lördag 21 mars 2020

Stora vildgåspagoden

Idag är det världspoesidagen och Yang Lian har varit vänlig nog att låta mig lägga upp en översättning av hans dikt "Stora vildgåspagoden" här. Det är en dikt som skrevs redan 1980 och den går i en lite annan stil än den poesi Yang Lian skriver idag. Det är också en dikt som inspirerade till flera uppföljare av andra poeter, som opponerade sig mot Idag-poeterna - kanske kan man kalla det ett "fadermord". Om detta har litteraturvetaren Maghiel van Crevel skrivit mycket intressant i boken Chinese Poetry in Times of Mind, Mayhem and Money. Här kommer i alla fall Yang Lians dikt, som jag tyckte mycket om att översätta. Och för den som inte vet det är Stora vildgåspagoden ett riktmärke i Xi'an som i dikten har sett tiderna komma och gå.

Stora vildgåspagoden 

 

1. Plats


barnen är här
hand i hand med sina unga mödrar
går de över de grå gårdarna

barnen är här
bakom pagodträdens gröna kjolar, med ögon
som klara vattendroppar
nerblåsta av vinden,                   
stirrar de stilla på mig

svalor kretsar flaxande runt min kropp

jag restes här
för tusen år sedan
i Kina
i en urgammal huvudstad
som en människa står jag
bredaxlad, med huvudet höjt
med ansiktet vänt mot den ändlösa gyllene jorden
jag restes här
orörlig som ett berg
orörlig som en gravsten
för att nedteckna folkets smärta och liv

tystnad
ett hjärta hårt som sten
ensam begrundan
den grottmörka munnen gapar
i ett tyst vrål mot solen
kanske borde jag på detta sätt
berätta sagor
för barnen

2. Avlägsna sagor


hur borde jag glädjas över de många ljusa minnena
guldets glans, jadens glans, sidenets lika mjuka glans
spred ljus över min födelse
hårt arbetande händer, dyrbara pioner och elegant uppböjda taksprång omvärvde mig
vimplar, skyltar, illustra namn omvärvde mig
den klara och skrämmande klockklangen från så många tempel ekade i mina öron

min kropps skugga smekte vildmarken, bergen, floderna och våren
vid sidan om de jurtor där förfäderna bodde spreds
likt jadegröna stjärnor städer och byar
stråk av eld målade mitt ansikte rött, järnplogar och porslinskärl
klingade sprött, musik, poesi
fyllde luften på festdagarna

hur borde jag glädjas över de ljusa minnena
under de vårdagar jag såg ut över världen
svävade purpurfärgade druvor likt natten emot oss västerifrån
landade på de livliga gatorna, varje droppe en stjärna
som bäddades in i bronsspegeln och för ett ögonblick lyste upp mitt ansikte
mitt hjärta, som jord och hav frisläppta i gryningen
kamelbjällror, muralmålningslika segel som gav sig av ifrån mig
till platser långt borta, mot den guldmyntsklingande solen

i den stund jag föddes
sträckte sig min glädje till och med
bort mot de färgsprakande palatsen, de blodröda
murarna, alla dessa människor som i århundrade efter århundrade
vilat sina huvuden mot rökelsealtaret och njutit av ljuva drömmar
brinnande och uppriktigt sjungande
utan att någonsin fundera på
varför pärlan och svettdroppen rullar åt samma håll
– rullar mot fulla och innehållslösa gravar –
varför, i den darrande skymningen,
den där bondflickan traskar fram och tillbaka längs flodstranden
med de mörka och klara pupillerna fulla av sådan sorg och smärta …

till sist steg rök och eld från de stängda gårdarna
norrifrån, från de ändlösa dystra bergen och från slätten
hördes ljudet av hästhovar, skrik och gråt
ett oberäkneligt kaos av olika fanor omkring mig, som moln
som kläder som slitits i trasor vid flykten
jag såg Gula floden forsa förbi
månskenet gjorde den till en silverfärgad sorgesång
som begrät historien, begrät tystnaden
och de gator, de folkhopar och det larm jag hade vant mig vid var borta
de hästkastanjer, det friska gräs jag mindes
försvunnet som det brusande vattnet i bäcken under bron
bara den gamle blomsterförsäljarens blod stelnade i min själ
bara de nerbrända husen, skräphögarna, ruinerna
sjönk sakta ner i den allestädes närvarande vinden
förvandlades till drömmar, förvandlades till ödemark

3. Smärta


under de långa åren
har jag stått här som en människa
som en av miljontals bönder som drivits av piskan
som boskap, som en av de soldater som släpats iväg mot norr
den iskalla vinden har fått huden att spricka
natten kväver mig
jag har tvingats att stå här
och vaka över luften, över jorden
vaka över mitt eget förtrampade, skymfade öde

i min avlägsna hembygd
ligger jordlotten öde, den unga hustrun
lutar sig mot det sneda bambustängslet
så eländigt, så förfallet
grupper av spindlar väver sina nät i hennes uppgivna blickar
vildmarken, vägen
sträcker sig mot den vinter som får människor att förtvivla
och den sommar då tårar faller som regn
sträcker sig mot mors fingrar som har grävt sig djupt ner i den leriga jorden
schakalens grönglimmande ögon, förfärligare än fosforescerande ljus som driver med vinden

mina rörelser har tagits ifrån mig
min röst har tagits ifrån mig
mörka moln faller från himlen
fullskrivna med dekret som inte tillåter några protester
fullskrivna med löften som ersätter tänkandet, tomma
förhoppningar som, när döden går förbi, likt en skattmas
utpressar morgondagen
gråt, mitt öde! blöd, du
jag står här som en människa
men kan inte leva som en
inte ens min skugga tillhör mig själv

4. Folkets tragedi


spring, spring, spring, spring
darrande jord, jord med bara armar
uppvigla hackan, svärden, solskenet
som vilddjur rusande ut ur den täta skogen
som en rasande eld i ödemarken
rad efter rad med berg som vägrar att låta sig kuvas, av magnifik jord
som blottar sitt purpurfärgade bröst för himlen
på de platser där huvuden huggits forsar floderna
vildare, stridare

vråla, vråla, vråla, vråla
stridstrumman som målats med färskt blod, som mättats med styrka
tar stormens och havets rytm till hjälp
för att skaka murar och försvarsverk
mångfärgade fanor fladdrar i dammet
tusentals stjärnor tänds över slätter och sjöar
å, denna kraftfulla skimrande ande
ser segern, ser hösten
ser berg och slätter täckta av gyllene krysantemum

jag är en modig krigare i denna trupp
på min kropp finns inristat
tusentals år av smärta, självaktning och trots
om än den tunga stadsporten hugger med rostiga tänder
om än vägen är strödd med törnen och avgrunder
har jag satt min fot i himmelen – stormstegen slår
från de ruttnande bröstvärnen
larm om mina röda vapentofsar och min morgon

å, oändliga värld som öppnas framför mig
å, oändliga människohop som väller emot mig
så många leende ansikten – mäns och kvinnors
bröders, kamraters, som likt min far
darrande rör sig i dikenas fåror
som likt min hustru glimmar under den sidentrådslika penseln
till och med min fiendes ansträngt framklämda
leende fylls till brädden tillsammans med den drucknes goda vin
smälter med offeraltarets stränga rökslingor, med klockklangen
in i en annan skymning

gång på gång står jag kvar här
ser stillheten återvända till den uråldriga jorden
ser mina hängande händer, den av plogen, av knivskaftet
valkade gula jorden på höglandet, på Nordkinas slätter
mina axlar: Qinling och Taihangshan
betraktar en knarrande skottkärra, hur kunde bärpålen
pressa fram så många sår i mitt hjärta, otydliga
kärlekssånger svävar i luften, likt svarta moln
täcker de mina ögon, och ni mina bröder
rider på vattenbufflarnas ryggar, ständigt bekymmerslösa
som om ingenting alls hade hänt
men jag står kvar här, betraktar allt detta med sorg och med ilska
jag säger: hjärtat dryper av blod

gång på gång i mer än tusen år
i Kina, i denna urgamla huvudstad
omvärvd av natten, omvärvd av lera
har jag sålts och bedragits
har jag skrutits över och isolerats
har jag tillsammans med folket upplevt förödelse, förhärdats med de fattiga
har jag stått stadig här
försjunken i tankar

5. Tänkaren


ofta lyssnar jag uppmärksamt på ljuden långt bortifrån
gnistrande sprakande, vissna löv, vit snö
dalar genom mitt utdragna drömlandskap
ofta söker jag bortom regnbågen som följer på regnet
efter den långa murens skugga, stolt och trösterik
men den vrålande vinden berättar fler sagor om ras
– sprucken lera, stenar, slammar igen
floden, inget rör sig längre i mina ådror
min strupe sjunger inte mer

fångad i den bur jag själv har skapat
vilar tusentals år av historia tunga på mina axlar
tunga som bly, min själ
en vissnad grå innergård i den giftiga ensamheten
övergiven, tom
en plats där svalor häckar, kretsar …
jag känner skam
ställd inför denna oändliga guldgula jord
inför den sol som varje dag kysser mig
fingerlikt ljus som skulpterar fram ljuvliga berg och floder
ställd inför de en gång om året i vårvinden vajande
pilkvistarna och håret, frukterna
på de halsbandsliknande grenarna
känner jag skam

förfäder betraktar mig nedstämda
inifrån gräset där knotorna ligger begravda
grupper av ansikten, människor som en gång med sitt färska blod
skänkte mig ära stirrar nu på mig
till och med när barnen kommer inför mig
när små händer mjuka som blomblad smeker
pupiller rena som aprilsjöar
känner jag skam

mitt hjärta rörs av oceanens vågor mot den andra stranden
av vingar, blixtar och stjärnbilder som stiger ur människohänder
men jag kan inte flyga mot himlen, fri som en fågel
glädjas tillsammans
med de som en gång kom vandrande genom öknen
de som kom paddlande i träkanoter
mitt hjärta darrar oroligt i förstämning

låt längtan, plåga och drömmar förvandlas till styrka
likt isflak på floden i skenet från solen
utstråla en ohejdad värme
jag står här som människa, en
som har lidit oändliga plågor och dödar men ändå ihärdigt förblir
bredaxlad, med huvudet höjt
låt mig till sist förgöra den mardrömsframbringande buren
låt historiens skugga, de krigandes poser
bindas ihop som natt med gryning
som de i varje minut växande träden, lövsvalkan, skogarna
så ska min ungdom på nytt skjuta skott
mina bröder, må den tystnad som utmärker döden försvinna
som snön från den vida jorden – mina sånger
ska sida vid sida med den människoformade Stora vildgåspagoden stiga
tillsammans med människorna mot ljuset

och jag ska lyfta upp barnen
så högt, så högt, för att skratta på solen …

måndag 2 mars 2020

När jag var sexton år

Jag har översatt en bok. Det är ju mitt jobb, så det är kanske inte så mycket att hojta högt över, men ändå.

Den här gången är det en ungdomsbok, fast jag tycker nog att den fungerar minst lika bra eller kanske till och med bättre för vuxna. När jag var sexton år 《十六岁少女》är en roman med självbiografisk bakgrund där författaren Qin Wenjun 秦文君 berättar om sin tid på ett skogsbruk i allra nordligaste Kina under kulturrevolutionen. Dit reser huvudpersonen med stor entusiasm, glad över att få komma bort från familjen, uppleva äventyr och bli någon. Glädjen grumlas en aning över att bästa vännen inte kan följa med, men redan på tåget norrut får hon nya kamrater som ska komma att bli mycket viktiga för henne och hennes utveckling till en vuxen, mogen människa.

