Makalös

Om ni inte har läst Jia Pingwas Makalös än tycker jag att ni ska göra det. Visst, jag är mycket partisk, men i det här fallet har jag objektivt rätt. Makalös handlar om trafficking och brudköp, ett stort problem i Kina, där allt fler män på landsbygden har svårt att hitta en kvinna. Förutom att det förstås är svårt att inte ha någon att älska och dela livet med lever dessa män också med en ständig press på sig när det gäller att skaffa barn. Eller snarare, att skaffa en son. Så vad gör man då? Man kidnappar kvinnor, för dem till en annan ände av landet och säljer dem där. Eller så "importerar" man dem från ett annat land under falska förespeglingar.

Fjäril är en sån kvinna. Hon är född på landet men har flyttat in till stan med sin mor och yngre bror, och börjar allt mer känna sig som en "stadskvinna". För att familjen ska ha råd att låta brodern studera vidare slutar Fjäril i skolan och hjälper istället sin mor att samla och sälja lump. Men en dag får hon ett erbjudande: att arbeta som värdinna vid en företagsmässa. Det låter roligt och lönen är inte dum. Fjäril lämnar ett meddelande åt sin mor och ger sig av. Det visar sig förstås att det hela var för bra att vara sant och rätt som det är sitter Fjäril inspärrad i en grotta någonstans i lössjordsbältet, "bortgift" med en man vid namn Hei Liang.

Berättelsen om Fjäril är baserad på verkliga händelser - dottern till en av Jia Pingwas bekanta råkade ut för nästan exakt samma sak. Och det som skär riktigt hårt i hjärtat när man läser författarens efterord är insikten om att det inte finns något riktigt lyckligt slut för en sån som henne. Samhället behandlar inte dessa "förbrukade" kvinnor på ett särskilt bra sätt, det är de som får bära skammen för att ha bortförts och våldtagits.

Jia Pingwa gör inte heller Makalös till en svartvit berättelse. Hei Liang har köpt Fjäril och han våldtar henne, men han framställs ändå inte som ett monster. Det kan vara svårt att hantera för den som gärna vill hitta tydliga skurkar och hjältar i en roman, men den enda riktiga skurken här är samhället, som Jia menar har svikit både kvinnorna och de fattiga männen på den utarmade landsbygden. Han låter oss förstå vad som ligger bakom Hei Liangs desperation och tillsammans med Fjäril kommer vi byborna mycket nära.

Skrivandets dilemma

”En författare arbetar ensam och om han är tillräckligt bra måste han möta evigheten, eller bristen på evighet, varje dag.” Så sade en gång en västerländsk författare. Det var länge sedan, men hans ord är fortfarande relevanta.

När en författare först börjar skriva sätter han högst värde på språk och teknik. I slutänden är det dock uthålligheten och den personliga erfarenheten som verkligen räknas. Idag är en författares synfält viktigare än någonsin. Detta synfält begränsas inte längre till en specifik region, ett folk eller en nation, utan omfattar hela världen och mänskligheten. I mitt land har vi vårt eget politiska system och vår egen ideologi. Om vårt synfält inte inrymmer världen och mänskligheten blir det vi skriver enbart propaganda, tomma beskrivningar, fullkomligt värdelöst, ja, rent ut sagt skräp. Om vi däremot kan studera samhället ur en global och humanistisk synvinkel, om vi kan vara uppmärksamma på de ämnen vi vill skriva om och tänka själva – då blir skrivandet något helt annat. Att skildra det kinesiska folkets grundläggande situation på ett sanningsenligt sätt, att visa på den mänskliga naturens komplexitet i tider som dessa, att kritisera det vi ser och försöka närma oss våra ideal: det är det som borde vara utgångspunkten för vårt arbete.

En man som har varit slagen i bojor kan höra kedjorna skramla i resten av sitt liv. Det är så den nuvarande generationen författare har det, det är detta som karaktäriserar oss. Den verkligheten skapar en viss sorts författare, och eftersom de är den sorts författare de är kan de bara skriva den sorts texter de skriver.

Men ingen samtida kinesisk författare kan säga att han eller hon inte har påverkats av sina västerländska kollegor. Efter kulturrevolutionen kom det som brukar kallas ”den nya tidens litteratur”. Till en början ville vi som ägnade oss åt den bara få ordning på saker och ting igen. Vi ville frigöra oss från skrivandets politiska begränsningar. Så vi studerade västerländska författare. Byråkraterna har sin byråkrati och sin politik, författarna sitt ansvar och sin klokskap. Detta är vår generations erfarenhet, eller kanske ”öde”. Men kinesiska författare är trots allt kineser och har kinesiska rötter. De liknar en flod där det rinnande vattnet representerar de senaste mänskliga landvinningarna, det vi alla delar och strävar efter. Men flodbädden är fortfarande kinesisk, även om vattnet ger näring åt den, nöter ner den och förändrar den lite i taget.

Om vi tittar tillbaka på den kinesiska litteraturens utveckling sedan 1980-talet är det fortfarande landsbygdskildringarna som dominerar. Som jag ser det är den kinesiska traditionen bondsk och jordbunden. Vi har fortfarande ett lantligt sätt att tänka. Men vi författare – särskilt de av oss som är födda på 1950- och 1960-talet – har alla vår egen uppsättning kunskaper, har kommit till skrivandet på olika vägar och tar oss an uppgiften på olika sätt. Vissa av oss skriver i den realistiska tradition som har sitt ursprung i 1800-talet, andra ägnar sig åt ”röd litteratur”, den revolutionära realism och romantik som uppstod efter 1949. Somliga författare har påverkats av västerländsk modernism eller postmodernism, andra av klassisk kinesisk litteratur. När vår bakgrund och vårt ursprung är lika vidsträckt och växlande som havet kan våra verk höja sig i enorma vågor; när våra källor är begränsade blir vårt skrivande en ynklig rännil eller stillastående damm.

Om en människa viftar på svansen och tigger rester som en hund så är hon en hund. Om hon ylar som ett spöke är hon ett spöke. Naturen skapar i naturen och själen i hjärtat. När vi sover är sömnen ett slags död, men våra drömmar lever. Vulkaner är ofta täckta av snö.

Om en författare följer den kinesiska traditionen tillräckligt långt tillbaka i tiden kommer hans eller hennes verk naturligt att präglas av kinesiska rytmer, färger, ljud, smaker och dofter. Men den sortens verk är svåra att översätta. Historiskt sett har det funnits två sorters kinesisk litteratur: den första har ett starkt berättande drag och fokuserar på intrigen; den andra koncentrerar sig på vardagsliv, bilder och detaljer. Om man klarar att översätta den senare sorten och verkligen göra den rättvisa är det förmodligen en mer givande uppgift.

Att helhjärtat engagera sig i en tid så fylld med oro och rastlöshet som denna och skriva om kinesiska människors materiella och själsliga predikament kräver en enorm frimodighet. Vi måste vara vaksamma för att inte låta oss luras av dubbelspel, opportunism eller olika konstgrepp (från både höger och vänster). Som Ming-författaren Xu Wei en gång sa: ”Det finns de som har gjort fågelimitation till en konstart. De låter exakt som fåglar, men är människor till naturen. På samma sätt kan en fågel som härmar en människa låta som en riktig person, men är likafullt bara en fågel.”

”Jorden och människan är ett” lyder Laozis filosofi. ”Himmelen och jag är ett” är mottot för Zhuangzis litteratur.

----------------------------------------

Kommentar:
För ett par veckor sedan var jag på konferens i New York och deltog i en panel med titeln "The 'Arrival' of Jia Pingwa in World Literature: Translation and Interpretation". Tanken var att Jia också själv skulle delta i konferensen, men på grund av visumproblem kunde han inte komma. Istället skickade han ett skrivet tal som lästes upp av Nick Stember och Jiwei Xiao. Ovanstående text är hans föredrag översatt till svenska.

