Årets böcker 2024

Det här verkar vara de böcker som har översatts från kinesiska till svenska i år:

• Bei Dao, Utvägar, Wanzhi. Översättning: Göran Sommardal
• Chen Yuhong, Din hud är täckt av rost, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Jia Pingwa, Vita nätter, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Li Shangchao, När vinden blåser, Wanzhi. Översättning: Björn Hansson
• Liu Cixin, Trekropparsproblemet, Gondol. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Liu Qing, Mandous sång, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Xue Mo, Ökenriter, Wanzhi. Översättning: Roger Eriksson
• Yan Lianke, Kvinnorna, Weyler. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Yang Jiyun, Den harmoniska världen, Wanzhi. Översättning: Maiping Chen
• Yang Lian, Ett torn byggt nedåt och Labyrint, Wanzhi: Översättning: Natalie Baker

Sedan har det förstås kommit en del nyutgåvor av äldre verk också, böcker av Yan Lianke i pocket på Weyler, Can Xues Genombrottet (övers. av Alexis von Sydow) på Wanzhi och ytterligare en av måååånga versioner av Sun Zis Krigskonsten. Lite på marginalen kanske man kan räkna in även An Yus roman Efterklang, utgiven på Tranan, även om originalet faktiskt är skrivet på engelska ...

Språklös/《失語》/Tongueless av Lau Yee-wa 劉綺華

Det här är en roman med dubbeltydig titel. ”Shi yu” 失語 betyder ordagrant ”språkförlust” och är en vanlig kinesisk term för afasi. Men det kan också betyda att försäga sig, att avslöja en hemlighet eller uttrycka sig felaktigt.

Romanen är indelad i två delar, och följer två unga kvinnor på en högstadie- och gymnasieskola i Hongkong. Ling har arbetat på skolan i några år, men har ingen fast tjänst utan får sin anställning förlängd från år till år. Det är en osäker situation, men hon är inte särskilt orolig eftersom hon tycker att hon gör ett bra arbete och dessutom vet hur man håller sig väl med rektorn och arbetskamraterna. Hon tycker om att vara lärare, men är inte överdrivet ambitiös – hennes metod för att hålla sig kvar på jobbet är att helt enkelt undervisa för de centrala standardproven och se till att eleverna klarar dem. Vissa av hennes elever är lite missnöjda med att de inte lär sig något utöver det som måste pluggas in för testerna, men så länge de får höga poäng känner hon sig säker på sin position. Det enda orosmoln som finns är en ökad press på lärarna att lära sig rikskinesiska/mandarin, eftersom det är något föräldrarna har börjat efterfråga. Kunskaper i rikskinesiska anses nu vara viktiga för den som vill ta sig fram i livet. Ling är inte särskilt duktig på rikskinesiska, men känner sig ändå inte alltför orolig.

Så börjar en ny lärare på skolan – Hui. Hon är mycket nervöst lagd. Hon vill lära sig rikskinesiska men har extremt svårt att få orden att fastna. Hon sätter upp lappar överallt runt sitt skrivbord och övar så fort hon får ett ögonblick över. Hon är rätt osäker i övrigt också, och detta snappar förstås eleverna upp och gör det svårt för henne. Också Ling märker direkt vilken sorts person Hui är. Till en början försöker hon undvika henne, men snart inser hon att Hui kan utnyttjas. Ling är nämligen ingen snäll person, utan en lat streber som heller shoppar märkeskläder än ägnar sig åt att rätta prov. Så när Hui börjar ty sig till henne hittar hon snart sätt att lägga över sina egna arbetsuppgifter på henne. Hui blir alltmer stressad. Hon klarar inte språkstudierna och undervisningen, är utarbetad av att sköta både sitt och Lings jobb och blir utfryst av de andra i kollegiet, som känner vittringen av en förlorare. Till sist blir det för mycket för henne och hon begår självmord.

I romanens andra del följer läsaren Ling efter självmordet. Det har tagit hårt på henne, för hon inser att hon själv bidrog till Huis situation. En journalist försöker få henne att uttala sig och det gör hon till sist, mot löfte om att få vara anonym. Men när artikeln publiceras beskrivs hon på ett sånt sätt att alla på skolan vet att hon var källan. Hennes ställning bland kollegorna blir allt sämre. De andra lärarna har redan klarat proven i rikskinesiska, och det lutar åt att skolan helt ska gå över till undervisning på det språket. Lings försök att hålla sig populär genom att tipsa om smink och snygga kläder och att smickra rektorn och klä sig på samma sätt som hon, faller platt. Hon blir alltmer ensam och utfrusen. Hennes mamma, som försörjer sig på att hyra ut lägenheter, blir också mer och mer krävande. Hon tycker inte att Ling ställer upp tillräckligt i arbetet med uthyrningsverksamheten, och hon har ingen förståelse för att lärarjobbet tar tid. Ling försöker döva sin ångest genom att shoppa, men det går inte särskilt bra. När rektorn så börjar anställa unga kvinnliga lärare från fastlandet blir situationen akut.

Lings enda vän på skolan, rektorns sekreterare Ivy, övertalar henne att plastikoperera sig – i Hongkong finns en stark tro på utseendets makt (och då inte bara för att den som är vacker har fördelar, utan av ren vidskepelse – en viss form på örat betyder en sak, en viss sorts panna leder till ett visst öde osv), och genom att förändra det tror sig Ling kunna få en bättre karriär. Först när hon ligger på operationsbordet får hon veta att Ivy i själva verket får provision för alla kunder hon skickar till kirurgen, så hennes råd var inte så osjälviska och opartiska som Ling trodde. 

Romanen har omtalats som en politisk berättelse om hur trycket att lära sig rikskinesiska leder till katastrof, men i själva verket är problemet med rikskinesiskan bara en del av en större helhet. Lau beskriver en skola som inte fungerar, där mobbning tillåts och lärarna konkurrerar med varandra om rektors gunst, samtidigt som kraven från elevernas föräldrar helt håller på att förändra undervisningens inriktning. Ling är på många sätt en symbol för Hongkong: fixerad vid yta och anpassning, utan djup och en fast egen identitet, och i grunden också utan självkänsla. Hennes gräsliga mor, som kommer från fastlandet, lärde sig som ung under kulturrevolutionen att man måste känna in åt vilket håll vindarna blåser och se till att hålla sig på rätt sida om det ska gå bra för en. Moral är inte så viktig. Inte bara Ling utan alla i romanen kämpar hårt för att anpassa sig till den eller de som för tillfället verkar befinna sig högst i näringskedjan. Kontrasten mellan rektorns fagra ord om skolans målsättning och de två unga lärarnas självstympning (självmord och plastikkirurgi) är skärande. 

Innan Ling opererar sig besöker hon en spåman som varnar henne för ingreppet – inte bara för att det skulle kunna gå fel, utan för att hon riskerar att förlora sig själv. Läsaren får aldrig veta hur det går, om ingreppen lyckas eller om hon får behålla sitt arbete. Men man får en stark känsla av att hon verkligen har förlorat något viktigt. Nu skrev jag ju visserligen nyss att språket bara är ett av de problem som personerna i romanen ställs inför, men det är ett viktigt problem. Numera är det tydligen 80% av grundskolorna i Hongkong som undervisar på rikskinesiska, en stor förändring som har skett ganska snabbt sedan Kina tog över Hongkong. Så Hongkongbornas eget språk, kantonesiskan, ses fortfarande som något med låg status i jämförelse med engelskan och rikskinesiskan, och när Ling i romanen ska imponera med allt hon köper för sina surt förvärvade slantar så är det bara kläder från västerländska modehus som duger. Var finns Hongkongs egen kultur? Varför kan hongkongborna inte vara stolta över det som är deras eget? 

Jag tycker om den här romanen. Det är en obehaglig skildring av mobbning på arbetsplatsen och den blir mer klaustrofobisk ju längre in i den man kommer och ju mer snaran dras åt runt Lings hals. Och läser man lite under ytan så finns den politiska och sociala kritiken där. Om några månader kommer den på engelska med titeln Tongueless, i översättning av Jennifer Feeley.

Årets böcker 2023

Här en kort lista på de översättningar från kinesiska som har kommit ut på svenska i år. Som vanligt är det mest prosa, en ensam diktsamling (fast den buddistiska dagsversboken innehåller också poesi), en bilderbok och faktiskt två marxistiska klassiker.

