torsdag 23 augusti 2018

Buktalarens dotter

Häromdagen var det någon som twittrade ut några lite obehagliga bilder från buktalarmuseet Vent Haven där man kunde se mängder av gamla buktalardockor sitta och stirra tomt framför sig. Det fick mig att tänka på en annan bok i bokhyllan: Buktalarens dotter 《腹语师的女儿》av Lin Man-Chiu 林满秋. Lin kommer från Taiwan, men mitt exemplar av boken är publicerat på fastlandet.

Buktalarens dotter är en kapitelbok för barn i mellanåldern och en riktigt ruggig historia. Huvudpersonen, lilla Liur, är ett mycket ensamt barn. Hennes mor där när hon är liten och hennes far blir så deprimerad att han helt går upp i sin egen sorg. Fadern är läkare, men eftersom han inte klarar av att rädda sin fru eller ens inse att hon är sjuk innan det är för sent, bestämmer han sig för att ge upp sitt yrke. Under en studieresa till USA (dit hans föräldrar skickar honom för att det tror att det ska få honom att rycka upp sig) ger han sig ut på luffen, ner genom Sydamerika. Det enda Liur hör av honom på flera år är enstaka vykort.

Så småningom kommer han hem igen. Men han är inte ensam. Med sig har han en buktalardocka, Carola, och istället för att kommunicera direkt med Liur och de andra i familjen talar han genom henne. Liur upptäcker snart att dockan är levande. Hon är anden efter ett peruanskt barn som en gång i tiden offrades till gudarna och hon vill få en riktigt kropp igen -- Liurs kropp. Ingen tror förstås på Liur när hon berättar detta och till sist blir hon tvungen att själv konfrontera den onda dockan, men också sina egna samvetskval över moderns missfall och död (som hon känner sig skyldig till).

Buktalarens dotter var bra mycket läskigare än jag trodde när jag först såg de ganska söta illustrationerna av Huang Li-Pei 黄立佩. Kanske är berättelsen en aning för utdragen och kanske tar Liurs kamp mot Carola lite för många vändor, men författaren knyter fint ihop Liurs rädsla för sin egen skuld med skräcken för buktalardockan och jag tycker om att hon särskilt lyfter fram att också vuxna kan vara sårbara och svaga, så svaga att de ibland sviker dem de älskar allra mest.

Vill man inte läsa på kinesiska så finns Buktalarens dotter på engelska, översatt av Helen Wang och med titeln The Ventriloquist's Daughter.

tisdag 7 augusti 2018

Unge Fär

Unge Fär – en levnadsteckning 
av Hu Shi

Vet du vem den mest berömde mannen i hela Kina är? Om jag säger hans namn så kommer du att känna igen det, för han är bekant överallt. Hans efternamn är Fär och han verkar finnas i varenda by i vartenda härad i varenda provins. Du har säkert sett honom och absolut hört andra tala om honom. Unge Färs namn är ständigt på deras läppar, eftersom han representerar alla kineser.

Unge Fär ser ut ungefär som du och jag. Han har ett par ögon, men ser inte så klart; han har två öron, men hör inte så bra; han har en näsa och en mun, men skiljer inte så noga på olika smaker och dofter. Hans hjärna är ganska stor, men minnet är tyvärr inte det bästa och han tänker inte särskilt långt.

Ofta säger han: ”Det räcker väl om det är på ett ungefär? Varför ska man vara så petig?”

När han var liten bad hans mor honom att gå och köpa farinsocker. När han kom hem med vitt strösocker istället skällde hon ut honom och då skakade han på huvudet och sa: ”Farinsocker, strösocker … det är väl ungefär samma sak?”

När han gick i skolan frågade läraren: ”Vilken provins ligger väster om provinsen Zhili?”

Unge Fär svarade: ”Shaanxi.”

”Fel!” sa läraren. ”Det är Shanxi, inte Shaanxi.”

”Äsch! Shaanxi och Shanxi är väl ungefär samma sak?” sa unge Fär.

Så småningom fick han arbete på ett växlingskontor. Han kunde skriva och räkna, men han var inte särskilt noggrann: ofta skrev han 1000 istället för 10, eller 10 istället för 1000. När kontorschefen blev arg och skällde ut honom fnissade han bara och sa försiktigt: ”Det är ju bara några nollor som skiljer! Det räcker väl att det är på ett ungefär?”

En dag var han tvungen att åka till Shanghai för att ordna med några viktiga angelägenheter. Han traskade iväg till stationen i maklig takt, men kom två minuter försent och missade tåget. Han stirrade efter rökpelaren från loket som försvann i fjärran, skakade på huvudet och sa: ”Jaha, då får jag väl åka i morgon istället. Idag eller i morgon – det är ju ungefär samma sak. Men jag tycker nog att det där järnvägsbolaget är lite väl petnoga. 8:30 och 8:32 är ju ungefär detsamma, eller hur?” Och så gick han muttrande hem igen, utan att riktigt förstå varför tåget inte kunde ha väntat i två minuter.

En annan dag blev unge Fär plötsligt sjuk och sa åt sin fru att genast gå till Östergatan och hämta doktor Wang. Hon skyndade iväg, men eftersom Wang inte var hemma gick hon till doktor Wong på Västergatan istället. När unge Fär, som låg hemma i sängen och plågades, fick syn på honom insåg han att frun hade hämtat fel person, men eftersom han var så sjuk och hade så ont ville han inte vänta längre och tänkte för sig själv: ”Wang eller Wong … Det är ju ungefär detsamma. Han kan gott få ta sig en titt på mig. Så doktor Wong, som var veterinär, undersökte honom och gav honom samma behandling som han skulle ha gett en ko. Strax före klockan ett på eftermiddagen lämnade unge Fär jordelivet.

Alldeles innan han dog stönade han fram: ”Död … eller … levande … Det är … ungefär … detsamma … Är det … på … ett ungefär … så duger det … åt mig … Varför … ska … man … vara … så nogräknad?” Han hade knappt avslutat meningen förrän han gav upp andan.

När unge Fär nu var död prisade alla hans sätt att bortse från problem och svårigheter, och att vara nöjd med det han hade. Visserligen hade han alltid varit slarvig, men han hade inte gått och burit på gammalt groll eller försökt göra upp räkningen med någon – ja, han var en riktigt god man. De gav honom en postum hederstitel: Mäster Flexibel.

Unge Färs rykte bara växte och spred sig. Oräkneliga människor började betrakta honom som en förebild och lärde sig att leva som han, och snart hade var och en blivit sin egen unge Fär. Och Kina ett latmaskarnas rike.

(Denna lilla novell skrev Hu Shi 1924, för att illustrera något han menade var ett typiskt kinesiskt karaktärsdrag. Här ett nyare reportage om samma tendens.) 

fredag 3 augusti 2018

Mitt liv som kejsare

Månadens omläsning var Su Tongs 苏童 gamla Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》från 1992. Det är en kort och bitvis obehaglig roman om Duanbai, en pojke som sätts på tronen när hans far kejsaren dör. Duanbai är inte särskilt väl skickad för sin roll och dessutom alldeles för ung för att kunna styra (han är bara 14), så det blir hans mor och farmor som håller i tyglarna, samtidigt som de konkurrerar med varandra.

Duanbai kan inget om världen utanför palatset och även om han inte har något att säga till om politiskt har han makten att utöva våld mot kvinnorna i sin närhet - de förskjutna konkubinerna i Kylans palats får tungorna avskurna när de stör hans nattsömn med sin gråt. Palatslivet är överlag ett träsk av fjäskande och intriger, hustrur och bihustrur tävlar om kejsarens gunst samtidigt som det alltid kan stå en mördare på lur bakom närmaste pelare.

Duanbais två halvbröder Duanwen och Duanwu är nämligen ute efter hans liv - det förmodades allmänt att Duanwen skulle ta över tronen och han verkar onekligen ha varit mer lämpad för uppgiften. När Duanwen till sist störtar sin bror dödar han honom inte utan låter honom fly, och Duanbai börjar ett nytt liv som vanlig lösdrivare tillsammans med sin trogne tjänare, eunucken Svala. Och vad är då Duanbais dröm, nu när han har förlorat allt? Att bli lindansare och sväva högt ovanför jorden som en fågel - ett djur som ständigt återkommer som en frihetssymbol i romanen. Den före detta kejsaren av ett rike som inte längre existerar (för Duanwen arméer besegras snart av invaderande styrkor) slutar sina dagar i ett buddistiskt kloster där han studerar Konfucius samtal, en bok som hans barndoms lärare gav honom i uppgift att memorera.

Mitt liv som kejsare är en historisk roman som utspelar sig bortom historien, i en dynasti som aldrig har funnits. Duanbais och hans medmänniskors grymhet och kortsynthet får därigenom en tidlös karaktär. Med Jeffrey C. Kinkleys ord: "The novel's scenes of imperial abuse of power evoke both eternal and recurring problems of imperial power-lust leading to political decline, and also the recent excesses of Chairman Mao." (Ur Visions of Dystopia in China's New Historical Novels) Berättelsen är inte lika blodisande grym som mästerverket Ris och påminner kanske i viss mån mer om "Hustrur och bihustrur" (Den röda lyktan) i sin skildring av instängda kvinnors maktkamp - familjen som en spegling av riket, där kejsaren är den store husbonden. En kinesisk diktatorsroman, kanske man skulle kunna kalla den. Skrämmande, men enkelt och vackert skriven, så typisk för Su Tong vid den här tiden.

fredag 27 juli 2018

Tre systrar av Bi Feiyu

Nu finns för första gången en roman av Bi Feiyu 毕飞宇 på svenska. Bi är ett etablerat namn i Kina, här i väst kanske mest känd för kortromanen Moon Opera 《青衣》(översatt till engelska av Howard Goldblatt).

Tre systrar 《玉米》är en längre roman, sammansatt av tre noveller som handlar om tre av de sju döttrarna i familjen Wang. Sju flickor har föräldrarna nämligen skaffat sig i väntan på att nå det stora målet - en son. Medan modern klämmer ur sig barnen har fadern affärer med diverse olika kvinnor i byn där han arbetar som partitjänsteman. Men det är inte han som är huvudperson i boken, utan flickorna Yumi, Yuxiu och Yuyang. De vill alla bort från byn, vill göra något bättre av sitt liv, men eftersom de är helt olika som personer väljer de också olika sätt att nå sina mål.

Tre systrar, fint översatt av Rebecka Eriksson, är en bitvis sorglig, bitvis rolig roman om vilket pris man som kvinna kan få betala för att komma någon vart i världen.

Sha Yexin (1939-2018), en kontroversiell kinesisk dramatiker

Den här morgonen kom med nyheten om att den kinesiske dramatikern Sha Yexin 沙叶新 har avlidit i en ålder av 79 år, efter en tid med cancer. Jag är inte särskilt kunnig när det gäller kinesisk dramatik, men Sha Yexins namn har även jag hört, kanske mycket för att han var så politiskt frispråkig och kontroversiell - bland annat var han en av dem som skrev under manifestet Charta 08 och krävde ökade fri- och rättigheter i Kina. Han kritiserade också offentligt den kände författaren Yu Qiuyu 余秋雨 för att inte ha tagit avstånd från sina skriverier under kulturrevolutionen och skrev en pjäs kallad Hu Yaobangs samvete 《良心胡耀邦》, inspirerad av Hus arbetet med att rehabilitera personer som stämplats som högermän under Mao-eran.

En av Sha Yexins mest kända pjäser är Om jag var på riktigt 《假如我是真的》från 1979. Den berättar historien om en ung man som för att komma bort från sitt arbete i jordbruket utger sig för att vara son till en högt uppsatt partifunktionär, något som öppnar dörrar och ger honom möjlighet att leva ett riktigt lyxliv - ända tills han avslöjas och allt går i kras. Bedragarbanan inleds när den unge mannen försöker få tag på biljetter till en uppsättning av Gogols Revisorn, som ju också handlar om en bedragare, men den faktiska inspirationen till pjäsen (som Sha skrev tillsammans med Li Shoucheng och Ma Yingde) kom från en händelse i Kina 1979, ett fall då en ung man utgav sig för att vara son till generalen Li Da. De tre pjäsförfattarna närvarade vid rättegången mot bedragaren och skrev därefter pjäsen, som fick premiär knappt fem månader senare. Den blev snart förbjuden. 1981 filmatiserades den på Taiwan och den filmen går att se på YouTube, även om bildkvaliteten inte är den bästa. I förtexterna till filmen anges felaktigt att pjäsen baseras just på Gogols Revisorn (dock har filmmakarna fått för sig att han hette "Gordoriz") men det stämmer alltså inte. En annan lustig detalj är att chefen för det jordbruk där den unge mannen arbetar i hemlighet lyssnar på musik av den kända sångerskan Teresa Teng, som ju kom från Taiwan och var förbjuden på fastlandet.


Ett annat omdiskuterat Sha-verk är Jiang Qing och henne makar 《江青和她的丈夫们》från 1990  (på engelska kallad I was Chairman Mao's bitch) som förstås handlar om ordförande Maos hustru.



Eftersom Kina är det komplicerade land det är och inte alls så enkelt och svart-vitt som vi ofta tror kunde Sha Yexin trots sina kontroversiella pjäser och uttalanden ändå vara chef för Folkets konstnärliga teater i Shanghai under många år, och trots att han ständigt kritiserade bristen på yttrandefrihet menade han samtidigt att det auktoritära styret med sina begränsningar hade tvingat honom att bli en bättre författare än han kanske annars skulle ha blivit - en åsikt som även andra kinesiska författare ibland har uttryckt och som ofta feltolkas som ett stöd för regimen. Hans uttalanden om att socialismen ska tjäna konsten och litteraturen, inte tvärtom, gör att han knappast kan ha sett särskilt positivt på de senaste årens kulturpolitiska utveckling i hemlandet. En intressant intervju med Sha hittar man i Harper's Magazine där han talar om Charta 08, om censuren, om förhållandet till de styrande och om kulturens ställning i Shanghai.

Många av Sha Yexins pjäser, inklusive de ovannämnda samt den mer absurda Jesus, Konfucius och John Lennon har satts upp på olika håll i världen, men såvitt jag vet har tyvärr inte någon av dem spelats i Sverige.

måndag 11 juni 2018

Kinesiska deckare/thrillers på engelska

Häromdagen hade New York Times lite överraskande en lång artikel om den kinesiske spänningsförfattaren Zhou Haohui 周浩晖, vars megahit (i Kina) 《死亡通知单》just har kommit ut på engelska under titeln Death Notice. Jag har inte läst den, men däremot en annan av Zhous romaner som också har kommit i engelsk översättning, Valley of Terror 《恐怖谷》. Den köpte jag tillsammans med ett antal andra kinesiska deckare och thrillers på engelska.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för de här kinesiska spänningsromanerna. Det är något med dem som inte alls klickar med mig. Jag tror helt enkelt att de är lite för överdrivna, fast på fel sätt. Jag kan tänka mig det mest i spänningsväg och tackar inte ens nej till övernaturliga inslag, men ... Kanske beror det på att de kinesiska författarna verkar kämpa så hårt för att vara originella att det bara känns krystat. Dessutom blir det ju inte särskilt originellt när nästan alla (okej, jag överdriver lite nu, jag har faktiskt inte läst alla kinesiska deckare som finns) har en polis eller deckare som med Sherlock Holmesk intelligens kan se och tolka de minsta detaljer och omedelbart dra extremt långtgående slutsatser av minsta ledtråd. Eller så är det de väldigt groteska morden? Kanske något med översättningen? Eller det faktum att personerna sällan verkar ha något djup? Jag vet inte. Men något är det.


Valley of Terror var i alla fall ganska underhållande och inte alls så dum - till en början. På slutet spårade den föga förvånande ur (jag ska inte berätta hur) i en intrig som var mer än lovligt långsökt, men fram till dess var den rätt okej.  

Apricot's Revenge av Song Ying (vars kinesiska titel jag inte känner till) var också rätt intressant och skulle förmodligen kunna hitta en del svenska läsare, då den inte lider av de där ovannämnda överdrifterna och supersmarta detektiverna, utan istället är en ganska "normal" deckare där morden har sitt ursprung i otäcka händelser under kulturrevolutionen. Den är också översatt av Howard Goldblatt, vilket innebär att språket flyter bra och inte känns sådär kantigt och konstigt som det gör i vissa andra liknande böcker. He Jiahongs 何家弘 Hanging Devils 《雪之罪》, som inte finns med på någon av bilderna och som jag läste för ganska länge sedan, minns jag också som rätt bra. Här är en recension av den.

Böckerna här nedanför, The Untouched Crime 《无证之罪》av Zijin Chen 陈紫金, Murder in Dragon City 《第十一根手指》 av Qin Ming 秦明 och A Devil's Mind 《犯罪心理档案》av Gang Xueyin 刚雪印 har jag inte läst än. Eller, jo, jag har faktiskt börjat på ett par av dem men inte kommit vidare eftersom jag helt enkelt inte kände någon större lust att läsa klart. Men en vacker dag ska jag göra det. Det ska jag. Tills vidare får jag fortsätta att rekommendera A Yis Och sen då? som ju har kommit på svenska på ChinLit.


torsdag 12 april 2018

Moses på Slättlandet

Det var rätt stor hausse kring Shuang Xuetaos 双雪涛 novellsamling Moses på Slättlandet 《平原上的摩西》när den kom ut för ett par år sedan. Shuang är en av de hetare unga författarna i Kina och kopplas ofta ihop med Yu Yishuang 于一爽, Sun Yisheng 孙一圣 och Zhao Zhiming 赵志明 i en kvartett som har kallats "den grymma generationen".

Moses på Slättlandet är en ganska varierad novellsamling, även om många av novellerna handlar om yngre män i våldsamma miljöer med fattigdom och kriminalitet. Själv blev jag rätt förtjust i titelnovellen, en lång berättelse om hur en ung polis får i uppgift att ta tag i ett gammalt "cold case" som visar sig leda tillbaka till hans egen barndom. Det är en skickligt uppbyggd historia där spänningen hela tiden ökar och när man så småningom förstår hur det hela hänger ihop och bitarna faller på plats blir man både sorgsen och skakad. På vägen fram mot slutet får man en skildring av familjeliv och samhällsutveckling under tjugo års tid som trots att den är så kortfattad ändå får med väldigt mycket. En annan fin novell är "Mästaren" 《大师》 som handlar om en oerhört skicklig schackspelare och hans inte lika skicklige son. Den novellen finns översatt till engelska och kan läsas i Pathlight (som går att ladda ner gratis).

Bäst tyckte jag nog ändå om "Den långa sömnen" 《长眠》, en fullkomligt absurd novell om en man som kontaktas av sin före detta flickvän, som vill att han ska komma och begrava hennes sambo. En gång i tiden var de alla tre vänner, men när flickan övergav berättaren för den andre mannen, Xiao, upphörde vänskapen. Ändå åker berättaren dit för att hjälpa till. Ju längre resan fortgår, desto fler underliga saker händer. En mystisk buss för honom mot platsen dit han ska. Fiskar verkar gå att fånga i luften, den f.d. flickvännen har förskansat sig i sitt hus, den döde ligger i ett hål i marken, byborna försöker stjäla liket, kulorna viner om öronen och allt slutar i en vansinnig översvämning som spolar bort alla och envar. Helt surrealistiskt men just därför också roligt att läsa.