söndag 11 november 2018

Den gyllene hårnålen 2

Nu har jag läst andra delen i Cece Qinghans serie Den gyllene hårnålen 《簪中錄》. Efter att Zixia har hjälpt prinsen av Kui att lösa de två svåra fallen i del 1 av serien har han lovat att följa med henne tillbaka till Shu, så att hon ska kunna ta reda på vem som egentligen mördade hennes familj och på så sätt rentvå sig själv. Men annat kommer emellan. En serie dödsfall skakar staden. Det börjar med att Wei Shimin, en av eunuckerna vid prinsessan Tongchangs hov, slås av blixten och dör vid en ceremoni i ett tempel. En olyckshändelse eller kanske ett himmelskt straff för hans ondska, tänker de flesta. Men så dör en annan man som har koppling till Wei Shimin, en smutsig fattiglapp som våldtog en stackars flicka som Wei Shimin lät misshandla och dumpa avsvimmad på gatan. Och så följer ett tredje dödsfall, och ett fjärde. Hur hänger morden ihop? Kan det verkligen stämma att den tidigare kejsaren förutspådde dem och målade en tavla där alla fyra morden skildras? Li Shubai och Zixia måste förstås försöka ta reda på hur det ligger till.

Det är ett komplicerat fall med många trådar, där hovintriger, kärlek och olycklig barndom spelar en viktig roll. Men precis som i den första boken om Zixia är det inte deckargåtan eller dess lösning som är poängen med romanen, utan förhållandet mellan personerna. Zixias situation blir allt svårare, för nu har ytterligare två personer känt igen henne som den hon verkligen är istället för som den unge eunuck hon låtsas vara. Den ene är Yu Xuan, en fattig ung man som Zixias föräldrar tog hand om när han bara var ett barn och som har blivit en av de mest framstående lärda i riket. Yu Xuan är otroligt vacker och han är också den man som Zixia hoppades att få gifta sig med - de växte ju upp tillsammans och verkade vara ämnade för varandra. Yu Xuan är övertygad om Zixias skuld eftersom han säger sig ha sett henne hantera giftet kvällen före mordet. Zixia har inget minne av det. Men Yu Xuan väljer trots allt att inte ange henne för polisen utan håller sig på sin kant. Det sticker i hjärtat på Zixia varje gång hon möter honom - och Li Shubai är inte så lite svartsjuk.

Den andre man som har känt igen Zixia är Wang Yun, mannen som hon lovades bort till av sina föräldrar. Han är mycket arg på henne eftersom ryktet säger att hon mördade hela sin familj för att slippa honom. Inte så roligt att höra, förstås. Men efter att ha träffat henne är han fascinerad nog att vilja ge henne en chans att rentvå sig, och därför väljer han att inte heller avslöja henne. Men han menar också att hon faktiskt är hans och att han aldrig kommer att släppa henne. 

Hur ska det gå? Ja, det lär väl visa sig i del 4, antar jag ...

Jag uppskattade den här delen lika mycket som den förra eller kanske egentligen mer, eftersom jag nu läste på kinesiska och slapp det lite för lättsamma språket i översättningen. Blandningen av humor, spänning och romantik är precis som den ska vara i en roman av det här slaget, däremot är lösningen på mordgåtan precis som i del 1 något krystad - den fick mig att minnas den klassiska mangaserien Mästerdetektiven Conan som jag och mina barn brukade läsa en gång i tiden, och där morden gärna skedde i låsta rum och där den döende istället för att skriva ner namnet på mördaren istället plitade ner en ledtråd som ledde till att man måste söka igenom hela huset på jakt efter fler ledtrådar i form av extremt svåra rebusar, samtidigt som fler personer mördades, en i taget. Lite så är det här också. Författaren kunde ha sparat lite på krutet när det gällde att komma på extremt tillkrånglade mordmetoder. Men som sagt, det är inte lösningen utan vägen dit som är behållningen med romanen. 

Intressant är också hur författaren använder sig av riktiga personer vid kejsar Yizongs hov: prinsessan Tongchang (inte hennes egennamn, utan en titel) och hennes mor, kejsargemålen Guo, har verkligen existerat och när prinsessan dog 870 lät kejsaren avrätta tjugo läkare, för att de inte hade kunnat rädda livet på henne. Cece Qinghan väver in dessa händelser i berättelsen på ett bra sätt, även om hon förstås ändrar på vissa saker så att de ska passa hennes syften.

fredag 9 november 2018

Om älgar och evenker

I veckan fick jag de första exemplaren av den svenska versionen av Chi Zijians 迟子建 På floden Arguns södra strand《额尔古纳河右岸》. Det är en mycket fin roman om en evenkisk kvinnas liv under 1900-talet. Evenkerna är ett folkslag som kulturellt är mycket lika samerna, och som har bidragit till vår vokabulär med ordet "shaman". Jag läste romanen första gången för nästan tio år sedan och tyckte då först att den var lite seg, men fastnade så småningom ordentligt för den. Det är en stillsam berättelse som rör sig kronologiskt framåt i takt med att huvudpersonen blir äldre, men den är inte händelselös: livet i skogarna är fullt av faror och dessutom lurar ännu värre saker i omvärlden - som till exempel de japanska invasionsstyrkorna och kinesiska kommunister som inte har någon respekt för naturen.

En annan bok som utspelas i samma miljöer men är skriven för en helt annan läsekrets är Heihes 黑鹤 Den evenkiska älgen 《鄂温克的驼鹿》, med illustrationer av Jiu Er 九儿. I den här bilderboken tar en äldre evenkisk man hand om en älgkalv vars mor han har skjutit (älgarna ska inte kalva vid den tiden på året, så han blir chockad över att kon har en unge). Älgen växer upp tillsammans med renarna, men blir snabbt så mycket större än de. När den gamle så småningom måste flytta ner till bebyggda trakter följer älgen med. Den blir en riktig attraktion och några kineser försöker till och med stjäla den, utan att lyckas. Till sist inser den gamle att han snart ska dö och för att sätta älgen fri jagar han ut den i skogen, där den senare framgångsrikt försvarar sig mot elaka tjuvjägare.

Det är en väldigt fin bok i en mild brun-grön färgskala, full av spännande, lustiga och fina episoder ur älgens och den gamle mannens liv. Jag önskar att något barnboksförlag skulle våga sig på att ge ut den på svenska.




tisdag 6 november 2018

Paradiset

Just nu kretsar min kinesiska läsning, i den mån den har ett tema, mest runt ämnet "reproduktiva rättigheter". Västerländsk skönlitteratur på det temat tycks oftast handla om rätten att inte behöva föda barn - rätten till preventivmedel eller till abort. I Kina har den av förståeliga skäl ofta handlat om det motsatta: rätten att få föda. Så handlar Mo Yans roman Yngel till exempel om en barnmorska som tvingas utföra den ena grymma aborten efter den andra, vilket leder till stor ångest och djupa skuldkänslor. Men i romanen förekommer också en klinik för surrogatmödrar, där unga kvinnor föder barn åt den som kan betala.

Just en sådan klinik skildras också i Sheng Keyis 盛可以 kortroman 《福地》Paradiset. Här handlar det inte om kvinnor som har spärrats in eller kidnappats för att föda, nej, de kvinnor som väntar på förlossning här har alla - med undantag av romanens berättare Wenshui - frivilligt anmält sig som surrogatmödrar. Det betyder inte att de är nöjda: de flesta har trots allt valt att hyra ut sin kropp för att de har ett akut behov av pengar och inte kan komma på ett bättre alternativ. En är frånskild och förföljd av en hotfull make och måste få ihop pengar för att kunna fly landet, en annan vill mest leva ett gott liv. Berättaren är en ung kvinna som har någon form av psykiskt problem eller kanske en lättare utvecklingsstörning. Hennes mor har dött och ingen kan ta hand om henne, och så hamnar hon på kliniken, där chefen ser henne som den perfekta medarbetaren: hon är lugn och foglig och bör kunna "producera" hur många barn som helst utan att klaga.

Wenshuis berättelse glider hela tiden mellan händelserna på kliniken och hennes egna minnen, ibland i samma mening. Det tar en stund att vänja sig vid det och förstå vad som händer när miljöer och personer plötsligt skiftar. Men det är effektivt och ger en mycket speciell stämning åt berättelsen, där klinikens stela instängdhet kontrasteras mot hennes minnen av djur och natur. Kvinnorna på kliniken ska egentligen bara vara nummer, men de hittar själva på fruktnamn åt varandra för att känna sig lite mer mänskliga. Här pågår olika intriger: vissa kvinnor avskyr varandra, vissa är svartsjuka, den kvinnliga assistenten är chefens älskarinna och han har fullt sjå med att hålla både henne och sin fru nöjda med olika påhittade historier. En av vakterna har ett förhållande med en av "producenterna" och blir degraderad till dörrvakt.

En av de saker jag tycker mest om i denna korta och intressanta historia är att kvinnorna inte är passiva offer. De är inte hjälplösa slavar i en dystopi, på samma sätt som kvinnorna i Tjänarinnans berättelse/The handmaid's tale, och de vet sitt värde - när de inte får som de vill och tycker att reglerna på kliniken (och det finns många regler) är för strikta matstrejkar de eller hotar med att ge sig av. De vet att verksamheten är olaglig och de har makten att avslöja vad som pågår här. Chefen framstår som en rätt löjlig figur i sin iver att göra kliniken till en hårt reglerad institution, med uppiggande "personalmöten" och käcka tal. Kvinnorna här är kanske är tvungna att föda barn för pengarnas skull, men de gör sitt bästa för att bevara sin värdighet och för att visa att de inte går att behandla hur som helst. Deras trots är uppfriskande.

Och för den som inte läser kinesiska kan det kanske vara av intresse att veta att Paradiset nyligen utkom på franska under titeln Un Paradis och i översättning av Brigitte Duzan.

tisdag 30 oktober 2018

Några ord om Jin Yong

Jin Yong är död. Och även om han var 94 år och det kanske inte borde komma helt oväntat känns det ändå underligt, för han är en sån där författare som alltid tycks har funnits och som på något sätt verkar evig och bortom all tid. Hur ska man beskriva honom och hans betydelse? Det är ett ämne som man kan skriva hela avhandlingar om. Jag ska inte försöka mig på det, jag överlämnar den uppgiften till andra som är mer inlästa på honom, men kanske kan en bra första introduktion vara den här artikeln ur The New Yorker, från april i år. Eventuellt kan man något förenklat säga att han betydde lika mycket för wuxia-genren som J.R.R. Tolkien för den västerländska fantasyn, med böcker som ständigt kom ut i nytryck, filmatiserades och inspirerade konst och spel. Han var också grundare av den mycket betydelsefulla tidskriften Ming Pao明报. Han fick till och med en asteroid uppkallad efter sig.

Det finns inte särskilt många officiella översättningar av Jin Yongs 金庸 (eller Zha Liangyong, som han egentligen hette) verk till engelska -- däremot vimlar det av inofficella piratöversättninar på nätet. Tidigare i år kom Anna Holmwoods översättning av A Hero Born, första delen i 《射鵰英雄傳》som på engelska brukar kallas Legend of the Condor Heroes (trots att det inte precis vimlar av kondorer i Kina). Sedan tidigare finns också min favorit 《鹿鼎記》The Deer and the Cauldron i översättning av John Minford och utgiven på Oxford University Press, som även publicerade en engelsk översättning av 《書劍恩仇錄》The Book and the Sword.

Vila i frid, Jin Yong! Miljoner kineser tänker på dig!

fredag 26 oktober 2018

Koncentriska cirklar

Så har det nu för första gången publicerats en hel diktsamling av poeten Yang Lian 杨炼 på svenska. Det är hans verk Koncentriska cirklar 《同心圆》som har översatts av Susanna Hua och mig, och kommit ut på bokförlaget Wanzhi.

Yang Lian blev känd som en av de s.k. "dunkla poeterna" i kretsen kring den inflytelserika underjordiska tidskriften Idag 《今天》 under slutet av 1970-talet. Han har också ibland förknippats med den "rotsökande" strömningen inom kinesisk litteratur under sent 1980-tal. Sedan 1989 lever han i exil och bor för närvarande i Berlin. Dikterna i Koncentriska cirklar är täta, mycket suggestiva och öppna för många möjliga tolkningar. De kräver stor koncentrarion av läsaren. För mig, som främst översätter prosa, var det en utmaning att släppa taget om strävan efter en logiskt sammanhållen text, för även Yang Lians dikter berättar något är det en berättelse som måste tas in med kroppen och känslorna, snarare än med hjärnan - i alla fall i mitt fall. Men det var också ett stimulerande och spännande arbete. Jag är glad att vi var två om det och kunde bolla idéer med varandra. Det ska också sägas att Susanna var den som drog det tyngsta lasset och gjorde den första grovöversättningen av hela texten.

var rädd     för den druvbörd som jäser mellan dal och dal
var rädd     för det som finns mellan guld och guld
                                                                        människans ruiner

Intressant nog kommer det ytterligare en diktsamling av Yang Lian i början av nästa år. Det är Erling Hoe som har översatt hans 《天葬 》Himmelsbegravning, som ges ut på Rámus. Yang Lian kommer också att besöka Malmö, Stockholm och Umeå i mars 2019.

vi som har förökats av rädslan     murar bergstoppar
                                                                                    blir hörda av det som aldrig
hörs    den mellan spöke och spöke allra färskaste
den mellan berättelser mest bländande snön under de fyra årstiderna
framhäver en kropps absoluta lingvistiska nollpunkt
                                                                              verifierad av blekvita brister
mellan blå och skrynkliga livmödrar     ett avstånd som inte kan fyllas

Att tjäna folket - nu som grafisk roman

Ni som gillar Yan Liankes romaner och känner för att se hur de kan ta sig ut i ett nytt medium kan med fördel införskaffa ett exemplar av Alex W. Inkers serieroman Servir le peuple, som förstås bygger på Yans 《为人民服务》Att tjäna folket. Det är en mastig sak, 201 sidor på franska som så vitt jag kan se följer romanen ganska tätt i spåren. Den unge Wu är menig soldat, men får på grund av sin skicklighet i köket en bra placering som kock hos en general. När den åldrige generalen reser bort börjar hans unga fru kasta längtande blickar på Wu, som efter viss tvekan går med på det hon begär -- det är trots allt hans uppgift att tjäna folket ...

Romanen är väl inte direkt en av Yans allra bästa, men det är ändå intressant att läsa den i serieversion. Tilläggas kan väl att det är en berättelse som förbjöds när den först gavs ut i Kina och det tidskriftsnummer där utdrag ur texten först trycktes drogs in och förstördes. Idag känns det tveksamt om någon tidskrift överhuvudtaget skulle våga sig på att ens försöka. Hur som helst: här kan ni läsa en intervju med tecknaren Alex W. Inker (på franska, förstås) om varför han valde just den här texten och hur han gick till väga med arbetet.


måndag 24 september 2018

Alais stillhet

Den senaste tiden har jag läst om Alais 阿来 novellsamling Aba Alai《阿坝阿来》. Det är en samling berättelser som utspelar sig i den del av stor-Tibet som numera räknas till Sichuan och de flesta av dem har övernaturliga inslag eller bara en allmänt spöklik stämning. Men det som slog mig starkast nu när jag läste om den var tystnaden.

Det som är typiskt för tystnad är att den förstärker våra intryck av det som händer omkring oss. Tystnaden tvingar oss att fokusera, att koncentrera oss. Vartenda ljud som bryter den blir extra viktigt just på grund av att det omvärvs av tystnad. Och på samma sätt är det förstås ljuden som gör tystnaden till vad den är. Fullständig tystnad är död, men en tystnad som bryts av ett enda ljud framstår som betydligt starkare och mer betydelsefull. Ljuden ger tyngd åt tystnaden som omger den. Detta är en av de mest framträdande egenskaperna hos novellerna i Aba Alai.

Man kan till exempel titta på inledningen till ”Den röda räven”《红狐》. Jinsheng sitter under päronträdet och drömmer i sin egen trädgård. Man känner omedelbart lugnet sänka sig över berättelsen. Bortom popplarna sträcker floden ut sig, bred och grönblå. Och på stranden ligger stenarna, varma och fuktiga, som grå moln fulla av regn som inte har börjat falla än. Räven är också där. Hon sitter vid källan, ”en varelse som inte är rädd för att tiden ska spolas bort”, som inte ”nedslås av ensamheten”. Räven betraktar den förlamade, drömmande Jinsheng och i stilheten kan vi – läsarna – känna doften av knoppande päronblom och höra trädens kapillärer öppna sig och kippa efter luft.

Vad gör den här tystnaden med oss? Den skärper våra sinnen. Precis som Jinsheng är också vi allena, ensamma med texten. Vi väntar på att något ska hända. Och precis som Jinsheng är vi oförmögna att slita oss, vi måste stanna och se vad som ska ske när stillheten bryts. Tystnaden och stillheten tvingar oss att koncentrera oss på texten och läsa noggrannare än vi skulle ha läst en högljuddare, mer kaotisk text.

Det här sättet att inleda en text dyker upp i andra noveller av Alai. ”Fiskarna”《鱼》(och här tänker jag på en annan novell än den med samma titel som finns med i Aba Alai) börjar så här:

När jag först lärde känna fiskarnas natur tänkte jag att de var varelser som gladde sig åt tystnad och att de var lika tröga som spädbarnen, som – alldeles för små för att kunna tala – förtrollade stirrade på dem långa stunder i taget. På stranden, i skuggan av träden, låg dessa barn och sög på tummen medan de stirrade upp på de färgglada molnen på den höga, mörkblå himlen. Precis som fiskarna var deras klara blick oändligt fridfull och fjärran. Denna stillhet spred sig från de gröna, skogbevuxna träden runt dalen och från skorstensröken som långsamt svävade ut över byn. 

Än en gång drar Alai in oss i berättelsen genom att skapa en stillhet som kräver handling. Den här gången tar det lite längre tid att bygga upp stämningen, eftersom novellen är längre. Det vilar något drömlikt över det hela: träden, grödorna och djuren avger ”en doft som gör människor slöa” och männen ”låg i skuggan bakom de fallfärdiga skjulen och lyssnade på de kvardröjande, utdragna tonerna från kvinnornas sång som vinden förde med sig från mitten av de vida fälten”. Den drömlika stämningen förstärks av att fiskarna simmar genom gräset och lägger sina ägg bland växterna.

Att stiga in i en dröm är att gå in i en annan värld, en plats där ovanliga och underliga ting kan ske. Det är en plats bortom tid och rum där man måste överge sina gamla sanningar och övertygelser. Drömmar är mellanplatser, avskilda från den vanliga världen. Den sortens platser figurerar i många av novellerna i Aba Alai, inte bara som drömmar utan också som fysiska platser. Man går in i dem, passerar igenom dem, och när man kommer ut på andra sidan lämnar man allt som skedde där bakom sig – och trots det kan det ha förändrat ens liv. Huvudpersonen i ”Vilden” 《野人》har blivit strandsatt i en liten stad på grund av ett motorvägsras. Han bor några nätter på ett litet, dammigt hotell där han blir vän med ägarens son, en 10-årig pojke som plågas av mardrömmar om olyckan som dödade nästan hela hans familj. Hotellet påminner en aning om ett spöklikt gammalt slott i någon gotisk roman: det ligger långt inne i en dunkel, dyster gränd och är fullt av damm och mörka hemligheter. I det enkla hotellrummet berättar pojken Tenke om jordskredet som dödade hans mor och syster, och om de mystiska ”vildarna” som enligt legenden brukade leva utanför byn. På samma sätt som staden har skurits av från världen är hotellrummet avskuret från staden – en mörk och hemlighetsfull plats. Än en gång använder Alai tystnaden och stillheten för att skapa spänning:

När jag vaknade var det mitt i natten, tv-programmet hade tagit slut för länge sedan och vita snöflingor fladdrade över skärmen. Jag vet att jag måste ha drömt, för en lång stund låg jag där och stirrade på de glittrande prickarna på skärmen med min uttorkade mun öppen, i hopp om att några av flingorna skulle landa där. Vid det laget hade det slutat blåsa. I stillheten kunde jag höra floden Dadu brusande flyta förbi utanför stadsmuren.
Plötsligt bröts tystnaden av ett genomträngande skri. 


Än en gång bryts djup stillhet av ett ljud som förstärker den. Men det är inte alla tystnader som är likadana. I ”Robiniablommor” inleds berättelsen så här:

Plötsligt – en mättad doft av robinia.
Det är en helt vanlig natt i maj och Sherab vet inte var han är. Han vaknar ur sin dröm med en känsla av att det är alldeles för tyst och med ens känner han den mättade doften av blommor. Robiniablommor. 


Ännu en man som plötsligt vaknar mitt i natten, i ett ensligt rum mitt i en stad. Men även om de två scenerna påminner om varandra finns där några viktiga skillnader. Sherab är en gammal man som arbetar som vakt på en parkeringsplats. Hans son har byggt en vaktkur åt honom, ett glashus där han tillbringar sina dagar och nätter. För det mesta är han ensam. Sherab ligger i kuren, vars tak påminner om ”en djup och tyst bägare som har vänts uppochner, en bägare fylld med smaken av gångna tider”. Väckt av ett dånande ljud och doften från blommorna vill han ta sig till robiniaträden men kan inte lämna parkeringsplatsen.

Besviken vill han bara lyssna på den enorma tystnaden. Så långt han kan se, överallt dit det bleka ljuset från lampan når, är det tyst. Men i skogen, på åkrarna, i byarna där det inte finns något ljus, finns ljud, livets ljud. Vilda djur som rör sig, fåglar som talar i sömnen, spirande växter, vinande vind, unga män och kvinnor som möts i hemlighet för att älska … 

På samma sätt som Jinsheng och resenären i ”Vilden” tycks Sherab vara avskuren från världen. Men i hans fall är det något som är annorlunda med stillheten. Vanligtvis associerar vi tystnad med mörker, med natt och sömn (som i ”Vilden”) eller kanske med en fridfull, solig morgon (som den Jinsheng upplever i ”Den röda räven”). Men stillheten som omger Sherab är i någon mån abnorm. Han har placerats i glasbägaren och ljuset och tystnaden skär av honom från omgivningen som om han var ett specimen under observation på en vetenskapsmans arbetsbänk. Denna kombination av tystnad och genomträngande ljus är oroande, obekväm snarare än behaglig, och Sherab längtar efter sin ungdoms grottor, efter de mörka platser där föremål och varelser har liv och ljud. Tystnad och mörker kan vara skrämmande, men tystnad och ljus kan vara värre.

Det finns många inslag i ”Robiniablommor” som går igen i ”Den röda räven” och andra noveller i Aba Alai: en äldre man, drömmar, ett gevär, minnen av forna tider, av ungdom och jakt. De flesta berättelserna har en nästan gotisk känsla där gamla hemligheter och döda människor dröjer sig kvar och vägrar släppa taget. Men för mig är det stillheten som har gjort det djupaste och mest varaktiga intrycket: Alais sätt att bygga upp sina noveller så att stillheten stannar kvar, så att läsaren bär med sig något av denna stillhet ända till historiens slut, trots att saker och ting så småningom faktiskt börjar hända.