Tibetkoden och Kinas Lars Kepler

Man kan väl med visst fog påstå att årets stora svenska litteraturhändelse har varit den upphaussade Hypnotisören och frågan om vilka som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Gåtan kring författarskapet har helt överskuggat romanen i sig, och det är uppenbart att vi svenskar inte är riktigt vana vid att folk skriver under antaget namn. I Kina har man ett litet mer avslappnat förhållande till pseudonymer, förmodligen beroende på att de är så vanliga. Var och varannan författare skriver under taget namn och det ses inte som något märkvärdigt. Så att Tibetkoden 《藏地密码》, det senaste årets riktigt stora bestseller i Kina, kom ut under ett tidigare okänt namn var inget som någon lyfte på ögonbrynen åt.

Men när böckerna började komma upp i försäljningssiffror på några miljoner kunde folk ändå inte låta bli att undra. Var det verkligen en enda person som låg bakom böckerna? Eller kanske ett helt team? Och varifrån hade författaren fått alla sina kunskaper om Tibet? Så i somras bestämde sig förlaget för att det var dags att avslöja vem eller vilka som låg bakom böckerna och hur de hade kommit till.

Tibetkoden var redan från början ett ytterst kommersiellt projekt, som inleddes år 2006 när reklammannen Hua Nan 华楠 (mest känd för tandkrämsreklam) träffade förläggaren Wu You 吴又. Eftersom böcker har gått från att vara något exklusivt till att bli en vardagsvara tyckte de bägge att det kunde vara dags att utarbeta nya marknadsstrategier. Planen var, enkelt uttryckt, att sälja böcker på samma sätt som man säljer tandkräm. 2008 var OS-år, och det var inte svårt att räkna ut att känsliga ämnen som Tibet och Taiwan skulle vara på tapeten. Med tanke på att intresset för tibetansk kultur ständigt ökar i Kina och att det enligt turistmyndigheterna finns minst 30 miljoner kineser, främst akademiker, som skulle vilja besöka Tibet, var ämnesvalet inte svårt. Man letade rätt på en författare som var intresserad av ämnet (He Ma 何马, som är född i den tibetanska delen av Sichuan och har tillbringat en stor del av sitt liv i Tibet) och satte igång. Redan från början stod det klart att man för att nå en så bred publik som möjligt skulle intrikta sig på ett antal huvudteman: äventyr, kultur och natur. För att få uppslag till intrigen och fler idéer om hur boken skulle utformas bjöd man in andra personer, bland annat den tibetanske författaren Alai, till möten och brainstormade. Dock är det He Ma själv som sedan har skrivit ihop berättelsen.

Tibetkoden lanserades först på internet, och när den började säljas i tryckt form var succén ett faktum. Detta, och mycket mer, kan man läsa i en lång artikel från nyhetsbyrån Nya Kina, där man också hittar en kort intervju med författaren själv (vars riktiga namn dock aldrig avslöjas). Tibetkoden har hittills översatts till japanska, koreanska och vietnamesiska, och självklart talas det om en filmatisering.

Så vad kan man säga om romanen som litteratur? Tibetkoden är en lång berättelse i flera delar (i nuläget är man framme vid del sju, men minst en del till är att vänta) som handlar om en grupp äventyrare på jakt efter ett försvunnet, mytomspunnet tempel som sägs inhysa enorma skatter, samt en hund av aldrig tidigare skådat slag. Det hela börjar med att Zhuomu Qiangba, tibetansk affärsman och specialist på hundar, får se ett suddigt foto på en gigantisk best som - enligt honom - bara kan vara den mytomspunna "purpurfärgade qilin". Eftersom han är oerhört rik (en egenskap som kommer väl till pass om man är huvudperson i en sådan här roman) flyger han omedelbart till USA och letar rätt på mannen som tog fotot, en kinesisk äventyrare som nu ligger på mentalsjukhus eftersom han har drabbats av en svår chock. Vad han har råkat ut för vet ingen - han hittades irrande runt i obygderna i Kekexili (även känt som Hoh Xil, i nordvästra Tibet). Men Zhuomu Qiangba är fast besluten att gå till botten med saken och drar med sig sin gamle vän, professor Fang, upp till Tibet för att leta efter djuret. Där får de snart sällskap av en ung soldat, Zhang Li, som blir deras chaufför.

Självklart blir det förvecklingar (annars skulle det inte ha blivit mer än en bok). Det visar sig att spåren leder tillbaka till den gamla Tubodynastin, på 800-talet f.Kr., då härskaren Langdarma förföljde buddismen. En grupp munkar lyckades gömma sina största skatter i ett hemligt tempel som ingen någonsin har lyckats hitta. Alla personer som sitter inne med ledtrådar till var templet skulle kunna ligga (eller var den gigantiska hunden befinner sig) tycks ha drabbats av vansinne orsakat av skrämmande händelser, och ingen har annat än vaga minnesbilder av vad som hänt eller var det skedde. Under sitt sökande efter fler ledtrådar hamnar Zhuomu Qiangba och hans grupp (som så småningom utökas med hans fruktansvärt barnsliga flickvän) i diverse olika knipor och förföljs av mystiska utlänningar som också verkar vara ute efter skatten.

Ja, mer än så behöver jag väl kanske inte säga om handlingen. I sina bästa stunder är Tibetkoden en riktigt spännande bok. Det finns stycken, till exempel kapitlen när våra hjältar jagas av människoätande råttor genom en gigantisk glaciärgrotta, som är riktiga bladvändare (ja, jag vet, det låter inte så när man beskriver det - och då skrev jag ändå "råttor", och inte "hamstrar" som det står i mitt lexikon). Men på andra ställen är boken bara riktigt torr och litet fånig. Det är klart att det inte är realism man är ute efter om man läser en sådan här roman, men när hjälten alltid råkar ha någon "gammal vän" som arbetar just på den plats där han är tvungen att nödlanda, eller när gruppen man sätter ihop för att ge sig ut på skattjakt åker jorden runt för att träna i olika miljöer och klimat, blir det bara dumt.

Värst är kanske att personskildringarna är så usla. Hjälten, Zhuomu Qiangba, är en stor tråkmåns som verkar rent ut sagt korkad och inte går att tycka om. Hans flickvän är ett typexempel på hur snygga tjejer skildras i kinesiska romaner: väldigt ung, väldigt söt och väldigt barnslig (hon trutar med munnen, stampar med sin söta fot och gråter en skvätt så fort hon inte får som hon vill). Den enda man egentligen känner något för är soldaten Zhang Li, som faktiskt ibland gör egna analyser av situationen (dock inte högt), kan vara ganska ironisk (fast bara i tysthet) och har ett enormt intresse för vapen och motorer. Visserligen är det här den sortens roman som drivs av händelser snarare än psykologi, men när man börjar tycka att till och med Dan Brown är en mästerlig personskildrare i jämförelse med He Ma så kan ni ju själva föreställa er på vilken nivå man hamnar.

Men! Nu ska jag inte vara för elak. Köper man Tibetkoden så förväntar man sig väl inte ett mästerverk, utan bara litet underhållning. Och trots att jag tyckte att den första boken var rätt dålig på sina ställen, så känner jag ändå någonstans inom mig att jag kanske, kanske borde läsa nästa del också, för det vore ju kul att veta om de kommer att hitta det där försvunna templet någon gång... Fast det blir inte inom den närmaste tiden, det kan jag lova.