söndag 31 maj 2009

Vart ska vi gå?


För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om konstnären och manhua-tecknaren Benjamin, som börjar bli "het" nu, både i Kina, Europa och USA (fast självklart finns han inte på svenska). Benjamin är inte bara bildkonstnär, han skriver romaner också och jag råkade - litet av misstag - köpa en. Nu har jag läst den.

Du som har läst mitt tidigare blogginlägg om Benjamin vet att jag var mycket förtjust i bilderna i hans album
Frälsaren, men inte så till mig över historien. Då tänkte jag att han förmodligen uttrycker sig betydligt bättre i bild än i ord. Men nu visar det sig att han faktiskt inte alls har svårt för att skriva en genomtänkt och välstrukturerad berättelse (vilket gör det ännu konstigare att hans manhua-album saknar en röd tråd som håller).

Benjamin är ung och i likhet med många andra unga författare börjar han sin skrivarbana med att berätta om sådant som är delvis självupplevt. Alltså handlar
Vart ska vi gå? om en ung konstnär - Fengzi (Galningen) - som brinner för att teckna manhua men är tvungen att försörja sig som reklamillustratör. Handlingen kretsar kring hans strävan efter att bli klar med sitt första riktiga album, men också kring hans förhållande med Nana, en ung begåvad flicka som han förälskar sig i trots att hans bästa vän också är kär i henne. Fengzi och Nana flyttar ihop, men ekonomiska problem och Fengzis frustration över att inte slå igenom som tecknare får förhållandet att krascha.

Vart ska vi gå? är ingen märkvärdig historia. Benjamin lägger litet för mycket tid på att skriva om manhua och huvudpersonens ältande blir aningen påfrestande i längden. Men det är inte alls någon dålig roman och jag skulle absolut rekommendera den till en ung människa på gymnasiet eller strax däröver. Benjamin är bra på att beskriva känslor och på att antyda händelser som ska komma utan att det blir för avslöjande. Han kan bygga upp stämningen så att man blir nyfiken på vad som ska hända. Dessutom låter han Fengzi vara en ganska otrevlig person som i sin besatthet gör en massa dumma saker. Han är inte någon romantisk drömhjälte precis. Det är sympatiskt, tycker jag. Och många, inte minst ungdomar, kan känna igen sig i situationen där två vänner blir förälskade i samma flicka och vänskapen går under.

Sedan lär man sig en massa bra ord också, som "mountainbike", "guldhamster" och vad Guns N'Roses heter på kinesiska. Se där vilken nytta man har av att läsa unga författare ibland och inte bara män i övre medelåldern!

lördag 30 maj 2009

En kinesisk/koreansk morsdagshälsning




En liten hälsning till alla mammor i världen med denna vackra bild ur den koreanska illustratören Choi Sukhees härliga bok om kinesiska tecken - vars titel jag för närvarande har glömt och totalt saknar förmågan att transkribera från bilden i länken eftersom koreanska inte är mitt område. Men även om Choi inte är kines vill jag ändå slå ett slag för boken, som passar perfekt även för den som är kinaintresserad och har barn eller barnbarn i närheten. Kommer snart på ett förlag nära dig om jag får bestämma (och det tror jag att jag får) - och går dessutom att låna från Internationella biblioteket.

Choi Sukhee har illustrerat ett tiotal barnböcker, vissa som hon har skrivit själv och några i samarbete med andra författare. 2007 besökte hon Sverige i samband med Internationella bibliotekets barnboksvecka. Just den här boken handlar om kinesiska skrivtecken och varje uppslag visar ett av de grundläggande tecknen som t.ex. sol, måne, himmel, vatten, jord, blomma, och så vidare. Som du ser av bilden här ovanför är illustrationerna helt enkelt bedårande (ett ord man sällan använder nuförtiden, men här passar det).

Choi är överhuvudtaget en finurlig barnboksskapare och har bland annat gjort en rolig bilderbok där man ska gissa sig till vad skuggan i bilden på varje uppslag föreställer - självklart gissar man aldrig rätt. Hon är ett prima exempel på den bilderbokskonst som har växt fram i Japan och Korea och som får alldeles för litet uppmärksamhet här i väst.

onsdag 27 maj 2009

Alien Nation

Cheng Ying-shu, den författarinna från Taiwan som jag skrev om i ett tidigare inlägg, har mycket snällt gett mig tillstånd att lägga ut hennes korta novell "Alien Nation" 《异形帝国》 från 1997.

"Alien Nation" ingick ursprungligen i novellsamlingen Privatbiografen 《私人放映室》 där varje novell har samma titel som en film.

Alien Nation

När Alang ringde klockan elva på förmiddagen låg jag fortfarande och sov."Det har hänt något fruktansvärt!" Han lät verkligen uppskrämd.

Innan jag väcktes av telefonsignalen hade jag haft en underbar dröm, fast det passar sig inte att jag berättar om den just här.

"Jag är rädd att inte ens du kommer att tro mig", sade han.

"Det gör inget. Berätta nu." Jag gäspade och hoppades att han snart skulle vara klar så att jag fick somna om igen och kanske återvända till drömmen.

"Har du läst Kafkas Förvandlingen? Det är en berättelse om en försäljare som vaknar en morgon och har förvandlats till en stor, äcklig skalbagge."

Jag nickade. "Det är en riktig tragedi. Den stackars försäljaren tvingas stå ut med ett svin till chef och arbeta som en slav för att betala av föräldrarnas skulder. Och sedan, när han har blivit en skalbagge, tycker de och hans lillasyster bara att han är hemsk och pinsam. Till slut blir han skrämd från vettet och dör en plågsam död..."

"Jag har varit med om något liknande", sade Alang. "Jag vet att det låter otroligt, så jag vågar inte berätta det för någon annan, bara för dig..."

Jag blev så förskräckt att jag hoppade till. "Herregud! Har du blivit ett monster?" Det kunde stämma. Alang var i likhet med Gregor Samsa en otursförföljd försäljare - eller kanske snarare kontorsslav. Arbetet var inget han tyckte om, utan något han var tvungen att utföra. Efter det tredje barnets födelse hade hans frus humör blivit riktigt uselt och hon hade lagt på sig tio kilo. De två äldre barnen gick på dagis, och det kostade tiotusentals yuan. På sista tiden hade företaget inte gått så bra och Alang, som inte var någon försäljare av naturen, fick ofta ta emot utskällningar av sin chef inför de andra anställda, som undvek honom så gott de kunde. Det var inte helt osannolikt att han skulle kunna förvandlas till ett monster. Jag föreställde mig hur Alang hade tagit halva morgonen på sig för att vältra sin skalklädda, vanställda kropp ur sängen och sedan, efter att ha styrkt sig med litet mjölk, hade lyft telefonluren med sina sprattlande små fötter...

"Inte jag", svarade han sakta. "Min fru och mina tre barn."

"Så du har sammanlagt fyra stora skalbaggar i lägenheten?"

"Just det." Han lät uppgiven och rädd. "Fyra jättefula missfoster!"

"Är du säker på att det är de?"

"Absolut. Även om de brändes till aska så skulle jag känna igen dem." Han tystnade en stund. "När jag vaknade i morse hade frugan redan sprungit in i köket, öppnat kylskåpsdörren och börjat vräka i sig. Barnen kravlade omkring på sängen. Det var då jag upptäckte att de hade förvandlats till ohyra..."

"Så du upptäckte det först när du steg upp i morse?"

"Ja, det är det som är problemet..."

"Vad menar du?"

"Jag inser nu att de måste ha förvandlats till insekter för länge sedan." Alang suckade. "De där små skäggstråna som frugan har runt munnen rör sig hela tiden, som armarna på en manet, och hon pratar inte som en människa. Ändå har jag inte lagt märke till det förr."

"Oroa dig inte. Vill du att jag ska komma dit och ta mig en titt på dem och se om det finns något jag kan göra?"

"Det behöver du inte, jag är på kontoret nu. Eftersom det inte var jag som förvandlades till monster så måste jag ju gå till jobbet. Om jag missar att stämpla in måste jag ta ut en semesterdag, för något avdrag på lönen har jag inte råd med..." Han ville säga något mer, men tystnade.

"Men du kom försent i alla fall?" undrade jag.

Alangs röst darrade. "När jag kom hit upptäckte jag att mina kollegor också hade förvandlats. Så fort jag klev in på kontoret såg jag att chefen hade blivit en stor geting. Jag försökte förklara varför jag kom försent, men han förstod inte alls utan gav bara ifrån sig en massa surrande ljud. Mina arbetskamrater har blivit kackerlackor. Jag vet inte vad jag ska ta mig till." Nu började han bli riktigt upprörd. "Jag fick faktiskt en otrevlig föraning redan när jag gick hemifrån. Vid dörren in till den där gamla skvallertanten på bottenvåningen såg jag skuggan av en jättestor tusenfoting..."

Jag vågade inte säga ett ord. Hur gärna jag än ville hjälpa honom kunde jag det inte. Ett par dagar tidigare hade jag själv upptäckt att jag vid något tillfälle hade förvandlats till en risloppa, och nu låg jag här i sängen och drömde att jag blivit människa igen.

tisdag 26 maj 2009

Lejonpatrullen

En bilderbok då och då skadar inte, även om man är vuxen. I Kina (på fastlandet) har man inte kommit så långt än när det gäller just bilderböcker, även om det finns många författare som skriver bra för litet äldre barn. På Taiwan däremot finns en rad duktiga bilderboksförfattare och illustratörer.

Ett riktigt fint exempel på taiwanesisk bilderbokskonst är den lilla boken Lejonpatrullen 剑狮出巡. Konstnären och författarinnan Liu Rugui 刘如桂 har skapat en söt historia om några svärdslejon - de traditionella bilder av lejon med svärd i munnen som sitter ovanför porten till gamla hus för att hålla onda varelser borta. Just den här dagen är det osedvanligt varmt i den lilla staden Ping'an och ett av lejonen slumrar till och tappar sitt svärd. När han vaknar igen är det borta! Tillsammans med några andra lejon ger han sig ut för att hitta det. Bilderna i Lejonpatrullen är underbara och Lin Rugui har verkligen lyckats med att fånga de klassiska tegelhusen i en liten småstad på den taiwanesiska landsbygden. I slutet av boken finns också några faktasidor där hon beskriver traditionen med svärdlejonen, skydsgudinnan Matsu och de spådomsverser som också finns med i bokens handling. Lejonpatrullen belönades mycket välförtjänt med ett fint pris från China Times 2008.

