Med anledning av att Stockholm Pride 2009 inleds idag publicerar jag här novellen "Tvål"《香皂》av den taiwanesiske författaren Chi Ta-wei 纪大伟. Novellen ingår i novellsamlingen Membran 《膜》som kom ut på Taiwan 1995. Chi Ta-wei har publicerat tre novellsamlingar: förutom ovannämna Membran finns även Sinnenas värld 《感官世界》och Fetischism 《恋物癖》. En novell finns tidigare översatt till svenska: "Tänder" i Ord & Bild 2003:1-2.
Tvål
Du flyter mitt i det gröna badkaret som en tvål, som om du är på väg att lösas upp i vattnet. Tvåldoften svävar i ångan, ut över dig, som ligger och somnar i vattnet, och mig, som sitter vid sidan om och hjälper dig. Den milda, varma rosendoften får vattnet att breda ut sig i oändlighet tills det rinner ut i sommarens simbassänger.
Det är just en sådan där ödslig sommareftermiddag vid poolen som jag ensam duschar i omklädningsrummet. Ljudet av vattnet tillhör bara mig när jag stirrar in i den uttryckslösa kakelväggen. Men efter ett tag faller en ny stämma in i vattenbruset och förenar sig med min: någon annan har kommit in i duschen. Jag rycker till, men ser mig inte om. Och efter ljudet är det doften av tvål som närmar sig min nakna kropp - den luktar billigt, men starkt. Jag har fortfarande ryggen vänd mot den andra personen i duschen, men får en massa vilda idéer i huvudet. Men ännu vänder jag mig inte om, utan funderar nervöst på hur doften rör sig. Över vilken kropp smetas tvålen ut? Vattenstrålarna som skjuter ut från duschmunstycket slår mot den andres kropp, små partiklar från skummet tränger in i mina näsborrar, i det centrala nervsystemet... Är han naken? Eller har han fortfarande badbyxorna på sig och kryper ihop i duschen som en förskrämd liten hund som stulit husses tofflor, så att sådana som jag inte ska få se något? Jag vill veta. Min kropp är utmattad efter simningen, men hormonerna i blodet vilar inte... Så jag vrider på huvudet och försöker se oberörd ut, som om jag bara tänker ta mig en titt på solljuset utanför duschrummet. Och då ser jag det: mannen som står där bland tvålbubblorna och vattendropparna tittar på mig. Det är du, och du drar dig inte undan, du håller kvar min sommarblick.
Du är inte en sådan som tar av sig badbyxorna när han duschar, men du är inte heller en av de där lydiga små gossarna som inte vågar visa upp sig: du älskar att varken vara standardsvar A eller B, så du har dragit ner badbyxorna till knäna, så att de fortfarande är till hälften på men inte döljer något alls. Jag har inte föreställt mig att din blick ska vara så oblyg, att du ska möta mitt försök att smygtitta ansikte mot ansikte, en spion mot en annan. Än mindre har jag föreställt mig att jag inte bara ska få se allt jag vill, utan att jag ska tillfredsställas på fler sätt än genom synen... Ja, det stämmer: mina öron, naglar, hälar, tänder, till och med mina stämband får arbeta. Du blir tvålskummet som lägger sig kring min kropp. Resten av tiden använder jag inte ögonen för att njuta, utan för att hålla vakt. Herregud! Kommer du ihåg hur bra det var den där gången i duschrummet? Jag är tvungen att spärra upp ögonen, så rädd är jag att någon ska komma in. Och min näsa lägger den där speciella doften på minnet...
Sedan bjuder du mig på tempura på ett snabbmatsställe. "Förlåt att jag gjorde dig så trött. Du är ju alldeles andfådd. Ät litet så blir det bra."
Jag boxar till dig. "Vad har du för telefonnummer? Jag ringer dig nästa gång jag ska gå och simma."
"Varför ska jag berätta det?" Men du ler.
Nu är det min tur att fråga. "Vilken sorts två använder du? Något riktigt billigt märke, va?"
"Varför ska jag berätta det?"
Men jag får mina svar till sist. Mitt telefonnummer blir ditt, din tvål dyker upp i mitt badrum. Fast jag vågar inte följa med dig och simma: du simmar minst tretusen meter varje gång och jag är en liten groda som bara klarar femtio. Nej, om vi ska simma tillsammans så får det bli mellan våra purpurröda lakan, i vår privata sovrumsbassäng. Jag älskar stunden då du efter duschen tvåldoftande glider ner i bassängen, då jag sveper mig om dig, då du glider in i mig. Det är en hemlig lek på grunt vatten, men tidvattenvågen som väller in över oss är dödlig.
I denna minibassäng är det du som bestämmer. Jag fogar mig verkligen efter dig, är bara en liten groda som du kan behandla som du vill. Du har dina ställningar: fristil, fjärilsstil, på rygg, som en hund. Du älskar att be mig massera dig mitt i allt det purpurröda, som om jag gned in dig med tvål. Det är ovanligt med sådan uppmärksamhet efter höjdpunkten, säger du. I det gröna badkaret liknar du en fransk baguette, hård som gammal brons på utsidan men mjuk och vit inuti. Jag stryker ut tvållöddret jag har i handen över brödets mjuka mitt som om jag bredde på smör, som om jag tänkte äta upp dig...
Nu sover du sött mitt i badkaret, mjukt och stilla, som en tvål på väg att lösas upp i vattnet. Du verkar tröttare än vanligt. En av orsakerna är att vi har grälat i flera dagar, oupphörligt, men utan att kunna höja rösten.
Vi har grälat för att du aldrig avslöjade din kropps hemligheter för mig. Det var bara en slump som gjorde att jag i ett ögonblick av oförsiktighet upptäckte den dolda kod som forsar runt i dina blodådror. Jag frågade om du visste att du var positiv redan innan du låg med mig? Du sade att du inte hade något val, eftersom du inte visste vad du skulle ta dig till eller hur du skulle berätta det. Du påstår att du inte kan göra något åt det som har hänt, men att du nuförtiden är väldigt, väldigt försiktig, att du alltid använder gummi, att du inte ens sprutade på min hud den där gången i duschrummet... Jag orkar inte, jag bara... (Jag hatar det). Men jag vet inte vad av allt det där som gör mig arg: du, din kropp, ditt blod, ditt obegripliga språk eller din existens, denna värld som måste döljas i en doft av tvål?
Den där andra förbannade morgonen då vi fortfarande inte var riktigt vakna men ändå sida vid sida dök ner i det purpurfärgade havet som om vi ville låta giftet i våra kroppar gå rakt ut i matsmältningen, kom vi ändå mitt i leken ihåg att slita upp det lilla paketet av aluminiumfolie och plocka fram dykardräkten.
"Är du inte rädd? Vill du dö?"
"Det är klart att jag är rädd. Men inte för dig."
Men det kommer förstås ett ögonblick då vi måste kliva upp ur den purpurfärgade bassängen. Jag torkar dig fortfarande på ryggen, som vanligt. Ljudet från tevenyheterna därute tränger in genom badrumsdörrens nyckelhål. Vi hör en byråkrat förklara att denna djävulska farsot måste hindras från att nå Republiken Kina på Taiwan, att man inte kan strunta i lagarna eller offra majoritetens intressen för att tillfredsställa en minoritets krav på privilegier. Jag rusar ut ur badrummet och smetar klibbig tvål över hela teverutan, tills nyhetspresentatörens ansikte försvinner i det rosa skummet. Det är en gammal teveapparat och den stinker, det är faktiskt på tiden att vi tvättar den! Jag upptäcker plötsligt vad det är jag hatar: den där stanken som normala människor är vana vid men som jag inte står ut med.
(Och därför. Därför tvålar jag fortfarande in dig. Den svarta röken utanför huset sticker i näsan, men här hemma kan vi åtminstone känna oss fräscha. Även när röda kaposirosor har slagit ut över hela din kropp kommer jag att fortsätta att breda ut tvål på dig, som smör och honung på brödet. Jag ska äta upp dig. Det måste jag. För reningens skull, för tvåldoften, för minnet.)
(Foto: B.G. -Oodwin på Flickr)
måndag 27 juli 2009
lördag 25 juli 2009
Resa till Tibet i kung Gesars fotspår
På Sina.com utannonserar man just nu en tävling där läsare/bloggare kan vinna en resa till Tibet tillsammans med Alai 阿来, författare till romanen När dammet har lagt sig 《尘埃落定》 (Red poppies, på engelska). Han är även chefredaktör för Kinas största science fiction-tidskrift.
Alai har i dagarna avslutat en ny roman baserad på det urgamla Gesar-eposet, och det är med anledning av detta som man har dragit igång tävlingen. Romanen ingår i den kinesiska delen av det internationella Mytprojeketet, där författare från olika länder skriver nya versioner av gamla myter och legender. En annan kinesisk bok i serien är till exempel Su Tongs Binu 《碧奴》, som ju finns i svensk översättning. Även flera andra kinesiska författare har bidragit med verk till serien, men förutom Binu har inget av dem ännu översatts till andra språk.
För att få delta i tävlingen måste man ha en blogg på Sina, skriva en artikel om Tibet samt uppfylla några andra kriterier. Någon som vill delta?
(Foto: reurinkjan på Flickr.com)
Alai har i dagarna avslutat en ny roman baserad på det urgamla Gesar-eposet, och det är med anledning av detta som man har dragit igång tävlingen. Romanen ingår i den kinesiska delen av det internationella Mytprojeketet, där författare från olika länder skriver nya versioner av gamla myter och legender. En annan kinesisk bok i serien är till exempel Su Tongs Binu 《碧奴》, som ju finns i svensk översättning. Även flera andra kinesiska författare har bidragit med verk till serien, men förutom Binu har inget av dem ännu översatts till andra språk.
För att få delta i tävlingen måste man ha en blogg på Sina, skriva en artikel om Tibet samt uppfylla några andra kriterier. Någon som vill delta?
(Foto: reurinkjan på Flickr.com)
torsdag 23 juli 2009
Gravplundrarnas kung
Man blir ju litet sur ibland, när man har sett fram emot att läsa en bok som man tror ska vara bra och den visar sig vara ganska tråkig. Gravplundrarnas kung 《盗墓王》av Zhong Liancheng 钟连城 såg rätt lovande ut, tyckte jag. För det första har den ett omslag som ligger rätt nära det klassiska "suddig man, sedd bakifrån, går in i ett dunkelt valv", vilket brukar vara ett tecken på att boken hör till en genre som jag gillar. Och så ville jag verkligen läsa en spännande historia om gravplundrare på 1910-talet. Men icke...
Gravplundrarnas kung handlar om en stackars föräldralös pojke, Tan Xiaoku, som får anställning hos en begravningsentreprenör. Det visar sig snart att begravningsentreprenörerna i staden av tradition även försörjer sig som gravplundrare - oerhört praktiskt förstås, eftersom de ju vet precis vad som finns i gravarna. Visst konkurrerar de med varandra, men de verkar ändå på det stora hela ha det rätt bekvämt. Men så dyker en historieberättare upp och börjar berätta historier om en specifik gammal kungagrav med ovärderliga skatter. Det här drar till sig uppmärksamhet från stadens polischef, en korrupt typ som inte alls har något emot att begå egna brott. Snart är flera olika grupper av gravplundrare, poliser och rövare invecklade i en kamp om vem som först ska hitta graven och överlista alla de fällor som gravkonstruktörerna installerade innan kungen begravdes.
Jag tycker att Gravplundrarnas kung var rätt seg. Det tog halva boken innan något började hända och även om historieberättaren egentligen var ett bra inslag så blev det litet för mycket prat. Och alldeles för mycket springande fram och tillbaka mellan värdshus och fängelser och bostäder och residens och munkkloster och begravningsplatser och ... Å andra sidan misstänker jag att det här är en sådan bok som man ska läsa snabbt. Ungefär som när man läser Dan Brown eller James Rollins - man ska inte hinna tänka så mycket under läsningens gång. Och jag läser inte fort på kinesiska. Kanske var det där problemet låg. Sedan tyckte jag också att boken var litet tung i språket, inte så smidig och med många vändningar som väl var avsedda att härma språket under Republiken Kinas första år, men som hela tiden gav mig en känsla av att allt utspelades mycket tidigare under Qingdynastin. I och för sig kanske inte helt fel, antar jag.
Nej, jag väntar fortfarande på den där riktigt fantastiska kinesiska thrillern. Den som är så spännande att man faktiskt inte kan lägga boken ifrån sig.
Gravplundrarnas kung handlar om en stackars föräldralös pojke, Tan Xiaoku, som får anställning hos en begravningsentreprenör. Det visar sig snart att begravningsentreprenörerna i staden av tradition även försörjer sig som gravplundrare - oerhört praktiskt förstås, eftersom de ju vet precis vad som finns i gravarna. Visst konkurrerar de med varandra, men de verkar ändå på det stora hela ha det rätt bekvämt. Men så dyker en historieberättare upp och börjar berätta historier om en specifik gammal kungagrav med ovärderliga skatter. Det här drar till sig uppmärksamhet från stadens polischef, en korrupt typ som inte alls har något emot att begå egna brott. Snart är flera olika grupper av gravplundrare, poliser och rövare invecklade i en kamp om vem som först ska hitta graven och överlista alla de fällor som gravkonstruktörerna installerade innan kungen begravdes.
Jag tycker att Gravplundrarnas kung var rätt seg. Det tog halva boken innan något började hända och även om historieberättaren egentligen var ett bra inslag så blev det litet för mycket prat. Och alldeles för mycket springande fram och tillbaka mellan värdshus och fängelser och bostäder och residens och munkkloster och begravningsplatser och ... Å andra sidan misstänker jag att det här är en sådan bok som man ska läsa snabbt. Ungefär som när man läser Dan Brown eller James Rollins - man ska inte hinna tänka så mycket under läsningens gång. Och jag läser inte fort på kinesiska. Kanske var det där problemet låg. Sedan tyckte jag också att boken var litet tung i språket, inte så smidig och med många vändningar som väl var avsedda att härma språket under Republiken Kinas första år, men som hela tiden gav mig en känsla av att allt utspelades mycket tidigare under Qingdynastin. I och för sig kanske inte helt fel, antar jag.
Nej, jag väntar fortfarande på den där riktigt fantastiska kinesiska thrillern. Den som är så spännande att man faktiskt inte kan lägga boken ifrån sig.
lördag 18 juli 2009
Den åtråvärda ordboken
Romanen Maqiao, som jag hade en liten blänkare om häromveckan, heter ju i original Ett lexikon över Maqiao. Det är en berättelse - eller snarare en samling korta, sammanlänkade noveller - som huvudsakligen utspelar sig under kulturrevolutionen, och idag slog det mig plötsligt att det verkar finnas väldigt många romaner och noveller om den tiden där lexikon och ordböcker spelar en viktig roll för handlingen, som åtråvärda objekt.
Ta till exempel Yinggelishi/English, som jag också skrev om för några dagar sedan. Där är det ett engelsk-kinesiskt lexikon som berättaren fascineras av och känner ett sådant begär till att han till och med bryter sig in hos sin lärare för att stjäla det - utan att lyckas. I en annan, tidig berättelse om så kallade "intellektuella ungdomar" som skickas ut på landet under kulturrevolutionen, 《孩子王》"Barnens kung", av A Cheng 阿城, är det en annan ordbok - 《新华字典》Nya Kinas ordbok - som figurerar i handlingen. Huvudpersonen, en ung man som sätts att undervisa barnen i en byskola, är ingen utbildad lärare och väljer att ta ordboken som utgångspunkt för sina lektioner istället för att använda de avsedda läromedlen. En av hans elever bestämmer sig för att kopiera hela ordboken, tecken för tecken, när han inte lyckas vinna den genom vadslagning. Och i den kinesisk-amerikanske författaren Ha Jins första novellsamling handlar titelnovellen, "Ocean of words", om det mycket stora och kända lexikon som har samma namn - 《辞海》, Ett hav av ord. I den novellen är det dock inte en lärare eller auktoritetsfigur som äger den åtråvärda boken, utan en ung soldat som till sist skänker bort sin värdefulla ägodel till en äldre officer som har hjälpt honom att ta sig igenom militärtjänsten och bli partimedlem. Gemensamt för dessa noveller och romaner är att ordböckerna är så fascinerande och begärliga att de är värda nästan vilka uppoffringar som helst, och själva överlämnandet av ordboken är en höjdpunkt i alla berättelserna.
Säkert finns det fler exempel som jag inte känner till eller inte kan komma på just nu. Man kan undra varför just ordböcker och lexikon förekommer så ofta i berättelser om den här tiden. Kanske för att en ordbok i högre grad än till exempel en roman kan fungera som fönster mot en större värld, och för att överlämnandet eller erövrandet av ordboken blir ett tecken på att denna större värld är möjlig att nå? Och för att varje tecken eller ord är en berättelse i sig - precis som i Han Shaogongs Maqiao?
Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång någon ber mig om tips på ett bra uppsatsämne.
Ta till exempel Yinggelishi/English, som jag också skrev om för några dagar sedan. Där är det ett engelsk-kinesiskt lexikon som berättaren fascineras av och känner ett sådant begär till att han till och med bryter sig in hos sin lärare för att stjäla det - utan att lyckas. I en annan, tidig berättelse om så kallade "intellektuella ungdomar" som skickas ut på landet under kulturrevolutionen, 《孩子王》"Barnens kung", av A Cheng 阿城, är det en annan ordbok - 《新华字典》Nya Kinas ordbok - som figurerar i handlingen. Huvudpersonen, en ung man som sätts att undervisa barnen i en byskola, är ingen utbildad lärare och väljer att ta ordboken som utgångspunkt för sina lektioner istället för att använda de avsedda läromedlen. En av hans elever bestämmer sig för att kopiera hela ordboken, tecken för tecken, när han inte lyckas vinna den genom vadslagning. Och i den kinesisk-amerikanske författaren Ha Jins första novellsamling handlar titelnovellen, "Ocean of words", om det mycket stora och kända lexikon som har samma namn - 《辞海》, Ett hav av ord. I den novellen är det dock inte en lärare eller auktoritetsfigur som äger den åtråvärda boken, utan en ung soldat som till sist skänker bort sin värdefulla ägodel till en äldre officer som har hjälpt honom att ta sig igenom militärtjänsten och bli partimedlem. Gemensamt för dessa noveller och romaner är att ordböckerna är så fascinerande och begärliga att de är värda nästan vilka uppoffringar som helst, och själva överlämnandet av ordboken är en höjdpunkt i alla berättelserna.
Säkert finns det fler exempel som jag inte känner till eller inte kan komma på just nu. Man kan undra varför just ordböcker och lexikon förekommer så ofta i berättelser om den här tiden. Kanske för att en ordbok i högre grad än till exempel en roman kan fungera som fönster mot en större värld, och för att överlämnandet eller erövrandet av ordboken blir ett tecken på att denna större värld är möjlig att nå? Och för att varje tecken eller ord är en berättelse i sig - precis som i Han Shaogongs Maqiao?
Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång någon ber mig om tips på ett bra uppsatsämne.
onsdag 15 juli 2009
Tibetfrossa
Av någon anledning har det slumpat sig så att jag har samlat på mig ett antal romaner med Tibetanknytning under våren. De flesta är skrivna av han-kineser, någon enstaka av en tibetan. Det var väldigt länge sedan jag studerade tibetanska så i nuläget inskränker sig mina kunskaper till att jag kan säga "den där kungen" - resten har jag glömt. För övrigt läste jag inte modern tibetanska och i princip alla texter i min kursbok handlade om bortsprungna jakar, getter eller Buddha. Alltså kan jag inte läsa några Tibetromaner på tibetanska.
Det vore väldigt intressant att någon gång göra en mer ingående studie av kinesiskspråkiga romaner på temat Tibet, för att se vilket Tibetbild de förmedlar och om den varierar beroende på om författaren är han-kines eller tibetan. Jag får skriva upp det på min allt längre att göra-lista...
Här är i alla fall de böcker som just nu trängs bredvid varandra i bokhyllan:
- 《活佛之死》(En levande buddhas död) av 唐卡 Tanka;
- 《西藏红羊皮书》av 柴春芽Chai Chunya;
- 《藏地密码》(Tibetkoden) av 何马 He Ma - en riktig storsäljare och första delen i en serie;
- 《藏巴拉>》och 《藏三宝》 (som när de kom ut på fastlandet hette 《水乳大地》och 《悲悯大地》) av 范稳 Fan Wen;
- Stick out your tongue av 马建 Ma jian.
Det lär ta ett tag innan jag har betat av dem.
söndag 12 juli 2009
En barndom i Xinjiang under kulturrevolutionen
I dessa dagar när så mycket av nyheterna från Kina kretsar runt oroligheterna i Ürümqi kanske det kan vara på sin plats att ta upp en roman som utspelas just där, i Xinjiangs huvudstad. Yinggelishi 《英格力士》(som naturligtvis betyder "English"), av författaren Wang Gang 王刚, utspelar sig under kulturrevolutionen - förmodligen i början av 1970-talet. Liu Ai, en pojke på 12 eller 13 år, lever tillsammans med sina föräldrar som båda är arkitekter, utbildade i Beijing och placerade i Ürümqi för att tjäna fosterlandet. Hit kommer en dag en ny lärare, Wang Yajun, som ska ansvara för undervisningen i engelska. Tidigare har barnen läst både ryska och uiguriska, men nu anses de språken omoderna och det är dags att lära sig engelska istället. Pojkarna i Liu Ais klass är ledsna, för lärarbytet innebär att de inte längre kommer att få träffa sin lärare i uiguriska, Ajitai, stadens vackraste kvinna.
När Wang Yajun kommer till skolan börjar saker hända. Han är en beläst storstadsmänniska som luktar gott och alltid har rena, prydliga kläder. Han säger sig vilja vara en gentleman och bär omkring på ett enormt engelsk-kinesiskt lexikon. Flickorna i klassen pluggar på som vanligt och flera av dem blir litet förtjusta i den nye läraren. Pojkarna är däremot inte särskilt intresserade av engelska - det anses "tjejigt" att vara duktig på språk eller att överhuvudtaget göra bra ifrån sig i skolan. Men det visar sig att Liu Ai har en oanad fallenhet för språket och trots att en del av pojkarna i klassen retas blir det viktigt för honom att vara bäst, att få vara klassens ordningsman på engelsklektionerna, den som får bära Wang Yajuns bandspelare och kassettbanden från Linguaphone.
Liu Ai är ett ensamt barn. Hans föräldrar är upptagna av att hålla liv i sina karriärer och av kärleken till varandra. Av skolkamraterna är det egentligen bara grannflickan Huang Xusheng som står honom nära. Hon har det svårt hemma. Hennes pappa var tidigare officer under Guomindang, något som förstås gör honom till paria i det "nya Kina". Äktenskapet med Huang Xushengs mamma är en katastrof och så småningom begår han självmord. Det här drabbar förstås Huang Xusheng mycket hårt och det blir inte bättre av att hennes mamma snabbt beslutar sig för att hitta en ny man. Huang Xushengs sammanbrott och sökande efter en fadersfigur resulterar så småningom i anklagelser om sexuella övergrepp mot Wang Yajun.
Ibland kan man ju bli litet trött på att så många av de kinesiska böcker som översätts och ges ut i väst utspelar sig under kulturrevolutionen. Det är som om förläggarna krampaktigt håller fast vid det enda ord som de vet att allmänheten känner igen. Det som är intressant med Yinggelishi är att den beskriver kulturrevolutionen ur en litet annorlunda vinkel än den vi är vana vid. Det handlar inte så mycket om stora kampanjer, kritikmöten eller väggtidningar. Ja, det dyker förstås upp en del saker som pekar på det fullkomligt absurda sätt att tänka som rådde på den här tiden. Till exempel frågar Liu Ai en dag sina föräldrar om ordförande Mao verkligen kan leva i tvåhundra år, som slagorden säger. Istället för att ge ett vettigt svar på frågan blir föräldrarna panikslagna och skriker åt honom att han aldrig får fråga något sådant igen. Ljuga vill de inte, men att ärligt svara nej vore detsamma som att vara kontrarevolutionär. Och när eleverna ska lämna in prov på sin handstil för att man ska kunna avslöja vem som skrivit politiska slagord på en vägg måste de skriva orden "ner med" och "ordförande Mao" på olika sidor av papperet. Den stackars lärare som på frågan: "Vad stod det på väggen?" råkar haspla ur sig: "Ner med ordförande Mao!" ligger strax på golvet och ber för sitt liv. Att ta de orden i sin mun är förräderi, även om man bara läser högt vad någon annan har skrivit.
Men på det stora hela är det andra saker som står i centrum för berättelsen. Framför allt fokuserar Wang Gang på kärlek och sex, och på den förvrängda sexualmoral som rådde i Maos Kina. "Farorna" som barnen i boken upplever är alla kopplade till sex och sex är ett instrument som kan användas för att få vad man vill ha eller för att trycka ner dem man vill sätta dit. När Wang Yajun ger vissa flickor privatlektioner tar föräldrarna genast tillfället i akt att anklaga honom för övergrepp. När Liu Ai anklagas för att ha skrivit kontrarevolutionära slagord tvingas hans mamma ligga med rektorn. Ajitai utsätts för våldtäktsförsök och Huang Xushengs mammas nye älskare mördas av Huang Xusheng och hennes beundrare Avskrädes-Li. Wang Yajun sätts i straffarbete för att han sägs ha kikat på de nakna kvinnorna i badhuset (i själva verket är det Liu Ai som gör det). Inget av barnen vet egentligen något om sex och det finns inte en tillstymmelse till sexualundervisning i skolan. När Wang Yajun försöker förklara för Liu Ai att det inte alls är farligt att onanera blir Liu Ais mamma hans dödsfiende. Men vad gör Liu Ais mamma och rektorn på kontoret när pappa är bortrest? Hur oskyldig är mamman egentligen? Handlar hon verkligen av tvång? Liu Ai är full av frågor men ingen kan hjälpa honom att hitta svaren.
Barnens ensamhet och utsatthet är väldigt tydlig. Liu Ai är utstängd från gemenskapen med föräldrarna, dels för att de är så upptagna med sina karriärer, dels för att den politiska situationen får dem att hålla mycket hemligt för honom så att han inte ska råka illa ut eller av misstag dra olycka över familjen. De stänger in sig i sitt rum, lyssnar på musik i hemlighet, delar gamla minnen... men Liu Ai är hela tiden utanför. Hans förnamn betyder "kärlek", men det är inte särskilt tydligt att föräldrarna älskar honom. Wang Yajun är den ende som på allvar intresserar sig för hans tankar och känslor, och därför blir han så viktig för pojken. Men trots att Liu Ais föräldrar på många sätt negligerar honom och är oförstående för hans behov tål de inte att någon annan får en betydande roll i hans liv. Istället för att vara glada för lärarens stöd gör de vad de kan för att hindra Liu Ai från att umgås med honom.
Yinggelishi börjar som en rätt gullig och humoristisk berättelse om några elever som ska lära sig engelska, men snart får den en allt mörkare ton och blir en obehaglig historia om hur politiskt förtryck, vuxnas självupptagenhet och en grotesk sexualmoral förstör en grupp barns liv så att de som råkar värst ut drivs till mord och sinnessjukdom och de som klarar sig bäst går in i vuxenlivet med en oerhörd mängd traumatiska minnen i bagaget. Och på så sätt handlar Yinggelishi om något mer än bara kulturrevolutionen. Självcentrerade föräldrar och falska anklagelser om sexuella övergrepp förekommer ju tyvärr än idag, även om mängden samverkande negativa faktorer måste ha varit alldeles särskilt hög under den här perioden.
Med tanke på vilken tragisk aktualitet förhållandet mellan han-kineser och uigurer har fått de senaste dagarna är det också värt att notera att uigurerna i princip helt lyser med sin frånvaro i romanen. Det är egentligen bara den vackra Ajitai som är uigur (och faktum är att till och med hon har en han-kinesisk förälder och därför bara är halv-uigur). Wang Gang har själv förklarat det med att han-kineser och uigurer levde nästan helt åtskilda och helt enkelt inte umgicks i någon högre grad. Av dagssituationen i Ürümqi att döma verkar just detta i alla fall inte ha förändrats under de senaste 40 åren.
Yinggelishi finns översatt till engelska och heter då, naturligtvis, English.
När Wang Yajun kommer till skolan börjar saker hända. Han är en beläst storstadsmänniska som luktar gott och alltid har rena, prydliga kläder. Han säger sig vilja vara en gentleman och bär omkring på ett enormt engelsk-kinesiskt lexikon. Flickorna i klassen pluggar på som vanligt och flera av dem blir litet förtjusta i den nye läraren. Pojkarna är däremot inte särskilt intresserade av engelska - det anses "tjejigt" att vara duktig på språk eller att överhuvudtaget göra bra ifrån sig i skolan. Men det visar sig att Liu Ai har en oanad fallenhet för språket och trots att en del av pojkarna i klassen retas blir det viktigt för honom att vara bäst, att få vara klassens ordningsman på engelsklektionerna, den som får bära Wang Yajuns bandspelare och kassettbanden från Linguaphone.
Liu Ai är ett ensamt barn. Hans föräldrar är upptagna av att hålla liv i sina karriärer och av kärleken till varandra. Av skolkamraterna är det egentligen bara grannflickan Huang Xusheng som står honom nära. Hon har det svårt hemma. Hennes pappa var tidigare officer under Guomindang, något som förstås gör honom till paria i det "nya Kina". Äktenskapet med Huang Xushengs mamma är en katastrof och så småningom begår han självmord. Det här drabbar förstås Huang Xusheng mycket hårt och det blir inte bättre av att hennes mamma snabbt beslutar sig för att hitta en ny man. Huang Xushengs sammanbrott och sökande efter en fadersfigur resulterar så småningom i anklagelser om sexuella övergrepp mot Wang Yajun.
Ibland kan man ju bli litet trött på att så många av de kinesiska böcker som översätts och ges ut i väst utspelar sig under kulturrevolutionen. Det är som om förläggarna krampaktigt håller fast vid det enda ord som de vet att allmänheten känner igen. Det som är intressant med Yinggelishi är att den beskriver kulturrevolutionen ur en litet annorlunda vinkel än den vi är vana vid. Det handlar inte så mycket om stora kampanjer, kritikmöten eller väggtidningar. Ja, det dyker förstås upp en del saker som pekar på det fullkomligt absurda sätt att tänka som rådde på den här tiden. Till exempel frågar Liu Ai en dag sina föräldrar om ordförande Mao verkligen kan leva i tvåhundra år, som slagorden säger. Istället för att ge ett vettigt svar på frågan blir föräldrarna panikslagna och skriker åt honom att han aldrig får fråga något sådant igen. Ljuga vill de inte, men att ärligt svara nej vore detsamma som att vara kontrarevolutionär. Och när eleverna ska lämna in prov på sin handstil för att man ska kunna avslöja vem som skrivit politiska slagord på en vägg måste de skriva orden "ner med" och "ordförande Mao" på olika sidor av papperet. Den stackars lärare som på frågan: "Vad stod det på väggen?" råkar haspla ur sig: "Ner med ordförande Mao!" ligger strax på golvet och ber för sitt liv. Att ta de orden i sin mun är förräderi, även om man bara läser högt vad någon annan har skrivit.
Men på det stora hela är det andra saker som står i centrum för berättelsen. Framför allt fokuserar Wang Gang på kärlek och sex, och på den förvrängda sexualmoral som rådde i Maos Kina. "Farorna" som barnen i boken upplever är alla kopplade till sex och sex är ett instrument som kan användas för att få vad man vill ha eller för att trycka ner dem man vill sätta dit. När Wang Yajun ger vissa flickor privatlektioner tar föräldrarna genast tillfället i akt att anklaga honom för övergrepp. När Liu Ai anklagas för att ha skrivit kontrarevolutionära slagord tvingas hans mamma ligga med rektorn. Ajitai utsätts för våldtäktsförsök och Huang Xushengs mammas nye älskare mördas av Huang Xusheng och hennes beundrare Avskrädes-Li. Wang Yajun sätts i straffarbete för att han sägs ha kikat på de nakna kvinnorna i badhuset (i själva verket är det Liu Ai som gör det). Inget av barnen vet egentligen något om sex och det finns inte en tillstymmelse till sexualundervisning i skolan. När Wang Yajun försöker förklara för Liu Ai att det inte alls är farligt att onanera blir Liu Ais mamma hans dödsfiende. Men vad gör Liu Ais mamma och rektorn på kontoret när pappa är bortrest? Hur oskyldig är mamman egentligen? Handlar hon verkligen av tvång? Liu Ai är full av frågor men ingen kan hjälpa honom att hitta svaren.
Barnens ensamhet och utsatthet är väldigt tydlig. Liu Ai är utstängd från gemenskapen med föräldrarna, dels för att de är så upptagna med sina karriärer, dels för att den politiska situationen får dem att hålla mycket hemligt för honom så att han inte ska råka illa ut eller av misstag dra olycka över familjen. De stänger in sig i sitt rum, lyssnar på musik i hemlighet, delar gamla minnen... men Liu Ai är hela tiden utanför. Hans förnamn betyder "kärlek", men det är inte särskilt tydligt att föräldrarna älskar honom. Wang Yajun är den ende som på allvar intresserar sig för hans tankar och känslor, och därför blir han så viktig för pojken. Men trots att Liu Ais föräldrar på många sätt negligerar honom och är oförstående för hans behov tål de inte att någon annan får en betydande roll i hans liv. Istället för att vara glada för lärarens stöd gör de vad de kan för att hindra Liu Ai från att umgås med honom.
Yinggelishi börjar som en rätt gullig och humoristisk berättelse om några elever som ska lära sig engelska, men snart får den en allt mörkare ton och blir en obehaglig historia om hur politiskt förtryck, vuxnas självupptagenhet och en grotesk sexualmoral förstör en grupp barns liv så att de som råkar värst ut drivs till mord och sinnessjukdom och de som klarar sig bäst går in i vuxenlivet med en oerhörd mängd traumatiska minnen i bagaget. Och på så sätt handlar Yinggelishi om något mer än bara kulturrevolutionen. Självcentrerade föräldrar och falska anklagelser om sexuella övergrepp förekommer ju tyvärr än idag, även om mängden samverkande negativa faktorer måste ha varit alldeles särskilt hög under den här perioden.
Med tanke på vilken tragisk aktualitet förhållandet mellan han-kineser och uigurer har fått de senaste dagarna är det också värt att notera att uigurerna i princip helt lyser med sin frånvaro i romanen. Det är egentligen bara den vackra Ajitai som är uigur (och faktum är att till och med hon har en han-kinesisk förälder och därför bara är halv-uigur). Wang Gang har själv förklarat det med att han-kineser och uigurer levde nästan helt åtskilda och helt enkelt inte umgicks i någon högre grad. Av dagssituationen i Ürümqi att döma verkar just detta i alla fall inte ha förändrats under de senaste 40 åren.
Yinggelishi finns översatt till engelska och heter då, naturligtvis, English.
onsdag 8 juli 2009
Denna kväll, för tusen år sedan
En dag när jag botaniserade på hyllorna i biblioteket hittade jag av en slump en bok för barn i mellanstadieåldern som jag direkt fastnade för, mycket på grund av de vackra bilderna som delvis var målade i gammal kinesisk guohua-stil, fast med lustiga små färgglada monster instoppade här och var. Det visade sig att boken från början är utgiven på Taiwan (den version jag hittade kom från fastlandet) och gjorde stor succé när den kom ut där 2006.
Qingkong, den unge palatsväktaren 《晴空小侍郎》(som på fastlandet har fått titeln Den underlige gubben och hans spöktrupper 《怪老头和他的鬼部下》) är en lättläst historia om en pojke som har tappat minnet och inte kommer ihåg något mer än att han måste rädda sin lillasyster som har blivit bortförd av en spökgeneral. Han dyker upp utanför det enorma torn där alla vilsekomna själar får bo och får anställning som väktare efter att ha utfört en rad prov som tornets föreståndare, en mystisk gammal man, utsätter honom för. Det är något konstig och anakronistiskt med pojken som med sin skolväska, sina smörgåsar och sina kläder inte alls verka passa in i den bortglömda gamla Qingdynastin (晴 inte 清). Han kommer från framtiden, från 2000-talet, och har rest bakåt i tiden för att hitta sin syster.
Jag tycker om Qingkong, den unge palatsväktaren, för att det är en ganska poetisk bok som delvis är väldigt vackert och litet underfundigt skriven. Så här börjar den:
Denna kväll, för tusen år sedan, faller ett solskensregn.
Den blöta bergsvägen ser ut som om den beströtts med glimmande diamantskärvor.
I vattenpölarna speglas små, sjunkande kvällssolar.
En pojke med en skolväska på ryggen dyker upp på sluttningen som en vandrande våldnad och ser ut över den vackra scenen.
Ja, det är en kväll för tusen år sedan - här finns inga bilar, inga höghus, inga färgglada neonskyltar som i städerna - men det är lika vackert och brokigt.
Solskenet är gyllene och regnet glänser som guld.
Berget är mörkgrönt.
Över den smala bergsvägen kröker sig en sjufärgad regnbåge.
Plask, plask, plask ... Pojken som springer genom vattnet uppför berget har en röd väska. Den sorgsne gamle mannen som sitter på huk vid vägen är vit i ansiktet.
Gamlingen reser sig, fäller ut sina magra armar som vingarna på en jättelik fågel och försöker hindra pojken från att fortsätta.
"Gå inte upp på berget! Det är fullt av spöken där!"
Swisch!
Det känns som om en vind drar förbi och så är pojken försvunnen.
När gamlingen vänder sig om och ser att pojken redan är bakom honom börjar han skaka.
"Hur kunde du springa rakt igenom mig?" säger han. "Är du ett spöke?"
"Nej." Pojken vrider på huvudet och ser ömsint på honom. "Men du är."
"Är jag ett spöke?" Gamlingen studerar sig själv och ser märket av ett ormbett på ena foten. "Är jag död?" Han sätter sig ner, svag i benen. "Så jag är verkligen död..."
Han böjer på nacken och ser hur det gyllene regnet rinner rakt igenom honom. Först nu tror han på att han inte lever längre.
Och så lyfter han från marken och svävar. Han känner sig så lätt, som om han vore barn igen.
"Oj! Så här tyngdlös har jag inte känt mig på år och dag! Och jag har inte ont i ryggen längre!" säger han förundrat. "Men vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen?"
"Till Det aldrig egendomligas palats!" säger pojken.
"Vilket palats?"
"Följ mig!"
Pojken springer uppför berget och gamlingen svävar efter.
De prövningar som pojken utsätts för och de äventyr han upplever lär honom mycket. Här finns till och med en variant på den klassiska berättelsen om en person som går in i en grotta eller garderob (i det här fallet ett landskap i en blomkruka) och blir kvar där i en livstid för att sedan upptäcka att inte en minut har gått i den "verkliga" världen. Zheye 哲也, författaren, har också varit väldigt fantasifull när han har hittat på de olika besvärjelser som den gamle trollkarlen använder sig av och de spöken som befolkar tornet. Möjligen tycker jag att beskrivningen av hur lillasyster förs bort av spökgeneralen är litet för lång och detaljerad. Han hade kunnat lämna mer åt fantasin där. Men om man vill läsa en ganska enkel och vacker berättelse med fina bilder (illustratören heter Tang Tang 唐唐) så är Qingkong, den unge palatsväktaren absolut att rekommendera.
Qingkong, den unge palatsväktaren 《晴空小侍郎》(som på fastlandet har fått titeln Den underlige gubben och hans spöktrupper 《怪老头和他的鬼部下》) är en lättläst historia om en pojke som har tappat minnet och inte kommer ihåg något mer än att han måste rädda sin lillasyster som har blivit bortförd av en spökgeneral. Han dyker upp utanför det enorma torn där alla vilsekomna själar får bo och får anställning som väktare efter att ha utfört en rad prov som tornets föreståndare, en mystisk gammal man, utsätter honom för. Det är något konstig och anakronistiskt med pojken som med sin skolväska, sina smörgåsar och sina kläder inte alls verka passa in i den bortglömda gamla Qingdynastin (晴 inte 清). Han kommer från framtiden, från 2000-talet, och har rest bakåt i tiden för att hitta sin syster.
Jag tycker om Qingkong, den unge palatsväktaren, för att det är en ganska poetisk bok som delvis är väldigt vackert och litet underfundigt skriven. Så här börjar den:
Denna kväll, för tusen år sedan, faller ett solskensregn.
Den blöta bergsvägen ser ut som om den beströtts med glimmande diamantskärvor.
I vattenpölarna speglas små, sjunkande kvällssolar.
En pojke med en skolväska på ryggen dyker upp på sluttningen som en vandrande våldnad och ser ut över den vackra scenen.
Ja, det är en kväll för tusen år sedan - här finns inga bilar, inga höghus, inga färgglada neonskyltar som i städerna - men det är lika vackert och brokigt.
Solskenet är gyllene och regnet glänser som guld.
Berget är mörkgrönt.
Över den smala bergsvägen kröker sig en sjufärgad regnbåge.
Plask, plask, plask ... Pojken som springer genom vattnet uppför berget har en röd väska. Den sorgsne gamle mannen som sitter på huk vid vägen är vit i ansiktet.
Gamlingen reser sig, fäller ut sina magra armar som vingarna på en jättelik fågel och försöker hindra pojken från att fortsätta.
"Gå inte upp på berget! Det är fullt av spöken där!"
Swisch!
Det känns som om en vind drar förbi och så är pojken försvunnen.
När gamlingen vänder sig om och ser att pojken redan är bakom honom börjar han skaka.
"Hur kunde du springa rakt igenom mig?" säger han. "Är du ett spöke?"
"Nej." Pojken vrider på huvudet och ser ömsint på honom. "Men du är."
"Är jag ett spöke?" Gamlingen studerar sig själv och ser märket av ett ormbett på ena foten. "Är jag död?" Han sätter sig ner, svag i benen. "Så jag är verkligen död..."
Han böjer på nacken och ser hur det gyllene regnet rinner rakt igenom honom. Först nu tror han på att han inte lever längre.
Och så lyfter han från marken och svävar. Han känner sig så lätt, som om han vore barn igen.
"Oj! Så här tyngdlös har jag inte känt mig på år och dag! Och jag har inte ont i ryggen längre!" säger han förundrat. "Men vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen?"
"Till Det aldrig egendomligas palats!" säger pojken.
"Vilket palats?"
"Följ mig!"
Pojken springer uppför berget och gamlingen svävar efter.
De prövningar som pojken utsätts för och de äventyr han upplever lär honom mycket. Här finns till och med en variant på den klassiska berättelsen om en person som går in i en grotta eller garderob (i det här fallet ett landskap i en blomkruka) och blir kvar där i en livstid för att sedan upptäcka att inte en minut har gått i den "verkliga" världen. Zheye 哲也, författaren, har också varit väldigt fantasifull när han har hittat på de olika besvärjelser som den gamle trollkarlen använder sig av och de spöken som befolkar tornet. Möjligen tycker jag att beskrivningen av hur lillasyster förs bort av spökgeneralen är litet för lång och detaljerad. Han hade kunnat lämna mer åt fantasin där. Men om man vill läsa en ganska enkel och vacker berättelse med fina bilder (illustratören heter Tang Tang 唐唐) så är Qingkong, den unge palatsväktaren absolut att rekommendera.
Etiketter:
barnböcker,
Taiwan,
Tang Tang,
Zheye
tisdag 7 juli 2009
Språkliga funderingar
Just nu håller jag på att läsa På Argunflodens högra strand 《额尔古纳河右岸》av Chi Zijian 迟子建. Det är en intressant roman om renskötande evenker i norra Kina, på gränsen till Ryssland, men den tar tid att läsa. Inte för att språket är särskilt svårt eller berättelsen komplicerad, utan för att jag stannar upp minst en gång på varje sida och grubblar över hur de där evenkiska orden borde transkriberas med latinska bokstäver. Hur skriver man xilengzhu 希楞株 egentligen? Är det samma sak som s'erang d'u? Och är s'erang d'u verkligen den vedertagna transkriptionen? Finns det överhuvudtaget någon transkriptionssystem annat än med kyrilliska bokstäver? Varför har KB bara ett Evenkijsko-russkij slovar när jag vill ha ett Evenkijsko-anglisjskij slovar?
Helt andra saker än romanen handlar om, alltså. Men fascinerande är det. Jag ska skärpa mig litet så att jag kommer vidare i texten.
(Foto: Jokkman på Flickr)
måndag 6 juli 2009
Maqiao
Förhandsreklam från Albert Bonniers Förlag för vintern 2009/2010:
"Under kulturrevolutionen i Kina skickades miljontals stadsungdomar ut på landsbygden i ett försök att skapa ett klasslöst samhälle. Berättaren i Han Shaogongs roman är en av dem. I den lilla byn Maqiao möter han en värld som kan tyckas upp- och nervänd. Här finns lokala mytbildningar, småpåvar och sagoväsen. I uppslagsverkets form börjar han närma sig sitt nya hem och dess originella invånare. Han kartlägger provinsens dialekt och noterar ord som i vissa fall kanske bara används i Maqiao, och ibland bara av en person. Allt eftersom uppslagsorden läggs till varandra framstår det kommunistiska försöket att kontrollera språk och historia som en såväl komisk som tragisk övning i missförstånd."
Maqiao utkommer i oktober.
"Under kulturrevolutionen i Kina skickades miljontals stadsungdomar ut på landsbygden i ett försök att skapa ett klasslöst samhälle. Berättaren i Han Shaogongs roman är en av dem. I den lilla byn Maqiao möter han en värld som kan tyckas upp- och nervänd. Här finns lokala mytbildningar, småpåvar och sagoväsen. I uppslagsverkets form börjar han närma sig sitt nya hem och dess originella invånare. Han kartlägger provinsens dialekt och noterar ord som i vissa fall kanske bara används i Maqiao, och ibland bara av en person. Allt eftersom uppslagsorden läggs till varandra framstår det kommunistiska försöket att kontrollera språk och historia som en såväl komisk som tragisk övning i missförstånd."
Maqiao utkommer i oktober.
fredag 3 juli 2009
Plagiat, förtal och litteratur
Det är väl inte någon överdrift att påstå att upphovsrättsfrågor har varit på tapeten det senaste året. Upphovsrätten omfattar inte bara skydd mot olagligt mångfaldigande av olika sorters verk, utan även skydd mot plagiat. Men vad är ett plagiat egentligen? Och var går gränserna mellan det som är en laglig parodi och det som är ren stöld?
I mars i år gick kinesiska medier ut med uppgifter om att den kinesisk-svenska författarinnan Vivibear har byggt en stor del av sin mycket framgångsrika karriär på plagiat och kopiering. Vivibear, som skriver romantiska äventyrsromaner där huvudpersonerna ofta reser fram och tillbaka i tiden, är oerhört populär - hon har flera gånger hamnat bland de tio mest lästa på topplistor över kinesiska internetförfattare, vilket förstås innebär att hon har ett mycket stor antal läsare. Hennes böcker har också kommit ut i tryckt form, både i Kina och på Taiwan. Nu sägs hon alltså ha kopierat text från 203 romaner och noveller av 173 olika författare. En del text ska hon ha tagit rakt av, i andra fall lär hon ha bytt ut vissa ord.
Jag måste poängtera att jag själv inte har läst någon som Vivibear har skrivit och inte kan bedöma om det ligger något i anklagelserna eller inte (även om bevisningen verkar rätt övertygande). Men med tanke på att liknande beskyllningar regelbundet framförs mot kinesiska internetförfattare är fallet intressant. En annan populär ung författare, Guo Jingming, fälldes ju i domstol för några år sedan för liknande brott och sägs att åstadkommit fler plagiat än de som togs upp då. Bland de drabbade finns inte bara relativt okända författare, som i fallet Vivibear, utan också kändisar som Han Han, vars romaner sägs plagieras innan de ens kommit ut - man utgår från de uttalanden han har gjort om vad han arbetar på och skapar sedan något utifrån det, som man säljer i hans namn (det innebär väl då i och för sig att det inte längre handlar om plagiat utan om förfalskning).
Jag vet inte hur lagarna ser ut i Kina, men i de flesta västländer är det inte olagligt att använda sig av någon annans idé till en historia. Däremot får man inte kopiera själva utförandet: namn, ordval, stil. Det innebär alltså att det är helt okej att till exempel skriva en roman om en föräldralös pojke som blir antagen till en trolkarlsskola och måste kämpa mot en ond häxmästare, men man kan inte låta boken i detalj ha samma handling som någon av Harry Potter-böckerna och man kan inte kalla pojken för Harry Potter eller något likartat - om det inte är en väldigt tydlig parodi, för då kan man nog komma undan med det, misstänker jag. JK Rowling har ju för övrigt själv anklagats för att ha korpat idéer från böcker som skrivits av andra författare, som till exempel Eva Ibbotson. Kanske kan man jämföra det hela med måleri, där många olika konstnärer kan välja samma motiv, men där utförandet skiljer sig åt. I Sverige har vi haft liknande fall. År 2007 kom Fabian Kastner ut med romanen Oneirine, som blev mycket hyllad. Snart visade det sig att den bestod av texter som var kopierade rakt av från andra författares verk, utan att Kastner på något sätt påpekade det. Själv menade Kastner att romanen var ett slags litterärt collage och vad jag vet har han inte dragits inför rätta.
Kinesiska lagar skiljer sig också från svenska på så sätt att det i Kina är förbjudet att "smäda de avlidna". Skriver man en roman eller ett dokumentärt verk om en avliden person kan dennes efterlevande släktingar stämma en om de anser att det man påstår är nedsättande. Det har drabbat Hong Ying, författare till boken K - en kärlekshistoria, som stämdes av Chen Xiaoying, dotter till Ling Shuhua - den kvinna som var förebild för huvudpersonen i den erotiska romanen. Både Hong Ying och Chen Xiaoying var bosatta i England, men eftersom det inte går att driva den sortens rättsfall där väntade Chen tills boken kom ut i Kina och gick då till domstol. Hong Ying dömdes att betala skadestånd och boken drogs in, men kom senare ut i en omarbetad utgåva. I ett land som Kina kan ett förbud mot förtal av avlidna förstås också vara praktiskt om man vill undvika att någon publicerar obehagliga sanningar om avlidna politiker...
I mars i år gick kinesiska medier ut med uppgifter om att den kinesisk-svenska författarinnan Vivibear har byggt en stor del av sin mycket framgångsrika karriär på plagiat och kopiering. Vivibear, som skriver romantiska äventyrsromaner där huvudpersonerna ofta reser fram och tillbaka i tiden, är oerhört populär - hon har flera gånger hamnat bland de tio mest lästa på topplistor över kinesiska internetförfattare, vilket förstås innebär att hon har ett mycket stor antal läsare. Hennes böcker har också kommit ut i tryckt form, både i Kina och på Taiwan. Nu sägs hon alltså ha kopierat text från 203 romaner och noveller av 173 olika författare. En del text ska hon ha tagit rakt av, i andra fall lär hon ha bytt ut vissa ord.
Jag måste poängtera att jag själv inte har läst någon som Vivibear har skrivit och inte kan bedöma om det ligger något i anklagelserna eller inte (även om bevisningen verkar rätt övertygande). Men med tanke på att liknande beskyllningar regelbundet framförs mot kinesiska internetförfattare är fallet intressant. En annan populär ung författare, Guo Jingming, fälldes ju i domstol för några år sedan för liknande brott och sägs att åstadkommit fler plagiat än de som togs upp då. Bland de drabbade finns inte bara relativt okända författare, som i fallet Vivibear, utan också kändisar som Han Han, vars romaner sägs plagieras innan de ens kommit ut - man utgår från de uttalanden han har gjort om vad han arbetar på och skapar sedan något utifrån det, som man säljer i hans namn (det innebär väl då i och för sig att det inte längre handlar om plagiat utan om förfalskning).
Jag vet inte hur lagarna ser ut i Kina, men i de flesta västländer är det inte olagligt att använda sig av någon annans idé till en historia. Däremot får man inte kopiera själva utförandet: namn, ordval, stil. Det innebär alltså att det är helt okej att till exempel skriva en roman om en föräldralös pojke som blir antagen till en trolkarlsskola och måste kämpa mot en ond häxmästare, men man kan inte låta boken i detalj ha samma handling som någon av Harry Potter-böckerna och man kan inte kalla pojken för Harry Potter eller något likartat - om det inte är en väldigt tydlig parodi, för då kan man nog komma undan med det, misstänker jag. JK Rowling har ju för övrigt själv anklagats för att ha korpat idéer från böcker som skrivits av andra författare, som till exempel Eva Ibbotson. Kanske kan man jämföra det hela med måleri, där många olika konstnärer kan välja samma motiv, men där utförandet skiljer sig åt. I Sverige har vi haft liknande fall. År 2007 kom Fabian Kastner ut med romanen Oneirine, som blev mycket hyllad. Snart visade det sig att den bestod av texter som var kopierade rakt av från andra författares verk, utan att Kastner på något sätt påpekade det. Själv menade Kastner att romanen var ett slags litterärt collage och vad jag vet har han inte dragits inför rätta.
Kinesiska lagar skiljer sig också från svenska på så sätt att det i Kina är förbjudet att "smäda de avlidna". Skriver man en roman eller ett dokumentärt verk om en avliden person kan dennes efterlevande släktingar stämma en om de anser att det man påstår är nedsättande. Det har drabbat Hong Ying, författare till boken K - en kärlekshistoria, som stämdes av Chen Xiaoying, dotter till Ling Shuhua - den kvinna som var förebild för huvudpersonen i den erotiska romanen. Både Hong Ying och Chen Xiaoying var bosatta i England, men eftersom det inte går att driva den sortens rättsfall där väntade Chen tills boken kom ut i Kina och gick då till domstol. Hong Ying dömdes att betala skadestånd och boken drogs in, men kom senare ut i en omarbetad utgåva. I ett land som Kina kan ett förbud mot förtal av avlidna förstås också vara praktiskt om man vill undvika att någon publicerar obehagliga sanningar om avlidna politiker...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)