söndag 24 januari 2016

Poet, konkubin, kurtisan, nunna - och mördare?

Hon blev inte äldre än tjugofyra, 800-talspoeten Yu Xuanji 鱼玄机. Under sitt korta liv hann hon vara bihustru åt en rik man och eventuellt för en tid försörja sig som kurtisan för att därefter bli nunna i ett daoistiskt tempel. Enligt en variant av hennes livshistoria avrättades hon sedan för dråp, efter att ha misshandlat en av klostrets noviser till döds - men att den delen av berättelsen skulle vara sann är inte säkert.

Förhoppningsvis inte, för Yu Xuanji är en så pass intressant person att man helst inte vill att hon ska ha gjort något sånt. Att en kvinna utan någon högre ställning i det kinesiska samhället skrev så utomordentlig poesi att den har bevarats till eftervärlden är mycket ovanligt, till och med för den ändå förhållandevis kvinnovänliga Tang-dynastin. Jag har full förståelse för att Yu i en av sina dikter - som beskriver hur hon besöker Chongzhen-templet och läser igenom listan där tentamensresultaten för de (naturligtvis) manliga studenterna har anslagits - säger: "Jag avskyr att min sidenklänning är i vägen för mitt diktande, uppgiven lyfter jag blicken och studerar listan över deltagarna i provet".

Yu Xuanji och hennes öde presenteras mycket fint i boken The Clouds Float North, av David Young och Jiann I. Linn, en bok som också innehåller översättningar av alla de fyrtionio dikter ur Yus produktion som finns bevarade, tillsammans med parallelltext på kinesiska. Jag är inte helt förtjust i den senare delen av boken eftersom översättarna tar sig lite väl stora friheter i sina tolkningar. I nästan varje dikt lägger de till mycket som egentligen inte står där och som är deras egna antaganden eller onödiga förklaringar: när Yu till exempel skriver "förväntansfull ser jag mig flera gånger om" översätts det med "as I leave I keep turning around hoping to find he's come back", och en dikt som har titeln 《遣怀》, ett uttryck som syftar på att någon ger utlopp för sina känslor, ofta med en vemodig och nostalgisk ton, döps om till "Curing Yourself When Lovesick". Det är väl i och för sig möjligt att det var det Yu försökte göra, men det är en väldigt vidlyftig tolkning av både titeln och dikten.

Nu är det ju i och för sig notoriskt svårt att översätta gammal kinesisk poesi på ett bra sätt, inte minst för att den är så korthuggen. Dikten 《遣怀》 består till exempel av sexton rader med bara fem stavelser per rad, vilket ju inte är någonting alls, särskilt om man måste foga sig efter en annans ursprungstext och inte kan knåpa ihop något vikingamässigt kargt som "fä dör, fränder dör" och så vidare. Å andra sidan är det väl därför det är så roligt att ändå försöka.

Så här kommer mitt försök till en översättning av just den dikten. Jag har valt att översätta i presens, men eftersom tempus inte framgår kanske texten egentligen är en tillbakablick på något som en gång var. Versmåttet stämmer förstås inte alls med originalet, men dikten har i alla fall något slags rytm och dessutom rim (om än lite haltande ibland).

Obunden, inget som du måste göra 
Du vandrar fritt och går din egen väg 

När månen bryter genom molnen över floden 
Gör loss förtöjningen och driv iväg 

Spela på cittra i ett tempel från det forna Liang 
Läs dikter högt i Yu Liangs paviljong 

Betrakta bambudungen som din bästa vän 
Slå följe med ett klipputsprång 

Sparven och svalan är det dyraste du vet 
Guld, silver, framgång inget du begär 

Fyll bägaren med vårens gröna vin 
Studera stilla månen genom fönstret där 

Ta vägen runt Det klara vattnets damm
Släpp ut ditt hår och spegla dig i den 

Gå sen och lägg dig omgiven av böcker 
Och vakna bakfull nästa dag igen 

Hur som helst är The Clouds Float North värd att läsa för den fina inledande biografin. Det finns dessutom minst två romaner på engelska som i fiktiv form skildrar Yus öde eller åtminstone låter henne figurera i handlingen: Passing Under Heaven av Justin Hill och When Fox is a Thousand av Larissa Lai. Jag har inte läst någon av dem, så om de är bra eller inte får ni ta reda på själva.

onsdag 20 januari 2016

Intervju med herr O

En av mina favoriter, den singaporianske författaren O Thiam Chin, har vunnit ett nytt, stort litteraturpris, Epigram Books Fiction Prize, för sin ännu ej publicerade roman The Infinite Sea. När Tranan gav ut novellsamlingen Aldrig bättre för några år sedan var det flera recensenter som efterfrågade en roman av O, och nu kommer den alltså. Under tiden har han förstås hunnit skriva fler noveller, som också är mycket bra. Klicka gärna på hans namntagg i slutet av inlägget, så kan du se en recension av Love, or something like love.

Nättidskriften We Are A Website gjorde nyligen en intervju med O, där han berättar om priset, romanen och sitt skrivande i övrigt. Läs den! Han är en mycket bra författare och jag ser fram emot The Infinite Sea.


måndag 4 januari 2016

Onda sinnen


Den här julhelgen var jag en riktigt flitig läsare och klämde i mig hela tre kinesiska thrillers, som jag av en slump hittade i engelsk översättning på Amazon. Jag kände inte till författaren men tyckte att de verkade rätt spännande. Det var de. Men jag var ändå inte helt imponerad.

Författaren, Lei Mi 雷米, undervisar i kriminalpsykologi vid en polishögskola i Kina och har skrivit en rad thrillers och polisromaner. De tre som har översatts till engelska ingår i en serie på hittills fem delar med ett namn - 《心理罪》 - som kanske kan översättas “Psykologiska brott”, “Hjärtats synder” eller något liknande. På engelska kallas den kort och gott “Fang Mu Eastern Crimes Series”.

Den första boken i den engelska serien (den allra första delen i den kinesiska serien är inte översatt) heter Profiler 《画像》. Här får vi möta Fang Mu, som är student vid universitetet i staden C, där han ska ta någon form av examen i just kriminalpsykologi. Han är en ganska tystlåten och tillbakadragen ung man, som plågas av minnen från en fruktansvärd händelse som han var med om på sin tidigare studieort, där flera av hans kamrater och flickan som han var förälskad i mördades av en annan student. Jag gissar att det är detta den icke-översatta romanen Den sjunde läsaren 《第七个读者》handlar om.

Profiler börjar med en bra prolog där Lei Mi omedelbart lyckas med att försätta läsaren i en obehaglig stämning genom att beskriva hur Fang Mu drömmer mardrömmar om det som hände och ägnar dagarna åt att studera blodiga brott. Tyvärr flippar han sedan ut redan i första kapitlet. Hur? Jo, han bestämmer sig för att Fang Mu ska vara Sherlock Holmes. Det här är ju inte första gången en författare får för sig att hans detektiv ska vara en Holmes-kopia som efter en snabb blick på brottsplatsen kan förklara att polisen bör söka igenom stadens porrfilmsbiografer efter en högerhänt, korthårig man i 25-30-årsåldern som är mellan 152 och 155 centimeter lång, har glasögon, ett armbandsur runt vänster handled och som mest är gymnasieutbildad. Men det gör inte saken bättre. Det funkar inte. Det är så komplett orealistiskt och dessutom har det som sagts gjorts många gånger förr. Ska man komma undan med det måste man antingen verkligen göra en pastisch på just Holmes eller kanske köra en mangavariant som Mästerdetektiven Conan. Förutom att Fang Mus otroliga intelligens känns fånig leder det här greppet också till långa utläggningar när han förstås måste förklara hur han har kommit fram till sina fantastiska slutsatser. Det hade varit mer intressant att se hur polisen arbetade sig fram till samma resultat.

Lei Mi styr i alla fall upp det hela en aning genom att låta Fang Mus professor ge honom en ordentlig utskällning och påpeka att flera av hans slutsatser lika gärna kunde ha varit felaktiga, och sedan blir berättelsen ganska spännande ändå. En seriemördare börjar härja i staden. Offren verkar till en början vara slumpvis utvalda, men så småningom märks det att mördaren snävar in sig mot universitetet och studenterna där. Ingen - allra minst kommissarie Tai Wei, som ansvarar för utredningen - förstår hur, eller ens om, morden hänger ihop med varandra. Det gör de förstås, och det är Fang Mu som kommer på hur. Vart och ett av fallen är kopplat till en siffra, från ett och uppåt, och vid varje lik har mördaren lämnat en ledtråd till nästa mord i form av en hänsyftning på något känt gammalt mordfall, som till exempel The Yorkshire Ripper. Efter ett tag står det också klart att morden och ledtrådarna utgör en utmaning från mördaren till Fang Mu: Är du lika smart som jag? Kan du hitta mig innan jag dödar dig?

Även om Profiler har vissa brister och jag dessutom tyckte att översättningen (av Gabriel Ascher) nog haltade lite ibland, var det ändå okej läsning. Jag blev i alla fall så pass intresserad att jag verkligen ville veta hur det skulle sluta (jag gissade faktiskt vem mördaren var ganska tidigt i boken, men jag ville ju ha det bekräftat) och dessutom köpte de andra två delarna som fanns i engelsk översättning. När jag nästan var färdig med Profiler insåg jag till råga på allt att det är just den här romanen som ligger till grund för en av förra årets stora succé-tv-serier på nätet: “Evil Minds” 《心理罪》. Tv-serier på nätet begränsas inte av lika många restriktioner som de som visas i “vanliga” tv-kanaler i Kina och Evil Minds har skapats för att likna amerikanska polisserier. Jag har inte sett den, men den verkar onekligen ha slagit ordentligt, och jag kan tänka mig att berättelsen passar ännu bättre för tv-serieformatet.

Del två i romanserien heter Skinner’s Box 《教化场》 och titeln syftar inte,som man först kan tro, på någon mördare som låser in sina offer i en låda och sedan flår dem, utan på en typ av utrustning som på svenska kallas Skinner-box och används för att studera djurs beteende samt betingning. En grupp tilltufsade män och kvinnor har skapat en egen terapigrupp för att komma över sviterna efter ett psykologiskt experiment de utsattes för som unga. Genom att återuppleva händelserna och döda de ansvariga hoppas de bli fria från sina frustrationer och sin ångest. Det här vet förstås inte polisen, som får ta hand om de till synes helt fristående brotten. Fang Mu har nu själv blivit polis och dras in i utredningen. Jag tyckte bättre om Skinner’s Box än om Profiler, dels för att berättelsen var mer engagerande - när man väl förstår vad som är på gång får man en viss sympati för mördarna - och för att Lei Mi också fortsätter att utveckla Fang Mus bakgrundshistoria och personlighet. Fang Mu visar sig ha ett slags fadderbarn på ett barnhem som riskerar rivning i samband med nybyggen i kvarteret. Tonårsflickan som han stöder, Liao Yafan, är dotter till en kvinna som offrade livet för att rädda honom i den första (oöversatta) boken, men hon är okunnig om den roll han spelade vid moderns död. I slutet av romanen rymmer Yafan och försvinner från staden. Fang Mu blir förtvivlad och lovar att försöka hitta henne. Översättningen (av Gaines Post) är också bättre och språket känns mer naturligt än i den första boken. Inte illa alls!

Sedan läste jag del tre, The Blade of Silence 《暗河》, och den blev tyvärr en besvikelse. The Blade of Silence är en lång och komplicerad historia om människosmuggling, prostitution och korruption, där invånarna i en avlägsen bergsby samarbetar med en traffickingliga i staden. Ligan kidnappar unga ensamma kvinnor som sedan säljs till bordeller utomlands efter att ha hållits gömda ett tag i byn. Byborna får allt de behöver och mer av materiella tillgångar, men de får inte lämna byn eller kommunicera med omvärlden. Lite tillkrånglat kanske, men inte helt omöjligt som historia. Men hur kommer då detta i dagen? Jo, en högt uppsatt polis, polischef Xing, anklagas för att ha dödat en man. Någon har satt dit honom, men han gör inte mycket för att försvara sig. Det visar sig att hans dotter, som var lärare på en gymnasieskola, dödades när ligan kidnappade ett par av hennes elever. Den styckade kroppen lämpades av utanför föräldrarnas dörr och istället för att anmäla saken lade de henne i frysboxen medan polischefen försökte lösa fallet på egen hand. Trovärdigt? Inte särskilt.

