Om älgar och evenker

I veckan fick jag de första exemplaren av den svenska versionen av Chi Zijians 迟子建 På floden Arguns södra strand《额尔古纳河右岸》. Det är en mycket fin roman om en evenkisk kvinnas liv under 1900-talet. Evenkerna är ett folkslag som kulturellt är mycket lika samerna, och som har bidragit till vår vokabulär med ordet "shaman". Jag läste romanen första gången för nästan tio år sedan och tyckte då först att den var lite seg, men fastnade så småningom ordentligt för den. Det är en stillsam berättelse som rör sig kronologiskt framåt i takt med att huvudpersonen blir äldre, men den är inte händelselös: livet i skogarna är fullt av faror och dessutom lurar ännu värre saker i omvärlden - som till exempel de japanska invasionsstyrkorna och kinesiska kommunister som inte har någon respekt för naturen.

En annan bok som utspelas i samma miljöer men är skriven för en helt annan läsekrets är Heihes 黑鹤 Den evenkiska älgen 《鄂温克的驼鹿》, med illustrationer av Jiu Er 九儿. I den här bilderboken tar en äldre evenkisk man hand om en älgkalv vars mor han har skjutit (älgarna ska inte kalva vid den tiden på året, så han blir chockad över att kon har en unge). Älgen växer upp tillsammans med renarna, men blir snabbt så mycket större än de. När den gamle så småningom måste flytta ner till bebyggda trakter följer älgen med. Den blir en riktig attraktion och några kineser försöker till och med stjäla den, utan att lyckas. Till sist inser den gamle att han snart ska dö och för att sätta älgen fri jagar han ut den i skogen, där den senare framgångsrikt försvarar sig mot elaka tjuvjägare.

Det är en väldigt fin bok i en mild brun-grön färgskala, full av spännande, lustiga och fina episoder ur älgens och den gamle mannens liv. Jag önskar att något barnboksförlag skulle våga sig på att ge ut den på svenska.

Ett brokigt band om renens horn

Snön täckte allt, så långt hon kunde se, bort till den oåtkomliga horisonten. Den hade tagit med sig all levande ande och den kritvita oändligheten låg stum och död framför henne – en grym värld utan liv, utan ljud, utan mänsklig värme. 

Mors och fars fotspår och den djupa stigen som de fyrtio renarna hade trampat upp – allt hade försvunnit över natten och dolts under ett täcke djup snö. 

Dasja är en ung evenkisk flicka som lever med sina föräldrar och syskon i området på gränsen mellan Kina och Ryssland. När föräldrarna lämnar henne ensam i vistet under några veckor träffar hon Pasjenka, en ung man som hon först misstar för ett spöke. Deras möte blir början på en vacker kärlekshistoria, men de har många svårigheter att övervinna innan de kan få varandra. En historia om kärlek, död och traditionell renskötarkultur under början av 1900-talet, skriven av dottern till evenkernas sista kvinnliga shaman - snart i en bokhandel nära dig.

Om författaren:
Balajieyi Keradam föddes 1942 i ett renskötarläger djupt inne i skogarna bland Stora Hingganbergen i Inre Mongoliet. Hennes hennes mor Nara var de kinesiska evenkernas sista shaman. 1964 dog Balajieyis man och hon fick ensam uppfostra de fyra barnen. Dottern Ljuba och sonen Weijia är båda framstående evenkiska konstnärer. Balajieyi har tillbringat större delen av sitt liv i skogen tillsammans med sina renar. Först 2012, när hon drabbades av sjukdom, lämnade hon bergen. Hon samlar på evenkisk slöjd och konsthantverk, och nedtecknar sina minnen för att bevara kunskapen om de kinesiska evenkernas traditionella livsstil.

Gryning

Jag är nittio år nu och sedan länge bekant med regn och snö. Regnet och snön har sett mig gråna och jag har sett dem åldras i sin tur. Nuförtiden kommer sommarregnen alltmer sällan och vintersnön har blivit lättare med åren. De liknar den blanknötta rådjursfällen som jag ligger på, den som har tappat all sin täta päls men sparat de ärr den har samlat under långa tider. När jag sitter på fällen liknar jag en jägare som vakar över en saltpanna, men det jag väntar på är inte hjortar med ståtliga kronor utan piskande vindar mättade av sand. 

Shiban och de andra hade just åkt när regnet kom. I mer än två veckor har solen stigit rödkindad om morgnarna och sjunkit gulblek ner bak bergen varje kväll utan att någonsin svepa sig i moln. Det heta solskenet har slickat flodvattnet tunt och gräset på kullarnas solsidor hukar undergivet. Jag räds inte torkan, men jag blir rädd när Maxim gråter. Ljosja började gråta när månen var full, men Maxim, han dolde sitt ansikte och grät när han såg de slingrande sprickorna i den torra marken. Som om de varit ormar ute efter att döda honom. Men sådana sprickor skrämmer inte mig. I mina ögon är de blixtar från underjorden. 

Antsaur städar lägerplatsen i regnet. 

Är det ont om regn i Busu? frågar jag Antsaur. Var Shiban tvungen att ta regnet med sig när han gick ner från berget? 

Antsaur rätar på sig, sträcker ut tungan för att fånga regndropparna och ler mot mig. När han ler, ler även rynkorna i hans ögonvrår och på hans kinder – i ögonvrårna bildar de ett mönster som krysantemum och på kinderna liknar de solrosor. Regndropparna vilar som pärlor av dagg i de skrumpnade blommorna. 

