Det finns en hel del intervjuer och andra reportage från bokmässan i Frankfurt på Youtube. Den här filmen innehåller till exempel bland annat en kort intervju med Yang Lian. En längre intervju med honom hittar man här.
Notera att journalisten kallar sin hedersgäst för "The Republic of China"...
fredag 30 oktober 2009
Snygga killar från Singapore
Eftersom jag är på jakt efter bra litteratur från Singapore just nu har jag råkat snubbla över två intressanta författare som jag gärna vill läsa mer av: O Thiam Chin och Johann S. Lee. (Lee till vänster och O till höger på bilden)
O Thiam Chin skriver framförallt noveller och har publicerat ett antal texter i olika litterära tidskrifter. Novellsamlingen Never Been Better har precis kommit ut och förhoppningsvis dimper ett exemplar snart ner i min brevlåda. De noveller av O som jag har läst har varit ganska finstämda berättelser skrivna med stor inlevelse och fantasi. Ta till exempel "Småsten", som börjar så här:
En gång älskade jag en pojke som var en fågel. Han hade en glänsande näbb som näsa, ett par vingar istället för armar och en kropp täckt med bruna och krämfärgade fjädrar. Vi gick i fyran och han satt bredvid mig i klassrummet.
Resten av berättelsen får ni läsa i nästa nummer av Karavan.
Johann S. Lee är känd som Singapores främste gayförfattare. Han debuterade 1992 som 21-åring med romanen Peculiar Chris, följde upp den 15 år senare med To Know Where I'm Coming From (även den med starkt självbiografiska inslag) och släppte i början av 2009 sin tredje roman - Quiet Time, om ett par bögar som tvingas tänka över sitt förhållande när den ene av dem börjar längta efter barn. Ytterligare en punkt på måste läsa-listan.
O Thiam Chin skriver framförallt noveller och har publicerat ett antal texter i olika litterära tidskrifter. Novellsamlingen Never Been Better har precis kommit ut och förhoppningsvis dimper ett exemplar snart ner i min brevlåda. De noveller av O som jag har läst har varit ganska finstämda berättelser skrivna med stor inlevelse och fantasi. Ta till exempel "Småsten", som börjar så här:
En gång älskade jag en pojke som var en fågel. Han hade en glänsande näbb som näsa, ett par vingar istället för armar och en kropp täckt med bruna och krämfärgade fjädrar. Vi gick i fyran och han satt bredvid mig i klassrummet.
Resten av berättelsen får ni läsa i nästa nummer av Karavan.
Johann S. Lee är känd som Singapores främste gayförfattare. Han debuterade 1992 som 21-åring med romanen Peculiar Chris, följde upp den 15 år senare med To Know Where I'm Coming From (även den med starkt självbiografiska inslag) och släppte i början av 2009 sin tredje roman - Quiet Time, om ett par bögar som tvingas tänka över sitt förhållande när den ene av dem börjar längta efter barn. Ytterligare en punkt på måste läsa-listan.
söndag 25 oktober 2009
Rävandar - den anständiga versionen
Överallt där det finns rävar verkar människorna betrakta dem som riktigt sluga djur, små lurifaxar som hittar på bus eller driver med överheten. I Kina - och i övriga Östasien - har man tagit det ett steg längre. Sedan en mycket lång tid tillbaka finns där en föreställning om att vissa rävar kan bli mycket gamla och att de med tiden kan få övernaturliga krafter. Förutom att få saker att flytta på sig (ungefär som en poltergeist) eller trolla fram guld och ädla stenar kan de också förvända synen på folk och anta människogestalt. En räv som lyckats bli 50 år gammal kan förvandla sig till kvinna, en räv som blivit 100 kan förvandla sig till man och en räv som blir 1000 år uppnår odödlighet.
Allt det här gjorde rävarna till ett slags mittemellanvarelser i de gamla kinesernas ögon. De var varken människor eller vanliga djur, varken odödliga eller monster. De bodde ofta i gamla gravar eller övergivna hus, så fastän de var levande uppehöll de sig i de dödas värld. Som författaren Ji Yun uttryckte det år 1789:
Människor och djur är olika raser, men rävar är mittemellan människor och djur. De döda och de levande vandrar olika vägar, men rävar befinner sig mittemellan de döda och de levande. Odödliga och demoner vandrar olika vägar, men rävandar befinner sig någonstans mittemellan de två. Därför kan man säga att ett möte med en räv är något oerhört underligt, men också att det är något oerhört alldagligt. Människor och föremål tillhör olika kategorier, men rävandar är någonstans mittemellan de två. Ljusets och mörkrets vägar korsas aldrig, men rävandar står mittemellan dem bägge.
För att en rävande skulle kunna förvandla sig till människa krävdes att den genomförde vissa riter. Den vanligaste metoden var att leta rätt på en mänsklig dödskalle (inte så svårt om man bor i en grav) och sedan placera den ovanpå sitt huvud och lägga sig raklång på marken i månskenet. En annan, mindre vanlig, metod var att helt enkelt överta en riktig människas kropp så att hon blev besatt.
En räv som hade förvandlat sig till människa kunde ägna sig åt studier och förkovra sig, vilket kunde snabba på odödlighetsprocessen. Men det fanns en genväg också - en som kunde verka lockande om man hade 900 år kvar innan man nådde målet: sex med en människa. För att bli odödlig måste en räv nämligen få en viss mängd mänsklig essens och det kinesiska ordet för "essens" 精 råkar också betyda "sperma". Av den anledningen såg många rävandar till att uppträda som prostituerade. Men det var klart att det var en litet mer intressant utmaning att fånga någon ung, oskyldig man och suga musten ur honom tills han helt tynade bort. Då gav sig rävkvinnan av på jakt efter nästa byte. Så här kunde det gå till:
Wu Lintang berättade historien om en ung man som förfördes av en räv, som fortsatte att besöka honom trots att han tynade bort. Till slut hade han så litet kraft kvar att han inte kunde tillfredsställa henne när de gick till sängs med varandra. Räven klädde på sig och gjorde sig redo att ta farväl, och trots att den unge mannen grät och bad henne att stanna vägrade hon bestämt.
När han klandrade henne för att hon var så känslokall svarade hon upprört: "Inga äktenskapsband binder oss samman. Jag kom enbart hit för att få andlig näring. Men nu är din essens på upphällningen. Varför ska jag stanna när här inte finns något mer att få? Förhållanden som bygger på makt och inflytande avslutas när makten och inflytandet tar slut. Förhållanden som bygger på rikedom avslutas när ingen rikedom finns kvar. Människor ställer sig in hos dem vars rikedom och makt drar till sig deras uppmärksamhet, och inte på grund av äkta känslor. Försökte du inte själv ställa dig in hos en viss person som du nu inte längre bryr dig om? Och så klandrar du mig!"
Men ibland kunde det hända att en rävande verkligen förälskade sig i en människa och bestämde sig för att inte ta kål på honom utan istället belöna honom med framgång och pengar. Hederliga rävandar (den sort som ägnade sig åt studier istället för sex) kunde också se till att en rättrådig man eller kvinna fick ett bra liv.
Många valde att dyrka rävandar och vända sig till dem för få goda råd, särskilt när det gällde ekonomiska transaktioner eller utomäktenskapliga affärer. I sådana fall gällde det nästan alltid en specifik räv, oftast någon som bodde i närheten. Men man kunde också vända sig till ett medium i något tempel för att få kontakt med andarna, en tradition som inte ens kommunismen verkar ha lyckats utrota helt.
Det finns en stor mängd berättelser om rävandar i den kinesiska litteraturen. Mest kända är förmodligen de i Pu Songlings Pilträdsateljéns berättelser om underliga ting 《聊斋志异》och i Ji Yuns Anteckningar från De noggranna studiernas halmtäckta stuga 《阅微草堂笔记》. Vill man läsa mer om rävandar kan man till exempel låna Rania Huntingtons Alien Kind eller Xiaofei Kangs The Cult of the Fox. Sedan finns förstås en hel del information att hämta på nätet, både översatta berättelser och fakta.
Vill ni läsa lite om de mer erotiska sidorna av rävkulten, klicka här.
(Bilden längst upp kommer från filmen Painted Skin 画皮 (2008), som handlar om en vacker rävkvinna som förför en man och försöker döda hans fru. Den bygger på en berättelse av Pu Songling, men i originalet är kvinnan faktiskt inte en räv, utan en helt annan sorts demon. Den andra bilden är © Stephanie Pui-Mun Law)
Allt det här gjorde rävarna till ett slags mittemellanvarelser i de gamla kinesernas ögon. De var varken människor eller vanliga djur, varken odödliga eller monster. De bodde ofta i gamla gravar eller övergivna hus, så fastän de var levande uppehöll de sig i de dödas värld. Som författaren Ji Yun uttryckte det år 1789:
Människor och djur är olika raser, men rävar är mittemellan människor och djur. De döda och de levande vandrar olika vägar, men rävar befinner sig mittemellan de döda och de levande. Odödliga och demoner vandrar olika vägar, men rävandar befinner sig någonstans mittemellan de två. Därför kan man säga att ett möte med en räv är något oerhört underligt, men också att det är något oerhört alldagligt. Människor och föremål tillhör olika kategorier, men rävandar är någonstans mittemellan de två. Ljusets och mörkrets vägar korsas aldrig, men rävandar står mittemellan dem bägge.
För att en rävande skulle kunna förvandla sig till människa krävdes att den genomförde vissa riter. Den vanligaste metoden var att leta rätt på en mänsklig dödskalle (inte så svårt om man bor i en grav) och sedan placera den ovanpå sitt huvud och lägga sig raklång på marken i månskenet. En annan, mindre vanlig, metod var att helt enkelt överta en riktig människas kropp så att hon blev besatt.
En räv som hade förvandlat sig till människa kunde ägna sig åt studier och förkovra sig, vilket kunde snabba på odödlighetsprocessen. Men det fanns en genväg också - en som kunde verka lockande om man hade 900 år kvar innan man nådde målet: sex med en människa. För att bli odödlig måste en räv nämligen få en viss mängd mänsklig essens och det kinesiska ordet för "essens" 精 råkar också betyda "sperma". Av den anledningen såg många rävandar till att uppträda som prostituerade. Men det var klart att det var en litet mer intressant utmaning att fånga någon ung, oskyldig man och suga musten ur honom tills han helt tynade bort. Då gav sig rävkvinnan av på jakt efter nästa byte. Så här kunde det gå till:
Wu Lintang berättade historien om en ung man som förfördes av en räv, som fortsatte att besöka honom trots att han tynade bort. Till slut hade han så litet kraft kvar att han inte kunde tillfredsställa henne när de gick till sängs med varandra. Räven klädde på sig och gjorde sig redo att ta farväl, och trots att den unge mannen grät och bad henne att stanna vägrade hon bestämt.
När han klandrade henne för att hon var så känslokall svarade hon upprört: "Inga äktenskapsband binder oss samman. Jag kom enbart hit för att få andlig näring. Men nu är din essens på upphällningen. Varför ska jag stanna när här inte finns något mer att få? Förhållanden som bygger på makt och inflytande avslutas när makten och inflytandet tar slut. Förhållanden som bygger på rikedom avslutas när ingen rikedom finns kvar. Människor ställer sig in hos dem vars rikedom och makt drar till sig deras uppmärksamhet, och inte på grund av äkta känslor. Försökte du inte själv ställa dig in hos en viss person som du nu inte längre bryr dig om? Och så klandrar du mig!"
Men ibland kunde det hända att en rävande verkligen förälskade sig i en människa och bestämde sig för att inte ta kål på honom utan istället belöna honom med framgång och pengar. Hederliga rävandar (den sort som ägnade sig åt studier istället för sex) kunde också se till att en rättrådig man eller kvinna fick ett bra liv.
Många valde att dyrka rävandar och vända sig till dem för få goda råd, särskilt när det gällde ekonomiska transaktioner eller utomäktenskapliga affärer. I sådana fall gällde det nästan alltid en specifik räv, oftast någon som bodde i närheten. Men man kunde också vända sig till ett medium i något tempel för att få kontakt med andarna, en tradition som inte ens kommunismen verkar ha lyckats utrota helt.
Det finns en stor mängd berättelser om rävandar i den kinesiska litteraturen. Mest kända är förmodligen de i Pu Songlings Pilträdsateljéns berättelser om underliga ting 《聊斋志异》och i Ji Yuns Anteckningar från De noggranna studiernas halmtäckta stuga 《阅微草堂笔记》. Vill man läsa mer om rävandar kan man till exempel låna Rania Huntingtons Alien Kind eller Xiaofei Kangs The Cult of the Fox. Sedan finns förstås en hel del information att hämta på nätet, både översatta berättelser och fakta.
Vill ni läsa lite om de mer erotiska sidorna av rävkulten, klicka här.
(Bilden längst upp kommer från filmen Painted Skin 画皮 (2008), som handlar om en vacker rävkvinna som förför en man och försöker döda hans fru. Den bygger på en berättelse av Pu Songling, men i originalet är kvinnan faktiskt inte en räv, utan en helt annan sorts demon. Den andra bilden är © Stephanie Pui-Mun Law)
torsdag 22 oktober 2009
Teckenreform upprör folket
På danska Kinablog.dk hittar man nyheten om att den kinesiska regeringen har gett sig in på ett nytt försök att förenkla skrivtecknen. Den riktigt stora förenklingsreformen genomfördes på 1950-talet, då mer än 2000 skrivtecken fick ett nytt utseende (även om det "nya" ofta baserades på gamla, vanligt förekommande skrivsätt som inte var officiellt godkända).
Nu vill regeringen förenkla ytterligare 44 tecken, och detta har stött på oväntat motstånd. 80% av de som kommenterat frågan på Internet har varit klart negativa, trots att förenklingarna inte är särskilt stora eller radikala. Mer information om detta på Sina (på kinesiska) och AFP (på engelska).
Själv är jag mycket tacksam om jag slipper att lära om de få tecken jag lyckats banka in hittills...
(Foto: kevindooley på Flickr)
Nu vill regeringen förenkla ytterligare 44 tecken, och detta har stött på oväntat motstånd. 80% av de som kommenterat frågan på Internet har varit klart negativa, trots att förenklingarna inte är särskilt stora eller radikala. Mer information om detta på Sina (på kinesiska) och AFP (på engelska).
Själv är jag mycket tacksam om jag slipper att lära om de få tecken jag lyckats banka in hittills...
(Foto: kevindooley på Flickr)
onsdag 21 oktober 2009
På Argunflodens högra strand
Under hela sommaren och hösten har Chi Zijians 迟子建 roman På Argunflodens högra strand 《额尔古纳河右岸》 legat på nattduksbordet och väntat på att jag skulle läsa ut den. Och jag har läst litet då och då, och tyckt att den var bra, och lagt den ifrån mig igen och läst något annat.
På Argunflodens högra strand handlar om en grupp renskötande evenker, ett folkslag som lever på gränsen mellan Kina och Ryssland. Berättaren är en gammal kvinna som väljer att stanna kvar i skogen på berget när resten av gruppen flyttar in till staden för att assimileras, bo i hus och föda upp renar i inhägnader. Och när de alla har gett sig av tänker hon tillbaka på sitt liv och berättar om det hon varit med om sedan barndomen fram till idag.
På Argunflodens högra strand är en mycket fin roman, vackert skriven och med intressanta beskrivningar av evenkernas traditionella livsstil och tro. Den vann det prestigefyllda Mao Dun-priset 2008 och har legat högt på försäljningslistorna. Ändå kan jag inte påstå att jag slukade den, när jag läste den första gången. Då tyckte jag att den saknade driv i handlingen och att den blev litet för stillastående för mig. Den kändes som en roman perfekt för den som är intresserad av evenker, renskötande minoritetsfolk eller av hur livet för nomaderna i Heilongjiang förändrades under 1900-talet, men aningen för seg för min smak. Vilket förvånade mig, för i vanliga fall är jag mycket förtjust i Chi Zijians texter.
Men sedan läste jag igen och den här gången fick jag en annan känsla. Kanske berodde mina problem med boken på att den innehåller så många ord och uttryck på evenkiska i kinesisk transkription, vilket fick mig att hela tiden stanna till och fundera på hur de borde översättas. Vid andra omläsningen kunde jag bortse från det, och då gick det bättre. Jag gillar Chi Zijians lugna berättande och hennes försök att sätta sig in i nomadernas liv och de påfrestningar som uppstår när omvärlden tränger in och försöker tvinga dem att överge sin kultur. Jag inbillar mig att det finns många likheter mellan evenkisk och samisk kultur och som norrbottning är det dessutom trevligt att läsa en kinesisk roman som inte utspelas på varma risfält eller i dammiga storstäder, utan bland snö och is i norr.
