Bästa skönlitterära prosan i Kina 2018

Precis som förra året har jag försökt sammanställa en kort lista på vilka böcker som har rekommenderats oftast i olika Årets bästa-listor över skönlitteratur i Kina. Precis som förra året är det prosa det handlar om - poesin verkar inte få lika många listor, eller så letar jag på fel ställen. Hur som helst: här är de bästa böckerna från 2018. Jag har tyvärr knappt läst någon av dem (jag har inte ens läst alla från förra året än), men jag äger i alla fall hälften av dem och ser särskilt fram emot att få läsa Li Ers nya roman, hans första på tretton år.

I bokstavsordning (efternamn):

• Chi Zijian 迟子建, Houniao de yonggan / Flyttfågelns mod 《候鸟的勇敢》
• Jia Pingwa 贾平凹, Shan ben / Bergets ursprung 《山本》
• Li Er 李洱, Ying Wuxiong / Ying Wuxiong 《应物兄》
• Liu Liangcheng 刘亮程, Shaohua / Budbäraren 《捎话》
• Wang Anyi 王安忆, Kaogong ji / Hantverkarens anteckningar《考工记》
• Wang Zhanhei 王占黑, Kong xiang pao / Tomma tunnor 《空响炮》
• Xu Zechen 徐则臣, Bei shang / Norrut 《北上》
• Zhou Daxin 周大新, Tian hei de hen man / Himlen mörknar mycket långsamt 《天黑得很慢》
• Zhou Jianing 周嘉宁, Jiben mei / Grundläggande skönhet 《基本美》

 

Är du min bror?

Äsch, jag kör väl en bilderbok till när jag ändå håller på! Det här är lite favorit i repris, för Liu Hsu-Kungs 刘旭恭 fina Är du min bror? 《橘色的马》ingick i antologin Vår skattkammare, som kom ut förra året, men nu har den kommit som fristående bilderbok också.

Är du min bror? handlar om en brandgul häst som letar efter sin försvunna bror. Den enda ledtråd han har är ett halvt fotografi, där han bara kan se sig själv - brodern är bortriven. De har inte träffats på många år och hästen är osäker på hur brodern ser ut. Men de är ju bröder, så de borde likna varandra.

Hästen sätter in kontaktannonser där han frågar efter någon med vissa egenskaper: någon som är snabb, brandgul osv. Men alla som svarar är fel. Till sist träffar den brandgula hästen en annan häst som han blir mycket god vän med. Tänk så bra om det vore han som var brodern ... En enkel och effektiv berättelse om saknad, samhörighet och vänskap. Liu Hsu-Kung har gjort många bilderböcker, bland annat den gamla favoriten Jag vill så gärna äta durian!

Toya flyttar över öken och berg

Det blev visst lite barnbokstema den här månaden, för nu vill jag tipsa om en mycket fin bok som jag verkligen har fallit för. Jag har sett bilder och uppslag ur Ichinnorov Ganbaatars och Baasansuren Bolormaas böcker tidigare, för de har publicerat sig på japanska i många år, och jag är mycket glad över att en av deras böcker nu finns på svenska.

Toya flyttar är alltså en bilderbok som utspelar sig i Mongoliet - med andra ord något vi inte ser varje dag här i Sverige. I boken följer vi Toya och hennes familj när de bryter upp från sitt läger för att flytta till en annan plats "där det finns mycket mer vatten och gräs än här", som Toyas pappa säger. Resan är spännande: de träffar andra nomader, tvingas jaga bort vargar, samla ihop fåren i en farlig storm och färdas genom karga öknar och över vilda berg. Till sist är de framme och kan slå läger för en längre tid vid en vacker sjö.

Den stora behållningen i boken är illustrationerna, som är färgglada och naivistiska, oftast utbredda över ett helt uppslag, så att man verkligen känner hur vid stäppen är. Och de är fulla av fantastiska detaljer som ett barn (eller för den delen en vuxen) kan ägna lång tid åt att upptäcka: kaniner som dyker upp bakom en sten, några möss som försöker stjäla mat ur bagaget, små leopardungar som gömmer sig mellan ett par klippor i väntan på att föräldrarna ska komma med mat, och mycket mer. Familjens hund har sitt egen samspel med andra hundar. När familjen når toppen av berget kan man skymta ett annat nomadfolk i fjärran - de bor i kåta och har renar. Den moderna tiden tränger sig också på i form av skogsavverkning som skymtar nere i ett hörn. När mörkret sänker sig visas det genom att gräset skiftar färg från grönt till mörklila, och när natten till sist har fallit smälter jorden och rymden ihop till ett stort mörkblått hav. En upptäcktsfärd inte bara för Toya, utan också för läsaren.

Toya flyttar är översatt av Vibeke Emond och utgiven på bokförlaget Hjulet.

Årets böcker 2018

Vilken kinesisk litteratur gavs ut i svensk översättning 2018? Inte riktigt lika många böcker som förra året, men det är kanske inte så konstigt - det finns en gräns för hur mycket de få förlag som ägnar sig åt kinesiskt hinner med och det är ju dessutom i stort sett en förlustaffär att ge ut den här sortens litteratur idag. Men än finns det några tappra förlag som stretar på!

Som vanligt är det mest skönlitteratur för vuxna, men här finns också några bilderböcker och två faktaböcker, även om en av dem är ännu en nyutgåva av Sunzis Stridskonsten (undrar just hur många svenska utgåvor det finns av den boken).

Böcker för vuxna 2018

• Bi Feiyu, Tre systrar, Wanzhi. Översättning: Rebecka Eriksson
• Chi Zijian, På floden Arguns södra strand, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Ge Fei, Osynlighetsmanteln, ChinLit. Översättning: Heshan
• Hao Jingfang, Peking: den hopfällbara staden, ChinLit. Översättning: Mikael Wiberg.
• Lu Wei, Andrum, Pagina. Översättning: Isabella Yngvesson
• Sunzi, Krigskonsten, Tukan. Översättning: Håkan Edvardsson
• Wang Xiaobo, Wang Xiaobo x 3, ChinLit. Översättning: Heshan, Eva Ekeroth
• Yang Lian, Koncentriska cirklar, Wanzhi. Översättning: Susanna Hua, Anna Gustafsson Chen

Böcker för barn 2018

• Han Xu, Blinda rödluvan och vargen, ChinLit. Översättning: Lilly Xie.
• Liu Hsu-Kung, Är du min bror?, Natur & Kultur. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Zhang Ning, Familjen Sköldpadda tar sig till havet, ChinLit. Översättning: Eva Ekeroth

Bilderbok om klassisk kinesisk arkitektur

I Atriumhusen när vi var små《四合院里的小时候》berättar arkitekten Xie Xiaozhen 谢小振, som också har illustrerat boken, om det klassiska kinesiska atriumhuset, en bostad som inte bara finns i Peking utan i hela Kina. För barn och föräldrar som är intresserade av arkitektur är boken en guldgruva - inte nog med att illustrationerna är fantastiska, Xie går in på detaljer i konstruktionen av portar och tak, berättar om takpannor, dörrstoppar, portklappar och "skuggmurar" - de väggar som skärmar av innergården och gör det möjligt att hålla öppet mot gatan utan insyn och som på engelska brukar kallas "spirit screens". Xie berättar också om annat som kan finnas på gården eller gårdarna i ett atriumhus: guldfiskdammar, träd, takspaljéer och så vidare.

De vackra illustrationerna i kombination med de detaljerade beskrivningarna och översiktsbilderna gör detta till en bok man kan bläddra i många gånger. Jag kan tänka mig att den skulle fungera mycket bra som komplement till läroböcker i kinesiska och misstänker att även en och annan västerländsk översättare kan få nytta av den ibland.

 

Deprimerande utveckling på kulturområdet

Jag har varit i Kina, och som vanligt för det med sig blandade känslor. Å ena sidan glädje över att träffa gamla vänner och bekanta och att få information och kunskap om sånt som händer i landet, å andra sidan sorg över att utvecklingen verkar gå åt helt fel håll. Det är onekligen svårt att riktigt njuta av den goda maten och den varma vänskapen när man samtidigt får veta att:

- Den kvinnliga författaren Tianyi 天一 (pseudonym) just har dömts till tio års fängelse för sina utförliga skildringar av sex mellan män i romanen Ockupation 《攻占》. Att straffet blev så hårt beror delvis på föråldrad lagstiftning från tiden före internet, då en upplaga på 5000 exemplar ansågs vara stor. Kinesiska läsare har uttryckt sin bestörtning över domen, som är hårdare än många våldtäktsdomar.

- En författare som nyligen var på besök i Europa greps och fördes bort av polis när hon kom hem till Shanghai för några veckor sedan. "Brottet" har förmodligen inget med hennes skönlitterära skrivande att göra utan är troligtvis kopplat till hennes engagemang i den kinesiska MeToo-rörelsen. Om hon har släppts nu vet jag inte.

- En annan författare som jag känner befinner sig "under övervakning" på grund av det han själv kallar "yttrandebrott". Han får fortfarande undervisa, men har fått en sämre tjänst än tidigare och är inte fri att resa eller publicera sig. Han är en etablerad författare med många publicerade verk och priser bakom sig, men mycket av det han skriver anses vara för våldsamt eller obscent för att ges ut på fastlandet, så på senare år han har framförallt publicerat sig på Taiwan.

- Och så igår kom nyheten att myndigheterna förbjuder en hel genre - de så kallade "tjänstemannaromanerna" eller "byråkratiromanerna". Dessa romaner fokuserar på berättelser om korrumperade partitjänstemän som konkurrerar och intrigerar för att göra karriär, vilket förstås inte ses med blida ögon av Partiet. Än så länge gäller förbudet bara litteratur som publiceras på nätet, men det är väl inte omöjligt att pappersböcker är nästa måltavla.

Det här är förstås bara några exempel på vad som händer i den kinesiska kultur- och litteraturvärlden just nu. I april berättade en person för mig att det har varslats om förbud mot skildringar av utomäktenskapliga förhållanden i tv-serier. "Men hur skriver man ens en såpa om man inte får ha med lite vänsterprassel?" sa den upprörda författaren. Och hur skriver man en roman om ett människoliv när man inte får nämna Det stora språnget, hungersnöden eller kulturrevolutionen? Det blir en obegriplig lucka på tjugo år i berättelsen. Något som jag för övrigt såg på ett lokalt museum i Sichuan härom veckan, där man i utställningen som skildrade den lokala historien gjorde ett stort språng från 1950 till 2008. Däremellan hände tydligen - inget.

I detta läge behöver kinesiska kulturutövare vårt stöd. Och det ger vi dem inte genom att bojkotta dem och bryta våra förbindelser med dem, utan genom att hålla kontakten och informera oss och visa att vi står på deras sida, genom att sprida deras verk och försöka hjälpa dem att fortsätta med sitt skapande, trots situationen. Och det gäller även för dem som inte alls vill skriva direkt om politik utan kanske bara en tv-serie med utomäktenskapliga inslag, en roman om kärlek mellan människor av samma kön eller en barnbok som råkar utspela sig på en skola som drivs av missionärer.

Den gyllene hårnålen 2

Nu har jag läst andra delen i Cece Qinghans serie Den gyllene hårnålen 《簪中錄》. Efter att Zixia har hjälpt prinsen av Kui att lösa de två svåra fallen i del 1 av serien har han lovat att följa med henne tillbaka till Shu, så att hon ska kunna ta reda på vem som egentligen mördade hennes familj och på så sätt rentvå sig själv. Men annat kommer emellan. En serie dödsfall skakar staden. Det börjar med att Wei Shimin, en av eunuckerna vid prinsessan Tongchangs hov, slås av blixten och dör vid en ceremoni i ett tempel. En olyckshändelse eller kanske ett himmelskt straff för hans ondska, tänker de flesta. Men så dör en annan man som har koppling till Wei Shimin, en smutsig fattiglapp som våldtog en stackars flicka som Wei Shimin lät misshandla och dumpa avsvimmad på gatan. Och så följer ett tredje dödsfall, och ett fjärde. Hur hänger morden ihop? Kan det verkligen stämma att den tidigare kejsaren förutspådde dem och målade en tavla där alla fyra morden skildras? Li Shubai och Zixia måste förstås försöka ta reda på hur det ligger till.

Det är ett komplicerat fall med många trådar, där hovintriger, kärlek och olycklig barndom spelar en viktig roll. Men precis som i den första boken om Zixia är det inte deckargåtan eller dess lösning som är poängen med romanen, utan förhållandet mellan personerna. Zixias situation blir allt svårare, för nu har ytterligare två personer känt igen henne som den hon verkligen är istället för som den unge eunuck hon låtsas vara. Den ene är Yu Xuan, en fattig ung man som Zixias föräldrar tog hand om när han bara var ett barn och som har blivit en av de mest framstående lärda i riket. Yu Xuan är otroligt vacker och han är också den man som Zixia hoppades att få gifta sig med - de växte ju upp tillsammans och verkade vara ämnade för varandra. Yu Xuan är övertygad om Zixias skuld eftersom han säger sig ha sett henne hantera giftet kvällen före mordet. Zixia har inget minne av det. Men Yu Xuan väljer trots allt att inte ange henne för polisen utan håller sig på sin kant. Det sticker i hjärtat på Zixia varje gång hon möter honom - och Li Shubai är inte så lite svartsjuk.

Den andre man som har känt igen Zixia är Wang Yun, mannen som hon lovades bort till av sina föräldrar. Han är mycket arg på henne eftersom ryktet säger att hon mördade hela sin familj för att slippa honom. Inte så roligt att höra, förstås. Men efter att ha träffat henne är han fascinerad nog att vilja ge henne en chans att rentvå sig, och därför väljer han att inte heller avslöja henne. Men han menar också att hon faktiskt är hans och att han aldrig kommer att släppa henne. 

Hur ska det gå? Ja, det lär väl visa sig i del 4, antar jag ...

Jag uppskattade den här delen lika mycket som den förra eller kanske egentligen mer, eftersom jag nu läste på kinesiska och slapp det lite för lättsamma språket i översättningen. Blandningen av humor, spänning och romantik är precis som den ska vara i en roman av det här slaget, däremot är lösningen på mordgåtan precis som i del 1 något krystad - den fick mig att minnas den klassiska mangaserien Mästerdetektiven Conan som jag och mina barn brukade läsa en gång i tiden, och där morden gärna skedde i låsta rum och där den döende istället för att skriva ner namnet på mördaren istället plitade ner en ledtråd som ledde till att man måste söka igenom hela huset på jakt efter fler ledtrådar i form av extremt svåra rebusar, samtidigt som fler personer mördades, en i taget. Lite så är det här också. Författaren kunde ha sparat lite på krutet när det gällde att komma på extremt tillkrånglade mordmetoder. Men som sagt, det är inte lösningen utan vägen dit som är behållningen med romanen. 

Intressant är också hur författaren använder sig av riktiga personer vid kejsar Yizongs hov: prinsessan Tongchang (inte hennes egennamn, utan en titel) och hennes mor, kejsargemålen Guo, har verkligen existerat och när prinsessan dog 870 lät kejsaren avrätta tjugo läkare, för att de inte hade kunnat rädda livet på henne. Cece Qinghan väver in dessa händelser i berättelsen på ett bra sätt, även om hon förstås ändrar på vissa saker så att de ska passa hennes syften.

Om älgar och evenker

I veckan fick jag de första exemplaren av den svenska versionen av Chi Zijians 迟子建 På floden Arguns södra strand《额尔古纳河右岸》. Det är en mycket fin roman om en evenkisk kvinnas liv under 1900-talet. Evenkerna är ett folkslag som kulturellt är mycket lika samerna, och som har bidragit till vår vokabulär med ordet "shaman". Jag läste romanen första gången för nästan tio år sedan och tyckte då först att den var lite seg, men fastnade så småningom ordentligt för den. Det är en stillsam berättelse som rör sig kronologiskt framåt i takt med att huvudpersonen blir äldre, men den är inte händelselös: livet i skogarna är fullt av faror och dessutom lurar ännu värre saker i omvärlden - som till exempel de japanska invasionsstyrkorna och kinesiska kommunister som inte har någon respekt för naturen.

En annan bok som utspelas i samma miljöer men är skriven för en helt annan läsekrets är Heihes 黑鹤 Den evenkiska älgen 《鄂温克的驼鹿》, med illustrationer av Jiu Er 九儿. I den här bilderboken tar en äldre evenkisk man hand om en älgkalv vars mor han har skjutit (älgarna ska inte kalva vid den tiden på året, så han blir chockad över att kon har en unge). Älgen växer upp tillsammans med renarna, men blir snabbt så mycket större än de. När den gamle så småningom måste flytta ner till bebyggda trakter följer älgen med. Den blir en riktig attraktion och några kineser försöker till och med stjäla den, utan att lyckas. Till sist inser den gamle att han snart ska dö och för att sätta älgen fri jagar han ut den i skogen, där den senare framgångsrikt försvarar sig mot elaka tjuvjägare.

Det är en väldigt fin bok i en mild brun-grön färgskala, full av spännande, lustiga och fina episoder ur älgens och den gamle mannens liv. Jag önskar att något barnboksförlag skulle våga sig på att ge ut den på svenska.

Paradiset

Just nu kretsar min kinesiska läsning, i den mån den har ett tema, mest runt ämnet "reproduktiva rättigheter". Västerländsk skönlitteratur på det temat tycks oftast handla om rätten att inte behöva föda barn - rätten till preventivmedel eller till abort. I Kina har den av förståeliga skäl ofta handlat om det motsatta: rätten att få föda. Så handlar Mo Yans roman Yngel till exempel om en barnmorska som tvingas utföra den ena grymma aborten efter den andra, vilket leder till stor ångest och djupa skuldkänslor. Men i romanen förekommer också en klinik för surrogatmödrar, där unga kvinnor föder barn åt den som kan betala.

Just en sådan klinik skildras också i Sheng Keyis 盛可以 kortroman 《福地》Paradiset. Här handlar det inte om kvinnor som har spärrats in eller kidnappats för att föda, nej, de kvinnor som väntar på förlossning här har alla - med undantag av romanens berättare Wenshui - frivilligt anmält sig som surrogatmödrar. Det betyder inte att de är nöjda: de flesta har trots allt valt att hyra ut sin kropp för att de har ett akut behov av pengar och inte kan komma på ett bättre alternativ. En är frånskild och förföljd av en hotfull make och måste få ihop pengar för att kunna fly landet, en annan vill mest leva ett gott liv. Berättaren är en ung kvinna som har någon form av psykiskt problem eller kanske en lättare utvecklingsstörning. Hennes mor har dött och ingen kan ta hand om henne, och så hamnar hon på kliniken, där chefen ser henne som den perfekta medarbetaren: hon är lugn och foglig och bör kunna "producera" hur många barn som helst utan att klaga.

Wenshuis berättelse glider hela tiden mellan händelserna på kliniken och hennes egna minnen, ibland i samma mening. Det tar en stund att vänja sig vid det och förstå vad som händer när miljöer och personer plötsligt skiftar. Men det är effektivt och ger en mycket speciell stämning åt berättelsen, där klinikens stela instängdhet kontrasteras mot hennes minnen av djur och natur. Kvinnorna på kliniken ska egentligen bara vara nummer, men de hittar själva på fruktnamn åt varandra för att känna sig lite mer mänskliga. Här pågår olika intriger: vissa kvinnor avskyr varandra, vissa är svartsjuka, den kvinnliga assistenten är chefens älskarinna och han har fullt sjå med att hålla både henne och sin fru nöjda med olika påhittade historier. En av vakterna har ett förhållande med en av "producenterna" och blir degraderad till dörrvakt.

En av de saker jag tycker mest om i denna korta och intressanta historia är att kvinnorna inte är passiva offer. De är inte hjälplösa slavar i en dystopi, på samma sätt som kvinnorna i Tjänarinnans berättelse/The handmaid's tale, och de vet sitt värde - när de inte får som de vill och tycker att reglerna på kliniken (och det finns många regler) är för strikta matstrejkar de eller hotar med att ge sig av. De vet att verksamheten är olaglig och de har makten att avslöja vad som pågår här. Chefen framstår som en rätt löjlig figur i sin iver att göra kliniken till en hårt reglerad institution, med uppiggande "personalmöten" och käcka tal. Kvinnorna här är kanske är tvungna att föda barn för pengarnas skull, men de gör sitt bästa för att bevara sin värdighet och för att visa att de inte går att behandla hur som helst. Deras trots är uppfriskande.

Och för den som inte läser kinesiska kan det kanske vara av intresse att veta att Paradiset nyligen utkom på franska under titeln Un Paradis och i översättning av Brigitte Duzan.

Några ord om Jin Yong

Jin Yong är död. Och även om han var 94 år och det kanske inte borde komma helt oväntat känns det ändå underligt, för han är en sån där författare som alltid tycks har funnits och som på något sätt verkar evig och bortom all tid. Hur ska man beskriva honom och hans betydelse? Det är ett ämne som man kan skriva hela avhandlingar om. Jag ska inte försöka mig på det, jag överlämnar den uppgiften till andra som är mer inlästa på honom, men kanske kan en bra första introduktion vara den här artikeln ur The New Yorker, från april i år. Eventuellt kan man något förenklat säga att han betydde lika mycket för wuxia-genren som J.R.R. Tolkien för den västerländska fantasyn, med böcker som ständigt kom ut i nytryck, filmatiserades och inspirerade konst och spel. Han var också grundare av den mycket betydelsefulla tidskriften Ming Pao 《 明报》. Han fick till och med en asteroid uppkallad efter sig.

Det finns inte särskilt många officiella översättningar av Jin Yongs 金庸 (eller Zha Liangyong, som han egentligen hette) verk till engelska -- däremot vimlar det av inofficella piratöversättninar på nätet. Tidigare i år kom Anna Holmwoods översättning av A Hero Born, första delen i 《射鵰英雄傳》som på engelska brukar kallas Legend of the Condor Heroes (trots att det inte precis vimlar av kondorer i Kina). Sedan tidigare finns också min favorit 《鹿鼎記》The Deer and the Cauldron i översättning av John Minford och utgiven på Oxford University Press, som även publicerade en engelsk översättning av 《書劍恩仇錄》The Book and the Sword.

Vila i frid, Jin Yong! Miljoner kineser tänker på dig!

Koncentriska cirklar

Så har det nu för första gången publicerats en hel diktsamling av poeten Yang Lian 杨炼 på svenska. Det är hans verk Koncentriska cirklar 《同心圆》som har översatts av Susanna Hua och mig, och kommit ut på bokförlaget Wanzhi.

Yang Lian blev känd som en av de s.k. "dunkla poeterna" i kretsen kring den inflytelserika underjordiska tidskriften Idag 《今天》 under slutet av 1970-talet. Han har också ibland förknippats med den "rotsökande" strömningen inom kinesisk litteratur under sent 1980-tal. Sedan 1989 lever han i exil och bor för närvarande i Berlin. Dikterna i Koncentriska cirklar är täta, mycket suggestiva och öppna för många möjliga tolkningar. De kräver stor koncentrarion av läsaren. För mig, som främst översätter prosa, var det en utmaning att släppa taget om strävan efter en logiskt sammanhållen text, för även Yang Lians dikter berättar något är det en berättelse som måste tas in med kroppen och känslorna, snarare än med hjärnan - i alla fall i mitt fall. Men det var också ett stimulerande och spännande arbete. Jag är glad att vi var två om det och kunde bolla idéer med varandra. Det ska också sägas att Susanna var den som drog det tyngsta lasset och gjorde den första grovöversättningen av hela texten.

var rädd     för den druvbörd som jäser mellan dal och dal
var rädd     för det som finns mellan guld och guld
                                                                        människans ruiner

Intressant nog kommer det ytterligare en diktsamling av Yang Lian i början av nästa år. Det är Erling Hoh som har översatt hans Ett lyckligt spökes anteckningar, som ges ut på Rámus. Yang Lian kommer också att besöka Malmö, Stockholm och Umeå i mars 2019.

vi som har förökats av rädslan     murar bergstoppar
                                                                          blir hörda av det som aldrig
hörs    den mellan spöke och spöke allra färskaste
den mellan berättelser mest bländande snön under de fyra årstiderna
framhäver en kropps absoluta lingvistiska nollpunkt
                                                                              verifierad av blekvita brister
mellan blå och skrynkliga livmödrar     ett avstånd som inte kan fyllas

Att tjäna folket - nu som grafisk roman

Ni som gillar Yan Liankes romaner och känner för att se hur de kan ta sig ut i ett nytt medium kan med fördel införskaffa ett exemplar av Alex W. Inkers serieroman Servir le peuple, som förstås bygger på Yans 《为人民服务》Att tjäna folket. Det är en mastig sak, 201 sidor på franska som så vitt jag kan se följer romanen ganska tätt i spåren. Den unge Wu är menig soldat, men får på grund av sin skicklighet i köket en bra placering som kock hos en general. När den åldrige generalen reser bort börjar hans unga fru kasta längtande blickar på Wu, som efter viss tvekan går med på det hon begär -- det är trots allt hans uppgift att tjäna folket ...

Romanen är väl inte direkt en av Yans allra bästa, men det är ändå intressant att läsa den i serieversion. Tilläggas kan väl att det är en berättelse som förbjöds när den först gavs ut i Kina och det tidskriftsnummer där utdrag ur texten först trycktes drogs in och förstördes. Idag känns det tveksamt om någon tidskrift överhuvudtaget skulle våga sig på att ens försöka. Hur som helst: här kan ni läsa en intervju med tecknaren Alex W. Inker (på franska, förstås) om varför han valde just den här texten och hur han gick till väga med arbetet.

Alais stillhet

Den senaste tiden har jag läst om Alais 阿来 novellsamling Aba Alai《阿坝阿来》. Det är en samling berättelser som utspelar sig i den del av stor-Tibet som numera räknas till Sichuan och de flesta av dem har övernaturliga inslag eller bara en allmänt spöklik stämning. Men det som slog mig starkast nu när jag läste om den var tystnaden.

Det som är typiskt för tystnad är att den förstärker våra intryck av det som händer omkring oss. Tystnaden tvingar oss att fokusera, att koncentrera oss. Vartenda ljud som bryter den blir extra viktigt just på grund av att det omvärvs av tystnad. Och på samma sätt är det förstås ljuden som gör tystnaden till vad den är. Fullständig tystnad är död, men en tystnad som bryts av ett enda ljud framstår som betydligt starkare och mer betydelsefull. Ljuden ger tyngd åt tystnaden som omger den. Detta är en av de mest framträdande egenskaperna hos novellerna i Aba Alai.

Man kan till exempel titta på inledningen till ”Den röda räven”《红狐》. Jinsheng sitter under päronträdet och drömmer i sin egen trädgård. Man känner omedelbart lugnet sänka sig över berättelsen. Bortom popplarna sträcker floden ut sig, bred och grönblå. Och på stranden ligger stenarna, varma och fuktiga, som grå moln fulla av regn som inte har börjat falla än. Räven är också där. Hon sitter vid källan, ”en varelse som inte är rädd för att tiden ska spolas bort”, som inte ”nedslås av ensamheten”. Räven betraktar den förlamade, drömmande Jinsheng och i stilheten kan vi – läsarna – känna doften av knoppande päronblom och höra trädens kapillärer öppna sig och kippa efter luft.

Vad gör den här tystnaden med oss? Den skärper våra sinnen. Precis som Jinsheng är också vi allena, ensamma med texten. Vi väntar på att något ska hända. Och precis som Jinsheng är vi oförmögna att slita oss, vi måste stanna och se vad som ska ske när stillheten bryts. Tystnaden och stillheten tvingar oss att koncentrera oss på texten och läsa noggrannare än vi skulle ha läst en högljuddare, mer kaotisk text.

Det här sättet att inleda en text dyker upp i andra noveller av Alai. ”Fiskarna”《鱼》(och här tänker jag på en annan novell än den med samma titel som finns med i Aba Alai) börjar så här:

När jag först lärde känna fiskarnas natur tänkte jag att de var varelser som gladde sig åt tystnad och att de var lika tröga som spädbarnen, som – alldeles för små för att kunna tala – förtrollade stirrade på dem långa stunder i taget. På stranden, i skuggan av träden, låg dessa barn och sög på tummen medan de stirrade upp på de färgglada molnen på den höga, mörkblå himlen. Precis som fiskarna var deras klara blick oändligt fridfull och fjärran. Denna stillhet spred sig från de gröna, skogbevuxna träden runt dalen och från skorstensröken som långsamt svävade ut över byn. 

Än en gång drar Alai in oss i berättelsen genom att skapa en stillhet som kräver handling. Den här gången tar det lite längre tid att bygga upp stämningen, eftersom novellen är längre. Det vilar något drömlikt över det hela: träden, grödorna och djuren avger ”en doft som gör människor slöa” och männen ”låg i skuggan bakom de fallfärdiga skjulen och lyssnade på de kvardröjande, utdragna tonerna från kvinnornas sång som vinden förde med sig från mitten av de vida fälten”. Den drömlika stämningen förstärks av att fiskarna simmar genom gräset och lägger sina ägg bland växterna.

Att stiga in i en dröm är att gå in i en annan värld, en plats där ovanliga och underliga ting kan ske. Det är en plats bortom tid och rum där man måste överge sina gamla sanningar och övertygelser. Drömmar är mellanplatser, avskilda från den vanliga världen. Den sortens platser figurerar i många av novellerna i Aba Alai, inte bara som drömmar utan också som fysiska platser. Man går in i dem, passerar igenom dem, och när man kommer ut på andra sidan lämnar man allt som skedde där bakom sig – och trots det kan det ha förändrat ens liv. Huvudpersonen i ”Vilden” 《野人》har blivit strandsatt i en liten stad på grund av ett motorvägsras. Han bor några nätter på ett litet, dammigt hotell där han blir vän med ägarens son, en 10-årig pojke som plågas av mardrömmar om olyckan som dödade nästan hela hans familj. Hotellet påminner en aning om ett spöklikt gammalt slott i någon gotisk roman: det ligger långt inne i en dunkel, dyster gränd och är fullt av damm och mörka hemligheter. I det enkla hotellrummet berättar pojken Tenke om jordskredet som dödade hans mor och syster, och om de mystiska ”vildarna” som enligt legenden brukade leva utanför byn. På samma sätt som staden har skurits av från världen är hotellrummet avskuret från staden – en mörk och hemlighetsfull plats. Än en gång använder Alai tystnaden och stillheten för att skapa spänning:

När jag vaknade var det mitt i natten, tv-programmet hade tagit slut för länge sedan och vita snöflingor fladdrade över skärmen. Jag vet att jag måste ha drömt, för en lång stund låg jag där och stirrade på de glittrande prickarna på skärmen med min uttorkade mun öppen, i hopp om att några av flingorna skulle landa där. Vid det laget hade det slutat blåsa. I stillheten kunde jag höra floden Dadu brusande flyta förbi utanför stadsmuren.
Plötsligt bröts tystnaden av ett genomträngande skri. 

Än en gång bryts djup stillhet av ett ljud som förstärker den. Men det är inte alla tystnader som är likadana. I ”Robiniablommor” inleds berättelsen så här:

Plötsligt – en mättad doft av robinia.
Det är en helt vanlig natt i maj och Sherab vet inte var han är. Han vaknar ur sin dröm med en känsla av att det är alldeles för tyst och med ens känner han den mättade doften av blommor. Robiniablommor. 

Ännu en man som plötsligt vaknar mitt i natten, i ett ensligt rum mitt i en stad. Men även om de två scenerna påminner om varandra finns där några viktiga skillnader. Sherab är en gammal man som arbetar som vakt på en parkeringsplats. Hans son har byggt en vaktkur åt honom, ett glashus där han tillbringar sina dagar och nätter. För det mesta är han ensam. Sherab ligger i kuren, vars tak påminner om ”en djup och tyst bägare som har vänts uppochner, en bägare fylld med smaken av gångna tider”. Väckt av ett dånande ljud och doften från blommorna vill han ta sig till robiniaträden men kan inte lämna parkeringsplatsen.

Besviken vill han bara lyssna på den enorma tystnaden. Så långt han kan se, överallt dit det bleka ljuset från lampan når, är det tyst. Men i skogen, på åkrarna, i byarna där det inte finns något ljus, finns ljud, livets ljud. Vilda djur som rör sig, fåglar som talar i sömnen, spirande växter, vinande vind, unga män och kvinnor som möts i hemlighet för att älska … 

På samma sätt som Jinsheng och resenären i ”Vilden” tycks Sherab vara avskuren från världen. Men i hans fall är det något som är annorlunda med stillheten. Vanligtvis associerar vi tystnad med mörker, med natt och sömn (som i ”Vilden”) eller kanske med en fridfull, solig morgon (som den Jinsheng upplever i ”Den röda räven”). Men stillheten som omger Sherab är i någon mån abnorm. Han har placerats i glasbägaren och ljuset och tystnaden skär av honom från omgivningen som om han var ett specimen under observation på en vetenskapsmans arbetsbänk. Denna kombination av tystnad och genomträngande ljus är oroande, obekväm snarare än behaglig, och Sherab längtar efter sin ungdoms grottor, efter de mörka platser där föremål och varelser har liv och ljud. Tystnad och mörker kan vara skrämmande, men tystnad och ljus kan vara värre.

Det finns många inslag i ”Robiniablommor” som går igen i ”Den röda räven” och andra noveller i Aba Alai: en äldre man, drömmar, ett gevär, minnen av forna tider, av ungdom och jakt. De flesta berättelserna har en nästan gotisk känsla där gamla hemligheter och döda människor dröjer sig kvar och vägrar släppa taget. Men för mig är det stillheten som har gjort det djupaste och mest varaktiga intrycket: Alais sätt att bygga upp sina noveller så att stillheten stannar kvar, så att läsaren bär med sig något av denna stillhet ända till historiens slut, trots att saker och ting så småningom faktiskt börjar hända.

Buktalarens dotter

Häromdagen var det någon som twittrade ut några lite obehagliga bilder från buktalarmuseet Vent Haven där man kunde se mängder av gamla buktalardockor sitta och stirra tomt framför sig. Det fick mig att tänka på en annan bok i bokhyllan: Buktalarens dotter 《腹语师的女儿》av Lin Man-Chiu 林满秋. Lin kommer från Taiwan, men mitt exemplar av boken är publicerat på fastlandet.

Buktalarens dotter är en kapitelbok för barn i mellanåldern och en riktigt ruggig historia. Huvudpersonen, lilla Liur, är ett mycket ensamt barn. Hennes mor där när hon är liten och hennes far blir så deprimerad att han helt går upp i sin egen sorg. Fadern är läkare, men eftersom han inte klarar av att rädda sin fru eller ens inse att hon är sjuk innan det är för sent, bestämmer han sig för att ge upp sitt yrke. Under en studieresa till USA (dit hans föräldrar skickar honom för att det tror att det ska få honom att rycka upp sig) ger han sig ut på luffen, ner genom Sydamerika. Det enda Liur hör av honom på flera år är enstaka vykort.

Så småningom kommer han hem igen. Men han är inte ensam. Med sig har han en buktalardocka, Carola, och istället för att kommunicera direkt med Liur och de andra i familjen talar han genom henne. Liur upptäcker snart att dockan är levande. Hon är anden efter ett peruanskt barn som en gång i tiden offrades till gudarna och hon vill få en riktigt kropp igen -- Liurs kropp. Ingen tror förstås på Liur när hon berättar detta och till sist blir hon tvungen att själv konfrontera den onda dockan, men också sina egna samvetskval över moderns missfall och död (som hon känner sig skyldig till).

Buktalarens dotter var bra mycket läskigare än jag trodde när jag först såg de ganska söta illustrationerna av Huang Li-Pei 黄立佩. Kanske är berättelsen en aning för utdragen och kanske tar Liurs kamp mot Carola lite för många vändor, men författaren knyter fint ihop Liurs rädsla för sin egen skuld med skräcken för buktalardockan och jag tycker om att hon särskilt lyfter fram att också vuxna kan vara sårbara och svaga, så svaga att de ibland sviker dem de älskar allra mest.

Vill man inte läsa på kinesiska så finns Buktalarens dotter på engelska, översatt av Helen Wang och med titeln The Ventriloquist's Daughter.

Unge Fär

Unge Fär – en levnadsteckning 
av Hu Shi

Vet du vem den mest berömde mannen i hela Kina är? Om jag säger hans namn så kommer du att känna igen det, för han är bekant överallt. Hans efternamn är Fär och han verkar finnas i varenda by i vartenda härad i varenda provins. Du har säkert sett honom och absolut hört andra tala om honom. Unge Färs namn är ständigt på deras läppar, eftersom han representerar alla kineser.

Unge Fär ser ut ungefär som du och jag. Han har ett par ögon, men ser inte så klart; han har två öron, men hör inte så bra; han har en näsa och en mun, men skiljer inte så noga på olika smaker och dofter. Hans hjärna är ganska stor, men minnet är tyvärr inte det bästa och han tänker inte särskilt långt.

Ofta säger han: ”Det räcker väl om det är på ett ungefär? Varför ska man vara så petig?”

När han var liten bad hans mor honom att gå och köpa farinsocker. När han kom hem med vitt strösocker istället skällde hon ut honom och då skakade han på huvudet och sa: ”Farinsocker, strösocker … det är väl ungefär samma sak?”

När han gick i skolan frågade läraren: ”Vilken provins ligger väster om provinsen Zhili?”

Unge Fär svarade: ”Shaanxi.”

”Fel!” sa läraren. ”Det är Shanxi, inte Shaanxi.”

”Äsch! Shaanxi och Shanxi är väl ungefär samma sak?” sa unge Fär.

Så småningom fick han arbete på ett växlingskontor. Han kunde skriva och räkna, men han var inte särskilt noggrann: ofta skrev han 1000 istället för 10, eller 10 istället för 1000. När kontorschefen blev arg och skällde ut honom fnissade han bara och sa försiktigt: ”Det är ju bara några nollor som skiljer! Det räcker väl att det är på ett ungefär?”

En dag var han tvungen att åka till Shanghai för att ordna med några viktiga angelägenheter. Han traskade iväg till stationen i maklig takt, men kom två minuter försent och missade tåget. Han stirrade efter rökpelaren från loket som försvann i fjärran, skakade på huvudet och sa: ”Jaha, då får jag väl åka i morgon istället. Idag eller i morgon – det är ju ungefär samma sak. Men jag tycker nog att det där järnvägsbolaget är lite väl petnoga. 8:30 och 8:32 är ju ungefär detsamma, eller hur?” Och så gick han muttrande hem igen, utan att riktigt förstå varför tåget inte kunde ha väntat i två minuter.

En annan dag blev unge Fär plötsligt sjuk och sa åt sin fru att genast gå till Östergatan och hämta doktor Wang. Hon skyndade iväg, men eftersom Wang inte var hemma gick hon till doktor Wong på Västergatan istället. När unge Fär, som låg hemma i sängen och plågades, fick syn på honom insåg han att frun hade hämtat fel person, men eftersom han var så sjuk och hade så ont ville han inte vänta längre och tänkte för sig själv: ”Wang eller Wong … Det är ju ungefär detsamma. Han kan gott få ta sig en titt på mig. Så doktor Wong, som var veterinär, undersökte honom och gav honom samma behandling som han skulle ha gett en ko. Strax före klockan ett på eftermiddagen lämnade unge Fär jordelivet.

Alldeles innan han dog stönade han fram: ”Död … eller … levande … Det är … ungefär … detsamma … Är det … på … ett ungefär … så duger det … åt mig … Varför … ska … man … vara … så nogräknad?” Han hade knappt avslutat meningen förrän han gav upp andan.

När unge Fär nu var död prisade alla hans sätt att bortse från problem och svårigheter, och att vara nöjd med det han hade. Visserligen hade han alltid varit slarvig, men han hade inte gått och burit på gammalt groll eller försökt göra upp räkningen med någon – ja, han var en riktigt god man. De gav honom en postum hederstitel: Mäster Flexibel.

Unge Färs rykte bara växte och spred sig. Oräkneliga människor började betrakta honom som en förebild och lärde sig att leva som han, och snart hade var och en blivit sin egen unge Fär. Och Kina ett latmaskarnas rike.

(Denna lilla novell skrev Hu Shi 1924, för att illustrera något han menade var ett typiskt kinesiskt karaktärsdrag. Här ett nyare reportage om samma tendens.) 

Mitt liv som kejsare

Månadens omläsning var Su Tongs 苏童 gamla Mitt liv som kejsare 《我的帝王生涯》från 1992. Det är en kort och bitvis obehaglig roman om Duanbai, en pojke som sätts på tronen när hans far kejsaren dör. Duanbai är inte särskilt väl skickad för sin roll och dessutom alldeles för ung för att kunna styra (han är bara 14), så det blir hans mor och farmor som håller i tyglarna, samtidigt som de konkurrerar med varandra.

Duanbai kan inget om världen utanför palatset och även om han inte har något att säga till om politiskt har han makten att utöva våld mot kvinnorna i sin närhet - de förskjutna konkubinerna i Kylans palats får tungorna avskurna när de stör hans nattsömn med sin gråt. Palatslivet är överlag ett träsk av fjäskande och intriger, hustrur och bihustrur tävlar om kejsarens gunst samtidigt som det alltid kan stå en mördare på lur bakom närmaste pelare.

Duanbais två halvbröder Duanwen och Duanwu är nämligen ute efter hans liv - det förmodades allmänt att Duanwen skulle ta över tronen och han verkar onekligen ha varit mer lämpad för uppgiften. När Duanwen till sist störtar sin bror dödar han honom inte utan låter honom fly, och Duanbai börjar ett nytt liv som vanlig lösdrivare tillsammans med sin trogne tjänare, eunucken Svala. Och vad är då Duanbais dröm, nu när han har förlorat allt? Att bli lindansare och sväva högt ovanför jorden som en fågel - ett djur som ständigt återkommer som en frihetssymbol i romanen. Den före detta kejsaren av ett rike som inte längre existerar (för Duanwen arméer besegras snart av invaderande styrkor) slutar sina dagar i ett buddistiskt kloster där han studerar Konfucius samtal, en bok som hans barndoms lärare gav honom i uppgift att memorera.

Mitt liv som kejsare är en historisk roman som utspelar sig bortom historien, i en dynasti som aldrig har funnits. Duanbais och hans medmänniskors grymhet och kortsynthet får därigenom en tidlös karaktär. Med Jeffrey C. Kinkleys ord: "The novel's scenes of imperial abuse of power evoke both eternal and recurring problems of imperial power-lust leading to political decline, and also the recent excesses of Chairman Mao." (Ur Visions of Dystopia in China's New Historical Novels) Berättelsen är inte lika blodisande grym som mästerverket Ris och påminner kanske i viss mån mer om "Hustrur och bihustrur" (Den röda lyktan) i sin skildring av instängda kvinnors maktkamp - familjen som en spegling av riket, där kejsaren är den store husbonden. En kinesisk diktatorsroman, kanske man skulle kunna kalla den. Skrämmande, men enkelt och vackert skriven, så typisk för Su Tong vid den här tiden.

Tre systrar av Bi Feiyu

Nu finns för första gången en roman av Bi Feiyu 毕飞宇 på svenska. Bi är ett etablerat namn i Kina, här i väst kanske mest känd för kortromanen Moon Opera 《青衣》(översatt till engelska av Howard Goldblatt).

Tre systrar 《玉米》är en längre roman, sammansatt av tre noveller som handlar om tre av de sju döttrarna i familjen Wang. Sju flickor har föräldrarna nämligen skaffat sig i väntan på att nå det stora målet - en son. Medan modern klämmer ur sig barnen har fadern affärer med diverse olika kvinnor i byn där han arbetar som partitjänsteman. Men det är inte han som är huvudperson i boken, utan flickorna Yumi, Yuxiu och Yuyang. De vill alla bort från byn, vill göra något bättre av sitt liv, men eftersom de är helt olika som personer väljer de också olika sätt att nå sina mål.

Tre systrar, fint översatt av Rebecka Eriksson, är en bitvis sorglig, bitvis rolig roman om vilket pris man som kvinna kan få betala för att komma någon vart i världen.

Sha Yexin (1939-2018), en kontroversiell kinesisk dramatiker

Den här morgonen kom med nyheten om att den kinesiske dramatikern Sha Yexin 沙叶新 har avlidit i en ålder av 79 år, efter en tid med cancer. Jag är inte särskilt kunnig när det gäller kinesisk dramatik, men Sha Yexins namn har även jag hört, kanske mycket för att han var så politiskt frispråkig och kontroversiell - bland annat var han en av dem som skrev under manifestet Charta 08 och krävde ökade fri- och rättigheter i Kina. Han kritiserade också offentligt den kände författaren Yu Qiuyu 余秋雨 för att inte ha tagit avstånd från sina skriverier under kulturrevolutionen och skrev en pjäs kallad Hu Yaobangs samvete 《良心胡耀邦》, inspirerad av Hus arbetet med att rehabilitera personer som stämplats som högermän under Mao-eran.

En av Sha Yexins mest kända pjäser är Om jag var på riktigt 《假如我是真的》från 1979. Den berättar historien om en ung man som för att komma bort från sitt arbete i jordbruket utger sig för att vara son till en högt uppsatt partifunktionär, något som öppnar dörrar och ger honom möjlighet att leva ett riktigt lyxliv - ända tills han avslöjas och allt går i kras. Bedragarbanan inleds när den unge mannen försöker få tag på biljetter till en uppsättning av Gogols Revisorn, som ju också handlar om en bedragare, men den faktiska inspirationen till pjäsen (som Sha skrev tillsammans med Li Shoucheng och Ma Yingde) kom från en händelse i Kina 1979, ett fall då en ung man utgav sig för att vara son till generalen Li Da. De tre pjäsförfattarna närvarade vid rättegången mot bedragaren och skrev därefter pjäsen, som fick premiär knappt fem månader senare. Den blev snart förbjuden. 1981 filmatiserades den på Taiwan och den filmen går att se på YouTube, även om bildkvaliteten inte är den bästa. I förtexterna till filmen anges felaktigt att pjäsen baseras just på Gogols Revisorn (dock har filmmakarna fått för sig att han hette "Gordoriz") men det stämmer alltså inte. En annan lustig detalj är att chefen för det jordbruk där den unge mannen arbetar i hemlighet lyssnar på musik av den kända sångerskan Teresa Teng, som ju kom från Taiwan och var förbjuden på fastlandet.


Ett annat omdiskuterat Sha-verk är Jiang Qing och henne makar 《江青和她的丈夫们》från 1990  (på engelska kallad I was Chairman Mao's bitch) som förstås handlar om ordförande Maos hustru.



Eftersom Kina är det komplicerade land det är och inte alls så enkelt och svart-vitt som vi ofta tror kunde Sha Yexin trots sina kontroversiella pjäser och uttalanden ändå vara chef för Folkets konstnärliga teater i Shanghai under många år, och trots att han ständigt kritiserade bristen på yttrandefrihet menade han samtidigt att det auktoritära styret med sina begränsningar hade tvingat honom att bli en bättre författare än han kanske annars skulle ha blivit - en åsikt som även andra kinesiska författare ibland har uttryckt och som ofta feltolkas som ett stöd för regimen. Hans uttalanden om att socialismen ska tjäna konsten och litteraturen, inte tvärtom, gör att han knappast kan ha sett särskilt positivt på de senaste årens kulturpolitiska utveckling i hemlandet. En intressant intervju med Sha hittar man i Harper's Magazine där han talar om Charta 08, om censuren, om förhållandet till de styrande och om kulturens ställning i Shanghai.

Många av Sha Yexins pjäser, inklusive de ovannämnda samt den mer absurda Jesus, Konfucius och John Lennon har satts upp på olika håll i världen, men såvitt jag vet har tyvärr inte någon av dem spelats i Sverige.

Kinesiska deckare/thrillers på engelska

Häromdagen hade New York Times lite överraskande en lång artikel om den kinesiske spänningsförfattaren Zhou Haohui 周浩晖, vars megahit (i Kina) 《死亡通知单》just har kommit ut på engelska under titeln Death Notice. Jag har inte läst den, men däremot en annan av Zhous romaner som också har kommit i engelsk översättning, Valley of Terror 《恐怖谷》. Den köpte jag tillsammans med ett antal andra kinesiska deckare och thrillers på engelska.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för de här kinesiska spänningsromanerna. Det är något med dem som inte alls klickar med mig. Jag tror helt enkelt att de är lite för överdrivna, fast på fel sätt. Jag kan tänka mig det mest i spänningsväg och tackar inte ens nej till övernaturliga inslag, men ... Kanske beror det på att de kinesiska författarna verkar kämpa så hårt för att vara originella att det bara känns krystat. Dessutom blir det ju inte särskilt originellt när nästan alla (okej, jag överdriver lite nu, jag har faktiskt inte läst alla kinesiska deckare som finns) har en polis eller deckare som med Sherlock Holmesk intelligens kan se och tolka de minsta detaljer och omedelbart dra extremt långtgående slutsatser av minsta ledtråd. Eller så är det de väldigt groteska morden? Kanske något med översättningen? Eller det faktum att personerna sällan verkar ha något djup? Jag vet inte. Men något är det.

Valley of Terror var i alla fall ganska underhållande och inte alls så dum - till en början. På slutet spårade den föga förvånande ur (jag ska inte berätta hur) i en intrig som var mer än lovligt långsökt, men fram till dess var den rätt okej.  

Apricot's Revenge av Song Ying (vars kinesiska titel jag inte känner till) var också rätt intressant och skulle förmodligen kunna hitta en del svenska läsare, då den inte lider av de där ovannämnda överdrifterna och supersmarta detektiverna, utan istället är en ganska "normal" deckare där morden har sitt ursprung i otäcka händelser under kulturrevolutionen. Den är också översatt av Howard Goldblatt, vilket innebär att språket flyter bra och inte känns sådär kantigt och konstigt som det gör i vissa andra liknande böcker. He Jiahongs 何家弘 Hanging Devils 《雪之罪》, som inte finns med på någon av bilderna och som jag läste för ganska länge sedan, minns jag också som rätt bra. Här är en recension av den.

Böckerna här nedanför, The Untouched Crime 《无证之罪》av Zijin Chen 陈紫金, Murder in Dragon City 《第十一根手指》 av Qin Ming 秦明 och A Devil's Mind 《犯罪心理档案》av Gang Xueyin 刚雪印 har jag inte läst än. Eller, jo, jag har faktiskt börjat på ett par av dem men inte kommit vidare eftersom jag helt enkelt inte kände någon större lust att läsa klart. Men en vacker dag ska jag göra det. Det ska jag. Tills vidare får jag fortsätta att rekommendera A Yis Och sen då? som ju har kommit på svenska på ChinLit.

Moses på Slättlandet

Det var rätt stor hausse kring Shuang Xuetaos 双雪涛 novellsamling Moses på Slättlandet 《平原上的摩西》när den kom ut för ett par år sedan. Shuang är en av de hetare unga författarna i Kina och kopplas ofta ihop med Yu Yishuang 于一爽, Sun Yisheng 孙一圣 och Zhao Zhiming 赵志明 i en kvartett som har kallats "den grymma generationen".

Moses på Slättlandet är en ganska varierad novellsamling, även om många av novellerna handlar om yngre män i våldsamma miljöer med fattigdom och kriminalitet. Själv blev jag rätt förtjust i titelnovellen, en lång berättelse om hur en ung polis får i uppgift att ta tag i ett gammalt "cold case" som visar sig leda tillbaka till hans egen barndom. Det är en skickligt uppbyggd historia där spänningen hela tiden ökar och när man så småningom förstår hur det hela hänger ihop och bitarna faller på plats blir man både sorgsen och skakad. På vägen fram mot slutet får man en skildring av familjeliv och samhällsutveckling under tjugo års tid som trots att den är så kortfattad ändå får med väldigt mycket. En annan fin novell är "Mästaren" 《大师》 som handlar om en oerhört skicklig schackspelare och hans inte lika skicklige son. Den novellen finns översatt till engelska och kan läsas i Pathlight (som går att ladda ner gratis).

Bäst tyckte jag nog ändå om "Den långa sömnen" 《长眠》, en fullkomligt absurd novell om en man som kontaktas av sin före detta flickvän, som vill att han ska komma och begrava hennes sambo. En gång i tiden var de alla tre vänner, men när flickan övergav berättaren för den andre mannen, Xiao, upphörde vänskapen. Ändå åker berättaren dit för att hjälpa till. Ju längre resan fortgår, desto fler underliga saker händer. En mystisk buss för honom mot platsen dit han ska. Fiskar verkar gå att fånga i luften, den f.d. flickvännen har förskansat sig i sitt hus, den döde ligger i ett hål i marken, byborna försöker stjäla liket, kulorna viner om öronen och allt slutar i en vansinnig översvämning som spolar bort alla och envar. Helt surrealistiskt men just därför också roligt att läsa.

Godnatt, min ros - inte vad man tror

Vill man hitta kinesisk eller annan östasiatisk litteratur i översättning till något europeiskt språk är det franska man ska fokusera på. För någon vecka sedan var jag i Paris och där köpte jag bland annat fyra romaner av den japanske författaren Junichiro Tanizaki, som är oerhört sparsamt översatt till svenska. I Musée Guimets butik fanns också fynd att göra. På en av hyllorna såg jag till exempel en vacker liten utgåva av Chi Zijians Godnatt, min ros 《再见玫瑰》som på franska har titeln Bonsoir, la rose och har översatts av Yvonne André. Då blev jag lite inspirerad och åkte hem och läste.

Som så många av Chis romaner utspelar sig Godnatt, min ros i Harbin i norra Kina. Årstiderna märks tydligt i berättelsen, det snöar och regnar och sedan blir det underbar vår. Chis roman bygger också på en annan av stadens egenheter, nämligen det tydliga ryska inflytandet. Staden grundades ju ursprungligen av ryssar och efter den ryska revolutionen flydde många icke-kommunister dit. Den blev också fristad för en stor grupp ryska judar. Chi vet verkligen att använda Harbins egenheter på ett skickligt sätt och man lär sig en hel del om till exempel de olika judiska synagogorna i staden och deras nutida öden. Även jag, som bara har tillbringat ett par dagar i Harbin, kände igen mig i en del: jag har till och med bott på Hotel Moderne och ätit dess berömda glass, som också finns med i romanen. Chi väver till och med in den dramatiska kidnappningshistorien från 1933 i berättelsen.

Berättaren i Godnatt, min ros är Xiao'e, en ung kvinna som i romanens början plötsligt står utan bostad, eftersom hennes hyresvärdinna ska gifta sig - till råga på allt med Xiao'es före detta fästman. Som tur var har hennes väninna den perfekta lösningen: hon, som är journalist, har precis intervjuat en gammal rysk-judisk dam som bor ensam i en stor lägenhet mitt i staden. Kanske kan hon vara intresserad av att hyra ut ett rum till en skötsam ung kvinna? Elena, som den gamla damen heter, är först tveksam, men så småningom får Xiao'e flytta in. Elena visar sig vara en djupt religiös kvinna som sällan går utanför dörren. Hon är en god musiker, har djupa kunskaper om konst och hennes känsla för stil och elegans blir till stor hjälp för den ganska enkla och lite klumpiga Xiao'e. Men de två kvinnorna bär på varsin mörk hemlighet som präglar deras liv och som de på olika sätt försöker hantera.

Det känns som upplagt för en hjärteknipande historia där två kvinnor ur olika generationer med stöd av varandra konfronterar sitt mörka förflutna, lär sig något om livet och kan gå vidare, stärkta om än en aning tilltufsade, eller hur? Men, nej. Det här är ju faktiskt en roman av Chi Zijian. Den slutar inte alls som man tror att den ska göra. Faktum är att jag nästan blev lite chockad över att författaren drar sina läsare vid näsan på det sätt hon gör. Det mjuka, gosiga slutet då allt blir bra finns inte. En mörk och osäker framtid väntar på Xiao'e.

Jag tyckte mycket om boken och särskilt om det faktum att författaren lurade mig att tro att jag visste hur den skulle sluta. En roman som inte går att placera in i ett fack och vars huvudtema är hur vi som människor ska förhålla oss till sånt som hämnd, skuld och straff.

Blinda Rödluvan och familjen Sköldpadda

Två nya bilderböcker har kommit ut på bokförlaget ChinLit. Båda två har varit nominerade till Feng Zikais bilderbokspris 丰子恺儿童图画书奖. Den ena vann, den andra fick nöja sig med att finnas med på kortlistan.

Vi kan börja med vinnaren: Familjen Sköldpadda tar sig till havet 《乌龟一家去看海》 av Zhang Ning 张宁 (översättning Eva Ekeroth). Zhang Ning, som enligt prisets webbplats tog sin grundexamen från China University of Petroleum, har arbetat som grafisk redaktör för en tidskrift men också skrivit och illustrerat ett antal bilderböcker. Enligt ChinLits presentationstext skapade hon den här bilderboken med inspiration från de broderier och den sömnad som hon fick lära sig som barn, på den tid folk sydde sina kläder själva.

Familjen Sköldpadda berättar en ganska enkel historia om ett sköldpaddspar som har lovat sin unge att hen ska få se havet. När det blir vår ger de sig iväg alla tre. Längs vägen träffar de på olika varelser och frågar efter hur långt det är kvar, men svaren varierar eftersom var och en har sin egen tids- och längduppfattning. Till sist når sköldpaddorna i alla fall havet och får se allt de har hört talas om.

Bilderna i boken är skapade som textila applikationer med broderade inslag. För att få fram vattnets skimrande och skiftande karaktär har Zhang Ning använt sig av batikfärgat tyg som skiftar i olika blå nyanser. Det är vackert gjort. Särskilt de klassiska landskapsbilderna på pärmarnas insidor och uppslaget där det stora havet breder ut sig framför de små sköldpaddorna är mycket vackra.

Blinda rödluvan och vargen 《走出森林的小红帽》 av Han Xu 韩煦 (översättning Lilly Xie) är mer av en humoristisk bok. Lilla Rödluvan, som inte kan se, ska ta sig till mormor som bor långt inne i skogen. Hon har svårt att hitta och ber djuren hon möter om hjälp. Ingen har tid att följa med henne, men alla ger henne råd: att lyssna, att känna, att lukta sig fram.

Till sist stöter Rödluvan ihop med vargen, som lovar att följa henne på vägen eftersom han vill äta upp både henne och mormor. I en smart och rolig tvist på den klassiska sagan är det här Rödluvan som känner på vargen och frågar varför hans öron är så spetsiga, hans tänder så vassa och hans lukt så obehaglig. Rödluvan är snäll mot vargen och ger honom blommor och frukt, men det vill han inte ha. När han kastar sig över henne ramlar han ner i en grop och gör illa sig. Rödluvan binder om såret och vargen lämnar henne ifred.

Illustrationerna här är också av collagetyp, men inte av tyg utan av papper. Till en början är de helt svart-vita, men ju längre in i skogen Rödluvan kommer desto mer färg får de. En riktigt rolig liten bok!

Här nedan kan ni se en videointervju med Zhang Ning, Familjen Skölpaddas författare och illustratör. Den är inte textad, men även den som inte förstår kinesiska kan nog ha nöje av att se hur hon arbetar med sina illustrationer.

Den gyllene hårnålen - en romantisk detektivhistoria

"Varför översätter du aldrig några feelgood-romaner?" brukar min mamma fråga. Det kan man ju undra. Det är inte utan att man blir lite deprimerad av alla böcker om kannibalism i fångläger och liknande. Men tyvärr är det inga svenska förlag som är intresserade av andra sorters kinesisk litteratur. AmazonCrossing, däremot, satsar ju på lite ovanligare genrer i översättning. De har gett ut en hel del kinesiska deckare/thrillers och nu även ett slags mysterieromance, Den gyllene hårnålen 《簪中錄》/The Golden Hairpin av Qinghan Cece 側側輕寒.

Det är en historia som utspelar sig i förgången tid - riktigt när skrivs aldrig ut, men det är uppenbarligen Tang-dynastin. Huvudpersonen, Huang Zixia, är på flykt från rättvisan. Hela hennes familj har blivit giftmördad och hon är misstänkt för dådet. Det finns helt enkelt inte någon annan som kan ha utfört det. Men Zixia är oskyldig. Förklädd till pojke hoppas hon på en chans att rentvå sig - hon är trots allt känd i hela riket som flickan som redan som 12-åring hjälpte sin far att lösa ett antal riktigt svåra brott. Av misstag kommer Zixia i kontakt med prins Li Shubai som omedelbart genomskådar henne men är tillräckligt intresserad av hennes historia för att låta henne få gömma sig i hans entourage, utklädd till eunuck. Om hon hjälper honom att lösa ett fall som han själv har gått bet på lovar han att i sin tur ge henne en chans att hitta sin familjs mördare.

Zixia löser förstås fallet, men blir omedelbart involverad i en ännu märkligare gåta: flickan som nyligen har utsetts till prinsens fästmö försvinner. Det hela visar sig vara en historia som går långt tillbaka i tiden och involverar en grupp oerhört skickliga kvinnliga musiker. Jag kan ju inte avslöja hur det går, men Zixia briljerar igen, så mycket kan jag väl säga.

Jag gillade den här romanen. Den är inte utan fläckar: ibland känns historien rörig, ibland går det lite för lätt för Zixia att hitta ledtrådar. Sedan finns det vissa underligheter som eventuellt kan ha med översättningen att göra - skulle verkligen en prinsessa från Tangdynastin lite nonchalant svara "Okay" på en fråga och tilltalar man verkligen en prins med orden: "Hello, my prince"? Dessutom tycker jag nog att kejsaren var för snäll på slutet. I verkligheten skulle han knappast ha låtit brottslingen komma undan så lätt. Om man drömmer om heta kärleksscener är romanen också lite för tam, den kan nog sorteras in under genren "kysk romantik". Men det är inte helt fel, det heller. Zixia får koncentrera sig på sitt detektivarbete utan att vara tvungen att passionerat kasta sig i någon sexig mans famn på vart och vartannat uppslag. Man anar ett visst intresse från den buttre prinsens sida som nog kan utvecklas i de kommande romanerna (för ja, det här är bara första delen) och dessutom finns en annan, mycket trevlig och lite mer lättsam herre som kanske kunde vara något för vår huvudperson. Men det får ta sin tid, helt enkelt. 

Jag vet inte om de andra delarna kommer ut i engelsk översättning. Första delen har just publicerats, så det beror kanske lite på hur den säljer. Eventuellt måste jag köpa böckerna på kinesiska för att få se hur det går för Huang Zixia ...

Kinesiska klassiker på svenska

Även äldre kinesisk litteratur översätts ibland till svenska, även om det är sällsynt. För ett och ett halvt år sedan ungefär kom till exempel Bengt Petterssons översättning av ett utdrag ur Sima Qians Historieskrivarens nedteckningar ut på Natur & Kultur. Pettersson har valt den del ur det långa historiska verket som handlar om den förste kejsaren av Qin, han som byggde muren och brände böckerna och begravde de lärde.

Det är en intressant och underhållande text, när man väl har tagit sig förbi det trista inledningskapitlet som i rask takt radar upp en lång rad namn och händelser från tiden som ledde fram till kung Zhengs trontillträde. Den skummar man förmodligen (här utgår jag från mig själv förstås) igenom rätt snabbt, men det man inte ska missa är Petterssons långa förord som ger en välbehövlig introduktion till författaren, hans tid och själva verket, som kom att få en enorm betydelse för den kinesiska historieskrivningen. Bland annat påpekar han (vilket man kanske kan glömma) att den förste kejsaren av Qin förmodligen inte var så väldigt mycket värre än andra kejsare, men att det ju är vinnarna som skriver historien. Varje dynastis första härskare legitimerar sitt maktövertagande genom att peka på förfallet hos den föregående dynastins sista kejsare.

När man väl är inne i historien om den förste kejsarens liv och dåd blir det både intressant och spännande. Li Si klagar på de konfucianska lärde som inte samtycker till sina överordnades påbud och debatterar öppet på gatan. Nya lagar införs. Kejsaren letar efter odödlighetselixir och utsätts för mordförsök. Och hela tiden försöker han och hans underordnade tyda olika järtecken och uppenbarelser som ska förklara hur de bäst ska agera. Det finns många skrämmande och tragiska episoder i boken - som när Andre kejsaren besegras och förklarar sig villig att bli en vanlig man (ja, okej, "som prinsarna" i alla fall), men nekas detta och tvingas begå självmord - men också en hel del minnesvärda formuleringar: "Om en make beter som som en utlånad galt är det inget brott att döda honom". Eller magikernas undanflykter när de inte kan leverera odödlighetselixiret: "Elixiret från Penglai går att få tag på, men stora hajar försvårar ideligen åtkomsten och gör att vi inte når fram." 

Kinas förste kejsare är inte den enda klassiska text som har översatts de senaste åren. Också Konfucius samtal kom ut på svenska 2016, i översättning av Torbjörn Lodén. Den boken har jag skrivit en understreckare om i Svenska Dagbladet, som ni kan läsa här.