torsdag 30 oktober 2014

Writing Chinese


Det är inte utan att jag blir lite avundsjuk när jag ser det här projektet, Writing Chinese, som universitetet i Leeds har dragit igång. I projektet ingår bland annat en läsecirkel där alla som vill får vara med och diskutera månadens roman eller novell, på plats i Leeds eller på nätet. Man har också bjudit in både författare och översättare som föreläser om sina texter. Dessutom anordnas ett symposium nästa år där deltagarna får följa ett verks tillkomst, från den första idén på kinesiska till en färdiga engelska översättningen. Tänk så kul det skulle vara om det gjordes något liknande här.

(Foto: Cathy Cho på Flickr.com)

onsdag 29 oktober 2014

Det föräldralösa barnet Zhao

Nog förstår man att Royal Shakespeare Company fastnade för pjäsen 《趙氏孤兒》 (Det föräldralösa barnet Zhao) av den kinesiske 1200-talsdramatikern Ji Junxiang 紀君祥. Det är något mycket shakespearianskt och elizabetanskt över detta drama om den ondskefulle general Tu'an som mördar sin hederlige rival, minister Zhao, och hela hans släkt - utom förstås ministerns nyfödde sonson, som överlever för att hans mor anförtror honom åt en äldre läkare och sedan tar sitt eget liv för att inte kunna avslöja något om hon blir torterad. När den onde generalen mycket Herodeslikt hotar att döda alla nyfödda barn i landet lämnar Cheng Ying över sitt eget barn och låtsas att det är Zhao. Barnet mördas och Cheng Ying uppfostrar Zhao som sin egen son. Vad som händer sedan kan ni förstås räkna ut: det föräldralösa barnet Zhao växer upp till en ståtlig ung man och får så småningom veta vem han är. Han hämnas på generalen och återfår den ställning han har rätt till.

Det föräldralösa barnet Zhao var det första kinesiska drama som spelades i Europa och inför Royal Shakespeare Companys uppsättning gjordes en nyöversättning till engelska av poeten James Fenton.



RSC:s uppsättning fick en hel del kritik eftersom alla roller spelades av vita skådespelare, detta trots att det finns gott om asiatiska skådespelare i Storbritannien. RSC bemötte kritiken med att den här sortens drama är universellt och att skådespelarnas hudfärg inte spelar någon roll, något som retade många med asiatisk bakgrund som menade att de ofta får höra att de inte passar för olika roller just för att de inte är vita - tydligen pågick där till och med en debatt på 1990-talet om att svarta inte kan spela i Shakespearepjäser. När Det föräldralösa barnet Zhao sattes upp i New York hade skådespelarna däremot asiatisk bakgrund och huvudrollen spelades av B.D. Wong, känd från tv-serien Law & Order.



Alldeles nyligen kom också kortfilmen The Orphan of Zhao Redux av skådespelaren och regissören Daniel York, som också skriver en del om debatten kring RSC:s uppsättning (ni hittar mer info om den på nätet). Reduxversionen är mycket suggestiv och intressant, men man bör nog känna till historien för att få ut det mesta av den.

Självklart har Det föräldralösa barnet Zhao satts upp många gånger på kinesiska scener. Och filmats har den också, senast 2012, då med titeln Sacrifice och Ge You i en av huvudrollerna. Vem vet? En dag kanske den spelas på Dramaten?

söndag 19 oktober 2014

Som solen på en blå himmel

Konst och kultur är ett andligt ingenjörsprojekt och konstnärer och kulturarbetare är själens ingenjörer. God konst ska vara som solen på en blå himmel och en mild vårvind som inspirerar tanken, värmer hjärtat, förfinar smaken och sopar undan alla tendenser till dekadens och förstämning.

Ni tror kanske att citatet ovan är hämtat från någon 1930-talspamflett mot entartete Kunst eller kanske från inledningen till Sverigedemokraternas kulturprogram, men nej, det kommer från det tal om konst och kultur som Kinas president Xi Jinping höll häromdagen.

