När den franske diplomaten Victor Collin de Plancy anländer till Korea någon gång under slutet av 1800-talet fascineras han omedelbart av kulturen, men ännu mer av den dansös han ser uppträda i kejsarpalatset. Hennes namn är Yi Jin och ingen kan dansa som hon. Till hans stora förvåning visar det sig att hon dessutom kan tala franska, uppfostrad som hon är sedan barndomen av en fransk missionär. En kvinna vid hovet kan man inte närma sig, men kejsarinnans svartsjuka - kejsaren kastar lite för närgångna blickar på Yi Jin - leder till att Yi Jin så småningom mer eller mindre skänks som gåva till Victor. Vad hon själv tycker om saken är det ingen som riktigt bryr sig om.
På samma sätt som Victor fascineras av den koreanska kulturen fascineras Yi Jin av den franska, som hon bara möter i Victors bibliotek. Så småningom kommer dock den dag då Victor måste resa hem till Paris och då tar han Yi Jin med sig. I Paris uppmärksammas hon för sin skönhet och begåvning av både författare och konstnärer, men är inte lycklig. Victor och hon får inga barn, hon längtar hem, saknar sin väninna Soa och sin barndomsvän Yeon, pojken som hon växte upp tillsammans med och som alltid älskade henne. Hon ägnar sig åt översättning i ett försök att få fransmännen att lära känna Korea, men blir alltmer deprimerad. Och när hon till sist återvänder hem är inget som förr. De politiska intrigerna drabbar hennes älskade kejsarinna med full och blodig kraft och Yi Jin går ett tragiskt öde till mötes.
The Court Dancer av Shin Kyung-Sook, som skrev den fina Ta hand om min mor, är en kärleksroman i den tragisk-dramatiska traditionen, där det inte finns något lyckligt slut som väntar på de inblandade. Men den är också en historisk roman som gör en relativt Koreaokunnig läsare som jag nyfiken på att lära mig mer om Koreas historia och Joseondynastins slut. Shin utgår från några korta passager i diplomaten Hippolyte Frandins En Corée från 1904, där författaren nämner en ung diplomat som förälskat sig i en koreansk kvinna och tagit henne med sig hem till Frankrike. Victor Collin de Plancy är också mycket riktigt en historisk person som verkligen var verksam i Korea vid den tid då romanen utspelas, men att han skulle ha skaffat sig en koreansk hustru finns det inga belägg för. En koreansk kvinna som blivit så populär och omtalad i Paris som romanens Yi Jin borde ha omnämnts i samtida källor. Däremot har många av de andra romangestalterna funnits på riktigt, till exempel översättaren och politiske aktivisten Hong Jong-u, som spelar en framträdande roll i berättelsen.
Romanens svaghet är, som jag ser det, egentligen Yi Jin själv. Shin gör henne alldeles för fullkomlig: underskön, en fantastisk dansös, språkligt superbegåvd, godhjärtat, kärleksfull, tålmodig och trogen. Hur hon än behandlas verkar hon bara böja på nacken och acceptera sin roll. Hade en europeisk författare skrivit den här romanen är jag tämligen säker på att hen skulle ha fått en hel del kritik för den stereotypa beskrivningen av en mjuk och undergiven asiatisk kvinna - det är bara att bocka av klichéerna en efter en. Som tur är tar det sig när Yi Jin kommer till Paris. Här får hon större frihet att röra sig i samhället men också fler problem, och när problemen kommer blir berättelsen mer intressant. Kulturkrockar, rasism, barnlöshet, ensamhet och hemlängtan skapar små sprickor i bilden av den perfekta kvinnan och gör henne mänsklig. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag när romanen är slut inte saknar henne särskilt mycket utan hellre skulle ha velat läsa en roman om kejsarinnan Myeongseong, som verkar ha varit en formidabel kvinna.
Men jag ska inte gnälla alltför mycket - vill man läsa en bitterljuv kärleksroman som ger inblickar i koreansk 1800-talspolitik är The Court Dancer faktiskt helt perfekt. Den är dessutom mycket fint och poetiskt översatt av Anton Hur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar