lördag 1 augusti 2009

Kinesiska dystopier och steampunk

Den senaste veckan har jag bland annat läst en lång novell av Yan Lianke med titeln "År, månader, dagar" 《年月日》. Den handlar om en gammal man som blir ensam kvar när alla bybor ger sig av på grund av långvarig torka som förstör alla möjligheter till skörd. Den gamle mannen orkar inte resa med dem, han är 72 år och kan inte tänka sig ett liv någon annanstans. Och dessutom så har han ju faktiskt en majsplanta kvar. Om han kan hålla den vid liv kommer det att finnas utsäde när de andra byborna en gång återvänder. Som sällskap har han bara en gammal blind hund.

Det går inte så bra. Det är hett, torkan bara fortsätter och snart börjar maten ta slut. Den gamle bryter sig in i de övergivna husen, men hittar ingenting. Snart gräver han ut råttbon under marken och plockar ut den spannmål som råttorna har stulit. Så småningom tar kornen slut. Det blir till att äta råttor. Sedan börjar brunnen sina. Det går inte att få upp något vatten med hinken längre, så han lägger ner ett par byxor som får dra åt sig vatten under nätterna, och så kan han vrida ur dem på morgnarna. Men efter ett tag går inte det heller. Dessutom ligger det drivor med ruttnande råttkadaver i brunnen. Gamlingen hittar en källa, en bra bit utanför byn. Men det är väldigt långt att gå och det finns vargar längs vägen som också är uthungrade. Till sist står han inför valet att dö eller att äta upp hunden.

"År, månader, dagar" är inte särskilt lång, men den kändes lång att läsa. Inte för att den var dåligt skriven utan för att det är en tung text. Tidigare under våren läste jag Mary Shelleys Den sista människan, och det är ungefär så den gamle framstår - som den sista människan i världen. "År, månader, dagar" fick mig också att funder över bristen på dystopier i kinesisk litteratur. Visst, det finns enstaka exempel som Den gula faran 《黄祸》av Wang Lixiong 王力雄 - något av en kultbok med sina förutsägelser om ett kommande tredje världskrig och ekologiska katastrofer - men förutom den? Och framförallt: innan den? Att det inte skrevs några dystopier mellan 1949 och 1991 är väl i och för sig inte så konstigt, för att tvivla på den underbara framtiden det kommunistiska samhället var ju kontrarevolutionärt i sig, men innan dess kunde man kanske tänka sig att någon tidig sf-författare hade plitat ner ett dystert framtidsscenario eller två. Men det verkar inte ha skett. Det ligger kanske inte för kineser att föreställa sig framtiden så mörk? Är det helt enkelt "okinesiskt"?

Något annat som man verkligen kan sakna i kinesisk litteratur är steampunk. Tänk er själva, vilka enorma förutsättningar det finns här, vilket stoff för kinesiska romaner (och filmer) i denna genre! Men än så länge har jag inte hittat något exempel alls. Jag antar att det kommer. När man ser reklamen för Na Duos Orakelbensskärvor anar man att han kanske kan vara den som tar det första steget...

(Foto: MK Media Productions på Flickr)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar