torsdag 10 februari 2022

Tromben

1984 skrev Mo Yan en kort novell med den kinesiska titeln 《大风》. Den översattes många år senare till svenska av Göran Malmqvist och fick då titeln "Stormen". Tyvärr har jag inte läst den svenska versionen, som bara har publicerats i en utställningskatalog från Nobelmuseet.

Men nu har "Stormen"/《大风》omarbetats till bilderbok, och den har jag översatt till svenska. Om en vecka ungefär kommer den ut på Vombat förlag och den är riktigt, riktigt fin. Bilderbokstiteln är Tromben.

Berättelsen handlar om pojken Stjärna, som följer med sin farfar ut för att skära gräs, som så småningom ska bli foder åt djuren på gården. De ger sig av tidigt på morgonen, Stjärna får åka på kärran och farfar sjunger sånger som pojken inte riktigt förstår. Sedan visar farfar Stjärna hur man använder skäran, men pojken blir snart less på arbetet och börjar fånga gräshoppor istället. Gräshopporna grillar och äter farfar och Stjärna senare, som tilltugg till lunchen. Stjärna lägger sig och sover middag, och farfar väcker honom när det är dags att dra sig hemåt. Men nu är himlen täckt av mörka moln och långt borta i fjärran syns en underlig, svajande pelare. En tromb! Nu måste de skynda sig.

De har bara hunnit en bit på väg när tromben hinner ikapp dem. Allt det gräs som farfar så mödosamt har samlat ihop blåser bort. Det är nära att Stjärna också följer med. Till sist drar tromben vidare, men då finns bara ett enda grässtrå kvar.


Berättelsen avslutas med ett efterord som i själva verket är de inledande sidorna i ursprungsnovellen. Den vuxne Stjärna besöker sin farmor efter att ha fått besked om att farfar har dött, och han tänker tillbaka på allt den gamle lärde honom och den där dagen då tromben kom.

Tromben är mycket fint illustrerad av den skicklige Zhu Chengliang, vars dova palett verkligen fångar den dystra och lite nostalgiska stämningen. Ett uppslag tvingar läsaren att vrida boken ett halvt varv, för att hen ska få se hur tromben sveper med sig gräset upp i luften och hur repet som Stjärna håller fast sig i brister i vinddraget.

Mo Yan har ju skrivit ett stort antal ganska korta noveller och många av dem skulle nog fungera  bra som bilderböcker. Särskilt spökhistorierna, som ofta är mer melankoliska och sorgsna än riktigt läskiga skulle bli fina, tror jag. Och jag skulle inte ha något emot om Zhu Chengliang illustrerade dem också.



lördag 27 november 2021

Årets böcker 2021

Dags att kolla upp vilka böcker som har översatts från kinesiska till svenska i år! Inte så få, visar det sig. Hela tre diktsamlingar! Och rätt många barnböcker, vilket är roligt. Här har ni dem, i bokstavsordning efter författarens familjenamn (eller pseudonym).

Böcker för vuxna 2021:

Böcker för barn 2021:

  • Gerelchimeg Blackcrane (text), Jiu Er (bild), Evenkifolkets älg, Vombat. Översättning: Marta Östborn
  • Cao Wenxuan (text), Yu Rong (bild), Ett rep, Vombat. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  • Cao Wenxuan (text), Igor Oleynikov (bild), Maomaos längtan, Vombat. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  • Liu Hsu-kung, Till sköldpaddornas land, Natur & Kultur. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  • Qin Wenjun (text), Yu Rong (bild), Jag är Hua Mulan!, Hjulet. Översättning: Anna Gustafsson Chen


onsdag 5 maj 2021

Några koreanska romaner (i engelsk översättning)

Jag har läst ett antal koreanska romaner och novellsamlingar i engelsk översättning de senaste månaderna, så jag gjorde ett slags samlingspost här, ifall någon vill ha boktips. Det kommer mycket spännande i översättning från Korea och Japan just nu.

Tower av Myung-hoon Bae
Novellsamling som kretsar kring det enormt höga tornet Bönstjälken, som fungerar som ett eget land. Bönstjälken befinner sig ständigt i fara, hotat av terroristgruppen Cosmomaffia. Någon enstaka novell svajar lite, men de flesta är bra, för att inte säga briljanta. Bäst tyckte jag nog om "The Elevator Maneuver Exercise" och "Fully-Compliant". Humoristisk och fantasirik science fiction. Jag önskar att mer sånt här översattes till svenska.

 

Kim Jiyoung, Born 1982 av Cho Nam-Joo
Kim Jiyoung, välutbildad hemmafru och frustrerad maka, får ett sammanbrott som tvingar henne att uppsöka psykolog. Hur hamnade hon där? I romanen följer läsaren hennes liv från födseln till sammanbrottet. Allt berättat i en mycket rak och enkel stil, utan krusiduller och med en mycket tydlig agenda: att visa hur kvinnor förtrycks av det patriarkala systemet. Jag borde nog ha tyckt att boken är tråkig, för det finns ingen annan intrig än Jiyoungs liv och språket är inte mycket att hänga i julgranen (inte dåligt, bara inte märkvärdigt alls), men ändå fångade mig texten och fick mig att ivrigt läsa vidare, trots att jag visste hur det skulle sluta. En tragisk men tyvärr alltför sann bild av hur det kan vara att växa upp som kvinna i Korea, åtminstone om man föddes i början av 1980-talet.

Flowers of mold och Bluebeard’s first wife av Ha Seong-Nan
Två novellsamlingar med berättelser av det lite kusliga slaget. Ett ibland svårdefinierbart obehag smyger sig på under läsningen av novellerna, där en grupp grannar kanske blir mördade på en båtutflykt, en granne nästlar sig in och tar över huvudpersonens liv och familj, en kvinna inser att hennes pojkvän bär på en fruktansvärd hemlighet och så vidare. I alla berättelserna är det något som inte riktigt stämmer med huvudpersonerna eller deras omgivning, något som så småningom eskalerar och går bortom alla gränser. Obehagligt men också kanske lite monotont om man läser alla novellerna i ett sträck. Ta en då och då istället.


Seven Years of Darkness av You-Jeong Jeong
En ny (i alla fall på engelska) thriller av författaren till Généalogie du mal/The Good Son. Här handlar det om sonen till en man som dömdes för mord på ett antal personer, inklusive en ung flicka. I åratal har sonen levt med vetskapen om faderns dåd och ständigt tvingats bryta upp och byta skola när hans identitet avslöjats. Men var fadern verkligen skyldig? Och vem är det som hela tiden tycks så ivrig att förstöra sonens liv? Inte lika spännande som Généalogie du mal, men ändå rätt intressant.


Friend av Paek Nam-Nyong
Något så ovanligt som en nordkoreansk bestseller. Huvudpersonen, domare Jeong Jin Wu, kontaktas av sångerskan Sun Hee som vill skiljas från sin man Lee Seok Chun. Men i Nordkorea får man inte skilja sig hur som helst och domaren, som fungerar lite som en terapeut, träffar alla de inblandade och försöker se om äktenskapet kanske ändå går att rädda. Långsamt och metodiskt reder han ut hur motsättningarna har uppstått och försöker få parterna att förstå och uppskatta varandra igen. Under tiden hinner han också avslöja en korruptionshärva och tvingas tänka igenom sitt eget äktenskap och sin attityd till den forskande och ofta frånvarande hustrun. Friend är en långsam roman som kanske inte är superspännande att läsa, men det är intressant att följa domarens arbete och hans tankar kring förhållandet mellan äktenskap, arbete och samhälle.

The Hole av Hue-Young Pyun
Thriller som drar åt skräckhållet och vore det inte lite för enkelt skulle jag jämföra den med Stephen Kings Lida (Och titta! Nu gjorde jag det!) Oghi vaknar ur koma efter att ha kraschat sin bil under ett gräl med sin fru, som avled i olyckan. Den enda släkting han har är svärmodern, som lovar att ta hand om honom i hemmet, där han ligger förlamad från huvud till tå. Till en början går allt bra, men så småningom börjar svärmodern bete sig alltmer underligt och aggressivt. Vad är det för hemligheter hon har avslöjat om Oghi? Och varför gräver hon upp hans trädgård? Obehaglig, krypande spänning.


The Disaster Tourist av Yun Ko-Eun
Udda roman om Yona som arbetar på en resebyrå som arrangerar semesterresor till katastrofområden. När hennes chef börjar göra närmanden inser hon att hon är på väg neråt på karriärstegen. Snart skickas hon ut för att kontrollera en destination som inte är så populär längre. På väg hem därifrån begår hon ett misstag och tvingas ta sig tillbaka till ön för att vänta på hjälp. Då visar det sig att allt inte är vad det verkar vara … Härifrån tar handlingen raskt allt mer absurda vändningar och går från att vara lite småtrist och långsamlunkande till att bli fullkomligt oförutsägbar, på ett bra sätt.


tisdag 1 december 2020

Årets böcker 2020

Årets böcker som har översatts från kinesiska till svenska, alltså. Lite färre än förra året, men rätt många ändå. Kanske saknas något på listan och i så fall får du som läser detta gärna tipsa mig i kommentarerna. Böckerna har listats i bokstavsordning, efter författare.

