tisdag 18 februari 2020

Den vita räven


Det verkar som om räven ses som ett slags ”trickster” i alla kulturer, en listig rackare som är både beundransvärd och lite farlig. I Östasien är rävarna extra klipska och kan – efter långvariga studier och med hjälp av lite mänsklig essens – förvandla sig till människor, något jag har skrivit om tidigare. Det är den traditionen Chen Jiatong 陈佳同 utgår från i Den vita räven 《白狐迪拉与月亮宝石》, den första boken i en serie som nu är under översättning till engelska.

Dilah är en ung rävpojke som bor tillsammans med sina föräldrar någonstans i norra Finland. I närheten finns en människofamilj och trots att föräldrarna varnar honom för dem är Dilah fascinerad av människorna och funderar på hur det skulle vara att leva som de. Dilah har inga vänner, för familjen flyttar ständigt och verkar vara förföljd av andra rävar. Varför det är så har han ingen aning om. Trots det är Dilah en ganska trygg liten räv, ända tills den kväll då föräldrarna inte kommer hem. Först mitt i natten stapplar mamman in, blodig och svårt skadad. Fadern är död, skjuten av en jägare. Innan modern dör berättar hon om fjällrävarnas skyddshelgon Ulla, som har förmågan att förvandla rävar till människor, och talar om för honom var han kan hitta ett litet paket som kan leda honom till Ulla.

Paketet visar sig innehålla en fantastisk sten som Dilah ger namnet Månstenen. Jagad av en grupp blårävar som också är ute efter Ullas hemlighet beger sig Dilah söderut. Ensam kan han inte lista ut hur Månstenen ska användas eller hur han ska klara sig undan farorna han möter på vägen, men som tur skaffar han sig vänner på vägen: sälen Egbert, farfar Sköldpadda, vesslan Ankel, hästen Kassel och en kanin som heter Lilla Bönan. Han träffar goda människor, som ger honom mat, och onda, som skjuter efter honom. Och hela tiden vägleds han av Månstenen och dess magiska ljus. Berättelsen slutar med en riktig cliffhanger: Dilah, Ankel och Lilla bönan sitter inspärrade i en underjordisk håla och blårävarna har tagit Månstenen ifrån dem, när en vit ung rävflicka med lysande ögon uppenbarar sig i ingången till grottan …

Den vita räven är en spännande och rolig barnbok där den ena intensiva scenen följer på den andra. Tid och plats är flytande – att boken inleds i Finland känns inte underligt, men vad gör en havssköldpadda uppe vid Norra Ishavet? Att man i modern tid skulle stöta på onda skogshuggare som mördar fredliga människor när man har vandrat ett stycke söderut från finska Lappland känns kanske inte heller helt trovärdigt, men Den vita räven är en saga, så man ska inte fästa alltför stor vikt vid sånt. Bättre tänka att den utspelar sig i en alternativ version av vår värld. Själv hade jag mycket roligt åt djurens namn: Eggbert, Ulla, Jens och Carl, tex. Översättaren Jennifer Feeley har verkligen lycktas fånga humorn i berättelsen och gett djuren ett engelskt språk som lyfter fram deras personligheter. Jag skrattade lite extra åt finurliga uttryck som ”classical Animalese” – det mystiska språk som Månstenens instruktioner är skrivna på.

Författaren Chen Jiatong är ingenjör och har skrev böckerna om Dilah vid sidan om arbetet. Han är en stor Harry Potter-fan och arbetar nu på ytterligare en fantasyserie för barn. På kinesiska har serien om den vita räven sex delar och den andra boken i engelsk översättning kommer ut nästa år. Du kan läsa mer om honom i en intervju här.  De otroligt fina illustrationerna är skapade av Viola Wang, som är född i Kina men numera bor i London. Hon har en MA från Cambridge School of Art och du hittar hennes blogg här.

Jag skrev lite kort om Den vita räven / The White FoxChinese books for Young Readers också, och där kan man dessutom läsa en intervju med den engelska översättaren.

tisdag 31 december 2019

Bästa skönlitterära prosan i Kina 2019

Årets lista, alltså. Skönlitterär prosa (eftersom jag aldrig ser några sammanställningar av bästa diktsamlingarna) utgiven i Folkrepubliken Kina. I år var listorna jag tittade på mycket spretigare än tidigare år och det verkade inte vara lika stor samstämmighet bland kritikerna om vilka verk som var årets bästa. Vissa böcker stod ändå ut lite extra, framförallt Alais Bland molnen, Ge Feis Månen över det övergivna templet och Zhou Kais Mossa. Det var också betydligt färre kvinnliga författare på listorna. Förra året diskuterades en hel rad romaner och novellsamlingar av kvinnliga författare i olika åldrar, men i år är det mer tunnsått. Nå, här kommer i alla fall en lista på de nio verk som jag har sett mest av i de sammanställningar jag har hittat, i bokstavsordning (enligt författarens efternamn/pseudonym):

  • Alai 阿来, Yun zhong ji / Bland molnen 《云中记》
  • Ge Fei 格非, Yue luo huang si /Månen över det övergivna templet 《月落荒寺》
  • Jiang Yun 蒋韵, Ni hao, Anna / God dag, Anna  《你好,安娜》
  • Mai Jia 麦家, Rensheng hai hai / Livet är så stort, så stort  《人生海海》
  • Ren Xiaowen, Fu sheng ershiyi zhang / Tjugoen porträtt《浮生二十一章》
  • Shuang Xuetao 双雪涛, Lieren /Jägare 《猎人》
  • Zhang Xiu 张羞, E / Gås 《鹅》
  • Zheng Xiaolü 郑小驴, Qu Dongting / Till Dongting 《去洞庭》
  • Zhou Kai 周凯, Tai / Mossa《苔》  

fredag 20 december 2019

Dikt om den retirerande historien

1
vågorna skrubbas blanka                         vackra som hjälmar                      sköldar
bukten liknar en kantrad skyskrapa                              störta samman
stig och sjunk i mörkret     den neonupplysta stranden på andra sidan
böljar lätt                            hägringen omfamnar oss och böljar
en mås med rödfärgade fjädrar simmar mot oss
en miljon glasfasader skrubbas blanka                         ger oss en spegelbild av historien

2
än en gång        faller vi ner på en död plats
trär en snara på en alldeles vanlig morgon
trettio år gamla blodiga kläder                och springande kroppar
har bytts mot en vind från havet             mörk gas skymmer sikten åt alla håll
en gata har ingen början                          bara otaliga maskerade slut
fall omkull                          vem har inte upplevt livets splittring i ordet ”öde”?

3
varje människa är en vägspärr                en barriär
som grymt spärrar vägen för sig själv     lider en skada inte värd att lida
uthärdar en outhärdlig smärta                räds               den fyllda vattenslangen
som sprutar ut ett blåfärgat                     regn man inte kan fly
det finns alltid svullna torg                     som liknar fuktiga plantskolor
i dödens åtrå frodas ruttet kött

4
än en gång                          det stora havets konvexa lins av tårar
gråter vår gråt                    de som accepterar sitt öde                       känner igen det
vindens och regnets onomatopoesi                      upprepar en smattrande förgörelse
hjärtat           trycker sig mot väggen när det vaknar på morgonen och dör gång på gång
mörkret som kämpar på samma plats      är så exceptionellt omsorgsfullt
att fly och att jaga är samma rörelse

5
ni har historielektioner
                      vi har utraderad tid
ni visar upp skelettens stjärnbilder
                      vi gräver ut våra ögon och ansluter oss till skuggorna
era dryckeskärl av brons stoltserar med människokroppar
                      vårt blod har redan mognat till estetik

6
vad ser ögonglobens vattenblåsa först när den har genomborrats och sprängts?
i vilken riktning körs en hamn som fyllts av stinkande död fisk?
är det inte absurt att åldras i en tid som vissnar och rör sig bakåt?
vem är det ubåten Mandelsjtam har kommit för att hämta när den dyker upp ur vattnet?
hur ska taggtråd kunna hindra hjärtats finpolerade förbannelser?
kan en usel dikt                  innehålla en ännu uslare verklighet?

7
glasravinen svämmar över av mångfärgat vatten
tyst och svallande               slår det mot stränderna
glashimlen liknar ett stycke oupphörligt upp- och nervänt fastland
det mångfärgade regn som vräker ner           smälter söderns snö
blankt glas                          i spegelbilden går alla gathörn baklänges in
i gravens döda hörn           slår ut i mångfärgade svampar

8
ett barn övergivet av tiden
vet inte om det är vatten eller glas
iskallt svepande ljusstrålar                       förmedlar tomrummets fasta form
på gravplatsen som har anlagts vid berget är min gravsten fuktig
mitt namn kryper just nu                         fuktigt och levande upp
mot en likgiltig och övergiven perfekt höjd

9
oceanens obygd i alla riktningar
nyper fast en ö där människor bor          strupens blå
det gamla såret                   får midnattstimmen som låtsas vara lugn att slamma igen
skräcken behöver detta hörn                   mörkret
är bättre ju tätare det blir                         den som sväller i saltvatten flyr undan en fråga
vilken tidsålder                                        vems skam

10
föreställ dig ett ansikte i utkanten av människohavet                        som en liten strand
reser det sig vackert           hand i hand med dottern
bevittnar förskräckt den vilsegångna historien
så många påkar driver just nu tidens boskap in i fållan
den ansiktslösa hopen kämpar                stampar på samma smutsfläck
får dig att framträda i kontrast                ett sönderrivet papper som fladdrar ensamt

11
hur långt kan vi backa?     
asfalten spricker under fötterna              det bläcksvarta havsvatten som väller fram
rinner ner i oss som vi rinner ner i
det neonvattenfall som spökena plötsligt vred igång
en terrakottasoldat insisterade på att knäböja              såg tvåtusen år in i framtiden
bågen och pilarna i hans hand har redan upplösts

12
glasgravstenarna glittrar i vågsvallet                            förgängelsen eskorterar dem
ännu en domedag har försvunnit            glöm den i förtid
skummets jag sipprar in i skummets andre                  torka bort det utan smärta
poesin           en rostig färja                     skapa den av hjärtans lust
det framruttnade skelettet marscherar    det saknas aldrig helgdagar som firar det
oceanens testamente rullar vid dess sida               men ingen läser det någonsin


Yang Lian 杨炼

tisdag 10 december 2019

Julklappstips

Eftersom jag ju ändå har kvar den här sorgligt eftersatta bloggen så kan jag ju passa på att tipsa om två romaner som jag själv har översatt och som faktiskt skulle kunna bli riktigt bra julklappar.

Den första är Eileen Changs 张爱玲 (dvs Zhang Ailings) Ett halvt liv av kärlek《半生缘》, en roman som förlaget Atlantis beskriver på följande sätt:

Manzhen är en ung arbetare på en fabrik i 1930-talets Shanghai. Där möter hon Shijun, sonen till en välbärgad köpman. Trots familjernas motstånd blir de förälskade och börjar drömma om ett liv tillsammans. Men så tvingar omständigheter dem isär. Efter flera års separation återförenas de, men håller deras kärlek fortfarande?
Ett halvt liv av kärlek är en ömsint och gripande roman om kärlek med förhinder. Den ger också en fascinerande inblick i kinesiskt vardagsliv under 1900-talets första hälft, framför allt för kvinnor. Här finns det totala beroendet av män, det ständiga hotet om våld, ofriheten och kraven från familjen som gör det omöjligt att själv bestämma över sitt eget liv. 

Jag skulle nog vilja tillägga att romanen faktiskt också lyfter fram männens situation och hur de lider av systemet. Anledningen till att Manzhen och Shijun skjuter på sitt bröllop är att en man förväntas försörja hela sin familj, och då inte bara kärnfamiljen. Om Manzhen och Shijun gifter sig får han inte bara ekonomiskt ansvar för henne och deras eventuella barn, han ska också försörja sin egen mor, sin svägerska och brorson, Manzhens mor och farmor, samt hennes yngre syskon (som är tre eller fyra stycken, jag minns inte riktigt). Det går ju inte, inte på den lön han har. Därför vill Manzhen att de väntar tills hennes äldste lillebror blir tillräckligt gammal för att börja arbeta - då är det nämligen han som tar över ansvaret för mor, farmor och yngre syskon.

Ett halv liv av kärlek är en ganska lågmäld historia och därför blir de enstaka våldsinslagen så extra drabbande och tydliga. En sorglig berättelse, som det mesta jag översätter, men mycket läsvärd och en modern klassiker.

Bok nummer två är Avspärrningen 《封锁》av Xiao Bai 小白. Den har jag skrivit om tidigare - följ den här länken så kan ni läsa mer om den. Det är lite synd att många av referenserna i boken inte kommer att uppfattas av den genomsnittliga svenska läsaren, men jag tror nog att man får en bra läsupplevelse ändå. En spännande spionthriller som inte är lika lång som många av de tegelstenar jag brukar översätta. Så här skriver förlaget (Nirstedt/litteratur) om den:

Shanghai 1940, under den japanska ockupationen. I en laglös stad rör sig utländska affärsmän och diplomater, agenter och dubbelagenter, landsförrädare och patrioter sida vid sida. Medlöparen herr Ding dödas i ett sprängattentat, och japanska agenter spärrar av huset för att hitta förövaren. Ingen undgår misstanke, varken herr Dings eget följe eller människor som av en slump har befunnit sig i explosionens närhet. En författare som förhörs av de japanska officerarna berättar om en främmande kvinna han mött i trapphuset vid tiden för attentatet. Men hans historia har stora likheter med en följetong som han nyligen publicerat i boulevardpressen.

Avspärrningen är en hård, koncentrerad noir-berättelse om avspärrningar i verklig och symbolisk bemärkelse. Ett spel med lögner och halvsanningar inom och på trots mot det slutna rummets och agentromanens ramar. 

Avspärrningen har ett efterord av Viola Bao.

tisdag 3 december 2019

Årets böcker 2019

Då var det dags igen! Vilka skön- och facklitterära böcker har översatts från kinesiska till svenska i år? Som vanligt är det framför allt ChinLit och Wanzhi som står för utgivningen, men även några andra förlag finns med på listan. Och så har det förstås kommit ytterligare en utgåva av Krigskonsten ...

Men visst är de många, årets böcker? Jag har inte ens hunnit läsa alla, och det är faktiskt något att glädja sig över.

Böcker för vuxna 2019


Böcker för barn 2019