torsdag 26 februari 2015

Vår familj

Undrar varför det alltid är så mycket svårare att skriva om en bok man verkligen tycker om än om en som man inte gillar? Det är så lätt att kritisera och klanka ner på något, men inte att hitta de rätta orden för att beskriva det som är bra. Den här boken har det följaktligen tagit mig ett bra tag att ”recensera”, men nu ska det bli av.

Huvudpersonen i Yan Ges 颜歌 roman Vår familj 《我们家》 heter Xue Shengqiang. Han är snart femtio och chef för en fabrik som tillverkar doubanjiang, ett slags stark chilipepparsås som är mycket typisk för Sichuanprovinsen, där boken också utspelar sig. Xue Shengqiang – som i boken genomgående kallas pappa, eftersom historien berättas av hans dotter Xingxing – är något av familjens stöttepelare. Det är han som drar in pengarna, det är han som tar hand om sin gamla mor, det är han som känner varenda kotte och bemöts med respekt av alla i den lilla staden. Det är också han som är mannen man inte skulle vilja vara gift med, för han festar, super och är otrogen stup i ett, och när han blir på dåligt humör skäller han ut personalen på fabriken, särskilt den söta sekreteraren som är så gullig när hon gråter. Sin senaste älskarinna, en betydligt yngre kvinna som han har varit ihop med ett bra tag, har han installerat i en lägenhet i samma hus som sin mor, vilket ska visa sig vara både bra och pinsamt när han mitt i kärleksakten får en hjärtinfarkt och älskarinnan tvingas knacka på hos den gamla damen för att be om hjälp.

Nej, Xue Shengqiang är inte precis mannen i ens drömmar. Men hans tålmodiga fru står ändå ut med honom, kanske för att hon själv en gång var otrogen. DET glömmer Xue Shengqiang aldrig.

Det som får saker att börja röra på sig är inte hjärtinfarkten, utan gamla farmors födelsedag. Åttio år ska hon bli och det är klart att familjen måste ställa till med kalas. Xue Shengqiang känner sig kallad att arrangera det hela, men så dyker plötsligt hans storebror upp på scenen. Till skillnad från den ganska okultiverade och ruffiga Shengqiang är storebror professor i litteraturvetenskap och en mycket belevad man. Han har inte varit hemma på flera år och när han nu dimper ner i familjen uppstår med ens enorma spänningar. När Shengqiangs storasyster dessutom också kommer på besök blir allt bara värre. I takt med att födelsedagen närmar sig ökar påfrestningarna och snart känns det som om en urladdning är oundviklig. Men det döljer sig mer bakom de olika motsättningarna än man först tror och de olika familjemedlemmarna kommer alla att få omvärdera både sig själva och varandra innan festen är över.

Det är rätt sällan jag läser kinesiska romaner som jag inte vill lägga ifrån mig, men Vår familj var en sådan bok. Själva berättelsen är egentligen ganska enkel, även om den innehåller en del rätt intressanta svängar och överraskningar – det som gör den bra är språket och sättet författaren levandegör de människor hon skriver om, särskilt Xue Shengqiang. Dialogen är mycket naturlig; det är som om man själv satt med vid bordet när Xue Shengqiang och hans vänner är ute på krogen och super. Yan Ge har lagt in en hel del sichuanesiska ord och uttryck i texten, men det är ändå inte svårt att hänga med och hon har alla små ljud och onomatopoetiska uttryck – de där små wa och wo och ai och yo som kineser fyller ut sitt tal med – på precis rätt plats. Beskrivningarna av huvudpersonernas liv är också underbart satirisk. Ta till exempel den här beskrivningen av mamma Anqis hårda arbete i offentlig tjänst:

Hon släntrade in vid tiotiden på förmiddagen, bryggde sig en kopp te, slog sig ner vid skrivbordet, stickade litet, knaprade pumpafrön, läste en stund i en roman och kollade kanske på internet om hon hade lust, eller så pratade hon om vardagsbekymmer och storpolitik med sina arbetskamrater […] Klockan tolv började det kurra i magen och då gick hon till matsalen och åt lunch. Lunchen kostade fem yuan och då fick man två kötträtter, tre grönsaksrätter och en soppa; det var ingen brist på kyckling anka, fisk eller kött, och ibland kunde det hända att de fick några färska delikatesser från floden. När hon hade ätit kunde hon bara lämna skålen och pinnarna på bordet för det var naturligtvis någon annan som plockade undan. Sedan gick hon kanske ut på stan och promenerade en stund, provade ett par skor, tog sig en tupplur på skinnsoffan i fackföreningslokalen, och någon gång mellan två och tre ungefär var hon tillbaka på kontoret där hon fördrev en timme eller så innan hon gick hem.

