De senaste dagarna har jag suttit och läst in mig på diskussionen kring omslaget till Justine Larbalestiers kommande roman Liar. Justine Larbalestier är en australisk författarinna som bland annat har skrivit ett antal fantasyromaner. I Liar beskrivs huvudpersonen, en notorisk lögnare som försöker göra upp med sig själv och sitt sätt att hantera verkligheten, som "svart, med krulligt hår" och ganska kraftigt byggd. Larbalestiers amerikanska bokförlag (Bloomsbury) gjorde ett omslag med en vit flicka med långt, rakt hår och när författaren protesterade hävdade man att boken inte skulle gå att sälja annars. Det hela resulterade i långa och intensiva diskussioner på olika bloggar och nu har boken fått ett nytt omslag, med en flicka som visserligen är filmstjärnevackert ljuv, men dock svart.
I kölvattnet till denna diskussion har flera bloggar också studerat utseendet på omslagen till böcker med asiatiska eller asiatisk-amerikanska huvudpersoner. Det visar sig att asiater sällan får visa sina ansikten på omslagen - istället visas de oftast bortvända eller så ser man bara en del av kroppen på dem. På bloggen The Ya Ya Yas påpekar man också att det knappast finns några asiatiska eller asiatisk-amerikanska killar i böckerna - i alla fall inte som huvudpersoner. Det stämmer, tyvärr. Här i Sverige är det förstås ännu färre böcker (både för vuxna och för ungdomar) som har huvudpersoner med asiatisk bakgrund. Det kanske inte är så konstigt i sig - vi har trots allt inte samma mångfald här som i USA - men några enstaka exempel borde man väl kunna hitta, tycker man. Men de enda ungdomsböcker med asiatiska killar i som jag har läst är Bali Rais, och det var ju några år sedan de kom ut. Någon tonårskille med östasiatiskt ursprung kan jag överhuvudtaget inte komma på att jag har läst om i en svensk ungdomsbok. När man betänker hur många ungdomar det finns här som har föräldrar som har invandrat eller adopterats från Asien, eller som själva har invandrat eller adopterats från Asien, är det ganska konstigt. För hur det nu än är så betyder det en hel del att få se att en person med samma bakgrund och utseende som man själv finns representerad i litteraturen, som huvudperson i en bok och inte bara som lustig side-kick eller exotiskt inslag.
För att pigga upp mig och förkovra mig litet har jag därför raskt beställt Ben Esch's Sophomore Undercover och David Yoos Stop me if you've heard this one before.
Vad man även måste ta med i denna diskussion kring en huvudpersons bakgrund är att en författare nästan alltid utgår från sig själv, i någon mån. En vit, medelålders, kvinna kommer få det väldigt svårt att skriva, på ett trovärdigt sätt, om en ung pojke med sina rötter i japan, eller liknande länder. Sedan uppstår frågan om man ens ska, omedvetet genom diskussionerna, tvinga på författarna detta ansvar. Jag vet av egen erfarenhet att väldigt många skriver utan en tanke på läsarna, de (läsarna) kommer alltid i andrahand.
SvaraRaderaFör att lösa detta problem bör man helt enkelt publicera fler böcker av författare från asiatiska länder, och skapa olika projekt för att t.ex. få unga män i dessa länder att skriva. Då löser problemet sig själv, tror jag.
Jovisst har du rätt! Man bör ju inte förbjuda vita författare att skriva om icke-vita personer (lika litet som man förbjuder icke-vita att skriva om vita), men perspektiven blir onekligen olika. Så - mer översatt litteratur från andra länder! I de fall som diskuteras på bloggarna jag hänvisar till handlar det ju om amerikanska ungdomar, så då går det inte med översättningar. Justine Larbalestier tog faktiskt upp just detta i ett av sina blogginlägg. Hon sade att hon är medveten om att det är svårt att sätta sig in i situationen för en person som lever under andra omständigheter, men hon hade fått så mycket stöd och önskemål om detta från sina läsare att hon bestämde sig för att ändå göra ett försök. Man får väl hoppas på fler författare med litet mer varierad bakgrund här i Sverige också.
SvaraRaderaJag känner att jag måste fortsätta min kommentar, faktiskt: Alltså, som jag ser det är inte problemet egentligen att t.ex. en svensk skriver en roman om japaner som utspelas i Japan. Visst kan det vara svårt för en svensk att beskriva den kulturen och det samhället "inifrån", men å andra sidan kanske han/hon vet vad som är svårt för ett svenskt barn att förstå och kan förklara det på ett sätt som en japansk författare som skriver för japaner inte behöver göra. Problemet uppstår när man ENBART får läsa svenskar som skriver om japaner. Om man blandar de olika perspektiven så funkar det. För i slutänden handlar det ju om den enskilde författaren. De flesta ungdomsböcker skrivs av vuxna, men många av ungdomsboksförfattarna kan skriva trovärdigt och bra om unga människor för att de jobbar eller umgås mycket med dem. En man kan skriva om kvinnor och en kvinna kan skriva om män. Problemet är om det blir alltför ensidigt. Om vi bara läser kinesisk-amerikanska författare som skriver om Kina på engelska för en amerikansk publik så får vi en helt annan bild av Kina än om vi också läser kinesiska författare som skriver för en kinesisk publik och sedan översätts. Blandning är bra!
SvaraRaderaJag håller med dig om mycket, speciellt det du säger om bladning, d.v.s. att det är bra. Har inte fördjupat mig i denna diskussion du refererar till, men tycker du ger en förstålig sammanfattning av den handlar om. Det är utifrån denna sammanfattning jag fått spontana tankar, som jag då skrev ner i kommentaren. Du verkar skärpt, och är rolig att diskutera med. Ser fram emot fler diskussioner!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaKanske lite off topic, men jag har läst flera (engelskspråkiga) serieböcker av asiat-ättlingar, fast det kanske inte är det som är problemet, utan problemet kanske är att de inte är skildringar som kommer inifrån det svenska samhället?
SvaraRadera