Shan Sa och den enda kejsarinnan

Häromveckan läste jag Shan Sas roman Empress, om Kinas första och enda kvinnliga kejsare - Wu Zetian. Ordet "kejsarinna" får en att tänka på kejsarens hustru, men här handlar det om en kvinna som satte sig själv som styrande på tronen och startade en ny dynasti.

Författarinnan Shan Sa (som egentligen heter Yan Nini) är född och uppvuxen i Kina där hon också debuterade som poet i mycket ung ålder, men det var först när hon flyttade till Frankrike och började skriva på franska som hon fick sitt riktiga genombrott. Hennes första roman, Porte de la paix céleste, fick Goncourtpriset för debutromaner och den tredje, La joueuse de Go, fick Gymnasisternas Goncourtpris. Den senare har översatts till ett antal språk, bland annat svenska - fast då med den litet klumpiga titeln Spelerskan. Porte de la paix céleste handlar om en ung student och en soldat efter massakern i Beijing 1989. La joueuse de Go är berättelsen om en ung kvinna och en japansk soldat som förenas av sin passion för go/weiqi under Andra världskriget. Bägge böckerna är uppbyggda så att huvudpersonerna berättar vartannat kapitel, ur sin egen synvinkel. La joueuse de Go är en fin liten roman, men jag hade svårt att riktigt uppskatta den eftersom den påminde litet väl mycket om en av mina favoritromaner, Tree of Heaven av R.C. Binstock. Shan Sa är också konstnär med många utställningar bakom sig (ja, jag vet, hon låter litet som en kvinnlig Gao Xingjian).

Men nu var det ju kejsarinnan jag skulle skriva om. På franska heter romanen Impératrice, men jag läste den engelska versionen istället. Och vilken berättelse det var! Skriven i första person av en kvinna som går igenom hela sitt liv, från födelsen till döden, på en oftast korthuggen och intensiv prosa som påminner om något en person från slutet av 600-talet verkligen skulle kunna ha skrivit (eller, ja, det inbillar jag mig i alla fall när jag läser den). Man blir fullkomligt fascinerad. Himlaljus, som den unga huvudpersonen heter, växer upp som dotter till en välbärgad man men blir snart faderlös och utlämnas åt elaka släktingars godtycke. Hon räddas ur fattigdomen av en general, som ser hennes unika personlighet och rekommenderar henne som kejserlig konkubin. Men i palatset är hon bara en av hundratals kvinnor, och i likhet med de flesta skaffar hon sig älskarinnor bland de andra hustrurna i väntan på att kejsaren ska få upp ögonen för henne. Det blir hans son som upptäcker henne, blir hennes vän och så småningom gifter sig med henne när hans far har dött. Med honom får hon flera barn och kommer efter hand att ta över styret och bli den som bestämmer i statsangelägenheter. När hennes andre make dör agerar hon först som regent för sina unga söner, men beslutar sig till sist för att själv bestiga tronen och grunda en egen dynasti. Som första kvinna någonsin utför hon de heliga riterna och möter de levande gudarna.

In the first month of the first year in the era of the Residence of Sunlight, I begat a new world. The imperial banners of ancient times disappeared from the city's ramparts, and my golden standards edged with mauve now flapped in the wind. (...) The golden and purple banners I had designed blew in the wind throughout the land of China. Men were dead. I was mistress of this eternal world.

I Kina har Wu Zetian alltid varit en kontroversiell figur. Redan de tidigaste källorna beskriver henne dubbeltydigt, både som oerhört grym och mycket vis - en kvinna som var kapabel att mörda sina egna barn, men också strävade efter att införa ett system där höga poster skulle gå till dem som var mest lämpade istället för till dem som kom från "rätt" familjer. Som ung kvinna i kejsarens harem hade hon lesbiska förhållanden med andra unga kvinnor, men som vuxen kvinna med egen makt skaffade hon sig en rad älskare av mer eller mindre tvivelaktig karaktär, något som förstås kom att vändas emot henne.

Empress är en lång roman, och kanske hade den vunnit på att kortas litet. Där finns också vissa tveksamheter i ordvalet - vid den här tiden hade man till exempel inte börjat tala om "Kina" än och han-folket beskrev sig knappast som "gula", det är ett ganska modernt påhitt. Men jag tycker att Shan Sa har gjort ett fantastiskt arbete med att ta alla de historiska fakta hon har samlat på sig och omvandla dem till litteratur. Jag tror på den här kejsarinnan, att hon kan ha varit sådan, att hon kan ha tänkt och känt så här.


(Foto från Elisabeth de Brabants blogg)