Och nog får hon uppleva äventyr och strapatser. Det som möter henne och medresenärerna är inte bara ett iskallt klimat och hårt arbete, utan också psykiskt obalanserade politiska ledare, dramatisk kärlek och svartsjuka samt björnar och andra vilda djur. Men det Qin framförallt skildrar är ändå vänskapen mellan flickorna och hur den ständigt utsätts för påfrestningar av romantiskt slag. Huvudpersonen har många idéer om vad sann kärlek är - ren, stark och hjältemodig ska hennes drömprins vara - men när hon först förälskar sig är det i en pojke som är klenare än de flesta och inte alls någon stålman till arbetare. Den historien slutar inte lyckligt och det är många som blir kvar för alltid i den frusna jorden uppe vid ryska gränsen.

Tonen i romanen kan stundvis kännas en aning överspänd, men så är ju också den tonåriga huvudpersonen själv en person uppeldad av politiska slagord och av hormonerna som bubblar i kroppen. En lite annorlunda "upp till bergen och ut på landsbygden"-skildring som fokuserar på kvinnoblivande snarare än politiskt förtryck och där huvudpersonens största läxa är att kärlek kan ta sig många olika uttryck och inte alltid är himlastormande och ren.

tisdag 18 februari 2020

Den vita räven


Det verkar som om räven ses som ett slags ”trickster” i alla kulturer, en listig rackare som är både beundransvärd och lite farlig. I Östasien är rävarna extra klipska och kan – efter långvariga studier och med hjälp av lite mänsklig essens – förvandla sig till människor, något jag har skrivit om tidigare. Det är den traditionen Chen Jiatong 陈佳同 utgår från i Den vita räven 《白狐迪拉与月亮宝石》, den första boken i en serie som nu är under översättning till engelska.

Dilah är en ung rävpojke som bor tillsammans med sina föräldrar någonstans i norra Finland. I närheten finns en människofamilj och trots att föräldrarna varnar honom för dem är Dilah fascinerad av människorna och funderar på hur det skulle vara att leva som de. Dilah har inga vänner, för familjen flyttar ständigt och verkar vara förföljd av andra rävar. Varför det är så har han ingen aning om. Trots det är Dilah en ganska trygg liten räv, ända tills den kväll då föräldrarna inte kommer hem. Först mitt i natten stapplar mamman in, blodig och svårt skadad. Fadern är död, skjuten av en jägare. Innan modern dör berättar hon om fjällrävarnas skyddshelgon Ulla, som har förmågan att förvandla rävar till människor, och talar om för honom var han kan hitta ett litet paket som kan leda honom till Ulla.

Paketet visar sig innehålla en fantastisk sten som Dilah ger namnet Månstenen. Jagad av en grupp blårävar som också är ute efter Ullas hemlighet beger sig Dilah söderut. Ensam kan han inte lista ut hur Månstenen ska användas eller hur han ska klara sig undan farorna han möter på vägen, men som tur skaffar han sig vänner på vägen: sälen Egbert, farfar Sköldpadda, vesslan Ankel, hästen Kassel och en kanin som heter Lilla Bönan. Han träffar goda människor, som ger honom mat, och onda, som skjuter efter honom. Och hela tiden vägleds han av Månstenen och dess magiska ljus. Berättelsen slutar med en riktig cliffhanger: Dilah, Ankel och Lilla bönan sitter inspärrade i en underjordisk håla och blårävarna har tagit Månstenen ifrån dem, när en vit ung rävflicka med lysande ögon uppenbarar sig i ingången till grottan …

