måndag 24 september 2018

Alais stillhet

Den senaste tiden har jag läst om Alais 阿来 novellsamling Aba Alai《阿坝阿来》. Det är en samling berättelser som utspelar sig i den del av stor-Tibet som numera räknas till Sichuan och de flesta av dem har övernaturliga inslag eller bara en allmänt spöklik stämning. Men det som slog mig starkast nu när jag läste om den var tystnaden.

Det som är typiskt för tystnad är att den förstärker våra intryck av det som händer omkring oss. Tystnaden tvingar oss att fokusera, att koncentrera oss. Vartenda ljud som bryter den blir extra viktigt just på grund av att det omvärvs av tystnad. Och på samma sätt är det förstås ljuden som gör tystnaden till vad den är. Fullständig tystnad är död, men en tystnad som bryts av ett enda ljud framstår som betydligt starkare och mer betydelsefull. Ljuden ger tyngd åt tystnaden som omger den. Detta är en av de mest framträdande egenskaperna hos novellerna i Aba Alai.

Man kan till exempel titta på inledningen till ”Den röda räven”《红狐》. Jinsheng sitter under päronträdet och drömmer i sin egen trädgård. Man känner omedelbart lugnet sänka sig över berättelsen. Bortom popplarna sträcker floden ut sig, bred och grönblå. Och på stranden ligger stenarna, varma och fuktiga, som grå moln fulla av regn som inte har börjat falla än. Räven är också där. Hon sitter vid källan, ”en varelse som inte är rädd för att tiden ska spolas bort”, som inte ”nedslås av ensamheten”. Räven betraktar den förlamade, drömmande Jinsheng och i stilheten kan vi – läsarna – känna doften av knoppande päronblom och höra trädens kapillärer öppna sig och kippa efter luft.

Vad gör den här tystnaden med oss? Den skärper våra sinnen. Precis som Jinsheng är också vi allena, ensamma med texten. Vi väntar på att något ska hända. Och precis som Jinsheng är vi oförmögna att slita oss, vi måste stanna och se vad som ska ske när stillheten bryts. Tystnaden och stillheten tvingar oss att koncentrera oss på texten och läsa noggrannare än vi skulle ha läst en högljuddare, mer kaotisk text.

Det här sättet att inleda en text dyker upp i andra noveller av Alai. ”Fiskarna”《鱼》(och här tänker jag på en annan novell än den med samma titel som finns med i Aba Alai) börjar så här:

När jag först lärde känna fiskarnas natur tänkte jag att de var varelser som gladde sig åt tystnad och att de var lika tröga som spädbarnen, som – alldeles för små för att kunna tala – förtrollade stirrade på dem långa stunder i taget. På stranden, i skuggan av träden, låg dessa barn och sög på tummen medan de stirrade upp på de färgglada molnen på den höga, mörkblå himlen. Precis som fiskarna var deras klara blick oändligt fridfull och fjärran. Denna stillhet spred sig från de gröna, skogbevuxna träden runt dalen och från skorstensröken som långsamt svävade ut över byn. 

Än en gång drar Alai in oss i berättelsen genom att skapa en stillhet som kräver handling. Den här gången tar det lite längre tid att bygga upp stämningen, eftersom novellen är längre. Det vilar något drömlikt över det hela: träden, grödorna och djuren avger ”en doft som gör människor slöa” och männen ”låg i skuggan bakom de fallfärdiga skjulen och lyssnade på de kvardröjande, utdragna tonerna från kvinnornas sång som vinden förde med sig från mitten av de vida fälten”. Den drömlika stämningen förstärks av att fiskarna simmar genom gräset och lägger sina ägg bland växterna.

Att stiga in i en dröm är att gå in i en annan värld, en plats där ovanliga och underliga ting kan ske. Det är en plats bortom tid och rum där man måste överge sina gamla sanningar och övertygelser. Drömmar är mellanplatser, avskilda från den vanliga världen. Den sortens platser figurerar i många av novellerna i Aba Alai, inte bara som drömmar utan också som fysiska platser. Man går in i dem, passerar igenom dem, och när man kommer ut på andra sidan lämnar man allt som skedde där bakom sig – och trots det kan det ha förändrat ens liv. Huvudpersonen i ”Vilden” 《野人》har blivit strandsatt i en liten stad på grund av ett motorvägsras. Han bor några nätter på ett litet, dammigt hotell där han blir vän med ägarens son, en 10-årig pojke som plågas av mardrömmar om olyckan som dödade nästan hela hans familj. Hotellet påminner en aning om ett spöklikt gammalt slott i någon gotisk roman: det ligger långt inne i en dunkel, dyster gränd och är fullt av damm och mörka hemligheter. I det enkla hotellrummet berättar pojken Tenke om jordskredet som dödade hans mor och syster, och om de mystiska ”vildarna” som enligt legenden brukade leva utanför byn. På samma sätt som staden har skurits av från världen är hotellrummet avskuret från staden – en mörk och hemlighetsfull plats. Än en gång använder Alai tystnaden och stillheten för att skapa spänning:

När jag vaknade var det mitt i natten, tv-programmet hade tagit slut för länge sedan och vita snöflingor fladdrade över skärmen. Jag vet att jag måste ha drömt, för en lång stund låg jag där och stirrade på de glittrande prickarna på skärmen med min uttorkade mun öppen, i hopp om att några av flingorna skulle landa där. Vid det laget hade det slutat blåsa. I stillheten kunde jag höra floden Dadu brusande flyta förbi utanför stadsmuren.
Plötsligt bröts tystnaden av ett genomträngande skri. 


Än en gång bryts djup stillhet av ett ljud som förstärker den. Men det är inte alla tystnader som är likadana. I ”Robiniablommor” inleds berättelsen så här:

Plötsligt – en mättad doft av robinia.
Det är en helt vanlig natt i maj och Sherab vet inte var han är. Han vaknar ur sin dröm med en känsla av att det är alldeles för tyst och med ens känner han den mättade doften av blommor. Robiniablommor. 


Ännu en man som plötsligt vaknar mitt i natten, i ett ensligt rum mitt i en stad. Men även om de två scenerna påminner om varandra finns där några viktiga skillnader. Sherab är en gammal man som arbetar som vakt på en parkeringsplats. Hans son har byggt en vaktkur åt honom, ett glashus där han tillbringar sina dagar och nätter. För det mesta är han ensam. Sherab ligger i kuren, vars tak påminner om ”en djup och tyst bägare som har vänts uppochner, en bägare fylld med smaken av gångna tider”. Väckt av ett dånande ljud och doften från blommorna vill han ta sig till robiniaträden men kan inte lämna parkeringsplatsen.

Besviken vill han bara lyssna på den enorma tystnaden. Så långt han kan se, överallt dit det bleka ljuset från lampan når, är det tyst. Men i skogen, på åkrarna, i byarna där det inte finns något ljus, finns ljud, livets ljud. Vilda djur som rör sig, fåglar som talar i sömnen, spirande växter, vinande vind, unga män och kvinnor som möts i hemlighet för att älska … 

På samma sätt som Jinsheng och resenären i ”Vilden” tycks Sherab vara avskuren från världen. Men i hans fall är det något som är annorlunda med stillheten. Vanligtvis associerar vi tystnad med mörker, med natt och sömn (som i ”Vilden”) eller kanske med en fridfull, solig morgon (som den Jinsheng upplever i ”Den röda räven”). Men stillheten som omger Sherab är i någon mån abnorm. Han har placerats i glasbägaren och ljuset och tystnaden skär av honom från omgivningen som om han var ett specimen under observation på en vetenskapsmans arbetsbänk. Denna kombination av tystnad och genomträngande ljus är oroande, obekväm snarare än behaglig, och Sherab längtar efter sin ungdoms grottor, efter de mörka platser där föremål och varelser har liv och ljud. Tystnad och mörker kan vara skrämmande, men tystnad och ljus kan vara värre.

Det finns många inslag i ”Robiniablommor” som går igen i ”Den röda räven” och andra noveller i Aba Alai: en äldre man, drömmar, ett gevär, minnen av forna tider, av ungdom och jakt. De flesta berättelserna har en nästan gotisk känsla där gamla hemligheter och döda människor dröjer sig kvar och vägrar släppa taget. Men för mig är det stillheten som har gjort det djupaste och mest varaktiga intrycket: Alais sätt att bygga upp sina noveller så att stillheten stannar kvar, så att läsaren bär med sig något av denna stillhet ända till historiens slut, trots att saker och ting så småningom faktiskt börjar hända.

torsdag 23 augusti 2018

Buktalarens dotter

Häromdagen var det någon som twittrade ut några lite obehagliga bilder från buktalarmuseet Vent Haven där man kunde se mängder av gamla buktalardockor sitta och stirra tomt framför sig. Det fick mig att tänka på en annan bok i bokhyllan: Buktalarens dotter 《腹语师的女儿》av Lin Man-Chiu 林满秋. Lin kommer från Taiwan, men mitt exemplar av boken är publicerat på fastlandet.

Buktalarens dotter är en kapitelbok för barn i mellanåldern och en riktigt ruggig historia. Huvudpersonen, lilla Liur, är ett mycket ensamt barn. Hennes mor där när hon är liten och hennes far blir så deprimerad att han helt går upp i sin egen sorg. Fadern är läkare, men eftersom han inte klarar av att rädda sin fru eller ens inse att hon är sjuk innan det är för sent, bestämmer han sig för att ge upp sitt yrke. Under en studieresa till USA (dit hans föräldrar skickar honom för att det tror att det ska få honom att rycka upp sig) ger han sig ut på luffen, ner genom Sydamerika. Det enda Liur hör av honom på flera år är enstaka vykort.

Så småningom kommer han hem igen. Men han är inte ensam. Med sig har han en buktalardocka, Carola, och istället för att kommunicera direkt med Liur och de andra i familjen talar han genom henne. Liur upptäcker snart att dockan är levande. Hon är anden efter ett peruanskt barn som en gång i tiden offrades till gudarna och hon vill få en riktigt kropp igen -- Liurs kropp. Ingen tror förstås på Liur när hon berättar detta och till sist blir hon tvungen att själv konfrontera den onda dockan, men också sina egna samvetskval över moderns missfall och död (som hon känner sig skyldig till).

Buktalarens dotter var bra mycket läskigare än jag trodde när jag först såg de ganska söta illustrationerna av Huang Li-Pei 黄立佩. Kanske är berättelsen en aning för utdragen och kanske tar Liurs kamp mot Carola lite för många vändor, men författaren knyter fint ihop Liurs rädsla för sin egen skuld med skräcken för buktalardockan och jag tycker om att hon särskilt lyfter fram att också vuxna kan vara sårbara och svaga, så svaga att de ibland sviker dem de älskar allra mest.

Vill man inte läsa på kinesiska så finns Buktalarens dotter på engelska, översatt av Helen Wang och med titeln The Ventriloquist's Daughter.

tisdag 7 augusti 2018

Unge Fär

Unge Fär – en levnadsteckning 
av Hu Shi

Vet du vem den mest berömde mannen i hela Kina är? Om jag säger hans namn så kommer du att känna igen det, för han är bekant överallt. Hans efternamn är Fär och han verkar finnas i varenda by i vartenda härad i varenda provins. Du har säkert sett honom och absolut hört andra tala om honom. Unge Färs namn är ständigt på deras läppar, eftersom han representerar alla kineser.

Unge Fär ser ut ungefär som du och jag. Han har ett par ögon, men ser inte så klart; han har två öron, men hör inte så bra; han har en näsa och en mun, men skiljer inte så noga på olika smaker och dofter. Hans hjärna är ganska stor, men minnet är tyvärr inte det bästa och han tänker inte särskilt långt.

Ofta säger han: ”Det räcker väl om det är på ett ungefär? Varför ska man vara så petig?”

När han var liten bad hans mor honom att gå och köpa farinsocker. När han kom hem med vitt strösocker istället skällde hon ut honom och då skakade han på huvudet och sa: ”Farinsocker, strösocker … det är väl ungefär samma sak?”

När han gick i skolan frågade läraren: ”Vilken provins ligger väster om provinsen Zhili?”

Unge Fär svarade: ”Shaanxi.”

”Fel!” sa läraren. ”Det är Shanxi, inte Shaanxi.”

”Äsch! Shaanxi och Shanxi är väl ungefär samma sak?” sa unge Fär.

Så småningom fick han arbete på ett växlingskontor. Han kunde skriva och räkna, men han var inte särskilt noggrann: ofta skrev han 1000 istället för 10, eller 10 istället för 1000. När kontorschefen blev arg och skällde ut honom fnissade han bara och sa försiktigt: ”Det är ju bara några nollor som skiljer! Det räcker väl att det är på ett ungefär?”

En dag var han tvungen att åka till Shanghai för att ordna med några viktiga angelägenheter. Han traskade iväg till stationen i maklig takt, men kom två minuter försent och missade tåget. Han stirrade efter rökpelaren från loket som försvann i fjärran, skakade på huvudet och sa: ”Jaha, då får jag väl åka i morgon istället. Idag eller i morgon – det är ju ungefär samma sak. Men jag tycker nog att det där järnvägsbolaget är lite väl petnoga. 8:30 och 8:32 är ju ungefär detsamma, eller hur?” Och så gick han muttrande hem igen, utan att riktigt förstå varför tåget inte kunde ha väntat i två minuter.

En annan dag blev unge Fär plötsligt sjuk och sa åt sin fru att genast gå till Östergatan och hämta doktor Wang. Hon skyndade iväg, men eftersom Wang inte var hemma gick hon till doktor Wong på Västergatan istället. När unge Fär, som låg hemma i sängen och plågades, fick syn på honom insåg han att frun hade hämtat fel person, men eftersom han var så sjuk och hade så ont ville han inte vänta längre och tänkte för sig själv: ”Wang eller Wong … Det är ju ungefär detsamma. Han kan gott få ta sig en titt på mig. Så doktor Wong, som var veterinär, undersökte honom och gav honom samma behandling som han skulle ha gett en ko. Strax före klockan ett på eftermiddagen lämnade unge Fär jordelivet.

