Lik på villovägar

The Man Asian Literary Prize för 2007 gick ju till Jiang Rong för romanen Vargens totem, men med på listan över de nominerade fanns också den filippinske författaren Jose Dalisay och hans Soledad’s sister, en mörk men sympatisk skildring av en polis, en nattklubbssångerska och hennes döda syster. Så här börjar den:

On a cloud-curtained evening, one Saturday in August, a corpse arrived in a zinc casket in a wooden crate at Ninoy Aquino International Airport, 237 kilometers west of Paez. The cargo manifest put the dead woman’s name down as “Cabahug, Aurora V”. At 1834 hours, just as the city’s drivers began switching their headlights on and a million gas stoves roared to life, Aurora V. Cabahug’s flight rejoined the earth, although the woman herself did not, just yet; she lay deep in the Gulf Air 747’s cargo bay where it was coldest, a bulkhead away from the tiger orchids and the apricots. She had left Jeddah earlier that day – much earlier than the time itself suggested, because the plan flew ahead of the clock – 4,053 miles from Jeddah to Bangkok, pausing there for an hour and 25 minutes to take on the orchids and other precious perishables before hauling them another 1,368 miles to Manila. She was offloaded within an hour, and the 747 returned to Jeddah, again via Bangkok, on schedule at 10:20 the next morning, but it took three more days in a refrigerated customs warehouse before Aurora V. Cabahug’s body re-emerged into her country’s microbe-friendly warmth.

Kvinnan som har dött i Saudiarabien och nu är på väg hem till Paez är i själva verket inte alls Aurora V. Cabahug, som är vid full vigör och tillbringar sina kvällar som nattklubbssångerska med att drömma om det stora genombrottet och kanske, kanske om att vice borgmästaren Tennyson Yip ska slå till och visa att han vill något mer än bara flörta. Men liket har anknytning till henne – det är hennes syster Soledad, som lånade Auroras identitet när hon sökte arbete utomlands eftersom hon hade problem med sitt eget pass. Det blir den avdankade polisen Walter Zamora som får i uppdrag att följa med Aurora till Manila för att hämta liket. Walter var en gång en framgångsrik polis, men har på grund av ett misstag förflyttats till den sömniga kuststaden där ingenting särskilt dramatiskt någonsin händer. Hans fru har lämnat honom och flyttat till England med deras son.

De är ett omaka par, Aurora och Walter, och under den långa bilresan till Manila hinner de bägge tänka igenom sina liv och fundera på vad som ska komma. Ingenting särskilt händer på ytan, men ändå är berättelsen full av liv – Auroras liv, Soledads liv, Walters liv, deras grannars liv. Walters uppgivenhet och Auroras drömmar står i kontrast mot varandra, men de är bägge fångar i samma vardag och samma korrupta samhällssystem. Och Soledads hemliga drömmar, de som Aurora aldrig visste något om, avslöjas för läsaren. Vad som händer med kistan tänker jag inte avslöja, men det går inte som man tror.

Jose Dalisay har en litet hårdkokt stil som får en att tänka på gamla svartvita filmer med Humphrey Bogart, och för mig var Soledad’s sister en ren njutning att läsa. Jag önskar att boken hade haft ett litet vackrare omslag, så att åsynen inte avskräckte en från att läsa.

Jose Dalisay, som är en mycket uppburen författare med ett stort antal priser i bagaget, har för övrigt en blogg på engelska där han skriver inlägg om litet av det mesta.