Du som vill kika litet på bilderna i boken kan titta på den här PowerPoint-presentationen som gjordes i samband med prisutdelningen - den fungerar bra även för den som inte förstår kinesiska. Och här nedanför kan du se en kort intervju med författarinnan där hon berättar vad som inspirerade henne och fick henne att skriva ner historien.



lördag 23 maj 2009

Som en yxa i hjärtat

Alldeles i början av romanen Drömmar om byn Ding 《丁庄梦》 citerar författaren Yan Lianke faraos dröm från Gamla testamentet, den om de feta och de magra korna. Själv kommer jag att tänka på ett annat Bibelcitat när jag läser boken: "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?"

Det är precis vad de har gjort, nämligen, människorna i byn Ding. De har dragits med av den stora blodgivarvågen då tusentals bönder tjänade storkovan (i alla fall med deras mått mätt) på att sälja sitt blod till inköpare, som i sin tur sålde det vidare till sjukhusen inne i städerna. Men okunnighet, girighet och slarv leder till att hiv-viruset sprids som en löpeld och nu dör hela byar - män, kvinnor och barn - i aids.

Berättaren i Drömmar om byn Ding är ett barn, en död pojke. Han har inte dött av aids utan blivit förgiftad av någon okänd person som hämnd för att hans far var den störste blodshandlaren i byn, den som tjänade mest av alla och vars familj inte har drabbats av febern. Men det är inte pojken som är huvudperson, det är istället hans farfar Ding Shuiyang, skolvaktmästaren som har fått ta över undervisningen eftersom alla de riktiga lärarna har gett sig av: 

De var unga och kom från andra orter och så fort de fick höra att febern hade kommit till Ding slutade de att undervisa.
De kom inte till skolan mer.
Inte för sina liv.
Så då var bara farfar kvar. Han skötte om fönster och dörrar, torkade av glaset, bänkarna och svarta tavlan, försökte uthärda denna feberns tid i Ding och på slätten.


Eftersom farfar har gått i skolan och kan skriva betraktas han med en viss respekt i byn. Fast till största delen beror nog ändå hans status på att hans son har partiet i ryggen och är byns mäktigaste man. Sonen, Ding Hui, har inga som helst samvetskval över det han gjort - tvärtom ser han till att sko sig riktigt ordentligt på de andra bybornas olycka. Farfar, däremot, håller på att bryta ihop av ångest i vetskapen om att hans son, hans eget barn, har ställt till med detta hemska och nu vägrar att visa någon som helst ånger eller sympati för de drabbade. I hans värld, när han växte upp, tog man ansvar för det man hade gjort och det värsta han kan tänka sig är att förlora sin heder - då kan man lika gärna dö. Men sonen tillhör en annan generation och han har ingen sådan hederskodex: 

Pappa hade också gått i skolan hos farfar, men nuförtiden verkade han inte visa honom den respekt som en elev ska visa sin lärare. Farfar kunde se det på hans ögon. När farfar såg hur pappa obekymrat mumsade i sig ställde han ner skålen på bordet med en lätt smäll. Sedan sade han: "Min son, jag säger inte att du måste ta livet av dig inför hela byn, men du måste i alla fall gå ner på knä och dunka pannan i marken."

Pappa stirrade på honom. "Varför det?"

"För att du är blodhandlarnas kung."

"Alla här på Nygatan är blodhandlare."

"Men de lärde sig av dig. Ingen av dem tjänade lika mycket pengar som du."

Pappa smällde skålen i bordet så att soppan stänkte ut och sedan slängde han ifrån sig pinnarna, som ramlade ner på marken.

"Pappa", sade han och såg på farfar. "Om du ber mig dunka pannan i marken en enda gång till så är du inte min far längre. Och då ska du inte räkna med att jag tar hand om dig när du blir gammal eller ordnar med begravning åt dig."

Farfar satt där alldeles som förstenad med pinnarna hårt i handen. Så sade han tyst: "Fastän det är din far som ber dig? Kan du inte dunka pannan i marken framför dem för min skull?"

"Gå härifrån, pappa!" sade pappa med hög röst. "Ett ord till och du är inte min far längre."

"Men Hui", sade farfar. "Det handlar ju bara om att buga sig en gång. En enda gång så är det över sedan."

Pappa sade: "Gå nu. Från och med idag så är du inte min far längre. Du är inte min far längre, men jag lovar att begrava dig när du dör."


Så när farfar får uppdraget att samla de sjuka i byskolan för att smittan inte ska spridas vidare har han inget annat val än att ställa upp. Till en början ser det ut som om allt ska gå bra. Ja, det är nästan som om här finns ett frö till ett nytt samhälle där de sjuka arbetar sida vid sida och hjälper varandra i denna svåra tid. Men snart dyker de gamla vanliga problemen upp. Folk stjäl från varandra på dödsbädden. Andra strävar efter makt och utmanövrerar lätt den gamle vaktmästaren. Skolan plundras på alla inventarier och blir inte mer än ett tomt skal.

Deprimerande, eller hur? Jag inser ju själv att en bok om aids-sjuka bönder inte låter som någon hit. Så varför ska man läsa Drömmar om byn Ding? Franz Kafka skrev en gång i ett brev att "en bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss". Jag kan inte annat än hålla med. En bok som inte berör är en bok man snabbt glömmer. När jag läser vill jag bli upprörd, ledsen, äcklad eller jublande glad. Inte bara slå ihop pärmarna när berättelsen är slut och tänka: "Jaha, det var det." Drömmar om byn Ding är en riktig yxa, och jag vågar nästan påstå att den som inte känner ett hugg i hjärtat när han läser den är inte bara infrusen i ett lager tjock is utan dessutom insvetsad i en järnjungfru.

Det värsta är att allt i romanen skulle kunna vara sant. Allt detta händer, just nu, i många byar på den kinesiska landsbygden och Yan Lianke gjorde ett antal studieresor till byar precis som Ding innan han skrev sin historia, något som han bland annat berättar om i den här intervjun för australiska The Age.

Yan Lianke har gjort sig känd som en ganska kontroversiell författare som gärna visar upp samhällets avigsidor i en grotesk skrattspegel. Så skrev han till exempel för några år sedan romanen Livsglädje 《受活 》 där politikerna i ett utblottat län kommer på idén att köpa Lenins balsamerade lik - de har hört att ryssarna tycker att det är för dyrt med underhållet - och uppföra ett mausoleum till hans ära. Alla vill ju förstås titta på Lenin, så självklart kommer turisterna att strömma till och med dem pengarna och så kommer allting att bli bättre och bättre och bättre... Det finns bara en hake med planen: de har inte råd att köpa liket. Så för att tjäna ihop till investeringen skickar tjänstemännen ut en trupp krymplingar på en turné där åskådarna får betala för att mäta sina krafter med bland annat världens snabbast enbente man. Fullkomligt absurt och fullkomligt strålande. Fast Yan Lianke fick förstås sparken från sitt jobb på propagandaavdelningen i Folkets befrielsearmé. Här i väst är han kanske mest känd för kortromanen Att tjäna folket 《为人民服务》 som totalförbjöds i Kina (ja, verkligen totalförbjöds, på riktigt, inte bara så där som man brukar säga i reklamen) på grund av hans sätt att sammankoppla sex och ordförande Mao.

I några av de intervjuer som Yan Lianke har gett kring Drömmar om byn Ding har han berättat att han ursprungligen tänkte skriva den på ett sätt som mer liknar hans andra romaner: som en groteskt uppblåst satir där blod pumpas ut på världsmarknaden i gigantiska pipelines. Den tanken övergav han eftersom han insåg att det nog inte skulle gå igenom censuren. Jag är ingen vän av censur, men jag måste medge att när jag läste det drog jag en suck av lättnad. Om romanen hade skrivits så hade den aldrig förmått beröra läsaren som den gör nu.

Drömmar om byn Ding är inte bara deprimerande. Här finns en underbar kärlekshistoria också, med två dödsdömda människor som finner varandra och inser att det är meningslöst att bry sig om konventionerna när man har så litet tid kvar. I slutet av boken, när farfar kommer tillbaka till byn efter en tids frånvaro, ligger byn öde. Nästan alla har dött eller flyttat därifrån. Men i naturen spirar ändå livet - kanske finns det en framtid i alla fall.

fredag 22 maj 2009

Prinsessan på ärten

För många, många år sedan köpte jag novellsamlingen Prinsessan på ärten 公主彻夜未眠 av författarinnan Cheng Ying-shu 成英姝. Jag tycker fortfarande att den är alldeles utmärkt och jag har samlat på mig en hel rad av hennes senare novellsamlingar och romaner (Prinsessan var hennes debut), men av någon anledning har jag aldrig läst dem. Prinsessan på ärten är en Short Cuts-liknade sak där de olika berättelserna ofta innehåller referenser till varandra - en person som dyker upp på nytt, något välbekant som skymtar förbi i marginalen. Det är ofta satiriska eller litet ironiska berättelser med en svart humor som är mycket tilltalande. En novell handlar till exempel om en gammal skådespelerska som en dag får ett hotelsebrev med posten. Hon kastar det genast, men inser sedan att brevet kan bli hennes biljett tillbaka till berömmelsen, ett sätt att få medierna att uppmärksamma henne. Men då måste hon först hitta det igen.
En annan historia är den om försäljaren som gifter sig med sin blinda flickvän för att han känner att han är skuld till olyckan som gjorde att hon förlorade synen. Flickvännen vill att han ska berätta om det har ser och upplever, och med tiden blir han en strålande berättare, något som i sin tur ger honom framgångar på jobbet och får chefens dotter att falla för honom. Han skiljer sig från den blinda. Men nu har berättandet blivit som en drog och varje kväll smyger han tillbaka till ex-fruns lägenhet för att få berätta om vad som hänt under dagen. Det uppskattas förstås inte av den nya frun.
Den första novellen i boken heter "Snart börjar mitt lyckliga liv" och handlar om en kvinna som har förlorat minnet och inte vill acceptera att hennes liv är så enkelt och vanligt som det är. Inte kan det väl stämma att hennes man är så fattig och hennes döttrar så fula? Nog måste hon väl vara värd något bättre? Så här börjar den:

Så fort hon slog upp ögonen och fick syn på taket kände hon att någonting var fel. Hon låg där och stirrade en lång stund innan hon förstod att det berodde på att taket såg ut att vara mycket högre när man låg ner och tittade på det än när man stod upp. Sedan insåg hon att det inte var hennes eget tak. Konstigt att hon inte kunde komma ihåg hur taket därhemma såg ut! När hon vred på huvudet fick hon syn på en man som satt med överkroppen lutad över sängen och sov med ansiktet vänt mot henne. Han snarkade. Hon lutade sig närmare. Mannen stank surt av tobak. Han var mörkhyad och såg ut som en apa med några vissna skäggstrån på hakan. Litet gul saliv rann ur munnen medan han sov. Nu drog han efter andan så att saliven sögs in i munnen, vaknade med ett ryck och upptäckte att hon stirrade på honom.

”Qiqi!” ropade han glatt. ”Är du vaken? Så underbart! Jag ska gå och ropa på doktorn.” Så försvann han ut genom dörren. Underligt. Vem var Qiqi?

Efter en stund kom mannen inklampande i hasorna på en läkare. ”Bra”, sade läkaren. ”Det är bra att hon har vaknat.”

”Bra! Bra!” upprepade mannen, som en papegoja. ”Qiqi, jag har varit så orolig.”

Nu stod hon inte ut längre. ”Vem är du egentligen?” frågade hon. Mannen stelnade till.

”Kommer du ihåg vad du heter?” frågade läkaren.

Vilket skämt! En så korkad fråga. ”Jag heter … ” Hon skulle just till att säga det när det försvann igen. ”Förlåt. Jag har visst glömt det.”

”Just det”, sade läkaren. ”Hon har tappat minnet efter smällen i huvudet.”

”När kommer det tillbaka?” frågade mannen.

”Det är omöjligt att säga. Vi får undersöka henne och se vad som händer.” Han gick därifrån.

Mannen satte sig ner och såg ut som om han inte visste om han borde vara ledsen eller glad. ”Vill du ha någonting att äta?” frågade han.

”Jag är inte hungrig. Håll dig på avstånd, du!”

”Jag ska skala ett äpple åt dig.” Han plockade fram ett äpple ur plastpåsen som låg på bordet, drog en kniv ur fickan och började skala. När hon såg smutsen under hans naglar höll hon nästan på att kräkas.

”Jag vill inte ha. Ät det själv!”

Han skalade halva äpplet och började sedan äta. Ljudet av fruktköttet som krasade mot tänderna gjorde henne litet hungrig. Mannen åt halva äpplet och tvekade sedan, som om han funderade på om han verkligen skulle skala andra halvan också. Sedan åt han resten med skalet kvar. Hon gäspade och lade sig ner igen.

”Vill du träffa flickorna?” frågade han.

”Vilka flickor?”

”Våra döttrar förstås! Xingxing och Wenwen”, svarade han som om det vore den naturligaste sak i världen.

Hon började skrika.

Gumman i sängen bredvid satte sig upp. ”Vilket liv ni för!”

Cheng Ying-shu har förstås en egen blogg också.

söndag 17 maj 2009

Benjaminbilder från Frälsaren

Och självklart har ju Benjamin en blogg också, på Sina... Han har förresten utvalts att göra omslag till Marvel Comics album New Mutants, så han verkar vara litet het där på andra sidan havet.


Frälsaren av Benjamin

Två bokpaket från Beijing kom idag och det ena innehöll två böcker av Benjamin, en ung konstnär och författare som har gett ut en rad manhua-album och novellsamlingar. Jag kommer inte ihåg var jag "hittade" honom, förmodligen när jag var ute och googlade runt någonstans, men jag fastnade direkt för de extremt färgstarka och vackra bilderna. Raka motsatsen till Marjane Satrapis Persepolis, kan man säga.

Frälsaren (救世主) är ett ganska tunt häfte om en ängel som ramlar ner på jorden med ett uppdrag som han inte kan komma ihåg. De första uppslagen är fullkomligt fantastiska. Ängeln faller till jorden, genom molnen, åtföljd av en svärm bin som skyddar honom mot demoner i form av fladdermöss. Han landar mitt i en gatukorsning och blir liggande där, skadad, och inte en enda människa kommer till hans hjälp. Istället skäller de på honom för att han har lagt sig att dö på en plats där han hindrar trafiken. Ängeln blir kvar i staden, äcklad av pengahungern, falskheten och bristen på medmänsklighet. Sedan urartar storyn totalt och glider över i en oerhört mysko zombie-historia, och när man precis har vant sig vid det så visar det sig att den delen bara var en dröm och så är man tillbaka på noll igen... Inte min melodi. Men bilderna fortsätter att vara otroliga - starka neonfärger som går rakt in i skallen på en, riktig storstadskonst. Tyvärr är det inte alltför ovanligt att konstnärer gör fantastiska bilder men inte har förmågan att arbeta fram en bärande historia. Taiwanesiske Jimi är ett annat exempel på det. Om Benjamin kunde samarbeta med någon som kunde hjälpa honom med själva historien skulle resultatet nog bli fantastiskt.

Å andra sidan har Benjamin också skrivit noveller. Den andra boken i det paketet var en sådan novellsamling - Vart ska vi gå? - och den ska jag ta itu med härnäst.

För den som vill veta mer om Benjamin och hans konst finns en hel del information på nätet. Till exempel kan man se flera sidor ur den amerikanska utgåvan av albumet Orange här, tydligen har den kommit ut i USA alldeles nyligen. Kolla in bildspelet i fullscreen!

Och en liten tysk film dubbad till franska med en intervju hittar man här.

Benjamins verk fanns med på den stora utställningen Manhua! China Comics Now 2008 och här kan man lyssna till en intervju med honom och några av de andra kinesiska artisterna.

söndag 10 maj 2009

Litet förhandsreklam...


Litet reklam får man väl göra? Zhang Ailings kortroman "Lust, försakelse" som låg till grund för filmen "Lust, caution" kommer på svenska i höst. Den ingår i en antologi, Noveller för världens barn, som ges ut av Radiohjälpen. Andra författare vars noveller ingår i antologin är Ernest Hemingway, Kafka, Victoria Benedictson, Richard Yates, m.fl. Pengarna går till fattiga barn, så köp den!

Ett smakprov kanske?

De måste ha satt någon på att bevaka caféet och kontakta de andra så fort bilen dök upp. Hon hade inte sett någon som stod och hängde i närheten när hon kom. Fredsteatern på andra sidan gatan var förstås det perfekta utkiksstället: där fanns gott om gömställen i skuggan mellan pelarraderna och det var normalt att folk stod och väntade utanför entrén. Men det lilla torget utanför teatern var alldeles för öppet och den låg litet för långt bort för att man skulle kunna se vem som satt i bilen.

En budbil stod parkerad framför porten till en körsnärsbutik bredvid caféet. Den måste ha gått sönder, för chauffören, en man i trettioårsåldern med snaggat hår, lutade sig in under motorhuven och försökte reparera den. Hon kunde inte se hans ansikte, men han verkade inte bekant. Det kunde knappast vara flyktbilen. Vissa saker berättade de inte för henne – och hon frågade inte heller – men som hon förstod det var det fortfarande samma personer som var involverade. Även om de hade hjälp av den där Wu var det inte säkert att de hade fått tag på någon vanlig bil. Om gengasbilen fortsatte att stå parkerad på samma plats kunde det vara den de tänkte använda. I så fall borde Huang Lei sitta vid ratten. Men eftersom hon bara hade sett den bakifrån hade hon ingen aning om vem som körde.


Wu hade förmodligen inget större förtroende för studenterna; han tyckte antagligen att de var för unga och var rädd att de skulle bryta ihop och ange varandra om något gick fel. Han arbetade nog inte ensam i Shanghai, men han var Kuang Yumins enda kontakt med motståndsrörelsen.


Han hade lovat att de skulle få bli medlemmar i organisationen. Det här var troligtvis ett test.


”Innan de skjuter går de så nära att revolvern nästan rör vid kroppen”, hade Kuang Yumin leende berättat. ”De skjuter inte på håll, som i filmerna.
"

Antagligen ville han försäkra henne om att de inte tänkte skjuta vilt omkring sig hur som helst. Hon ville hellre dö än träffas av ett skott och bli handikappad.


Nu, när sanningens ögonblick var nära, började hon känna sig litet otålig.


Hennes scenskräck försvann alltid som genom ett trollslag så fort ridån gick upp.


Det värsta var själva väntan. Män kunde i alla fall röka. Hon kände sig tom, som om kroppen inte var riktigt verklig. Hon öppnade handväskan, plockade upp en flaska parfym och satte några droppar bakom öronen med hjälp av glaskorken. Den var sval och len, det enda konkreta i tomheten. Hon satte några droppar på halsen också. Ett ögonblick senare kände hon den lätta doften av gardenia.


Om du köper boken får du veta hur det går...