Alldeles innan han dog stönade han fram: ”Död … eller … levande … Det är … ungefär … detsamma … Är det … på … ett ungefär … så duger det … åt mig … Varför … ska … man … vara … så nogräknad?” Han hade knappt avslutat meningen förrän han gav upp andan.

När unge Fär nu var död prisade alla hans sätt att bortse från problem och svårigheter, och att vara nöjd med det han hade. Visserligen hade han alltid varit slarvig, men han hade inte gått och burit på gammalt groll eller försökt göra upp räkningen med någon – ja, han var en riktigt god man. De gav honom en postum hederstitel: Mäster Flexibel.

Unge Färs rykte bara växte och spred sig. Oräkneliga människor började betrakta honom som en förebild och lärde sig att leva som han, och snart hade var och en blivit sin egen unge Fär. Och Kina ett latmaskarnas rike.

(Denna lilla novell skrev Hu Shi 1924, för att illustrera något han menade var ett typiskt kinesiskt karaktärsdrag. Här ett nyare reportage om samma tendens.) 

fredag 3 augusti 2018

Mitt liv som kejsare

Månadens omläsning var Su Tongs 苏童 gamla Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》från 1992. Det är en kort och bitvis obehaglig roman om Duanbai, en pojke som sätts på tronen när hans far kejsaren dör. Duanbai är inte särskilt väl skickad för sin roll och dessutom alldeles för ung för att kunna styra (han är bara 14), så det blir hans mor och farmor som håller i tyglarna, samtidigt som de konkurrerar med varandra.

Duanbai kan inget om världen utanför palatset och även om han inte har något att säga till om politiskt har han makten att utöva våld mot kvinnorna i sin närhet - de förskjutna konkubinerna i Kylans palats får tungorna avskurna när de stör hans nattsömn med sin gråt. Palatslivet är överlag ett träsk av fjäskande och intriger, hustrur och bihustrur tävlar om kejsarens gunst samtidigt som det alltid kan stå en mördare på lur bakom närmaste pelare.

Duanbais två halvbröder Duanwen och Duanwu är nämligen ute efter hans liv - det förmodades allmänt att Duanwen skulle ta över tronen och han verkar onekligen ha varit mer lämpad för uppgiften. När Duanwen till sist störtar sin bror dödar han honom inte utan låter honom fly, och Duanbai börjar ett nytt liv som vanlig lösdrivare tillsammans med sin trogne tjänare, eunucken Svala. Och vad är då Duanbais dröm, nu när han har förlorat allt? Att bli lindansare och sväva högt ovanför jorden som en fågel - ett djur som ständigt återkommer som en frihetssymbol i romanen. Den före detta kejsaren av ett rike som inte längre existerar (för Duanwen arméer besegras snart av invaderande styrkor) slutar sina dagar i ett buddistiskt kloster där han studerar Konfucius samtal, en bok som hans barndoms lärare gav honom i uppgift att memorera.

Mitt liv som kejsare är en historisk roman som utspelar sig bortom historien, i en dynasti som aldrig har funnits. Duanbais och hans medmänniskors grymhet och kortsynthet får därigenom en tidlös karaktär. Med Jeffrey C. Kinkleys ord: "The novel's scenes of imperial abuse of power evoke both eternal and recurring problems of imperial power-lust leading to political decline, and also the recent excesses of Chairman Mao." (Ur Visions of Dystopia in China's New Historical Novels) Berättelsen är inte lika blodisande grym som mästerverket Ris och påminner kanske i viss mån mer om "Hustrur och bihustrur" (Den röda lyktan) i sin skildring av instängda kvinnors maktkamp - familjen som en spegling av riket, där kejsaren är den store husbonden. En kinesisk diktatorsroman, kanske man skulle kunna kalla den. Skrämmande, men enkelt och vackert skriven, så typisk för Su Tong vid den här tiden.

fredag 27 juli 2018

Tre systrar av Bi Feiyu

Nu finns för första gången en roman av Bi Feiyu 毕飞宇 på svenska. Bi är ett etablerat namn i Kina, här i väst kanske mest känd för kortromanen Moon Opera 《青衣》(översatt till engelska av Howard Goldblatt).

Tre systrar 《玉米》är en längre roman, sammansatt av tre noveller som handlar om tre av de sju döttrarna i familjen Wang. Sju flickor har föräldrarna nämligen skaffat sig i väntan på att nå det stora målet - en son. Medan modern klämmer ur sig barnen har fadern affärer med diverse olika kvinnor i byn där han arbetar som partitjänsteman. Men det är inte han som är huvudperson i boken, utan flickorna Yumi, Yuxiu och Yuyang. De vill alla bort från byn, vill göra något bättre av sitt liv, men eftersom de är helt olika som personer väljer de också olika sätt att nå sina mål.

Tre systrar, fint översatt av Rebecka Eriksson, är en bitvis sorglig, bitvis rolig roman om vilket pris man som kvinna kan få betala för att komma någon vart i världen.

Sha Yexin (1939-2018), en kontroversiell kinesisk dramatiker

Den här morgonen kom med nyheten om att den kinesiske dramatikern Sha Yexin 沙叶新 har avlidit i en ålder av 79 år, efter en tid med cancer. Jag är inte särskilt kunnig när det gäller kinesisk dramatik, men Sha Yexins namn har även jag hört, kanske mycket för att han var så politiskt frispråkig och kontroversiell - bland annat var han en av dem som skrev under manifestet Charta 08 och krävde ökade fri- och rättigheter i Kina. Han kritiserade också offentligt den kände författaren Yu Qiuyu 余秋雨 för att inte ha tagit avstånd från sina skriverier under kulturrevolutionen och skrev en pjäs kallad Hu Yaobangs samvete 《良心胡耀邦》, inspirerad av Hus arbetet med att rehabilitera personer som stämplats som högermän under Mao-eran.

En av Sha Yexins mest kända pjäser är Om jag var på riktigt 《假如我是真的》från 1979. Den berättar historien om en ung man som för att komma bort från sitt arbete i jordbruket utger sig för att vara son till en högt uppsatt partifunktionär, något som öppnar dörrar och ger honom möjlighet att leva ett riktigt lyxliv - ända tills han avslöjas och allt går i kras. Bedragarbanan inleds när den unge mannen försöker få tag på biljetter till en uppsättning av Gogols Revisorn, som ju också handlar om en bedragare, men den faktiska inspirationen till pjäsen (som Sha skrev tillsammans med Li Shoucheng och Ma Yingde) kom från en händelse i Kina 1979, ett fall då en ung man utgav sig för att vara son till generalen Li Da. De tre pjäsförfattarna närvarade vid rättegången mot bedragaren och skrev därefter pjäsen, som fick premiär knappt fem månader senare. Den blev snart förbjuden. 1981 filmatiserades den på Taiwan och den filmen går att se på YouTube, även om bildkvaliteten inte är den bästa. I förtexterna till filmen anges felaktigt att pjäsen baseras just på Gogols Revisorn (dock har filmmakarna fått för sig att han hette "Gordoriz") men det stämmer alltså inte. En annan lustig detalj är att chefen för det jordbruk där den unge mannen arbetar i hemlighet lyssnar på musik av den kända sångerskan Teresa Teng, som ju kom från Taiwan och var förbjuden på fastlandet.


Ett annat omdiskuterat Sha-verk är Jiang Qing och henne makar 《江青和她的丈夫们》från 1990  (på engelska kallad I was Chairman Mao's bitch) som förstås handlar om ordförande Maos hustru.



Eftersom Kina är det komplicerade land det är och inte alls så enkelt och svart-vitt som vi ofta tror kunde Sha Yexin trots sina kontroversiella pjäser och uttalanden ändå vara chef för Folkets konstnärliga teater i Shanghai under många år, och trots att han ständigt kritiserade bristen på yttrandefrihet menade han samtidigt att det auktoritära styret med sina begränsningar hade tvingat honom att bli en bättre författare än han kanske annars skulle ha blivit - en åsikt som även andra kinesiska författare ibland har uttryckt och som ofta feltolkas som ett stöd för regimen. Hans uttalanden om att socialismen ska tjäna konsten och litteraturen, inte tvärtom, gör att han knappast kan ha sett särskilt positivt på de senaste årens kulturpolitiska utveckling i hemlandet. En intressant intervju med Sha hittar man i Harper's Magazine där han talar om Charta 08, om censuren, om förhållandet till de styrande och om kulturens ställning i Shanghai.

Många av Sha Yexins pjäser, inklusive de ovannämnda samt den mer absurda Jesus, Konfucius och John Lennon har satts upp på olika håll i världen, men såvitt jag vet har tyvärr inte någon av dem spelats i Sverige.

måndag 11 juni 2018

Kinesiska deckare/thrillers på engelska

Häromdagen hade New York Times lite överraskande en lång artikel om den kinesiske spänningsförfattaren Zhou Haohui 周浩晖, vars megahit (i Kina) 《死亡通知单》just har kommit ut på engelska under titeln Death Notice. Jag har inte läst den, men däremot en annan av Zhous romaner som också har kommit i engelsk översättning, Valley of Terror 《恐怖谷》. Den köpte jag tillsammans med ett antal andra kinesiska deckare och thrillers på engelska.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för de här kinesiska spänningsromanerna. Det är något med dem som inte alls klickar med mig. Jag tror helt enkelt att de är lite för överdrivna, fast på fel sätt. Jag kan tänka mig det mest i spänningsväg och tackar inte ens nej till övernaturliga inslag, men ... Kanske beror det på att de kinesiska författarna verkar kämpa så hårt för att vara originella att det bara känns krystat. Dessutom blir det ju inte särskilt originellt när nästan alla (okej, jag överdriver lite nu, jag har faktiskt inte läst alla kinesiska deckare som finns) har en polis eller deckare som med Sherlock Holmesk intelligens kan se och tolka de minsta detaljer och omedelbart dra extremt långtgående slutsatser av minsta ledtråd. Eller så är det de väldigt groteska morden? Kanske något med översättningen? Eller det faktum att personerna sällan verkar ha något djup? Jag vet inte. Men något är det.


Valley of Terror var i alla fall ganska underhållande och inte alls så dum - till en början. På slutet spårade den föga förvånande ur (jag ska inte berätta hur) i en intrig som var mer än lovligt långsökt, men fram till dess var den rätt okej.  

Apricot's Revenge av Song Ying (vars kinesiska titel jag inte känner till) var också rätt intressant och skulle förmodligen kunna hitta en del svenska läsare, då den inte lider av de där ovannämnda överdrifterna och supersmarta detektiverna, utan istället är en ganska "normal" deckare där morden har sitt ursprung i otäcka händelser under kulturrevolutionen. Den är också översatt av Howard Goldblatt, vilket innebär att språket flyter bra och inte känns sådär kantigt och konstigt som det gör i vissa andra liknande böcker. He Jiahongs 何家弘 Hanging Devils 《雪之罪》, som inte finns med på någon av bilderna och som jag läste för ganska länge sedan, minns jag också som rätt bra. Här är en recension av den.

Böckerna här nedanför, The Untouched Crime 《无证之罪》av Zijin Chen 陈紫金, Murder in Dragon City 《第十一根手指》 av Qin Ming 秦明 och A Devil's Mind 《犯罪心理档案》av Gang Xueyin 刚雪印 har jag inte läst än. Eller, jo, jag har faktiskt börjat på ett par av dem men inte kommit vidare eftersom jag helt enkelt inte kände någon större lust att läsa klart. Men en vacker dag ska jag göra det. Det ska jag. Tills vidare får jag fortsätta att rekommendera A Yis Och sen då? som ju har kommit på svenska på ChinLit.


torsdag 12 april 2018

Moses på Slättlandet

Det var rätt stor hausse kring Shuang Xuetaos 双雪涛 novellsamling Moses på Slättlandet 《平原上的摩西》när den kom ut för ett par år sedan. Shuang är en av de hetare unga författarna i Kina och kopplas ofta ihop med Yu Yishuang 于一爽, Sun Yisheng 孙一圣 och Zhao Zhiming 赵志明 i en kvartett som har kallats "den grymma generationen".

Moses på Slättlandet är en ganska varierad novellsamling, även om många av novellerna handlar om yngre män i våldsamma miljöer med fattigdom och kriminalitet. Själv blev jag rätt förtjust i titelnovellen, en lång berättelse om hur en ung polis får i uppgift att ta tag i ett gammalt "cold case" som visar sig leda tillbaka till hans egen barndom. Det är en skickligt uppbyggd historia där spänningen hela tiden ökar och när man så småningom förstår hur det hela hänger ihop och bitarna faller på plats blir man både sorgsen och skakad. På vägen fram mot slutet får man en skildring av familjeliv och samhällsutveckling under tjugo års tid som trots att den är så kortfattad ändå får med väldigt mycket. En annan fin novell är "Mästaren" 《大师》 som handlar om en oerhört skicklig schackspelare och hans inte lika skicklige son. Den novellen finns översatt till engelska och kan läsas i Pathlight (som går att ladda ner gratis).

Bäst tyckte jag nog ändå om "Den långa sömnen" 《长眠》, en fullkomligt absurd novell om en man som kontaktas av sin före detta flickvän, som vill att han ska komma och begrava hennes sambo. En gång i tiden var de alla tre vänner, men när flickan övergav berättaren för den andre mannen, Xiao, upphörde vänskapen. Ändå åker berättaren dit för att hjälpa till. Ju längre resan fortgår, desto fler underliga saker händer. En mystisk buss för honom mot platsen dit han ska. Fiskar verkar gå att fånga i luften, den f.d. flickvännen har förskansat sig i sitt hus, den döde ligger i ett hål i marken, byborna försöker stjäla liket, kulorna viner om öronen och allt slutar i en vansinnig översvämning som spolar bort alla och envar. Helt surrealistiskt men just därför också roligt att läsa.

lördag 17 mars 2018

Godnatt, min ros - inte vad man tror

Vill man hitta kinesisk eller annan östasiatisk litteratur i översättning till något europeiskt språk är det franska man ska fokusera på. För någon vecka sedan var jag i Paris och där köpte jag bland annat fyra romaner av den japanske författaren Junichiro Tanizaki, som är oerhört sparsamt översatt till svenska. I Musée Guimets butik fanns också fynd att göra. På en av hyllorna såg jag till exempel en vacker liten utgåva av Chi Zijians Godnatt, min ros 《再见玫瑰》som på franska har titeln Bonsoir, la rose och har översatts av Yvonne André. Då blev jag lite inspirerad och åkte hem och läste.

Som så många av Chis romaner utspelar sig Godnatt, min ros i Harbin i norra Kina. Årstiderna märks tydligt i berättelsen, det snöar och regnar och sedan blir det underbar vår. Chis roman bygger också på en annan av stadens egenheter, nämligen det tydliga ryska inflytandet. Staden grundades ju ursprungligen av ryssar och efter den ryska revolutionen flydde många icke-kommunister dit. Den blev också fristad för en stor grupp ryska judar. Chi vet verkligen att använda Harbins egenheter på ett skickligt sätt och man lär sig en hel del om till exempel de olika judiska synagogorna i staden och deras nutida öden. Även jag, som bara har tillbringat ett par dagar i Harbin, kände igen mig i en del: jag har till och med bott på Hotel Moderne och ätit dess berömda glass, som också finns med i romanen. Chi väver till och med in den dramatiska kidnappningshistorien från 1933 i berättelsen.

Berättaren i Godnatt, min ros är Xiao'e, en ung kvinna som i romanens början plötsligt står utan bostad, eftersom hennes hyresvärdinna ska gifta sig - till råga på allt med Xiao'es före detta fästman. Som tur var har hennes väninna den perfekta lösningen: hon, som är journalist, har precis intervjuat en gammal rysk-judisk dam som bor ensam i en stor lägenhet mitt i staden. Kanske kan hon vara intresserad av att hyra ut ett rum till en skötsam ung kvinna? Lena, som den gamla damen heter, är först tveksam, men så småningom får Xiao'e flytta in. Lena visar sig vara en djupt religiös kvinna som sällan går utanför dörren. Hon är en god musiker, har djupa kunskaper om konst och hennes känsla för stil och elegans blir till stor hjälp för den ganska enkla och lite klumpiga Xiao'e. Men de två kvinnorna bär på varsin mörk hemlighet som präglar deras liv och som de på olika sätt försöker hantera.

Det känns som upplagt för en hjärteknipande historia där två kvinnor ur olika generationer med stöd av varandra konfronterar sitt mörka förflutna, lär sig något om livet och kan gå vidare, stärkta om än en aning tilltufsade, eller hur? Men, nej. Det här är ju faktiskt en roman av Chi Zijian. Den slutar inte alls som man tror att den ska göra. Faktum är att jag nästan blev lite chockad över att författaren drar sina läsare vid näsan på det sätt hon gör. Det mjuka, gosiga slutet då allt blir bra finns inte. En mörk och osäker framtid väntar på Xiao'e.

Jag tyckte mycket om boken och särskilt om det faktum att författaren lurade mig att tro att jag visste hur den skulle sluta. En roman som inte går att placera in i ett fack och vars huvudtema är hur vi som människor ska förhålla oss till sånt som hämnd, skuld och straff.

söndag 11 mars 2018

Blinda Rödluvan och familjen Sköldpadda

Två nya bilderböcker har kommit ut på bokförlaget ChinLit. Båda två har varit nominerade till Feng Zikais bilderbokspris 丰子恺儿童图画书奖. Den ena vann, den andra fick nöja sig med att finnas med på kortlistan.

Vi kan börja med vinnaren: Familjen Sköldpadda tar sig till havet 《乌龟一家去看海》 av Zhang Ning 张宁 (översättning Eva Ekeroth). Zhang Ning, som enligt prisets webbplats tog sin grundexamen från China University of Petroleum, har arbetat som grafisk redaktör för en tidskrift men också skrivit och illustrerat ett antal bilderböcker. Enligt ChinLits presentationstext skapade hon den här bilderboken med inspiration från de broderier och den sömnad som hon fick lära sig som barn, på den tid folk sydde sina kläder själva.

Familjen Sköldpadda berättar en ganska enkel historia om ett sköldpaddspar som har lovat sin unge att hen ska få se havet. När det blir vår ger de sig iväg alla tre. Längs vägen träffar de på olika varelser och frågar efter hur långt det är kvar, men svaren varierar eftersom var och en har sin egen tids- och längduppfattning. Till sist når sköldpaddorna i alla fall havet och får se allt de har hört talas om.

Bilderna i boken är skapade som textila applikationer med broderade inslag. För att få fram vattnets skimrande och skiftande karaktär har Zhang Ning använt sig av batikfärgat tyg som skiftar i olika blå nyanser. Det är vackert gjort. Särskilt de klassiska landskapsbilderna på pärmarnas insidor och uppslaget där det stora havet breder ut sig framför de små sköldpaddorna är mycket vackra.




Blinda rödluvan och vargen 《走出森林的小红帽》 av Han Xu 韩煦 (översättning Lilly Xie) är mer av en humoristisk bok. Lilla Rödluvan, som inte kan se, ska ta sig till mormor som bor långt inne i skogen. Hon har svårt att hitta och ber djuren hon möter om hjälp. Ingen har tid att följa med henne, men alla ger henne råd: att lyssna, att känna, att lukta sig fram.

Till sist stöter Rödluvan ihop med vargen, som lovar att följa henne på vägen eftersom han vill äta upp både henne och mormor. I en smart och rolig tvist på den klassiska sagan är det här Rödluvan som känner på vargen och frågar varför hans öron är så spetsiga, hans tänder så vassa och hans lukt så obehaglig. Rödluvan är snäll mot vargen och ger honom blommor och frukt, men det vill han inte ha. När han kastar sig över henne ramlar han ner i en grop och gör illa sig. Rödluvan binder om såret och vargen lämnar henne ifred.

Illustrationerna här är också av collagetyp, men inte av tyg utan av papper. Till en början är de helt svart-vita, men ju längre in i skogen Rödluvan kommer desto mer färg får de. En riktigt rolig liten bok!

Här nedan kan ni se en videointervju med Zhang Ning, Familjen Skölpaddas författare och illustratör. Den är inte textad, men även den som inte förstår kinesiska kan nog ha nöje av att se hur hon arbetar med sina illustrationer.

måndag 5 mars 2018

Den gyllene hårnålen - en romantisk detektivhistoria

"Varför översätter du aldrig några feelgood-romaner?" brukar min mamma fråga. Det kan man ju undra. Det är inte utan att man blir lite deprimerad av alla böcker om kannibalism i fångläger och liknande. Men tyvärr är det inga svenska förlag som är intresserade av andra sorters kinesisk litteratur. AmazonCrossing, däremot, satsar ju på lite ovanligare genrer i översättning. De har gett ut en hel del kinesiska deckare/thrillers och nu även ett slags mysterieromance, Den gyllene hårnålen 《簪中錄》/The Golden Hairpin av Qinghan Cece 側側輕寒.

Det är en historia som utspelar sig i förgången tid - riktigt när skrivs aldrig ut, men det är uppenbarligen Tang-dynastin. Huvudpersonen, Huang Zixia, är på flykt från rättvisan. Hela hennes familj har blivit giftmördad och hon är misstänkt för dådet. Det finns helt enkelt inte någon annan som kan ha utfört det. Men Zixia är oskyldig. Förklädd till pojke hoppas hon på en chans att rentvå sig - hon är trots allt känd i hela riket som flickan som redan som 12-åring hjälpte sin far att lösa ett antal riktigt svåra brott. Av misstag kommer Zixia i kontakt med prins Li Shubai som omedelbart genomskådar henne men är tillräckligt intresserad av hennes historia för att låta henne få gömma sig i hans entourage, utklädd till eunuck. Om hon hjälper honom att lösa ett fall som han själv har gått bet på lovar han att i sin tur ge henne en chans att hitta sin familjs mördare.

Zixia löser förstås fallet, men blir omedelbart involverad i en ännu märkligare gåta: flickan som nyligen har utsetts till prinsens fästmö försvinner. Det hela visar sig vara en historia som går långt tillbaka i tiden och involverar en grupp oerhört skickliga kvinnliga musiker. Jag kan ju inte avslöja hur det går, men Zixia briljerar igen, så mycket kan jag väl säga.

Jag gillade den här romanen. Den är inte utan fläckar: ibland känns historien rörig, ibland går det lite för lätt för Zixia att hitta ledtrådar. Sedan finns det vissa underligheter som eventuellt kan ha med översättningen att göra - skulle verkligen en prinsessa från Tangdynastin lite nonchalant svara "Okay" på en fråga och tilltalar man verkligen en prins med orden: "Hello, my prince"? Dessutom tycker jag nog att kejsaren var för snäll på slutet. I verkligheten skulle han knappast ha låtit brottslingen komma undan så lätt. Om man drömmer om heta kärleksscener är romanen också lite för tam, den kan nog sorteras in under genren "kysk romantik". Men det är inte helt fel, det heller. Zixia får koncentrera sig på sitt detektivarbete utan att vara tvungen att passionerat kasta sig i någon sexig mans famn på vart och vartannat uppslag. Man anar ett visst intresse från den buttre prinsens sida som nog kan utvecklas i de kommande romanerna (för ja, det här är bara första delen) och dessutom finns en annan, mycket trevlig och lite mer lättsam herre som kanske kunde vara något för vår huvudperson. Men det får ta sin tid, helt enkelt. 

Jag vet inte om de andra delarna kommer ut i engelsk översättning. Första delen har just publicerats, så det beror kanske lite på hur den säljer. Eventuellt måste jag köpa böckerna på kinesiska för att få se hur det går för Huang Zixia ...

söndag 25 februari 2018

Kinesiska klassiker på svenska

Även äldre kinesisk litteratur översätts ibland till svenska, även om det är sällsynt. För ett och ett halvt år sedan ungefär kom till exempel Bengt Petterssons översättning av ett utdrag ur Sima Qians Historieskrivarens nedteckningar ut på Natur & Kultur. Pettersson har valt den del ur det långa historiska verket som handlar om den förste kejsaren av Qin, han som byggde muren och brände böckerna och begravde de lärde.

Det är en intressant och underhållande text, när man väl har tagit sig förbi det trista inledningskapitlet som i rask takt radar upp en lång rad namn och händelser från tiden som ledde fram till kung Zhengs trontillträde. Den skummar man förmodligen (här utgår jag från mig själv förstås) igenom rätt snabbt, men det man inte ska missa är Petterssons långa förord som ger en välbehövlig introduktion till författaren, hans tid och själva verket, som kom att få en enorm betydelse för den kinesiska historieskrivningen. Bland annat påpekar han (vilket man kanske kan glömma) att den förste kejsaren av Qin förmodligen inte var så väldigt mycket värre än andra kejsare, men att det ju är vinnarna som skriver historien. Varje dynastis första härskare legitimerar sitt maktövertagande genom att peka på förfallet hos den föregående dynastins sista kejsare.

När man väl är inne i historien om den förste kejsarens liv och dåd blir det både intressant och spännande. Li Si klagar på de konfucianska lärde som inte samtycker till sina överordnades påbud och debatterar öppet på gatan. Nya lagar införs. Kejsaren letar efter odödlighetselixir och utsätts för mordförsök. Och hela tiden försöker han och hans underordnade tyda olika järtecken och uppenbarelser som ska förklara hur de bäst ska agera. Det finns många skrämmande och tragiska episoder i boken - som när Andre kejsaren besegras och förklarar sig villig att bli en vanlig man (ja, okej, "som prinsarna" i alla fall), men nekas detta och tvingas begå självmord - men också en hel del minnesvärda formuleringar: "Om en make beter som som en utlånad galt är det inget brott att döda honom". Eller magikernas undanflykter när de inte kan leverera odödlighetselixiret: "Elixiret från Penglai går att få tag på, men stora hajar försvårar ideligen åtkomsten och gör att vi inte når fram." 

Kinas förste kejsare är inte den enda klassiska text som har översatts de senaste åren. Också Konfucius samtal kom ut på svenska 2016, i översättning av Torbjörn Lodén. Den boken har jag skrivit en understreckare om i Svenska Dagbladet, som ni kan läsa här.


söndag 4 februari 2018

Sju

Wen Zhen 文珍 (född 1982) är en av de där nya unga författarna födda på 1970- och 1980-talet som verkar vara på så stark frammarsch just nu. Det är roligt och spännande att se en ny generation kliva fram och inta sin plats på den litterära scenen bredvid 1950- och 1960-talisterna. Wen Zhen skriver både skönlitterär prosa, essäer och poesi. Hon är egentligen utbildad ekonom, men arbetar för närvarande som förlagsredaktör på Renmin wenxue (Folkets litteratur). 2014 fick hon som yngsta författare någonsin det prestigefulla Lao She-priset för kortromanen Kärleksaffär på Anxianggatan 《安翔路情事》. Hennes senaste novellsamling Sju 《柒》var en av de böcker som dök upp på ett antal olika listor över de bästa böckerna 2017. Som tur var hade jag redan köpt den - och nu har jag läst den också.

Sju innehåller sju noveller, de flesta på lite drygt 30 sidor. Gemensamt för dem alla är att de handlar om kärlek och kommunikationssvårigheter, och att de alla är skrivna i ett slags eftertänksam och lite bitterljuv stil. Huvudpersonerna är i Wen Zhens egen ålder och om man vill skulle man kunna kalla henne en melankolisk-romantisk realist. Vad innebär det att älska en annan människa? Vilka krav kan man ställa på varandra i ett förhållande? Vad händer när en av parterna vill ha barn och den andra inte? Är intellektuell förståelse och uppskattning viktigare än fysisk närhet? De personer som Wen Zhen skildrar har inga enorma krav, men det är ändå svårt för dem att få vara sig själva. Ibland begränsas de av obarmhärtig sjukdom, ibland är det omöjligt för omvärlden att se under ytan och verkligen förstå dem. För människorna i de här novellerna väntar inga riktigt lyckliga slut -- som mest kan de hoppas på en stillsam och något uppgiven acceptans av att livet inte alltid blir som man vill.

