
Men nej, det går bara inte. Jag kan inte gilla en bok där fattiga människor framställs som nästan själlösa djur som slår ihjäl varandra till höger och vänster utan att tänka efter det allra minsta. Där essensen i nästan alla historier kan sammanfattas i citatet: "När folk är fattiga händer det att de får lust att döda någon" - en mening som yttras av en bonde efter ett till synes meningslöst mord som aldrig får någon förklaring.
Cao Naiqians förra novellsamling på svenska, När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig (2006), var också en mycket brutal och tragisk historia. Men där tyckte jag ändå att allt elände vägdes upp av en viss värme och underfundig humor som fick läsaren att känna med de fattiga bönderna istället för att bara äcklas över dem. Här framställs de snarare som sinnesslöa kreatur.

Slutsumman av alla grova, oförklarade våldshandlingar blir en känsla av äckel. Letar man efter en oförskönad landsbygdsskildring föredrar jag alla gånger Li Ruis Träden vill vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar