Unge Fär

Unge Fär – en levnadsteckning 
av Hu Shi

Vet du vem den mest berömde mannen i hela Kina är? Om jag säger hans namn så kommer du att känna igen det, för han är bekant överallt. Hans efternamn är Fär och han verkar finnas i varenda by i vartenda härad i varenda provins. Du har säkert sett honom och absolut hört andra tala om honom. Unge Färs namn är ständigt på deras läppar, eftersom han representerar alla kineser.

Unge Fär ser ut ungefär som du och jag. Han har ett par ögon, men ser inte så klart; han har två öron, men hör inte så bra; han har en näsa och en mun, men skiljer inte så noga på olika smaker och dofter. Hans hjärna är ganska stor, men minnet är tyvärr inte det bästa och han tänker inte särskilt långt.

Ofta säger han: ”Det räcker väl om det är på ett ungefär? Varför ska man vara så petig?”

När han var liten bad hans mor honom att gå och köpa farinsocker. När han kom hem med vitt strösocker istället skällde hon ut honom och då skakade han på huvudet och sa: ”Farinsocker, strösocker … det är väl ungefär samma sak?”

När han gick i skolan frågade läraren: ”Vilken provins ligger väster om provinsen Zhili?”

Unge Fär svarade: ”Shaanxi.”

”Fel!” sa läraren. ”Det är Shanxi, inte Shaanxi.”

”Äsch! Shaanxi och Shanxi är väl ungefär samma sak?” sa unge Fär.

Så småningom fick han arbete på ett växlingskontor. Han kunde skriva och räkna, men han var inte särskilt noggrann: ofta skrev han 1000 istället för 10, eller 10 istället för 1000. När kontorschefen blev arg och skällde ut honom fnissade han bara och sa försiktigt: ”Det är ju bara några nollor som skiljer! Det räcker väl att det är på ett ungefär?”

En dag var han tvungen att åka till Shanghai för att ordna med några viktiga angelägenheter. Han traskade iväg till stationen i maklig takt, men kom två minuter försent och missade tåget. Han stirrade efter rökpelaren från loket som försvann i fjärran, skakade på huvudet och sa: ”Jaha, då får jag väl åka i morgon istället. Idag eller i morgon – det är ju ungefär samma sak. Men jag tycker nog att det där järnvägsbolaget är lite väl petnoga. 8:30 och 8:32 är ju ungefär detsamma, eller hur?” Och så gick han muttrande hem igen, utan att riktigt förstå varför tåget inte kunde ha väntat i två minuter.

En annan dag blev unge Fär plötsligt sjuk och sa åt sin fru att genast gå till Östergatan och hämta doktor Wang. Hon skyndade iväg, men eftersom Wang inte var hemma gick hon till doktor Wong på Västergatan istället. När unge Fär, som låg hemma i sängen och plågades, fick syn på honom insåg han att frun hade hämtat fel person, men eftersom han var så sjuk och hade så ont ville han inte vänta längre och tänkte för sig själv: ”Wang eller Wong … Det är ju ungefär detsamma. Han kan gott få ta sig en titt på mig. Så doktor Wong, som var veterinär, undersökte honom och gav honom samma behandling som han skulle ha gett en ko. Strax före klockan ett på eftermiddagen lämnade unge Fär jordelivet.

Alldeles innan han dog stönade han fram: ”Död … eller … levande … Det är … ungefär … detsamma … Är det … på … ett ungefär … så duger det … åt mig … Varför … ska … man … vara … så nogräknad?” Han hade knappt avslutat meningen förrän han gav upp andan.

När unge Fär nu var död prisade alla hans sätt att bortse från problem och svårigheter, och att vara nöjd med det han hade. Visserligen hade han alltid varit slarvig, men han hade inte gått och burit på gammalt groll eller försökt göra upp räkningen med någon – ja, han var en riktigt god man. De gav honom en postum hederstitel: Mäster Flexibel.

Unge Färs rykte bara växte och spred sig. Oräkneliga människor började betrakta honom som en förebild och lärde sig att leva som han, och snart hade var och en blivit sin egen unge Fär. Och Kina ett latmaskarnas rike.

(Denna lilla novell skrev Hu Shi 1924, för att illustrera något han menade var ett typiskt kinesiskt karaktärsdrag. Här ett nyare reportage om samma tendens.)