Böcker för vuxna 2020


Böcker för barn 2020

  • Xiong Liang, Drakjägarna, Trasten. Översättning: Anna Gustafsson Chen



 

lördag 21 mars 2020

Stora vildgåspagoden

Idag är det världspoesidagen och Yang Lian har varit vänlig nog att låta mig lägga upp en översättning av hans dikt "Stora vildgåspagoden" här. Det är en dikt som skrevs redan 1980 och den går i en lite annan stil än den poesi Yang Lian skriver idag. Det är också en dikt som inspirerade till flera uppföljare av andra poeter, som opponerade sig mot Idag-poeterna - kanske kan man kalla det ett "fadermord". Om detta har litteraturvetaren Maghiel van Crevel skrivit mycket intressant i boken Chinese Poetry in Times of Mind, Mayhem and Money. Här kommer i alla fall Yang Lians dikt, som jag tyckte mycket om att översätta. Och för den som inte vet det är Stora vildgåspagoden ett riktmärke i Xi'an som i dikten har sett tiderna komma och gå.

Stora vildgåspagoden 

 

1. Plats


barnen är här
hand i hand med sina unga mödrar
går de över de grå gårdarna

barnen är här
bakom pagodträdens gröna kjolar, med ögon
som klara vattendroppar
nerblåsta av vinden,                   
stirrar de stilla på mig

svalor kretsar flaxande runt min kropp

jag restes här
för tusen år sedan
i Kina
i en urgammal huvudstad
som en människa står jag
bredaxlad, med huvudet höjt
med ansiktet vänt mot den ändlösa gyllene jorden
jag restes här
orörlig som ett berg
orörlig som en gravsten
för att nedteckna folkets smärta och liv

tystnad
ett hjärta hårt som sten
ensam begrundan
den grottmörka munnen gapar
i ett tyst vrål mot solen
kanske borde jag på detta sätt
berätta sagor
för barnen

2. Avlägsna sagor


hur borde jag glädjas över de många ljusa minnena
guldets glans, jadens glans, sidenets lika mjuka glans
spred ljus över min födelse
hårt arbetande händer, dyrbara pioner och elegant uppböjda taksprång omvärvde mig
vimplar, skyltar, illustra namn omvärvde mig
den klara och skrämmande klockklangen från så många tempel ekade i mina öron

min kropps skugga smekte vildmarken, bergen, floderna och våren
vid sidan om de jurtor där förfäderna bodde spreds
likt jadegröna stjärnor städer och byar
stråk av eld målade mitt ansikte rött, järnplogar och porslinskärl
klingade sprött, musik, poesi
fyllde luften på festdagarna

hur borde jag glädjas över de ljusa minnena
under de vårdagar jag såg ut över världen
svävade purpurfärgade druvor likt natten emot oss västerifrån
landade på de livliga gatorna, varje droppe en stjärna
som bäddades in i bronsspegeln och för ett ögonblick lyste upp mitt ansikte
mitt hjärta, som jord och hav frisläppta i gryningen
kamelbjällror, muralmålningslika segel som gav sig av ifrån mig
till platser långt borta, mot den guldmyntsklingande solen

i den stund jag föddes
sträckte sig min glädje till och med
bort mot de färgsprakande palatsen, de blodröda
murarna, alla dessa människor som i århundrade efter århundrade
vilat sina huvuden mot rökelsealtaret och njutit av ljuva drömmar
brinnande och uppriktigt sjungande
utan att någonsin fundera på
varför pärlan och svettdroppen rullar åt samma håll
– rullar mot fulla och innehållslösa gravar –
varför, i den darrande skymningen,
den där bondflickan traskar fram och tillbaka längs flodstranden
med de mörka och klara pupillerna fulla av sådan sorg och smärta …

till sist steg rök och eld från de stängda gårdarna
norrifrån, från de ändlösa dystra bergen och från slätten
hördes ljudet av hästhovar, skrik och gråt
ett oberäkneligt kaos av olika fanor omkring mig, som moln
som kläder som slitits i trasor vid flykten
jag såg Gula floden forsa förbi
månskenet gjorde den till en silverfärgad sorgesång
som begrät historien, begrät tystnaden
och de gator, de folkhopar och det larm jag hade vant mig vid var borta
de hästkastanjer, det friska gräs jag mindes
försvunnet som det brusande vattnet i bäcken under bron
bara den gamle blomsterförsäljarens blod stelnade i min själ
bara de nerbrända husen, skräphögarna, ruinerna
sjönk sakta ner i den allestädes närvarande vinden
förvandlades till drömmar, förvandlades till ödemark