lördag 9 maj 2009

Spöken och gravplundrare


Konstigt att det alltid är det man inte har tid med som verkar mest intressant. Nu är jag upptagen med annat, men jag längtar efter nästa "projekt" - en studie av kinesiska äventyrsromaner/thrillers. Spöket blåser ut lyktan, Gravplundrarnas kung, Tibetkoden, Det mystiska budskapet... Det är sommarens läsning för mig.
Fast Spöket blåser ut lyktan har jag redan tjuvläst litet i, eller tjuvlyssnat kanske man ska säga, eftersom det var en ljudboksversion jag lånade på biblioteket. Innehållsmässigt tyckte jag att det var en ganska tunn soppa. En före detta soldat som upplevt mystiska äventyr i Himalaya slår sig på gravplundring tillsammans med sin gamle vän Fetto (yes, den lustiga side-kicken) och sedan reser de land och rike runt och bryter sig in i gravar och överfalls av spöken och monster. Jag är inte en person som bara gillar s.k. seriös litteratur. Jag har travar av James Rollins-böcker på golvet och väntar som bäst otåligt på Douglas Prestons och Lincoln Childs Cemetary Dance. Men Spöket blåser ut lyktan var litet för tunn för mig. Litet för barnslig, på något sätt. En lång rad episoder staplade på varandra utan fördjupning. Till råga på allt finns det ju ett antal böcker i serien.
Däremot var inläsningen fantastisk. Jag har nog aldrig hört en ljudbok som varit så bra inläst, förutom möjligen Krister Henrikssons inläsning av Harry Potter-böckerna. Jag som normalt brukar somna så fort jag sätter på en ljudbok lyssnade uppmärksamt i timme efter timme (den är låååång också). Jag rekommenderar starkt alla som vill hålla liv i sin kinesiska att låna och lyssna! Tyvärr står inte inläsarens namn med någonstans i bokinformationen så jag har ingen aning om vem han var. Men han kunde sin sak: läste precis lagom fort, lagom tydligt, lagom inlevelsefullt och gav varje person i boken sin egen röst utan att för den skull låta tillgjord. Ett proffs!
Även om Spöket blåser ut lyktan inte är någon höjdare som litteratur så är den intressant på andra sätt. T.ex. sägs det att förläggarna/författaren var tvungna att tona ner de övernaturliga inslagen när boken skulle ges ut i tryckt form. Det kan man kanske förstå. Men huvudpersonen är ju gravplundrare! Han förstör nationella kulturskatter! Och han gör det inte ens för att han vill rädda sin gamla sjuka mor eller för att han är hotad av elaka japaner, utan bara för att han tycker att det är spännande och för att han vill ha pengar. Och det gick tydligen bra. Sannerligen en ny hjälte för en ny tid i Kina.
Nu ska jag bara se till att få tag på pappersversionen också, för när jag läste på webben verkade ljudboksversionen och den version som fanns utlagd där inte riktigt stämma överens.

tisdag 5 maj 2009

Magiskt trä av Liu Qingbang

Vinter. En månad kvar till det kinesiska nyåret. Och på en liten järnvägsstation håller Liu Chaoyang och Song Jinming på att välja ut sin nästa spik. "Spik" är en yrkesterm och syftar på ett lämpligt offer.

Idag kom jag plötsligt att tänka på kortromanen Magiskt trä av Liu Qingbang, den som blivit filmad under titeln "Blind shaft" (hittade ingen bild på bokomslaget så det fick bli filmpostern istället).

Jag läste den för några år sedan och tyckte mycket om den. Det är en ganska hemsk historia om två bönder som tvingats lämna sina familjer och nu åker runt och tar jobb i olika gruvor. Men det är ett tungt och dåligt betalt arbete och de har insett att det finns ett enklare sätt att tjäna stora pengar: man lurar med sig en annan, ensam bonde till någon gruva och söker jobb tillsammans. Sedan mördar man honom och kräver ersättning (som "släkting") av gruvägaren för att inte anmäla det hela till myndigheterna. Det här är något som de två huvudpersonerna redan har gjort ett antal gånger, så de är rätt luttrade. Men när de raggar upp en ung pojke, bara 17 år gammal, får en av dem kalla fötter. Pojken är ju bara ett barn, han har inte hunnit leva än.

Måltavlan som Song Jinming följer efter går över torget framför stationen, bort mot biljettkontoret. Han verkar inte ha bråttom och det ser inte ut som om han riktigt vet vad han håller på med. På andra sidan torget stannar han till och tittar upp mot himlen, som om han vill bedöma hur molnigt det är och om det kommer att snöa ordentligt. När han får syn på kvinnan som använder sitt barn för att tigga står han stilla en bit därifrån och betraktar dem en stund. Han närmar sig henne inte och han ger inga pengar till barnet. När måltavlan kommer in i biljettkontoret köper han inga biljetter utan studerar bara den stora tidtabellen på väggen ett tag, traskar fram och tillbaka framför biljettluckan några gånger och går sedan ut igen. I dörren hejdar en man honom och börjar prata. Song Jingming blir orolig. Han är rädd att någon annan i samma bransch ska ha gjort samma val som han och ta måltavlan ifrån honom. Han tar ett par steg närmare för att höra vad de säger och för att kunna sno tillbaka måltavlan om det behövs. Men han oroar sig i onödan. Innan han hunnit höra vad de pratar om skils de åt och går åt varsitt håll - den ene ut ur biljettkontoret och den andre in.

Magiskt trävisar hur fattigdom kan driva människor till omänskligt grymma handlingar. De här två bönderna är från början inte onda män. Men de har familjer att försörja, barn och hustrur hemma i byn, och deras situation är så svår att de inte tycker sig att råd att vara medmänskliga eller barmhärtiga. Det värsta är att sådana här saker faktiskt händer i Kina idag.

Litet sentimental blir Liu på slutet, men i övrigt är det en mycket bra roman. Och en mycket bra - och väldigt mörk! - film. Boken finns för övrigt i fransk översättning.

måndag 4 maj 2009

Lust, försakelse


Det bästa med Zhang Ailings novell är inte spänningen utan hur hon med små medel förmår att förmedla saker som man kan grubbla på länge, länge.

