En 1600-talsdetektiv från Vietnam

I Kina fanns tidigare en gammal litteraturgenre som kallades gong'an xiaoshuo 公案小说 - kanske kan en ungefärlig översättning vara "domarromaner". Det var berättelser där någon snillrik polisdomare löste diverse olika brott genom brottsplatsundersökningar, förhör, tortyr, kontakt med gudarna eller undercover-arbete bland stadsbefolkningen. Vissa av berättelserna var mycket allvarliga, andra hade humoristiska inslag. Ganska få av dem har översatts till västerländska språk, men i mitten av 1900-talet skrev holländaren Robert van Gulik en rad böcker inspirerade av just en sådan roman: Domare Di. Flera av de berättelserna finns faktiskt översatta till svenska (och till en rad andra språk, se här för några exempel).

Förra året upptäckte jag en ny variant på gong'an-romanerna: berättelserna om den vietnamesiske mandarinen Tan, av de två fransk-vietnamesiska systrarna Kim och Thanh-Van Tran-Nhut. Domare Tan är en ung man som trots en enkel bakgrund har klarat de kejserliga examensproven med glans och posterats i en mindre vietnamesisk stad. I den första boken, Le temple de la Grue écarlate, tvingas han tillsammans med sin vän, den lärde Dinh, direkt ta itu med en rad groteska mord, som naturligtvis visar sig involvera delar av stadens ekonomiska och intellektuella elit. Med sin litet ovanliga bakgrund och sitt annorlunda sätt att se på saker och ting lyckas Tan förstås så småningom lista ut hur allt hänger ihop. Tan och Dinh är en bra kombination. Tan är kraftigt byggd och klarar fysiska påfrestningar bra mycket bättre än de flesta lärda män, men samtidigt håller han ganska hårt på traditionerna och den konfucianska etiken. Dinh är en glad ung man som älskar vackra tyger och sköna ting, men som också har en rätt fri och okonventionell syn på samhället som får honom att ifrågasätta mycket av det Tan håller för självklart.

Det som var intressant för mig när jag började läsa böckerna om mandarin Tan (hittills har jag läst tre stycken, och de har bara blivit bättre och bättre) var att det vietnamesiska samhället på 1600-talet var så oerhört likt det kinesiska. Hela det filosofiska systemet och samhällsuppbyggnaden var hämtad från Kina. Det visste jag visserligen sedan tidigare, men i böckerna blev det plötsligt väldigt påtagligt. När mandarin Tan ska koppla av är det kinesisk poesi och kinesiska romaner han läser, och när man diskuterar medicin eller vetenskap är det kinesiska verk man hänvisar till. I den andra boken, L'ombre du prince, bygger intrigen på kinesiska teorier om yin, yang och de fem elementen, och i den tredje, La Poudre noir du Maître Hou, kämpar moister och konfucianer mot varandra. Den som känner till något om kinesisk historia, filosofi eller litteratur har inga problem med att känna igen sig. Med undantag för vissa detaljer skulle böckerna nästan lika gärna ha kunnat utspela sig i Kina.

Vissa saker är dock specifika för Vietnam. En sak som fick mig att grubbla var när mandarin Tan vid ett tillfälle sitter och översätter kinesisk poesi till vietnamesiska och skriver ner den. Hur gjorde han då, undrar man direkt. På den tiden hade man ju inte infört det latinska alfabetet och mandarinen är utbildad att läsa klassisk kinesiska, så om han inte använde kinesiska tecken, hur skrev han då egentligen? När jag googlade litet insåg jag att vietnameserna faktiskt hade utvecklat ett eget skriftsystem, Chû-nôm, som bestod av modifierade kinesiska tecken. Det visste jag inte. Så man kan lära sig något av deckare också, om ni nu inte trodde det...

Böckerna om mandarin Tan är klart läsvärda och jag rekommenderar alla som kan franska och är intresserade av Kina, Vietnam eller en god historia att leta rätt på dem.