3. Smärta


under de långa åren
har jag stått här som en människa
som en av miljontals bönder som drivits av piskan
som boskap, som en av de soldater som släpats iväg mot norr
den iskalla vinden har fått huden att spricka
natten kväver mig
jag har tvingats att stå här
och vaka över luften, över jorden
vaka över mitt eget förtrampade, skymfade öde

i min avlägsna hembygd
ligger jordlotten öde, den unga hustrun
lutar sig mot det sneda bambustängslet
så eländigt, så förfallet
grupper av spindlar väver sina nät i hennes uppgivna blickar
vildmarken, vägen
sträcker sig mot den vinter som får människor att förtvivla
och den sommar då tårar faller som regn
sträcker sig mot mors fingrar som har grävt sig djupt ner i den leriga jorden
schakalens grönglimmande ögon, förfärligare än fosforescerande ljus som driver med vinden

mina rörelser har tagits ifrån mig
min röst har tagits ifrån mig
mörka moln faller från himlen
fullskrivna med dekret som inte tillåter några protester
fullskrivna med löften som ersätter tänkandet, tomma
förhoppningar som, när döden går förbi, likt en skattmas
utpressar morgondagen
gråt, mitt öde! blöd, du
jag står här som en människa
men kan inte leva som en
inte ens min skugga tillhör mig själv

4. Folkets tragedi


spring, spring, spring, spring
darrande jord, jord med bara armar
uppvigla hackan, svärden, solskenet
som vilddjur rusande ut ur den täta skogen
som en rasande eld i ödemarken
rad efter rad med berg som vägrar att låta sig kuvas, av magnifik jord
som blottar sitt purpurfärgade bröst för himlen
på de platser där huvuden huggits forsar floderna
vildare, stridare

vråla, vråla, vråla, vråla
stridstrumman som målats med färskt blod, som mättats med styrka
tar stormens och havets rytm till hjälp
för att skaka murar och försvarsverk
mångfärgade fanor fladdrar i dammet
tusentals stjärnor tänds över slätter och sjöar
å, denna kraftfulla skimrande ande
ser segern, ser hösten
ser berg och slätter täckta av gyllene krysantemum

jag är en modig krigare i denna trupp
på min kropp finns inristat
tusentals år av smärta, självaktning och trots
om än den tunga stadsporten hugger med rostiga tänder
om än vägen är strödd med törnen och avgrunder
har jag satt min fot i himmelen – stormstegen slår
från de ruttnande bröstvärnen
larm om mina röda vapentofsar och min morgon

å, oändliga värld som öppnas framför mig
å, oändliga människohop som väller emot mig
så många leende ansikten – mäns och kvinnors
bröders, kamraters, som likt min far
darrande rör sig i dikenas fåror
som likt min hustru glimmar under den sidentrådslika penseln
till och med min fiendes ansträngt framklämda
leende fylls till brädden tillsammans med den drucknes goda vin
smälter med offeraltarets stränga rökslingor, med klockklangen
in i en annan skymning

gång på gång står jag kvar här
ser stillheten återvända till den uråldriga jorden
ser mina hängande händer, den av plogen, av knivskaftet
valkade gula jorden på höglandet, på Nordkinas slätter
mina axlar: Qinling och Taihangshan
betraktar en knarrande skottkärra, hur kunde bärpålen
pressa fram så många sår i mitt hjärta, otydliga
kärlekssånger svävar i luften, likt svarta moln
täcker de mina ögon, och ni mina bröder
rider på vattenbufflarnas ryggar, ständigt bekymmerslösa
som om ingenting alls hade hänt
men jag står kvar här, betraktar allt detta med sorg och med ilska
jag säger: hjärtat dryper av blod

gång på gång i mer än tusen år
i Kina, i denna urgamla huvudstad
omvärvd av natten, omvärvd av lera
har jag sålts och bedragits
har jag skrutits över och isolerats
har jag tillsammans med folket upplevt förödelse, förhärdats med de fattiga
har jag stått stadig här
försjunken i tankar

5. Tänkaren


ofta lyssnar jag uppmärksamt på ljuden långt bortifrån
gnistrande sprakande, vissna löv, vit snö
dalar genom mitt utdragna drömlandskap
ofta söker jag bortom regnbågen som följer på regnet
efter den långa murens skugga, stolt och trösterik
men den vrålande vinden berättar fler sagor om ras
– sprucken lera, stenar, slammar igen
floden, inget rör sig längre i mina ådror
min strupe sjunger inte mer

fångad i den bur jag själv har skapat
vilar tusentals år av historia tunga på mina axlar
tunga som bly, min själ
en vissnad grå innergård i den giftiga ensamheten
övergiven, tom
en plats där svalor häckar, kretsar …
jag känner skam
ställd inför denna oändliga guldgula jord
inför den sol som varje dag kysser mig
fingerlikt ljus som skulpterar fram ljuvliga berg och floder
ställd inför de en gång om året i vårvinden vajande
pilkvistarna och håret, frukterna
på de halsbandsliknande grenarna
känner jag skam

förfäder betraktar mig nedstämda
inifrån gräset där knotorna ligger begravda
grupper av ansikten, människor som en gång med sitt färska blod
skänkte mig ära stirrar nu på mig
till och med när barnen kommer inför mig
när små händer mjuka som blomblad smeker
pupiller rena som aprilsjöar
känner jag skam

mitt hjärta rörs av oceanens vågor mot den andra stranden
av vingar, blixtar och stjärnbilder som stiger ur människohänder
men jag kan inte flyga mot himlen, fri som en fågel
glädjas tillsammans
med de som en gång kom vandrande genom öknen
de som kom paddlande i träkanoter
mitt hjärta darrar oroligt i förstämning

låt längtan, plåga och drömmar förvandlas till styrka
likt isflak på floden i skenet från solen
utstråla en ohejdad värme
jag står här som människa, en
som har lidit oändliga plågor och dödar men ändå ihärdigt förblir
bredaxlad, med huvudet höjt
låt mig till sist förgöra den mardrömsframbringande buren
låt historiens skugga, de krigandes poser
bindas ihop som natt med gryning
som de i varje minut växande träden, lövsvalkan, skogarna
så ska min ungdom på nytt skjuta skott
mina bröder, må den tystnad som utmärker döden försvinna
som snön från den vida jorden – mina sånger
ska sida vid sida med den människoformade Stora vildgåspagoden stiga
tillsammans med människorna mot ljuset

och jag ska lyfta upp barnen
så högt, så högt, för att skratta på solen …

måndag 2 mars 2020

När jag var sexton år

Jag har översatt en bok. Det är ju mitt jobb, så det är kanske inte så mycket att hojta högt över, men ändå.

Den här gången är det en ungdomsbok, fast jag tycker nog att den fungerar minst lika bra eller kanske till och med bättre för vuxna. När jag var sexton år 《十六岁少女》är en roman med självbiografisk bakgrund där författaren Qin Wenjun 秦文君 berättar om sin tid på ett skogsbruk i allra nordligaste Kina under kulturrevolutionen. Dit reser huvudpersonen med stor entusiasm, glad över att få komma bort från familjen, uppleva äventyr och bli någon. Glädjen grumlas en aning över att bästa vännen inte kan följa med, men redan på tåget norrut får hon nya kamrater som ska komma att bli mycket viktiga för henne och hennes utveckling till en vuxen, mogen människa.

Och nog får hon uppleva äventyr och strapatser. Det som möter henne och medresenärerna är inte bara ett iskallt klimat och hårt arbete, utan också psykiskt obalanserade politiska ledare, dramatisk kärlek och svartsjuka samt björnar och andra vilda djur. Men det Qin framförallt skildrar är ändå vänskapen mellan flickorna och hur den ständigt utsätts för påfrestningar av romantiskt slag. Huvudpersonen har många idéer om vad sann kärlek är - ren, stark och hjältemodig ska hennes drömprins vara - men när hon först förälskar sig är det i en pojke som är klenare än de flesta och inte alls någon stålman till arbetare. Den historien slutar inte lyckligt och det är många som blir kvar för alltid i den frusna jorden uppe vid ryska gränsen.

Tonen i romanen kan stundvis kännas en aning överspänd, men så är ju också den tonåriga huvudpersonen själv en person uppeldad av politiska slagord och av hormonerna som bubblar i kroppen. En lite annorlunda "upp till bergen och ut på landsbygden"-skildring som fokuserar på kvinnoblivande snarare än politiskt förtryck och där huvudpersonens största läxa är att kärlek kan ta sig många olika uttryck och inte alltid är himlastormande och ren.

tisdag 18 februari 2020

Den vita räven


Det verkar som om räven ses som ett slags ”trickster” i alla kulturer, en listig rackare som är både beundransvärd och lite farlig. I Östasien är rävarna extra klipska och kan – efter långvariga studier och med hjälp av lite mänsklig essens – förvandla sig till människor, något jag har skrivit om tidigare. Det är den traditionen Chen Jiatong 陈佳同 utgår från i Den vita räven 《白狐迪拉与月亮宝石》, den första boken i en serie som nu är under översättning till engelska.

Dilah är en ung rävpojke som bor tillsammans med sina föräldrar någonstans i norra Finland. I närheten finns en människofamilj och trots att föräldrarna varnar honom för dem är Dilah fascinerad av människorna och funderar på hur det skulle vara att leva som de. Dilah har inga vänner, för familjen flyttar ständigt och verkar vara förföljd av andra rävar. Varför det är så har han ingen aning om. Trots det är Dilah en ganska trygg liten räv, ända tills den kväll då föräldrarna inte kommer hem. Först mitt i natten stapplar mamman in, blodig och svårt skadad. Fadern är död, skjuten av en jägare. Innan modern dör berättar hon om fjällrävarnas skyddshelgon Ulla, som har förmågan att förvandla rävar till människor, och talar om för honom var han kan hitta ett litet paket som kan leda honom till Ulla.

Paketet visar sig innehålla en fantastisk sten som Dilah ger namnet Månstenen. Jagad av en grupp blårävar som också är ute efter Ullas hemlighet beger sig Dilah söderut. Ensam kan han inte lista ut hur Månstenen ska användas eller hur han ska klara sig undan farorna han möter på vägen, men som tur skaffar han sig vänner på vägen: sälen Egbert, farfar Sköldpadda, vesslan Ankel, hästen Kassel och en kanin som heter Lilla Bönan. Han träffar goda människor, som ger honom mat, och onda, som skjuter efter honom. Och hela tiden vägleds han av Månstenen och dess magiska ljus. Berättelsen slutar med en riktig cliffhanger: Dilah, Ankel och Lilla bönan sitter inspärrade i en underjordisk håla och blårävarna har tagit Månstenen ifrån dem, när en vit ung rävflicka med lysande ögon uppenbarar sig i ingången till grottan …

Den vita räven är en spännande och rolig barnbok där den ena intensiva scenen följer på den andra. Tid och plats är flytande – att boken inleds i Finland känns inte underligt, men vad gör en havssköldpadda uppe vid Norra Ishavet? Att man i modern tid skulle stöta på onda skogshuggare som mördar fredliga människor när man har vandrat ett stycke söderut från finska Lappland känns kanske inte heller helt trovärdigt, men Den vita räven är en saga, så man ska inte fästa alltför stor vikt vid sånt. Bättre tänka att den utspelar sig i en alternativ version av vår värld. Själv hade jag mycket roligt åt djurens namn: Eggbert, Ulla, Jens och Carl, tex. Översättaren Jennifer Feeley har verkligen lycktas fånga humorn i berättelsen och gett djuren ett engelskt språk som lyfter fram deras personligheter. Jag skrattade lite extra åt finurliga uttryck som ”classical Animalese” – det mystiska språk som Månstenens instruktioner är skrivna på.

Författaren Chen Jiatong är ingenjör och har skrev böckerna om Dilah vid sidan om arbetet. Han är en stor Harry Potter-fan och arbetar nu på ytterligare en fantasyserie för barn. På kinesiska har serien om den vita räven sex delar och den andra boken i engelsk översättning kommer ut nästa år. Du kan läsa mer om honom i en intervju här.  De otroligt fina illustrationerna är skapade av Viola Wang, som är född i Kina men numera bor i London. Hon har en MA från Cambridge School of Art och du hittar hennes blogg här.

Jag skrev lite kort om Den vita räven / The White FoxChinese books for Young Readers också, och där kan man dessutom läsa en intervju med den engelska översättaren.