Himalaya Blues

Ett sex minuters utdrag ur Himalaya Blues, en meditation över de buddistiska dygderna till minne av den ungerske tibetologen Alexander Csoma de Koros (1784-1845). Fler vackra bilder hittar man på fotografens (Zsolt Sütő) reseblogg.

Rasism? Eller bara en dumhet som övergår allt förstånd?

Ja, det var meningen att den här bloggen skulle handla om litteratur, men nu får det bli ett inslag om film i alla fall - animerad film.

Om ni har barn (eller ett ungdomligt sinne) och är intresserade av Kina eller Asien, så har ni säkert inte missat tv-serien Avatar: Legenden om Aang. Avatar är en av mina absoluta favoriter, eftersom den är både spännande, rolig, vältecknad och dessutom utspelar sig i Kina (visserligen ett fejkat Kina, ungefär som Japan i Lian Hearns böcker, men ändå). Nu ska Paramount göra film av boken, en film med riktiga människor i rollerna, och vad kommer man på då? Jo: "Vi sätter vita människor i alla huvudrollerna!" Det hemska Eldfolket som är hjältarnas fiender får däremot spelas av "mörka" människor. Så här:

Lägg märke till att original-Zuko var betydligt ljusare än både Sokka och Katara. Till och med tv-seriens skapare har gått ut och protesterat och påpekat att personerna i serien var inspirerade av människor med asiatisk bakgrund som de kände. Man kan ju undra varför filmbolaget gör på det här sättet? Kan de verkligen vara helt omedvetna om att folk kommer att reagera? Och har de inte fattat att Asien är ganska coolt bland ungdomar nuförtiden?

Mer information om det hela hittar man på Racebending.com, som också har en bra genomgång av yellowface genom tiderna, det vill säga den gamla tradition som går ut på att låta vita klä ut sig till asiater på film, istället för att låta riktiga asiater spela rollerna. Var det förresten inte Tomas von Brömsen som spelade kinesisk kypare så gräsligt att man rodnade en gång tiden?

Vietnamesiska barnböcker på svenska

Eftersom jag har varit en vecka på författarkonferens i Hanoi så borde jag ju skriva något om vietnamesisk litteratur. Men just nu är jag litet trött och småförkyld, så jag gör det lätt för mig och skriver om några vietnamesiska barnböcker som redan finns på svenska.

Urvalet är enkelt - det finns inte särskilt många vietnamesiska barnböcker översatta, och förutom någon enstaka sagosamling är det i princip bara Trasten som har publicerat något: två böcker som ingår i ett svensk-vietnamesiskt samarbetsprojekt, där svensk litteratur översätts till vietnamesiska och vice versa. Jag är visserligen gravt jävig, men tycker nog att jag kan få presentera böckerna i alla fall.

Den första boken är En syrsas memoarer av Tô Hoài, en barnboksklassiker som utkom första gången 1942 och har lästs av flera generationer. Huvudpersonen är en syrsa, den arrogante och kaxige Dê Mèn, som anser sig vara förmer än de flesta, ända till den dag han själv råkar illa ut och blir fånge hos några barn. I fångenskapen ångrar han sig bittert och inser, med hjälp av en butter skalbagge, att han måste bättra sig och lägga om livsstil. När han så småningom lyckas fly beger han sig ut i världen och hittar snart ett nytt mål - att skapa fred bland insekterna.

Tillsammans med sin trogne vän och följeslagare Mullvadssyrsan upplever han en rad äventyr (bland annat driver de runt på ett blad i en pöl tills de håller på att dö av svält, och jagas av grodor och gäddor). Trots att de är ute för att skapa fred råkar de flera gånger bli inblandade i strider mellan olika insektsgrupper, och ibland är det nära att de stryker med. Så här beskrivs till exempel en av de dramatiska bataljerna:

I gryningen var armén redo och uppställd. Förtrupperna stod under mullvadssyrsans befäl. Gräshopporna svärmade ut ur buskarna. De var fler än hundra stycken. Alla såg vildsinta ut och hade gröna rustningar med skräckinjagande knölar på ryggen. Antennerna stack upp som spjut. Deras bakben var till och med kraftigare än mina och beväpnade med hemska taggar. Men de hade svagheter också: de såg dåligt och eftersom käftarna var krokiga gick det inte att göra snabba bett eller utfall med dem.

Slaget höll på ända till sent på eftermiddagen. När det blev lugnare räknade jag våra förluster. Trettio av oss hade dött och tolv var sårade. Fienden hade sju döda och fem allvarligt sårade. Om man beräknade hur effektiva de båda sidorna var, så hade vi förlorat ungefär lika mycket. Men vi måste tillbringa ännu en natt utomhus, och jag hade dessutom fått en sorglig nyhet: mullvadssyrsan hade tagits tillfånga. Hans hetsiga temperament hade fått honom att våga sig långt in bland fienderna och eftersom de var många hade de övermannat honom. Vår räddningspatrull kom tillbaka tomhänt. Gräshopporna visste hur viktig mullvadssyrsan var och hade snabbt fört honom bort från stridslinjen. Den natten sov jag inte en blund.

Till sist lyckas de förstås nå sitt mål och Dê Mèn kan resa tillbaka till sin familj igen. Men där stannar han inte så länge - nya äventyr väntar!

En syrsas memoarer kan vara litet svårplacerad åldersmässigt. Berättelsen kan nog tilltala litet yngre barn, men samtidigt är texten inte helt lättläst. Förmodligen passar den bäst som högläsningsbok. Den litet gammaldags stilen fungerar bra, tycker jag, eftersom Dê Mèn på många sätt är en ganska pompös liten syrsa. En typisk, traditionell äventyrsberättelse, helt enkelt, med många intressanta observationer av insekternas värld.

Barnbok nummer 2 heter Blunda och öppna ditt fönster och är skriven av Nguyen Ngoc Thuan. Det här är en modern barnbok, för låg- och mellanstadiet, och den handlar om en tioårig pojke i en liten vietnamesisk by och alla hans vänner. En charmerande och enkel vardagsskildring som visar att barn (och människor i gemen) är sig ganska lika, även om levnadsomständigheterna skiljer sig åt. I lille Dungs värld finns det mycket att fundera på och göra. Mystiska presenter dyker upp i klassrummet, en främmande tiggarpojke stryker omkring på gatorna, en grupp kringresande medicinförsäljare har en korg full med giftiga ormar i sitt tält... Dung är filosofiskt lagd och funderar mycket kring livets alla mysterier. Ibland förstår han sig inte riktigt på de vuxna:

Farbror Hung var kär i fröken Hong, gamle farbror Tus dotter. Hela byn visste det. Mamma sade att Hung var blyg. När han var blyg blev hans ansikte väldigt mörkt, nästan svart. Jag har sett honom en gång när hans ansikte förvandlades, det såg rätt roligt ut. Och hans öron blev flammande röda.

Jag kände också till en av Hungs hemligheter. Han var rädd för fröken Hong. Han blev rädd så fort han såg henne. Det var ganska underligt. Han var inte rädd för någon annan.

Själv tycker jag att Blunda och öppna ditt fönster är en otroligt fin liten bok, och den vann också IBBY:s Peter Pan-pris 2007.

En annan intressant författare, som tyvärr inte finns på svenska än, är Nguyen Nhat Ahn - lärare, journalist och författare - som besökte Stockholm i början av december 2009 för att delta i Internationella bibliotekets årliga barnboksvecka. Han har skrivit ett tjugotal böcker varav flera blivit omvandlade till film och teveserier. Förhoppningsvis kommer även någon av hans berättelser att gå att läsa på svenska i en inte alltför avlägsen framtid. Hans böcker utspelar sig ofta i modern stadsmiljö, så de skulle utgöra ett bra komplement till Tô Hoàis klassiker och Nguyen Ngoc Thuans skildring av en barndom på landet.

Här nedan: första delen av en teaterföreställning för barn baserad på En syrsas dagbok.

Vad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar

Kanske borde man be kinesiska tjänstemän att börja läsa Shakespeare? Eller åtminstone tänka efter litet innan de hakar på första bästa trend som rullar förbi? I måndags meddelade myndigheterna i Zhangjiajie, Hunan, att man tänker döpa om de vackra berg som tidigare kallats Södra himlens pelare 南天一柱 till Avatar Hallelujah Mountains (fast på kinesiska blir det förstås Afanda Haliluya shan 《阿凡达》“哈利路亚山”).

Visst kan man förstå att lokalpolitikerna vill locka fler turister till platsen, och att ordna guidade turer i filmens fotspår är väl en alldeles utmärkt idé, men att döpa om alltihop? Efter en film som är jättestor nu, men förmodligen ett minne blott om några år? Nu blev lyckligtvis en hel del kineser rätt upprörda över tilltaget, så de lokala politikerna har backat och menar nu att Avatarnamnet bara var menat som ett "extranamn" (vilket inte verkar riktigt trovärdigt om man läser vad de först skrev).

Med tanke på att Zhongdian i Yunnan för några år sedan döptes om till Shangri-la av samma anledning börjar Yan Liankes roman Livsglädje 《受活》, om en grupp partifunktionärer som bestämmer sig för att köpa Lenins lik och bygga ett mausoleum för att öka turisttillströmningen, allt mindre att framstå som en grotesk satir...

Never Been Better

Ibland är det väldigt svårt att sammanfatta en bok. Novellsamlingar brukar vara särskilt svåra, tycker jag, för där är det så många olika historier och stämningar som får plats inom samma pärmar. Men jag får väl lov att göra ett försök i alla fall.

O Thiam Chin har jag nämnt i ett tidigare inlägg, i samband med att jag fick veta att hans novell "Småsten" skulle publiceras i tidskriften Karavan. Herr O kommer från Singapore och har skrivit en rad noveller som framför allt har publicerats i olika tidskrifter. 2006 gav han ut sin första novellsamling, Free-Falling Man, på eget bevåg. I höstas kom den andra, Never Been Better, på MPH Publishing.

För mig, som hade läst "Småsten" och några av de andra av Os noveller som finns utlagda på nätet, blev Never Been Better först något av en chock. De inledande två berättelserna är nämligen inte alls de finstämda, lågmälda historier jag hade förväntat mig, utan tunga, våldsamma saker. Två riktiga slag i magen, faktiskt (fast på ett bra sätt, om ni förstår vad jag menar). Den första novellen, "Fireworks", handlar om några flickor på Hemmet, ett slags ungdomsvårdsskola eller institution, där det förekommer en hel del övergrepp. Den andra, "Turning a Blind Eye", handlar om en kvinna som misshandlas av sin man och inte klarar av att lämna honom, men till sist får ett slags hämnd - som dock inte känns som en triumf. Det är obehagliga historier som nästan gjorde mig fysiskt illamående när jag läste dem. De övriga berättelserna i samlingen är inte lika våldsamma, men alla är mycket gripande och handlar på olika sätt om förluster, om människor som blivit lämnade kvar eller har stora hål i sina liv. Det kan vara en man vars bror försvann när han var liten, såld för att familjen inte hade råd att ta hand om honom längre, eller en familj där mamman är på väg att dö i cancer. Allt mycket bra och inlevelsefullt gestaltat. Och även om det inte låter så spännande när jag beskriver det så här är det verkligen en novellsamling jag vill rekommendera.

Istället för att ägna ord åt att beskriva mer av innehållet och ändå inte lyckas få fram vad som är så bra med Never Been Better kanske jag ska länka till andra artiklar istället? Faktum är att det just precis idag publicerades en ganska lång intervju med herr O i Jakarta Post, där han berättar om sitt skrivande. Läs den istället! Och läs gärna den korta essä som finns publicerad på Eric Forbes webbplats. Eller varför inte rentav en av O Thiam Chins andra noveller?

En utmärkelse och sju rätt ointressanta fakta

Jag brukar aldrig hänga på olika "utmaningar" eller teman som andra bokbloggar ägnar sig åt, mest för att jag försöker att inte avvika alltför mycket från mitt ämne: kinesisk (eller åtminstone asiatisk) litteratur. Men när jag nu får en fin utmärkelse av Lyran så måste jag ju acceptera den - jag är inte den som tackar nej till positiv kritik och det skulle ju nästan kännas oförskämt att vägra ta emot den.

Dock finns vissa problem med det hela: När man har fått utmärkelsen är det meningen att man ska berätta sju intressanta fakta om sig själv, samt välja sju andra bloggare som man skickar utmärkelsen vidare till. För det första läser jag ganska få svenska bloggar och för det andra har jag väldigt svårt att komma på några intressanta fakta om mig själv - förutom såna som jag absolut inte vill tala högt om. Men man kan väl göra ett försök i alla fall.

1. Jag har varit svensk mästare i bågskytte
2. Jag har medverkat i en kinesisk spelfilm
3. En nobelpristagare i litteratur har sovit på en utvikbar tältsäng i mitt vardagsrum (det var innan han fick priset, numera har han råd med hotell)
4. Jag har sjungit för påven i Peterskyrkan
5. Jag har en ofelbar metod för att stoppa hicka
6. Jag har tagit gitarrlektioner i Salamanca och studerat luta i Hammarbyhöjden
7. Min svärfarsfar var Mao Zedongs rektor

Ja, roligare än så blir det inte. Och då snodde jag ändå ett intressant faktum av min man och avstod från att skriva att jag har ett snöre som kylskåpshandtag. Är man tråkig så är man.

Nytt album av Zhang Xiaoyu - Crusades, tome 1

Zhang Xiaoyu har jag ju skrivit om tidigare på den här bloggen. Nu har hans nya album Crusades (Korstågen, del 1) kommit ut på det franska förlaget Les Humanoïdes Associés.

Handlingen är i korthet följande: År 1245 ger Tempelherrarnas stormästare Guillaume de Sonnac en grupp särskilt hårdföra riddare uppdraget att ta reda på vad som ligger bakom den mystiska "pesten i Damiette", som några år tidigare tog kål på en mängd korsfarare. Det visar sig (förstås) att det hela inte är så enkelt och att något monstruöst ligger i bakhåll för våra hjältar...

Som framgår av trailern ovan är det inte precis någon finstämd och gullig liten historia. Jag gillar Zhang Xiaoyu, men jag föredrar nog Mianren Masheng. Mera information om albumet hittar man på förlagets webbplats, och ett utdrag kan man läsa här.