• Dong Xi, Ett liv utan språk, Wanzhi. Översättning: Alexis von Sydow
• Lärobok i marxismens politiska ekonomi, Oktoberförlaget. Översättare okänd
• Om revolutionen och proletariatets diktatur: Kinas kommunistiska partis kritik mot den sovjetiska revisionismen, Oktoberförlaget. Översättning: Nils Holmberg
• Shanghai foxtrot, Faethon. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Xue Mo, Vargmamman gråpäls, Wanzhi. Översättning: Britta Kinnemark
• Zhang Qiusheng (text), Zhu Chengliang (bild), Laba - den godaste gröten, Hjulet. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Zhang Yihe, En kvinna vid namn Liu, Wanzhi. Översättning: Susanna Hua
• Zhu Yue, Fiktiv oreda, ChinLit. Översättning: Eva Ekeroth och Mikael Winberg
• 365 dagar för resande. Visdomsord hämtade ur kinesiska och buddhistiska klassiker. Fo Guang Cultural Enterprise Co., Ltd. Översättning: Anna Gustafsson Chen 

Några rader om en resa till Taiwan

Under andra halvan av november besökte jag Taiwan, på inbjudan av National Taiwan Literature Museum, som ligger i Tainan. Jag skulle resa dit för att dela ut förra årets Cikadapris till poeten Chen Yuhong, och museet bistod vänligt med ett tvåveckors vistelsestipendium.

Den första veckan tillbringade jag i Taipei, där jag besökte olika litterära institutioner. Bland annat tittade jag in på Taiwan Literature Base i Taipei, en institution som håller till i några vackra gamla trähus från den japanska ockupationens tid, byggnader som ursprungligen innehöll sovsalar för statstjänstemän. Här finns ett auditorium där man arrangerar författarträffar och sagostunder, ett tehus (som tyvärr var stängt just när jag var där), en utställningslokal, ett museum och ytterligare några byggnader som används för att inhysa författare och översättare som har fått vistelsestipendium på platsen (det var inte ett sånt stipendium jag hade, jag bodde på hotell). Hela anläggningen är mycket fin – alla de där gamla japanska husen är ju fantastiska i sig. När jag var där handlade den tillfälliga utställningen om djur i taiwanesisk litteratur, men efter att jag lämnat Taipei öppnade man en fin mindre utställning om litteratur från Taiwan i svensk översättning, med särskilt fokus på Göran Malmqvist, som ju otvivelaktigt är den som har gjort mest för taiwanesisk litteratur i Sverige. Det var synd att jag inte hann se den, mer än på foto.

En annan litterär institution som jag besökte i Taipei var Ki Shu Ans litteraturskog, ett annat gammalt japanskt huskomplex som numera används för kulturevenemang. När jag besökte Taiwan första gången 1988 och studerade på Mandarin Training Center på National Taiwan Normal University bodde jag faktiskt alldeles i närheten av Ki Shu An utan att veta om det – jag svängde i princip alltid vänster när jag kom ut ur ”min” gränd, ytterst sällan höger. Det jag inte heller visste då är att just det området, längs Tong’an jie, ner mot floden och ut mot universiteten är ett område där många litterära tidskrifter och sällskap har uppstått. Ki Shu An var till en början en japansk restaurang och efter den japanska ockupationens slut var den hem för den sedermera mycket berömda författaren Wang Wen-hsing, som gick bort tidigare i år. 1994 brann stora delar av byggnadskomplexet ner. Det som blev kvar restaurerades, en ny modern byggnad tillkom och numera fungerar anläggningen som ett slags litteraturscen, med författarträffar, föreläsningar och så vidare. Där finns också ett trevligt café och en liten bokhandel. En fin beskrivning av Ki Shu Ans historia hittar man på den här bloggen.

Jag drack dock inget te på Ki Shu An, utan besökte istället ett annat tehus, också det i ett gammalt japanskt hus i närheten av NTNU. De många tehusen är verkligen en av de allra bästa sakerna med Taipei. 

Men jag träffade förstås författare också. Chen Yuhong, poeten som tilldelades Cikadapriset 2022, bjöd mig på lunch, och vi diskuterade bland annat en kommande översättning av hennes poesi till svenska. Efter lunchen tog hon med mig till Lin Yutangs hus, som numera är ett litet museum. Lin Yutang är en sån där författare som ibland inte verkar ”räknas” som kinesisk, eftersom han skrev många av sina böcker på engelska. Jag är inte så väldigt bekant med hans författarskap, även om jag förstås känner till Konsten att njuta av livet, som har kommit i många nyutgåvor (tyvärr alltid i en översättning från 1940-talet). Vid sidan om sitt författarskap var han också uppfinnare, och konstruerade bland annat en kinesisk skrivmaskin och – med mindre framgång – en maskin som skulle hjälpa en att förutse vinnare i olika spel. På museet fanns en hel hyllrad med äldre svenska utgåvor av hans verk och jag blev riktigt sugen på att läsa mer av honom. Extra fint var att någon hade lämnat en mugg kaffe och en kaka vid hans grav. 

En annan författare som jag träffade var Luo Yijun/Lo Yi-chin. Han skriver framförallt prosa, och jag har läst några av hans verk, som tenderar att vara riktigt tjocka tegelstenar. Han berättade en hel del om litteraturscenen på Taiwan (prosascenen), och ritade upp små kartor över olika generationer. Dessutom tipsade han om bra författare och gav mig en hög med böcker. Både han och hans fru var oerhört trevliga. Vilken sorts böcker han skriver? Tja, om man ska tro David Der-wei Wang så är de "pseudo-autobiographical intimate narratives constituting a relay race of fragments, filled with uncanny and decadent imagery and undergirded by an immoral worldview". Vill man kolla om det stämmer kan man med fördel läsa hans roman Faraway, om ett slags mardrömsvandring genom den kinesiska sjukhusbyråkratin. 

Vid sidan om de mer litterära sevärdheterna hann jag också med att göra ett besök i familjen Lins trädgård, en helt fantastisk anläggning från 1800-talet som får en att tänka på familjen Jias residens i Drömmar om röda gemak. Tyvärr var en stor del av trädgården under upprustning (det är ju förstås egentligen bra) så jag kunde inte se den stora teatern. Det får bli en annan gång. Dessutom hann jag träffa min tidigare chef, representant/ambassadör Wu Ming-yen, som förestod Taiwans representationskontor här i Sverige i början av 1990-talet. Vi har hållit kontakt i alla år, vilket jag är mycket glad för.

Dessutom besökte jag också ett av de två museer över 28 februari-massakern och den vita terrorn som finns i Taipei.

Efter en vecka i Taipei reste jag ner till Tainan, en av de äldsta städerna på Taiwan. Där besökte jag bland annat Fort Zeelandia, där holländarna slog sig ner då de tog över Taiwan. Det finns en viss svensk anknytning där, för den siste holländske guvernören, Fredrik Coyet, var faktiskt svensk. 

Men framförallt besökte jag Taiwans Litteraturmuseum. Det är en mycket fin gammal byggnad, också den från tiden under japanskt styre. Här finns en fast utställning om litteraturens historia på Taiwan och tillfälliga utställningar som kompletterar. Under mitt besök kunde man se en alldeles utmärkt utställning om censur av litteratur under den vita terrorn. Jag gick runt där tillsammans med en fantastiskt entusiastisk ung guide, som berättade allt man kunde vilja veta. Vi måste ta vara på vår frihet att uttrycka oss! konstaterade hon, helt riktigt.

I museet finns också ett bibliotek där man bland annat samlar taiwanesisk litteratur som har översatts till olika språk. Just översättning var också temat för det seminarium som hölls där den 21 november, och där jag deltog. Dagen började med utdelning av Cikadapriset, där jag fick överlämna den fina vas av keramikern Gunilla Sundström som jag hade lyckats frakta hela vägen utan att den gick sönder. Chen Yuhong höll ett fint tacktal där hon talade om Harry Martinson, och samma dag publicerades en artikel som hon hade skrivit om honom i en av Taiwans största tidningar, United Daily News. På eftermiddagen var det alltså seminarium om översättning av taiwanesisk litteratur. Först ut var en översättarpanel bestående av Ian Rowen från NTNU, Silvia Marijnissen från Nederländerna, Táňa Dluhošová från Tjeckien, Gwennaël Gaffric från Frankrike och Gray Tan, som är litterär agent på Taiwan. Vi talade om situationen för taiwanesisk litteratur i våra respektive länder, och det kändes lite pinsamt att så ytterst få litterära verk från Taiwan översätts till svenska.

Därefter var det dags för en författarpanel bestående av Chen Yuhong, Li Ang, Kevin Chen, Chen Wenfen och Chang Shu-ying att ge sina synpunkter på och erfarenheter av att översätta och bli översatt.

Det var en mycket givande resa och jag kom hem full av energi och vilja att översätta taiwanesisk litteratur i framtiden, inspirerad av både besöket i sig och mötena med författare och andra översättare. Så ett stort tack till National Museum of Taiwan Literature för deras vistelsestipendium!

Årets böcker 2022

Ja, det är ju inte så ofta jag skriver något på den här bloggen numera. Men årets översättningar måste ju få sin plats. Här är alltså listan över de översättningar av kinesisk skönlitteratur som har kommit ut i år (i alla fall så vitt jag har kunnat se). Rätt många, men bara en barnbok (Tromben), så de får ingen egen lista i år.

• Bei Dao, Besinning, Wanzhi. Översättning: Göran Sommardal
  
• Bi Feiyu, Massage, Wanzhi. Översättning: Alexis von Sydow
• Can Xue, Kärlek i det nya årtusendet, Bonniers. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Duan Guang'an, Dikter i urval, Wanzhi. Översättning: Heshan
• Liu Zhenyun, En dag, tre höstar, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  
• Mai Jia, Kodknäckaren, ChinLit. Översättning: Mikael Wiberg.
• Mo Yan/Zhu Chengliang, Tromben, Vombat. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  
• Jidi Majia, Rämnad planet, Smockadoll. Översättning: Li Li
• Yan Geling, Fusang, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Yu Xinqiao, Jag har det så bra att jag borde ringa polisen, Smockadoll. Översättning: Li Li och Kristian Carlsson

Sedan har det kommit ut någon mer religiöst inriktad bok också, samt förstås Ai Weiweis memoarer, som är översatta från engelska.

Och så har Maiping gett ut tre kortromaner, som visserligen inte är översättningar utan skrivna på svenska (även om Storhingsten finns i en äldre, kinesisk variant), men som får vara med här ändå: Storhingsten, Halvansiktet och Lotus.

 

Tromben

1984 skrev Mo Yan en kort novell med den kinesiska titeln 《大风》. Den översattes många år senare till svenska av Göran Malmqvist och fick då titeln "Stormen". Tyvärr har jag inte läst den svenska versionen, som bara har publicerats i en utställningskatalog från Nobelmuseet.

Men nu har "Stormen"/《大风》omarbetats till bilderbok, och den har jag översatt till svenska. Om en vecka ungefär kommer den ut på Vombat förlag och den är riktigt, riktigt fin. Bilderbokstiteln är Tromben.

Berättelsen handlar om pojken Stjärna, som följer med sin farfar ut för att skära gräs, som så småningom ska bli foder åt djuren på gården. De ger sig av tidigt på morgonen, Stjärna får åka på kärran och farfar sjunger sånger som pojken inte riktigt förstår. Sedan visar farfar Stjärna hur man använder skäran, men pojken blir snart less på arbetet och börjar fånga gräshoppor istället. Gräshopporna grillar och äter farfar och Stjärna senare, som tilltugg till lunchen. Stjärna lägger sig och sover middag, och farfar väcker honom när det är dags att dra sig hemåt. Men nu är himlen täckt av mörka moln och långt borta i fjärran syns en underlig, svajande pelare. En tromb! Nu måste de skynda sig.

De har bara hunnit en bit på väg när tromben hinner ikapp dem. Allt det gräs som farfar så mödosamt har samlat ihop blåser bort. Det är nära att Stjärna också följer med. Till sist drar tromben vidare, men då finns bara ett enda grässtrå kvar.

Berättelsen avslutas med ett efterord som i själva verket är de inledande sidorna i ursprungsnovellen. Den vuxne Stjärna besöker sin farmor efter att ha fått besked om att farfar har dött, och han tänker tillbaka på allt den gamle lärde honom och den där dagen då tromben kom.

Tromben är mycket fint illustrerad av den skicklige Zhu Chengliang, vars dova palett verkligen fångar den dystra och lite nostalgiska stämningen. Ett uppslag tvingar läsaren att vrida boken ett halvt varv, för att hen ska få se hur tromben sveper med sig gräset upp i luften och hur repet som Stjärna håller fast sig i brister i vinddraget.

Mo Yan har ju skrivit ett stort antal ganska korta noveller och många av dem skulle nog fungera  bra som bilderböcker. Särskilt spökhistorierna, som ofta är mer melankoliska och sorgsna än riktigt läskiga skulle bli fina, tror jag. Och jag skulle inte ha något emot om Zhu Chengliang illustrerade dem också.

