Den här julhelgen var jag en riktigt flitig läsare och klämde i mig hela tre kinesiska thrillers, som jag av en slump hittade i engelsk översättning på Amazon. Jag kände inte till författaren men tyckte att de verkade rätt spännande. Det var de. Men jag var ändå inte helt imponerad.
Författaren, Lei Mi 雷米, undervisar i kriminalpsykologi vid en polishögskola i Kina och har skrivit en rad thrillers och polisromaner. De tre som har översatts till engelska ingår i en serie på hittills fem delar med ett namn - 《心理罪》 - som kanske kan översättas “Psykologiska brott”, “Hjärtats synder” eller något liknande. På engelska kallas den kort och gott “Fang Mu Eastern Crimes Series”.
Den första boken i den engelska serien (den allra första delen i den kinesiska serien är inte översatt) heter
Profiler 《画像》. Här får vi möta Fang Mu, som är student vid universitetet i staden C, där han ska ta någon form av examen i just kriminalpsykologi. Han är en ganska tystlåten och tillbakadragen ung man, som plågas av minnen från en fruktansvärd händelse som han var med om på sin tidigare studieort, där flera av hans kamrater och flickan som han var förälskad i mördades av en annan student. Jag gissar att det är detta den icke-översatta romanen
Den sjunde läsaren 《第七个读者》handlar om.
Profiler börjar med en bra prolog där Lei Mi omedelbart lyckas med att försätta läsaren i en obehaglig stämning genom att beskriva hur Fang Mu drömmer mardrömmar om det som hände och ägnar dagarna åt att studera blodiga brott. Tyvärr flippar han sedan ut redan i första kapitlet. Hur? Jo, han bestämmer sig för att Fang Mu ska vara Sherlock Holmes. Det här är ju inte första gången en författare får för sig att hans detektiv ska vara en Holmes-kopia som efter en snabb blick på brottsplatsen kan förklara att polisen bör söka igenom stadens porrfilmsbiografer efter en högerhänt, korthårig man i 25-30-årsåldern som är mellan 152 och 155 centimeter lång, har glasögon, ett armbandsur runt vänster handled och som mest är gymnasieutbildad. Men det gör inte saken bättre. Det funkar inte. Det är så komplett orealistiskt och dessutom har det som sagts gjorts många gånger förr. Ska man komma undan med det måste man antingen verkligen göra en pastisch på just Holmes eller kanske köra en mangavariant som
Mästerdetektiven Conan. Förutom att Fang Mus otroliga intelligens känns fånig leder det här greppet också till långa utläggningar när han förstås måste förklara hur han har kommit fram till sina fantastiska slutsatser. Det hade varit mer intressant att se hur polisen arbetade sig fram till samma resultat.
Lei Mi styr i alla fall upp det hela en aning genom att låta Fang Mus professor ge honom en ordentlig utskällning och påpeka att flera av hans slutsatser lika gärna kunde ha varit felaktiga, och sedan blir berättelsen ganska spännande ändå. En seriemördare börjar härja i staden. Offren verkar till en början vara slumpvis utvalda, men så småningom märks det att mördaren snävar in sig mot universitetet och studenterna där. Ingen - allra minst kommissarie Tai Wei, som ansvarar för utredningen - förstår hur, eller ens om, morden hänger ihop med varandra. Det gör de förstås, och det är Fang Mu som kommer på hur. Vart och ett av fallen är kopplat till en siffra, från ett och uppåt, och vid varje lik har mördaren lämnat en ledtråd till nästa mord i form av en hänsyftning på något känt gammalt mordfall, som till exempel The Yorkshire Ripper. Efter ett tag står det också klart att morden och ledtrådarna utgör en utmaning från mördaren till Fang Mu: Är du lika smart som jag? Kan du hitta mig innan jag dödar dig?
Även om
Profiler har vissa brister och jag dessutom tyckte att översättningen (av Gabriel Ascher) nog haltade lite ibland, var det ändå okej läsning. Jag blev i alla fall så pass intresserad att jag verkligen ville veta hur det skulle sluta (jag gissade faktiskt vem mördaren var ganska tidigt i boken, men jag ville ju ha det bekräftat) och dessutom köpte de andra två delarna som fanns i engelsk översättning. När jag nästan var färdig med
Profiler insåg jag till råga på allt att det är just den här romanen som ligger till grund för en av förra årets stora succé-tv-serier på nätet:
“Evil Minds” 《心理罪》. Tv-serier på nätet begränsas inte av lika många restriktioner som de som visas i “vanliga” tv-kanaler i Kina och Evil Minds har skapats för att likna amerikanska polisserier. Jag har inte sett den, men
den verkar onekligen ha slagit ordentligt, och jag kan tänka mig att berättelsen passar ännu bättre för tv-serieformatet.
Del två i romanserien heter
Skinner’s Box 《教化场》 och titeln syftar inte，som man först kan tro, på någon mördare som låser in sina offer i en låda och sedan flår dem, utan på en typ av utrustning som på svenska kallas
Skinner-box och används för att studera djurs beteende samt betingning. En grupp tilltufsade män och kvinnor har skapat en egen terapigrupp för att komma över sviterna efter ett psykologiskt experiment de utsattes för som unga. Genom att återuppleva händelserna och döda de ansvariga hoppas de bli fria från sina frustrationer och sin ångest. Det här vet förstås inte polisen, som får ta hand om de till synes helt fristående brotten. Fang Mu har nu själv blivit polis och dras in i utredningen. Jag tyckte bättre om
Skinner’s Box än om
Profiler, dels för att berättelsen var mer engagerande - när man väl förstår vad som är på gång får man en viss sympati för mördarna - och för att Lei Mi också fortsätter att utveckla Fang Mus bakgrundshistoria och personlighet. Fang Mu visar sig ha ett slags fadderbarn på ett barnhem som riskerar rivning i samband med nybyggen i kvarteret. Tonårsflickan som han stöder, Liao Yafan, är dotter till en kvinna som offrade livet för att rädda honom i den första (oöversatta) boken, men hon är okunnig om den roll han spelade vid moderns död. I slutet av romanen rymmer Yafan och försvinner från staden. Fang Mu blir förtvivlad och lovar att försöka hitta henne. Översättningen (av Gaines Post) är också bättre och språket känns mer naturligt än i den första boken. Inte illa alls!
Sedan läste jag del tre,
The Blade of Silence 《暗河》, och den blev tyvärr en besvikelse.
The Blade of Silence är en lång och komplicerad historia om människosmuggling, prostitution och korruption, där invånarna i en avlägsen bergsby samarbetar med en traffickingliga i staden. Ligan kidnappar unga ensamma kvinnor som sedan säljs till bordeller utomlands efter att ha hållits gömda ett tag i byn. Byborna får allt de behöver och mer av materiella tillgångar, men de får inte lämna byn eller kommunicera med omvärlden. Lite tillkrånglat kanske, men inte helt omöjligt som historia. Men hur kommer då detta i dagen? Jo, en högt uppsatt polis, polischef Xing, anklagas för att ha dödat en man. Någon har satt dit honom, men han gör inte mycket för att försvara sig. Det visar sig att hans dotter, som var lärare på en gymnasieskola, dödades när ligan kidnappade ett par av hennes elever. Den styckade kroppen lämpades av utanför föräldrarnas dörr och istället för att anmäla saken lade de henne i frysboxen medan polischefen försökte lösa fallet på egen hand. Trovärdigt? Inte särskilt.
Fang Mu kallas in som psykologisk expert. Liao Yafan är fortfarande försvunnen och Fang Mu funderar ofta på vart hon kan ha tagit vägen. Han har knappt anlänt till staden förrän han än en gång får spela gentleman och rädda en ung kvinna i nöd (det märks att författaren Lei Mi tycker att kvinnor ska vara lite oskyldiga och hjälplösa). Jag ska inte gå in på detaljer, men Fang Mu hinner vara inblandad i flera eldstrider, krypa runt i grottor i bergen, rädda ytterligare en ung kvinna i nöd (som egentligen borde ha kastats i fängelse, men hallå - hon var ju kvinna, så hon kan inte vara ansvarig för sina beslut) och dessutom avslöja en av ligans infiltratörer i poliskåren innan fallet löses. Den här gången slutar dock berättelsen i moll: korruptionen verkar omöjlig att hejda på riktigt, Fang Mu är osäker på om han ska arbeta kvar som polis. Eftersom det finns en bok till i serien på kinesiska gissar jag att han gör det.
The Blade of Silence är översatt av Holger Nahm.
Lite berg-och-dal-bana kvalitetsmässigt, alltså. Men jag är glad att jag läste böckerna, de hade ändå något slags potential och de första två var i alla fall rätt underhållande, om man accepterade vissa logiska kullerbyttor och fånigheter. Jag kan inte ge dem någon så där väldigt varm rekommendation, men vill man testa en kinesisk thriller så, visst, varför inte?