På Argunflodens högra strand handlar om en grupp renskötande evenker, ett folkslag som lever på gränsen mellan Kina och Ryssland. Berättaren är en gammal kvinna som väljer att stanna kvar i skogen på berget när resten av gruppen flyttar in till staden för att assimileras, bo i hus och föda upp renar i inhägnader. Och när de alla har gett sig av tänker hon tillbaka på sitt liv och berättar om det hon varit med om sedan barndomen fram till idag.
På Argunflodens högra strand är en mycket fin roman, vackert skriven och med intressanta beskrivningar av evenkernas traditionella livsstil och tro. Den vann det prestigefyllda Mao Dun-priset 2008 och har legat högt på försäljningslistorna. Ändå kan jag inte påstå att jag slukade den, när jag läste den första gången. Då tyckte jag att den saknade driv i handlingen och att den blev litet för stillastående för mig. Den kändes som en roman perfekt för den som är intresserad av evenker, renskötande minoritetsfolk eller av hur livet för nomaderna i Heilongjiang förändrades under 1900-talet, men aningen för seg för min smak. Vilket förvånade mig, för i vanliga fall är jag mycket förtjust i Chi Zijians texter.
Men sedan läste jag igen och den här gången fick jag en annan känsla. Kanske berodde mina problem med boken på att den innehåller så många ord och uttryck på evenkiska i kinesisk transkription, vilket fick mig att hela tiden stanna till och fundera på hur de borde översättas. Vid andra omläsningen kunde jag bortse från det, och då gick det bättre. Jag gillar Chi Zijians lugna berättande och hennes försök att sätta sig in i nomadernas liv och de påfrestningar som uppstår när omvärlden tränger in och försöker tvinga dem att överge sin kultur. Jag inbillar mig att det finns många likheter mellan evenkisk och samisk kultur och som norrbottning är det dessutom trevligt att läsa en kinesisk roman som inte utspelas på varma risfält eller i dammiga storstäder, utan bland snö och is i norr.
Lust, försakelse
Nu kan man köpa Noveller för världens barn 2009, som förutom fantastiska noveller av författare som till exempel Ernest Hemingway, Franz Kafka, Norman Mailer, Karin Boye, Elin Wägner och Sonja Åkesson även innehåller en svensk översättning av Zhang Ailings "Lust, försakelse" - berättelsen som låg till grund för filmen Lust, Caution. Mycket litteratur för pengarna och dessutom en slant till behövande barn. Mer om novellsamlingen här, och ett kort utdrag ur "Lust, försakelse" hittar du i ett tidigare blogginlägg.
måndag 19 oktober 2009
Kinesiska som gymnasiespråk
Och så blev Folkpartiet först med att föreslå kinesiska som gymnasiespråk med samma ställning som franska, tyska och spanska. Själv tycker jag förstås att det låter trevligt (och öppnar oanade möjligheter att hitta arbete i andra delar av landet). Fast frågan är var alla lärare ska komma från? Att kunna ett språk är ju inte detsamma som att kunna lära ut det, det vet alla som har dragits med lärare vars standardsvar på alla frågor är: "Det bara är så." Man ser framför sig hur Konfuciusinstitutet sväller över alla bräddar...
Mer kinesiska på gymnasiet skulle också kräva en ökad standardisering av kunskapskraven. Nu verkar det vara väldigt olika. Vissa lärare är rätt krävande och ser till att eleverna faktiskt lär sig språket ordentligt, andra tittar mest på film eller går på museer. Bra kulturkunskap kanske, men inte någon riktig språkundervisning. Och kinesiska tar tid att lära sig. Det är något helt annat än att studera t.ex. spanska, där man kan ta hjälp av likheter med andra europeiska språk som man redan kan.
Men visst, fixar man bara fram lärarna, lägger fast kunskapskraven och ordnar med standardprov så varför inte?
(Foto: spjwebster på Flickr)
Mer kinesiska på gymnasiet skulle också kräva en ökad standardisering av kunskapskraven. Nu verkar det vara väldigt olika. Vissa lärare är rätt krävande och ser till att eleverna faktiskt lär sig språket ordentligt, andra tittar mest på film eller går på museer. Bra kulturkunskap kanske, men inte någon riktig språkundervisning. Och kinesiska tar tid att lära sig. Det är något helt annat än att studera t.ex. spanska, där man kan ta hjälp av likheter med andra europeiska språk som man redan kan.
Men visst, fixar man bara fram lärarna, lägger fast kunskapskraven och ordnar med standardprov så varför inte?
(Foto: spjwebster på Flickr)
lördag 17 oktober 2009
Den allra sista gården
Ja, jag vet att jag borde gilla Den allra sista gården av Cao Naiqian. Den är skriven av en uppburen författare som har fått fina recensioner, den är full av råa och mustiga berättelser med udda huvudpersoner och den är förstås utmärkt översatt av Göran Malmqvist.
Men nej, det går bara inte. Jag kan inte gilla en bok där fattiga människor framställs som nästan själlösa djur som slår ihjäl varandra till höger och vänster utan att tänka efter det allra minsta. Där essensen i nästan alla historier kan sammanfattas i citatet: "När folk är fattiga händer det att de får lust att döda någon" - en mening som yttras av en bonde efter ett till synes meningslöst mord som aldrig får någon förklaring.
Cao Naiqians förra novellsamling på svenska, När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig (2006), var också en mycket brutal och tragisk historia. Men där tyckte jag ändå att allt elände vägdes upp av en viss värme och underfundig humor som fick läsaren att känna med de fattiga bönderna istället för att bara äcklas över dem. Här framställs de snarare som sinnesslöa kreatur.
Den kinesiska novellsamlingen med samma titel, 《最后的村庄》, innehåller betydligt fler noveller än den svenska, så kanske är det urvalet som gör det sammantagna intrycket så mörkt. För visst finns här noveller som jag tycker om också. "Brottslingen" till exempel, en kort historia om en polis som håller förhör med en gråtande bonde som inte kan förstå varför han ska hamna i fängelse och oroar sig för sina barn. Polisen lider med honom och försöker hjälpa till så gott det går, men det är inte mycket han kan göra. Den är verkligen ett litet mästerverk i all sin enkelhet. Cao Naiqian har själv varit polis, så man kan ana det självupplevda mellan raderna.
Slutsumman av alla grova, oförklarade våldshandlingar blir en känsla av äckel. Letar man efter en oförskönad landsbygdsskildring föredrar jag alla gånger Li Ruis Träden vill vila.
Men nej, det går bara inte. Jag kan inte gilla en bok där fattiga människor framställs som nästan själlösa djur som slår ihjäl varandra till höger och vänster utan att tänka efter det allra minsta. Där essensen i nästan alla historier kan sammanfattas i citatet: "När folk är fattiga händer det att de får lust att döda någon" - en mening som yttras av en bonde efter ett till synes meningslöst mord som aldrig får någon förklaring.
Cao Naiqians förra novellsamling på svenska, När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig (2006), var också en mycket brutal och tragisk historia. Men där tyckte jag ändå att allt elände vägdes upp av en viss värme och underfundig humor som fick läsaren att känna med de fattiga bönderna istället för att bara äcklas över dem. Här framställs de snarare som sinnesslöa kreatur.
Den kinesiska novellsamlingen med samma titel, 《最后的村庄》, innehåller betydligt fler noveller än den svenska, så kanske är det urvalet som gör det sammantagna intrycket så mörkt. För visst finns här noveller som jag tycker om också. "Brottslingen" till exempel, en kort historia om en polis som håller förhör med en gråtande bonde som inte kan förstå varför han ska hamna i fängelse och oroar sig för sina barn. Polisen lider med honom och försöker hjälpa till så gott det går, men det är inte mycket han kan göra. Den är verkligen ett litet mästerverk i all sin enkelhet. Cao Naiqian har själv varit polis, så man kan ana det självupplevda mellan raderna.
Slutsumman av alla grova, oförklarade våldshandlingar blir en känsla av äckel. Letar man efter en oförskönad landsbygdsskildring föredrar jag alla gånger Li Ruis Träden vill vila.
tisdag 13 oktober 2009
Att tala genom ett filter
Om ett par veckor kommer Han Shaogongs roman Maqiao ut på svenska. Det är en berättelse, eller kanske snarare en samling berättelser, som utspelar sig i en fiktiv sydkinesisk by under kulturrevolutionen och har formen av ett lexikon där varje ord eller uttryck symboliserar ett sätt att tänka, ett förhållningssätt till livet och världen. Så här skriver Han i bokens efterord:
1988 flyttade jag till södra Kina, till Hainan, utanför Kinas sydligaste udde. Jag kunde inte tala hainandialekt och den verkade mycket svår att lära sig. En dag var jag och en vän på marknaden för att handla när jag fick syn på en fisk vars namn jag inte kunde, så jag frågade fiskhandlaren, som var en man från platsen. Han sade att det var en fisk. Jag sade att jag visste att det var en fisk, men att jag skulle vilja veta vad den kallades. Han spärrade upp ögonen och sade: "Havsfisk." Jag log och sade att jag visste att det var en havsfisk, men att jag skulle vilja veta vilken sorts havsfisk. Då spärrade han upp ögonen ännu mer, såg litet irriterad ut och svarade: "Stor fisk!"
När min vän och jag senare tänkte tillbaka på den dialogen kunde vi inte låta bli att skratta.
Hainan ligger i landets största havsområde, här finns oräkneliga fiskebyar och fiskerinäringen i trakten har en mycket lång historia. Jag lärde mig så småningom att man här förmodligen har det största fiskrelaterade ordförrådet i Kina. De riktiga fiskargubbarna har detaljerade och exakta uttryck och termer för flera hundra sorters fiskar, fiskdelar och fiskförhållanden - alldeles tillräckligt för att man ska kunna få ihop till ett tjockt lexikon. Men de flesta av dessa termer existerar inte på mandarin. Till och med Kangxis ordbok - det kinesiska lexikon som har allra flest uppslagsord - håller sig trots sina 40 000 tecken på bra avstånd från ön och har uteslutit denna rikedom av erfarenheter eftersom de befann sig bortom redaktörernas synfält, bortom de lärdes kontrollerande skrivpenslar och tuschstenar. När jag talar mandarin med lokalbefolkningen och tvingar dem att använda ett språk de inte är vana vid kan de bara svara något vagt och obestämt som "stor fisk" eller "havsfisk".
...
Det fick mig att tänka på min egen hembygd. Jag har studerat mandarin i många, många år. Jag vet att det är nödvändigt. Jag måste göra det för att grannarna, arbetskamraterna, expediterna, poliserna och byråkraterna ska acceptera mig, för att jag ska kunna ta till mig television och tidningar, för att jag ska bli modern. Men händelsen på fiskmarknaden gav mig en plötslig chock: jag insåg att jag har blivit standardiserad. Det innebär också att minnena av min hembygd har standardiserats, att de varje dag filtreras genom ett främmande språk - och att denna filtrering reducerar dem till förenklade, grova begrepp som "havsfisk" och "stor fisk" medan de sakta torkar ut i översättningens öken.
...
Ord har liv. De växer ymnigt, förändras ständigt, samlas och skingras, flyter omkring utan fäste, drar sig undan och sluter sig samman, blir akut sjuka och lever vidare, har personlighet och känslor, frodas, förfaller och dör ut. Beroende på omständigheterna kan deras liv vara långa eller korta. Under en tid har vissa ord fångats in och fängslats i min anteckningsbok. Jag har grubblat och gissat, undersökt och utforskat i min strävan att likt en detektiv avslöja de berättelser som ligger dolda bakom orden. Resultatet är den här boken.
Ett citat som inte bara går att tillämpa på dialekter utan lika gärna skulle kunna handla om att lära sig ett nytt språk som invandrare.
(Bilden föreställer Han Shaogong i slutet av 1960-talet, när han skickades ut på landet som "intellektuell ungdom", för att lära av bönderna)
1988 flyttade jag till södra Kina, till Hainan, utanför Kinas sydligaste udde. Jag kunde inte tala hainandialekt och den verkade mycket svår att lära sig. En dag var jag och en vän på marknaden för att handla när jag fick syn på en fisk vars namn jag inte kunde, så jag frågade fiskhandlaren, som var en man från platsen. Han sade att det var en fisk. Jag sade att jag visste att det var en fisk, men att jag skulle vilja veta vad den kallades. Han spärrade upp ögonen och sade: "Havsfisk." Jag log och sade att jag visste att det var en havsfisk, men att jag skulle vilja veta vilken sorts havsfisk. Då spärrade han upp ögonen ännu mer, såg litet irriterad ut och svarade: "Stor fisk!"
När min vän och jag senare tänkte tillbaka på den dialogen kunde vi inte låta bli att skratta.
Hainan ligger i landets största havsområde, här finns oräkneliga fiskebyar och fiskerinäringen i trakten har en mycket lång historia. Jag lärde mig så småningom att man här förmodligen har det största fiskrelaterade ordförrådet i Kina. De riktiga fiskargubbarna har detaljerade och exakta uttryck och termer för flera hundra sorters fiskar, fiskdelar och fiskförhållanden - alldeles tillräckligt för att man ska kunna få ihop till ett tjockt lexikon. Men de flesta av dessa termer existerar inte på mandarin. Till och med Kangxis ordbok - det kinesiska lexikon som har allra flest uppslagsord - håller sig trots sina 40 000 tecken på bra avstånd från ön och har uteslutit denna rikedom av erfarenheter eftersom de befann sig bortom redaktörernas synfält, bortom de lärdes kontrollerande skrivpenslar och tuschstenar. När jag talar mandarin med lokalbefolkningen och tvingar dem att använda ett språk de inte är vana vid kan de bara svara något vagt och obestämt som "stor fisk" eller "havsfisk".
...
Det fick mig att tänka på min egen hembygd. Jag har studerat mandarin i många, många år. Jag vet att det är nödvändigt. Jag måste göra det för att grannarna, arbetskamraterna, expediterna, poliserna och byråkraterna ska acceptera mig, för att jag ska kunna ta till mig television och tidningar, för att jag ska bli modern. Men händelsen på fiskmarknaden gav mig en plötslig chock: jag insåg att jag har blivit standardiserad. Det innebär också att minnena av min hembygd har standardiserats, att de varje dag filtreras genom ett främmande språk - och att denna filtrering reducerar dem till förenklade, grova begrepp som "havsfisk" och "stor fisk" medan de sakta torkar ut i översättningens öken.
...
Ord har liv. De växer ymnigt, förändras ständigt, samlas och skingras, flyter omkring utan fäste, drar sig undan och sluter sig samman, blir akut sjuka och lever vidare, har personlighet och känslor, frodas, förfaller och dör ut. Beroende på omständigheterna kan deras liv vara långa eller korta. Under en tid har vissa ord fångats in och fängslats i min anteckningsbok. Jag har grubblat och gissat, undersökt och utforskat i min strävan att likt en detektiv avslöja de berättelser som ligger dolda bakom orden. Resultatet är den här boken.
Ett citat som inte bara går att tillämpa på dialekter utan lika gärna skulle kunna handla om att lära sig ett nytt språk som invandrare.
(Bilden föreställer Han Shaogong i slutet av 1960-talet, när han skickades ut på landet som "intellektuell ungdom", för att lära av bönderna)
lördag 10 oktober 2009
Frukost med klon
När jag klev upp i morse började jag fundera på vilken bok jag skulle ta med mig för att läsa på pendeltåget. Jag plockade ut en taiwanesisk novellsamling ur bokhyllan, en som jag köpt för länge sedan men inte hade öppnat, och så började jag läsa.
Klonen satt och halvsov på cementgolvet utanför huset när ljudet av snabba steg väckte honom. Det var husbonden, som höll ett rött papper i ena handen och en burk lim i den andra. Frun följde efter honom.
"Gör inget förhastat nu, tänk på saken. Om vi ger tjugo, trettio procents rabatt går vi ju med förlust. Har du tänkt på vad det kan få för följder?"
Oj, tänkte jag. Science fiction! Det var inte vad jag hade väntat mig. Intressant. Sedan gick jag och åt frukost. Efter frukosten plockade jag upp boken igen och började om:
Luke satt och halvsov på cementgolvet utanför huset när ljudet av snabba steg väckte honom...
Men - vad hände med klonen? Jo, där jag i mitt sömniga tillstånd hade läst 克隆 stod det egentligen 陆克. Så tevereklamen har rätt: det går bättre om man äter frukost först. Fast nu har jag gått hela dagen och funderat på klonen och vad den novellen skulle ha handlat om. Jag önskar att författaren hade skrivit den berättelsen istället för historien om hunden Luke...
(Foto: Siukankay på Flickr)
Klonen satt och halvsov på cementgolvet utanför huset när ljudet av snabba steg väckte honom. Det var husbonden, som höll ett rött papper i ena handen och en burk lim i den andra. Frun följde efter honom.
"Gör inget förhastat nu, tänk på saken. Om vi ger tjugo, trettio procents rabatt går vi ju med förlust. Har du tänkt på vad det kan få för följder?"
Oj, tänkte jag. Science fiction! Det var inte vad jag hade väntat mig. Intressant. Sedan gick jag och åt frukost. Efter frukosten plockade jag upp boken igen och började om:
Luke satt och halvsov på cementgolvet utanför huset när ljudet av snabba steg väckte honom...
Men - vad hände med klonen? Jo, där jag i mitt sömniga tillstånd hade läst 克隆 stod det egentligen 陆克. Så tevereklamen har rätt: det går bättre om man äter frukost först. Fast nu har jag gått hela dagen och funderat på klonen och vad den novellen skulle ha handlat om. Jag önskar att författaren hade skrivit den berättelsen istället för historien om hunden Luke...
(Foto: Siukankay på Flickr)
torsdag 8 oktober 2009
Secret Identities: The Asian American Superhero Anthology
"What if we told you a tale about a quiet, unassuming guy with black hair and thick glasses? He’s an immigrant, who’s done his best to fit in to a world that isn’t his—one very different from the land of his birth. He’s got a hidden side to himself that he can’t quite bring himself to show, not even to the popular girl he’s got a huge crush on. If only she knew who he really was—what he could really do—she’d be amazed, he thinks. If only she knew. If only everyone knew..."
The first ever novel anthology of Asian American Superhero stories
tisdag 6 oktober 2009
Shan Sa och den enda kejsarinnan
Häromveckan läste jag Shan Sas roman Empress, om Kinas första och enda kvinnliga kejsare - Wu Zetian. Ordet "kejsarinna" får en att tänka på kejsarens hustru, men här handlar det om en kvinna som satte sig själv som styrande på tronen och startade en ny dynasti.
Författarinnan Shan Sa (som egentligen heter Yan Nini) är född och uppvuxen i Kina där hon också debuterade som poet i mycket ung ålder, men det var först när hon flyttade till Frankrike och började skriva på franska som hon fick sitt riktiga genombrott. Hennes första roman, Porte de la paix céleste, fick Goncourtpriset för debutromaner och den tredje, La joueuse de Go, fick Gymnasisternas Goncourtpris. Den senare har översatts till ett antal språk, bland annat svenska - fast då med den litet klumpiga titeln Spelerskan. Porte de la paix céleste handlar om en ung student och en soldat efter massakern i Beijing 1989. La joueuse de Go är berättelsen om en ung kvinna och en japansk soldat som förenas av sin passion för go/weiqi under Andra världskriget. Bägge böckerna är uppbyggda så att huvudpersonerna berättar vartannat kapitel, ur sin egen synvinkel. La joueuse de Go är en fin liten roman, men jag hade svårt att riktigt uppskatta den eftersom den påminde litet väl mycket om en av mina favoritromaner, Tree of Heaven av R.C. Binstock. Shan Sa är också konstnär med många utställningar bakom sig (ja, jag vet, hon låter litet som en kvinnlig Gao Xingjian).
Men nu var det ju kejsarinnan jag skulle skriva om. På franska heter romanen Impératrice, men jag läste den engelska versionen istället. Och vilken berättelse det var! Skriven i första person av en kvinna som går igenom hela sitt liv, från födelsen till döden, på en oftast korthuggen och intensiv prosa som påminner om något en person från slutet av 600-talet verkligen skulle kunna ha skrivit (eller, ja, det inbillar jag mig i alla fall när jag läser den). Man blir fullkomligt fascinerad. Himlaljus, som den unga huvudpersonen heter, växer upp som dotter till en välbärgad man men blir snart faderlös och utlämnas åt elaka släktingars godtycke. Hon räddas ur fattigdomen av en general, som ser hennes unika personlighet och rekommenderar henne som kejserlig konkubin. Men i palatset är hon bara en av hundratals kvinnor, och i likhet med de flesta skaffar hon sig älskarinnor bland de andra hustrurna i väntan på att kejsaren ska få upp ögonen för henne. Det blir hans son som upptäcker henne, blir hennes vän och så småningom gifter sig med henne när hans far har dött. Med honom får hon flera barn och kommer efter hand att ta över styret och bli den som bestämmer i statsangelägenheter. När hennes andre make dör agerar hon först som regent för sina unga söner, men beslutar sig till sist för att själv bestiga tronen och grunda en egen dynasti. Som första kvinna någonsin utför hon de heliga riterna och möter de levande gudarna.
In the first month of the first year in the era of the Residence of Sunlight, I begat a new world. The imperial banners of ancient times disappeared from the city's ramparts, and my golden standards edged with mauve now flapped in the wind. (...) The golden and purple banners I had designed blew in the wind throughout the land of China. Men were dead. I was mistress of this eternal world.
