De senaste dagarna har jag suttit och läst in mig på diskussionen kring omslaget till Justine Larbalestiers kommande roman Liar. Justine Larbalestier är en australisk författarinna som bland annat har skrivit ett antal fantasyromaner. I Liar beskrivs huvudpersonen, en notorisk lögnare som försöker göra upp med sig själv och sitt sätt att hantera verkligheten, som "svart, med krulligt hår" och ganska kraftigt byggd. Larbalestiers amerikanska bokförlag (Bloomsbury) gjorde ett omslag med en vit flicka med långt, rakt hår och när författaren protesterade hävdade man att boken inte skulle gå att sälja annars. Det hela resulterade i långa och intensiva diskussioner på olika bloggar och nu har boken fått ett nytt omslag, med en flicka som visserligen är filmstjärnevackert ljuv, men dock svart.
I kölvattnet till denna diskussion har flera bloggar också studerat utseendet på omslagen till böcker med asiatiska eller asiatisk-amerikanska huvudpersoner. Det visar sig att asiater sällan får visa sina ansikten på omslagen - istället visas de oftast bortvända eller så ser man bara en del av kroppen på dem. På bloggen The Ya Ya Yas påpekar man också att det knappast finns några asiatiska eller asiatisk-amerikanska killar i böckerna - i alla fall inte som huvudpersoner. Det stämmer, tyvärr. Här i Sverige är det förstås ännu färre böcker (både för vuxna och för ungdomar) som har huvudpersoner med asiatisk bakgrund. Det kanske inte är så konstigt i sig - vi har trots allt inte samma mångfald här som i USA - men några enstaka exempel borde man väl kunna hitta, tycker man. Men de enda ungdomsböcker med asiatiska killar i som jag har läst är Bali Rais, och det var ju några år sedan de kom ut. Någon tonårskille med östasiatiskt ursprung kan jag överhuvudtaget inte komma på att jag har läst om i en svensk ungdomsbok. När man betänker hur många ungdomar det finns här som har föräldrar som har invandrat eller adopterats från Asien, eller som själva har invandrat eller adopterats från Asien, är det ganska konstigt. För hur det nu än är så betyder det en hel del att få se att en person med samma bakgrund och utseende som man själv finns representerad i litteraturen, som huvudperson i en bok och inte bara som lustig side-kick eller exotiskt inslag.
För att pigga upp mig och förkovra mig litet har jag därför raskt beställt Ben Esch's Sophomore Undercover och David Yoos Stop me if you've heard this one before.
