälja lump. Men en dag får hon ett erbjudande: att arbeta som värdinna vid en företagsmässa. Det låter roligt och lönen är inte dum. Fjäril lämnar ett meddelande åt sin mor och ger sig av. Det visar sig förstås att det hela var för bra att vara sant och rätt som det är sitter Fjäril inspärrad i en grotta någonstans i lössjordsbältet, "bortgift" med en man vid namn Hei Liang.

Berättelsen om Fjäril är baserad på verkliga händelser - dottern till en av Jia Pingwas bekanta råkade ut för nästan exakt samma sak. Och det som skär riktigt hårt i hjärtat när man läser författarens efterord är insikten om att det inte finns något riktigt lyckligt slut för en sån som henne. Samhället behandlar inte dessa "förbrukade" kvinnor på ett särskilt bra sätt, det är de som får bära skammen för att ha bortförts och våldtagits.

Jia Pingwa gör inte heller Makalös till en svartvit berättelse. Hei Liang har köpt Fjäril och han våldtar henne, men han framställs ändå inte som ett monster. Det kan vara svårt att hantera för den som gärna vill hitta tydliga skurkar och hjältar i en roman, men den enda riktiga skurken här är samhället, som Jia menar har svikit både kvinnorna och de fattiga männen på den utarmade landsbygden. Han låter oss förstå vad som ligger bakom Hei Liangs desperation och tillsammans med Fjäril kommer vi byborna mycket nära.

Nattåget

Jag har läst så många kinesiska böcker den här våren men inte haft tid eller möjlighet att samla tankarna och skriva något om dem. Och nu börjar jag glömma bort detaljerna. Frustrerande. Men några korta ord ska jag väl kunna få ner i alla fall, så att jag åtminstone själv minns att jag har läst dem.

Någon gång i början av februari läste jag till exempel Xu Zechens 徐则臣 Nattåget《夜火车》. Xu har länge setts som en av de mer lovande yngre författarna i Kina och en av hans romaner 《跑步穿过中关村》har översatts till engelska (av Eric Abrahamsen) med titeln Running Through Beijing. På svenska finns, så vitt jag vet, bara novellen "Hunden skällde hela dagen"《狗叫了一天》i det enda numret av Freeman's som kom ut på svenska.

I Nattåget får läsaren följa Chen Munian, en ung man vars längtan efter att resa får katastrofala följder. Hans dröm är att göra en tågresa, och vid ett tillfälle lovar hans far att han ska köpa sonen en biljett bara han får bra betyg. Men när Munian stolt visar upp betygspapperen slår fadern ifrån sig, inte kan han lägga ut pengar på resor, det går ju inte. Besviken och arg begår Munian det största misstaget i sitt liv: han bestämmer sig för att lura föräldrarna. Sent en natt kommer han hem och påstår att han har dödat en man och måste fly. Den skräckslagna fadern ger honom pengar så att han ska kunna komma undan ett oundvikligt dödsstraff. Men Munian har inte dödat någon, han har hittat på alltihop. Det han inte har räknat med är att de förfärade föräldrarna ska gå till polisen och anmäla "brottet". Eftersom inget lik går att hitta blir Munian aldrig ställd inför rätta, men i fortsättningen vilar misstankarna alltid tungt över honom - har han dödat någon eller inte?

Den här osäkerheten gör att han trots sin utmärkta begåvning aldrig kommer vidare i den akademiska karriären. Livet går på tomgång, han utsätts för ständiga "utvärderingar" där han alltid får frågan "Gjorde det du det eller ej?", han får inte ut sin examen, blir degraderad till trädgårdsmästarassistent vid universitetet. Så småningom börjar dock en annan historia nystas upp, i samtal med den gamle trädgårdsmästaren. Det hela utmynnar i stor och meningslös tragik.

Om Xu Zechens manliga huvudpersoner som drömmer sig bort och ut på resa har det skrivits en del, till exempel denna text av Pamela Hunt. Den är en mycket bättre analys av temat än jag kan göra, så läs den. Nattåget har mycket gemensamt med de andra texter av Xu som Hunt studerar i artikeln, även om hon inte tar upp just den. Det är en berättelse som puttrar på i långsam takt för att sedan plötsligt explodera och bli fullkomligt hjärtskärande, en sån där bok som inte slår an på en gång men ger utdelning om man håller ut och fortsätter att läsa.

Två nya böcker: Yan Lianke och Liu Zhenyun

Två nya kinesiska romaner har kommit på svenska under de första två månaderna i år: Yan Liankes 阎连科 Explosionskrönika 《炸裂志》(Atlantis) och Liu Zhenyuns 刘震云 Barn av sin tid 《吃瓜时代的儿女们》(Wanzhi). Bägge författarna finns redan tidigare utgivna på svenska och i båda fallen känner man lätt igen deras stil.

Fast det är klart, särskilt Yan Lianke är ju en författare som verkligen varierar sig - det är stor skillnad på hur han skriver i t.ex. Drömmar om byn Ding, De fyra böckerna och Explosionskrönika. Stilmässigt ligger Explosionskrönika närmast Lenins kyssar, med sina vansinniga påhitt och kraftiga överdrifter. I just det här fallet passar det utmärkt att kalla boken en absurd satir (en etikett som jag personligen inte alls tycker lämpar sig för vare sig Drömmar om byn Ding eller De fyra böckerna).

I Explosionskrönika följer läsaren ett litet samhälles minst sagt explosionsartade utveckling till supermetropol på samma nivå som Peking. I Sprängrifte pågår sedan lång tid tillbaka en fejd mellan två familjer, Kong och Zhu. En gång i tiden var det Zhus som hade makten, men när unge Kong Mingliang visar sig ha en extrem fallenhet för att berika sig (och resten av byn) övergår den i familjen Kongs händer. Men det är först när Kong Mingliang och den vackra Zhu Ying slår sina påsar ihop som det hela tar fart på riktigt. Den nya ekonomiska politiken inte bara tillåter utan uppmuntrar människor att berika sig med alla till buds stående medel, och Sprängriftes välstånd och Kong Mingliangs karriär bygger redan från början på stöld, våld, prostitution och mutor.

Men Explosionskrönika är inte bara en satir över den korruption som har följt i den ekonomiska utvecklingens spår utan också en berättelse där naturen speglar människornas inre, så att persikoträden får granatäppelblommor och päron växer på kakiplommonträden. Absurditeterna i naturen ökar i takt med familjen Kongs tilltagande storhetsvansinne, men någonstans måste det ta stopp och slutet blir inte särskilt roligt för någon av de inblandade. Det här är ingen berättelse för den som gillar det sparsmakade och finstilta, men en utmärkt skildring av Kinas ekonomiska boom och det moraliska förfall som den har lett till (och delvis bygger på). Här finns även ett slags försmak av Yan Liankes nästa roman, När solen slocknade 《日熄》, som också den använder sig av drömmar och sömngångande som tecken på en annalkande katastrof.

Också Liu Zhenyuns Barn av sin tid handlar om korruption, men behandlar ämnet ur ett lite mer jordnära perspektiv och med betydligt mer humor. Inledningsvis påminner romanen en hel del om Lius tidigare roman Processen, på så sätt att en ung kvinna, Niu Xiaoli, som upplever sig ha blivit lurad (hon har köpt en fru åt sin bror, men frun har stuckit) ger sig ut på en lång resa för att få upprättelse. Det går inte riktigt som hon har tänkt sig. I romanens två senare delar följer vi två politiska tjänstemän som till en början verkar rätt sympatiska men så småningom visar sig vara genomkorrumperade. Och ack, vilka vedermödor de måste genomlida för att få sina liv att hänga ihop, med bortskämda barn, giriga hustrur och överordnade som gärna vill ha syndabockar att lägga skulden på när det börjar hetta till. Här finns en skildring av hur det kan gå till när man tas in "för utredning" av Partiet som omedelbart leder tankarna till den försvunne kinesiske Interpolchefen Meng Hongwei, och en skurkaktig miljardär som flyr till USA och talar ut i media på samma sätt som den mycket uppmärksammade Guo Wengui. Att Liu lyckades få det inslaget förbi sina redaktörer är rätt otroligt. Roligt är det hur som helst, även om skrattet delvis fastnar i halsen vid insikten om att satiren nog ligger rätt nära verkligheten. Men i romanen får i alla fall skurkarna sitt straff, bland annat tack vare Niu Xiaoli.

Den gyllene hårnålen 2

Nu har jag läst andra delen i Cece Qinghans serie Den gyllene hårnålen 《簪中錄》. Efter att Zixia har hjälpt prinsen av Kui att lösa de två svåra fallen i del 1 av serien har han lovat att följa med henne tillbaka till Shu, så att hon ska kunna ta reda på vem som egentligen mördade hennes familj och på så sätt rentvå sig själv. Men annat kommer emellan. En serie dödsfall skakar staden. Det börjar med att Wei Shimin, en av eunuckerna vid prinsessan Tongchangs hov, slås av blixten och dör vid en ceremoni i ett tempel. En olyckshändelse eller kanske ett himmelskt straff för hans ondska, tänker de flesta. Men så dör en annan man som har koppling till Wei Shimin, en smutsig fattiglapp som våldtog en stackars flicka som Wei Shimin lät misshandla och dumpa avsvimmad på gatan. Och så följer ett tredje dödsfall, och ett fjärde. Hur hänger morden ihop? Kan det verkligen stämma att den tidigare kejsaren förutspådde dem och målade en tavla där alla fyra morden skildras? Li Shubai och Zixia måste förstås försöka ta reda på hur det ligger till.

Det är ett komplicerat fall med många trådar, där hovintriger, kärlek och olycklig barndom spelar en viktig roll. Men precis som i den första boken om Zixia är det inte deckargåtan eller dess lösning som är poängen med romanen, utan förhållandet mellan personerna. Zixias situation blir allt svårare, för nu har ytterligare två personer känt igen henne som den hon verkligen är istället för som den unge eunuck hon låtsas vara. Den ene är Yu Xuan, en fattig ung man som Zixias föräldrar tog hand om när han bara var ett barn och som har blivit en av de mest framstående lärda i riket. Yu Xuan är otroligt vacker och han är också den man som Zixia hoppades att få gifta sig med - de växte ju upp tillsammans och verkade vara ämnade för varandra. Yu Xuan är övertygad om Zixias skuld eftersom han säger sig ha sett henne hantera giftet kvällen före mordet. Zixia har inget minne av det. Men Yu Xuan väljer trots allt att inte ange henne för polisen utan håller sig på sin kant. Det sticker i hjärtat på Zixia varje gång hon möter honom - och Li Shubai är inte så lite svartsjuk.

