En 1600-talsdetektiv från Vietnam

I Kina fanns tidigare en gammal litteraturgenre som kallades gong'an xiaoshuo 公案小说 - kanske kan en ungefärlig översättning vara "domarromaner". Det var berättelser där någon snillrik polisdomare löste diverse olika brott genom brottsplatsundersökningar, förhör, tortyr, kontakt med gudarna eller undercover-arbete bland stadsbefolkningen. Vissa av berättelserna var mycket allvarliga, andra hade humoristiska inslag. Ganska få av dem har översatts till västerländska språk, men i mitten av 1900-talet skrev holländaren Robert van Gulik en rad böcker inspirerade av just en sådan roman: Domare Di. Flera av de berättelserna finns faktiskt översatta till svenska (och till en rad andra språk, se här för några exempel).

Förra året upptäckte jag en ny variant på gong'an-romanerna: berättelserna om den vietnamesiske mandarinen Tan, av de två fransk-vietnamesiska systrarna Kim och Thanh-Van Tran-Nhut. Domare Tan är en ung man som trots en enkel bakgrund har klarat de kejserliga examensproven med glans och posterats i en mindre vietnamesisk stad. I den första boken, Le temple de la Grue écarlate, tvingas han tillsammans med sin vän, den lärde Dinh, direkt ta itu med en rad groteska mord, som naturligtvis visar sig involvera delar av stadens ekonomiska och intellektuella elit. Med sin litet ovanliga bakgrund och sitt annorlunda sätt att se på saker och ting lyckas Tan förstås så småningom lista ut hur allt hänger ihop. Tan och Dinh är en bra kombination. Tan är kraftigt byggd och klarar fysiska påfrestningar bra mycket bättre än de flesta lärda män, men samtidigt håller han ganska hårt på traditionerna och den konfucianska etiken. Dinh är en glad ung man som älskar vackra tyger och sköna ting, men som också har en rätt fri och okonventionell syn på samhället som får honom att ifrågasätta mycket av det Tan håller för självklart.

Det som var intressant för mig när jag började läsa böckerna om mandarin Tan (hittills har jag läst tre stycken, och de har bara blivit bättre och bättre) var att det vietnamesiska samhället på 1600-talet var så oerhört likt det kinesiska. Hela det filosofiska systemet och samhällsuppbyggnaden var hämtad från Kina. Det visste jag visserligen sedan tidigare, men i böckerna blev det plötsligt väldigt påtagligt. När mandarin Tan ska koppla av är det kinesisk poesi och kinesiska romaner han läser, och när man diskuterar medicin eller vetenskap är det kinesiska verk man hänvisar till. I den andra boken, L'ombre du prince, bygger intrigen på kinesiska teorier om yin, yang och de fem elementen, och i den tredje, La Poudre noir du Maître Hou, kämpar moister och konfucianer mot varandra. Den som känner till något om kinesisk historia, filosofi eller litteratur har inga problem med att känna igen sig. Med undantag för vissa detaljer skulle böckerna nästan lika gärna ha kunnat utspela sig i Kina.

Vissa saker är dock specifika för Vietnam. En sak som fick mig att grubbla var när mandarin Tan vid ett tillfälle sitter och översätter kinesisk poesi till vietnamesiska och skriver ner den. Hur gjorde han då, undrar man direkt. På den tiden hade man ju inte infört det latinska alfabetet och mandarinen är utbildad att läsa klassisk kinesiska, så om han inte använde kinesiska tecken, hur skrev han då egentligen? När jag googlade litet insåg jag att vietnameserna faktiskt hade utvecklat ett eget skriftsystem, Chû-nôm, som bestod av modifierade kinesiska tecken. Det visste jag inte. Så man kan lära sig något av deckare också, om ni nu inte trodde det...

Böckerna om mandarin Tan är klart läsvärda och jag rekommenderar alla som kan franska och är intresserade av Kina, Vietnam eller en god historia att leta rätt på dem.

Snabböversättning av Dan Brown

Här i Sverige har det ju skrivits en del om det faktum att Dan Browns nya roman, The Lost Symbol, ska snabböversättas av en grupp översättare som tar hand om varsin del av boken och inte ens får se det deras kollegor jobbar med. Den kinesiska översättningen planeras utkomma i början av 2010, men fansen har tydligen inte tid att vänta, så nu har man redan börjat lägga ut en översättningsversion på nätet. Den är framtagen av betydligt fler översättare än den svenska versionen, och dessutom helt utan några som helst tillstånd.

Mer om detta rätt så solklara upphovsrättbrott och varför det inte går att jämföra med liknande översättningar av Harry Potter (som gjordes utan vinstintresse) kan man läsa på Danwei och därifrån länkade webbplatser.

(Idag - dvs den 28/9 - verkar man ha plockat bort översättningen, kanske just för att den orsakat en viss uppståndelse.)

Skönlitteratur i mobilen

Idag berättar både DN och SvD om Vulkans nya satsning på sms-litteratur. Jag har undrat hur länge det skulle ta innan vi fick sms-litteratur i Sverige, och det var väl inte helt oväntat att det blev Linda Skugge och Vulkan som tog tag i saken.

I Kina, där man snabbt plockar upp ny teknik och inspiration från Japan, har det förstås funnits sms- och mobillitteratur i flera år. Den första mobilromanen, Utanför fortet 《城外》av Qian Fuchang (pseudonym för He Xingnian), kom redan i september 2004. Idag är det vanligt med skönlitteratur i mobilen - enligt en rapport från China Internet Network Information Centre har så många som 27,7% av mobilanvändarna också läst skönlitteratur i mobilen, och det är - föga förvånande - i åldersgruppen 19-29 år som man hittar de flesta läsarna.

Egentligen kan man förstås säga att det finns två olika former av mobilromaner: dels romaner som skrivs som vanligt och sedan portioneras ut i avsnitt till de läsare som prenumererar på dem (oftast loggar man in på någon webbportal via mobilen och får åtkomst till texten därifrån), dels romaner eller noveller som också skrivs direkt på mobilen i sms-form och där författaren måste ta hänsyn till det teckenutrymme som finns i ett sms (då kan det bli så här kort). De olika kinesiska beteckningar som finns för mobillitteratur avspeglar denna variation: den kallas omväxlande för mobiltelefonlitteratur 手机文学, sms-litteratur 短信文学 och tumlitteratur 拇指文学. Den som läser kinesiska hittar en ganska bra genomgång på Hudong baike, och det finns gott om artiklar om sms/mobillitteratur på nätet. Är man intresserad kan man också kolla in China Mobiles webbplats för sms-tjänster och mobillitteratur (med det vackra namnet "eTummelitteratur och konst"), där man kan prenumerera på romaner och noveller, bygga upp ett eget bibliotek för mobilen och så vidare. Vulkan (eller kanske 3, som de samarbetar med) får jobba på litet om de ska nå dit, men omöjligt är det ju inte.

Det som är intressant med den här sortens litteratur är inte bara att man kan nå en massa nya läsare på ett snabbt och effektivt sätt. Det komprimerade formatet (om man håller sig till storleken på ett normalt sms) är också en utmaning för författarna. Poesi borde ju till exempel fungera alldeles utmärkt i sms-form, så kanske kan man få ett elektroniskt uppsving för den genren? Sedan finns ju en interaktiv dimension av det hela också. Man kan skaffa ett eget konto, skriva egna berättelser, och de som vill kan prenumerera på dem via mobilen. Om man inte kan kinesiska, men vill ta en titt på hur det skulle kunna fungera så kan man gå in på Textnovel.com där man gör just detta, för den amerikanska marknaden.

Själv tycker jag att det vore kul om något bibliotek kunde hänga på och skapa en webbplats där biblioteksanvändarna kunde skriva och läsa texter i mobilen och på nätet. Problemet är väl som vanligt att tekniken kostar pengar och att biblioteken inte har några...

Stereotypa typsnitt

I bloggarna Jacket Knack och Printmag läser jag intressanta artiklar om olika typsnitt som används för att frammana en "etnisk" känsla, som till exempel Neuland, Latino! eller Mandarin. Den första varianten på typsnittet Mandarin utformades redan 1883 (då det kallades Chinese) och var tänkt att imitera penseldrag i kinesisk kalligrafi. Typsnittet blev snabbt populärt och kom att användas flitigt i olika sammanhang där man snabbt och enkelt ville visa att någonting var kinesiskt, framför allt på affischer och i menyer och skyltar för olika Kinarestauranger. Printmag kallar det för "the granddaddy of what has come to be known as 'chop suey' fonts" och påpekar att det är en precis lika amerikansk uppfinning som den "kinesiska" maträtten chop suey.

Visst känner ni igen det? Och det fungerar, eller hur? Ser man typsnittet Mandarin så vet man direkt att här handlar det om något kinesiskt, eller åtminstone östasiatiskt. Möjligen inger det idag en litet nostalgisk eller tillbakablickande känsla - som en gammal teateraffisch eller en skylt över en kinesisk tvättinrättning i Lucky Luke. Idag finns förstås många fler typsnitt med "asiatisk" eller "kinesisk" inspiration. Bilderna här visar ett par exempel, fler kan ni hitta här.

Förmodligen finns det liknande typsnitt för alla alfabeten eller skrivsätt. Kineserna själva gör ju ibland egna "etniska" varianter på sina skrivtecken, som i den här vackra affischen för filmen Kekexili, där de kinesiska tecknen har skrivits med ett klart "tibetanskt" typsnitt. Undrar just hur ett "svenskt" typsnitt skulle se ut? Och vad det skulle heta?

Dålig planering

I år är Kina hedersgäst på Frankfurter Buchmesse, världens förmodligen största och mest kända bokmässa. Som ett led i uppvärmningen inför evenemanget, som inleds i mitten av oktober, arrangerar mässan denna helg ett symposium med titeln "China and the world - perception and reality". Tanken var att kinesiska författare, forskare, journalister och representanter för förlagsvärlden skulle diskutera olika aspekter av det kinesiska samhället med ett antal inbjudna dissidenter, varav några lever i exil. Gissa vad som hände?

Förutsägbart nog protesterade de kinesiska myndigheterna och krävde att dissidenterna inte skulle få delta. Och vad gjorde bokmässan? Jo, man drog tillbaka deras flygbiljetter och talade om för dem att de inte längre var välkomna. Dissidenterna, alltså.

Det är inte direkt så att man blir förvånad. Eller jo, det blir man, fast inte över kinesernas agerande utan över bokmässans oerhört klantiga respons. Hur hur hur hur kan de INTE ha förutsett att detta skulle hända? Och varför varför varför hade de inte en plan för det? Jag menar, antingen inser man att det kommer att gå så här och bestämmer sig för att bara bjuda Kina-kineserna, för att på så sätt undvika hela problemet. Eller så bjuder man in dissidenterna också, men tänker på förhand ut en strategi för hur man ska hantera problemet när det dyker upp. För det gör det ju alltid. Men en snygg illustration till symposiets titel blev det ju: "China and the World - perception and reality"...

Nu dök visst Bei Ling och Dai Qing - två av de inbjudna och avbjudna dissidenterna - upp i alla fall, och fick hålla ett litet anförande i början av symposiet, varpå delar av den kinesiska delegationen stormade ut. De lär ha lugnat sig och kommit tillbaka när de fick en "förklaring" av bokmässan.

Mer om hela debaclet kan man läsa på The Literary Salon, Paper Republic, Sign and Sight eller, om man kan tyska, i Frankfurter Rundschau och Der Spiegel.

Himlens bok

I en kommentar till ett av mina inlägg om kinesiska tecken nämnde någon konstnären Xu Bing 徐冰 och hans konstverk Himlens bok 《天书》 från 1991. För dem som inte redan känner till verket så består det av en installation med 400 böcker som konstnären har skapat på gammaldags hantverksmässigt sätt. Det speciella med böckerna är att inte ett enda av alla de kinesiska tecknen i dem existerar i verkligheten. Konstnären har utgått ifrån hur kinesiska tecken normalt konstrueras och satt ihop sina egna varianter. En mycket bra beskrivning av konstverket finns här, så jag ska inte gå in på detaljer. Men vackert och tankeväckande är det, eller hur?

Xu Bing har förresten en egen blogg, där man kan läsa mer om hans olika projekt - bland annat ett syskonverk till Himlens bok, Jordens bok 《地书》, som till skillnad från den oläsliga himmelsboken ska kunna läsas av alla, oavsett vilket språk de talar.

Tibetkoden och Kinas Lars Kepler

Man kan väl med visst fog påstå att årets stora svenska litteraturhändelse har varit den upphaussade Hypnotisören och frågan om vilka som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Gåtan kring författarskapet har helt överskuggat romanen i sig, och det är uppenbart att vi svenskar inte är riktigt vana vid att folk skriver under antaget namn. I Kina har man ett litet mer avslappnat förhållande till pseudonymer, förmodligen beroende på att de är så vanliga. Var och varannan författare skriver under taget namn och det ses inte som något märkvärdigt. Så att Tibetkoden 《藏地密码》, det senaste årets riktigt stora bestseller i Kina, kom ut under ett tidigare okänt namn var inget som någon lyfte på ögonbrynen åt.

Men när böckerna började komma upp i försäljningssiffror på några miljoner kunde folk ändå inte låta bli att undra. Var det verkligen en enda person som låg bakom böckerna? Eller kanske ett helt team? Och varifrån hade författaren fått alla sina kunskaper om Tibet? Så i somras bestämde sig förlaget för att det var dags att avslöja vem eller vilka som låg bakom böckerna och hur de hade kommit till.

Tibetkoden var redan från början ett ytterst kommersiellt projekt, som inleddes år 2006 när reklammannen Hua Nan 华楠 (mest känd för tandkrämsreklam) träffade förläggaren Wu You 吴又. Eftersom böcker har gått från att vara något exklusivt till att bli en vardagsvara tyckte de bägge att det kunde vara dags att utarbeta nya marknadsstrategier. Planen var, enkelt uttryckt, att sälja böcker på samma sätt som man säljer tandkräm. 2008 var OS-år, och det var inte svårt att räkna ut att känsliga ämnen som Tibet och Taiwan skulle vara på tapeten. Med tanke på att intresset för tibetansk kultur ständigt ökar i Kina och att det enligt turistmyndigheterna finns minst 30 miljoner kineser, främst akademiker, som skulle vilja besöka Tibet, var ämnesvalet inte svårt. Man letade rätt på en författare som var intresserad av ämnet (He Ma 何马, som är född i den tibetanska delen av Sichuan och har tillbringat en stor del av sitt liv i Tibet) och satte igång. Redan från början stod det klart att man för att nå en så bred publik som möjligt skulle intrikta sig på ett antal huvudteman: äventyr, kultur och natur. För att få uppslag till intrigen och fler idéer om hur boken skulle utformas bjöd man in andra personer, bland annat den tibetanske författaren Alai, till möten och brainstormade. Dock är det He Ma själv som sedan har skrivit ihop berättelsen.

Tibetkoden lanserades först på internet, och när den började säljas i tryckt form var succén ett faktum. Detta, och mycket mer, kan man läsa i en lång artikel från nyhetsbyrån Nya Kina, där man också hittar en kort intervju med författaren själv (vars riktiga namn dock aldrig avslöjas). Tibetkoden har hittills översatts till japanska, koreanska och vietnamesiska, och självklart talas det om en filmatisering.

Så vad kan man säga om romanen som litteratur? Tibetkoden är en lång berättelse i flera delar (i nuläget är man framme vid del sju, men minst en del till är att vänta) som handlar om en grupp äventyrare på jakt efter ett försvunnet, mytomspunnet tempel som sägs inhysa enorma skatter, samt en hund av aldrig tidigare skådat slag. Det hela börjar med att Zhuomu Qiangba, tibetansk affärsman och specialist på hundar, får se ett suddigt foto på en gigantisk best som - enligt honom - bara kan vara den mytomspunna "purpurfärgade qilin". Eftersom han är oerhört rik (en egenskap som kommer väl till pass om man är huvudperson i en sådan här roman) flyger han omedelbart till USA och letar rätt på mannen som tog fotot, en kinesisk äventyrare som nu ligger på mentalsjukhus eftersom han har drabbats av en svår chock. Vad han har råkat ut för vet ingen - han hittades irrande runt i obygderna i Kekexili (även känt som Hoh Xil, i nordvästra Tibet). Men Zhuomu Qiangba är fast besluten att gå till botten med saken och drar med sig sin gamle vän, professor Fang, upp till Tibet för att leta efter djuret. Där får de snart sällskap av en ung soldat, Zhang Li, som blir deras chaufför.

Självklart blir det förvecklingar (annars skulle det inte ha blivit mer än en bok). Det visar sig att spåren leder tillbaka till den gamla Tubodynastin, på 800-talet f.Kr., då härskaren Langdarma förföljde buddismen. En grupp munkar lyckades gömma sina största skatter i ett hemligt tempel som ingen någonsin har lyckats hitta. Alla personer som sitter inne med ledtrådar till var templet skulle kunna ligga (eller var den gigantiska hunden befinner sig) tycks ha drabbats av vansinne orsakat av skrämmande händelser, och ingen har annat än vaga minnesbilder av vad som hänt eller var det skedde. Under sitt sökande efter fler ledtrådar hamnar Zhuomu Qiangba och hans grupp (som så småningom utökas med hans fruktansvärt barnsliga flickvän) i diverse olika knipor och förföljs av mystiska utlänningar som också verkar vara ute efter skatten.