Citatet i början av texten har Jia hämtat från Ernest Hemingways tal vid Nobelbanketten 1954 och lyder i en lite längre version: "Writing, at its best, is a lonely life. Organizations for writers palliate the writer's loneliness, but I doubt if they improve his writing. He grows in public stature as he sheds his loneliness and often his work deteriorates. For he does his work alone and if he is a good enough writer he must face eternity, or the lack of it, each day."

Opera

Xia Feng tyckte inte om att Xia Tianzhi spelade opera. Dels hördes det överallt i byn, dels skrällde det och levde om så att han inte kunde sova. Men Bai Xue försvarade sin svärfar och sa att musiken hjälpte henne att driva bort ledan ur hjärtat när hon nu bara låg till sängs hela dagarna och inte hade något att göra. 

Det otroliga var att flickebarnet slutade gråta varenda gång hon hörde operamusiken och istället låg blickstilla med de små ögonen uppspärrade. Familjen Xias katt, som tassade runt på takpannorna, hoppade lätt som ett litet moln ner på gårdsplanen och spetsade öronen. Rosornas kronblad slog ut i lager efter lager. Och om Laiyun inte var i Sjumilaklyftan satte hon sig på bakhasorna så fort högtalarna gick igång och ylade högt i takt med musiken. 

Ibland verkar det som om man inte är produktiv alls, men sedan slår ketchupeffekten till och allt plofsar ut på en gång. Förutom Ett brokigt band om renens horn utkommer också en roman av Jia Pingwa i min översättning i sommar: Opera - drygt 750 sidor om livet i en kinesisk by kring sekelskiftet 2000.

Så här skulle man kunna beskriva den:

Den lilla fattiga byn Qingfengjie är navet i Jia Pingwas stora roman. Här bryts gammal bondekultur mot modern livsstil och den traditionella moralen står sig slätt när den kapitalistiska ekonomin gör sitt intåg. För de unga är det inte längre opera och odling som lockar utan popmusik och lönearbete. Operasångerskan Bai Xue gifter sig med Xia Feng, som vill att hon ska lägga sången på hyllan och flytta med honom in till staden. Medan deras äktenskap långsamt går i kras kämpar byns tjänstemän desperat för att hålla liv i Qingfengjie och reda ut byns trassliga affärer. De äldre stretar emot och vill att allt ska vara som förr. Och över dem alla vakar Yinsheng, den underlige pojken med de mystiska anfallen, som förgäves drömmer om en kvinna han aldrig kan få.

Opera har belönats med Drömmar om röda gemak-priset (2006) och Mao Dun-priset (2008), och betraktas av många som Jia Pingwas främsta verk, en sorgesång över den kinesiska landsbygden.

Jag älskar den här romanen. Slutproduktionen har varit ett elände, med underligheter i texten som skapats vid sättningen och en massa andra saker som jag helst inte vill tänka på. Men efter att ha levt i Qingfengjie i nästan ett år känner jag mig nästan som en av byborna (även som de förstås skulle ha betraktat mig som en total utböling). Jag hoppas att den ska finna sina läsare också här i Sverige.

Lyckan finns att köpa

När Lyckan Liu flyttade till storstan för att börja ett nytt liv var det inte lumpsamlare han hade tänkt bli. Men vad ska man göra när man är en fattig bonde och inte har vare sig pengar eller utbildning? Dessutom är livet som lumpsamlare inte helt utan goda sidor - Lyckan Liu har sin kamrat Wufu och de andra personerna i rivningskåken där han bor. Och så har han Meng Yichun, den vackra flickan på frisersalongen.

Med en aldrig sinande optimism som enda bagage ser Lyckan Lius karriär ut att gå spikrakt uppåt. Han charmar gamla damer, gör fynd på soptippen och räddar kvinnor i nöd. Tillsammans med Wufu och tiggaren Shi Kackalorum tar han jobb på ett bygge mot löfte om en fantastisk dagslön. Men så var det ju det där med hans försvunna njure och liket i det hoprullade täcket ...

”Mycket får romanen att framstå som en kinesisk Of mice and men, men den är så mycket mer, kanske Kinas första genuint existentiella roman vars dramatis personae hör hemma i samhällets lägsta skikt.” 
Göran Malmqvist

Lyckan - en komisk och bitvis sorglig roman av den flerfaldigt prisbelönade författaren Jia Pingwa. Nu på svenska i en bokhandel nära dig.

Gaoxing!

Jaha, vad ska man översätta nu då? Varför inte en roman om en bonde som desperat längtar efter att bli stadsbo och därför flyttar in till staden och försörjer sig som lumpsamlare? Han säljer sig njure också, till en stadsbo, och tycker därmed att han har rätt att betrakta sig som äkta Xi'anbo - där njuren är, där hör man väl ändå hemma?

Bonden heter Liu Gaoxing - Liu Lycklig - och är huvudperson i Jia Pingwas 贾平凹 bok med samma namn 《高兴》. Det är en berättelse som inleds ganska dramatiskt med att Liu Gaoxing grips av polisen på järnvägsstationen strax innan han ska kliva på tåget med sin döde vän Wufu på ryggen, inlindad i ett täcke (Wufu alltså, inte Gaoxing).

Det var den 13 oktober 2000 och vi stod utanför staketet vid östra delen av Järnvägstorget i Xi’an. Polisen antecknade och jag pratade. Det blåste ordentligt och löven på ginkoträden, katalpaträden och de franska platanerna singlade sorgset till marken. Överallt lyste det gult och rött.

Det är den vita tuppen jag kommer att gräma mig över, inte brännvinet. Enligt folktron i Qingfeng kan själen lätt hamna vilse om en människa dör långt hemifrån och därför måste man binda fast en vit tupp på liket. Det var meningen att tuppen skulle visa Wufu vägen hem, men istället hade den ställt till det ordentligt för oss. Den vägde bara litet drygt ett kilo – kanske ett och ett kvarts – men kärringen som sålde den påstod att den var på ett och ett halvt. Det gjorde mig förbannad. ”Vilka jäkla lögner! Som om inte jag skulle kunna känna hur tung den är!” fräste jag. ”Vet du vad jag ska ha den till?” (Fast det berättade jag förstås inte). ”Väg den en gång till då!” skrek kärringen. ”Väg den en gång till om du vill!” Det var då polisen kom fram till oss.

Han hade egentligen bara tänkt få slut på bråket, men sedan upptäckte han täcket som jag hade rullat ihop och bundit ett snöre om. ”Vad är det där?” frågade han och petade på det med batongen. Shi Kackalorum blev med ens lika grå i ansiktet som om någon tömt en säck jord över huvudet på honom. Idioten kunde ha hittat på vad som helst, men dum som han är kläckte han ur sig att rullen var full med fläsk. ”Fläsk?” sade polisen. ”Har ni packat in fläsk i täcket?” Han fortsatte att peta på rullen med batongen och när han lyfte upp ett hörn av täcket slängde Shi Kackalorum ifrån sig flaskan och sprang. Den jävla fegisen förstörde allt. Polisen kastade sig förstås omedelbart över mig och kedjade fast mig vid flaggstolpen med handbojorna.

”Kan du sätta fast vänsterhanden istället?” log jag mot honom. ”Jag sträckte en muskel i högerarmen när jag grävde diken.”

Då slog han mig i skrevet med batongen, och när en man får en smäll där blir han alldeles bortdomnad.

”Skärp dig!” fräste han. Och det gjorde jag.

Romanen har också filmats och en bit av filmen kan du se här nedanför. Resten finns i sin helhet på Youtube, dock utan engelsk textremsa. Fast egentligen är det nog mer korrekt att säga att det finns en film som är löst baserad på romanen och där filmmakarna har betonat det dråpliga i historien och gjort slapstick av den. Sång- och dansinslagen gjorde mig litet förvånad, om man säger så ...