Den andre man som har känt igen Zixia är Wang Yun, mannen som hon lovades bort till av sina föräldrar. Han är mycket arg på henne eftersom ryktet säger att hon mördade hela sin familj för att slippa honom. Inte så roligt att höra, förstås. Men efter att ha träffat henne är han fascinerad nog att vilja ge henne en chans att rentvå sig, och därför väljer han att inte heller avslöja henne. Men han menar också att hon faktiskt är hans och att han aldrig kommer att släppa henne. 

Hur ska det gå? Ja, det lär väl visa sig i del 4, antar jag ...

Jag uppskattade den här delen lika mycket som den förra eller kanske egentligen mer, eftersom jag nu läste på kinesiska och slapp det lite för lättsamma språket i översättningen. Blandningen av humor, spänning och romantik är precis som den ska vara i en roman av det här slaget, däremot är lösningen på mordgåtan precis som i del 1 något krystad - den fick mig att minnas den klassiska mangaserien Mästerdetektiven Conan som jag och mina barn brukade läsa en gång i tiden, och där morden gärna skedde i låsta rum och där den döende istället för att skriva ner namnet på mördaren istället plitade ner en ledtråd som ledde till att man måste söka igenom hela huset på jakt efter fler ledtrådar i form av extremt svåra rebusar, samtidigt som fler personer mördades, en i taget. Lite så är det här också. Författaren kunde ha sparat lite på krutet när det gällde att komma på extremt tillkrånglade mordmetoder. Men som sagt, det är inte lösningen utan vägen dit som är behållningen med romanen. 

Intressant är också hur författaren använder sig av riktiga personer vid kejsar Yizongs hov: prinsessan Tongchang (inte hennes egennamn, utan en titel) och hennes mor, kejsargemålen Guo, har verkligen existerat och när prinsessan dog 870 lät kejsaren avrätta tjugo läkare, för att de inte hade kunnat rädda livet på henne. Cece Qinghan väver in dessa händelser i berättelsen på ett bra sätt, även om hon förstås ändrar på vissa saker så att de ska passa hennes syften.

Om älgar och evenker

I veckan fick jag de första exemplaren av den svenska versionen av Chi Zijians 迟子建 På floden Arguns södra strand《额尔古纳河右岸》. Det är en mycket fin roman om en evenkisk kvinnas liv under 1900-talet. Evenkerna är ett folkslag som kulturellt är mycket lika samerna, och som har bidragit till vår vokabulär med ordet "shaman". Jag läste romanen första gången för nästan tio år sedan och tyckte då först att den var lite seg, men fastnade så småningom ordentligt för den. Det är en stillsam berättelse som rör sig kronologiskt framåt i takt med att huvudpersonen blir äldre, men den är inte händelselös: livet i skogarna är fullt av faror och dessutom lurar ännu värre saker i omvärlden - som till exempel de japanska invasionsstyrkorna och kinesiska kommunister som inte har någon respekt för naturen.

En annan bok som utspelas i samma miljöer men är skriven för en helt annan läsekrets är Heihes 黑鹤 Den evenkiska älgen 《鄂温克的驼鹿》, med illustrationer av Jiu Er 九儿. I den här bilderboken tar en äldre evenkisk man hand om en älgkalv vars mor han har skjutit (älgarna ska inte kalva vid den tiden på året, så han blir chockad över att kon har en unge). Älgen växer upp tillsammans med renarna, men blir snabbt så mycket större än de. När den gamle så småningom måste flytta ner till bebyggda trakter följer älgen med. Den blir en riktig attraktion och några kineser försöker till och med stjäla den, utan att lyckas. Till sist inser den gamle att han snart ska dö och för att sätta älgen fri jagar han ut den i skogen, där den senare framgångsrikt försvarar sig mot elaka tjuvjägare.

Det är en väldigt fin bok i en mild brun-grön färgskala, full av spännande, lustiga och fina episoder ur älgens och den gamle mannens liv. Jag önskar att något barnboksförlag skulle våga sig på att ge ut den på svenska.

Paradiset

Just nu kretsar min kinesiska läsning, i den mån den har ett tema, mest runt ämnet "reproduktiva rättigheter". Västerländsk skönlitteratur på det temat tycks oftast handla om rätten att inte behöva föda barn - rätten till preventivmedel eller till abort. I Kina har den av förståeliga skäl ofta handlat om det motsatta: rätten att få föda. Så handlar Mo Yans roman Yngel till exempel om en barnmorska som tvingas utföra den ena grymma aborten efter den andra, vilket leder till stor ångest och djupa skuldkänslor. Men i romanen förekommer också en klinik för surrogatmödrar, där unga kvinnor föder barn åt den som kan betala.

Just en sådan klinik skildras också i Sheng Keyis 盛可以 kortroman 《福地》Paradiset. Här handlar det inte om kvinnor som har spärrats in eller kidnappats för att föda, nej, de kvinnor som väntar på förlossning här har alla - med undantag av romanens berättare Wenshui - frivilligt anmält sig som surrogatmödrar. Det betyder inte att de är nöjda: de flesta har trots allt valt att hyra ut sin kropp för att de har ett akut behov av pengar och inte kan komma på ett bättre alternativ. En är frånskild och förföljd av en hotfull make och måste få ihop pengar för att kunna fly landet, en annan vill mest leva ett gott liv. Berättaren är en ung kvinna som har någon form av psykiskt problem eller kanske en lättare utvecklingsstörning. Hennes mor har dött och ingen kan ta hand om henne, och så hamnar hon på kliniken, där chefen ser henne som den perfekta medarbetaren: hon är lugn och foglig och bör kunna "producera" hur många barn som helst utan att klaga.