Ja, mer än så behöver jag väl kanske inte säga om handlingen. I sina bästa stunder är Tibetkoden en riktigt spännande bok. Det finns stycken, till exempel kapitlen när våra hjältar jagas av människoätande råttor genom en gigantisk glaciärgrotta, som är riktiga bladvändare (ja, jag vet, det låter inte så när man beskriver det - och då skrev jag ändå "råttor", och inte "hamstrar" som det står i mitt lexikon). Men på andra ställen är boken bara riktigt torr och litet fånig. Det är klart att det inte är realism man är ute efter om man läser en sådan här roman, men när hjälten alltid råkar ha någon "gammal vän" som arbetar just på den plats där han är tvungen att nödlanda, eller när gruppen man sätter ihop för att ge sig ut på skattjakt åker jorden runt för att träna i olika miljöer och klimat, blir det bara dumt.

Värst är kanske att personskildringarna är så usla. Hjälten, Zhuomu Qiangba, är en stor tråkmåns som verkar rent ut sagt korkad och inte går att tycka om. Hans flickvän är ett typexempel på hur snygga tjejer skildras i kinesiska romaner: väldigt ung, väldigt söt och väldigt barnslig (hon trutar med munnen, stampar med sin söta fot och gråter en skvätt så fort hon inte får som hon vill). Den enda man egentligen känner något för är soldaten Zhang Li, som faktiskt ibland gör egna analyser av situationen (dock inte högt), kan vara ganska ironisk (fast bara i tysthet) och har ett enormt intresse för vapen och motorer. Visserligen är det här den sortens roman som drivs av händelser snarare än psykologi, men när man börjar tycka att till och med Dan Brown är en mästerlig personskildrare i jämförelse med He Ma så kan ni ju själva föreställa er på vilken nivå man hamnar.

Men! Nu ska jag inte vara för elak. Köper man Tibetkoden så förväntar man sig väl inte ett mästerverk, utan bara litet underhållning. Och trots att jag tyckte att den första boken var rätt dålig på sina ställen, så känner jag ändå någonstans inom mig att jag kanske, kanske borde läsa nästa del också, för det vore ju kul att veta om de kommer att hitta det där försvunna templet någon gång... Fast det blir inte inom den närmaste tiden, det kan jag lova.

Kul med kinesiska tecken 2

Den kinesiska regeringen har i dagarna bestämt sig för att standardisera ett antal skrivtecken som förekommer i ett många olika versioner. Med anledning av detta presenterar bloggen Egaobaike tre helt nya och - särskilt för internetanvändare - mycket användbara tecken.

Det första tecknet heter nan (ingen ton angiven för uttalet), och är en kombination av tecknen för "skadad" eller "handikappad" 残 och "hjärna" 脑. Tänkt att användas om personer som är så fullproppade av nationalistisk propaganda att de helt förlorat förmågan till självständigt tänkande.

Det andra tecknet uttalas wao, och är en kombination av tecknen för "fem" 五 och "mao" 毛 (en myntenhet som motsvarar ungefär en femtioöring). Det syftar förstås på det ökända så kallade "femmao-partiet", det vill säga personer som mot en uppenbarligen mycket ringa ersättning skriver inlägg till stöd för regeringen och partiet på olika bloggar och webbplatser, för att därmed leda in diskussioner "på rätt spår".

Det tredje tecknet uttalas dian och är en sammanslagning av de tre tecknen "partiet" 党 och "centrum/central" 中央, vilket i sin tur är en förkortning av den viktiga frasen "partiets centralkommitté". Just det tecknet borde faktiskt till och med partiet kunna gå med på att införa - det skulle underlätta för dem själva.

Allt detta upphittat via Rue89.

Kul med kinesiska tecken

För länge sedan, när jag började läsa kinesiska, fanns en serie böcker utgivna i Singapore som hette Fun with Chinese characters, där författaren Tan Huay Peng visade hur olika skrivtecken hade utvecklats ur enkla bilder. De verkar fortfarande gå att få tag på. En ny bok i samma anda, riktad till litet yngre personer, är den tysk-amerikanske illustratören Christoph Niemanns The Pet Dragon.

Niemann tar 23 olika kinesiska tecken och väver in dem i humoristiska illustrationer som visar på tecknets ursprungliga betydelse och är så pass roliga och kluriga att man definitivt kommer ihåg tecknen när man har läst den. För den som just har börjat läsa kinesiska, eller vill uppmuntra sina barn (kanske samma barn som ser tv-serien om Kai-Lan) borde den vara ett perfekt köp. Visserligen är förklaringarna på engelska, men sådant kan man ju enkelt hjälpa till med som förälder.

Här och här kan man också hitta ett par filmer där Niemann förklarar hur han, som inte har några som helst kunskaper i kinesiska, tänkte när han gjorde boken.