Fang Mu kallas in som psykologisk expert. Liao Yafan är fortfarande försvunnen och Fang Mu funderar ofta på vart hon kan ha tagit vägen. Han har knappt anlänt till staden förrän han än en gång får spela gentleman och rädda en ung kvinna i nöd (det märks att författaren Lei Mi tycker att kvinnor ska vara lite oskyldiga och hjälplösa). Jag ska inte gå in på detaljer, men Fang Mu hinner vara inblandad i flera eldstrider, krypa runt i grottor i bergen, rädda ytterligare en ung kvinna i nöd (som egentligen borde ha kastats i fängelse, men hallå - hon var ju kvinna, så hon kan inte vara ansvarig för sina beslut) och dessutom avslöja en av ligans infiltratörer i poliskåren innan fallet löses. Den här gången slutar dock berättelsen i moll: korruptionen verkar omöjlig att hejda på riktigt, Fang Mu är osäker på om han ska arbeta kvar som polis. Eftersom det finns en bok till i serien på kinesiska gissar jag att han gör det. The Blade of Silence är översatt av Holger Nahm.

Lite berg-och-dal-bana kvalitetsmässigt, alltså. Men jag är glad att jag läste böckerna, de hade ändå något slags potential och de första två var i alla fall rätt underhållande, om man accepterade vissa logiska kullerbyttor och fånigheter. Jag kan inte ge dem någon så där väldigt varm rekommendation, men vill man testa en kinesisk thriller så, visst, varför inte?

lördag 19 december 2015

Dödsfuga

Inte många författare som fortfarande lever och verkar i Kina har vågat sig på att skriva skönlitteratur med utgångspunkt i studentdemonstrationerna och massakern i Peking i juni 1989. Så när någon som är lite för ung för att själv ha deltagit i händelserna bestämmer sig för att göra just det är det klart att man blir intresserad.

Sheng Keyi 盛可以 föddes 1973 och är kanske mest känd för romanen 《北妹》 (översatt till engelska som Northern Girls), som handlar om några kvinnliga migrantarbetares öden. Den här romanen, 《死亡赋格》 (utgiven på engelska med titeln Death Fugue), blev däremot omedelbart förbjuden – det påstås till och med att inte ens Shengs engelska förlag Penguin ville ta i den med tång av rädsla för att det skulle påverka deras möjligheter att fortsätta verka i Kina. Istället blev det ett mindre förlag som till sist publicerade den engelska utgåva som jag har läst. Bägge romanerna har för övrigt översatts av Shelly Bryant.

Romanens huvudperson är läkaren Yuan Mengliu, en man som en gång i tiden var poet och demokratikämpe, men som nu har lagt allt det där bakom sig och bara vill leva ett gott liv. Så här beskriver Sheng Keyi honom:

His short, soft hair was gelled expertly in place, and his sideburns were meticulously trimmed. His complexion was smooth, without blemish. His scrubs ware always bright white, flawless as new fallen snow, and the clothes he wore underneath them bright and fresh. When he performed surgery, he usually wore rimless glasses. It was his habit to be slow to speak. He didn’t have a temper. He never made trouble, and had no bad habits. […] It was whispered that he had been a poet, but the topic was taboo with him. […] He had no beliefs, no ulcers, no ideals, no gingivitis, and while his teeth may not have been white, they were clean, with never a hint of grain between them. 

Yuan Mengliu bor inte i Kina – vilket man ju lätt skulle kunna tro – utan i landet Dayang, närmare bestämt i huvudstaden Beiping. För många år sedan, när Mengliu var ung, inträffade här den så kallade tornincidenten, då en gigantisk hög med avföring plötsligt uppenbarade sig på Runda torget, vilket ledde till mycken uppståndelse och så småningom demonstrationer och krav på ökad demokrati. Men det var då det. Yuan Mengliu vill inte tänka på det.