Wenshuis berättelse glider hela tiden mellan händelserna på kliniken och hennes egna minnen, ibland i samma mening. Det tar en stund att vänja sig vid det och förstå vad som händer när miljöer och personer plötsligt skiftar. Men det är effektivt och ger en mycket speciell stämning åt berättelsen, där klinikens stela instängdhet kontrasteras mot hennes minnen av djur och natur. Kvinnorna på kliniken ska egentligen bara vara nummer, men de hittar själva på fruktnamn åt varandra för att känna sig lite mer mänskliga. Här pågår olika intriger: vissa kvinnor avskyr varandra, vissa är svartsjuka, den kvinnliga assistenten är chefens älskarinna och han har fullt sjå med att hålla både henne och sin fru nöjda med olika påhittade historier. En av vakterna har ett förhållande med en av "producenterna" och blir degraderad till dörrvakt.

En av de saker jag tycker mest om i denna korta och intressanta historia är att kvinnorna inte är passiva offer. De är inte hjälplösa slavar i en dystopi, på samma sätt som kvinnorna i Tjänarinnans berättelse/The handmaid's tale, och de vet sitt värde - när de inte får som de vill och tycker att reglerna på kliniken (och det finns många regler) är för strikta matstrejkar de eller hotar med att ge sig av. De vet att verksamheten är olaglig och de har makten att avslöja vad som pågår här. Chefen framstår som en rätt löjlig figur i sin iver att göra kliniken till en hårt reglerad institution, med uppiggande "personalmöten" och käcka tal. Kvinnorna här är kanske är tvungna att föda barn för pengarnas skull, men de gör sitt bästa för att bevara sin värdighet och för att visa att de inte går att behandla hur som helst. Deras trots är uppfriskande.

Och för den som inte läser kinesiska kan det kanske vara av intresse att veta att Paradiset nyligen utkom på franska under titeln Un Paradis och i översättning av Brigitte Duzan.

Mitt liv som kejsare

Månadens omläsning var Su Tongs 苏童 gamla Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》från 1992. Det är en kort och bitvis obehaglig roman om Duanbai, en pojke som sätts på tronen när hans far kejsaren dör. Duanbai är inte särskilt väl skickad för sin roll och dessutom alldeles för ung för att kunna styra (han är bara 14), så det blir hans mor och farmor som håller i tyglarna, samtidigt som de konkurrerar med varandra.

Duanbai kan inget om världen utanför palatset och även om han inte har något att säga till om politiskt har han makten att utöva våld mot kvinnorna i sin närhet - de förskjutna konkubinerna i Kylans palats får tungorna avskurna när de stör hans nattsömn med sin gråt. Palatslivet är överlag ett träsk av fjäskande och intriger, hustrur och bihustrur tävlar om kejsarens gunst samtidigt som det alltid kan stå en mördare på lur bakom närmaste pelare.

Duanbais två halvbröder Duanwen och Duanwu är nämligen ute efter hans liv - det förmodades allmänt att Duanwen skulle ta över tronen och han verkar onekligen ha varit mer lämpad för uppgiften. När Duanwen till sist störtar sin bror dödar han honom inte utan låter honom fly, och Duanbai börjar ett nytt liv som vanlig lösdrivare tillsammans med sin trogne tjänare, eunucken Svala. Och vad är då Duanbais dröm, nu när han har förlorat allt? Att bli lindansare och sväva högt ovanför jorden som en fågel - ett djur som ständigt återkommer som en frihetssymbol i romanen. Den före detta kejsaren av ett rike som inte längre existerar (för Duanwen arméer besegras snart av invaderande styrkor) slutar sina dagar i ett buddistiskt kloster där han studerar Konfucius samtal, en bok som hans barndoms lärare gav honom i uppgift att memorera.

Mitt liv som kejsare är en historisk roman som utspelar sig bortom historien, i en dynasti som aldrig har funnits. Duanbais och hans medmänniskors grymhet och kortsynthet får därigenom en tidlös karaktär. Med Jeffrey C. Kinkleys ord: "The novel's scenes of imperial abuse of power evoke both eternal and recurring problems of imperial power-lust leading to political decline, and also the recent excesses of Chairman Mao." (Ur Visions of Dystopia in China's New Historical Novels) Berättelsen är inte lika blodisande grym som mästerverket Ris och påminner kanske i viss mån mer om "Hustrur och bihustrur" (Den röda lyktan) i sin skildring av instängda kvinnors maktkamp - familjen som en spegling av riket, där kejsaren är den store husbonden. En kinesisk diktatorsroman, kanske man skulle kunna kalla den. Skrämmande, men enkelt och vackert skriven, så typisk för Su Tong vid den här tiden.

Tre systrar av Bi Feiyu

Nu finns för första gången en roman av Bi Feiyu 毕飞宇 på svenska. Bi är ett etablerat namn i Kina, här i väst kanske mest känd för kortromanen Moon Opera 《青衣》(översatt till engelska av Howard Goldblatt).

Tre systrar 《玉米》är en längre roman, sammansatt av tre noveller som handlar om tre av de sju döttrarna i familjen Wang. Sju flickor har föräldrarna nämligen skaffat sig i väntan på att nå det stora målet - en son. Medan modern klämmer ur sig barnen har fadern affärer med diverse olika kvinnor i byn där han arbetar som partitjänsteman. Men det är inte han som är huvudperson i boken, utan flickorna Yumi, Yuxiu och Yuyang. De vill alla bort från byn, vill göra något bättre av sitt liv, men eftersom de är helt olika som personer väljer de också olika sätt att nå sina mål.

Tre systrar, fint översatt av Rebecka Eriksson, är en bitvis sorglig, bitvis rolig roman om vilket pris man som kvinna kan få betala för att komma någon vart i världen.

Kinesiska deckare/thrillers på engelska

Häromdagen hade New York Times lite överraskande en lång artikel om den kinesiske spänningsförfattaren Zhou Haohui 周浩晖, vars megahit (i Kina) 《死亡通知单》just har kommit ut på engelska under titeln Death Notice. Jag har inte läst den, men däremot en annan av Zhous romaner som också har kommit i engelsk översättning, Valley of Terror 《恐怖谷》. Den köpte jag tillsammans med ett antal andra kinesiska deckare och thrillers på engelska.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för de här kinesiska spänningsromanerna. Det är något med dem som inte alls klickar med mig. Jag tror helt enkelt att de är lite för överdrivna, fast på fel sätt. Jag kan tänka mig det mest i spänningsväg och tackar inte ens nej till övernaturliga inslag, men ... Kanske beror det på att de kinesiska författarna verkar kämpa så hårt för att vara originella att det bara känns krystat. Dessutom blir det ju inte särskilt originellt när nästan alla (okej, jag överdriver lite nu, jag har faktiskt inte läst alla kinesiska deckare som finns) har en polis eller deckare som med Sherlock Holmesk intelligens kan se och tolka de minsta detaljer och omedelbart dra extremt långtgående slutsatser av minsta ledtråd. Eller så är det de väldigt groteska morden? Kanske något med översättningen? Eller det faktum att personerna sällan verkar ha något djup? Jag vet inte. Men något är det.

Valley of Terror var i alla fall ganska underhållande och inte alls så dum - till en början. På slutet spårade den föga förvånande ur (jag ska inte berätta hur) i en intrig som var mer än lovligt långsökt, men fram till dess var den rätt okej.  

Apricot's Revenge av Song Ying (vars kinesiska titel jag inte känner till) var också rätt intressant och skulle förmodligen kunna hitta en del svenska läsare, då den inte lider av de där ovannämnda överdrifterna och supersmarta detektiverna, utan istället är en ganska "normal" deckare där morden har sitt ursprung i otäcka händelser under kulturrevolutionen. Den är också översatt av Howard Goldblatt, vilket innebär att språket flyter bra och inte känns sådär kantigt och konstigt som det gör i vissa andra liknande böcker. He Jiahongs 何家弘 Hanging Devils 《雪之罪》, som inte finns med på någon av bilderna och som jag läste för ganska länge sedan, minns jag också som rätt bra. Här är en recension av den.

Böckerna här nedanför, The Untouched Crime 《无证之罪》av Zijin Chen 陈紫金, Murder in Dragon City 《第十一根手指》 av Qin Ming 秦明 och A Devil's Mind 《犯罪心理档案》av Gang Xueyin 刚雪印 har jag inte läst än. Eller, jo, jag har faktiskt börjat på ett par av dem men inte kommit vidare eftersom jag helt enkelt inte kände någon större lust att läsa klart. Men en vacker dag ska jag göra det. Det ska jag. Tills vidare får jag fortsätta att rekommendera A Yis Och sen då? som ju har kommit på svenska på ChinLit.

Godnatt, min ros - inte vad man tror

Vill man hitta kinesisk eller annan östasiatisk litteratur i översättning till något europeiskt språk är det franska man ska fokusera på. För någon vecka sedan var jag i Paris och där köpte jag bland annat fyra romaner av den japanske författaren Junichiro Tanizaki, som är oerhört sparsamt översatt till svenska. I Musée Guimets butik fanns också fynd att göra. På en av hyllorna såg jag till exempel en vacker liten utgåva av Chi Zijians Godnatt, min ros 《再见玫瑰》som på franska har titeln Bonsoir, la rose och har översatts av Yvonne André. Då blev jag lite inspirerad och åkte hem och läste.

Som så många av Chis romaner utspelar sig Godnatt, min ros i Harbin i norra Kina. Årstiderna märks tydligt i berättelsen, det snöar och regnar och sedan blir det underbar vår. Chis roman bygger också på en annan av stadens egenheter, nämligen det tydliga ryska inflytandet. Staden grundades ju ursprungligen av ryssar och efter den ryska revolutionen flydde många icke-kommunister dit. Den blev också fristad för en stor grupp ryska judar. Chi vet verkligen att använda Harbins egenheter på ett skickligt sätt och man lär sig en hel del om till exempel de olika judiska synagogorna i staden och deras nutida öden. Även jag, som bara har tillbringat ett par dagar i Harbin, kände igen mig i en del: jag har till och med bott på Hotel Moderne och ätit dess berömda glass, som också finns med i romanen. Chi väver till och med in den dramatiska kidnappningshistorien från 1933 i berättelsen.

Berättaren i Godnatt, min ros är Xiao'e, en ung kvinna som i romanens början plötsligt står utan bostad, eftersom hennes hyresvärdinna ska gifta sig - till råga på allt med Xiao'es före detta fästman. Som tur var har hennes väninna den perfekta lösningen: hon, som är journalist, har precis intervjuat en gammal rysk-judisk dam som bor ensam i en stor lägenhet mitt i staden. Kanske kan hon vara intresserad av att hyra ut ett rum till en skötsam ung kvinna? Elena, som den gamla damen heter, är först tveksam, men så småningom får Xiao'e flytta in. Elena visar sig vara en djupt religiös kvinna som sällan går utanför dörren. Hon är en god musiker, har djupa kunskaper om konst och hennes känsla för stil och elegans blir till stor hjälp för den ganska enkla och lite klumpiga Xiao'e. Men de två kvinnorna bär på varsin mörk hemlighet som präglar deras liv och som de på olika sätt försöker hantera.

Det känns som upplagt för en hjärteknipande historia där två kvinnor ur olika generationer med stöd av varandra konfronterar sitt mörka förflutna, lär sig något om livet och kan gå vidare, stärkta om än en aning tilltufsade, eller hur? Men, nej. Det här är ju faktiskt en roman av Chi Zijian. Den slutar inte alls som man tror att den ska göra. Faktum är att jag nästan blev lite chockad över att författaren drar sina läsare vid näsan på det sätt hon gör. Det mjuka, gosiga slutet då allt blir bra finns inte. En mörk och osäker framtid väntar på Xiao'e.

Jag tyckte mycket om boken och särskilt om det faktum att författaren lurade mig att tro att jag visste hur den skulle sluta. En roman som inte går att placera in i ett fack och vars huvudtema är hur vi som människor ska förhålla oss till sånt som hämnd, skuld och straff.

Den gömda pärlan

Nej, det blev inte mycket läst i år, trots att jag köpte så många böcker. Men så här under årets sista vecka läste jag i alla fall ut en bok som jag tyckte riktigt bra om och som var lite annorlunda än de kinesiska böcker jag brukar läsa: Berättelsen om den gömda pärlan 《藏珠记》 av Qiao Ye 乔叶.

Romanen, som baseras på historien om den persiska pärlan (som jag tror härstammar från Taiping guangji 《太平广记》och som även Li Jingze 李敬泽 nyligen har skrivit en essä om i sin bok Den svarta fågeln 《青鸟》), handlar om en flicka som föds under Tangdynastin men får evigt liv när hon sväljer en pärla som en persisk handelsman ger henne. Det hon inte är medveten om då, men som persern strax informerar henne om, är att hon kommer att förlora sin odödlighet om hon har sex. Tang Zhu (det namn hon har när läsaren lär känna henne) har levt i mer än tusen år och arbetar som servitris när hon till sist stöter ihop med Jin Ze. Han är ung och bortskämd, men det är mest på ytan. När hans far dör övertalar Tang Zhu honom att satsa på det han egentligen vill: att bli kock. Kärlek uppstår. MEN - Jin Zes far var inblandad i olika skumraskaffärer och när han dog hade han i sin ägo ett usb-minne med komprometterande material som hans tidigare kompanjon Zhao Yao vill åt. Han försöker övertala Tang Zhu att spionera på Jin Ze och leta rätt på usb-minnet. Komplikationer följer. Och den stora frågan är förstås om Tang Zhu ska våga satsa på att Jin Ze verkligen älskar henne och ge upp sin odödlighet för honom.

Det jag tyckte om med romanen är Qiao Yes sätt att lägga upp historien. Varje kapitel berättas i första person av någon av de inblandade, vilket gör att man får komma in i huvudet på dem alla och veta vad de tänker, vad de döljer och hur de uppfattar varandra. Det gör berättelsen levande. Det försvunna usb-minnet och Tang Zhus tvekan kring om hon ska samarbeta med Zhao Yao eller ej skapar också spänning. Qiao Yes språk är vackert och ibland låter Tang Zhu riktigt poetisk i sitt sätt att uttrycka sig. Texten flyter på snabbt och bra, man tar sig igenom kapitlen som en blixt. Mindre bra är att hon inte riktigt utnyttjar de premisser hon själv har ställt upp: väljer man att låta huvudpersonen i en berättelse vara odödlig måste odödligheten vara något som påverkar intrigen på ett djupgående sätt, något som inte går att plocka bort utan att historien förändras i grunden. Så är det inte här. Tang Zhus odödlighet skulle lätt ha kunnat raderats utan att det fick några större effekter. Hennes rädsla för sex skulle kunna bero på något annat än dödsskräck, hennes oklara identitet skulle också kunna ha andra orsaker. Detta är en brist (och då har jag ändå valt att bortse från det helt osannolika i att en ung flicka skulle kunna leva tusen år som tjänsteflicka i Kina utan att våldtas en endaste gång).

Men - jag tyckte ändå mycket om Berättelsen om den gömda pärlan. Den var klart läsvärd och även om den tappade lite på slutet höll Qiao Ye uppe spänningen riktigt bra nästan hela vägen. Och så var det ju språket - då och då gnistrar det om meningarna: "别人都是千江有水千江月，唯有我，是那万里无云万里天", "人在世上练，如同刀在石上磨".

Mer Mo Yan

Någon gång i tidens begynnelse hade jag ambitionen att åtminstone kortfattat presentera de kinesiska skönlitterära verk som översätts till svenska, bara så att folk skulle veta att de finns. Det har blivit lite si och så med det, men jag vill i alla fall som hastigast nämna två böcker av Mo Yan som redan har funnits ute i handeln ett bra tag, men som jag av någon anledning inte har nämnt här på bloggen.

Den första är novellsamlingen Den genomskinliga rättikan, översatt av Göran Malmqvist och som vanligt utgiven på Tranan. Den genomskinliga rättikan är en novellsamling som nog skulle kunna fungera som en bra introduktion till Mo Yans författarskap för den som inte vill ge sig i kast med en tjockis som Ximen Nao och hans sju liv på en gång. Titelnovellen är den litterära text som blev Mo Yans genombrott när den publicerades 1986 och flera av de andra berättelserna är fina exempel på hans sätt att blanda realism och magi, humor och sorg - "surrealistiska verk i naturalistisk förklädnad", som Göran Malmqvist skriver i sitt förord. Den genomskinliga rättikan kom ut på svenska redan 2014, så ni märker att jag ligger efter här.

Den andra Mo Yan-boken kom förra året, så där är jag inte riktigt lika försenad. Det är romanen Granatkastaren, i översättning av Britta Kinnemark. Granatkastaren är ett exempel på Mo Yan burleska, ja, kanske snarare groteska sida. Här är det köttfrosseri som gäller, sida upp och sida ner, när den unge Liu Xiaotong berättar sin historia för en munk i ett tempel på den kinesiska landsbygden. Men det är inte bara kött som folk glupar efter: sex, pengar och makt står också på dagordningen när korrumperade pampar försöker göra sig en förmögenhet på kötthanteringen. Triggervarning för veganer och vegetarianer, som nog i och för sig kan vinna över några läsare på sin sida med hjälp av den här romanen, men många möjliga sätt att tolka Lius historia i ljuset av dagens kinesiska samhälle.

Fox Fire Girl

Ja, det här skulle ju bli sommaren då jag läste en massa litteratur från Singapore och Malaysia och skrev om den här, hade jag tänkt. Blev det så? Nä. Läst har jag gjort, men jag har inte haft tid att skriva. Och inte heller riktigt att tänka - de sakerna hänger ju ihop. När man sedan har lagt en bok bakom sig med någon månad eller så kan det vara svårt att minnas detaljerna. Så den närmaste tiden blir det bara några mycket korta bokanmälningar, mest för min egen skull (som egentligen allt här på bloggen), för att jag ska komma igång med det här igen.

O Thiam Chins Fox Fire Girl läste jag någon gång i juli. Det är en relativt kort roman (144 sidor) och med tanke på titeln och baksidestexten, som utlovade att en rävande skulle dyka upp, förväntade jag mig något lite fantasyartat eller kanske en skräckberättelse. Men ack, så fel jag hade. Fox Fire Girl är istället en berättelse om hur man söker efter det man behöver eller vill ha hos en annan oavsett om det finns där eller ej, om instängdhet och oförmåga att uttrycka sorg och längtan.

De tre berättelserna ("Fox", "Fire" och "Girl") kretsar kring Yifan, en ung kvinna från den malaysiska landsbygden. I den första är det författaren Derrick som har ordet. Han är förälskad i Yifan, de har haft en kort romans tidigare och nu möts de igen, på sjukhuset där han är inlagd efter ett självmordsförsök. Yifan har alltid velat att han ska berätta historier för henne, han är ju författare, det är det han gör, tycker hon. Och det är vad han har gjort. De har haft sex och han har berättat en historia. Men nu, när de möts igen, börjar hon plötsligt själv berätta. Hon är egentligen en rävande, en räv i kvinnokropp som kan ta andra gestalter, invadera en mans tankar, få honom att göra och känna det hon vill att han ska göra och känna, och hon har utnyttjat sin förmåga på ett sätt som har lett till en tragedi och fått henne att lämna sin hemby. Yifans berättelse är kraftfullare än det Derrick själv försöker skriva och han vet att han måste göra något av den, men inte vad.

Den andra berättelsen, "Fire", handlar om Tian Chen. Han växer upp med sin ensamstående far och en känsla av ständigt utanförskap. Han är fascinerad av eld och bränner sig själv som ett sätt att fokusera, att skapa klarhet och ordning i en förvirrande och kaotisk värld. Han möter Yifan när hon arbetar på en restaurang dit han går och äter och de blir ett par. Yifan ser hans ärr och försöker få honom att sluta bränna sig, och Tian Chen börjar istället bränna saker - kläder, böcker, dvd-skivor ... Vid det laget har han upptäckt att hon också träffar Derrick. Snart har han bränt nästan allt han äger och blir istället sjuk. Yifan besöker honom och berättar historien om sina egna ärr och om pojken hon älskade hemma i Ipoh, en berättelse som liknar den hon berättade för Derrick, men med vissa betydelsefulla ändringar. Sedan försvinner hon.

Den tredje berättelsen, "Girl", handlar om vad som verkligen hände mellan Yifan och pojken hon älskade. Eller gör den verkligen det? Yifan har ju redan gett oss (och sina pojkvänner) helt olika versioner av historien. Är denna sannare än de andra? Den är onekligen mer realistisk.

Yifan är en person som det är svårt att komma nära. Hon verkar uppfinna sig själv på nytt om och om igen, bjuda på olika varianter av sin livshistoria, anpassade till den hon för tillfället umgås med. Det är berättelser som både lockar och utmanar männen hon är tillsammans med, som ger dem något de behöver men också lämnar stora luckor som de själva kan fylla med egna fantasier. "Every time I looked at her I had a sense of something constantly in flux, changing as the light fell on her in different hours", säger Derrick vid något tillfälle. Fox Fire Girl är kanske i grunden en berättelse om oförmåga att hantera sorg. Alla personerna i boken har drabbats av förluster, av att människor i deras närhet dör och av en distans till sina familjer. De söker efter någon som kan förstå dem, men når inte fram. Istället vänder de sin sorg och längtan mot sig själva och skadar sig som ett sätt att slippa den psykiska smärtan. För ett ögonblick kanske Yifan verkar vara den de letar efter, men i själva verket är hon likadan som de.

Rop i duggregn

Den senaste tiden har jag arbetat med en översättning av Yu Huas 余华 roman Rop i duggregn 《在细雨中呼喊》. Det har varit en intressant upplevelse för mig, som ju tidigare har översatt Att leva och En handelsman i blod. Rop i duggregn är Yu Huas debutroman, innan den kom ut 1991 hade han bara skrivit noveller. Många tycker att den är hans bästa och även jag är ganska förtjust i den.

Jag tycker nog att man kan känna att Rop i duggregn är en debutroman, om än en mycket avancerad sådan. Yu Hua har ännu inte hittat fram till det där enkla och avskalade språket som han använder i Att leva eller En handelsman i blod, snarare känns det som om han anstränger sig för att visa att han "kan skriva", med invecklade och ofta ganska högtravande meningar som ibland kan kännas lite stela. Men han kan ju skriva, det kan han, så det fungerar ändå. Det är bara annorlunda än det som kom senare.

Samtidigt finns det mycket man känner igen också. Här finns de grovkorniga inslagen som så småningom ska slå ut i full blom i Bröder. Här finns pappan som dör i en grop med avföring (jämför den gamle godsägaren i Att leva och Skallige Lis far som drunknar i skitrännan på det offenliga dasset i Bröderna) - man skulle kunna skriva ett helt konferenspapper med titeln "Oren bortgång: fäder som avlider i träck i Yu Huas romaner".

Ett annat, mer tragiskt tema är det bortlämnade barnet. Det här är en figur som återkommer så ofta i Yu Huas texter att man gärna skulle vilja veta mer om den. Kanske har någon redan utforskat ämnet? I både Att leva och Rop i duggregn skänker fattiga familjer bort ett barn som de inte har råd att ta hand om. I båda romanerna kommer de bortadopterade barnen så småningom tillbaka till sina ursprungsfamiljer, men medan flickan i Att leva möter kärlek och värme tas den manlige huvudpersonen i Rop i duggregn snarast emot som en paria. I En handelsman i blod handlar bortlämnandet om ett barn som har en annan far än den han har växt upp hos, och när det blir känt försöker den icke-biologiske fadern att "lämna tillbaka" pojken till hans biologiske far, bara för att till sist inse att han faktiskt älskar honom och vill ha honom även om han inte är "hans egen". Men vägen fram till det beslutet är traumatisk och svår, för både far och son. I Bröder är Skallige Li faderlös men får en ny far i sin mors andre make, Song Fanping, som senare dödas under kulturrevolutionen.Song Gang skickas då iväg till sin farfar på landet, men bandet mellan bröderna är starkt och brister inte.

Rop i duggregn är berättelsen om en svår barndom på 1960- och 1970-talet, där de fem åren som bortadopterad i staden är den enda ljusglimten. Det berättaren utsätts för är oerhört plågsamt, en både fysisk och psykisk misshandel från både föräldrar och lärare som är svår att läsa om. Samtidigt kan man känna att det som Yu Hua sa om Att leva stämmer: när man låter en människa berätta om sitt eget liv blir det inte lika eländigt som om en utomstående betraktare skildrar det. I pojken Sun Guanglins liv finns också vänskap, kärlek och skönhet. Här finns en fin skildring av puberteten och det obehag en pojke kan känna när hans kropp börjar förändras och när sexualiteten vaknar - i en tid när ingen talar om såna saker är det inte lätt att förstå vad som händer. Sun Guanglin upplever skamkänslor, sorg, skräck och till sist en otrolig lättnad när han inser att han inte är den ende som går igenom detta.

Mindre finkänsligt skildras böndernas förhållande till kvinnor, vars liv är en lång räcka sexuella övergrepp, alltifrån pojkar som klämmer dem i baken under en filmvisning till rena överfallsvåldtäkter. Den enda kvinna som verkar ha det riktigt bra är den pilska änkan, som i kraft av sitt änkestånd och sin energi tydligen kan ta emot hur många karlar som helst i sin säng utan att det gör något. Att läsa om det som kvinnorna i romanen utsätts för (utan att någon i boken verkar reagera nämnvärt) är obehagligt. Men för det kan man inte precis klandra Yu Hua, det är tyvärr så verkligheten ser ut för många kvinnor än idag.

TILLÄGG: Jag insåg just att även Den sjunde dagen (som kommer på svenska senare i år, i översättning av Natalie Baker) innehåller ett bortlämnat barn. Huvudpersonen är en man som föds på en tågtoalett och ramlar direkt ut på spåret (inte en far som dör i träck här alltså, utan en son som föds ur det). Han tas om hand av en gammal järnvägsarbetare som uppfostrar honom som sin egen. Men när fadern träffar en kvinna som är villig att gifta sig med honom om han lämnar bort barnet reser han iväg med den lille pojken och dumpar honom utanför en skola. Han ångrar sig dock rätt omgående och åker tillbaka och hämtar barnet, som inte ens har förstått att han var övergiven. Men fadern bär på skulden i resten av sitt liv.

(Foto: Jonathan Kos-Read på Flickr)