Den revolutionära katekesen i en skrattspegel

Beijingförfattaren Lao She 老舍 (Shu Qingchun) är mest känd för sina romaner, bland annat "En ricksha i Peking och "Lao Li söker kärlek". Idag är Lao She en oerhört respekterad författare som har en självklar plats i litteraturhistorien, men under kulturrevolutionen förföljdes han så svårt av De fyras gäng att han begick självmord. Lao She var en humoristisk och satirisk författare, och sådant går förstås inte alltid hem hos dem som sitter vid makten i ett auktoritärt samhälle.

Lao She skrev de facto en del texter som kan tolkas som en mycket skarp kritik av revolutionär fanatism, och ett speciellt tydligt exempel på detta är novellen "Den nye Emile" 《新爱弥耳》 som skrevs 1936. "Den nye Emile" är berättelsen om en rabiat revolutionär som är besatt av att skapa "den nya människan", en varelse helt olik tidigare generationer, fullkomligt hängiven revolutionen. Knappt har det stackars barnet kommit till världen förrän hans far skiljer honom från modern - mänsklighetens förfall kan enligt denne vetenskapsman helt skyllas på världens alla mödrar och deras pjåskande omsorger om sina barn:

Jag ville inte lära Emile att söka livet vid sin moders bröst eller snällt och lydigt låta kvinnorna gulla med honom som en liten fet pekines. Jag ville att han skulle bli en krigare med stålhårt hjärta och stålhårda kinder som skadade alla som försökte kyssa honom med sina stinkande läppar.

Sedan vidtar en hård uppfostran i syfte att forma den lille till den person som hans far vill att han ska vara:

Hunger är revolutionens drivkraft och för att kunna förstå vad kamp innebar måste han först förstå vad hunger var. Närhelst han var hungrig beskrev jag i detalj motståndskampens metod och strategi för honom. Jag höll brödet i min hand och han måste tyst och stilla lyssna till vad det än var jag sade - först när jag såg kallsvetten bryta fram på hans panna gav jag honom brödet för att undvika att han svimmade.

(...)

Eftersom han ofta var desperat av hunger var det naturligtvis omöjligt att undvika att han då och då skulle stjäla sig något att äta. Det förbjöd jag inte. Tvärtom straffade jag honom om han inte stal skickligt nog eller bekände stölden alltför lättvindigt. Om han var för snabb med att erkänna sina fel gav jag honom en ordentlig omgång stryk. Jag ville uppfostra honom till att bli listig. En revolutionär måste vara slug som en räv, och den som slåss för rättvisan måste ta till de lägsta, mest avskyvärda medel för att slutföra sitt stora arbete.

Den stackars Emile får inte lyssna på sagor eller fantisera, och självklart inte heller lära sig hur man uppför sig eller kommer överens med andra. Följaktligen vill inte heller de andra barnen leka med honom och deras föräldrar avskyr honom, men det är förstås inget problem för hans far, för "när Emiles värld väl en gång blev verklighet skulle alla dessa värdelösa sopor som bara lärde sina barn att 'låtsas' än det ena och än det andra förintas till sista man". Emile får inte heller skratta, för "skrattet är bara ett slags ytlig lokalbedövning och alla som är kapabla till seriöst tänkande borde bita ihop tänderna istället för att skrika av skratt". Resultatet låter inte vänta på sig:

På detta sätt kunde jag skära bort hans kött, suga ut hans blod och omvandla honom från grunden. Han kunde vare sig gråta eller skratta utan väntade mekaniskt på att göra det han borde. Endast på detta sätt - det anser i alla fall jag - kan man skapa en framtidens krigare. En sådan krigare måste redan i barndomen offra all glädje och slita upp sin mänsklighet med rötterna. I annat fall är alla tankar på att undervisa och förändra människorna bara drömmar.

Men till slut går det i alla fall åt pipan. Lille Emile blir sjuk och trots fadern inte vill skämma bort honom alltför mycket går han i alla fall till sist med på att låta pojken få medicin och underhåller honom med föreläsningar om historia och revolutionär teori. Men han har reagerat försent och barnet avlider. Det är dock inte alltför tragiskt, för fadern kommer naturligtvis att fortsätta med sin forskning och sina experiment och han är övertygad om att han med sin näste Emile kommer att kunna fullfölja sin storslagna plan.

Jag vet inte om Lao She hade läst Sergej Nechaevs revolutionära katekes, men likheterna mellan den ideologi han beskriver och texten i katekesen är skrämmande. Helt omöjligt är det inte, för katekesen skrevs redan 1869 och eftersom Nechaev var god vän med den i Kina mycket populäre anarkisten Bakunin vore det inte konstigt om katekesen också hade publicerats i kinesisk översättning. Så här skriver Nechaev bland annat:

Den sanne revolutionärens verkliga natur utesluter all sentimentalitet, romantik, dårskap eller hänförelse. Alla privata hat- och hämndkänslor måste också uteslutas. Revolutionär passion, utövad under varje ögonblick av dagen tills den blir en vana, måste tillämpas med kall beräkning. Aldrig någonsin eller någonstans får revolutionären lyssna till sina personliga impulser, utan bara till dem som tjänar revolutionen och dess höga mål.

(...)

Revolutionären träder in i Statens värld, i de priviligerade klassernas värld, i den så kallade civilisationen, och han lever i denna värld endast och enbart för att iscensätta dess snara och fullständiga undergång. Han är ingen revolutionär om han känner någon sympati för denna värld. Han får inte tveka att förstöra någon ställning, plats eller människa i den här världen. Han måste hata alla och allt i den med samma hetta. Det är värst för honom själv om han har några relationer till föräldrar, vänner eller älskare: om dessa relationer påverkar honom är han inte längre en äkta revolutionär.

Och påminner detta inte också en hel del om den "nya människa" som skulle skapas under kulturrevolutionen? Det är inte underligt att en person som Lao She, som trots sitt engagemang för den lilla, fattiga människan inte tvekade att håna den besinningslösa fanatismen inte sågs som en tillgång i kulturrevolutionens Kina.