En dag har han ledigt och hyr en liten båt för att ta en tur på en vacker sjö, men vädret slår plötsligt om och när stormvindarna ruskar båten slår Yuan Mengliu i huvudet och svimmar. När han vaknar igen befinner han sig på en okänd plats. Den kinesiske läsaren kommer här förmodligen omedelbart att tänka på Tao Yuanmings berättelse ”Persikoblomskällan” och det är inte helt fel: Mengliu har även han hamnat i en mystisk, isolerad dal – Svanedalen – där människorna till synes lever det perfekta livet. Alla är vackra, vänliga och kultiverade, husen är dekorerade med guld och juveler. Invånarna verkar ha sitt ursprung på många platser i världen. Yuan Mengliu får ett varmt mottagande och till en början är han hänförd. Men snart visar det sig att allt inte är riktigt så vackert som det verkar. Som den notoriske kvinnokarl han är vill Mengliu omedelbart hoppa i säng med sin vackra värdinna Juli, men till hans stora förvåning får människorna i Svanedalen inte para sig hur de vill. All sexuell samvaro och fortplantning sker enligt en sträng plan, där personer som har bedömts passa ihop genetiskt utses till varandras partners. En bra genetisk grund är viktig för att skapa ett starkt och välmående land, anser man. Efter någon tid upptäcker Mengliu också vad som händer med de som blir gamla, eller de barn som föds med någon defekt – de hamnar på sophögen och äts upp av vilda djur. Drömlandet är inte så fantastiskt som han inbillade sig.

Svanedalens ledare vill att Yuan Mengliu ska börja skriva igen – det de förväntar sig är en hyllning till livet i deras perfekta rike. Men för dem är dikten bara ett propagandaverktyg och Mengliu vägrar att gå dem till mötes. Han känner trots allt stor respekt för poesin och i slutänden bestämmer han sig för att lämna Svanedalen, återvända hem till Dayang och spela in en dokumentärfilm om tornincidenten.

Death Fugue har fått en hel del uppmärksamhet och ganska bra recensioner, men jag är inte så imponerad. Med tanke på att Sheng har hämtat titeln från en dikt av Paul Celan, som han skrev i protest mot Adornos berömda uttalande: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”, hade jag väntat mig något litet djupare. Istället flyter berättelsen hela tiden på ytan: liknelserna är platta, satiren grov och klumpig, intressanta ämnen sopas åt sidan och det blir något av komedi över hela texten. Här och var finns träffsäkra stycken och formuleringar, men överlag är det ganska tråkigt. Att Sheng Keyi vågar sig på att skriva om ett så känsligt ämne är dock mycket modigt, det måste jag medge. Hon får några pluspoäng för det.

lördag 26 september 2015

Kommissarie Knekt drar ut på äventyr

Nu var det ju inte så länge sedan jag översatte en roman av Mo Yan, men förr eller senare skulle det vara kul att göra en till. Kanske Spritens rike 《酒国》? Så här börjar den:

Ding Gou’er, specialutredare vid provinsens åklagarmyndighet, befann sig i en lastbil av märket Befrielsen på väg mot en kolgruva i utkanten av staden Luoshan, där han skulle genomföra en mycket speciell undersökning. Under färden hade han grubblat så intensivt att hjärnan svullnade upp, och den kaffefärgade skärmmössan i storlek 58 som till en början hade suttit löst och dinglat på hjässan smet nu åt riktigt hårt om skulten. Det var mycket obehagligt och han tog av sig mössan, stirrade på de glänsande svettdropparna längs dess kant och kände lukten av varm olja och något annat kallt och rått som ångade upp ur den. Det var en främmande odör som gjorde honom lätt illamående. Han lyfte handen och nöp igen näsan. 

När de närmade sig gruvan tvingades den framrusande lastbilen sakta in eftersom vägen var täckt av vattenfyllda gropar. Fjädringen gnällde och gnisslade underligt under dem och kommissarien slog ideligen huvudet i förarhyttens tak. Föraren svor över vägen och mänskligheten och det var med ett slags syrlig glädje kommissarien hörde svadan av otidigheter välla fram ur munnen på den ganska prydliga unga kvinnan. 

Frågan är nu: ska Ding Gou'er få heta Ding Gou'er, eller bör han kanske kallas kommissarie Knekt istället? Namnet Ding Gou'er är nämligen en ordlek, ett slanguttryck för knekten i en kortlek som ju ofta är dekorerad med bokstaven J, som i sin tur ser ut ungefär som det kinesiska tecknet 丁. Ding Gou'er = "ding-kroken" = knekten.

lördag 1 augusti 2015

Middag för sex

Middag för sex 《六人晚餐》 är en roman om två familjer som på grund av de vuxnas hemliga förhållande får en ganska komplicerad relation och där de två äldre barnen så småningom också blir förälskade i varandra. På ytan är det de två ungdomarna som är berättelsens centralfigurer - historien inleds till exempel med förebudet om en kommande explosion som inträffar i bokens sista kapitel, just när de två, Chenggong och Xiaolan, ska återförenas - men i själva verket är deras kärlekshistoria ganska ointressant och det känns snarare som om författaren egentligen ville fokusera på föräldrarna men inte riktigt vågade erkänna det. I den filmatisering av boken som pågår just nu är det också ungdomarna som är i fokus - det märks inte minst på att de foton som har släppts från inspelningen och de diskussioner om skådespelarna som pågår på nätet nästan alla handlar om Chenggong (Dou Xiao) och Xiaolan (Zhang Junning). Ung kärlek är det som gäller!

Men romanen har ett mycket mörkare och mer intressant spår. Anledningen till att Chenggong och Xiaolans familjer kommer i kontakt med varandra är nämligen både sorglig och obehaglig. Xiaolians mor, Su Qin, har varit änka i något år och lever ensam med sina två barn. Till sin egen stora plåga förtärs hon av en längtan efter kroppslig närhet och sex, något hon upplever som oerhört skamligt. En tvåbarnsmor i yngre medelåldern ska inte tänka på sex, helt enkelt. Men lusten river och sliter i henne och till sist bestämmer hon sig för att gifta om sig. Hennes vänner presenterar henne för lämpliga kandidater, men problemet är att de alla är alldeles för lika hennes döde man: trevliga, lagom välutbildade, med bra inkomst och ur samma samhällsklass som hon själv. Su Qin vill inte bli påmind om den döde mannen, det är för svårt, för plågsamt. Lösningen blir att välja någon som är så olik honom som möjligt - den fattige, outbildade, halvalkoholiserade Ding Bogang som varken har hög status eller ser särskilt bra ut. Det är som om hon vill straffa sig själv för sina drifter genom att bara ligga med någon som hon föraktar och som faktiskt äcklar henne. Men eftersom ytan är viktig för henne tar hon inte det yttersta steget och förnedrar sig offentligt genom att gifta sig med Ding, istället möts de i hemlighet någon kväll i veckan, då hon cyklar hem till honom och de har sex. Barnen får inget veta.

Och Ding Bogang? Tja, han märker förstås att Su Qin hymlar och förstår mycket väl att hon skäms för att visa sig tillsammans med honom, men åtminstone till en början hoppas han ändå på att de en dag ska kunna vara tillsammans "på riktigt". Även Ding Bogang är ensam förälder till två barn och hans situation är på många sätt betydligt värre än Su Qins. Sonen Chenggong, underbarnet som förutspåddes en fantastisk akademisk karriär och var familjens stolthet, bröt ihop efter moderns död, misslyckades totalt i skolan och är nu arbetslös, utan hopp om att kunna gå vidare och komma bort från det grå industriområde där de lever. Ding Bogangs eventuella förhoppningar om att Su Qin ska bli en stödjande kraft och hjälpa Chenggong att ta sig samman grusas tämligen omedelbart. Bara en enda gång ber han henne rakt ut om hjälp och då låtsas hon ställa upp. Scenen när han inser att hon i själva verket inte har lyft ett finger för hans son är ganska fruktansvärd. Med tiden blir Ding Bogang inte helt oförutsägbart alltmer alkoholiserad och ju värre han blir, desto mer uppfyller han den roll som den masochistiska Su Qin har ålagt honom.

