Det här är andra delen av artikeln "Fabulerar, förskräcker, förlöser".
Första delen hittar du här.
Det röda fältet är en episk roman om en familj och dess vedermödor före och under den japanska invasionen, när kommunister, nationalister, lokala rövare och japanska soldater alla gör sitt bästa för att ta livet av varandra. Det är också historien om två egensinniga och viljestarka individer som älskar varandra med sådan frenesi att deras kärlek blir till en plåga. Romanen blev Mo Yans stora genombrott och filmades senare av regissören Zhang Yimou, som på så sätt i sin tur vann internationell berömmelse och Guldbjörnen i Berlin 1987. Rent språkligt är det en av Mo Yans vackraste romaner där han excellerar i de långa meningar med underbara adjektivkonstruktioner som är något av hans kännetecken. Samtidigt visar han också på sin ovanliga förmåga att förena ett groteskt och skrämmande innehåll med ett poetiskt uttryckssätt:
Förra året hade ett tiotal uppsvällda ruttnande åsnor och hästar flutit i Det svarta vattnets flod. De hade lagt till vid växterna i det grunda vattnet vid strandkanten och där låg de med magen i vädret tills de inte kunde svälla mer utan exploderade så att deras vackra tarmar flöt ut likt blommor på vattnet och rännilar av mörkgrön vätska långsamt rann ut i floden.En annan typisk egenskap hos Mo Yans romanpersonligheter visar sig också i
Det röda fältet, nämligen deras sammansatta natur. Romanens "farfar", Yu Zhan'ao, är en burdus karl som inte drar sig för att mörda någon för att få vad han vill ha och som i princip våldtar sin blivande hustru i sorghumfältet. Ändå blir han, i rätt situation, en hjälte. Han klarar inte av att uttrycka sin kärlek till sin son eller sin kvinna, som han bedrar och slåss med, men älskar dem ändå över allt annat på jorden. Han är "larger than life" men samtidigt så trovärdig som en historia av det här slaget tillåter. Samma mångfacetterade bild av nordkinesiska bönder visar Mo Yan i porträttet av fjärde farbror Fang i
Vitlöksballaderna: en brutal patriark som inte drar sig för att misshandla sin egen dotter när hon vägrar att gifta sig med den man han har utsett - men samtidigt en person som kämpar hårt för att försörja sin familj och som kan visa prov på stor omtänksamhet och humor.
Det är inga trevliga eller idealiserade porträtt av bönder som Mo Yan målar upp, men de känns oerhört trovärdiga och realistiska utan att vara nedvärderande eller förgrovande. Även om man inte gillar personernas handlingar förstår man varför de har blivit sådana de är och kan inte undgå att trots allt känna stark sympati för dem. De flesta av hans romaner innehåller dessutom starka kvinnor som både är listiga och modiga, och lika aktiva när det gäller att driva handlingen framåt som de manliga huvudpersonerna. Dai Fenglian i
Det röda fältet beskrivs till och med som hjärnan bakom männens krigslister, en klipsk affärskvinna som ensam driver ett brännvinsbränneri och inte drar sig för att bryta mot konventionerna.
Typiskt för Mo Yans alla verk är den varma medkänslan och inlevelsen. Till skillnad från till exempel Su Tong, vilken ofta framstår som en kylig observatör som registrerar och nedtecknar det som sker, är Mo Yan alltid helhjärtat engagerad i sina romanfigurers göranden och tar tydligt ställning för eller emot dem. Hans empati och patos rycker också läsaren med sig.
Vitlöksballaderna handlar om en grupp utfattiga bönder som får nog av korrumperade statstjänstemän och gör uppror. Mo Yan skrev romanen i mitten av 1980-talet, när han hade läst rapporter i tidningarna om en bonderevolt. I boken låter han en ung officerare tala till böndernas försvar i vad som måste vara en av de djärvaste anklagelser mot vanstyre och svågerpolitik som framförts i en modern kinesisk roman:
"Det är domstolens åsikt att era kommentarer inte har det minsta med målet att göra!" sade huvuddomaren.
"Mitt anförande blir mer och mer relevant för svarande Zheng Changnians försvar", sade den unge officeren.
"Låt honom tala! Låt honom tala!" började åhörarna skrika igen. Gao Yang såg den unge officeren plocka fram en vit näsduk och torka sig i ögonen.
"Nå, tala då!" sade huvuddomaren. "Allt ni säger antecknas och ni får själv stå för vad ni har sagt."
"Javisst! Vågar jag tala så vågar jag också stå till svars för vad jag säger!" stammade officeren och fortsatte: "Jag anser att 'vitlöksincidenten' borde vara en varningsklocka för vårt parti. Om ett parti eller en regering inte ser till folkets bästa har folket rätt att störta det eller den!"En underlig tystnad lägrade sig i rättssalen och luften tycktes tätna och vibrera. Trycket mot Gao Yangs trumhinnor var nästan outhärdligt. Huvuddomaren skakade i hela kroppen och ansiktet var täckt av svett. Han sträckte ut handen mot temuggen men välte omkull den så att det röda teet blötte ned den vita bordsduken och ljudligt droppade ned på golvet. "Vad ... Vad tar ni er till?" sade han. "Sekreterare, anteckna vad han säger. Och missa inte ett enda ord."
Den unge officeren var likblek i ansiktet och ett ömkligt uttryck drog över hans ansikte.
Gode broder, bad Gao Yang tyst, säg inget mer ...
Mo Yan har inte enbart förankrat sitt författarskap i traditionell berättarkonst. Vid ett flertal tillfällen har han också experimenterat med helt andra uttryckssätt i historier som går över gränsen till det absurda. I romanen
De tretton stegen 《十三步》 från 1989 utgörs huvudtemat till exempel av en berättelse framförd av en man - "han" - som sitter inspärrad i en stor järnbur och betraktas av "oss". Höjdpunkten på denna absurdistiska bana nås kanske i romanen
Brännvinets rike 《酒国》 från 1992 (i engelsk översättning av Howard Goldblatt med titeln
Republic of Wine). Polisinspektör Ding Gou'er skickas till Brännvinslandet för att undersöka rykten om kannibalism. Han finner sig snabbt försatt i ett tillstånd av höggradig berusning som gör det omöjligt för honom att blir klar över om anklagelserna verkligen är sanna. Det sägs att Mo Yan vid ett tillfälle deltog i ett fylleslag som däckade honom så totalt att han fick tillbringa tre dagar på sjukhus. Kanske är det vad som krävs för att en författare ska kunna skildra druckna hallucinationer av det slag som Ding Gou'er upplever. Romanen är också något av en meta-roman, där Ding Gou'ers misslyckade polisutredning varvas med brev till Mo Yan från en ung, aspirerande författare, vars grymma historier också kretsar kring anklagelserna om barnamord och kannibalism i Brännvinslandet. Boken avslutas med att författaren Mo Yan själv besöker platsen och snabbt sups under bordet av sina värdar.
I en annan stor roman med den i Kina ganska provocerande titeln
Stora bröst och bred bak 《丰乳肥臀》 , har Mo Yan återigen knutit an till sin bondebakgrund. Romanen handlar om en kvinna som i fattigdom och elände kämpar för att ta hand om sin stora barnaskara. Den utspelar sig under perioden från 1900-talets början fram till tiden efter Maos död och speglar det fiktiva nordöstra Gaomis utveckling genom krig och revolutioner. Som litteraturvetaren Shelley W. Chan har påpekat låter Mo Yan här tyngdpunkten vila helt på kvinnorna medan männen framställs som degenererade och löjliga figurer. Romanens berättare, son till den kvinnliga huvudpersonen och en svensk missionär, är till exempel helt bröstfixerad. Hans beteende och det faktum att Mo Yan utmanar den gällande historieskrivningen genom att låta den enda riktige karlakarlen i boken vara officer och medlem i Kuomintang ledde till skarp kritik från konservativt håll. Men romanen belönades också med stora litterära priser. Stilistiskt påminner
Stora bröst och bred bak om
Det röda fältet med sin breda episka form och sitt överdådiga bildspråk.
Mo Yan lämnade armén 1997 - hans överordnade lär ska ha utbrustit i ett "Äntligen!" när de fick hans avskedsansökan - och har därefter bland annat arbetat på åklagarmyndighetens dagstidning i Beijing. Numera är han heltidsförfattare.
Det du just har läst är andra delen av en artikel ur tidskriften Karavans
Kina-nummer, 2001:1, som jag återanvänder i en något modifierad form eftersom jag är för upptagen för att skriva något nytt. I Kina-numret kan man förutom den här artikeln även läsa en novell av Mo Yan, "Mirakelmedicinen", samt en lång analys av romanen Vitlöksballaderna.
Där finns också artiklar och översättningar av och om Wang Anyi, Li Ang, Hong Ying, Gao Xingjian, Yang Lian, Wan Zhi och Li Li. Och det finns fortfarande några exemplar av numret kvar att köpa, om man vänder sig till Karavan
-redaktionen ... Vill du läsa mer om Mo Yan och vad han har skrivit på senare tid kan du till exempel klicka på etiketten här nedanför, så hittar du några tidigare blogginlägg med honom i fokus.
China Daily har en kort men intressant intervju på engelska med SF-författaren Han Song 韩松, som menar att det inte är särskilt svårt att skriva science fiction i Kina, eftersom utvecklingen går så fort där att man hela tiden känner sig som om man befinner sig i en roman. Om det är en dystopi eller en utopi avslöjar han dock inte. Kanske är det också därför som SF känns som en av de mest intressanta genrerna i Kina just nu? Läs intervjun här! 