En mycket fin och välskriven novellsamling som kanske inte ska läsas i ett svep, eftersom novellerna ligger väldigt nära varandra stämningsmässigt och är lättare att uppskatta när man håller isär dem ordentligt.

onsdag 31 januari 2018

Spionromantik från det gamla Shanghai

I skönlitterära berättelser är det inte helt ovanligt att personer som verkligen har existerat dyker upp i roller som är annorlunda än de vi har vant oss vid, som till exempel den ångdrivna, cyborgaktiga drottning Viktoria i George Manns serie om Newbury & Hobbes. I Xiao Bais 小白 kortoman Avspärrning 《封锁》har författaren Bao Tianxiao 包天笑 en av huvudrollerna, men skrivtecknen i hans namn har ändrats till de likaljudande 鲍天啸.

Novellens berättare, herr Ma, är en kollaboratör som arbetar som ett slags sekreterare åt en man med högt uppsatt position i Wang Jingweis regering. Hela denne politikers entourage bor på samma våningsplan i ett hyreshus i Shanghai och i novellens inledning exploderar en bomb i huset och dödar politikern. Den lokala polisen kan inte hantera saken och istället kallas japansk militärpolis in för att sköta förhören. Japanerna ser det hela som ett insiderbrott och menar att den skyldige förmodligen fortfarande befinner sig i huset. Därför försätter de det helt sonika i blockad: hyresgästerna får inte gå ut, utomstående får inte komma in. Snart börjar mat och vatten tryta. Om inte någon stiger fram och erkänner eller kommer med information som kan leda till att brottet klaras upp så blir det ingen mat för någon. Det dröjer inte länge förrän författaren Bao tar kontakt med japanerna och hävdar att han såg något den där dagen: en mystisk kvinna som bar på en burk med kakor. Men talar han verkligen sanning? Har han fantiserat ihop berättelsen? Eller har han något annat på gång?

Jag tänker inte tala om hur det slutar, men jag kan medge att jag kände mig både nöjd och lite uppiggad när jag kände igen en av Baos varianter på berättelsen som en novell skriven av den riktige Bao Tianxiao.

Om man vill läsa något av Xiao Bai på engelska så kan man prova The French Concession 《租界》, en lång spionroman som utspelas under ungefär samma tid och i liknande miljöer. Med tanke på att boken inte var någon jättesuccé i Kina blev det en viss uppståndelse när de engelska rättigheterna såldes till HarperCollins för 60.000 dollar. The French Concession är en lång och invecklad historia som ibland kan vara svår att hänga med i eftersom de korta kapitlen hoppar från en person till en annan i rasande takt, men författaren lyckas onekligen förmedla en del klassisk shanghairomantik. Jag föredrar honom dock i det kortare formatet.

I Avspärrning ingår också en annan kortroman med titeln "Spionen Xu Xiangbi" 《特工徐向璧》. Den utspelar sig i modern tid och handlar också om spioner, men kanske framförallt om vådan av att försöka sätta piff på sitt äktenskapliga liv genom att krydda det med påhittad spänning och fara.

söndag 28 januari 2018

Nya böcker som ni måste läsa!


Här är två riktigt bra böcker som man bara måste läsa: Ge Feis 格非 Osynlighetsmanteln 《隐身衣》(översättning: Roger Eriksson) och Hao Jingfangs 郝景芳 Peking - den hopfällbara staden 《北京折叠》(översättning: Mikael Wiberg).

Osynlighetsmanteln har jag skrivit om tidigare på den här bloggen, och Peking - den hopfällbara staden är en mycket intressant science fiction-roman som vann Hugo-priset för bästa kortroman 2016. En spännande berättelse om ett framtida Peking där invånarna är så många att staden har delats in i olika plan (eller dimensioner), som då och då vecklas ut för att människorna på de olika planen ska kunna turas om att vara vakna och agera. Ingen får röra sig mellan de olika planen, men en dag tar arbetaren Lao Dao i Utrymme 3 på sig att överföra ett meddelande till Utrymme 1 ...

Båda böckerna är utgivna av ChinLit.

lördag 20 januari 2018

Skrivandets dilemma

”En författare arbetar ensam och om han är tillräckligt bra måste han möta evigheten, eller bristen på evighet, varje dag.” Så sade en gång en västerländsk författare. Det var länge sedan, men hans ord är fortfarande relevanta.

När en författare först börjar skriva sätter han högst värde på språk och teknik. I slutänden är det dock uthålligheten och den personliga erfarenheten som verkligen räknas. Idag är en författares synfält viktigare än någonsin. Detta synfält begränsas inte längre till en specifik region, ett folk eller en nation, utan omfattar hela världen och mänskligheten. I mitt land har vi vårt eget politiska system och vår egen ideologi. Om vårt synfält inte inrymmer världen och mänskligheten blir det vi skriver enbart propaganda, tomma beskrivningar, fullkomligt värdelöst, ja, rent ut sagt skräp. Om vi däremot kan studera samhället ur en global och humanistisk synvinkel, om vi kan vara uppmärksamma på de ämnen vi vill skriva om och tänka själva – då blir skrivandet något helt annat. Att skildra det kinesiska folkets grundläggande situation på ett sanningsenligt sätt, att visa på den mänskliga naturens komplexitet i tider som dessa, att kritisera det vi ser och försöka närma oss våra ideal: det är det som borde vara utgångspunkten för vårt arbete.

En man som har varit slagen i bojor kan höra kedjorna skramla i resten av sitt liv. Det är så den nuvarande generationen författare har det, det är detta som karaktäriserar oss. Den verkligheten skapar en viss sorts författare, och eftersom de är den sorts författare de är kan de bara skriva den sorts texter de skriver.

Men ingen samtida kinesisk författare kan säga att han eller hon inte har påverkats av sina västerländska kollegor. Efter kulturrevolutionen kom det som brukar kallas ”den nya tidens litteratur”. Till en början ville vi som ägnade oss åt den bara få ordning på saker och ting igen. Vi ville frigöra oss från skrivandets politiska begränsningar. Så vi studerade västerländska författare. Byråkraterna har sin byråkrati och sin politik, författarna sitt ansvar och sin klokskap. Detta är vår generations erfarenhet, eller kanske ”öde”. Men kinesiska författare är trots allt kineser och har kinesiska rötter. De liknar en flod där det rinnande vattnet representerar de senaste mänskliga landvinningarna, det vi alla delar och strävar efter. Men flodbädden är fortfarande kinesisk, även om vattnet ger näring åt den, nöter ner den och förändrar den lite i taget.

Om vi tittar tillbaka på den kinesiska litteraturens utveckling sedan 1980-talet är det fortfarande landsbygdskildringarna som dominerar. Som jag ser det är den kinesiska traditionen bondsk och jordbunden. Vi har fortfarande ett lantligt sätt att tänka. Men vi författare – särskilt de av oss som är födda på 1950- och 1960-talet – har alla vår egen uppsättning kunskaper, har kommit till skrivandet på olika vägar och tar oss an uppgiften på olika sätt. Vissa av oss skriver i den realistiska tradition som har sitt ursprung i 1800-talet, andra ägnar sig åt ”röd litteratur”, den revolutionära realism och romantik som uppstod efter 1949. Somliga författare har påverkats av västerländsk modernism eller postmodernism, andra av klassisk kinesisk litteratur. När vår bakgrund och vårt ursprung är lika vidsträckt och växlande som havet kan våra verk höja sig i enorma vågor; när våra källor är begränsade blir vårt skrivande en ynklig rännil eller stillastående damm.

Om en människa viftar på svansen och tigger rester som en hund så är hon en hund. Om hon ylar som ett spöke är hon ett spöke. Naturen skapar i naturen och själen i hjärtat. När vi sover är sömnen ett slags död, men våra drömmar lever. Vulkaner är ofta täckta av snö.

Om en författare följer den kinesiska traditionen tillräckligt långt tillbaka i tiden kommer hans eller hennes verk naturligt att präglas av kinesiska rytmer, färger, ljud, smaker och dofter. Men den sortens verk är svåra att översätta. Historiskt sett har det funnits två sorters kinesisk litteratur: den första har ett starkt berättande drag och fokuserar på intrigen; den andra koncentrerar sig på vardagsliv, bilder och detaljer. Om man klarar att översätta den senare sorten och verkligen göra den rättvisa är det förmodligen en mer givande uppgift.

Att helhjärtat engagera sig i en tid så fylld med oro och rastlöshet som denna och skriva om kinesiska människors materiella och själsliga predikament kräver en enorm frimodighet. Vi måste vara vaksamma för att inte låta oss luras av dubbelspel, opportunism eller olika konstgrepp (från både höger och vänster). Som Ming-författaren Xu Wei en gång sa: ”Det finns de som har gjort fågelimitation till en konstart. De låter exakt som fåglar, men är människor till naturen. På samma sätt kan en fågel som härmar en människa låta som en riktig person, men är likafullt bara en fågel.”

”Jorden och människan är ett” lyder Laozis filosofi. ”Himmelen och jag är ett” är mottot för Zhuangzis litteratur.

----------------------------------------

Kommentar:
För ett par veckor sedan var jag på konferens i New York och deltog i en panel med titeln "The 'Arrival' of Jia Pingwa in World Literature: Translation and Interpretation". Tanken var att Jia också själv skulle delta i konferensen, men på grund av visumproblem kunde han inte komma. Istället skickade han ett skrivet tal som lästes upp av Nick Stember och Jiwei Xiao. Ovanstående text är hans föredrag översatt till svenska.

Citatet i början av texten har Jia hämtat från Ernest Hemingways tal vid Nobelbanketten 1954 och lyder i en lite längre version: "Writing, at its best, is a lonely life. Organizations for writers palliate the writer's loneliness, but I doubt if they improve his writing. He grows in public stature as he sheds his loneliness and often his work deteriorates. For he does his work alone and if he is a good enough writer he must face eternity, or the lack of it, each day."

fredag 19 januari 2018

Underliga berättelser från södern

Spökhistorier och skräckberättelser är inte ovanliga i Kina nuförtiden (det fanns en tid då det övernaturliga inte fick nämnas, eftersom den socialistiska människan står över sånt). Modernare skräcklitteratur skiljer sig inte så väldigt mycket från den vi hittar här i väst, även om den rör sig i en kinesisk miljö, men handlar det om mer klassiska spökhistorier kommer man inte ifrån Pu Songling 蒲松龄 (1640-1715) som det självklara föredömet.

En variant på hederliga gamla spökhistorier i Pu Songlings stil hittar man i Wu Sifangs 武司风 novellsamling Underliga berättelser från södern《南国异语》. Här möter vi kvinnliga spöken som förälskar sig i unga studenter, fenixfåglar och drakar, tigerandar och magiska svärd. Allt sammanhållet av en ramberättelse om en ung forskare som av en slump hittar en gammal bok och får besök av dess författare, som förstås också är ett spöke. Wu Sifeng har verkligen fångat Pu Songlings sätt att skriva även om hans berättelser är mycket längre. Han använder sig också av ett språk med en klang som påminner om den man kan hitta i äldre talspråksromaner, men som ändå är så pass modernt att man inte har några problem med att förstå det. Roligt är också att boken är illustrerad, vilket ju inte är så vanligt i böcker för vuxna. Illustratören heter Yin Kaiyue 尹凯悦 och arbetar i en stil som starkt påminner om Victo Ngais. Även om illustrationerna inte riktigt når upp till Ngais nivå är de fina och förstärker den spöklika men inte särskilt skrämmande stämningen.

En fin bok att läsa en berättelse i då och då!

lördag 13 januari 2018

Bästa skönlitterära prosan 2017

Så här års kommer det en massa listor över det gångna årets bästa böcker. De kan vara lite olika förstås, men vissa böcker dyker upp på flera ställen och då vet man att de kan vara värda att hålla ögonen på. Här är nio titlar (romaner och novellsamlingar) som har figurerat på flera olika bästa-listor. Poesilistorna har inte varit så många, så dikterna får stå åt sidan tills vidare.

I bokstavsordning  (och med ursäkt för de mer ordagrant än vackert översatta titlarna):

  • Li Jingze 李敬泽, Qing niao gushi ji/Den svarta fågeln: berättelser 《青鸟故事集》 
  • Liu Zhenyun 刘震云, Chi gua shidai de ernümen/Barn i en tid av melonätande 《吃瓜时代的儿女们》
  • Lu Min 鲁敏, Ben yue/Till månen 《奔月》
  • Ren Xiaowen 任晓雯, Hao ren Song Meiyong/Den goda människan Song Meiyong 《好人宋没用》
  • Shuang Xuetao 双雪涛, Feixingjia/Flygaren 《飞行家》
  • Wen Zhen 文珍, Qi/Sju 《柒》
  • Xu Zechen 徐泽臣, Wang cheng ru hai/Konungens stad, ett hav 《王城如海》
  • Yan Geling 严歌苓, Fanghua/Ungdom 《芳华》
  • Zhang Yueran, Wo xunzhe huoguang er lai/Jag följer lågorna 《我循着火光而来》
En trevlig blandning av män och kvinnor, yngre och äldre författare. Till min glädje äger jag faktiskt de flesta av de här böckerna, men jag har skam till sägandes inte läst dem än ...
Även på Paper Republic hittar man en årsbästalista, där jag har bidragit med två titlar. Eftersom de flesta böcker jag läste förra året inte var utgivna 2017 blev urvalet lite skralt, men de två jag valde är bra.

Bilderna är tyvärr inte i samma ordning som listan ...