Ord, ljud och bild - Jag heter Liu Yuejin

Ljudböcker blir mer och mer populära i Kina, precis som här i Sverige. De jag har lyssnat på har oftast haft väldigt hög kvalitet. När jag lyssnar på svenska ljudböcker tenderar jag att somna efter några få minuter, men de kinesiska ljudböckerna håller mig vaken. Kanske är det för att jag inte kan slappna av på samma sätt när jag lyssnar på kinesiska.

Hur som helst så finns det numera en hel del bra kinesiska ljudböcker att låna även på svenska bibliotek, så jag tänkte att jag kunde tipsa litet om dem här på bloggen också.

I Kina finns sedan lång tid tillbaka en tradition att gå på bio i samband med nyårshelgen, och varje år produceras ett antal särskilda "nyårsfilmer" 贺岁片 som självklart brukar höra till årets största biosuccéer. Nyårsfilmerna brukar inte direkt vara familjefilmer, men tidigare hade de nästan alltid en komisk ton. Nuförtiden hittar man både actionfilmer, romantik och komedier i utbudet. En regissör som har haft sitt finger med i spelet många gånger är Feng Xiaogang 冯小刚, som bland annat har regisserat filmer som Part A och Part B 《甲方乙方》 (om ett företag som förverkligar kundernas önskedrömmar) och Mobiltelefonen 《手机》 (om en man som tappar sin mobil - där älskarinnornas telefonnummer finns inmatade - varpå en rad förvecklingar följer). Men varför dra in film i ett blogginlägg om ljudböcker? Självklart finns det en förklaring.

Många av nyårsfilmerna baseras på böcker, och en författare som fått se flera av sina romaner filmatiseras är Liu Zhenyun 刘震云. Den ovannämnda Mobiltelefonen var till exempel baserad på ett av hans verk. Förra året kom filmen Jag heter Liu Yuejin 《我叫刘跃进》, vars manus bygger på Liu Zhenyuns roman med samma namn. Och den romanen - både i pappersvariant och som ljudbok - finns att låna på Internationella biblioteket.
Jag heter Liu Yuejin handlar om en fattig kock som blir bestulen på sitt livs besparingar. I jakten på tjuven råkar han få tag på en annan väska, som bland annat innehåller ett USB-minne med mycket känslig information om diverse olagligheter. Vips så är Liu Yuejin inte bara på jakt efter sina försvunna pengar, utan också själv jagad av skumma typer ur den undre världen. Det är en spännande bok med många snabba vändningar och en stor dos svart humor, även om jag personligen tycker att den är litet väl ytligt skriven. Boken publicerades bara tre månader innan filmen hade premiär, så man kan ana att den kanske i första hand är en omarbetning av filmmanuset, vilket förklarar att fokus ligger på handling istället för gestaltning av personer eller miljöer. Hur som helst är det en lättläst bok av en av Kinas mest populära författare.

Den som är intresserad kan låna Jag heter Liu Yuejin från Internationella biblioteket, via sitt närmaste folkbibliotek. Där finns också en ljudboksvariant, som dock inte är katalogiserad än, så det lär dröja någon månad innan den går att låna (av outgrundliga skäl måste alla ljudböcker skickas till Lund för katalogisering och där kan de bli kvar ganska länge). Så vill man ägna sig åt riktig hardcore-språkträning kan man vänta ett tag och sedan läsa boken och samtidigt lyssna på den som ljudfil. Filmen kan biblioteket av copyrightskäl tyvärr inte köpa in, men det vet ni ju själva att de flesta populära kinesiska filmer går alldeles utmärkt att se på nätet (och det kostar för övrigt bara tio kronor att köpa den helt lagligt från Dangdang). Men en trailer kan jag i alla fall bjuda på! Klicka på bilden så skickas du till Sina, som vägrar låta sig infogas här...

Översättarbrist

De kinesiska myndigheterna oroar sig över att det översätts för litet kinesisk litteratur till andra språk. Enligt en artikel i Folkets Dagblads utlandsutgåva häromdagen köpte kinesiska förlag år 2008 in rättigheterna till 15.776 verk, men sålde bara 2.440 till utlandet. Orsakerna är många, men en av de främsta är - enligt myndigheterna - bristen på översättare, och för att råda bot på detta vill man nu satsa ordentligt. Det låter ju bra.

Fast sedan blir det litet lustigt. Det man vill satsa på är nämligen att utbilda kineser i att översätta kinesisk skönlitteratur till andra språk. Visserligen konstaterar man att det kanske inte räcker att vara bra på ett annat språk för att kunna översätta till det, men det verkar ändå inte avskräcka. Tills vidare - tills man har odlat fram de kinesiska översättarna - kan man eventuellt tänka sig att ta hjälp av utlänningar. "Det finns utländska sinologer som är bra på sina egna språk och som förstår kinesisk kultur", konstaterar en kinesisk forskare. Ja, tänk! Det brukar annars vara ett ganska allmänt accepterat faktum att man bara bör översätta till sitt eget modersmål om det ska bli bra (åtminstone när det gäller skönlitterär prosa). Börjar man studera ett nytt språk i 20-årsåldern blir man sällan lika lyhörd för det som för sitt modersmål.

Jag tror också att det finns en viss brist på översättare. Men å andra sidan tror jag även på lagen om tillgång och efterfrågan. Om det fanns ett behov av fler kinesiska översättare i Sverige skulle fler dyka upp. Nu för tiden finns det väldigt många svenskar som har läst kinesiska och säkert skulle en hel del av dem kunna göra mycket bra översättningar. Men om ingen ger ut böckerna så får dessa potentiella översättare inga uppdrag. Sorgligt, men sant. Kanske vore det bättre att utbilda förläggare i kinesiska så att de kunde ha koll på vad som kommer ut och inte behövde vänta på en engelsk översättning för att våga satsa? Jag kanske borde tipsa de kinesiska myndigheterna om det? Förlagen kanske skulle bli jätteglada över att få litet 明确的指导思想 av den kinesiska regeringen!

Vargens totem blir film

Den franske filmregissören Jean-Jacques Annaud - känd för filmer som Rosens namn (med Sean Connery) och Sju år i Tibet (med Brad Pitt) - ska göra film av Jiang Rongs 姜戎 bästsäljande roman Vargens totem 《狼图腾》.

Vargens totem kom ut 2004 och låg högst upp på alla kinesiska topplistor i flera år, men själv läste jag den inte förrän ifjol och då på engelska. Jag kände inte att det var värt mödan att ge sig in på en tjock roman på kinesiska om vargar i Inre Mongoliet, eftersom ämnet inte verkade särskilt lockande. Men livet är ju nu en gång sådant att man ständigt råkar ut för nya överraskningar, och när jag väl började läsa den engelska översättningen upptäckte jag att jag faktiskt gillade Vargens totem. Mycket!

Vargens totem handlar om en ung man, Chen Zhen, som skickas till Inre Mongoliet under kulturrevolutionen för att "lära av bönderna". Han hamnar hos en grupp herdar som föder upp får och hästar ute på grässlätterna och ständigt befinner sig i kamp med de stora mongoliska vargarna. Till sin förvåning inser Chen Zhen att mongolerna inte bara fruktar vargen utan också vördar den. Visserligen måste de hela tiden vara på sin vakt för att vargen inte ska attackera deras djur, men de är också mycket medvetna om att vargarna är ett nödvändigt inslag i ekosystemet och att de behövs lika mycket som andra djur. Chen Zhen blir djupt imponerad av mongolernas livsstil och försöker ta reda på allt han kan om vargarna. Men så småningom blir han-kinesernas inflytande allt starkare, och i sin brist på förståelse för hur naturen fungerar orsakar de politiska ledarna katastrofer i sin hetsjakt på rovdjuren.

Vargens totem är en lång och ganska ojämn bok. Här finns stycken då Chen Zhen och hans unga intellektuella vänner föreläser för varandra om kinesernas och mongolernas historia på ett sätt som blir rätt styltigt och tråkigt. Men här finns också många riktigt spännande avsnitt när ensamma mongoler kämpar mot vargflockar i vinande snöstorm (det kommer att göra sig bra på film!) och oerhört sorgliga berättelser, som den om Chen Zhens tragiskt misslyckade försök att i studiesyfte föda upp och tämja en vargunge. I slutet av boken, när Chen Zhen efter många år återvänder till Inre Mongoliet och letar rätt på vargungens gamla lya, är det svårt att hålla tårarna tillbaka.

