Floden och stranden

Jag har alltid gillat Su Tong, framför allt för att han har en förmåga att beskriva riktigt brutala och groteska händelser och situationer med en blandning av kylig distans och skönhet som gör dem alldeles särskilt obehagliga. Tyvärr måste jag säga att hans senaste romaner inte riktigt når upp till dem han skrev under 1990-talet. Kanske börjar han bli litet trött?

I sin senaste roman, Floden och stranden 《河岸》, berättar Su Tong historien om en ung pojke Ku Dongliang, och hans uppväxt under kulturrevolutionen. Ku Dongliangs far har alltid varit en ansedd man och Dongliang har levt ett relativt gott liv. Orsaken till faderns ställning är att han anses vara son till ortens största martyr, en ung kvinna som dog i revolutionens tjänst och efterlämnade ett litet barn på ett barnhem. Det enda sättet att identifiera barnet var via ett fiskformat födelsemärke på ena skinkan, och det är denna tveksamma identifiering som så småningom blir faderns, Ku Wenxuan, fall. Plötsligt sägs det att han inte alls är martyrens son, utan istället avkomma till en pirat. Och som sådan kan han förstås inte vara partitjänsteman.

Under det politiska trycket sviktar även äktenskapet, och Dongliangs mamma vänder sig mot både sonen och fadern, som nu får igen för att han i åratal utnyttjat sin ställning och varit otrogen med ett oräkneligt antal kvinnor i staden. Far och son tar så småningom sin tillflykt till en flotta av pråmar, som seglar fram och tillbaka längs floden. Flodfolket och strandmänniskorna föraktar varandra, men flodfararna är mindre nogräknade och mer storsinta än sina landlevande bröder och har inget emot att Ku Wenxuan och Dongliang flyttar in. På pråmen börjar de bägge ett nytt liv där Ku Wenxuan strävar efter att göra bot för sina synder och Dongliang växer upp, blir förälskad och försöker förstå den vansinniga värld han lever i.

Floden och stranden vann Man Asia Literary Prize 2009, och eftersom jag inte har läst de andra nominerade böckerna har jag svårt att bedöma om det var rätt val. Själv var jag ganska besviken på romanen. Jag hade väntat mig något mer från Su Tong, en ny vinkling på det gamla ämnet, en renare stil. Istället blev det en ganska lång och omständlig historia som man (jag) tycker sig ha läst förut. Den sexfientliga mamman blir ett slags karikatyr – Wang Gang beskriver den strikta kulturrevolutionära sexualmoralen mycket bättre i English – och jag är oerhört trött på all underlivshumor. Folk som inspekterar varandras rumpor på jakt efter födelsemärken, pinsamma erektioner… Det är väl meningen att det ska vara litet absurt och kul eller visa på det groteska i livet, men det har gjorts många, många gånger förut. Kineserna är väldigt förtjusta i underlivslitteratur, gärna med inslag av litet kiss och bajs och generande toalettsituationer, och det börjar kännas litet slitet. Så vågat är det inte att skriva om någons rumpa.

Nej, Su Tong, kan du inte skriva som du gjorde förr? I Ris 《米》 eller Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》?