I Kina har Wu Zetian alltid varit en kontroversiell figur. Redan de tidigaste källorna beskriver henne dubbeltydigt, både som oerhört grym och mycket vis - en kvinna som var kapabel att mörda sina egna barn, men också strävade efter att införa ett system där höga poster skulle gå till dem som var mest lämpade istället för till dem som kom från "rätt" familjer. Som ung kvinna i kejsarens harem hade hon lesbiska förhållanden med andra unga kvinnor, men som vuxen kvinna med egen makt skaffade hon sig en rad älskare av mer eller mindre tvivelaktig karaktär, något som förstås kom att vändas emot henne.
Empress är en lång roman, och kanske hade den vunnit på att kortas litet. Där finns också vissa tveksamheter i ordvalet - vid den här tiden hade man till exempel inte börjat tala om "Kina" än och han-folket beskrev sig knappast som "gula", det är ett ganska modernt påhitt. Men jag tycker att Shan Sa har gjort ett fantastiskt arbete med att ta alla de historiska fakta hon har samlat på sig och omvandla dem till litteratur. Jag tror på den här kejsarinnan, att hon kan ha varit sådan, att hon kan ha tänkt och känt så här.
(Foto från Elisabeth de Brabants blogg)
Författarinnan Shan Sa (som egentligen heter Yan Nini) är född och uppvuxen i Kina där hon också debuterade som poet i mycket ung ålder, men det var först när hon flyttade till Frankrike och började skriva på franska som hon fick sitt riktiga genombrott. Hennes första roman, Porte de la paix céleste, fick Goncourtpriset för debutromaner och den tredje, La joueuse de Go, fick Gymnasisternas Goncourtpris. Den senare har översatts till ett antal språk, bland annat svenska - fast då med den litet klumpiga titeln Spelerskan. Porte de la paix céleste handlar om en ung student och en soldat efter massakern i Beijing 1989. La joueuse de Go är berättelsen om en ung kvinna och en japansk soldat som förenas av sin passion för go/weiqi under Andra världskriget. Bägge böckerna är uppbyggda så att huvudpersonerna berättar vartannat kapitel, ur sin egen synvinkel. La joueuse de Go är en fin liten roman, men jag hade svårt att riktigt uppskatta den eftersom den påminde litet väl mycket om en av mina favoritromaner, Tree of Heaven av R.C. Binstock. Shan Sa är också konstnär med många utställningar bakom sig (ja, jag vet, hon låter litet som en kvinnlig Gao Xingjian).
Men nu var det ju kejsarinnan jag skulle skriva om. På franska heter romanen Impératrice, men jag läste den engelska versionen istället. Och vilken berättelse det var! Skriven i första person av en kvinna som går igenom hela sitt liv, från födelsen till döden, på en oftast korthuggen och intensiv prosa som påminner om något en person från slutet av 600-talet verkligen skulle kunna ha skrivit (eller, ja, det inbillar jag mig i alla fall när jag läser den). Man blir fullkomligt fascinerad. Himlaljus, som den unga huvudpersonen heter, växer upp som dotter till en välbärgad man men blir snart faderlös och utlämnas åt elaka släktingars godtycke. Hon räddas ur fattigdomen av en general, som ser hennes unika personlighet och rekommenderar henne som kejserlig konkubin. Men i palatset är hon bara en av hundratals kvinnor, och i likhet med de flesta skaffar hon sig älskarinnor bland de andra hustrurna i väntan på att kejsaren ska få upp ögonen för henne. Det blir hans son som upptäcker henne, blir hennes vän och så småningom gifter sig med henne när hans far har dött. Med honom får hon flera barn och kommer efter hand att ta över styret och bli den som bestämmer i statsangelägenheter. När hennes andre make dör agerar hon först som regent för sina unga söner, men beslutar sig till sist för att själv bestiga tronen och grunda en egen dynasti. Som första kvinna någonsin utför hon de heliga riterna och möter de levande gudarna.
In the first month of the first year in the era of the Residence of Sunlight, I begat a new world. The imperial banners of ancient times disappeared from the city's ramparts, and my golden standards edged with mauve now flapped in the wind. (...) The golden and purple banners I had designed blew in the wind throughout the land of China. Men were dead. I was mistress of this eternal world.
I Kina har Wu Zetian alltid varit en kontroversiell figur. Redan de tidigaste källorna beskriver henne dubbeltydigt, både som oerhört grym och mycket vis - en kvinna som var kapabel att mörda sina egna barn, men också strävade efter att införa ett system där höga poster skulle gå till dem som var mest lämpade istället för till dem som kom från "rätt" familjer. Som ung kvinna i kejsarens harem hade hon lesbiska förhållanden med andra unga kvinnor, men som vuxen kvinna med egen makt skaffade hon sig en rad älskare av mer eller mindre tvivelaktig karaktär, något som förstås kom att vändas emot henne.
Empress är en lång roman, och kanske hade den vunnit på att kortas litet. Där finns också vissa tveksamheter i ordvalet - vid den här tiden hade man till exempel inte börjat tala om "Kina" än och han-folket beskrev sig knappast som "gula", det är ett ganska modernt påhitt. Men jag tycker att Shan Sa har gjort ett fantastiskt arbete med att ta alla de historiska fakta hon har samlat på sig och omvandla dem till litteratur. Jag tror på den här kejsarinnan, att hon kan ha varit sådan, att hon kan ha tänkt och känt så här.
(Foto från Elisabeth de Brabants blogg)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)