Yan Ge är en ganska ung författare – hon är född 1984 – och hon är dessutom kvinna, så när romanen kom ut var det många kritiker som förvånades över att hon 1) valde att skriva ur en medelålders mans perspektiv 2) lyckades göra honom så verklig och dessutom sympatisk. För det är verkligen så: trots att Xue Shengqiang rent objektivt är en skitstövel så känner man efter ett tag stark sympati för honom. Man kanske inte gillar det han gör, men man förstår honom och förstår vilka känslor och erfarenheter som driver honom.

Själv har Yan Ge i olika intervjuer berättat om hur svårt hon tyckte att det var att debutera som författare vid 17 års ålder, just för att kvinnorollen kändes så begränsande. Som kvinnlig författare förväntades hon vara vacker och sälja sina böcker med snygga fotografier. Eftersom hon till en början dessutom skrev böcker som framförallt uppskattades av unga vuxna var det ännu svårare för henne att bli tagen på allvar av kritikerna. När hon beslutade sig för att skriva en roman riktad till vuxna och med en medelålders man som huvudperson var det ett sätt att bryta mot det som förväntades av henne. Det lyckades hon bra med.

måndag 26 januari 2015

Howard Goldblatt, Sylvia Li-Chun Lin och Jonathan Stalling diskuterar översättning

Filmad diskussion från National Chinese Language Conference i april i år, om hur man för ut kinesisk litteratur i världen genom översättning. Eftersom videon av någon anledning inte vill bädda in sig ordentligt får ni klicka på bilden och se den på Asia Societys webbplats istället.

http://asiasociety.org/video/art-bringing-chinese-literature-world


torsdag 22 januari 2015

Det var på tiden

Det har tagit några år, men nu verkar det som om Jean-Jacques Annauds film Vargens totem äntligen börjar bli färdig. I alla fall finns en trailer, med engelsk text, att se på Youtube. Du kan läsa mer om den på sin tid så otroligt populära romanen och om filminspelningarna via den här länken. Jag gissar att filmen, precis som sista delen av romanen, blir en riktig snyftare. Gulliga vargungar mot elaka kommunister - vem gråter inte över det?

söndag 11 januari 2015

Enslaved - en postapokalyptisk färd västerut

Jag är ju inte någon gamer precis, men idag snubblade jag över en notis om spelet Enslaved (ja, det är flera år gammalt, jag vet) som är baserat på den kinesiska romanen Färden till västern, men utspelar sig i en mer tekniskt avancerad postapokalyptisk miljö. Ingen dum idé alls, faktiskt!

Det finns ju faktiskt en del spel som baserar sig på gamla kinesiska romaner. De tre kungadömena, till exempel. Tipsa gärna i kommentarerna om ni känner till några.

Man undrar ju lite hur ett spel baserat på Drömmar om röda gemak skulle vara upplagt? Man spelar som Baoyu med uppdrag att se till att Lin Daiyu inte börjar lipa hela tiden? 



tisdag 9 december 2014

Under arbete ...

Det här är vad jag jobbar på under min semester. Vänligen observera att det bara är ett första utkast och att texten kan komma att ändras innan den är färdig. Men det är ju bara ytterligare en anledning till att köpa boken någon gång i april-maj eller så ... För den som undrar så finns det fotnoter med förklaringar till vissa av orden i texten, de hör till romanen och innehåller egna små historier, men jag tar inte med dem här.

Se bara, mitt i den hetaste sommaren då folk ofägnades började det snöa. En redig runda het snö. 

Över natten hade vintern vänt och kommit tillbaka. Eller så var det kanske sommaren som plötsligt hade gett sig av och vintern som kommit rusande i hasorna på den innan hösten hann emellan. Den här stekheta sommaren var tiden ur led, allt vändes över ända och drog ihop sig. Över en natt föll alla regler till marken, inga lagar gällde längre. Det snöade. 

Ja, tiden var ur led, allt vändes över ända. 

Vetet var redan moget, men den heta vetedoften som låg tung över bygden dränktes av snön. Människorna i Fägnaby hade gått till sängs utan en tråd på kroppen, fläktat sig med solfjädrar av papper och kaveldunsblad och inte brytt sig om att dra ens ett lakan över sig. Men mitt i natten blåste en stark vind upp och de trevade efter sängkläderna och drog lakanen över sig och ändå var det som om kårar av iskall luft tog sig in genom varenda springa och borrade sig rakt in i märgen – in i hjärtat och levern och mjälten och lungorna borrade den sig – och de stapplade upp och började leta i lådor och skåp efter de undanlagda vintertäckena. 

När byborna slog upp dörrarna nästa morgon ropade kvinnorna: ”Å! Det har snöat! Det har kommit het snö mitt i vintern!” 

Och männen tittade ut, funderade en stund och suckade sedan: ”Helvete. Het snö. Ett svältår till.” 

Och barnen ropade med klara röster: ”Titta! Det har snöat! Titta! Det har snöat!” Som om det hade varit nyårsafton. 

Byns alla almar, popplar, lönnar och pagodträd hade blivit vita. På vintern är det bara grenarna och kvistarna som täcks av snö, men om det snöar på sommaren då träden är täckta av täta lövmassor blir allt med ens vitt – hela berg och bergmassiv av vithet – och kronorna förvandlas till enorma, lysande paraplyer. När bladen och grenarna inte kan bära upp tyngden längre glider snön av och faller som mjöl till marken där den slår upp i moln av glittrande korn. 

Den heta snön kom just när vetet hade mognat och många stedler i Baloubergen förvandlades till bleka vintervärldar. På den ena veteåkern efter den andra böjdes stjälkarna under tyngden, pressades obarmhärtigt till marken och begravdes. Ett fåtal vippor stack fortfarande upp ur snön, men de flesta hade brutna nackar och låg omkullslagna hoven droven, som om en storm hade gått fram genom dalen och över slänterna. Om man stod uppe på bergskammen ovanför åkrarna kunde man fortfarande känna vetedoften, som när rökelsen dröjer kvar i begravningspaviljongen efter att kistan har burits iväg. 

Se bara, mitt i den hetaste sommaren föll det het snö och det blev vitt överallt. 

En ren, jungfrulig värld. 

Jag behöver knappast påpeka att för människorna i Fägnaby – denna by i en av Baloubergens dalgångar – var det snöfallet en katastrof. 

tisdag 2 december 2014

Processen

En kinesisk roman som är riktigt rolig? Som inte handlar om bondeuppror eller inbördeskrig? Jodå, såna finns också. Och snart kommer en av dem på svenska. Det är Liu Zhenyuns 《我不是潘金》 (Jag är ingen Pan Jinlian) som på svenska har fått titeln Processen, och som jag har skrivit om tidigare på den här bloggen. Den som vill läsa ett kapitel ur boken kan med fördel inhandla nästa nummer av tidskriften Karavan, där den presenteras.

Ämnet, en bondkvinnas labyrintiska vandring genom den kinesiska byråkratin för att få rättvisa, kan låta tungt, men Liu skriver med lätt hand och får en att skratta åt de många partitjänstemännen som slickar uppåt och sparkar neråt i sina desperata försök att göra karriär - eller åtminstone inte få sparken.

Om några veckor kommer boken från trycket, så var redo!

torsdag 30 oktober 2014

Writing Chinese


Det är inte utan att jag blir lite avundsjuk när jag ser det här projektet, Writing Chinese, som universitetet i Leeds har dragit igång. I projektet ingår bland annat en läsecirkel där alla som vill får vara med och diskutera månadens roman eller novell, på plats i Leeds eller på nätet. Man har också bjudit in både författare och översättare som föreläser om sina texter. Dessutom anordnas ett symposium nästa år där deltagarna får följa ett verks tillkomst, från den första idén på kinesiska till en färdiga engelska översättningen. Tänk så kul det skulle vara om det gjordes något liknande här.

(Foto: Cathy Cho på Flickr.com)