De två familjerna - Su Qin, dottern Xiaolan och sonen Xiaobai, samt Ding Bogang, hans son Chenggong och dotter Zhenzhen - möts vid de familjemiddagar som Su Qin trots allt går med på att delta i hemma hos Ding Bogang en gång i veckan. Xiaobai (den klassiska "fetknoppen som så småningom blir en snygging") är en ganska skör och osäker pojke som omedelbart tyr sig till  Chenggong. När han märker att de två vuxnas förhållande knakar i fogarna gör han allt han kan för att istället para ihop sin syster Xiaolan med sin nye "storebror". Det lyckas - men bara tillfälligt. Inte heller Xiaolan kan hoppa över klasskrankorna hur som helst. Så fort hon börjar på universitetet är hennes och Chenggongs öde beseglat. Han blir glasblåsare och fackföreningsman och hon gifter sig med en annan. Men en dag, många år senare, återvänder hon till förorten för att söka upp sin gamle pojkvän ...

Romanen är indelad i sex delar och i varje del får läsaren uppleva historien ur en av de inblandades perspektiv, dock inte i första person utan genom en allvetande berättare. Det ger ett visst djup åt berättelsen – nya synvinklar dyker upp, underligheter får sina förklaringar, de olika personernas drivkrafter blir tydligare. Su Qin framstår till exempel som en mycket kylig och svårbegriplig person när hon beskrivs av de andra, men när man ser saken med hennes ögon förstår man hur mycket hon plågas av kroppen som hon inte kan styra, av sin situation och av de beslut hon fattar. Zhenzhen, som de andra betraktar som lite dum och ointressant, visar sig ha många egna idéer och är den i gruppen som klarar sig bäst.

Författaren, Lu Min 鲁敏, är inte alltid helt konsekvent och ibland hoppar hon helt plötsligt över till ett annat perspektiv eller lägger in saker som en viss person inte kan ha känt till. Det är en svaghet, hon kunde ha hållit ännu hårdare på att bara ge läsaren en specifik persons synvinkel i varje del av boken. Men det är inte något stort problem och som läsare blir man ändå engagerad. Det faktum att romanens inledning och slut kretsar kring en olycka den 13 april 2006, då en underjordisk gasledning i industriområdet exploderar och dödar ett antal personer ger en viss spänning åt historien – läsaren vet att smällen ska komma, men inte vad den ska föra med sig. Kanske blir det ibland lite väl många meningar av typen ”han visste inte att han två år senare skulle … ” och ”långt senare, efter explosionen, skulle Xiaolan …” men det fungerar ändå.

Det är inte någon jättestor överdrift att säga att nästan all kinesisk litteratur som översätts till svenska är skriven av manliga författare i 60-årsåldern och handlar om bönder som lider på landsbygden. Lu Min - mångfaldigt prisbelönad kvinnlig 42-årig författare - ger en annan bild av Kina. Den miljö hon skildrar – ett område med fabriker och arbetarbostäder, där arbetslösheten breder ut sig – är intressant. Här finns ett klassperspektiv: alla i området är medvetna om sin låga sociala status. Chenggong blir närmast skräckslagen när han vid ett tillfälle besöker universitetet och Xiaolan är så angelägen om att ta sig bort att hon är beredd att gifta sig utan någon tanke på kärlek. Dessutom är beskrivningen av Su Qin, hennes självförakt och omöjliga kamp mot sina drifter ganska djärv.

Som ett plus kan tilläggas att Ding Bogangs måg - Zhenzhens make - i filmen spelas av ingen annan än Zhao Lixin 赵立新, som tidigare bodde många år i Sverige och bland annat var med i den svenska dramakomedin Vägen ut från 1999.

söndag 26 juli 2015

Vinnare!


Jag kanske skulle ta och berätta vilka som vann böckerna? Lustigt nog blev det två carlar: Carl Nilsson i Jönköping och Carl-Oskar Rasmusson i Lund. Grattis! Böckerna kommer med posten!