fredag 20 december 2019

Dikt om den retirerande historien

1
vågorna skrubbas blanka                         vackra som hjälmar                      sköldar
bukten liknar en kantrad skyskrapa                              störta samman
stig och sjunk i mörkret     den neonupplysta stranden på andra sidan
böljar lätt                            hägringen omfamnar oss och böljar
en mås med rödfärgade fjädrar simmar mot oss
en miljon glasfasader skrubbas blanka                         ger oss en spegelbild av historien

2
än en gång        faller vi ner på en död plats
trär en snara på en alldeles vanlig morgon
trettio år gamla blodiga kläder                och springande kroppar
har bytts mot en vind från havet             mörk gas skymmer sikten åt alla håll
en gata har ingen början                          bara otaliga maskerade slut
fall omkull                          vem har inte upplevt livets splittring i ordet ”öde”?

3
varje människa är en vägspärr                en barriär
som grymt spärrar vägen för sig själv     lider en skada inte värd att lida
uthärdar en outhärdlig smärta                räds               den fyllda vattenslangen
som sprutar ut ett blåfärgat                     regn man inte kan fly
det finns alltid svullna torg                     som liknar fuktiga plantskolor
i dödens åtrå frodas ruttet kött

4
än en gång                          det stora havets konvexa lins av tårar
gråter vår gråt                    de som accepterar sitt öde                       känner igen det
vindens och regnets onomatopoesi                      upprepar en smattrande förgörelse
hjärtat           trycker sig mot väggen när det vaknar på morgonen och dör gång på gång
mörkret som kämpar på samma plats      är så exceptionellt omsorgsfullt
att fly och att jaga är samma rörelse

5
ni har historielektioner
                      vi har utraderad tid
ni visar upp skelettens stjärnbilder
                      vi gräver ut våra ögon och ansluter oss till skuggorna
era dryckeskärl av brons stoltserar med människokroppar
                      vårt blod har redan mognat till estetik

6
vad ser ögonglobens vattenblåsa först när den har genomborrats och sprängts?
i vilken riktning körs en hamn som fyllts av stinkande död fisk?
är det inte absurt att åldras i en tid som vissnar och rör sig bakåt?
vem är det ubåten Mandelsjtam har kommit för att hämta när den dyker upp ur vattnet?
hur ska taggtråd kunna hindra hjärtats finpolerade förbannelser?
kan en usel dikt                  innehålla en ännu uslare verklighet?

7
glasravinen svämmar över av mångfärgat vatten
tyst och svallande               slår det mot stränderna
glashimlen liknar ett stycke oupphörligt upp- och nervänt fastland
det mångfärgade regn som vräker ner           smälter söderns snö
blankt glas                          i spegelbilden går alla gathörn baklänges in
i gravens döda hörn           slår ut i mångfärgade svampar

8
ett barn övergivet av tiden
vet inte om det är vatten eller glas
iskallt svepande ljusstrålar                       förmedlar tomrummets fasta form
på gravplatsen som har anlagts vid berget är min gravsten fuktig
mitt namn kryper just nu                         fuktigt och levande upp
mot en likgiltig och övergiven perfekt höjd

9
oceanens obygd i alla riktningar
nyper fast en ö där människor bor          strupens blå
det gamla såret                   får midnattstimmen som låtsas vara lugn att slamma igen
skräcken behöver detta hörn                   mörkret
är bättre ju tätare det blir                         den som sväller i saltvatten flyr undan en fråga
vilken tidsålder                                        vems skam

10
föreställ dig ett ansikte i utkanten av människohavet                        som en liten strand
reser det sig vackert           hand i hand med dottern
bevittnar förskräckt den vilsegångna historien
så många påkar driver just nu tidens boskap in i fållan
den ansiktslösa hopen kämpar                stampar på samma smutsfläck
får dig att framträda i kontrast                ett sönderrivet papper som fladdrar ensamt

11
hur långt kan vi backa?     
asfalten spricker under fötterna              det bläcksvarta havsvatten som väller fram
rinner ner i oss som vi rinner ner i
det neonvattenfall som spökena plötsligt vred igång
en terrakottasoldat insisterade på att knäböja              såg tvåtusen år in i framtiden
bågen och pilarna i hans hand har redan upplösts

12
glasgravstenarna glittrar i vågsvallet                            förgängelsen eskorterar dem
ännu en domedag har försvunnit            glöm den i förtid
skummets jag sipprar in i skummets andre                  torka bort det utan smärta
poesin           en rostig färja                     skapa den av hjärtans lust
det framruttnade skelettet marscherar    det saknas aldrig helgdagar som firar det
oceanens testamente rullar vid dess sida               men ingen läser det någonsin


Yang Lian 杨炼

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar