Om svinuppfödning och Ingmar Bergman

Ett något förkortat och inte särskilt bearbetat utdrag ur Mo Yans näst senaste roman, som kommer på svenska någon gång längre fram. I det här stycket möter vi Ximen Nao i hans tredje inkarnation, som ett svin vid namn Gris Sexton.

1967, drabbades grisfarmen av en fruktansvärd epidemi.

Det första som hände var att en gris med namnet Smällskalle tappade matlusten och fick hosta och feber. Smittan spreds snabbt till hans fyra stikamrater, men grisskötaren märkte inget eftersom Smällskalle och hans vänner var den sorts jobbiga svin som vägrar att växa sig stora. På avstånd såg de ut att vara helt normala och välutvecklade kultingar på tre till fem månader, men när man kom närmare upptäckte man att borsten var rufsig, huden skorvig och att de såg skrämmande elaka och sluga ut. De hade testat det mesta som livet hade att erbjuda, och det märktes. Hemma i Yimeng hade de sålts vidare ungefär varannan månad, eftersom deras våldsamma aptit inte hade någon som helst inverkan på deras vikt. De var fruktansvärda matvrak som helt tycktes sakna tunntarm, och allt de stoppade i munnen gick rakt ner i magen och vidare genom tjocktarmen för att efter en timme skitas ut i form av den mest gräsligt stinkande sörja. Det spelade ingen roll hur bra eller dåligt fodret var. De verkade lida av konstant hunger och när de inte fick så mycket mat som de ville skrek de som besatta och dunkade sina huvuden i murarna eller järngrinden, tills det kom fradga ur munnen på dem och de avsvimmade ramlade omkull på marken. Så fort de kom till sans började de äta igen.

Alla som köpte de här djuren märkte snart att de inte gick upp i vikt, och då forslades de tillbaka till marknaden igen och såldes till reapris. Det hände att folk undrade varför man inte bara slaktade och åt dem, men den som hade sett Smällskalle och hans vänner skulle aldrig få för sig att ens ställa frågan. De var äckligare än en padda i en latrintunna, och det var anledningen till att de hade hållit sig vid liv så länge. Efter att ha sålts och köpts ett antal gånger i Yimeng hamnade de hos Jinlong, som fick dem för en billig penning. Men man kunde inte förneka att Smällskalle och hans vänner trots allt var riktiga svin, och de bidrog faktiskt till att utöka antalet grisar på grisfarmen.

Varför skulle en grisskötare bry sig när sådana svin började hosta och fick feber? Den som ansvarade för att mata dem och städa stian var en person som redan har dykt upp ett antal gånger i den här berättelsen och som kommer att återvända längre fram – unge herr Mo Yan. Genom att helhjärtat ställa in sig hos alla och envar hade han till sist uppnått sitt mål: att bli grisskötare. Novellen ”Om svinuppfödning” gjorde honom så småningom riktigt berömd, eftersom det var uppenbart att den baserades på hans erfarenheter av arbetet på Aprikosträdgårdens grisfarm. Det ryktades att den berömde svenske regissören Ingmar Bergman skulle göra film av den, men var skulle han ha fått tag på så många grisar? Dagens svin är i likhet med ankorna och hönsen ena halvt debila stackare som har fötts upp på artificiellt foder fullt av kemiska tillsatser och överhuvudtaget inte kan mäta sig med oss. Vissa av oss hade starka ben, andra var oerhört intelligenta, några var sluga och andra hade talets gåva. Vi var med andra ord stiliga djur som alla hade sin egen individuella läggning – en sorts grisar som inte går att hitta längre, oavsett var i världen man letar. Nu för tiden föder de bara upp idioter som växer hundrafemtio kilo på fem månader och inte ens duger som statister, så jag misstänker att Bergmans film kommer att förbli en dröm.

Ja, ja, ja – jag vet vad Hollywood är och jag vet att det finns digitala specialeffekter. Men de är dyra och inte så lätta att skapa. Dessutom tror jag inte att någon digital gris kan vara lika stilig och imponerande som Gris Sexton, eller för den delen Diao Xiaosan, Fjäril eller Smällskalle.


(Foto: prudencebrown121 på Flickr.com)

Likasinnade likaläsare

Efter att ha läst Paolo Bacigalupis fantastiskt intressanta och depressionsframkallande framtidsvision The Windup Girl önskar jag verkligen att någon var intresserad av att starta en läsecirkel på temat kinesisk science fiction här i Stockholmstrakten. Men det lär väl inte hända. Hur som helst tänker jag ha en egen liten läsecirkel här hemma under våren och läsa två kinesiska dystopier, Huanghuo 《黄祸》 (Den gula faran) av Wang Lixiong och Shengshi Zhongguo 2013 《盛世：中国 2013》 (De rika åren, Kina 2013) av Chen Guanzhong. Mer om dessa böcker längre fram. Tills vidare rekommenderar jag Bacigalupi. Hans bok utspelar sig i Thailand, så det är i alla fall rätt världsdel.

Lik på villovägar

The Man Asian Literary Prize för 2007 gick ju till Jiang Rong för romanen Vargens totem, men med på listan över de nominerade fanns också den filippinske författaren Jose Dalisay och hans Soledad’s sister, en mörk men sympatisk skildring av en polis, en nattklubbssångerska och hennes döda syster. Så här börjar den:

On a cloud-curtained evening, one Saturday in August, a corpse arrived in a zinc casket in a wooden crate at Ninoy Aquino International Airport, 237 kilometers west of Paez. The cargo manifest put the dead woman’s name down as “Cabahug, Aurora V”. At 1834 hours, just as the city’s drivers began switching their headlights on and a million gas stoves roared to life, Aurora V. Cabahug’s flight rejoined the earth, although the woman herself did not, just yet; she lay deep in the Gulf Air 747’s cargo bay where it was coldest, a bulkhead away from the tiger orchids and the apricots. She had left Jeddah earlier that day – much earlier than the time itself suggested, because the plan flew ahead of the clock – 4,053 miles from Jeddah to Bangkok, pausing there for an hour and 25 minutes to take on the orchids and other precious perishables before hauling them another 1,368 miles to Manila. She was offloaded within an hour, and the 747 returned to Jeddah, again via Bangkok, on schedule at 10:20 the next morning, but it took three more days in a refrigerated customs warehouse before Aurora V. Cabahug’s body re-emerged into her country’s microbe-friendly warmth.

Kvinnan som har dött i Saudiarabien och nu är på väg hem till Paez är i själva verket inte alls Aurora V. Cabahug, som är vid full vigör och tillbringar sina kvällar som nattklubbssångerska med att drömma om det stora genombrottet och kanske, kanske om att vice borgmästaren Tennyson Yip ska slå till och visa att han vill något mer än bara flörta. Men liket har anknytning till henne – det är hennes syster Soledad, som lånade Auroras identitet när hon sökte arbete utomlands eftersom hon hade problem med sitt eget pass. Det blir den avdankade polisen Walter Zamora som får i uppdrag att följa med Aurora till Manila för att hämta liket. Walter var en gång en framgångsrik polis, men har på grund av ett misstag förflyttats till den sömniga kuststaden där ingenting särskilt dramatiskt någonsin händer. Hans fru har lämnat honom och flyttat till England med deras son.

De är ett omaka par, Aurora och Walter, och under den långa bilresan till Manila hinner de bägge tänka igenom sina liv och fundera på vad som ska komma. Ingenting särskilt händer på ytan, men ändå är berättelsen full av liv – Auroras liv, Soledads liv, Walters liv, deras grannars liv. Walters uppgivenhet och Auroras drömmar står i kontrast mot varandra, men de är bägge fångar i samma vardag och samma korrupta samhällssystem. Och Soledads hemliga drömmar, de som Aurora aldrig visste något om, avslöjas för läsaren. Vad som händer med kistan tänker jag inte avslöja, men det går inte som man tror.

Jose Dalisay har en litet hårdkokt stil som får en att tänka på gamla svartvita filmer med Humphrey Bogart, och för mig var Soledad’s sister en ren njutning att läsa. Jag önskar att boken hade haft ett litet vackrare omslag, så att åsynen inte avskräckte en från att läsa.

Jose Dalisay, som är en mycket uppburen författare med ett stort antal priser i bagaget, har för övrigt en blogg på engelska där han skriver inlägg om litet av det mesta.

Stjärnhimlen - en liten film om Jimis bok

Jimis bok Stjärnhimlen 《星空》, som jag har skrivit om tidigare, är en av vinnarna av China Times årliga bokpris. Här är en intervju som gjorts med anledning av priset och som kan vara väl värd att se även för den som inte talar kinesiska, eftersom den innehåller ganska många vackra bilder ur boken.

Det vida havet av Xu Zhimo

Det vida havet, den tomma skyn behöver jag ej,
ingen papperstrana
som leker med vindarna.
Allt jag vill ha är en enda minut,
en ljusglimt,
en springa.
Att som ett barn luta mig mot fönstret
i det mörka rummet
och stirra västerut, mot den eviga
springan, mot en enda
ljusglimt, en enda
minut.

Floden och stranden

Jag har alltid gillat Su Tong, framför allt för att han har en förmåga att beskriva riktigt brutala och groteska händelser och situationer med en blandning av kylig distans och skönhet som gör dem alldeles särskilt obehagliga. Tyvärr måste jag säga att hans senaste romaner inte riktigt når upp till dem han skrev under 1990-talet. Kanske börjar han bli litet trött?

I sin senaste roman, Floden och stranden 《河岸》, berättar Su Tong historien om en ung pojke Ku Dongliang, och hans uppväxt under kulturrevolutionen. Ku Dongliangs far har alltid varit en ansedd man och Dongliang har levt ett relativt gott liv. Orsaken till faderns ställning är att han anses vara son till ortens största martyr, en ung kvinna som dog i revolutionens tjänst och efterlämnade ett litet barn på ett barnhem. Det enda sättet att identifiera barnet var via ett fiskformat födelsemärke på ena skinkan, och det är denna tveksamma identifiering som så småningom blir faderns, Ku Wenxuan, fall. Plötsligt sägs det att han inte alls är martyrens son, utan istället avkomma till en pirat. Och som sådan kan han förstås inte vara partitjänsteman.

Under det politiska trycket sviktar även äktenskapet, och Dongliangs mamma vänder sig mot både sonen och fadern, som nu får igen för att han i åratal utnyttjat sin ställning och varit otrogen med ett oräkneligt antal kvinnor i staden. Far och son tar så småningom sin tillflykt till en flotta av pråmar, som seglar fram och tillbaka längs floden. Flodfolket och strandmänniskorna föraktar varandra, men flodfararna är mindre nogräknade och mer storsinta än sina landlevande bröder och har inget emot att Ku Wenxuan och Dongliang flyttar in. På pråmen börjar de bägge ett nytt liv där Ku Wenxuan strävar efter att göra bot för sina synder och Dongliang växer upp, blir förälskad och försöker förstå den vansinniga värld han lever i.

Floden och stranden vann Man Asia Literary Prize 2009, och eftersom jag inte har läst de andra nominerade böckerna har jag svårt att bedöma om det var rätt val. Själv var jag ganska besviken på romanen. Jag hade väntat mig något mer från Su Tong, en ny vinkling på det gamla ämnet, en renare stil. Istället blev det en ganska lång och omständlig historia som man (jag) tycker sig ha läst förut. Den sexfientliga mamman blir ett slags karikatyr – Wang Gang beskriver den strikta kulturrevolutionära sexualmoralen mycket bättre i English – och jag är oerhört trött på all underlivshumor. Folk som inspekterar varandras rumpor på jakt efter födelsemärken, pinsamma erektioner… Det är väl meningen att det ska vara litet absurt och kul eller visa på det groteska i livet, men det har gjorts många, många gånger förut. Kineserna är väldigt förtjusta i underlivslitteratur, gärna med inslag av litet kiss och bajs och generande toalettsituationer, och det börjar kännas litet slitet. Så vågat är det inte att skriva om någons rumpa.

Nej, Su Tong, kan du inte skriva som du gjorde förr? I Ris 《米》 eller Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》?

Kinas första Twitterroman

Förra veckan drog Kinas första Twitterroman igång. Bakom romanen står författaren och bloggaren Lian Yue (vars riktiga namn är Zhong Xiaoyong), som är journalist född 1970 och känd för sina krönikor i olika tidskrifter. Han har även gett ut ett antal böcker. Romanen, som har titeln 2020, handlar om den medelålders mannen Mao och hans familj. Lian Yue hävdar att den ska pågå fram till år 2020 (därav titeln), vilket ju inte verkar så värst genomtänkt med tanke på att Twitter vid det laget lär vara en digitalarkeologisk artefakt som vi nostalgiskt beskriver för våra barnbarn. Men någon månad eller kanske ett år lär han väl hålla igång.

Lian kommer att uppdatera romanen fyra dagar per vecka, med ett antal tweets. Den som vill följa handlingen men inte har ett eget twitterkonto kan göra det i den lilla widgeten i högermarginalen på den här bloggen. Hur hög den litterära kvaliteten kommer att vara är svårt att sia om, men det är i alla fall ett intressant experiment.

Faktum är att ett liknande romanexperiment redan har utförts i Kina, fast då inte på Twitter utan via en liknande kinesisk tjänst som kallas 9911 och är ansluten till Myspace.cn, där en författare vid namn Shen Shiqi publicerade en roman i mikrobloggformat under förra hösten. Den romanen hade titeln 80-talisternas belägrade fästning《80后围城》och finns numera även utgiven i tryckt form. Klicka här och gå ner en bit på sidan så hittar du också länkar till själva texten.

Om man oroar sig för snuttifiering av läsandet så är kanske mikrobloggromaner en fasa, men man måste ju testa först, eller hur? Läsandet och skrivkonsten förändras, och även om de första experimenten i ett nytt format inte alltid är så lyckade så kan de leda vidare till något bättre. Själv tycker jag att det är spännade att se hur kineserna alltid provar nya vägar och glatt experimenterar med tekniker och format på ett självsäkert och oblygt sätt. Här i Sverige är vi alltid så försiktiga av oss.

Bok blir film

Chi Zijians roman På Argunflodens högra strand ska bli film. Regissör är Yang Minghua och huvudrollen spelas av den vackra Alima.

Jag blev ju inte hundraprocentigt förälskad i boken, men förmodligen berodde det mest på att jag hängde upp mig på alla evenkiska ord i kinesisk transkription och hela tiden gjorde avbrott för att fundera på hur man skulle översätta dem till svenska...

När filmen ska vara klar vet jag inte, men det kanske kan vara värt att hålla ögonen öppna efter den. Bilden är hämtad från Alimas blogg, där man kan se fler bilder från inspelningen.

Ett tillägg: Vill man lyssna på litet modern evenkisk musik kan man gå till den här webbplatsen och klicka på någon av rubrikerna i vänstermarginalen, under det andra brandgula "bandet". Det verkar tyvärr bara fungera i Explorer.

Det eviga imperiet

Det är inte så ofta man läser en spänningsroman där huvudkonflikten utgörs av motsättningen mellan två olika konfucianska fraktioner som antingen bekänner sig till de gamla texterna (古文经) eller de nya (今文经) och där maktkamper inte bara utkämpas med vapen utan även genom att citera dikter på lämpligt sätt. Det är också svårt att föreställa sig att en roman av det slaget skulle bli en dundersuccé någon annanstans än i Japan, Kina eller Korea. Av den anledningen var det ganska intressant att läsa den koreanske författaren Yi In-hwas roman Everlasting Empire (Yaeongwaeonhan cheguk) från 1993, som utspelar sig under ett enda dygn i januari 1800, då en stor komplott för att mörda kejsaren och införa en ny ordning sätts i verket.

Den ärlige men litet ängslige kejserlige bibliotekarien Yi In-mong hamnar mitt i händelsernas centrum när hans kollega Chang Chong-o hittas död i biblioteket. Det är naturligtvis ett brott – att bara gå och dö så där i en byggnad som tillhör kejsaren är absolut förbjudet. Chang har en bok framför sig, med en dikt om en uggla hämtad ur Odenas bok 《诗经》. Det visar sig så småningom att Chang har blivit mördad och att en grupp mäktiga hovmän och ministrar har planer på att mörda kejsaren, som de menar har centrerat makten i sina egna händer. Något förenklat kan man beskriva det som att hovmännen vill att samhället ska vara indelat i olika klasser som behandlas olika beroende på rang, medan kejsaren sätter sig själv i toppen och menar att alla under honom ska behandlas lika. Dikten om ugglan är förstås en ledtråd och Chang har förgiftats med en ytterst raffinerad och modern metod – man har blandat kol i bränslet som värmer upp huset och gaserna dödar den stackars bibliotekarien.

En faktor som komplicerar saken ytterligare är den förhatliga katolicismen som har fått en del anhängare även inom adeln. Katolikerna förföljs skoningslöst och Yi In-mong har själv drabbats, eftersom hans fru är troende och han har tvingats skilja sig från henne. Men nu dyker hon plötsligt upp i huvudstadens fängelse, misshandlad och nästan död. Det verkar som om också hon har något med komplotten att göra, och att hon bär på ett viktigt meddelande…

Även för den som har läst litet kinesisk historia och filosofi kan handlingen i Everlasting Empire vara förvirrande, inte minst för att de olika personerna ibland tycks ha lika många namn som i de tjockaste ryska romaner. Fast just det är nog egentligen en vanesak – är man Koreakännare så kan man säkert hålla isär dem. Everlasting Empire kan kanske bäst beskrivas som ett slags östasiatisk Rosens namn och är man specialintresserad av konfucianismen och gärna sätter sig in i hur den påverkade det koreanska samhället och politiken så bör man absolut läsa den.

Däremot kan jag inte på några villkor rekommendera den prisbelönade film som bygger på romanen, Eternal Empire. Om man inte har läst boken förstår man inte ett smack av det som händer. Det är möjligt att det går litet bättre om man kan koreanska, men den engelsktextade versionen är verkligen inget att hänga i julgranen.

För egen del blev jag egentligen mest sugen på att läsa om Margaret Drabbles The Red Queen eller The Memoirs of Lady Hyegyong, eftersom en viktig del i intrigpusslet är det hemska öde som drabbade kronprins Sado år 1762, då han efter att ha anklagats för en rad våldsamma brott stängdes in i en riskista där han fick ligga tills han svalt ihjäl, åtta dagar senare. En riktigt ruggig historia.

Höstjade

På Internationella kvinnodagen kanske det passar med den här trailern för en film om den revolutionära martyren Qiu Jin, som kämpade mot kejsardömet och för kvinnors rättigheter men till slut avrättades efter ett misslyckat kuppförsök. Om hon var den första kinesiska feministen kan vi låta vara osagt, men en intressant person var hon i alla fall.

En levande buddhas död

I somras köpte jag en hel rad kinesiska romaner på temat Tibet, det vill säga böcker av han-kinesiska författare som antingen utspelas i Tibet eller på annat sätt handlar om tibetaner och tibetansk kultur. Att Tibet har varit en het trend inom skönlitteraturen (litet som vampyrer har varit en trend här i väst) har jag ju nämnt tidigare, när jag skrev om megahiten Tibetkoden.

En levande buddhas död 《活佛之死》av författarinnan Tangka 唐卡 (pseudonym för en kvinnlig han-kinesisk poet och prosaförfattare) är nog ett ganska typiskt exempel på den här sortens litteratur, och på hur man använder Tibet och våra föreställningar om landet för att ge en exotisk bakgrund till en historia. Så här skriver författarinnan själv om bokens tillkomst på sin blogg:

Jag har besökt Tibet ett antal gånger och sett hur enkla och gudfruktiga tibetanerna är. Allt på denna magiska högplatå gör en rörd och förundrad. Jag har lärt känna många tibetaner, och deras ärlighet, gästfrihet och värme har fått mig att inse att de inte bara är enkla och älskliga människor utan dessutom har ytterst låga krav på livet och en religiös tro som är så stark att de inte bryr sig om vilka konsekvenser den får. Dessutom fäster de stor vikt vid sitt känsloliv – inte minst vid kärleken. De är djärva, ärliga, galna och självuppoffrande. Kärleken och religionen är deras liv.

Och det är just kärleken som står i centrum för En levande buddhas död. Intrigen kan sammanfattas så här: En ung, kvinnlig författare har problem med skrivkramp. Hon kan helt enkelt inte komma på något att skriva om. För att få inspiration reser hon ensam till Tibet, där hon mycket snart blir god vän med en ung ”levande buddha”, Dacang. Hon attraheras av honom eftersom han är lång, stilig och charmerande naiv, men den verkliga kärlekshistorien utspelas inte mellan dessa två utan mellan en annan levande buddha, Tashi, och den vackra flickan Drolma. De har varit djupt förälskade sedan de först möttes, och så småningom lämnar Tashi klosterlivet för att leva med Drolma. Det är förstås ett mycket svårt beslut som också gör Tashi till en utstött, föraktad av många för att han gett upp sin tro för en kvinnas skull. Men den riktiga katastrofen kommer senare, när Drolma får veta att hon har drabbats av livmoderscancer och aldrig kommer att kunna skaffa några barn. Hon känner sig inte längre som en riktig kvinna, och tanken på ett liv utan barn tillsammans med en man som bara stannar hos henne på grund av medlidande skrämmer henne. Hon älskar ju Tashi och vill att han ska bli lycklig, särskilt med tanke på hur mycket han redan har offrat för hennes skull. Eftersom hon vet att han aldrig skulle överge henne om han kände till sanningen ljuger hon istället och låtsas att hon inte älskar honom längre, i förhoppningen om att han ska lämna henne och hitta en annan kvinna att älska. Tashi blir förstås förtvivlad och i sin desperation begår han istället självmord.

En inte alltför originell historia, kan man tycka, men å andra sidan är det ganska få kärleksdramer som inte har berättats förr, i någon form.

Man skulle kunna skriva en hel del om En levande buddhas död utifrån den syn på Tibet som förmedlas i boken och vilken funktion Tibet och den tibetanska kulturen har för romanen och författaren. Jag har varken tid eller ork att göra någon ingående analys just nu, men till att börja med kan man konstatera att romanens berättare är mycket tydlig med att Tibet ska bli den inspirationskälla som bryter hennes skrivförlamning. Det hon söker är det färgstarka, det exotiska, det som ska göra hennes berättelse unik och annorlunda.

Så fort jag klev ur bussen kände jag hur färgstarka, bländande berättelser trängde sig på från alla håll och kanter. De till synes litet lortiga tibetanska kvinnorna, det tibetanska språket som jag inte förstod, de ärliga och naiva lamorna – de var så unga och fruktansvärt fascinerande. Vilka berättelser kunde jag samla in här? Var det detta som skulle utgöra bakgrunden till mina böcker?

Författarinnan Tangka utnyttjar verkligen också den fruktansvärt fascinerande kultur till fullo. Redan bokens titel fångar den potentielle läsaren, och inledningsscenen utspelar sig på en av de allra mest exotiska och samtidigt skrämmande tibetanska platser man som kines (eller västerlänning) kan föreställa sig: en platå uppe på berget där traditionella himmelsbegravningar äger rum. Dit har berättaren tagit sig för att minnas sin döde vän.

Jag står på en stor och ganska ojämn stenplatta. De mörkröda blodfläckarna på dess yta får den vita stenen att verka smutsig. Det nedtrampade gräset runt omkring den slokar dystert i den stekande hettan på grässlätten och böneflaggorna hänger orörliga i den stilla luften, som om de ville förstärka den dystra stämningen.

Oidentifierbara benknotor som gamarna inte kunnat smälta ligger utspridda på eller runt stenblocket och glänser overkligt i det starka solskenet. Vem kommer de ifrån? Liket av en människa som nu ska förmultna tillsammans med universum.

Min vän, den levande buddhan Dacang, håller utkik åt mig. Han säger att kineser inte får beträda begravningsplatsen, särskilt inte kvinnor.

Även i resten av boken har den tibetanska kulturen en framträdande roll som exotisk bakgrundsdekoration – här finns sång och dans runt lägereldar på natten, vilda ritter över slätterna, knivbeväpnade starka män, kloka vishetslärare… Den berömde sjätte Dalai Lama figurerar också i romanen som en pendang till Tashis och Dacangs livshistorier.

Tangka skriver bra och En levande buddhas död är en bok med bitvis mycket vackert språk. Kärlekshistorien är också rätt okej, även om den som sagt inte är särskilt originell och dessutom lider av vissa logiska luckor, som att Drolma trots allt Tashi har gett upp för hennes skull inbillar sig att han inte skulle vilja ha henne om hon inte kan få barn, eller att han skulle byta flickvän bara sådär. Men om jag skulle rekommendera romanen till någon skulle det nog vara för att den ger en bild av hur en kines föreställer sig Tibet och hur man kan få ut maximalt av den exotiska miljön när man skriver en kärleksroman.

(Foto på böneflaggor från clairegren på Flickr)

Men vi får inte glömma Lei Feng!

Det är ju faktiskt internationella Lei Feng-dagen idag.

Likgångaren

Igår skulle författaren Liao Yiwu 廖亦武 ha satt sig på ett flygplan i Chengdu och rest till Köln, för att delta i lit.colony, Europas största litteraturfestival. Han hade för ovanlighets skull fått visum och allt såg bra ut. Men det blev inte trettonde gången gillt. Istället stoppades Liao precis när han skulle kliva ombord och fick ta sitt pick och pack och åka hem igen. Man kan verkligen undra på vilket sätt de kinesiska myndigheterna tror att detta ska förbättra deras image i omvärlden. Snarare får väl Liao och hans böcker ännu större uppmärksamhet eftersom folk blir nyfikna på honom.

Så vad skriver han då, och varför är han så farlig? Ja, i likhet med andra kinesiska författare i hans ålder (han är född 1958) har Liao upplevt de flesta stegen i det eskalerande vansinne som Maos styre innebar. I fängelse hamnade han dock inte förrän 1990, efter att ha gjort en uppmärksammad inspelning av sin egen långdikt "Massakern". Inte populärt hos de styrande. Liao fick fyra år. Efter fängelsevistelsen har Liao ägnat en stor del av sin tid åt att intervjua vanliga och ovanliga människor, oftast i udda yrken eller i samhällets utkanter och mörka hörn. Det har inte precis förbättrat hans anseende i myndigheternas ögon.

År 2008 översattes några av intervjuerna till engelska och publicerades i en bok som fick titeln The Corpse Walker. Det är den boken som nu har kommit ut även på tyska, då med titeln Fräulein Hallo und der Bauernkaiser. I boken intervjuas bland annat en far som förlorade sin son i massakern 1989, en pensionerad partitjänsteman, en buddistisk abbot, en falungongutövare, en gravplundrare och många, många fler. Den som är lika gammal som jag kommer kanske att tänka på Zhang Xinxins Leva i Kina (Forum, 1998) som hade ett likartat upplägg, men var betydligt mindre kontroversiell.

Den som vill veta mer om Liao Yiwu kan se en BBC-intervju i tre delar med honom på Youtube.

(En uppdatering: I The New Yorker hittar man en bra artikel om Lius avblåsta resa, med länkar till både den intressanta essän "Nitton dagar" i engelsk översättning och det öppna brev som Liu skrev till sina tyska värdar när han forslats hem igen.)

Tystnadens ekon

Nu när jag ändå är inne på kvinnliga kinesiskättade författare från Malaysia som skriver på engelska passar det bra att ta upp en roman som jag läste tidigt i höstas, Echoes of Silence av Chuah Guat Eng. Echoes of Silence publicerades första gången 1994 och var då den första romanen på engelska av en malaysisk författarinna. Den blev oerhört uppmärksammad och har fortsatt att läsas av studenter, litteraturforskare och vanlig allmänhet. Kanske är det inte helt fel att hävda att den blivit ett slags modern klassiker.

Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att Echoes of Silence är en kriminalroman, för i centrum för berättelsen finns ett brutalt, ouppklarat mord som hänger som en skugga över huvudpersonerna under många år innan gåtan slutligen får sin lösning. Men det vore som sagt att göra det enkelt för sig. Echoes of Silence är mer än en deckare, och den samhälls- och kulturkritik som romanen är full av är inte den sorts litet pliktskyldigt påklistrade alibi som många svenska deckarförfattare lägger sig till med för att få sina alster att verka tyngre och finare, utan snarare berättelsens kärna.

Huvudpersonen i Echoes of Silence är Lim Ai Lian, en ung kinesisk-malaysisk kvinna som ser tillbaka på sitt liv. Det inledande stycket i romanen lägger grunden för allt som ska komma:

In March 1970, as a direct result of the May 1969 racial riots, I left Malaysia. I had only one objective: to find a safe, orderly, predictable place to live in. A place where I could sink into obscurity and, as a tiny minority of one or at most two, never present a threat to anyone. I was eighteen years old.

Ai Lian lämnar alltså Malaysia på grund av de raskravaller 1969 då mängder av kineser mördades av sina grannar, av polisen och av den malaysiska militären. Raskravallerna återkommer ofta i kinesisk-malaysisk litteratur, ibland som huvudtema för en berättelse, ibland som en mörk skugga i bakgrunden. Ai Lian och hennes föräldrar känner sig inte längre trygga. De trodde sig vara fullvärdiga medborgare och inbillade sig att de var lika mycket värda som andra malaysier. Nu vet de att de när som helst kan jagas från sitt hem eller kanske till och med mördas. Det ironiska är att Ai Lians föräldrar, och framförallt hennes mor, alltid har strävat efter att bli något mer än bara kineser och helt har brutit kontakten med sina egna familjer, som inte är tillräckligt fina och moderna.

Like all snobs, we lived in constant fear of doing something wrong. My mother, who never talked about her parents either, scoured the pages of her monthly and weekly magazines for tips on etiquette, for social niceties such as whether the Queen of England poured her tea before or after the milk. My father insisted on surrounding himself with British things, right down to his socks and shoe-laces. …
Whatever my parents’ reasons for breaking away from their past, the result was the same: stranded in a cultural vacuum, we began to absorb the only set of values and traditions made available to us by an understood language and its pervasive media. We became westernized not by choice but by default. The racial riots of May 1969 forced us to rethink our position. Besieged and beleaguered but emotionally unable to take sides, we came face to face with the misfortune of being Chinese without feeling particularly Chinese, in what suddenly appeared to be an anti-Chinese world.

Ai Lian flyr till Tyskland, men redan efter en kort tid där träffar hon Michael Templeton, en engelsk-malaysisk student, som blir hennes stora kärlek. Några år senare reser hon tillbaka till Malaysia för att träffa sin döende far och gör då ett besök på familjen Templetons plantage. Samma dag hon anländer mördas en ung kvinna, Michaels fars fästmö. Även om mordet och sökandet efter den skyldige driver berättelsen framåt är det egentligen inte mordgåtan som är det viktiga. Istället är det Ai Lians funderingar kring identitet, kopplad till språk och etnisk tillhörighet som står i centrum.

Känslan av att känna sig som något annat än hon egentligen är lever kvar hos Ai Lian under många år. När hon är ute med Michael och ser andra kinesiska kvinnor tillsammans med vita pojkvänner föraktar hon dem och föreställer sig dem som outbildade lycksökerskor som försöker gifta upp sig – tills hon plötsligt inser att det är exakt så hon själv måste se ut i omgivningens ögon. Att hon har en universitetsutbildning och ett välbetalt arbete betyder inget: den som ser henne promenera arm i arm med Michael ser bara en asiatisk slampa som är ute efter en västerländsk man. I takt med att tiden går känner Ai Lian ett allt större behov av att få klarhet i sin egen familjs historia, men också av att ta reda på vad som låg bakom mordet.

Till sist visar sig också mordgåtan ha långa rötter som är intrasslade i samma härva av etnicitet, identitet och osäkerhet, samma efterverkningar av kolonialismen, samma desperata försök att dölja en fattig, oansenlig bakgrund och skapa något nytt och bättre för sig och sina närmaste. Men mycket mer än så kan jag ju inte avslöja här.

Chuah Guat Eng är född 1943 och har publicerat två romaner och en novellsamling. Hon undervisar i ”creative writing” på Universiti Putra Malaysia och har en blogg där hon då och då gör inlägg om framförallt malaysisk litteratur på engelska. Som en introduktion eller ett smakprov på de tankar som dyker upp i Echoes of Silence kan man med fördel läsa hennes essä ”Thoughts from a disappearing island”, som handlar om hennes egen familjebakgrund och om det multietniska malaysiska samhället.