Vargens totem har bland annat vunnit Man Asia Literary Prize och översatts till ett 30-tal olika språk - dock inte till svenska. Kan man hoppas att det blir av nu när en film är på gång? Dagens Nyheter publicerade för övrigt en intervju med Jiang Rong för drygt ett och ett halvt år sedan, och även Svenska Dagbladet har skrivit om romanen. Mer information om planerna för filminspelningen hittar man till exempel här. Och i videon nedan kan man se en intervju med författaren som berättar om bakgrunden till boken (tyvärr finns inte hela intervjun med, varför vet jag inte).


Wolf Totem: Jiang Rong - More bloopers are a click away

Trese - gothic horror (fast från Filippinerna)

Jag har en stark känsla av att det kinesiska i den här bloggen så småningom kommer att spädas ut ganska kraftigt med annat asiatiskt. Men vad gör väl det?

Idag känner jag till exempel att jag bara måste dela med mig av ytterligare ett seriefynd (vad har hänt? har jag blivit en serienörd nu?) - fast den här gången från Filippinerna och inte från Kina. Alexandra Trese är privatdetektiv specialiserad på det övernaturliga och den som polisen kallar in när ingen logisk förklaring går att hitta. När hon inte springer runt och slaktar monster med sin magiska kris driver hon en nattklubb med det passande namnet The Diabolical.

Hittills har det kommit två album med ett antal olika Trese-äventyr, och vissa av dem går att läsa på nätet, på bloggen Trese. Allt det övernaturliga som Trese stöter på har sin grund i filippinsk folklore, så horror-galleriet är ett annat än det vanliga västerländska. Det är i sådana här ögonblick man blir sur över att fraktkostnaderna för böcker från Sydostasien är så höga (om man inte kan välja alternativet båtfrakt, som från Dangdang) och över att man inte får tag på böckerna här i Europa. Vi får hoppas att Trese kommer hit så småningom.

Mera manhua - Zhang Xiaoyu

Jag kan inte påstå att jag är någon expert på kinesisk manhua, men man måste ju försöka förkovra sig litet i bland och den här våren har jag läst en del serier just för att ta reda på vad som finns att på tag på därborta i Kina. En serietecknare och illustratör som jag verkligen gillar är Zhang Xiaoyu 张晓雨.

Zhang Xiaoyu har ägnat sig åt manhua i snart femton år nu och arbetar ofta som illustratör för olika tidskrifter med inriktning på science fiction och fantasy. Han är en tecknare som kan arbeta i många olika stilar. Albumet L'Envole, som nyligen kom ut på franska, innehåller två berättelser. Den ena är en historia av Isaac Asimov som inte gjorde något särskilt intryck på mig, eftersom den känns väldigt utslätad - de europeiska personerna ser ut exakt så som alla västerlänningar gör i japansk manga. Men den andra berättelsen, den som har gett namn åt hela albumet, är något helt annat. Det är en historia som Zhang har skrivit själv, och den handlar om två pojkar under kulturrevolutionen. Den ene, som har fått se sin far drivas till självmord och som hela tiden betraktas som paria av de vuxna, längtar efter att bygga ett eget flygplan och en dag flyga bort från allt. Den andre är en yngre pojke som beundrar den unge uppfinnaren men inte riktigt förstår vad som driver honom. Den här berättelsen är tecknad i en mer egen stil, och kanske är det för att den utspelas i en kinesisk miljö som den känns mer "äkta" för mig.

Men det jag verkligen ser fram emot att läsa är Zhangs serie 《面人麻生》Masheng, mannen med degfigurerna, som baseras på en novell som Zhang publicerade 2008. Själva serien är inte färdigtecknad än, men Zhang har lagt ut ett antal bilder ur den på sin blogg och den verkar bli otroligt snygg. Berättelsen utspelar sig någon gång under den republikanska eran, kanske på 1930- eller 1940-talet. En liten pojke blir vän med en man som säljer degfigurer (en form av kinesisk folkkonst). Mannen, som är svårt handikappad, ruvar på en mörk hemlighet, och när en högt uppsatt politiker besöker staden inträffar ett attentat...

Observera att bilden här ovan är ett kollage, inte ett sammanhängande utdrag ur berättelsen.

Kolla gärna in bloggen! Där finns också bilder ur Zhangs kommande album om korstågen (på uppdrag av ett franskt förlag) och en del väldigt snygga och suggestiva illustrationer till olika sci fi-noveller. L'Envole kan man köpa från Xiaopan i Frankrike, som har gett ut en hel del kinesiska seriealbum i fransk översättning.

Asiatiska tonårskillar i ungdomslitteraturen - glöm det!

De senaste dagarna har jag suttit och läst in mig på diskussionen kring omslaget till Justine Larbalestiers kommande roman Liar. Justine Larbalestier är en australisk författarinna som bland annat har skrivit ett antal fantasyromaner. I Liar beskrivs huvudpersonen, en notorisk lögnare som försöker göra upp med sig själv och sitt sätt att hantera verkligheten, som "svart, med krulligt hår" och ganska kraftigt byggd. Larbalestiers amerikanska bokförlag (Bloomsbury) gjorde ett omslag med en vit flicka med långt, rakt hår och när författaren protesterade hävdade man att boken inte skulle gå att sälja annars. Det hela resulterade i långa och intensiva diskussioner på olika bloggar och nu har boken fått ett nytt omslag, med en flicka som visserligen är filmstjärnevackert ljuv, men dock svart.

I kölvattnet till denna diskussion har flera bloggar också studerat utseendet på omslagen till böcker med asiatiska eller asiatisk-amerikanska huvudpersoner. Det visar sig att asiater sällan får visa sina ansikten på omslagen - istället visas de oftast bortvända eller så ser man bara en del av kroppen på dem. På bloggen The Ya Ya Yas påpekar man också att det knappast finns några asiatiska eller asiatisk-amerikanska killar i böckerna - i alla fall inte som huvudpersoner. Det stämmer, tyvärr. Här i Sverige är det förstås ännu färre böcker (både för vuxna och för ungdomar) som har huvudpersoner med asiatisk bakgrund. Det kanske inte är så konstigt i sig - vi har trots allt inte samma mångfald här som i USA - men några enstaka exempel borde man väl kunna hitta, tycker man. Men de enda ungdomsböcker med asiatiska killar i som jag har läst är Bali Rais, och det var ju några år sedan de kom ut. Någon tonårskille med östasiatiskt ursprung kan jag överhuvudtaget inte komma på att jag har läst om i en svensk ungdomsbok. När man betänker hur många ungdomar det finns här som har föräldrar som har invandrat eller adopterats från Asien, eller som själva har invandrat eller adopterats från Asien, är det ganska konstigt. För hur det nu än är så betyder det en hel del att få se att en person med samma bakgrund och utseende som man själv finns representerad i litteraturen, som huvudperson i en bok och inte bara som lustig side-kick eller exotiskt inslag.

För att pigga upp mig och förkovra mig litet har jag därför raskt beställt Ben Esch's Sophomore Undercover och David Yoos Stop me if you've heard this one before.

Den sista saltkaravanen i Tibet

För flera år sedan hittade jag en väldigt vacker bok om saltkaravaner i Tibet. Den sista karavanen 《西藏最后的驮队》heter den, och den är skriven av den tibetanske författaren Jayang Serab (om nu min transkription från kinesiskan stämmer). Jayang Serab (1957-2003) var medlem i det kinesiska kommunistpartiet och innehade flera höga poster inom det officiella tibetanska författarförbundet, så jag antar att han är en av de författare som tibetaner i exil förmodligen inte riktigt gillar (jag har träffat tibetaner som med emfas har hävdat att ingen som stannar kvar i Tibet kan vara en bra författare, eftersom alla bra människor ger sig av därifrån - så långt skulle inte jag gå). Jag har inte riktigt kompentens att bedöma i vilken utsträckning bokens innehåll och beskrivningarna av olika traditioner är politiskt påverkade, men vacker och tankeväckande är den i alla fall.

1994 återvände Jayang Serab till sin hemstad i norra Tibet och bestämde sig för att följa med en av de allra sista traditionella saltkaravanerna. Förr i tiden hämtade tibetanerna sitt salt från några stora, ensligt belägna sjöar, och Jayang hade som liten följt med på sådana resor som kunde ta flera månader. Eftersom den här traditionen nu höll på att dö ut - nuförtiden kan man importera salt från annat håll och har andra transportmedel - ville han dokumentera de sista saltkaravanerna innan de var helt försvunna.


I Den sista saltkaravanen berättar Jayang Serab följaktligen om den långa strapatsrika resan genom en karg och inte särskilt gästvänlig natur, men också om vad karavanresenärerna äter, vilka regler som gäller under resan (till exempel att inga kvinnor får beträda området med saltsjöarna), om sånger, berättelser och om saltmännens hemliga språk, som bara talas under resans gång. Allt detta är illustrerat med vackra fotografier och en snygg layout - bättre än den man ser i många andra kinesiska böcker från den här tiden. Det är en fascinerande berättelser och man måste beundra dessa människor som i århundraden har trotsat det oerhört hårda klimatet för att hämta hem salt till sina och andras familjer.

Det finns också en film om saltmännen och deras traditioner, Die Salzmänner von Tibet/The saltmen of Tibet av Ulrike Kock, som går att köpa eller se på YouTube.

Benjamin gör musikvideo

Manhuatecknaren Benjamin har gjort en musikvideo för den franska sångerskan Jena Lee. Det funkar ganska bra, tycker jag. Hans berättelser brukar ju vara ungefär lika löst sammansatta och känslobaserade som en musikvideo.

Vattenskalle

Och minsann, vad hittar man då, om inte denna korta film av en elev på Konsthögskolan i Guangzhou - en allegori över det kinesiska utbildningssystemet. Litet steampunkig är den allt...

Kinesiska dystopier och steampunk

Den senaste veckan har jag bland annat läst en lång novell av Yan Lianke med titeln "År, månader, dagar" 《年月日》. Den handlar om en gammal man som blir ensam kvar när alla bybor ger sig av på grund av långvarig torka som förstör alla möjligheter till skörd. Den gamle mannen orkar inte resa med dem, han är 72 år och kan inte tänka sig ett liv någon annanstans. Och dessutom så har han ju faktiskt en majsplanta kvar. Om han kan hålla den vid liv kommer det att finnas utsäde när de andra byborna en gång återvänder. Som sällskap har han bara en gammal blind hund.

Det går inte så bra. Det är hett, torkan bara fortsätter och snart börjar maten ta slut. Den gamle bryter sig in i de övergivna husen, men hittar ingenting. Snart gräver han ut råttbon under marken och plockar ut den spannmål som råttorna har stulit. Så småningom tar kornen slut. Det blir till att äta råttor. Sedan börjar brunnen sina. Det går inte att få upp något vatten med hinken längre, så han firar ner ett täcke som får dra åt sig vatten under nätterna, och så kan han vrida ur det på morgnarna. Men efter ett tag går inte det heller. Dessutom ligger det drivor med ruttnande råttkadaver i brunnen. Gamlingen hittar en källa, en bra bit utanför byn. Men det är väldigt långt att gå och det finns vargar längs vägen som också är uthungrade. Till sist står han inför valet att dö eller att äta upp hunden.

"År, månader, dagar" är inte särskilt lång, men den kändes lång att läsa. Inte för att den var dåligt skriven utan för att det är en tung text. Tidigare under våren läste jag Mary Shelleys Den sista människan, och det är ungefär så den gamle framstår - som den sista människan i världen. "År, månader, dagar" fick mig också att funder över bristen på dystopier i kinesisk litteratur. Visst, det finns enstaka exempel som Den gula faran 《黄祸》av Wang Lixiong 王力雄 - något av en kultbok med sina förutsägelser om ett kommande tredje världskrig och ekologiska katastrofer - men förutom den? Och framförallt: innan den? Att det inte skrevs några dystopier mellan 1949 och 1991 är väl i och för sig inte så konstigt, för att tvivla på den underbara framtiden det kommunistiska samhället var ju kontrarevolutionärt i sig, men innan dess kunde man kanske tänka sig att någon tidig sf-författare hade plitat ner ett dystert framtidsscenario eller två. Men det verkar inte ha skett. Det ligger kanske inte för kineser att föreställa sig framtiden så mörk? Är det helt enkelt "okinesiskt"?

Något annat som man verkligen kan sakna i kinesisk litteratur är steampunk. Tänk er själva, vilka enorma förutsättningar det finns här, vilket stoff för kinesiska romaner (och filmer) i denna genre! Men än så länge har jag inte hittat något exempel alls. Jag antar att det kommer. När man ser reklamen för Na Duos Orakelbensskärvor anar man att han kanske kan vara den som tar det första steget...

(Foto: MK Media Productions på Flickr)