Ett försök till poesi

Normalt sysslar jag inte med översättning av poesi, särskilt inte äldre sådan. Det är svårt - ja, i princip omöjligt - att översätta den och bevara både betydelse, rim och rytm. Något måste alltid slopas. Men en diskussion på PaperRepublic gjorde mig litet inspirerad, så här kommer ett försök till översättning av Li Bais dikt "Klagan på Jadetrappan".

《玉阶怨》

玉阶生白露, 夜久侵罗袜。
却下水晶帘, 玲珑望秋月。

Klagan på Jadetrappan

Den kalla dagg som väter Jadetrappan
fuktar strumporna under den långa natten.
Så hon går in, drar för kristallgardinen,
betraktar höstmånen med utsökt grace.

eller (om man betänker att "kristallgardinen" också kan syfta på en slöja av tårar):

Den kalla dagg som väter Jadetrappan
fuktar silkesstrumporna under den långa natten.
Så hon går in, låter kristallgardinen falla,
betraktar höstmånen med utsökt grace.

Det där med att "hon går in" är en kanske litet långsökt tolkning av det lilla ordet 却, som förutom den vanliga betydelsen "men" också kan betyda att "ta ett steg bakåt" eller "backa". Det känns ju som något man skulle vilja göra om man nu står ute på trappan och blir våt om fötterna mitt i natten. Å andra sidan - om man ser kristallgardinen/förhänget som en slöja av tårar kanske damen ifråga är för sorgsen för att handla förnuftigt. Sedan kan man ju förstås tänka sig att det är höstmånen som är utsökt och inte hennes sätt att betrakta den. Tolkar man då ordet 却 som det vanliga "men" borde dikten (efter ytterligare någon liten justering) lyda:

Den kalla dagg som väter Jadetrappan
fuktar strumporna under den långa natten.
Men hon låter kristallförhänget falla
betraktar höstmånen i all dess glans.

Knepigt. Fast det är en intressant övning.


(Foto: audreyjm529 på Flickr.com)

Sven Hedin på övernaturliga thrilleräventyr

Hmm... Det här måste man ju nästan läsa, eller hur? En skräckthriller med övernaturliga inslag och Sven Hedin som en av huvudpersonerna. Det är succéförfattaren Naduo 那多som ligger bakom boken, vars handling sammanfattas så här på kinesiska nätboklådors webbplatser:

Början av 1911. De mystiska experiment med psykiska krafter som utförs av Sigmund Freud, Salvador Dali, Stefan Zweig och upptäcktsresanden Sven Hedin fortsätter och förgrenar sig snabbt i Kina. Skallbenet från en enastående mäktig trollkarl blir det nya föremålet för deras tillbedjan.

Låter som något för mig! Bara den nu är bra också. Orakelbensskärvor 《甲骨碎》(som romanen heter) är andra delen i en serie, men kan tydligen läsas som ett fristående verk. Den första delen heter Hundraårsförbannelsen 《百年诅咒》och har Stefan Zweig som berättare. Jag vet inte om Sven Hedin dyker upp redan där eller om han bara finns med i roman nummer två.

Tyvärr lär det ju ta två månader innan jag får böckerna från Dangdang, så det får väl bli höstens läsning, antar jag. Men det kan i och för sig passa bra med litet mysterier i höstmörkret. Om man vill få en förhandstitt kan man kolla in böckerna på Sina, där man har lagt ut smakprov på både Hundraårsförbannelsen och Orakelbensskärvor.

Stjärnhimlar och gömställen

Storbritanniens nyutnämnde Children's Laureate Anthony Browne har sagt följande kloka ord: "Picture books are for everybody at any age, not books to be left behind as we grow older. The best ones leave a tantalizing gap between the pictures and the words, a gap that is filled by the reader's imagination, adding so much to the excitement of reading a book."

Jag håller fullkomligt med honom. Bilderböcker kan läsas även av vuxna och det där lilla gapet mellan ord och bild som Browne talar om lämnar utrymme för egna funderingar och tolkningar. Tyvärr är det inte många vuxna som tänker så - de flesta verkar inte vilja ta i en bilderbok, barnbok eller ungdomsbok om de inte är tvungna att läsa för sina barn. I Asien har man ju en litet mer öppen inställning än vi i Sverige till tecknade serier och berättelser som uttrycks i bild snarare än i ord, och ser det som något för både barn och vuxna. Den taiwanesiske illustratören Jimi 几米 är ett exempel på detta och en stor stjärna både hemma på Taiwan, i Kina, Hongkong, Korea och Japan.

Det är lätt att tycka om Jimis färgglada, vänliga och ofta litet sentimentala bildberättelser. Samtidigt kan de vara litet förvirrande, för det som vid första anblicken kan se ut som en gullig bilderbok om katter kan - när man läser texten - visa sig vara en historia om en vuxen kvinna som just har gjort slut med sin pojkvän. En av Jimis mest kända böcker, Gå till vänster, gå till höger 《向左走,向右走》, handlar om en man och en kvinna i 20-årsåldern som bor i samma hus och båda längtar efter att träffa någon att älska, men som alltid går åt varsitt håll: om den ena går åt höger går den andra åt vänster, om den ena åker uppför rulltrappan åker den andra ner. Trots att de skulle vara perfekta för varandra träffas de inte. Men till sist så... Gå till vänster, gå till höger har blivit film också - en film med riktiga, levande skådespelare (en otecknad film, som vissa barn jag känner skulle säga).

Men Jimi gör också böcker som är mer direkt riktade till barn, eller åtminstone passar bra för barn. Ett fint exempel är hans senaste bok, Stjärnhimlen 《星空》. Stjärnhimlen handlar om en liten flicka som har tillbringat större delen av sin barndom hos sina farföräldrar, men nu har flyttat hem igen. Men föräldrarna kommer inte alls överens. "Jag vet inte när det började, men det är så tyst här hemma", säger flickan på ett uppslag där pappan sitter med ansiktet dolt bakom en tidning, det enda man ser av mamman är en gigantisk skål med hajfenssoppa och tavlan på väggen är en version av Magrittes "De älskande" - två personer med tygstycken svepta om huvudet. I skolan är det lika illa. Men så dyker en ny pojke upp i klassen och flickan får för första gången en riktig vän. Så småningom försvinner pojken igen, men flickan konstaterar att hon i alla fall aldrig ska glömma stjärnhimlen den sommaren. Ibland kan jag tycka att asiater lätt blir litet översentimentala och är helt besatta av sorgliga historier. Jag vet inte hur många japanska familjefilmer jag har sett som slutar med att någon dör eller tvingas flytta eller får säga farväl till den han/hon älskar på ett mycket tårdrypande sätt. Men samtidigt är det ibland rätt skönt att det finns de som faktiskt vågar vara sorgsna också. Stjärnhimlen är en oerhört vemodig bok, men den är inte tragisk.

Att vara litet udda, litet utanför och att vilja dra sig undan världen är ett tema som går igen i många av Jimis böcker. Kanske var han själv ett sådant barn som inte riktigt passar in någonstans? En annan av hans böcker som jag nyligen har läst heter Att gömma sig i ett hörn av världen 《躲进世界的角落》 och är en serie bilder som egentligen inte alls har så mycket med varandra att göra, men hålls ihop av en ramberättelse där en liten pojke säger att han vill vara ifred ett tag. Varje uppslag i boken består av en fantasifull bild och en litet poetisk text som ibland känns rätt krystad. Tyvärr tycker jag nog också att många av Jimis texter inte är så väldigt bra: det blir litet för mycket av det poetiska, de blir litet kvasifilosofiska och har ett slags låtsat djup som jag inte är så förtjust i. Ibland fungerar det, som i boken Skogens hemlighet 《森林里的秘密》 som är ett slags Alice i Underlandet-historia om en flicka som sover middag och drömmer om en jättestor kanin som tar henne med på äventyr. Men ofta blir det inte så jättelyckat. En av anledningarna till att jag gillar Stjärnhimlen så mycket är att den faktiskt har en bra historia som är bra berättad. Det gäller även för till exempel Den leende fisken 《微笑的鱼》 och Gå till vänster, gå till höger. Och bilderna är underbara i alla Jimis böcker.

Har du inte läst någon av dem så låna en på biblioteket. Har ditt bibliotek inte några egna så kan de beställa hem dem från Internationella biblioteket. Filmerna som har gjorts på Gå till vänster, gå till höger och Den leende fisken (animerad) kan man hitta på nätet, om man söker litet.

Livets hjul

En intervju med Mo Yan i den franska nättidskriften Rue89 får mig att tänka på att jag borde köra en liten "trailer" för hans senaste bok, Sheng-si pilao 《生死疲劳》, som kommer på svenska nästa år. Vilken svensk titel den får är inte bestämt än. På engelska heter den Life and death are wearing me out, men egentligen är orden i titeln (födelse, död, utmattning) ett citat ur en sutra med en uppräkning av hemska saker som orsakas av girighet eller begär.

Sheng-si pilao handlar om en rik herreman, Ximen Nao, som avrättas av byborna i Ximenbyn strax efter revolutionen. Han hamnar i dödsriket där han torteras för att tvingas erkänna sin skuld och gå med på att hamna i helvetet.

Min berättelse börjar den 1 januari 1950. Under de två åren dessförinnan hade jag vistats i Dödsriket, där jag utstått plågor som en levande knappt kan föreställa sig. Varje gång jag kallades till förhör bedyrade jag min oskuld. Min plågade röst var full av förtvivlan; den fyllde varje hörn av kung Yamas palats och mina skrik ekade gång på gång genom salarna. Trots tortyren vägrade jag att böja mig och fick snart rykte om mig att vara en riktig man.

Jag vet att många av demonsoldaterna i hemlighet beundrade mig och att kung Yama hade svårt att tåla mig. För att tvinga mig att bekänna tog de till helvetets värsta grepp och slängde mig i en gryta med kokande olja där de lät mig rulla runt i en halvtimme, som om de friterade kyckling. Smärtan var obeskrivlig. Demonsoldaterna fiskade upp mig med en gaffel och bar mig dinglande högt i luften uppför trappan till den stora salen. Vägen kantades av monster som visslade och skrek som vampyrfladdermöss. Heta oljedroppar föll från min kropp och lämnade rykande gula fläckar på trappstegen.

Försiktigt lade de ner mig på kung Yamas marmorbord, föll på knä och sade: "Store konung, vi har friterat honom."

Jag var så spröd att minsta beröring skulle ha fått mig att falla i bitar. Någonstans under det höga taket, ur ljuset från de flammande lågorna däruppe, kom kung Yamas mäktiga stämma: "Nå, Ximen Nao, ska du bråka mer?"

Om jag ska vara uppriktig måste jag erkänna att i den stunden tvekade jag.

Eftersom Ximen Nao protesterar så envist mot behandlingen inför dödsrikets kung benådas han till sist och återföds - som åsna. Inte riktigt vad han hade tänkt sig. Ännu värre blir det när han upptäcker att en av hans tre fruar har gift om sig med den föräldralöse drängen. Men så småningom vänjer han sig vid att vara en åsna, och med tiden kommer Ximen Nao att få leva livet som både tjur, gris och hund innan han blir människa igen. Det Mo Yan bjuder på är helt enkelt Nya Kinas historia sedd ur flera rätt ovanliga perspektiv, och i traditionell Mo Yan-stil är det en rätt myllrande berättelse med en hisnande blandning av lustiga anekdoter och skrämmande exempel på mänsklig grymhet.

Vill man så kan man också läsa en recension av den engelska utgåvan i New York Times.

Kärnfamiljens mörka hemligheter

Zhang Dachun (Chang Ta-chun)张大春 är sedan ungefär trettio år tillbaka en av Taiwans mest välkända författare, som vid sidan om sitt skrivande också har varit värd för olika teveprogram om litteratur. Själv har jag tidigare bara läst den långa novellen "Ett minnesmärke över generalen"《将军碑》, en fantastisk historia om en gammal general som sitter ensam och övergiven i sitt hus och drömmer sig tillbaka till den tid då han var ung och stark. Det är en underbar och ganska sorglig berättelse och jag har länge velat läsa något mer av Zhang, men det har inte blivit av förrän nu.

Min lillasyster 《我妹妹》 från 1993 ingår i en svit med romaner som kretsar kring ungdomar som växer upp på Taiwan under 1980-talet. Som jag förstår det är den något av en klassiker i sin genre och har sålts i över 100 000 exemplar på Taiwan. Romanens berättare är en man i 27-årsåldern som berättar om sin åtta år yngre syster, som just har genomgått en abort. I själva verket handlar berättelsen lika mycket om honom själv och hans egen uppväxt. När lillasyster föds bor pojken tillfälligt hemma hos sina farföräldrar eftersom han är sjuk och föräldrarna inte vill riskera att han smittar det nya barnet. Så småninomg flyttar han hem igen och ett starkt band skapas mellan honom och systern. Trots åldersskillnaden, eller kanske tack vare den, verkar syskonen inte ha några problem med att komma överens och storebror betraktar både förundrat och förbryllat hur hans lillasyster växer upp till en ung kvinna med egna idéer och ett ganska häftigt temperament. Tillsammans försöker de hantera livet i en trasig och komplicerad familj, där mamman glider in i sinnesjukdom och pappan skiljer sig och flyttar ihop med en älskarinna som han visar sig ha haft ett förhållande med i ett drygt årtionde.

Min lillasyster överraskade mig. Texten har en lätt humoristisk ton och man kan till exempel skratta år syskonens försök att bevara sin farmors kokkonst åt eftervärlden genom att filma henne och sedan - när hon inte kan tala om exakt hur mycket av varje ingrediens hon använder - upprört säga: "Hon har ju inte en aning om vad hon håller på med!" Samtidigt finns det en viss svärta redan tidigt i romanen, som när den unge berättaren hotas med militärdomstol när censuren upptäcker att han har använt ordet "avföring" i samma mening som han talar om Chiang Kai-shek, även om han inte alls har gjort det i avsikt att smäda den store ledaren (som ju dessutom redan är död). Pojken ber på sina bara knän för att komma undan och äcklas sedan så över sig själv att han inte kan sluta kräkas i isoleringscellen. Två tredjedelar in i boken tyckte jag att den var en ganska skaplig roman på temat "att växa upp", en bok med många fina detaljer och snyggt formulerade stycken, men som inte imponerade på mig i sin helhet.

Men sedan händer plötsligt något. Mammans sinnessjukdom och barnens starka hat mot pappan får en skrämmande förklaring. Även om han inte har misshandlat henne fysiskt har han brutit ner henne tills ingenting finns kvar av den kvinna hon en gång var. Beskrivningen av hur han kallt och systematiskt - till och med schemalagt - bearbetar henne är fruktansvärd. Och han har inte förändrat sig: en av de hemskaste scenerna är den när syskonen besöker det galleri som pappan har öppnat och ser hans nya fru upprepa samma besatta dammtorkningsrutin som deras mamma. Plötsligt kastas också nytt ljus över farföräldrarna, den illiterata farmoderns sinnesstyrka och farfaderns religiösa hyckleri.

Det känns som om de viktigaste frågorna i boken är de som berättaren ställer sig i de allra sista kapitlen: I hur hög grad är en människas beteende genetiskt betingat? Är vi dömda att uppträda på samma sätt som våra fäder och förfäder? Är jag likadan som de? Kan jag bryta cirkeln och bli någon annan?

Nu när jag har läst klart Min lillasyster är jag glad att jag inte lade den ifrån mig innan slutet. Hela handlingen svängde så plötsligt och oväntat att det var som att få ett slag i magen. Min lillasyster är en bok man kan fundera på länge.

Den revolutionära katekesen i en skrattspegel

Beijingförfattaren Lao She 老舍 (Shu Qingchun) är mest känd för sina romaner, bland annat "En ricksha i Peking och "Lao Li söker kärlek". Idag är Lao She en oerhört respekterad författare som har en självklar plats i litteraturhistorien, men under kulturrevolutionen förföljdes han så svårt av De fyras gäng att han begick självmord. Lao She var en humoristisk och satirisk författare, och sådant går förstås inte alltid hem hos dem som sitter vid makten i ett auktoritärt samhälle.

Lao She skrev de facto en del texter som kan tolkas som en mycket skarp kritik av revolutionär fanatism, och ett speciellt tydligt exempel på detta är novellen "Den nye Emile" 《新爱弥耳》 som skrevs 1936. "Den nye Emile" är berättelsen om en rabiat revolutionär som är besatt av att skapa "den nya människan", en varelse helt olik tidigare generationer, fullkomligt hängiven revolutionen. Knappt har det stackars barnet kommit till världen förrän hans far skiljer honom från modern - mänsklighetens förfall kan enligt denne vetenskapsman helt skyllas på världens alla mödrar och deras pjåskande omsorger om sina barn:

Jag ville inte lära Emile att söka livet vid sin moders bröst eller snällt och lydigt låta kvinnorna gulla med honom som en liten fet pekines. Jag ville att han skulle bli en krigare med stålhårt hjärta och stålhårda kinder som skadade alla som försökte kyssa honom med sina stinkande läppar.

Sedan vidtar en hård uppfostran i syfte att forma den lille till den person som hans far vill att han ska vara:

Hunger är revolutionens drivkraft och för att kunna förstå vad kamp innebar måste han först förstå vad hunger var. Närhelst han var hungrig beskrev jag i detalj motståndskampens metod och strategi för honom. Jag höll brödet i min hand och han måste tyst och stilla lyssna till vad det än var jag sade - först när jag såg kallsvetten bryta fram på hans panna gav jag honom brödet för att undvika att han svimmade.

(...)

Eftersom han ofta var desperat av hunger var det naturligtvis omöjligt att undvika att han då och då skulle stjäla sig något att äta. Det förbjöd jag inte. Tvärtom straffade jag honom om han inte stal skickligt nog eller bekände stölden alltför lättvindigt. Om han var för snabb med att erkänna sina fel gav jag honom en ordentlig omgång stryk. Jag ville uppfostra honom till att bli listig. En revolutionär måste vara slug som en räv, och den som slåss för rättvisan måste ta till de lägsta, mest avskyvärda medel för att slutföra sitt stora arbete.

Den stackars Emile får inte lyssna på sagor eller fantisera, och självklart inte heller lära sig hur man uppför sig eller kommer överens med andra. Följaktligen vill inte heller de andra barnen leka med honom och deras föräldrar avskyr honom, men det är förstås inget problem för hans far, för "när Emiles värld väl en gång blev verklighet skulle alla dessa värdelösa sopor som bara lärde sina barn att 'låtsas' än det ena och än det andra förintas till sista man". Emile får inte heller skratta, för "skrattet är bara ett slags ytlig lokalbedövning och alla som är kapabla till seriöst tänkande borde bita ihop tänderna istället för att skrika av skratt". Resultatet låter inte vänta på sig:

På detta sätt kunde jag skära bort hans kött, suga ut hans blod och omvandla honom från grunden. Han kunde vare sig gråta eller skratta utan väntade mekaniskt på att göra det han borde. Endast på detta sätt - det anser i alla fall jag - kan man skapa en framtidens krigare. En sådan krigare måste redan i barndomen offra all glädje och slita upp sin mänsklighet med rötterna. I annat fall är alla tankar på att undervisa och förändra människorna bara drömmar.

Men till slut går det i alla fall åt pipan. Lille Emile blir sjuk och trots fadern inte vill skämma bort honom alltför mycket går han i alla fall till sist med på att låta pojken få medicin och underhåller honom med föreläsningar om historia och revolutionär teori. Men han har reagerat försent och barnet avlider. Det är dock inte alltför tragiskt, för fadern kommer naturligtvis att fortsätta med sin forskning och sina experiment och han är övertygad om att han med sin näste Emile kommer att kunna fullfölja sin storslagna plan.

Jag vet inte om Lao She hade läst Sergej Nechaevs revolutionära katekes, men likheterna mellan den ideologi han beskriver och texten i katekesen är skrämmande. Helt omöjligt är det inte, för katekesen skrevs redan 1869 och eftersom Nechaev var god vän med den i Kina mycket populäre anarkisten Bakunin vore det inte konstigt om katekesen också hade publicerats i kinesisk översättning. Så här skriver Nechaev bland annat:

Den sanne revolutionärens verkliga natur utesluter all sentimentalitet, romantik, dårskap eller hänförelse. Alla privata hat- och hämndkänslor måste också uteslutas. Revolutionär passion, utövad under varje ögonblick av dagen tills den blir en vana, måste tillämpas med kall beräkning. Aldrig någonsin eller någonstans får revolutionären lyssna till sina personliga impulser, utan bara till dem som tjänar revolutionen och dess höga mål.

(...)

Revolutionären träder in i Statens värld, i de priviligerade klassernas värld, i den så kallade civilisationen, och han lever i denna värld endast och enbart för att iscensätta dess snara och fullständiga undergång. Han är ingen revolutionär om han känner någon sympati för denna värld. Han får inte tveka att förstöra någon ställning, plats eller människa i den här världen. Han måste hata alla och allt i den med samma hetta. Det är värst för honom själv om han har några relationer till föräldrar, vänner eller älskare: om dessa relationer påverkar honom är han inte längre en äkta revolutionär.

Och påminner detta inte också en hel del om den "nya människa" som skulle skapas under kulturrevolutionen? Det är inte underligt att en person som Lao She, som trots sitt engagemang för den lilla, fattiga människan inte tvekade att håna den besinningslösa fanatismen inte sågs som en tillgång i kulturrevolutionens Kina.

Ni hao, Kai-lan!

Ett tecken på att kinesiska språket ökar i betydelse här i Sverige är väl Nickelodeons satsning på den amerikanska serien Ni hao, Kai-lan, som lär små barn kinesiska ord. Är man under fem år så kan man nog tycka att den är jättekul. Synd att de inte kör en helkinesisk version av Avatar också!

Att skriva för nätet - och bli accepterad som författare

Folkets dagblad fortsätter sin serie artiklar om internetlitteratur med att ta upp nätlitteraturens status. Ett av de stora problemen för nätförfattarna är att många av dem som är kontrakterade av de stora litteraturwebbplatserna är tvungna att uppdatera sina romaner två eller tre gånger om dagen, med så mycket som fyra- eller femtusen tecken åt gången. Det skapar en oerhörd press på författarna och leder till att texterna fylls ut med onödigheter - man får ett slags Dickensartade långa följetonger som i själva verket skulle ha varit betydligt bättre i kortare format.

Ett annat problem är att nätlitteraturen fortfarande inte är rumsren i kulturkretsar. Trots att det produceras enorma mängder litteratur på nätet blir den nästan aldrig föremål för recensioner av professionella kritiker. Det leder i sin tur till att de enda kriterierna för hur man bedömer framgång på nätet idag är inkomster och antal läsare, det vill säga, det är bara de kommersiella aspekterna som styr, något som Kinas samhällsvetenskapsakademi påpekar i en av sina rapporter. Även Kinas författarförbund anser att detta är problematiskt och har därför genomför en undersökning (网络文学十年盘点) där man har låtit flera större litteraturtidskrifter och litteraturwebbplatser nominera verk från de senaste tio åren. 2000 romaner nominerades och dessa har sedan lästs och diskuterats av litteraturvetare och kritiker. Diskussionerna och kritiken har hela tiden publicerats på projektets webbplats, och en första gallring ledde till att 110 verk gick vidare till ytterligare en bedömningsomgång. Målet är att till sist välja 2000-talets tio hittills bästa nätromaner.

Författarförbundet vill också gärna att nätförfattarna ska bli en del av det övriga författarkollektivet. Därför har man startat en speciell klass på den anrika Lu Xuns Litteraturakademi - en skola där kända författare som Jiang Zilong 蒋子龙 , Wang Anyi 王安忆 och Liu Zhenyun 刘震云 har studerat - där just nätförfattare ska kunna vidareutbilda sig och få tips av redan etablerade författare.

Kanske är det inte bara nätförfattarna som har ett behov av Författarförbundet, utan i lika hög grad Författarförbundet som har behov av nätförfattarna. För som Folkets dagblad konstaterar i sin avslutande artikel i serien är nätlitteraturen här för att stanna: 98% av dess läsare är mellan 18 och 30 år gamla och även om många människor fortfarande saknar tillgång till internet ökar ständigt antalet nätanvändare i Kina.

Och varför skulle man inte välkomna nätlitteraturen? Huang Jiwei 黄集伟, vice chefredaktör för bokförlaget Jieli 接力出版社, menar att: "Nätläsning och traditionell läsning hjälper varandra istället för att 'döda' varandra." Och Wang Yugang 王余光, forskare vid Bejings universitet konstaterar självklart att: "Internet har förvandlat en hel generations sätt att läsa och det är bara naturligt. Den som läser böcker är inte nödvändigtvis god och den som läser på nätet är inte nödvändigtvis depraverad."

Så trots de problem som också förknippas med litteratur på nätet - Folkets dagblad tar bland annat upp piratkopiering och fortsättningar på populära verk som skrivs av andra författare - verkar nätlitteraturen vara här för att stanna.

Artiklarna på kinesiska hittar du här, här och här.

Fem på nattklubben

Nu skulle man kunna tro att jag har påverkats av Seth Grahame-Smiths roman Pride and Prejudice and Zombies och tänker skriva en perverterad version av någon Enid Blyton-bok. Så är inte fallet. "Fem på nattklubben" är istället en novell av Mu Shiying, en av de 1930-talsförfattare från Shanghai som ingick i den grupp som kallades "neo-sensualisterna".

Neo-sensualisterna, vars främsta representanter förutom Mu Shiying 穆时英brukar anses vara Liu Na'ou 刘呐鸥 och Shi Zhecun 施蛰存, skrev om staden Shanghai i all dess glans, med nattklubbar, barer, kapplöpningsbanor, biografer och glassbarer. Och i Liu Na'ous och Mu Shiyings noveller är det framförallt kvinnan som står i centrum - den moderna kvinnan med atletisk kropp och kortklippt hår som förföriskt blossar på en cigarett medan hon kyligt leker med sina beundrares känslor. Mannen, å andra sidan, är något av en voyeur som sällan kommer till skott men ändå är förslavad av sin erotiska besatthet.

"Fem på nattklubben" 《夜总会里的五个人》(eller "Fem personer på en nattklubb" som man kanske hellre borde kalla den för att undvika Blyton-associationerna) handlar om "fem människor som har ramlat ur livet". I novellens början träffar vi dem var och en på sitt håll, lördagseftermiddagen den 6 april 1932. De har alla drabbats av misslyckanden: på börsen, i kärlekslivet, på arbetet... Och på kvällen möts de på nattklubben för att dränka sina sorger i alkolhol och musik. Innan natten är över ska en av dem dö.

Lördag kväll: en kväll utan vett och sans.
Lördag kväll: en kväll när också domarna bryter mot lagen.
Lördag kväll: en kväll när Gud nedstiger i helvetet.

Flera av Mu Shiyings noveller, till exempel hans mest kända verk "Shanghai foxtrot", är skrivna i ett slags impressionistisk stil där olika fragment eller skärvor fogas samman till kollage på ett sätt som liknar filmberättande. Det gäller även för "Fem personer på en nattklubb".

Röda gator, gröna gator, blå gator, purpurfärgade gator... Å, stad uppklädd i starka färger! Neonljusen dansar - den brokiga floden av ljus, den skiftande floden av ljus, den färglösa floden av ljus - en himmel dränkt av ljus, en himmel av sprit, cigaretter, högklackade skor och klockor... Drick White Horse Whiskey... Lucky Strike cigaretter skadar inte din hälsa... Alexanders skobutik, Johnsons Bar, Rasario Tobacco Company, Dixie Music Shop, Choklad- och karamellbutiken, Cathay Theatre, Hamilton Hotel...

Stämningen i Mu Shiyings noveller är hetsig, cynisk och dekadent. Mu såg mycket tydligt klyftorna i samhället, men hans huvudpersoner är inte människor som går ut på gatan och organiserar massorna för att förändra något. Istället lutar de sig tillbaka i fåtöljen, tar en drink och studerar skådespelet på avstånd. I "Shanghai foxtrot" möter en ung författare en prostituerad kvinna och börjar genast fundera på hur han ska skildra henne i sin kommande bok, och när en arbetare - en i den grå massan som bygger den glittrande staden - ramlar ner från en byggnadsställning och dör släpar man bara kroppen åt sidan och bygger vidare på den blodfläckade marken. Novellen både börjar och slutar med meningen: "Shanghai - ett paradis byggt på helvetet!"

Den cyniska attityden, i kombination med det faktum att Mu Shiying under en tid arbetade för den japanska marionettregimen och så småningom mördades av Kuomintangagenter, gjorde att han under en lång tid var persona non grata i den kinesiska litteraturvärlden. På senare år har dock hans noveller givits ut på nytt.

Vill man läsa mer om Mu och neo-sensualisterna rekommenderar jag Leo Ou-fan Lees intressanta bok Shanghai Modern, som även tar upp andra Shanghaiförfattare från 1930-talet.

Larverna i den gröna dammen

Som en liten kommentar till de senaste dagarnas nyheter om Gröna dammen, den programvara som från och med den första juli måste vara installerad på alla datorer som säljs i Kina, kommer här den kinesiske poeten Zheng Yichuns dikt "Larverna". Dikten finns också publicerad i antologin Fängslade ord som gavs ut på förlaget Ersatz i samband med Fängslade författares dag 2007.

Larverna
av Zheng Yichun

Larverna slingrar genom raderna i min dikt
kravlar långsamt ut ur orden
formerar sig till en tyst förtrupp
som avlyssnar mina tankar och känslor.
Sedan följer en armé av larver
med handklovar, fotbojor, rödorangegulgrönsvartblålila dokument
och arresteringsorder utfärdade av väldoftande gräs och blomblad.
Larverna vill föra bort varenda dikt jag skrivit
ty enligt vad som sägs är mina ögon väldigt giftiga
och kan förvända unga flickors hjärtan.
Larvdomstolen tänker döma mig till livstid.
Mitt brott är att i litteraturens namn
ha gjort narr av att de är så tygellösa.
Jag har konspirerat för att skada deras ställning och anseende
utan att ta hänsyn till den viktiga roll de spelat i växternas utvecklingshistoria.

(Foto: audreyjm529 på Flickr)

Magin i vardagen omkring oss

En av mina absoluta favoriter är författaren och illustratören Shaun Tan. Nu är han visserligen australier och inte kines, men självklart har jag en bra ursäkt för att skriva om honom på den här bloggen: hans pappa är kines från Malaysia och när jag först stötte på hans böcker var det i en taiwanesisk bokhandel, så under en tid var jag fullkomligt övertygad om att han kom från Taiwan.

Shaun Tan har illustrerat en mängd böcker och noveller åt olika författare, men det är hans egna böcker som är mest intressanta. Och det stora mästerverket alla kategorier, en bok som man inte kan göra annat än kapitulera inför, är förstås The Arrival, om en flykting och hans försök att anpassa sig i ett nytt och främmande land. Bilderna i denna ordlösa bok - det finns överhuvudtaget ingen text i den - lyckas genom sin blandning av extrem realism och total surrealism perfekt beskriva känslan av att hamna på en plats där allt är främmande och där man måste försöka skapa sig ett nytt hem.

I den här videointervjun från InFrame.tv säger Shaun Tan att han inte har några barn, att han inte umgås särskilt ofta med barn och att han i princip har glömt bort hur det var att vara barn. Ändå har han, genom att göra det han själv känner för, lyckats skapa underbara barnböcker som The Red Tree, The Rabbits (med text av John Marsden) och The Lost Thing. Vissa av hans böcker är mer riktade till vuxna, till exempel The Arrival och (enligt min åsikt) Tales of Outer Suburbia. Faktum är att Tan på sin webbplats kallar sina böcker för "picture books for older readers" eftersom de tar upp komplicerade frågor som bland annat kolonialism och social apati.


Tans bilder är ofta mycket mörka. The Red Tree handlar om depression och The Rabbits om den vite mannens ankomst till Australien. När jag först läste den blev jag litet chockad över att någon kunde skriva en så fullkomligt nattsvart bok för barn. Det tog tre genomläsningar innan jag insåg att det nog finns ett litet hopp på slutet, men det uttrycks enbart i bild och man måste hitta det själv.Eftersom jag saknar ord för att rätt uttrycka hur fantastiska jag tycker att Shaun Tans böcker är rekommenderar jag alla att besöka hans webbplats och läsa det han skriver om dem och om sig själv.

Några av böckerna finns att låna på svenska bibliotek och jag har hört ryktas om att det kommer en svensk översättning av Tales of Outer Suburbia längre fram, även om jag har glömt vilket förlag som tänker ge ut den.Det finns ett fint pris för unga konstnärer i Shaun Tans namn, The Shaun Tan Award, som är till för att uppmuntra skolelever att satsa på konst. Shaun Tan själv deltog för övrigt i författarkongressen WALTIC som hölls i Stockholm förra året. Gissa vem som föreslog honom som gäst?

Bokomslagskonst

Taiwaneserna är oerhört bra på att göra vackra bokomslag. Varje gång man går in på en taiwanesisk nätbokhandel känner man sig tvungen att köpa någon bok bara för att den är så vacker. Jag har inte köpt alla böckerna på bilden, men det är inte långt ifrån...

Vem skriver på nätet?

I en av de tidigare artiklarna i Folkets dagblads serie om nätlitteratur hävdas att enbart litteratursajten Qidian har drygt 1100 aktiva författare. Men vilka är det som skriver för nätet egentligen, och vad tycker de etablerade författarna om nätlitteraturen?

Den första nätroman som fick ett stort genombrott i Kina var Rufflaren Cais 痞子蔡 Den första intima kontakten 第一次亲密接触, som publicerades 1998 och omedelbart blev en hit både i Kina och på Taiwan. Romanen kom så småningom ut även som bok och det ledde till att både läsare och författare fick upp ögonen för nätlitteraturen. Rufflaren Cai följdes av en grupp nya författare, de flesta anställda på företag som i någon utsträckning arbetade med IT eller telekommunikationer. Det faktum att de både blev berömda och tjänade pengar fick en svärm förhoppningsfulla att följa i deras spår.

Vissa, som Jag älskar tomater eller Annie Älskling 安尼宝贝, har lyckats, men som journalisten Zhao Yongqi konstaterar är nätet grymt och här finns få vinnare. Att sticka ut och göra sig ett namn bland tiotusentals andra är oerhört svårt. Zhao intervjuar ett par mindre framgångsrika författare: Li Jinying och Fei You (pseudonymer). Li är kontrakterad för den del av Qidian som särskilt riktar sig till kvinnliga läsare, och hennes inkomst är ungefär 1% av Jag älskar tomaters, cirka 2000 yuan i månaden. Men Li är ändå nöjd med det hon tjänar och med att kunna försörja sig som författare. Fei arbetar som redaktör på en tidskrift och började skriva eftersom hon hade tråkigt på jobbet. Hon tjänar inte mer än några hundra yuan i månaden, men har inte heller några större förväntningar än så. "Det är bara 'gudarna' som kan tjäna tusentals eller tiotusentals yuan", säger hon och syftar på författare i Jag älskar tomaters klass.

Somliga är till och med så intriktade på att få ut sin alster på nätet att de betalar för det. Zhao har intervjuat en ung kvinna vars dröm länge har varit att skriva en roman, och som nu är på jakt efter en spökskrivare som kan färdigställa ett manus efter hennes anvisningar. Hon är villig att betala tiotusentals yuan för hjälpen och hoppas på att så småningom få se sin berättelse som teveserie.

När en nätförfattare förra året antogs som medlem i Kinas Författarförbund utbröt hetsiga diskussioner. Så vad tycker de etablerade författarna om nätlitteraturen egentligen? Folkets dagblad har frågat några av dem.

Tie Ning, författarförbundets ordförande, menar att man inte kan negligera nätlitteraturen och dess betydelse. "Nätet är en öppen, fri plattform där alla som tycker om att skriva har samma möjligheter", menar hon. Hon har också sett många exempel på bra nätlitteratur och tycker att det litterära språket förnyas av att andra sorters människor skriver, personer som inte skulle ha fått något publicerat via traditionella kanaler och som har en annan inställning till skrivande än de äldre författarna.

Även Mo Yan menar att nätlitteraturen måste ses som något positivt och att det är självklart att internet, som ju påverkar så mycket annat i våra liv, även måste påverka litteraturen. Med hjälp av litteratursajter och bloggar kan var och en pröva sina vingar som författare. Mo Yan pekar också på den mångfald som nätet ge upphov till och säger att ingen författare idag kan hoppas på att fånga alla läsare, eftersom det finns så många olika genrer och subkulturer. Själv har han inga planer på att börja skriva på nätet, eftersom han inte tror att det är där hans läsare finns.

En något mer kritisk röst är den populäre författaren Liu Zhenyun som själv läser en hel del på nätet men menar att författarnas språk ofta är fruktansvärt dåligt. "Om en förstasida inte innehåller minst tio stavfel så är det ingen riktig förstasida", säger han ironiskt och tycker att det vore trevligt om nätförfattarna - som mest verkar skriva om spöken och gravplundrare - kunde kliva upp ur katakomberna och återvända till de levandes värld. Även Yu Hua är kritisk till kvaliteten på det som publiceras på litteratursajterna och hävdar att det mesta verkar vara skrivet av unga studenter. Samtidigt är han positiv till den frihet som nätet innebär och möjligheten för författaren att kommunicera med sina läsare. Nu kan var och en använda sin fantasi för att skapa egna världar att dela med sig av.

Originalartiklarna, på kinesiska, hittar du här och här.

Underbart är kort

Just nu är jag oerhört less på långa texter. Det känns som om alla författare breder ut sig mer och mer hela tiden. Jag vill hitta en liten pärla till novell istället, eller flera. När jag är klar med boken jag läser nu ska jag satsa på noveller ett tag, eller kortromaner.

Det är inget fel med att skära i texterna, författare! Eller att låta en redaktör köra igenom dem innan de publiceras! Det är inte utan att man ibland känner sig litet förstående inför vissa amerikanska översättare som kapar bort hela kapitel här och var...

Tecknet i bilden är ett urgammalt tecken som inte används mer och som betyder just ordrik eller långrandig. Det är ett bra tecken, tycker jag. Man kan riktigt höra den mångordiga personen babbla på: longlonglonglong...

Snabbmatslitteratur och interaktivitet

Folkets dagblad fortsätter sin serie om nätlitteratur med två artiklar om vilka som egentligen läser på nätet och varför de gör det. För att få svar på sina frågor har de intervjuat några entusiastiska nätläsare som alla berättar om en närmast manisk fascination för att läsa romaner på nätet.

"En gång satt jag i 30 timmar i sträck på ett internetcafé och läste", berättar Mao Dawei, som också konstaterar att läsa nätlitteratur var nästan det enda han gjorde under sina år på universitetet. Han började sin bana som nätläsare redan 2002, på gymnasiet, och har varit fast sedan dess. I likhet med de andra intervjuade menar han att den litteratur som publiceras på Qidian och liknande webbplatser inte direkt har några höga litterära kvaliteteter. "Det handlar om engångsläsning", säger han. "Riktiga mästerverk är det ont om och det är få romaner man kommer ihåg när man väl är färdig med dem."

De populäraste genrerna på nätet är sådana som fantasy, spökhistorier, kung fu-romaner och SF. Det är ganska naturligt, eftersom nätläsarna beskriver sin läsning just som verklighetsflykt, något man gör efter sitt ganska tråkiga jobb, för att fly vardagen. Men också det faktum att det är relativt billigt och att man kan läsa både i datorn och mobilen är attraktivt. Och nätläsarna köper även tryckta romaner - men då väljer man sådana som har högre kvalitet, sådana man vill spara och kanske läsa flera gånger.

En annan viktig faktor bakom litteratursajternas popularitet är att läsarna själva har möjlighet att delta. Den som har skapat ett konto på någon av Shengdas litteratursajter kan kommentera alla texter och skapa intressegrupper tillsammans med andra som gillar samma författare, romaner eller ämnen som de själva. Så finns till exempel ett flertal grupper för fans av Jag älskar tomaters roman Den hoprullade draken 盘龙 - en berättelse som beskrivs som en kinesisk Sagan om ringen - som ständigt lägger till nya kommentarer och önskningar om hur berättelsen ska utvecklas, eller skriver egen fan-fiction baserad på händelser och personer i romanen. På litteratursajten Qidian finns också en hel avdelning för familjehistoria där läsarna kan lägga upp information om sina familjer bakåt i tiden, samt ladda upp foton - en form av kombinerade minneslunder och släktforskning på nätet. Efter jordbävningen i Sichuan förra året skapades även en särskild avdelning för barn som förlorat sina föräldrar och som fick möjlighet att gå in och skriva om det de varit med om.

Interaktiviteten, litteraturens lättillgänglighet och den vidareutveckling som görs i form av filmer, teveserier och dataspel verkar vara de viktigaste faktorerna bakom litteratursajternas popularitet.

Nätlitteratur har funnits länge i Kina, men det är först de senaste åren som den här sortens webbplatser har blivit riktigt populära, och det är framförallt företaget Shengda som dominerar marknaden. En av anledningarna är att de till skillnad från äldre webbplatser som Rongshu xia 榕树下 (Under banyanträdet) har kontrakterat författare som faktiskt tjänar pengar på att skriva och därför ser till att ständigt hålla webbplatserna uppdaterade. Shengda tjänar också en hel del pengar på vidareförsäljning av rättigheter till film- och spelindustrin, och målet är att de så småningom själva ska slå sig in som producenter på dessa marknader. En annan plan är att skapa ett stall av författare som skriver specifikt för mobiltelefonläsarna. Som Shengdas koncernchef Hou Xiaoqiang uttrycker det: "Vårt mål är att bli internets Walt Disney Company".

Originalartiklarna på kinesiska hittar du här och här.

400 miljoner klick om dagen

Ja, det gäller ju förstås inte den här bloggen, det säger sig självt. Nej, det handlar om internetförlaget Shengda wenxue 盛大文学 (Magnifik litteratur) och dess tre webbplatser för så kallad nätlitteratur. I en artikel i Folkets dagblads utlandsutgåva redovisar journalisten Pan Xiaotian ett antal rätt förbluffande siffror:

• Drygt 1100 personer skriver varje dag för Qidian wenxue wang 起点文学网 (Litteraturnätet Startpunkten), vars litteraturbestånd dagligen utökas med 34 miljoner tecken.
• Tillsammans med Shengdas två andra litteratursajter kommer man upp i 400 miljoner "klick" om dagen.
• Fler än tio av Qidians författare tjänade över en miljon yuan (drygt en miljon kronor) förra året - den mest populära, pseudonymen "Jag äter tomater", tjänade över två miljoner yuan (trots namnet).

I artikeln konstateras också att ungefär 24% av de utfrågade i en nationell undersökning om läsvanor uppgav att de läser litteratur i elektroniskt format och 2,8% av dem läser överhuvudtaget ingen litteratur i pappersform. Undersökningarna visar också att drygt 69% av läsarna har högskoleutbildning och att 30% av dem bor utanför Kina.

Pan Xiaotian konstaterar att framgångarna för litteratursajterna även har gjort etablerade författare intresserade av att publicera sig på nätet. Tunga namn som Wang Meng, Hai Yan, Yan Geling och Zhou Meisen har redan skrivit kontrakt med Qidian, och andra - som till exempel Wang Shuo och Yu Hua - funderar på saken. För författare som slår igenom på nätet finns även möjligheter till sidoinkomster: flera kinesiska dataspelsföretag har köpt rättigheterna till att göra spel baserade på populära nätromaner, och även filmade versioner av stora bästsäljare planeras.

För att läsa de romaner som placerats i Qidians VIP-avdelning får man betala mellan 2 och 3 öre per tusen tecken, och den genomsnittlige "VIP-läsaren" lägger ut 50 yuan i månaden på sin läsning. Shengdas koncernchef Hou Xiaoqiang konstaterar att det faktum att en så stor andel läsare är villiga att betala för sin läsning trots att det finns alla möjligheter att hitta gratislitteratur i piratversion på nätet visar att det finns en vilja att stötta författarna och betala för deras arbete.

Passande nog besökte jag häromdagen ett samtal om kinesisk litteratur som arrangerades av Sveriges författarförbund på Författarnas hus i Stockholm. Samtalet leddes av kulturjournalisten och sinologen Göran Sommardal och gästerna var tre författare och tidskriftsredaktörer från Shanghai: Zhao Changtian, Li Qigang och Jiang Liping. Ett av de ämnen som kom upp under samtalet var just nätlitteraturen och dess explosionsartade tillväxt. De mest kända yngre författarna - som till exempel Han Han eller Guo Jingming - har i det närmaste hysteriska fans som skriker av lycka när de dyker upp på något evenemang. Författarna som deltog i samtalet konstaterade att många yngre förmågor dras till litteratursajterna därför att de tjänar bra på att publicera sig där. Men å andra sidan är kraven höga - för att få behålla sin plats måste man producera 10.000 tecken om dagen, en nästan övermänsklig uppgift som självklart inte borgar för någon hög kvalitet på texterna. Hou Xiaoqiang på Shengda menar dock i den ovannämna artikeln att kvaliteten på texterna sakta men säkert ökar, eftersom den som betalar för sin läsning vill ha valuta för pengarna.

Artikeln är den första i en serie om nätlitteratur i Folkets dagblad, och vill du läsa den på kinesiska så hittar du den här.

Beijing Coma

Hur kommer man över ett trauma om man aldrig pratar om det? Hur lever man vidare i ett samhälle som förnekar att ens upplevelser någonsin har ägt rum eller att de var det minsta betydelsefulla? Kanske blir man, som huvudpersonen i Beijing Coma, fånge inuti sig själv, instängd med sina minnen med utan förmåga att kommunicera med andra.

I Ma Jians roman, som skrevs på kinesiska men först publicerades i engelsk översättning, ligger en ung man förlamad i sin säng efter att ha fått en kula i huvudet natten mellan den tredje och fjärde juni 1989. Eftersom han varken kan tala eller röra sig utgår alla ifrån att han inte är vid medvetande, men i själva verket kan han både höra och känna. Fängslad i sin kropp glider han fram och tillbaka mellan den grymma nutiden och de händelser i det förgångna som ledde fram till att han hamnade där han är.

Det märks att Ma Jian har gått grundligt tillväga när han förberedde sig för Beijing Coma. Beskrivningen av hur studentdemonstrationerna och demokratirörelsen utvecklade sig är nästan plågsamt detaljerad - varje möte, varje fraktionsstrid, varje kärleksaffär tycks ha dokumenterats. Men fast man i vissa stunder kan tycka att romanen blir för lång inser man efter läsningens slut att alla de där detaljerna var nödvändiga och att de bidrar till att bygga upp den olidligt nervkramande stämningen i boken. Ma Jian skonar ingen. Både studenter, politiker och så kallat "vanligt folk" gestaltas i all sin eländighet. Och lika obehagligt som det är att läsa om studentdemonstrationerna och veta hur det kommer att sluta, lika hemskt är det att följa Dai Weis mor i hennes hopplösa kamp för sin förlamade son.

När jag hade läst klart Beijing Coma var jag deprimerad i en vecka och satt framför datorn och tittade på YouTube-filmer om massakern. Förmodligen kommer inte alla läsare att reagera på samma sätt.

Beijing Comas kinesiska version kom nyligen ut på MirrorBooks i Hongkong/USA. Två av hans tidigare böcker, Rött damm och Nudelbagaren, finns i svensk översättning på bokförlaget Fischer & Co. Beijing Coma har tyvärr ännu inte någon svensk utgivare. I samband med 20-årsminnet av massakern har Ma Jian skrivit en artikel som finns publicerad på engelska i The Guardian, och där han bland annat nämner sin förlamade bror som inspirerade honom till att skriva romanen.

4 juni i Beijing - 20 år efter massakern

Till minne av alla som dog, skadades, förlorade anhöriga eller fick sina liv för alltid förändrade: en multimediadokumentär av den franske fotografen Patrick Zachmann som var på plats då, när allt hände. Klicka på bilden!

Ännu vackrare...

Jag kan bara inte låta bli... Nu när jag hittade en otroligt fin förhandsdemo av Choi Sukhees bok om kinesiska tecken måste jag bara lägga länken här så att ni kan titta på den. Tyvärr verkar det bara funka i Explorer.