Som herr Yis liv, alla de där kollaboratörernas liv, de som lever instängda, rädda, i ständig fruktan för lönnmördare, så ängsligt noga med att ställa sig in hos varandra, alltid redo, aldrig avslappnade. Hur hopplöst det måste ha känts för dem också, hur meningslöst det måste ha varit. Och allt det kan hon visa på med några få antydningar om gardiner, kläder, mahjongpartier...

Och så tycker jag mycket om slutet. Hur Jiazhi bestämmer sig för att rädda herr Yi, inte för att hon älskar honom utan för att han älskar henne. Att döda en cynisk kvinnojägare är en sak, men att bedra och mörda en man som verkligen älskar henne - det klarar hon inte. Och herr Yi kan förstås inte förstå det.

söndag 3 maj 2009

Wang Changling: Utanför fortet i bergspasset

Wang Changling

Utanför fortet vid bergspasset

Drick, häst, när vi korsar höstfloden!
Kallt är vattnet, vinden som en kniv.
Solen går snart ner över den torra slätten;
någonstans i dunklet skymtar jag Lingtao.
Fordom stod ett slag vid dessa långa murar
som stolt omtalades av var och en.
Gult stoft täcker det som en gång var;
vita knotor ligger utströdda i gräset.

Gui a! Shifu av Guo Zheng


De dödas lag
Om du lever är du förstås dödlig.
Om du dör är du självklart död.
Om du är död är du naturligtvis avfall.

Fullkomligt äkta och genuint avfall utan minsta prutmån – det kan du inte ens själv förneka. Men kanske har det inte slagit dig, att för en annan människa kan du vara mycket värdefull.

Jag vill gärna inleda den här bokbloggen med något lättsamt! Gui a! Shifu (Spöken och mästare) är en komisk kung fu-ruoman av Guo Zheng (också känd under namnet Ying Tianyu), som först publicerades 1997 av Shibao wenhua (Times Culture Publishing). Den utspelar sig under slutet av Mingdynastin, när regeringstrupper och rebeller har kämpat mot varandra i åratal och soldaterna, som är trötta på att strida försöker slippa undan bäst de kan. Två av dem, Lilltanden Jiang och Kulan Li, har lurat sina överordnade en längre tid. Istället för att döda en fiendesoldat och leverera dagens lik håller de sig undan och gräver upp nya gravar för att hitta fejkade "bevis" för att de har varit aktiva på slagfältet.

De råkar illa ut när de utan att veta det skändar kropparna efter två mästare på krigskonst. För dessa två nyligen avlidna gastar är det nödvändigt att kropparna bevaras intakta tills de har återfötts igen. Nu tvingas de hålla de två gravplundrarna vid liv, så att de kan be för de avlidnas själar varje dag i ett bestämt antal år. Men hur håller man två värdelösa soldater vid liv i ett krig? De hämndgiriga andarna har inget annat val än att lära sina nya adepter litet riktig kung fu. Men situationen förvärras drastiskt när andra krigare, soldater och rövare börjar jaga de två anti-hjältarna samtidigt som kriget intensifieras.

Likens lag
Kanske har det inte heller slagit dig att döda människor och lik är två helt skilda saker. En död är värdelös, men ett lik är det inte. Särskilt inte under dessa kaotiska år i slutet av Mingdynastin, när regeringstrupper och rebeller dödar varandra till höger och vänster.

Se! Här finns en nygrävd grav. Jorden är lös och graven är ganska grovt och slarvigt grävd. Det är inte underligt. I en tid där människor tvingas äta sten för att överleva kan man knappast förvänta sig något annat.

Spöken och mästare är en roman full av action och humor. Den är lättläst, med korta meningar och stycken. Det är inte svårt att se att Guo Zheng också skriver för TV och film - man kan visualisera de flesta scenerna i boken och föreställa sig hur de skulle se ut på filmduken. Om Spöken och mästare inte har filmatiserats så borde det göras. Guo Zheng driver med de traditionella stridskonstmästarnas image, särskilt när han porträtterar de två åldrande kämpar som hela tiden försöker döda varandra men istället utmattade ramlar omkull i en hög på marken. De är helt enkelt för gamla för att orka slåss.

En odåga kommer aldrig ensam
Lilltanden Jiang har knappt försvunnit innan en annan man kommer springande från motsatt håll. Han är fet och klädd i de reguljära truppernas uniform, så förmodligen är han soldat i Mingdynastins armé, den armé som just nu omringar rebellerna. Den här mannen slösar inte tid på ord utan rusar raka vägen fram till graven. När han får se att den redan är utgrävd skriker han till: ”Försent! Fan och hans mormor!”

Han faller på knä och trevar med händerna över liket utan att kunna hitta huvudet, vilket gör honom så arg att han ger den döde en spark.

”Skitstövel! Kan du inte ens hålla reda på ditt huvud? Är du uppfödd på hundskit, eller?”

För den som föredrar att läsa på franska så finns en fransk översättning, Maîtres & Fantômes, utgiven av Bleu de Chine.