Litet förhandsreklam...

Litet reklam får man väl göra? Zhang Ailings kortroman "Lust, försakelse" som låg till grund för filmen "Lust, caution" kommer på svenska i höst. Den ingår i en antologi, Noveller för världens barn, som ges ut av Radiohjälpen. Andra författare vars noveller ingår i antologin är Ernest Hemingway, Kafka, Victoria Benedictson, Richard Yates, m.fl. Pengarna går till fattiga barn, så köp den!
Ett smakprov kanske?
De måste ha satt någon på att bevaka caféet och kontakta de andra så fort bilen dök upp. Hon hade inte sett någon som stod och hängde i närheten när hon kom. Fredsteatern på andra sidan gatan var förstås det perfekta utkiksstället: där fanns gott om gömställen i skuggan mellan pelarraderna och det var normalt att folk stod och väntade utanför entrén. Men det lilla torget utanför teatern var alldeles för öppet och den låg litet för långt bort för att man skulle kunna se vem som satt i bilen.

En budbil stod parkerad framför porten till en körsnärsbutik bredvid caféet. Den måste ha gått sönder, för chauffören, en man i trettioårsåldern med snaggat hår, lutade sig in under motorhuven och försökte reparera den. Hon kunde inte se hans ansikte, men han verkade inte bekant. Det kunde knappast vara flyktbilen. Vissa saker berättade de inte för henne – och hon frågade inte heller – men som hon förstod det var det fortfarande samma personer som var involverade. Även om de hade hjälp av den där Wu var det inte säkert att de hade fått tag på någon vanlig bil. Om gengasbilen fortsatte att stå parkerad på samma plats kunde det vara den de tänkte använda. I så fall borde Huang Lei sitta vid ratten. Men eftersom hon bara hade sett den bakifrån hade hon ingen aning om vem som körde.

Wu hade förmodligen inget större förtroende för studenterna; han tyckte antagligen att de var för unga och var rädd att de skulle bryta ihop och ange varandra om något gick fel. Han arbetade nog inte ensam i Shanghai, men han var Kuang Yumins enda kontakt med motståndsrörelsen.

Han hade lovat att de skulle få bli medlemmar i organisationen. Det här var troligtvis ett test.

”Innan de skjuter går de så nära att revolvern nästan rör vid kroppen”, hade Kuang Yumin leende berättat. ”De skjuter inte på håll, som i filmerna."

Antagligen ville han försäkra henne om att de inte tänkte skjuta vilt omkring sig hur som helst. Hon ville hellre dö än träffas av ett skott och bli handikappad.

Nu, när sanningens ögonblick var nära, började hon känna sig litet otålig.

Hennes scenskräck försvann alltid som genom ett trollslag så fort ridån gick upp.

Det värsta var själva väntan. Män kunde i alla fall röka. Hon kände sig tom, som om kroppen inte var riktigt verklig. Hon öppnade handväskan, plockade upp en flaska parfym och satte några droppar bakom öronen med hjälp av glaskorken. Den var sval och len, det enda konkreta i tomheten. Hon satte några droppar på halsen också. Ett ögonblick senare kände hon den lätta doften av gardenia.
Om du köper boken får du veta hur det går...