När jag var sexton år

Jag har översatt en bok. Det är ju mitt jobb, så det är kanske inte så mycket att hojta högt över, men ändå.

Den här gången är det en ungdomsbok, fast jag tycker nog att den fungerar minst lika bra eller kanske till och med bättre för vuxna. När jag var sexton år 《十六岁少女》är en roman med självbiografisk bakgrund där författaren Qin Wenjun 秦文君 berättar om sin tid på ett skogsbruk i allra nordligaste Kina under kulturrevolutionen. Dit reser huvudpersonen med stor entusiasm, glad över att få komma bort från familjen, uppleva äventyr och bli någon. Glädjen grumlas en aning över att bästa vännen inte kan följa med, men redan på tåget norrut får hon nya kamrater som ska komma att bli mycket viktiga för henne och hennes utveckling till en vuxen, mogen människa.

Och nog får hon uppleva äventyr och strapatser. Det som möter henne och medresenärerna är inte bara ett iskallt klimat och hårt arbete, utan också psykiskt obalanserade politiska ledare, dramatisk kärlek och svartsjuka samt björnar och andra vilda djur. Men det Qin framförallt skildrar är ändå vänskapen mellan flickorna och hur den ständigt utsätts för påfrestningar av romantiskt slag. Huvudpersonen har många idéer om vad sann kärlek är - ren, stark och hjältemodig ska hennes drömprins vara - men när hon först förälskar sig är det i en pojke som är klenare än de flesta och inte alls någon stålman till arbetare. Den historien slutar inte lyckligt och det är många som blir kvar för alltid i den frusna jorden uppe vid ryska gränsen.

Tonen i romanen kan stundvis kännas en aning överspänd, men så är ju också den tonåriga huvudpersonen själv en person uppeldad av politiska slagord och av hormonerna som bubblar i kroppen. En lite annorlunda "upp till bergen och ut på landsbygden"-skildring som fokuserar på kvinnoblivande snarare än politiskt förtryck och där huvudpersonens största läxa är att kärlek kan ta sig många olika uttryck och inte alltid är himlastormande och ren.

I fjärran, ett berg

Det är så mycket som borde översättas till svenska.

Ett exempel är Nie Chongruis 聂崇瑞 fantastiska grafiska roman Au loin, une montagne 《远山》som skildrar hans tid i en liten stad uppe bland bergen i norra Kina under kulturrevolutionen. Visst, vi har hört liknande berättelser förut: vänliga bybor, nyfikna stadsungdomar, destruktiva rödgardister, bråk mellan olika fraktioner. Men det är ändå något speciellt att se det skildras i denna form, med Nies mycket säkra penna.

Au loin, une montagne är en tjock bok på mer än 250 sidor, indelad i flera kortare stycken som fokuserar på en person, en plats eller en företeelse. Flera av landsbygdsborna porträtteras ingående. Sorgen över den vackra religiösa konst som förstörs av de hatiska fanatikerna berör på djupet. Även de vansinniga paradoxerna som rödgardisterna inte själva verkar se finns med: i ena ögonblicket går man till storms mot religion och vidskepelse, i nästa kastar man sten efter rävar som man har fått för sig är besatta av onda andar.

Också kulturrevolutionens efterspel och den lilla stadens "nutid" skildras, när Nie och hans franska hustru besöker platsen många år senare. Idag lever nämligen Nie Chongrui sedan en lång tid tillbaka i Frankrike, där han försörjer sig som illustratör och har gett ut ett antal seriealbum. Mer om honom och hans karriär hittar du här (på franska) och fler exempel på hans verk går att se på hans egen webbplats.

En broderad sko

Alla som har läst några romaner eller sett några filmer som utspelar sig under kulturrevolutionen vet att det är vissa kulturfenomen som går igen och som man ofta refererar till när man skildrar den här tiden. Ett typiskt exempel är den nordkoreanska snyftaren Blomsterflickan som rörde mången kinesisk revolutionärs hjärta på 1970-talet (vad annat kan man vänta sig när det är självaste Kim Il-sung som står för manus?).

Blomsterflickan var en godkänd film med revolutionärt innehåll, men det fanns även annan kultur som frodades litet mer i skymundan. En av de många så kallade "handkopierade böcker" 手抄本 som cirkulerade i hemlighet var spionromanen 《一只绣花鞋》En broderad sko och dess uppföljare 《梅花党》Organisationen Plommonblomman. Bägge romanerna skrevs av Zhang Baorui, en ung man som arbetade vid smältugnarna i en fabrik i Beijing och brukade underhålla sina arbetskamrater med fantastiska berättelser om spioner, sköna damer och spännande äventyr. Zhang kom från en "intellektuell" familj och fick därför inte bli rödgardist, men han hängde ändå i hasorna på de mer politiskt avancerade kamraterna och deltog så gott han kunde i olika politiska aktiviteter och i likhet med många andra ungdomar gav han sig ut på långa resor runtom i landet. Arbetet på fabriken fick han när han bara var 16 år, och året därefter började han fästa sina berättelser på papper.

Han skrev på kvällarna och naturligtvis i hemlighet, för hans berättelser var inte av det slag som partiet accepterade och som författare av underjordisk litteratur kunde man råka mycket illa ut. Men han skrev inte för byrålådan. Han gav ett exemplar av boken till sin storebror som tog med den till Inre Mongoliet, dit han skickades för att "lära av bönderna". Broderns vänner skrev av den för hand och gav den vidare till andra bekanta. Och på det sättet spred sig berättelsen över landet, precis som många andra liknande romaner.

Eftersom Zhang Baorui skrev under pseudonym så var det bara ett fåtal personer som kände till författarens riktiga identitet. Men Zhang fortsatte att skriva, även om han vid flera tillfällen var tvungen att förstöra manuskript för att de inte skulle komma till myndigheternas kännedom.

Så småningom tog kulturrevolutionen slut och Zhang började studera journalistik. Han har arbetat både som journalist på Nya Kina och som redaktör för bokförlaget med samma namn. Men att det var han som var författare till en av de mest populära bokserierna under 1970-talet var det få som visste förrän man 2001 bestämde sig för att ge ut några av böckerna i nytryck. En riktig nostalgichock för de medelålders och en intressant bekantskap för många yngre.

Så vad handlar de om då, Zhangs romaner? Ja, En broderad sko är en spionhistoria som börjar med att huvudpersonen, poliskommissarie Long Fei, får i uppdrag att utreda mordet på en ung kvinna. Först verkar det vara ett simpelt våldtäktsfall, men så småningom visar det sig att kvinnan hade kontakter utomlands och att hon förmodligen har stulit hemliga dokument och vidarebefordrat dem till en okänd uppdragsgivare. Och flera saker med fallet får Long Fei att minnas en vacker men mystisk ung kvinna som han kände i sin ungdom, och som mot sin vilja tvingades arbeta för sin far i den kontrarevlutionära organisationen Plommonblomman.

Det märks att Zhang bara var 17 år när han skrev En broderad sko. Berättelsen varvar händelser i nutid med tillbakablickar i Long Feis förflutna, och ibland avslöjar han litet för mycket eller låter tidsperspektiven flyta ihop på ett sätt som inte fungerar. Han beskriver snarare än gestaltar och det hela är en aning träigt. Men å andra sidan kan Zhang inte ha haft många böcker att lära av, eftersom hans egen tillgång på litteratur var mycket begränsad. Och nog kan man förstå att romanen måste ha fascinerat läsarna med sin spännande spionintrig och sina ovanligt kittlande beskrivningar av nakenbad, fuktiga röda läppar och blomstertatueringar på onämnbara kroppsdelar. Kanske inte en bok man idag läser för underhållningens skull, men absolut intressant som historiskt dokument.

Zhang Baorui är numera en erkänd och aktiv författare och många av hans romaner, både gamla och nya, går att köpa i kinesiska boklådor.

Den åtråvärda ordboken

Romanen Maqiao, som jag hade en liten blänkare om häromveckan, heter ju i original Ett lexikon över Maqiao. Det är en berättelse - eller snarare en samling korta, sammanlänkade noveller - som huvudsakligen utspelar sig under kulturrevolutionen, och idag slog det mig plötsligt att det verkar finnas väldigt många romaner och noveller om den tiden där lexikon och ordböcker spelar en viktig roll för handlingen, som åtråvärda objekt.

Ta till exempel Yinggelishi/English, som jag också skrev om för några dagar sedan. Där är det ett engelsk-kinesiskt lexikon som berättaren fascineras av och känner ett sådant begär till att han till och med bryter sig in hos sin lärare för att stjäla det - utan att lyckas. I en annan, tidig berättelse om så kallade "intellektuella ungdomar" som skickas ut på landet under kulturrevolutionen, 《孩子王》"Barnens kung", av A Cheng 阿城, är det en annan ordbok - 《新华字典》Nya Kinas ordbok - som figurerar i handlingen. Huvudpersonen, en ung man som sätts att undervisa barnen i en byskola, är ingen utbildad lärare och väljer att ta ordboken som utgångspunkt för sina lektioner istället för att använda de avsedda läromedlen. En av hans elever bestämmer sig för att kopiera hela ordboken, tecken för tecken, när han inte lyckas vinna den genom vadslagning. Och i den kinesisk-amerikanske författaren Ha Jins första novellsamling handlar titelnovellen, "Ocean of words", om det mycket stora och kända lexikon som har samma namn - 《辞海》, Ett hav av ord. I den novellen är det dock inte en lärare eller auktoritetsfigur som äger den åtråvärda boken, utan en ung soldat som till sist skänker bort sin värdefulla ägodel till en äldre officer som har hjälpt honom att ta sig igenom militärtjänsten och bli partimedlem. Gemensamt för dessa noveller och romaner är att ordböckerna är så fascinerande och begärliga att de är värda nästan vilka uppoffringar som helst, och själva överlämnandet av ordboken är en höjdpunkt i alla berättelserna.

Säkert finns det fler exempel som jag inte känner till eller inte kan komma på just nu. Man kan undra varför just ordböcker och lexikon förekommer så ofta i berättelser om den här tiden. Kanske för att en ordbok i högre grad än till exempel en roman kan fungera som fönster mot en större värld, och för att överlämnandet eller erövrandet av ordboken blir ett tecken på att denna större värld är möjlig att nå? Och för att varje tecken eller ord är en berättelse i sig - precis som i Han Shaogongs Maqiao?

Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång någon ber mig om tips på ett bra uppsatsämne.

Den revolutionära katekesen i en skrattspegel

Beijingförfattaren Lao She 老舍 (Shu Qingchun) är mest känd för sina romaner, bland annat "En ricksha i Peking och "Lao Li söker kärlek". Idag är Lao She en oerhört respekterad författare som har en självklar plats i litteraturhistorien, men under kulturrevolutionen förföljdes han så svårt av De fyras gäng att han begick självmord. Lao She var en humoristisk och satirisk författare, och sådant går förstås inte alltid hem hos dem som sitter vid makten i ett auktoritärt samhälle.

Lao She skrev de facto en del texter som kan tolkas som en mycket skarp kritik av revolutionär fanatism, och ett speciellt tydligt exempel på detta är novellen "Den nye Emile" 《新爱弥耳》 som skrevs 1936. "Den nye Emile" är berättelsen om en rabiat revolutionär som är besatt av att skapa "den nya människan", en varelse helt olik tidigare generationer, fullkomligt hängiven revolutionen. Knappt har det stackars barnet kommit till världen förrän hans far skiljer honom från modern - mänsklighetens förfall kan enligt denne vetenskapsman helt skyllas på världens alla mödrar och deras pjåskande omsorger om sina barn:

Jag ville inte lära Emile att söka livet vid sin moders bröst eller snällt och lydigt låta kvinnorna gulla med honom som en liten fet pekines. Jag ville att han skulle bli en krigare med stålhårt hjärta och stålhårda kinder som skadade alla som försökte kyssa honom med sina stinkande läppar.

Sedan vidtar en hård uppfostran i syfte att forma den lille till den person som hans far vill att han ska vara:

Hunger är revolutionens drivkraft och för att kunna förstå vad kamp innebar måste han först förstå vad hunger var. Närhelst han var hungrig beskrev jag i detalj motståndskampens metod och strategi för honom. Jag höll brödet i min hand och han måste tyst och stilla lyssna till vad det än var jag sade - först när jag såg kallsvetten bryta fram på hans panna gav jag honom brödet för att undvika att han svimmade.

(...)

Eftersom han ofta var desperat av hunger var det naturligtvis omöjligt att undvika att han då och då skulle stjäla sig något att äta. Det förbjöd jag inte. Tvärtom straffade jag honom om han inte stal skickligt nog eller bekände stölden alltför lättvindigt. Om han var för snabb med att erkänna sina fel gav jag honom en ordentlig omgång stryk. Jag ville uppfostra honom till att bli listig. En revolutionär måste vara slug som en räv, och den som slåss för rättvisan måste ta till de lägsta, mest avskyvärda medel för att slutföra sitt stora arbete.

Den stackars Emile får inte lyssna på sagor eller fantisera, och självklart inte heller lära sig hur man uppför sig eller kommer överens med andra. Följaktligen vill inte heller de andra barnen leka med honom och deras föräldrar avskyr honom, men det är förstås inget problem för hans far, för "när Emiles värld väl en gång blev verklighet skulle alla dessa värdelösa sopor som bara lärde sina barn att 'låtsas' än det ena och än det andra förintas till sista man". Emile får inte heller skratta, för "skrattet är bara ett slags ytlig lokalbedövning och alla som är kapabla till seriöst tänkande borde bita ihop tänderna istället för att skrika av skratt". Resultatet låter inte vänta på sig:

På detta sätt kunde jag skära bort hans kött, suga ut hans blod och omvandla honom från grunden. Han kunde vare sig gråta eller skratta utan väntade mekaniskt på att göra det han borde. Endast på detta sätt - det anser i alla fall jag - kan man skapa en framtidens krigare. En sådan krigare måste redan i barndomen offra all glädje och slita upp sin mänsklighet med rötterna. I annat fall är alla tankar på att undervisa och förändra människorna bara drömmar.

Men till slut går det i alla fall åt pipan. Lille Emile blir sjuk och trots fadern inte vill skämma bort honom alltför mycket går han i alla fall till sist med på att låta pojken få medicin och underhåller honom med föreläsningar om historia och revolutionär teori. Men han har reagerat försent och barnet avlider. Det är dock inte alltför tragiskt, för fadern kommer naturligtvis att fortsätta med sin forskning och sina experiment och han är övertygad om att han med sin näste Emile kommer att kunna fullfölja sin storslagna plan.

Jag vet inte om Lao She hade läst Sergej Nechaevs revolutionära katekes, men likheterna mellan den ideologi han beskriver och texten i katekesen är skrämmande. Helt omöjligt är det inte, för katekesen skrevs redan 1869 och eftersom Nechaev var god vän med den i Kina mycket populäre anarkisten Bakunin vore det inte konstigt om katekesen också hade publicerats i kinesisk översättning. Så här skriver Nechaev bland annat:

Den sanne revolutionärens verkliga natur utesluter all sentimentalitet, romantik, dårskap eller hänförelse. Alla privata hat- och hämndkänslor måste också uteslutas. Revolutionär passion, utövad under varje ögonblick av dagen tills den blir en vana, måste tillämpas med kall beräkning. Aldrig någonsin eller någonstans får revolutionären lyssna till sina personliga impulser, utan bara till dem som tjänar revolutionen och dess höga mål.

(...)

Revolutionären träder in i Statens värld, i de priviligerade klassernas värld, i den så kallade civilisationen, och han lever i denna värld endast och enbart för att iscensätta dess snara och fullständiga undergång. Han är ingen revolutionär om han känner någon sympati för denna värld. Han får inte tveka att förstöra någon ställning, plats eller människa i den här världen. Han måste hata alla och allt i den med samma hetta. Det är värst för honom själv om han har några relationer till föräldrar, vänner eller älskare: om dessa relationer påverkar honom är han inte längre en äkta revolutionär.

Och påminner detta inte också en hel del om den "nya människa" som skulle skapas under kulturrevolutionen? Det är inte underligt att en person som Lao She, som trots sitt engagemang för den lilla, fattiga människan inte tvekade att håna den besinningslösa fanatismen inte sågs som en tillgång i kulturrevolutionens Kina.