Den vita räven är en spännande och rolig barnbok där den ena intensiva scenen följer på den andra. Tid och plats är flytande – att boken inleds i Finland känns inte underligt, men vad gör en havssköldpadda uppe vid Norra Ishavet? Att man i modern tid skulle stöta på onda skogshuggare som mördar fredliga människor när man har vandrat ett stycke söderut från finska Lappland känns kanske inte heller helt trovärdigt, men Den vita räven är en saga, så man ska inte fästa alltför stor vikt vid sånt. Bättre tänka att den utspelar sig i en alternativ version av vår värld. Själv hade jag mycket roligt åt djurens namn: Eggbert, Ulla, Jens och Carl, tex. Översättaren Jennifer Feeley har verkligen lycktas fånga humorn i berättelsen och gett djuren ett engelskt språk som lyfter fram deras personligheter. Jag skrattade lite extra åt finurliga uttryck som ”classical Animalese” – det mystiska språk som Månstenens instruktioner är skrivna på.

Författaren Chen Jiatong är ingenjör och har skrev böckerna om Dilah vid sidan om arbetet. Han är en stor Harry Potter-fan och arbetar nu på ytterligare en fantasyserie för barn. På kinesiska har serien om den vita räven sex delar och den andra boken i engelsk översättning kommer ut nästa år. Du kan läsa mer om honom i en intervju här.  De otroligt fina illustrationerna är skapade av Viola Wang, som är född i Kina men numera bor i London. Hon har en MA från Cambridge School of Art och du hittar hennes blogg här.

Jag skrev lite kort om Den vita räven / The White FoxChinese books for Young Readers också, och där kan man dessutom läsa en intervju med den engelska översättaren.

tisdag 31 december 2019

Bästa skönlitterära prosan i Kina 2019

Årets lista, alltså. Skönlitterär prosa (eftersom jag aldrig ser några sammanställningar av bästa diktsamlingarna) utgiven i Folkrepubliken Kina. I år var listorna jag tittade på mycket spretigare än tidigare år och det verkade inte vara lika stor samstämmighet bland kritikerna om vilka verk som var årets bästa. Vissa böcker stod ändå ut lite extra, framförallt Alais Bland molnen, Ge Feis Månen över det övergivna templet och Zhou Kais Mossa. Det var också betydligt färre kvinnliga författare på listorna. Förra året diskuterades en hel rad romaner och novellsamlingar av kvinnliga författare i olika åldrar, men i år är det mer tunnsått. Nå, här kommer i alla fall en lista på de nio verk som jag har sett mest av i de sammanställningar jag har hittat, i bokstavsordning (enligt författarens efternamn/pseudonym):

  • Alai 阿来, Yun zhong ji / Bland molnen 《云中记》
  • Ge Fei 格非, Yue luo huang si /Månen över det övergivna templet 《月落荒寺》
  • Jiang Yun 蒋韵, Ni hao, Anna / God dag, Anna  《你好,安娜》
  • Mai Jia 麦家, Rensheng hai hai / Livet är så stort, så stort  《人生海海》
  • Ren Xiaowen, Fu sheng ershiyi zhang / Tjugoen porträtt《浮生二十一章》
  • Shuang Xuetao 双雪涛, Lieren /Jägare 《猎人》
  • Zhang Xiu 张羞, E / Gås 《鹅》
  • Zheng Xiaolü 郑小驴, Qu Dongting / Till Dongting 《去洞庭》
  • Zhou Kai 周凯, Tai / Mossa《苔》  

fredag 20 december 2019

Dikt om den retirerande historien

1
vågorna skrubbas blanka                         vackra som hjälmar                      sköldar
bukten liknar en kantrad skyskrapa                              störta samman
stig och sjunk i mörkret     den neonupplysta stranden på andra sidan
böljar lätt                            hägringen omfamnar oss och böljar
en mås med rödfärgade fjädrar simmar mot oss
en miljon glasfasader skrubbas blanka                         ger oss en spegelbild av historien

2
än en gång        faller vi ner på en död plats
trär en snara på en alldeles vanlig morgon
trettio år gamla blodiga kläder                och springande kroppar
har bytts mot en vind från havet             mörk gas skymmer sikten åt alla håll
en gata har ingen början                          bara otaliga maskerade slut
fall omkull                          vem har inte upplevt livets splittring i ordet ”öde”?

3
varje människa är en vägspärr                en barriär
som grymt spärrar vägen för sig själv     lider en skada inte värd att lida
uthärdar en outhärdlig smärta                räds               den fyllda vattenslangen
som sprutar ut ett blåfärgat                     regn man inte kan fly
det finns alltid svullna torg                     som liknar fuktiga plantskolor
i dödens åtrå frodas ruttet kött

4
än en gång                          det stora havets konvexa lins av tårar
gråter vår gråt                    de som accepterar sitt öde                       känner igen det
vindens och regnets onomatopoesi                      upprepar en smattrande förgörelse
hjärtat           trycker sig mot väggen när det vaknar på morgonen och dör gång på gång
mörkret som kämpar på samma plats      är så exceptionellt omsorgsfullt
att fly och att jaga är samma rörelse

5
ni har historielektioner
                      vi har utraderad tid
ni visar upp skelettens stjärnbilder
                      vi gräver ut våra ögon och ansluter oss till skuggorna
era dryckeskärl av brons stoltserar med människokroppar
                      vårt blod har redan mognat till estetik

6
vad ser ögonglobens vattenblåsa först när den har genomborrats och sprängts?
i vilken riktning körs en hamn som fyllts av stinkande död fisk?
är det inte absurt att åldras i en tid som vissnar och rör sig bakåt?
vem är det ubåten Mandelsjtam har kommit för att hämta när den dyker upp ur vattnet?
hur ska taggtråd kunna hindra hjärtats finpolerade förbannelser?
kan en usel dikt                  innehålla en ännu uslare verklighet?

7
glasravinen svämmar över av mångfärgat vatten
tyst och svallande               slår det mot stränderna
glashimlen liknar ett stycke oupphörligt upp- och nervänt fastland
det mångfärgade regn som vräker ner           smälter söderns snö
blankt glas                          i spegelbilden går alla gathörn baklänges in
i gravens döda hörn           slår ut i mångfärgade svampar

8
ett barn övergivet av tiden
vet inte om det är vatten eller glas
iskallt svepande ljusstrålar                       förmedlar tomrummets fasta form
på gravplatsen som har anlagts vid berget är min gravsten fuktig
mitt namn kryper just nu                         fuktigt och levande upp
mot en likgiltig och övergiven perfekt höjd

9
oceanens obygd i alla riktningar
nyper fast en ö där människor bor          strupens blå
det gamla såret                   får midnattstimmen som låtsas vara lugn att slamma igen
skräcken behöver detta hörn                   mörkret
är bättre ju tätare det blir                         den som sväller i saltvatten flyr undan en fråga
vilken tidsålder                                        vems skam

10
föreställ dig ett ansikte i utkanten av människohavet                        som en liten strand
reser det sig vackert           hand i hand med dottern
bevittnar förskräckt den vilsegångna historien
så många påkar driver just nu tidens boskap in i fållan
den ansiktslösa hopen kämpar                stampar på samma smutsfläck
får dig att framträda i kontrast                ett sönderrivet papper som fladdrar ensamt

11
hur långt kan vi backa?     
asfalten spricker under fötterna              det bläcksvarta havsvatten som väller fram
rinner ner i oss som vi rinner ner i
det neonvattenfall som spökena plötsligt vred igång
en terrakottasoldat insisterade på att knäböja              såg tvåtusen år in i framtiden
bågen och pilarna i hans hand har redan upplösts

12
glasgravstenarna glittrar i vågsvallet                            förgängelsen eskorterar dem
ännu en domedag har försvunnit            glöm den i förtid
skummets jag sipprar in i skummets andre                  torka bort det utan smärta
poesin           en rostig färja                     skapa den av hjärtans lust
det framruttnade skelettet marscherar    det saknas aldrig helgdagar som firar det
oceanens testamente rullar vid dess sida               men ingen läser det någonsin


Yang Lian 杨炼