Det är bara Antsaur och jag kvar i vår urireng. De andra reste iväg i lastbilar med sina saker och renar i morse. Vi har lämnat bergen tidigare också: förr om åren reste vi till Uchiriovo och på senare tid har vi rest till Jiliu härad för att byta horn och skinn mot sprit, salt, tvål, socker och te. Sedan har vi kommit tillbaka. Men den här gången har de lämnat bergen för gott. De har åkt till en plats som heter Busu. Beriku sade att det är en stor stad nedanför bergen där man har byggt många hus med vita väggar och röda tak åt oss att bli bofasta i. Det finns renfållor också, omringade med taggtråd, och från och med nu kommer renarna att gå instängda där. 

Jag vill inte sova i ett rum där jag inte kan se stjärnorna. I hela mitt liv har de gjort mig sällskap i den mörka natten. Om jag vaknar ur mina drömmar och ser upp i ett kolsvart tak kommer jag att bli blind. Och mina renar har inte begått något brott, så jag vill inte att de ska fängslas, de heller. Om jag inte får höra ljudet av porlande renbjällror blir jag säkert döv och mina ben är vana vid ojämna bergsstigar och kommer att bli så trötta att de inte kan hålla mig uppe om de ska vandra på släta stadsvägar. Då blir jag krympling. Jag har alltid andats den friska luften på bergsvidderna och kommer att kvävas om jag måste dra in de stinkande fjärtar som bilarna i Busu spottar ut. Jag fick min kropp av andarna och jag ska stanna bland bergen och ge den tillbaka till dem. 

För två år sedan sammankallade Tatjana hela vår urireng för att rösta om att lämna bergen. Hon gav var och en fyrkantig bit björkbark, och de som ville flytta skulle lägga sina bitar på andetrumman som Nihau hade lämnat kvar. Andetrumman täcktes snart av björkbark, som om himlen hade låtit gåsfjädersstora snöflingor falla över den. Jag var den sista som reste mig, men till skillnad från de andra gick jag inte fram till andetrumman utan till elden, där jag kastade min bark. På ett ögonblick förvandlades den till aska i de gyllene flammorna. När jag lämnade kåtan hörde jag Tatjana gråta. 

Jag hade trott att Shiban skulle äta upp sin barkbit. Han har alltid älskat att knapra bark och skulle inte kunna lämna skogen. Men till sist lade han fyrkanten på andetrumman som de andra. Jag tänkte att det var sin föda som han lade där. Om han inte tog med sig mer än så när han åkte kommer han att svälta ihjäl. Han måste ha gått med på att resa för stackars Vladimirs skull. 

Antsaur lade också sin barkbit på trumman, men det betydde ingenting. Alla visste att han inte förstod vad han gjorde. Han ville bara bli av med den så fort som möjligt, så att han kunde gå tillbaka till sina sysslor igen. Antsaur tycker om att arbeta. Den dagen hade en ren fått ett getingstygn på ögonlocket och han var upptagen med att lägga örter på det när Tatjana sade åt honom att komma in och rösta. Han kom in i kåtan och såg Maxim och Suchangling lägga sina barkbitar på trumman och då gjorde han detsamma. Det enda han tänkte på var renens svullna öga. Till skillnad från de andra visade han inte någon vördnad när han placerade barkbiten på trumman – han bara släppte taget om den på väg ut från kåtan, lika oberörd som när en svävande fågel råkar tappa en fjäder. 

Nu är det bara Antsaur och jag kvar i lägret, men jag känner mig inte ensam. Så länge jag får bo uppe bland bergen kommer jag aldrig att känna mig övergiven, om jag så är den sista människan i världen. 

Jag går tillbaka till kåtan, sätter mig på hjortskinnet, vakar över härden och dricker te. 

När vi flyttar brukar vi alltid ta med oss glöden, men den här gången har Tatjana och de andra lämnat den kvar. Dagar utan eld är kalla och mörka och jag oroar mig för dem. De säger att alla hus i Busu har sin egen eld och att de inte behöver eldsådden längre. Men jag gissar att branden i Busu inte slås med eldstål mot en sten i skogen och att den varken bär på solsken eller månskimmer. Hur kan såna lågor göra ljus för hjärta och ögon? 

Den eld jag vaktar är lika gammal som jag själv. Jag har vakat över den i vind, snö och regn, och aldrig låtit den dö ut. Den är mitt bultande hjärta. 

Jag är inte en pratsam kvinna, men just nu - när jag lyssnar till det skvalande regnet och betraktar de dansande flammorna - längtar jag efter någon att tala med. Tatjana är borta, Shiban är borta, Ljosja och Maxim är borta. Vem ska jag berätta min historia för? Antsaur tycker varken om att tala eller att lyssna. Så låt regnet och vinden höra min berättelse! För jag vet att dessa två har öron, precis som vi människor. 

-----------------------------------------------------

Ett utdrag ur inledningen till Chi Zijians, På floden Arguns högra strand.

Språkliga funderingar

Just nu håller jag på att läsa På Argunflodens högra strand 《额尔古纳河右岸》av Chi Zijian 迟子建. Det är en intressant roman om renskötande evenker i norra Kina, på gränsen till Ryssland, men den tar tid att läsa. Inte för att språket är särskilt svårt eller berättelsen komplicerad, utan för att jag stannar upp minst en gång på varje sida och grubblar över hur de där evenkiska orden borde transkriberas med latinska bokstäver. Hur skriver man xilengzhu 希楞株 egentligen? Är det samma sak som s'erang d'u? Och är s'erang d'u verkligen den vedertagna transkriptionen? Finns det överhuvudtaget någon transkriptionssystem annat än med kyrilliska bokstäver? Varför har KB bara ett Evenkijsko-russkij slovar när jag vill ha ett Evenkijsko-anglisjskij slovar?

Helt andra saker än romanen handlar om, alltså. Men fascinerande är det. Jag ska skärpa mig litet så att jag kommer vidare i texten.

(Foto: Jokkman på Flickr)