Buktalarens dotter är en kapitelbok för barn i mellanåldern och en riktigt ruggig historia. Huvudpersonen, lilla Liur, är ett mycket ensamt barn. Hennes mor där när hon är liten och hennes far blir så deprimerad att han helt går upp i sin egen sorg. Fadern är läkare, men eftersom han inte klarar av att rädda sin fru eller ens inse att hon är sjuk innan det är för sent, bestämmer han sig för att ge upp sitt yrke. Under en studieresa till USA (dit hans föräldrar skickar honom för att det tror att det ska få honom att rycka upp sig) ger han sig ut på luffen, ner genom Sydamerika. Det enda Liur hör av honom på flera år är enstaka vykort.
Så småningom kommer han hem igen. Men han är inte ensam. Med sig har han en buktalardocka, Carola, och istället för att kommunicera direkt med Liur och de andra i familjen talar han genom henne. Liur upptäcker snart att dockan är levande. Hon är anden efter ett peruanskt barn som en gång i tiden offrades till gudarna och hon vill få en riktigt kropp igen -- Liurs kropp. Ingen tror förstås på Liur när hon berättar detta och till sist blir hon tvungen att själv konfrontera den onda dockan, men också sina egna samvetskval över moderns missfall och död (som hon känner sig skyldig till).
Buktalarens dotter var bra mycket läskigare än jag trodde när jag först såg de ganska söta illustrationerna av Huang Li-Pei 黄立佩. Kanske är berättelsen en aning för utdragen och kanske tar Liurs kamp mot Carola lite för många vändor, men författaren knyter fint ihop Liurs rädsla för sin egen skuld med skräcken för buktalardockan och jag tycker om att hon särskilt lyfter fram att också vuxna kan vara sårbara och svaga, så svaga att de ibland sviker dem de älskar allra mest.
Vill man inte läsa på kinesiska så finns Buktalarens dotter på engelska, översatt av Helen Wang och med titeln The Ventriloquist's Daughter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar