Yang Lian igen (och Ai Weiwei)

Bara ett kort inlägg för att tala om att det nu finns ytterligare en diktsamling av Yang Lian på svenska. Ett lyckligt spökes anteckningar heter den, och den är översatt av Erling Hoh och utgiven på Rámus.

Ett lyckligt spökes anteckningar innehåller ett urval dikter från fyra av Yang Lians tidigare samlingar och är en mycket bra introduktion till hans poesi. Flera av dem utgår från massakern i Peking den 4 juni 1989. Har man läst Koncentriska cirklar känner man igen Yang Lians stil även om den här är något mer lättillgänglig, vilket gör att Ett lyckligt spökes anteckningar kanske är den bok man ska börja med om man vill ge sig in på Yang Lians poesi. Boken innehåller också ett fint efterord av Jonas Modig.

En tredje liten bok som också har anknytning till Yang Lian kommer strax ut på Rámus (översatt av mig). Konst och människa heter den, och är ett samtal mellan Yang och konstnären Ai Weiwei, om konst, politik, exil, flyktingfrågor och annat. Själv tycker jag att det är Ais tankar kring den egna konsten som är mest intressanta, andra kanske fastnar för hans funderingar kring flyktingströmmar och politik.

I mars kommer Yang Lian och Ai Weiwei att samtala på Malmö stadsbibliotek, och därefter reser Yang Lian vidare till Littfest i Umeå och till Stockholm, där han framträder på ABF-huset den 18 mars.

Negationer av ett solrosfrö

- till Ai Weiwei

jag kan inte föreställa mig att Du Fus båt en gång
låg förtöjd i denna flod av porslin
jag känner inte månskenet       ser bara diktens klarhet
krymper rad för rad till en icke-människa
till en symbol som avhandlar allt och ändå undflyr det
jag är ingen symbol        inte heller den sol som dör under hårda       
solrosfröskal     barnens snövita kollapsade kött
är inte borta       gryningshorisonten kan inte
ha glömt denna smärta       när skelettet skars sönder av glaset liknade det glaset
som inte hann inte skrika och därför måste skrika i varje grynings ljus
en jordbävning står aldrig stilla
en sorts kvävning inträffar inte efter döden       staketen som planteras bort till världens ände
sätter handfängsel på den ännu skändligare tystnaden       därför      räds jag inte
att den unga kvinnliga polisen tittar på min nakna kropp
den formades av elden    skiljer sig inte från din
vet inget annat sätt att krossa       än att hundra miljoner gånger förstärka mitt eget sönderfall
faller inte i jorden      utan i floden som inte flyter
ignorerar det gyllengula som stenarna bär på      måste fortsätta
bära       som en droppe av Du Fus gamla tårar
hindra denna dikt från att förgås i en dödligt likgiltig skönhet

En dikt av Yang Lian 杨炼