lördag 25 april 2015

Lägret

En grupp människor sitter fängslade på en enslig ö och tvingas tillverka tygblommor under uppsikt av en småsint föreståndare och en stum vakt. De är alla personer som av olika anledningar har blivit utstötta ur samhället – en politisk fånge, en korrupt politiker, en person som genomgått könskorrigering, en mentalpatient – och de sitter inte enbart i lägret för att arbeta. Köpta som djur av öns ägare, den mystiske kapten Kang, ska de också underhålla honom via de olika kameror som ständigt övervakar dem.

Xiaolian hamnar på ön när sjukhuset hon är intagen på stängs. Fast besluten att lämna lägret är hon beredd att riskera allt och även offra andra om hon är tvungen. Inför sina medfångar insisterar hon på att hon aldrig begick mordet som fick henne intagen på sjukhuset, men är det verkligen så säkert? Snart börjar Xiaolian tvivla till och med på sina egna minnen.

Ren Xiaowen (född 1978) är utbildad journalist och författare till två romaner och flera novellsamlingar. Lägret är hennes debutroman. En utförligare beskrivning av romanen hittar ni i ett tidigare blogginlägg. Här nedan kan ni läsa förordet till den kinesiska nyutgåvan av boken, som publicerades i januari 2015.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lägret var min första roman och jag skrev den för tolv år sedan. Det har gått så lång tid sedan dess att när jag öppnar mappen i datorn känns det som om jag läser en främmande text. 

Det första utkastet blev färdigt i maj 2002. Jag var 24 år då, hade tagit magisterexamen i journalistik och älskade litteratur och konst. Jag hade publicerat några dikter, några essäer och ett par noveller, men jag hade inga tankar på att bli författare. Den livsbana jag såg framför mig var att doktorera, stanna på universitetet och ägna mig åt forskning. 

Den första idén till Lägret kom från Michel Foucault. Jag vågar inte påstå att jag har studerat hans Vansinnets historia under den klassiska epoken särskilt ingående ur vare sig ett akademiskt eller idéhistoriskt perspektiv, men min kärlek till det verket gav mig istället en annan sorts inspiration. Jag började konstruera en berättelse om en galning. I mitt övermod ville jag ha med ledmotiven makt och motstånd, göra en omvärdering av den kinesiska moderna historien och en analys av samtidens kaos. 

Det tog några månader att bli klar med texten och ännu längre tid att revidera den. Under processens gång trodde jag mig få en glimt av skapandets mysterium. Jag följde inte längre de olika regler och begränsningar som jag först hade ställt upp för mig. Berättelsen utvecklades enligt sin egen inre logik och blev till sist en roman. I den fanns förvisso en grupp galningar, men också en ö och en flicka som höll på att bli vuxen. När jag nu läser om den märker jag att den är relativt genomarbetad och att jag lade ner stor möda på att konstruera en intrikat historia. Kanske är det den av mina texter som har den starkaste intrigen. 

När jag var färdig med Lägret hade jag insett att jag älskade att skriva, men jag var osäker på hur stark min kärlek var. Jag följde mina gamla planer och ansökte om att få doktorera, men till min förvåning antogs jag inte. Och när jag inte kunde forska ville jag inte längre ägna mig åt journalistik. Aldrig någonsin i mitt konventionella tjugoåriga liv hade jag ens vågat tänka på att bli författare – ett yrke som verkade tämligen utsiktslöst. 

Under sex långa år försökte jag få ut Lägret till läsarna. Men förlagen var försiktiga, de menade att jag först måste göra PR för mig själv, få läsarna att se mig och sedan boken. 

2008 publicerades Lägret till sist och jag lade den åt sidan och skrev en annan roman. Jag hade ingen aning om att den tunna lilla boken skulle dyka upp på hyllorna i ett svenskt bibliotek och att en översättare som hette Anna Gustafsson Chen skulle fastna för den. Och inte hade jag någon aning om att den sex år senare skulle ges ut på nytt i reviderad utgåva. För det får jag tacka min engagerade och noggranna redaktör, fröken Wang Jue, den begåvade designern Qing Song och Lijiangs bokförlag. Och så tackar jag min översättare Anna Gustafsson Chen och min svenska förläggare Chen Maiping. 

De verk jag har skrivit senare skiljer sig ganska mycket från Lägret. Som ung förlitade jag mig på begåvning och instinkt när jag skrev och jag undrar om jag skulle ha blivit avskräckt om jag hade vetat hur mycket erfarenhet och självövervinnelse som krävs för att bli en bra författare. Det hann jag aldrig fundera på. Jag är tacksam över den där blixten av inspiration i mörkret. Historien om de galna dök upp i mitt huvud som om någon hade kastat in den där. Förvirrad och okunnig tog jag mina första stapplande steg in på författarbanan och hela livet vändes upp och ner. 

Idag är jag författare på heltid och lyckligtvis är det inte lika tröstlöst som jag föreställde mig. Allt jag behöver göra är att stiga upp när väckarklockan ringer fem på morgonen och sedan se till att sitta på plats vid skrivbordet klockan sex för att ta itu med dagens tre timmar av skrivande. Det är mitt yrke, och jag har strikta tider för arbete och vila. Det är så jag måste ha det om jag ska kunna grubbla på små språkliga skillnader, väga olika meningskonstruktioner mot varandra och samtidigt fortsätta att förundras över världen och människorna. 

Det jag som öppnade ett tomt dokument och hastigt knackade ner ordet Lägret på första sidan kunde inte föreställa sig det lugn och det självförtroende jag har idag. Jag hoppas att jag fortfarande kan hitta den kvinnan i texten och säga till henne: ”Du! Ägna dig bara åt att skriva och oroa dig inte för livet. Var inte rädd. Lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren.”

torsdag 9 april 2015

Kulturkollo

Just det! Jag kanske skulle lägga upp en länk här också, till mitt inlägg på Kulturkollo för någon vecka sedan, om att översätta en kinesisk dikt. Jag försökte vara pedagogisk, men vet inte om jag lyckades särskild bra. Gör gärna egna översättningar av dikten och lägg upp i kommentarerna!

Som illustration får ni en bild av körsbärsblommor på Alishan, Taiwan. Den har inget med saken att göra, men fin är den.

onsdag 8 april 2015

Septembersol över mänskligt mörker och lidande

Ytterligare ett inlägg av min tillfällige gästbloggare, översättaren Pär Bergman.

I Zhang Weis genombrottsroman Det gamla fartyget (Gu chuan, 1987, översatt till svenska år 2013 av Anna Gustafsson Chen, Jinring Publishing House), håller sig författaren inom den breda episka berättatraditionen i Kina, dvs arbetar som en allvetande författare i Mao Duns och Ba Jins efterföljd och i stort kronologiskt skildrar vad som händer, låt vara med ett och annat perspektivbyte och stundom parallella skeenden. I den 1987-- januari 1992 i Jinan författade Septemberfabel (Jiuyu yuyan) är den episka tekniken delvis en annan, men koncentrationen på en by i Shandongprovinsen "mellan bergen och havet" och själva berättandets roll för författare och bybor uppvisar stora likheter mellan romanerna. Enligt baksidesreklamen har romanen i Kina prisats som en av de tio viktigaste kinesiska romanerna under 90-talet.

Det mesta i romanen tycks utspelas under den första halvan av 1900-talet, men romanen innehåller mycket få tidsmarkörer. En bybo, som snott med sig en röd fana hem, går under namnet Rödgardisten, och en av de äldsta huvudgestalterna drabbas av något slags återfall till kejsartidens slut och försöker anlägga en hårpiska. En klappsång från rödbaletten Shajiabang intoneras vid ett tillfälle och en utsocknes barfotaläkare yttrar sig någon gång. Ordförande Mao och kommunismen lyser dock helt med sin frånvaro på denna i sanning avskilda och gudsförgätna plats, dit ord som "kulturrevolution" och  - än mindre - "kultur" knappast ens nått.

Byn har inte ens något officiellt namn och kallas av andra på slätten blott "tingba", dvs. skällsordet för byborna som är ett slags slättens "tattare" eller paria, avkomma till utstötta, föraktade och förföljda luffare, som "fastnat" här mellan bergen och havet. Beteckningen är en namnlek med kinesiska tecken för "stopp" och ett dialektalt ord för "giftig fisk". Vandringsblodet finns emellertid kvar hos många och ger sig tillkänna flerfaldigt i romanen, men tingbaer vet att "hunger" är den kanske starkaste mänskliga drivkraften och att ingen kommer undan, och här på slätten finns det i bästa fall jams. Läsaren lär sig snabbt att "torkad jams bränner i magen", men jamsen kan ge goda skördar i september, en månad som ger namn åt en person och då många viktiga händelser i romanen inträffar, t.ex. att de två mest positivt skildrade flickorna då blir av med sin oskuld. Den manlige hvudperson som skildras allra mest - han som kom på att han var född under kejsartiden och ville anlägga hårpiska - ungkarlen Jinxiang, byns bäste historieberättare och "alla tingbaers tingba, ett djur på två ben utan skam eller respekt" företar en helvetisk dödsföraktande vandring under flera veckor för att komma över en pannkakslagg och därefter snabbare kunna producera de svarta majspannkakorna som hans dementa maka har receptet på.

Tingbaer är mycket speciella. "Folk där är inte som andra, de är hårda, som djur närmast", säger en barfotaläkare utifrån med kontakter i byn. "Alla sade att jag var tingba och att det var bättre att slänga en flicka i skitgropen än ge henne till mig", uttrycker väl vad omgivningen anser, och även tingbaer kan tala om hemorten som "den här stinkande lilla byn". Men ändå älskar de den. "Jag ska säga bror att om jag inte får känna röklukten från vår by en enda dag så står jag inte ut", säger "Gamle Luffaren", och den som blivit utstött kan längta sig fördärvad tillbaka. Trolöshet mot byn är den kanske värsta dödssynden. Detta trots att livet är exceptionellt hårt. Mat är lycka och äktenskapligt liv är fortplantning. Hustrumisshandel och svärdotterstortyr ingår i systemet och ses oftast som självklart även av dem som plågas. "Om man inte ska slå sin fru, vem ska man då slå?" frågar en, och en annan kan yttra t.ex. "Jag ska slå allt fettet ur dig, så behöver jag inte köpa olja till pannkakslaggen". "Bränn ihjäl mig med strykjärnet istället!" flämtar Lilla bönan. Barn kan kastas i brunnen om mat saknas och vuxna vid behov kastreras som djur. De djur som oftast figurerar och även vid ett par tillfällen agerar som människor är mullvadar och grävlingar. Hösten är både bondens och tiggarnas bästa tid. "Fråga mullvaden på åkern, han sjunger också höstens lov." Hästar och åsnor är djur man önskar sig bli i nästa liv, och den unga Ganying med de långa hästbenen väcker beundran och räknas till Tingbas tre märkvärdigheter tillsammans med de svarta pannkakorna och Rödgardistens hemmagjorda vin.

Av allt detta och mycket mer därtill skapar Zhang Wei en märklig brygd, som tillsammantaget på sätt och vis återger byns "själ". De viktiga gestalterna vandrar ut och in i de olika kapitlen, och man kan förvisso här tala om ett polyfont romanbygge. Stundom blir det ett slags häxbrygd, och det är för en västerländsk läsare lätt att förstå att kritiker dragit paralleller till Faulkners sydstatsromaner och - i än högre grad - till den magiska realismen, men författaren avvisar denna påstådda påverkan och betonar att han syslar med enbart realism. Det magiska i romanen blir särskilt starkt i avdelningen "Bittra minnen", där berättelserna om Unge herrn och Herrns mamma (Urmodern kallar hon sig) blandar häxkonst och skrönor med klasskamp och klasshat på ett ovanligt sätt, vilket får läsaren att förstå att avståndet mellan hat och kärlek kan vara mycket kort. "Förlåtelse" får dock aldrig förekomma. "Godsägarens bröd är bondens död", låter det, såsom i många kinesiska romaner, men godsägarens tillvaro blir i skrönorna om Unge herrn både fantasifullt komplex och nyanserad.

Romanens trettio kapitel är uppdelade under sju rubriker med teman som "Bittra minnen", "Svarta pannkakor" och "Längtan till byn", och läsaren sugs in i byn, vars undergång omtalas redan i romanstartens avdelning "Den dunkla natten". Gruvan tar över och både byns stigar och mullvadarnas gångar ersätts av gruvans underjordiska gångar i vad som vida mer liknar ett "normalt" helvete än tingbaernas liv ovan jord. Läsaren minns med vemod romanens stundom dementa och perversa gestalter med tilltalsnamn som Storfot Bredaxlad, Oxpåle, Bara senor och Glädjeverk och kan inte annat än beundra flera av dem för att de över huvud uthärdar. Mottot för romanen lyder: "De gamlas berättelser, så finstämda och rörande ... " Förvisso ibland, men än oftare så grymma och omänskliga, tycker nog läsaren. När Keats berömda ord i något förvanskad form - "A thing of Beauty is a thing (sic) forever" - figurerar i romanen, förvisso sent och i hvuudet på en ingenjör i gruvbyn, blir läsaren  - åtminstone jag - chockerad. Något mer avlägset från tingbaernas liv än estetiskt njutande och finkultur är svårt att tänka sig.

Mycket estetiskt tilltalande är däremot den språkdräkt romanen fått i sinologen Lennart Lundbergs översättning både vad gäller en färgsprakande höstnatur och en mörk mänsklig tillvaro.

Pär Bergman

tisdag 31 mars 2015

Glasnudeltillverkning med förhinder - eller med generatorer?

Jag brukar nästan alltid skriva själv här på bloggen, men nu har jag faktiskt äran att ha en gästbloggare på besök. Det är ingen annan än Pär Bergman, översättare av Cao Xueqins Drömmar om röda gemak, som har skrivit recensioner av två romaner av Zhang Wei och som nu låter mig publicera dem. Det är jag mycket glad för! 

Här kommer den första!

Glasnudeltillverkning med förhinder - eller med generatorer?
Ett universellt problem på lokal nivå

Den i Kina välkände Shandongförfattaren Zhang Weis (f. år 1956) genombrottsroman Det gamla fartyget (Gu chuan) publicerades i Kina 1987 och finns nu sedan 2013 i svensk språkdräkt av Anna Gustafsson Chen (Jinring Pbulishing House). Det tog - enligt baksidestexten - 28 år för författaren att fullborda den drygt 500 sidor långa romanen, och författaren har i hemlandet tilldelats flera utmärkelser, bl.a. det kanske främsta litterära priset, Mao Dun-priset, för en vida längre roman (fyra miljoner tecken) år 2011. Jinring Publishing House har också publicerat Zhang Weis Septemberfabel i översättning av Lennart Lundberg (2014).

Det gamla fartyget är en modern 1900-talsroman i den stora klassiska kinesiska episka berättartraditionen med en oftast allvetande berättare, tidigare under 1900-talet företrädd av författare som Ba Jin och den nyss nämnde Mao Dun. Det är fråga om en väldigt släktkrönika, där klanen Sui i tre generationer spelar huvudrollerna. Det hela utspelas med få undantag i Shandong-köpingen Wali, och romanens symboliska titel anspelar på ett påträffat fartygsvrak från köpingens storhetstid vid Luqin-floden, som senare slammat igen, vilket fått fabrikerna att förfalla. Köpingen blir berövad fartygsresterna som placeras på ett museum i närmaste provinsstad. En hemvändande lätt galen sjöbuss i andra generationen av Sui-släkten fantiserar och fabulerar inför häpna ortsbor om den berömde Ming-amiralen Zheng He, och många snabba sidoblickar ges till Kejsardömet ända från Qi-riket för ca 2500 år sedan.

Men det är släkt- och lokalhistorien som helt dominerar, och mycket kretsar kring Walis tidigare berömde tillverkning av glasnudlarna "Vita drakens nudlar" och maktkampen om nudelkvarnarna mellan Sui-, Zhao- och Li-klanerna. Huvudpersonerna i Sui-släktens tredje led, som ägnas mest utrymme, är Baopu och Jiansu, två markbundna men mycket olika brorsöner till den hemvändande sjöbussen, och deras syster.

Baopu verkar länge helt ha givit upp kampen, där han sitter i en av de fallfärdiga gamla nudelkvarnarna, men den yngre Jiansu är till en början revanschsugen på Zhao-släkten som sköter - eller kanske snarare - missköter det hela. Representanter för Li-släkten står i hög grad för nytänkande och mekanisering och släktens "Galenpanna" försöker förstå avancerad modern teknik såväl som kapprustningen mellan USA och Sovjet. Gammal kinesisk filosofi, mest från mästaren Lao och daoister, blandas i romanen med tankar kring Det kommunistiska manifestet och annat modernare tankegods. Nog får den Kinaintresserade läsaren många överraskande inblickar i sociala förhållanden på det lokala planet och i kinesiskt tankegods över huvud.

Zhang Wei drar sig inte för att skildra fruktansvärda grymheter och missförhållanden på lokalplanet under såväl tidig maoism som under Kulturrevolutionens fraktionsstrider, och läsaren får lätt intrycket att det vilar något slags förbannelse över ort och invånare, som förutom av politiska och andra människor orsakade katastrofer drabbas av naturkatastrofer som jordbävning, av epidemier och allsköns elände.

Vad som händer i romanslutet skall ej här avslöjas, men något slags optimism finns där, bl.a. i den underjordiska kanal som ett geologiskt arbetslag upptäckt. Kanske finns här en ljusning för köpingen vid den igenslammade floden, och kanske kan generatorer och mekanisering av diverse arbetsprocesser i nudelproduktionen åter göra Vita drakens nudlar ekonomiskt gångbara.

Det gamla fartyet är i sanning en märklig roman som måste ha ställ den för bl.a. Mo Yan-översättningar prisade överättaren inför många hart när olösliga problem, vilka hon av översättningen att döma lyckats bemästra lysande. Romanen blir lättläst och får ofta läsaren att fundera. En och annan korrekturmiss må ursäktas i detta väldiga romanbygge.

Pär Bergman

Ett tidigare kort inlägg om Det gamla fartyget hittar du här.

fredag 20 mars 2015

En handelsman i blod - the movie

Det har gjorts film av Yu Huas En handelsman i blod - i Korea. Jag har bara sett trailern, som verkar lite väl humoristisk (romanen är ju faktiskt en riktigt sorglig och allvarsam historia), men vem vet, den kan ju vara sevärd ändå. Och det är svårt att tänka sig att det skulle kunna bli värre än den hemska filmversionen av Jia Pingwas Lyckan häromåret. Hu ...

I Kina vill man inte vara sämre och enligt medierna pågår nu en kinesisk filmatisering av romanen.

onsdag 18 mars 2015

Yngel

Nu är äntligen Mo Yans Yngel ute i handeln! På kinesiska heter den ju snarare Grodor, men kopplingen mellan grodor och spädbarn (wa och wa) blir tydligare med den nya svenska titeln. Tack till YuSie som hjälpte till att spåna fram den!

Så här presenteras romanen på nätet:

Hjärtat Wan har ägnat hela sitt liv åt att förlösa barn. Hela tio tusen har det blivit, hävdar hon själv. Hennes brorson som är pjäsförfattare bestämmer sig för att skriva om hennes liv. Från 1950-talet fram till nutid tar han oss med på en resa med Kinas samtidshistoria som kuliss, och med den omdiskuterade ettbarnspolitiken som tema. Hjärtat Wan -- en blandning av ängel och demon, lika fascinerande som skräckinjagande -- prisas i sin ungdom för sina färdigheter som barnmorska. När hennes fästman visar sig vara en avhoppare bestämmer hon sig dock för att visa lojalitet mot partiet genom att strikt driva igenom dess befolkningspolitik. Med tiden hinner hon även med två tusen aborter, otaliga tvångssteriliseringar och en mängd utredningar om olagliga graviditeter.

Yngel är en både upplysande och förkrossande roman, en stundtals blodig och våldsam skildring av en praktik som orsakat mycket lidande och lett till ett stort överskott av män, samt till prostitution, kidnappningar och tvångsaborter. Mo Yan berättar historien med mörk humor, som vanligt med människorna på landsbygden i förgrunden, och väjer inte för hur det fula och vackra kan blandas samman.

Vill man läsa ett smakprov ur boken så kan man göra det på Smakprov.se
Jag har också skrivit om den tidigare och även då bjudit på ett oredigerat smakprov.

torsdag 26 februari 2015

Vår familj

Undrar varför det alltid är så mycket svårare att skriva om en bok man verkligen tycker om än om en som man inte gillar? Det är så lätt att kritisera och klanka ner på något, men inte att hitta de rätta orden för att beskriva det som är bra. Den här boken har det följaktligen tagit mig ett bra tag att ”recensera”, men nu ska det bli av.

Huvudpersonen i Yan Ges 颜歌 roman Vår familj 《我们家》 heter Xue Shengqiang. Han är snart femtio och chef för en fabrik som tillverkar doubanjiang, ett slags stark chilipepparsås som är mycket typisk för Sichuanprovinsen, där boken också utspelar sig. Xue Shengqiang – som i boken genomgående kallas pappa, eftersom historien berättas av hans dotter Xingxing – är något av familjens stöttepelare. Det är han som drar in pengarna, det är han som tar hand om sin gamla mor, det är han som känner varenda kotte och bemöts med respekt av alla i den lilla staden. Det är också han som är mannen man inte skulle vilja vara gift med, för han festar, super och är otrogen stup i ett, och när han blir på dåligt humör skäller han ut personalen på fabriken, särskilt den söta sekreteraren som är så gullig när hon gråter. Sin senaste älskarinna, en betydligt yngre kvinna som han har varit ihop med ett bra tag, har han installerat i en lägenhet i samma hus som sin mor, vilket ska visa sig vara både bra och pinsamt när han mitt i kärleksakten får en hjärtinfarkt och älskarinnan tvingas knacka på hos den gamla damen för att be om hjälp.

Nej, Xue Shengqiang är inte precis mannen i ens drömmar. Men hans tålmodiga fru står ändå ut med honom, kanske för att hon själv en gång var otrogen. DET glömmer Xue Shengqiang aldrig.

Det som får saker att börja röra på sig är inte hjärtinfarkten, utan gamla farmors födelsedag. Åttio år ska hon bli och det är klart att familjen måste ställa till med kalas. Xue Shengqiang känner sig kallad att arrangera det hela, men så dyker plötsligt hans storebror upp på scenen. Till skillnad från den ganska okultiverade och ruffiga Shengqiang är storebror professor i litteraturvetenskap och en mycket belevad man. Han har inte varit hemma på flera år och när han nu dimper ner i familjen uppstår med ens enorma spänningar. När Shengqiangs storasyster dessutom också kommer på besök blir allt bara värre. I takt med att födelsedagen närmar sig ökar påfrestningarna och snart känns det som om en urladdning är oundviklig. Men det döljer sig mer bakom de olika motsättningarna än man först tror och de olika familjemedlemmarna kommer alla att få omvärdera både sig själva och varandra innan festen är över.

Det är rätt sällan jag läser kinesiska romaner som jag inte vill lägga ifrån mig, men Vår familj var en sådan bok. Själva berättelsen är egentligen ganska enkel, även om den innehåller en del rätt intressanta svängar och överraskningar – det som gör den bra är språket och sättet författaren levandegör de människor hon skriver om, särskilt Xue Shengqiang. Dialogen är mycket naturlig; det är som om man själv satt med vid bordet när Xue Shengqiang och hans vänner är ute på krogen och super. Yan Ge har lagt in en hel del sichuanesiska ord och uttryck i texten, men det är ändå inte svårt att hänga med och hon har alla små ljud och onomatopoetiska uttryck – de där små wa och wo och ai och yo som kineser fyller ut sitt tal med – på precis rätt plats. Beskrivningarna av huvudpersonernas liv är också underbart satirisk. Ta till exempel den här beskrivningen av mamma Anqis hårda arbete i offentlig tjänst:

Hon släntrade in vid tiotiden på förmiddagen, bryggde sig en kopp te, slog sig ner vid skrivbordet, stickade litet, knaprade pumpafrön, läste en stund i en roman och kollade kanske på internet om hon hade lust, eller så pratade hon om vardagsbekymmer och storpolitik med sina arbetskamrater […] Klockan tolv började det kurra i magen och då gick hon till matsalen och åt lunch. Lunchen kostade fem yuan och då fick man två kötträtter, tre grönsaksrätter och en soppa; det var ingen brist på kyckling anka, fisk eller kött, och ibland kunde det hända att de fick några färska delikatesser från floden. När hon hade ätit kunde hon bara lämna skålen och pinnarna på bordet för det var naturligtvis någon annan som plockade undan. Sedan gick hon kanske ut på stan och promenerade en stund, provade ett par skor, tog sig en tupplur på skinnsoffan i fackföreningslokalen, och någon gång mellan två och tre ungefär var hon tillbaka på kontoret där hon fördrev en timme eller så innan hon gick hem.

Yan Ge är en ganska ung författare – hon är född 1984 – och hon är dessutom kvinna, så när romanen kom ut var det många kritiker som förvånades över att hon 1) valde att skriva ur en medelålders mans perspektiv 2) lyckades göra honom så verklig och dessutom sympatisk. För det är verkligen så: trots att Xue Shengqiang rent objektivt är en skitstövel så känner man efter ett tag stark sympati för honom. Man kanske inte gillar det han gör, men man förstår honom och förstår vilka känslor och erfarenheter som driver honom.

Själv har Yan Ge i olika intervjuer berättat om hur svårt hon tyckte att det var att debutera som författare vid 17 års ålder, just för att kvinnorollen kändes så begränsande. Som kvinnlig författare förväntades hon vara vacker och sälja sina böcker med snygga fotografier. Eftersom hon till en början dessutom skrev böcker som framförallt uppskattades av unga vuxna var det ännu svårare för henne att bli tagen på allvar av kritikerna. När hon beslutade sig för att skriva en roman riktad till vuxna och med en medelålders man som huvudperson var det ett sätt att bryta mot det som förväntades av henne. Det lyckades hon bra med.