Stora vildgåspagoden

Idag är det världspoesidagen och Yang Lian har varit vänlig nog att låta mig lägga upp en översättning av hans dikt "Stora vildgåspagoden" här. Det är en dikt som skrevs redan 1980 och den går i en lite annan stil än den poesi Yang Lian skriver idag. Det är också en dikt som inspirerade till flera uppföljare av andra poeter, som opponerade sig mot Idag-poeterna - kanske kan man kalla det ett "fadermord". Om detta har litteraturvetaren Maghiel van Crevel skrivit mycket intressant i boken Chinese Poetry in Times of Mind, Mayhem and Money. Här kommer i alla fall Yang Lians dikt, som jag tyckte mycket om att översätta. Och för den som inte vet det är Stora vildgåspagoden ett riktmärke i Xi'an som i dikten har sett tiderna komma och gå.

Stora vildgåspagoden 

 

1. Plats

barnen är här
hand i hand med sina unga mödrar
går de över de grå gårdarna

barnen är här
bakom pagodträdens gröna kjolar, med ögon
som klara vattendroppar
nerblåsta av vinden,                   
stirrar de stilla på mig

svalor kretsar flaxande runt min kropp

jag restes här
för tusen år sedan
i Kina
i en urgammal huvudstad
som en människa står jag
bredaxlad, med huvudet höjt
med ansiktet vänt mot den ändlösa gyllene jorden
jag restes här
orörlig som ett berg
orörlig som en gravsten
för att nedteckna folkets smärta och liv

tystnad
ett hjärta hårt som sten
ensam begrundan
den grottmörka munnen gapar
i ett tyst vrål mot solen
kanske borde jag på detta sätt
berätta sagor
för barnen

2. Avlägsna sagor

hur borde jag glädjas över de många ljusa minnena
guldets glans, jadens glans, sidenets lika mjuka glans
spred ljus över min födelse
hårt arbetande händer, dyrbara pioner och elegant uppböjda taksprång omvärvde mig
vimplar, skyltar, illustra namn omvärvde mig
den klara och skrämmande klockklangen från så många tempel ekade i mina öron

min kropps skugga smekte vildmarken, bergen, floderna och våren
vid sidan om de jurtor där förfäderna bodde spreds
likt jadegröna stjärnor städer och byar
stråk av eld målade mitt ansikte rött, järnplogar och porslinskärl
klingade sprött, musik, poesi
fyllde luften på festdagarna

hur borde jag glädjas över de ljusa minnena
under de vårdagar jag såg ut över världen
svävade purpurfärgade druvor likt natten emot oss västerifrån
landade på de livliga gatorna, varje droppe en stjärna
som bäddades in i bronsspegeln och för ett ögonblick lyste upp mitt ansikte
mitt hjärta, som jord och hav frisläppta i gryningen
kamelbjällror, muralmålningslika segel som gav sig av ifrån mig
till platser långt borta, mot den guldmyntsklingande solen

i den stund jag föddes
sträckte sig min glädje till och med
bort mot de färgsprakande palatsen, de blodröda
murarna, alla dessa människor som i århundrade efter århundrade
vilat sina huvuden mot rökelsealtaret och njutit av ljuva drömmar
brinnande och uppriktigt sjungande
utan att någonsin fundera på
varför pärlan och svettdroppen rullar åt samma håll
– rullar mot fulla och innehållslösa gravar –
varför, i den darrande skymningen,
den där bondflickan traskar fram och tillbaka längs flodstranden
med de mörka och klara pupillerna fulla av sådan sorg och smärta …

till sist steg rök och eld från de stängda gårdarna
norrifrån, från de ändlösa dystra bergen och från slätten
hördes ljudet av hästhovar, skrik och gråt
ett oberäkneligt kaos av olika fanor omkring mig, som moln
som kläder som slitits i trasor vid flykten
jag såg Gula floden forsa förbi
månskenet gjorde den till en silverfärgad sorgesång
som begrät historien, begrät tystnaden
och de gator, de folkhopar och det larm jag hade vant mig vid var borta
de hästkastanjer, det friska gräs jag mindes
försvunnet som det brusande vattnet i bäcken under bron
bara den gamle blomsterförsäljarens blod stelnade i min själ
bara de nerbrända husen, skräphögarna, ruinerna
sjönk sakta ner i den allestädes närvarande vinden
förvandlades till drömmar, förvandlades till ödemark

3. Smärta

under de långa åren
har jag stått här som en människa
som en av miljontals bönder som drivits av piskan
som boskap, som en av de soldater som släpats iväg mot norr
den iskalla vinden har fått huden att spricka
natten kväver mig
jag har tvingats att stå här
och vaka över luften, över jorden
vaka över mitt eget förtrampade, skymfade öde

i min avlägsna hembygd
ligger jordlotten öde, den unga hustrun
lutar sig mot det sneda bambustängslet
så eländigt, så förfallet
grupper av spindlar väver sina nät i hennes uppgivna blickar
vildmarken, vägen
sträcker sig mot den vinter som får människor att förtvivla
och den sommar då tårar faller som regn
sträcker sig mot mors fingrar som har grävt sig djupt ner i den leriga jorden
schakalens grönglimmande ögon, förfärligare än fosforescerande ljus som driver med vinden

mina rörelser har tagits ifrån mig
min röst har tagits ifrån mig
mörka moln faller från himlen
fullskrivna med dekret som inte tillåter några protester
fullskrivna med löften som ersätter tänkandet, tomma
förhoppningar som, när döden går förbi, likt en skattmas
utpressar morgondagen
gråt, mitt öde! blöd, du
jag står här som en människa
men kan inte leva som en
inte ens min skugga tillhör mig själv

4. Folkets tragedi

spring, spring, spring, spring
darrande jord, jord med bara armar
uppvigla hackan, svärden, solskenet
som vilddjur rusande ut ur den täta skogen
som en rasande eld i ödemarken
rad efter rad med berg som vägrar att låta sig kuvas, av magnifik jord
som blottar sitt purpurfärgade bröst för himlen
på de platser där huvuden huggits forsar floderna
vildare, stridare

vråla, vråla, vråla, vråla
stridstrumman som målats med färskt blod, som mättats med styrka
tar stormens och havets rytm till hjälp
för att skaka murar och försvarsverk
mångfärgade fanor fladdrar i dammet
tusentals stjärnor tänds över slätter och sjöar
å, denna kraftfulla skimrande ande
ser segern, ser hösten
ser berg och slätter täckta av gyllene krysantemum

jag är en modig krigare i denna trupp
på min kropp finns inristat
tusentals år av smärta, självaktning och trots
om än den tunga stadsporten hugger med rostiga tänder
om än vägen är strödd med törnen och avgrunder
har jag satt min fot i himmelen – stormstegen slår
från de ruttnande bröstvärnen
larm om mina röda vapentofsar och min morgon

å, oändliga värld som öppnas framför mig
å, oändliga människohop som väller emot mig
så många leende ansikten – mäns och kvinnors
bröders, kamraters, som likt min far
darrande rör sig i dikenas fåror
som likt min hustru glimmar under den sidentrådslika penseln
till och med min fiendes ansträngt framklämda
leende fylls till brädden tillsammans med den drucknes goda vin
smälter med offeraltarets stränga rökslingor, med klockklangen
in i en annan skymning

gång på gång står jag kvar här
ser stillheten återvända till den uråldriga jorden
ser mina hängande händer, den av plogen, av knivskaftet
valkade gula jorden på höglandet, på Nordkinas slätter
mina axlar: Qinling och Taihangshan
betraktar en knarrande skottkärra, hur kunde bärpålen
pressa fram så många sår i mitt hjärta, otydliga
kärlekssånger svävar i luften, likt svarta moln
täcker de mina ögon, och ni mina bröder
rider på vattenbufflarnas ryggar, ständigt bekymmerslösa
som om ingenting alls hade hänt
men jag står kvar här, betraktar allt detta med sorg och med ilska
jag säger: hjärtat dryper av blod

gång på gång i mer än tusen år
i Kina, i denna urgamla huvudstad
omvärvd av natten, omvärvd av lera
har jag sålts och bedragits
har jag skrutits över och isolerats
har jag tillsammans med folket upplevt förödelse, förhärdats med de fattiga
har jag stått stadig här
försjunken i tankar

5. Tänkaren

ofta lyssnar jag uppmärksamt på ljuden långt bortifrån
gnistrande sprakande, vissna löv, vit snö
dalar genom mitt utdragna drömlandskap
ofta söker jag bortom regnbågen som följer på regnet
efter den långa murens skugga, stolt och trösterik
men den vrålande vinden berättar fler sagor om ras
– sprucken lera, stenar, slammar igen
floden, inget rör sig längre i mina ådror
min strupe sjunger inte mer

fångad i den bur jag själv har skapat
vilar tusentals år av historia tunga på mina axlar
tunga som bly, min själ
en vissnad grå innergård i den giftiga ensamheten
övergiven, tom
en plats där svalor häckar, kretsar …
jag känner skam
ställd inför denna oändliga guldgula jord
inför den sol som varje dag kysser mig
fingerlikt ljus som skulpterar fram ljuvliga berg och floder
ställd inför de en gång om året i vårvinden vajande
pilkvistarna och håret, frukterna
på de halsbandsliknande grenarna
känner jag skam

förfäder betraktar mig nedstämda
inifrån gräset där knotorna ligger begravda
grupper av ansikten, människor som en gång med sitt färska blod
skänkte mig ära stirrar nu på mig
till och med när barnen kommer inför mig
när små händer mjuka som blomblad smeker
pupiller rena som aprilsjöar
känner jag skam

mitt hjärta rörs av oceanens vågor mot den andra stranden
av vingar, blixtar och stjärnbilder som stiger ur människohänder
men jag kan inte flyga mot himlen, fri som en fågel
glädjas tillsammans
med de som en gång kom vandrande genom öknen
de som kom paddlande i träkanoter
mitt hjärta darrar oroligt i förstämning

låt längtan, plåga och drömmar förvandlas till styrka
likt isflak på floden i skenet från solen
utstråla en ohejdad värme
jag står här som människa, en
som har lidit oändliga plågor och dödar men ändå ihärdigt förblir
bredaxlad, med huvudet höjt
låt mig till sist förgöra den mardrömsframbringande buren
låt historiens skugga, de krigandes poser
bindas ihop som natt med gryning
som de i varje minut växande träden, lövsvalkan, skogarna
så ska min ungdom på nytt skjuta skott
mina bröder, må den tystnad som utmärker döden försvinna
som snön från den vida jorden – mina sånger
ska sida vid sida med den människoformade Stora vildgåspagoden stiga
tillsammans med människorna mot ljuset

och jag ska lyfta upp barnen
så högt, så högt, för att skratta på solen …

Dikt om den retirerande historien

1

vågorna skrubbas blanka                         vackra som hjälmar                      sköldar

bukten liknar en kantrad skyskrapa                              störta samman

stig och sjunk i mörkret     den neonupplysta stranden på andra sidan

böljar lätt                            hägringen omfamnar oss och böljar

en mås med rödfärgade fjädrar simmar mot oss

en miljon glasfasader skrubbas blanka                         ger oss en spegelbild av historien

2

än en gång        faller vi ner på en död plats

trär en snara på en alldeles vanlig morgon

trettio år gamla blodiga kläder                och springande kroppar

har bytts mot en vind från havet             mörk gas skymmer sikten åt alla håll

en gata har ingen början                          bara otaliga maskerade slut

fall omkull                          vem har inte upplevt livets splittring i ordet ”öde”?

3

varje människa är en vägspärr                en barriär

som grymt spärrar vägen för sig själv     lider en skada inte värd att lida

uthärdar en outhärdlig smärta                räds               den fyllda vattenslangen

som sprutar ut ett blåfärgat                     regn man inte kan fly

det finns alltid svullna torg                     som liknar fuktiga plantskolor

i dödens åtrå frodas ruttet kött

4

än en gång                          det stora havets konvexa lins av tårar

gråter vår gråt                    de som accepterar sitt öde                       känner igen det

vindens och regnets onomatopoesi                      upprepar en smattrande förgörelse

hjärtat           trycker sig mot väggen när det vaknar på morgonen och dör gång på gång

mörkret som kämpar på samma plats      är så exceptionellt omsorgsfullt

att fly och att jaga är samma rörelse

5

ni har historielektioner

                      vi har utraderad tid

ni visar upp skelettens stjärnbilder

                      vi gräver ut våra ögon och ansluter oss till skuggorna

era dryckeskärl av brons stoltserar med människokroppar

                      vårt blod har redan mognat till estetik

6

vad ser ögonglobens vattenblåsa först när den har genomborrats och sprängts?

i vilken riktning körs en hamn som fyllts av stinkande död fisk?

är det inte absurt att åldras i en tid som vissnar och rör sig bakåt?

vem är det ubåten Mandelsjtam har kommit för att hämta när den dyker upp ur vattnet?

hur ska taggtråd kunna hindra hjärtats finpolerade förbannelser?

kan en usel dikt                  innehålla en ännu uslare verklighet?

7

glasravinen svämmar över av mångfärgat vatten

tyst och svallande               slår det mot stränderna

glashimlen liknar ett stycke oupphörligt upp- och nervänt fastland

det mångfärgade regn som vräker ner           smälter söderns snö

blankt glas                          i spegelbilden går alla gathörn baklänges in

i gravens döda hörn           slår ut i mångfärgade svampar

8

ett barn övergivet av tiden

vet inte om det är vatten eller glas

iskallt svepande ljusstrålar                       förmedlar tomrummets fasta form

på gravplatsen som har anlagts vid berget är min gravsten fuktig

mitt namn kryper just nu                         fuktigt och levande upp

mot en likgiltig och övergiven perfekt höjd

9

oceanens obygd i alla riktningar

nyper fast en ö där människor bor          strupens blå

det gamla såret                   får midnattstimmen som låtsas vara lugn att slamma igen

skräcken behöver detta hörn                   mörkret

är bättre ju tätare det blir                         den som sväller i saltvatten flyr undan en fråga

vilken tidsålder                                        vems skam

10

föreställ dig ett ansikte i utkanten av människohavet                        som en liten strand

reser det sig vackert           hand i hand med dottern

bevittnar förskräckt den vilsegångna historien

så många påkar driver just nu tidens boskap in i fållan

den ansiktslösa hopen kämpar                stampar på samma smutsfläck

får dig att framträda i kontrast                ett sönderrivet papper som fladdrar ensamt

11

hur långt kan vi backa?     

asfalten spricker under fötterna              det bläcksvarta havsvatten som väller fram

rinner ner i oss som vi rinner ner i

det neonvattenfall som spökena plötsligt vred igång

en terrakottasoldat insisterade på att knäböja              såg tvåtusen år in i framtiden

bågen och pilarna i hans hand har redan upplösts

12

glasgravstenarna glittrar i vågsvallet                            förgängelsen eskorterar dem

ännu en domedag har försvunnit            glöm den i förtid

skummets jag sipprar in i skummets andre                  torka bort det utan smärta

poesin           en rostig färja                     skapa den av hjärtans lust

det framruttnade skelettet marscherar    det saknas aldrig helgdagar som firar det

oceanens testamente rullar vid dess sida               men ingen läser det någonsin

Yang Lian 杨炼

Yang Lian igen (och Ai Weiwei)

Bara ett kort inlägg för att tala om att det nu finns ytterligare en diktsamling av Yang Lian på svenska. Ett lyckligt spökes anteckningar heter den, och den är översatt av Erling Hoh och utgiven på Rámus.

Ett lyckligt spökes anteckningar innehåller ett urval dikter från fyra av Yang Lians tidigare samlingar och är en mycket bra introduktion till hans poesi. Flera av dem utgår från massakern i Peking den 4 juni 1989. Har man läst Koncentriska cirklar känner man igen Yang Lians stil även om den här är något mer lättillgänglig, vilket gör att Ett lyckligt spökes anteckningar kanske är den bok man ska börja med om man vill ge sig in på Yang Lians poesi. Boken innehåller också ett fint efterord av Jonas Modig.

En tredje liten bok som också har anknytning till Yang Lian kommer strax ut på Rámus (översatt av mig). Konst och människa heter den, och är ett samtal mellan Yang och konstnären Ai Weiwei, om konst, politik, exil, flyktingfrågor och annat. Själv tycker jag att det är Ais tankar kring den egna konsten som är mest intressanta, andra kanske fastnar för hans funderingar kring flyktingströmmar och politik.

I mars kommer Yang Lian och Ai Weiwei att samtala på Malmö stadsbibliotek, och därefter reser Yang Lian vidare till Littfest i Umeå och till Stockholm, där han framträder på ABF-huset den 18 mars.