Xi var inbjuden till ett symposium om kultur där han, enligt kinesiska media, uppmärksamt lyssnade till representanter för olika kulturformer (författarförbundets ordförande Tie Ning var bland annat på plats för att avlägga rapport) och sedan kom med några egna synpunkter. Jag hade egentligen tänkt översätta ett längre stycke ur hans föredrag, men efter en stund gav jag upp - kinesisk politiskt språk är bland det värsta man kan jobba med eftersom det både är så innehållslöst och fluffigt men samtidigt så fullt av tolkningsmöjligheter. Istället bjuder jag på några korta pärlor och hänvisar vidare till CCTV:s tämligen utförliga rapport samt BBC och The Times.

Ni får ha överseende med att jag inte har orkat putsa på citaten och kom gärna med korrigeringar om det behövs. Stilistiskt är texten inte någon höjdare ens i original ...

En grundförutsättning för kulturell blomstring och utveckling är att det produceras framstående verk som är vårt stora folk och vår stora tidsålder värdiga.
...
Kulturen ska spegla folkets önskningar på ett bra sätt och dess framtida inriktning ska fortsatt vara att tjäna folket och socialismen. Detta är ett grundläggande krav som Partiet ställer på den konstnärliga och kulturella frontlinjen och det är den springande punkt som avgör framtiden för kultursektorn i vårt land.
...
Kulturen får inte svepas med av marknadsekonomins tidvattenvåg eller ta miste på vem den är till för; i så fall förlorar den sin livskraft. Vulgaritet är inte detsamma som folklighet, lusta inte detsamma som förhoppningar, ren sensorisk njutning inte desamma som andlig glädje. Det som ger högkvalitativa verk deras kvalitet är intellektuellt djup, konstnärlig perfektion och utsökt hantverk.
...
Folket är konstens och kulturens källsprång och så fort kulturen avlägsnar sig från folket blir den ett rö utan rot, en klagande utan sjukdom, en kropp utan själ. Om ett konstverk är betydande eller ej avgörs framförallt av om det är skrivet för folket, uttrycker folkets känslor och frambär folkets åsikter.
...
Konstens eviga värde ligger i att den strävar efter det sanna, det goda och det sköna. I sitt högsta stadium kan konsten och kulturen vidröra människors hjärtan, ge dem ett andligt dop, få dem att upptäcka naturens, livets och andens skönhet. Via konst och kultur kan vi föra det sanna, det goda och det sköna vidare, sprida allt bättre och godare värderingar, stärka människors moraliska kompass och hederskänsla, och på så sätt närma oss en livsstil där moral är något som eftersträvas, respekteras och upprätthålls.

Dessa och andra utvalda godbitar kan ni också hitta här (på kinesiska). Om nu bara konstnärer och kulturarbetare följer Xis råd så kommer allt att bli bra. Själv tänker jag tillbringa resten av dagen med att översätta en både deprimerande och (förmodligen) dekadent roman som enligt min mening är djupt moralisk.

Tillägg: En intressant artikel om Zhou Xiaoping, en av de unga författare som Xi hade bjudit in till mötet och som är känd för sina nationalistiska texter på nätet.


söndag 28 september 2014

Gamle Xing och hans hund

Igår dog Zhang Xianliang 张贤亮. Zhang föddes 1936, började skriva poesi som tonåring och fick snart problem för att hans dikter inte ansågs vara politiskt korrekta. Under 1950-talets anti-högerkampanjer sattes han i arbetsläger. Han var då 21 år gammal och blev kvar i fångenskap i 22 år. Förhållandena i lägren var svåra, så svåra att Zhang vid ett tillfälle rymde. Det här var 1961, mitt under den stora svälten, och när han uttorkad vågade sig fram till en liten stuga för att be om vatten hittade paret som bodde där döende vid spisen. När han lyfte på locket till grytan för att ta en klunk av soppan såg han en spädbarnshand i vattnet och flydde i panik tillbaka till lägret, där dödligheten just då var lägre än ute i byarna.

När Zhang väl fick möjlighet att skriva och publicera sig igen efter kulturrevolutionens slut berättade han i sina noveller och romaner om just livet i lägret. Framförallt fokuserade han på kärleken - hur man som inspärrad och ensam längtar efter både fysisk kontakt och andlig samhörighet med någon och hur svårt, ja nästan omöjligt, det är att få sina önskningar uppfyllda. Tre av Zhangs berättelser finns översatta till svenska och två har just detta tema: novellen "Kärlek i en fängelsehåla", där en ung inspärrad poet utnyttjar en kvinnlig fångvakts känslor för att förbättra sin situation, och romanen Halva mannen är kvinnan, som handlar om en fånge som får tillåtelse att gifta sig med en kvinnlig medfånge men som är så stukad att han inte klarar av den sexuella delen av förhållandet. Det var en för sin tid (1985) ovanligt öppenhjärtad skildring av sexualitet och förtryck som gjorde djupt intryck på läsarna.

Det jag kommer att minnas av Zhang Xianliang är dock novellen "Gamle Xing och hans hund", en finstämd och sorglig berättelse om en gammal bonde som efter ett misslyckat äktenskap lever ensam med sin gula hund - en byracka som inte har något riktigt namn men som förstår sin husbonde lika väl som husbonden förstår honom. Och så en dag kommer ett påbud från myndigheterna: alla hundar i byarna ska avlivas inom tre dagar ...

Kärlek i en fängelsehåla (som innehåller "Gamle Xing och hans hund" samt "Kärlek i en fängelsehåla") kom ut på Forum 1987 i översättning av Göran Malmqvist, som även skrev ett förord till boken.

Halva mannen är kvinnan 《男人的一半是女人》 kom ut på Forum 1990, i översättning av Lena Jönsson och Ningtsu Malmqvist.

Vill man få tag på de här böckerna idag är det bäst att vända sig till ett bibliotek. Eller så kan man förstås testa med något antikvariat.

tisdag 12 augusti 2014

"Fåglar", novell av Wu Mingyi

En översättning till engelska av Wu Mingyis 吴明益 novell "Fåglar", hämtad ur novellsamlingen Trollkarlen på gångbron 《天桥上的魔术师》, som jag har skrivit om tidigare.

Översättningen är gjord av Michelle Yeh och du hittar den här, i World Literature Today.

söndag 13 juli 2014

Önskelista

En liten lista över sånt som jag skulle vilja översätta om jag fick välja själv. Observera att listan inte innehåller sånt som jag arbetar med just nu eller har kontrakt på, som Yan Liankes 《受活》) eller Jin ping mei, och att den är uppställd i bokstavsordning efter författarnas namn, inte efter önskeordning.


  • A Yi 阿乙. Vad ska jag göra nu? 《下面,我该干些什么》. Kort och spännande skildring av en ung psykopat på flykt från polisen.
  • Chen Qiufan 陈楸帆. Jag skulle hemskt gärna översatta ett urval av novellerna i hans samling Tunn kod 《薄码》 till svenska. Faktum är att jag redan har översatt några av dem ...
  • Chi Wei-jan 紀蔚然. Privatdetektiven 《私家偵探 》. Humoristisk och ovanlig deckare om nerdekad dramatiker och professor som bestämmer sig för att bli detektiv och hamnar i klorna på en seriemördare.


  • Chi Zijian 迟子建. På floden Arguns högra strand 《额尔古纳河右岸》. Roman om en flickas uppväxt bland renskötande minoritetsfolk. Jag är fullkomligt övertygad om att många svenska läsare skulle älska den.
  • Chi Zijian 迟子建. Alla nätter i världen 《世界上所有的夜晚》. Kortroman av samma författare som ovan. Mycket gripande och med en alldeles särskild stämning.
  • Huan Yan 欢颜. En ungdom i myrstacken 《蚁族:蚁穴中安放的青春》. Utvecklingsroman om en ung flicka som kommer till Peking för att söka lyckan.


Det finns förstås många fler också, men det här är i alla fall en början ...

fredag 4 juli 2014

Tomrum och elände


Som översättare är det inte så ofta man har tillfälle att möta de som läser ens romaner (eller som läser kinesisk litteratur i svensk översättning överhuvudtaget) och ta del av deras upplevelser och tankar, men under våren hade jag ju nöjet att hålla i en studiecirkel kring Cao Xueqins Drömmar om röda gemak och det satte igång en hel del tankar. Studiecirkelgruppen bestod av tolv personer som alla bestämt hävdade att de ville läsa romanen eftersom de förstod att den var en klassiker, men som också alla vid något tillfälle sade till mig att de trots ihärdiga försök aldrig hade lyckats ta sig förbi de första kapitlen. Det hade förstås säkert delvis med romanens ålder att göra – jag gissar att de flesta av dem inte med något större nöje skulle ha tagit sig igenom en svensk 1700-talsroman – men där fanns också andra problem, såna som hänger ihop med vad man kan och inte kan åstadkomma som översättare.

I essän ”Översättningens elände och härlighet” (publicerad i Kritiker nr. 30 i översättning av Anna Lena Renqvist) från 1937 hävdar den spanske filosofen José Ortega y Gasset att all översättning är omöjligt. Tron på den möjliga översättningen är enligt honom en utopi och en illusion. Ingen text, inte ens den enklaste, går att översätta fullt ut eftersom alla ord bär på associationer som inte existerar i målspråket. Detta, menar han, är översättningens elände. Ortega y Gasset talar om språk som ur vår synvinkel står ganska nära varandra, som franskan, spanskan, tyskan och grekiskan. De är språk som talas inom samma världsdel, där invånarna i hög grad delar eller på något sätt anknyter till samma kultur. Om vi talar om översättning mellan språk som kinesiska och svenska blir uppgiften förstås ännu svårare. För naturligvis är det så som Ortega y Gasset säger: orden är inte bara ord, de är bärare av ett kulturellt innehåll som går långt utöver deras bokstavliga mening.

Man kan, om man vill, försöka att se saken från ett annat håll. Den tyske litteraturvetaren Wolfgang Iser publicerade 1978 boken The Act of Reading där han beskrev samspelet mellan texten och läsaren med hjälp av flera begrepp som jag tror kan vara användbara om man vill försöka förstå de problem som en läsare ställs inför när hon läser en översatt skönlitterär text. Iser menade att det litterära verket egentligen skapas först när det läses och hävdade att det är tomrummen i texten, de inslag av osäkerhet som finns där, som gör att texten kan kommunicera med läsaren eftersom de tvingar läsaren att bli aktiv i sina försök att försöka förstå det hon läser. En text där allt är utskrivet och där det inte finns några tomrum är också en text där det inte finns något att upptäcka, en text som inte engagerar. Detta ger översättaren ett visst hopp, för sett ur den synvinkeln är kanske den översatta texten trots sina brister inte ett misslyckande – kanske ger den till och med mer utrymme åt läsaren att interagera med texten, just för att det alltid uppstår ”tomrum” i form av sånt som inte går att överföra?

Problemet är förstås att tomrummen kan blir så stora att läsaren inte vet hur hon ska fylla ut dem eller inte ens ser dem. Iser talar om textens repertoar, de litterära och kulturella konventioner som författaren och läsaren har gemensamt och som hjälper texten och läsaren att mötas. De olika repertoarelementen struktureras och presenteras via olika strategier och perspektiv som bland annat berättelsen, personerna och berättaren. Men för att detta ska fungera måste läsaren vara bekant med de olika elementen i repertoaren och förstå vad texten refererar till. En läsare utan kunskap om repertoaren kan inte se tomrummen.

Ta till exempel Mo Yans roman Det röda fältet. En kinesisk läsare vid slutet av 1980-talet visste hur en roman om motståndskriget mot Japan förväntades vara skriven och hon kunde se var och hur Mo Yan bröt mot konventionerna genom att till exempel inte beskriva invasionen som en kamp mellan onda japaner och ädla kommunister utan som ett kaos där bönder, småföretagare, rövare och medlemmar i religiösa sekter spelade en minst lika viktig – ja, till och med viktigare – roll än Åttonde routearmén och där motståndskämparna inte alltid handlade genomtänkt utan ofta motsägelsefullt eller rent ut sagt dumt. För den vanliga svenska läsaren är detta brott mot konventionen helt osynligt. Medan det tomrum som de utlämnade kommunistiska kämparna lämnar efter sig blir till en utmaning och en stimulans för den kinesiska läsaren noterar den svenska läsaren inte ens att det finns där. Textens tomrum raderas av ett annat tomrum: bristen på referenser hos läsaren.

Ett annat exempel är beskrivningarna av sex i romanen. Många kineser som läste Det röda fältet när den först publicerades har berättat för mig hur chockerade och upphetsade de blev av det sexuellt suggestiva innehållet. En svensk läsare reagerar förmodligen inte på det sättet. När Mo Yan skriver att farfar och farmor “möttes som fenixfåglar i sorghumfältet” sker det i en scen som den svenska läsaren nog kan finna poetisk men som inte framstår som så fruktansvärt erotiskt djärv, eftersom vi i Sverige är vana vid ganska frispråkiska sexskildringar. Mo Yans blinkningar till kinesisk litterär tradition och klassiker som Berättelser från träskmarkerna och Sällsamma berättelser från Lättjans studerkammare går också den svenska läsaren förbi. Det som återstår är en färgstark skröna med fascinerande bildspråk och oerhört kraftigt våld som kan vara nog så intressant och fängslande i sig, men inte alls ger den svenska läsaren samma upplevelse som den kinesiska.

Ännu svårare blir det när vi går längre tillbaka i tiden. Drömmar om röda gemak är en  mångfacetterad text som kan tolkas på olika sätt just på grund av de tomrum som författaren har lämnat åt läsaren. Exakt var utspelas handlingen egentligen? Under vilken tid? Vad betyder spådomarna som Baoyu läser i sin dröm? Och inte minst: vad är sanning och vad är lögn? Trots översättarens mycket utförliga förord till romanens första del var det svårt för läsarna att se tomrummen i texten. Först när jag som lärare lyfte fram dem och påpekade att de fanns där började läsarna reflektera över dem och läsningen blev omedelbart mer intressant. Där fanns också andra, nya tomrum som uppstod på grund av luckor i de svenska läsarnas kunskaper om kinesisk kultur och historia. Bland de ämnen vi diskuterade under kursens gång fanns både större och mindre saker, som de olika huvudpersonernas koppling till de fem faserna 五行, homosexualitet, kinesisk medicin, utbildning, synen på läsning av romaner, hur kinesiska dikter är uppbyggda, familjer och familjeterminologi (mycket uppskattat), otrohet och incest, frisyrer och te. En annan viktig del av diskussionerna var att ständigt återkoppla till de två stora, underliggande ledmotiven i romanen: tomhet/fåfänglighet 空 och underlåtenhet/oförmåga att undervisa 失教. En svensk läsare kan förstås se att Jia Baoyu och hans far Jia Zheng inte fungerar ihop, men hon har svårt att se och förstå hur och när författaren i texten visar på faderns och de andra manliga släktingarnas slapphet när det gäller att leda familjen, vilka följder det får och hur detta tolkades av en kinesisk läsare när romanen skrevs.

Drömmar om röda gemak är förstås ett exceptionellt mångbottnat verk men exemplet med Det röda fältet visar att också modern skönlitteratur kan vara svår för en icke-kinesisk läsare att ta till sig, inte främst för att hon misslyckas med att tolka det skrivna – som hon ju om hon vill faktiskt kan undersöka – utan för att hon misslyckas med att se och tolka tomrummen. De största svårigheterna ligger inte i det man ser utan i det man inte vet att man är blind för. En självklarhet kanske, men det tål att upprepas.

Som översättare är det svårt att råda bot på den här blindheten. Texten kan man inte manipulera hur som helst. Förklarande fotnoter gör sig inte bra i skönlitteratur. Förord och efterord är det man kan bidra med, men då krävs att man har tid till förfogande för att utarbeta dem. Många översättare, särskilt de som också är forskare eller universitetslärare, gör redan detta i sitt yrke. Men även vi som inte har undervisning som en del av vårt uppdrag borde kanske i ännu högre grad ta på oss en undervisande funktion gentemot våra läsare så att vi inte riskerar att som Jia Zheng bli medskyldiga till våra läsares brist på kunskap. Kanske borde vi då också fokusera mer än vi brukar på att hjälpa våra läsare att se det som inte finns i texten snarare än det som finns där.

Det är lätt att känna sig nedstämd och instämma i Ortega y Gassets åsikt att översättning är en omöjlighet eftersom vi bara kan översätta texten, inte det kulturella sammanhanget, repertoaren. Då får man försöka påminna sig om att hans essä inte bara handlade om översättningens elände, utan också om dess härlighet. Människans hela tillvaro utmärks nämligen enligt Ortega y Gasset av hennes förmåga att hela tiden uppfinna nya och omöjliga projekt. ”Allt som är mödan värt – ” skriver han, ”allt som är i sanning mänskligt – är svårt, så svårt att det är omöjligt.”