Årets böcker 2021

Dags att kolla upp vilka böcker som har översatts från kinesiska till svenska i år! Inte så få, visar det sig. Hela tre diktsamlingar! Och rätt många barnböcker, vilket är roligt. Här har ni dem, i bokstavsordning efter författarens familjenamn (eller pseudonym).

Böcker för vuxna 2021:

• Chi Zijian, Flyttfågelns mod, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Dong Xi, En rungande örfil, Wanzhi. Översättning: Heshan
• Jidi Majia, Jag är nosu, Smockadoll. Översättning: Freke Räihä
• Pan, Peter, Berättelsen om Lilla trädet, Narin förlag. Översättning: Patrick Ölund.
  
• Su Tong, Ekot från vattentornet, Wanzhi. Översättning: Britta Kinnemark
• Su Tong, Mitt liv som härskare, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Xue Mo, Vildhundarna: fyra berättelser från öknen, Wanzhi. Översättning: Alexis von Sydow
• Yan Lianke, Tre bröder, Natur & Kultur. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Yang Lian, Årsdagens snö, Wanzhi. Översättning: Susanna Hua & Anna Gustafsson Chen
• Yang Zhipeng, Anteckningar från råttans år, Wanzhi. Översättning: Finn Hultin
• Yin Lichuan, Ena halvan av månen: dikter i urval. Översättning: Göran Sommardal
• Yiu Nai, Trana: dikter i urval, Wanzhi. Översättning: Susanna Hua

Böcker för barn 2021:

• Gerelchimeg Blackcrane (text), Jiu Er (bild), Evenkifolkets älg, Vombat. Översättning: Marta Östborn
• Cao Wenxuan (text), Yu Rong (bild), Ett rep, Vombat. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Cao Wenxuan (text), Igor Oleynikov (bild), Maomaos längtan, Vombat. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Liu Hsu-kung, Till sköldpaddornas land, Natur & Kultur. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Qin Wenjun (text), Yu Rong (bild), Jag är Hua Mulan!, Hjulet. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  
  

Några koreanska romaner (i engelsk översättning)

Jag har läst ett antal koreanska romaner och novellsamlingar i engelsk översättning de senaste månaderna, så jag gjorde ett slags samlingspost här, ifall någon vill ha boktips. Det kommer mycket spännande i översättning från Korea och Japan just nu.

Tower av Myung-hoon Bae
Novellsamling som kretsar kring det enormt höga tornet Bönstjälken, som fungerar som ett eget land. Bönstjälken befinner sig ständigt i fara, hotat av terroristgruppen Cosmomaffia. Någon enstaka novell svajar lite, men de flesta är bra, för att inte säga briljanta. Bäst tyckte jag nog om "The Elevator Maneuver Exercise" och "Fully-Compliant". Humoristisk och fantasirik science fiction. Jag önskar att mer sånt här översattes till svenska.

 

Kim Jiyoung, Born 1982 av Cho Nam-Joo
Kim Jiyoung, välutbildad hemmafru och frustrerad maka, får ett sammanbrott som tvingar henne att uppsöka psykolog. Hur hamnade hon där? I romanen följer läsaren hennes liv från födseln till sammanbrottet. Allt berättat i en mycket rak och enkel stil, utan krusiduller och med en mycket tydlig agenda: att visa hur kvinnor förtrycks av det patriarkala systemet. Jag borde nog ha tyckt att boken är tråkig, för det finns ingen annan intrig än Jiyoungs liv och språket är inte mycket att hänga i julgranen (inte dåligt, bara inte märkvärdigt alls), men ändå fångade mig texten och fick mig att ivrigt läsa vidare, trots att jag visste hur det skulle sluta. En tragisk men tyvärr alltför sann bild av hur det kan vara att växa upp som kvinna i Korea, åtminstone om man föddes i början av 1980-talet.

Flowers of mold och Bluebeard’s first wife av Ha Seong-Nan
Två novellsamlingar med berättelser av det lite kusliga slaget. Ett ibland svårdefinierbart obehag smyger sig på under läsningen av novellerna, där en grupp grannar kanske blir mördade på en båtutflykt, en granne nästlar sig in och tar över huvudpersonens liv och familj, en kvinna inser att hennes pojkvän bär på en fruktansvärd hemlighet och så vidare. I alla berättelserna är det något som inte riktigt stämmer med huvudpersonerna eller deras omgivning, något som så småningom eskalerar och går bortom alla gränser. Obehagligt men också kanske lite monotont om man läser alla novellerna i ett sträck. Ta en då och då istället.

Seven Years of Darkness av You-Jeong Jeong
En ny (i alla fall på engelska) thriller av författaren till Généalogie du mal/The Good Son. Här handlar det om sonen till en man som dömdes för mord på ett antal personer, inklusive en ung flicka. I åratal har sonen levt med vetskapen om faderns dåd och ständigt tvingats bryta upp och byta skola när hans identitet avslöjats. Men var fadern verkligen skyldig? Och vem är det som hela tiden tycks så ivrig att förstöra sonens liv? Inte lika spännande som Généalogie du mal, men ändå rätt intressant.

Friend av Paek Nam-Nyong
Något så ovanligt som en nordkoreansk bestseller. Huvudpersonen, domare Jeong Jin Wu, kontaktas av sångerskan Sun Hee som vill skiljas från sin man Lee Seok Chun. Men i Nordkorea får man inte skilja sig hur som helst och domaren, som fungerar lite som en terapeut, träffar alla de inblandade och försöker se om äktenskapet kanske ändå går att rädda. Långsamt och metodiskt reder han ut hur motsättningarna har uppstått och försöker få parterna att förstå och uppskatta varandra igen. Under tiden hinner han också avslöja en korruptionshärva och tvingas tänka igenom sitt eget äktenskap och sin attityd till den forskande och ofta frånvarande hustrun. Friend är en långsam roman som kanske inte är superspännande att läsa, men det är intressant att följa domarens arbete och hans tankar kring förhållandet mellan äktenskap, arbete och samhälle.

The Hole av Hue-Young Pyun
Thriller som drar åt skräckhållet och vore det inte lite för enkelt skulle jag jämföra den med Stephen Kings Lida (Och titta! Nu gjorde jag det!) Oghi vaknar ur koma efter att ha kraschat sin bil under ett gräl med sin fru, som avled i olyckan. Den enda släkting han har är svärmodern, som lovar att ta hand om honom i hemmet, där han ligger förlamad från huvud till tå. Till en början går allt bra, men så småningom börjar svärmodern bete sig alltmer underligt och aggressivt. Vad är det för hemligheter hon har avslöjat om Oghi? Och varför gräver hon upp hans trädgård? Obehaglig, krypande spänning.

The Disaster Tourist av Yun Ko-Eun
Udda roman om Yona som arbetar på en resebyrå som arrangerar semesterresor till katastrofområden. När hennes chef börjar göra närmanden inser hon att hon är på väg neråt på karriärstegen. Snart skickas hon ut för att kontrollera en destination som inte är så populär längre. På väg hem därifrån begår hon ett misstag och tvingas ta sig tillbaka till ön för att vänta på hjälp. Då visar det sig att allt inte är vad det verkar vara … Härifrån tar handlingen raskt allt mer absurda vändningar och går från att vara lite småtrist och långsamlunkande till att bli fullkomligt oförutsägbar, på ett bra sätt.

Årets böcker 2020

Årets böcker som har översatts från kinesiska till svenska, alltså. Lite färre än förra året, men rätt många ändå. Kanske saknas något på listan och i så fall får du som läser detta gärna tipsa mig i kommentarerna. Böckerna har listats i bokstavsordning, efter författare.

Böcker för vuxna 2020

• Bi Feiyu, Slätten, Wanzhi. Översättning: Rebecka Eriksson
• Chen Qiufan, Råttans år, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Chi Zijian, Godnatt, ros, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Gao Xingjian, Tankeflykt och eftertankar, Wanzhi. Översättning: Jonas Modig & Maiping Chen
• Gui Minhai, Jag ritar en dörr på väggen med fingret, Kaunitz-Olsson.
• Jia Pingwa, Öppnas först om tjugo år, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Lu Min, Middag för sex, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen 
• Qin Wenjun, När jag var sexton år, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Wu Ming-Yi, Den stulna cykeln, ChinLit. Översättning: Britta Kinnemark
• Wu Ming-Yi, Fasetter av liv, ChinLit. Översättning: Heshan
• Yan Lianke, År månader dagar, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Yang Lian, Berättande dikt, Wanzhi. Översättning: Susanna Hua & Anna Gustafsson Chen
• Zhou Daxin, Rekviem, Wanzhi. Översättning: Alexis von Sydow
• Zhuang Zhou, Zhuang Zi, Bakhåll. Översättning: Göran Malmqvist

Böcker för barn 2020

• Xiong Liang, Drakjägarna, Trasten. Översättning: Anna Gustafsson Chen
  
  

 

Stora vildgåspagoden

Idag är det världspoesidagen och Yang Lian har varit vänlig nog att låta mig lägga upp en översättning av hans dikt "Stora vildgåspagoden" här. Det är en dikt som skrevs redan 1980 och den går i en lite annan stil än den poesi Yang Lian skriver idag. Det är också en dikt som inspirerade till flera uppföljare av andra poeter, som opponerade sig mot Idag-poeterna - kanske kan man kalla det ett "fadermord". Om detta har litteraturvetaren Maghiel van Crevel skrivit mycket intressant i boken Chinese Poetry in Times of Mind, Mayhem and Money. Här kommer i alla fall Yang Lians dikt, som jag tyckte mycket om att översätta. Och för den som inte vet det är Stora vildgåspagoden ett riktmärke i Xi'an som i dikten har sett tiderna komma och gå.

Stora vildgåspagoden 

 

1. Plats

barnen är här
hand i hand med sina unga mödrar
går de över de grå gårdarna

barnen är här
bakom pagodträdens gröna kjolar, med ögon
som klara vattendroppar
nerblåsta av vinden,                   
stirrar de stilla på mig

svalor kretsar flaxande runt min kropp

jag restes här
för tusen år sedan
i Kina
i en urgammal huvudstad
som en människa står jag
bredaxlad, med huvudet höjt
med ansiktet vänt mot den ändlösa gyllene jorden
jag restes här
orörlig som ett berg
orörlig som en gravsten
för att nedteckna folkets smärta och liv

tystnad
ett hjärta hårt som sten
ensam begrundan
den grottmörka munnen gapar
i ett tyst vrål mot solen
kanske borde jag på detta sätt
berätta sagor
för barnen

2. Avlägsna sagor

hur borde jag glädjas över de många ljusa minnena
guldets glans, jadens glans, sidenets lika mjuka glans
spred ljus över min födelse
hårt arbetande händer, dyrbara pioner och elegant uppböjda taksprång omvärvde mig
vimplar, skyltar, illustra namn omvärvde mig
den klara och skrämmande klockklangen från så många tempel ekade i mina öron

min kropps skugga smekte vildmarken, bergen, floderna och våren
vid sidan om de jurtor där förfäderna bodde spreds
likt jadegröna stjärnor städer och byar
stråk av eld målade mitt ansikte rött, järnplogar och porslinskärl
klingade sprött, musik, poesi
fyllde luften på festdagarna

hur borde jag glädjas över de ljusa minnena
under de vårdagar jag såg ut över världen
svävade purpurfärgade druvor likt natten emot oss västerifrån
landade på de livliga gatorna, varje droppe en stjärna
som bäddades in i bronsspegeln och för ett ögonblick lyste upp mitt ansikte
mitt hjärta, som jord och hav frisläppta i gryningen
kamelbjällror, muralmålningslika segel som gav sig av ifrån mig
till platser långt borta, mot den guldmyntsklingande solen

i den stund jag föddes
sträckte sig min glädje till och med
bort mot de färgsprakande palatsen, de blodröda
murarna, alla dessa människor som i århundrade efter århundrade
vilat sina huvuden mot rökelsealtaret och njutit av ljuva drömmar
brinnande och uppriktigt sjungande
utan att någonsin fundera på
varför pärlan och svettdroppen rullar åt samma håll
– rullar mot fulla och innehållslösa gravar –
varför, i den darrande skymningen,
den där bondflickan traskar fram och tillbaka längs flodstranden
med de mörka och klara pupillerna fulla av sådan sorg och smärta …

till sist steg rök och eld från de stängda gårdarna
norrifrån, från de ändlösa dystra bergen och från slätten
hördes ljudet av hästhovar, skrik och gråt
ett oberäkneligt kaos av olika fanor omkring mig, som moln
som kläder som slitits i trasor vid flykten
jag såg Gula floden forsa förbi
månskenet gjorde den till en silverfärgad sorgesång
som begrät historien, begrät tystnaden
och de gator, de folkhopar och det larm jag hade vant mig vid var borta
de hästkastanjer, det friska gräs jag mindes
försvunnet som det brusande vattnet i bäcken under bron
bara den gamle blomsterförsäljarens blod stelnade i min själ
bara de nerbrända husen, skräphögarna, ruinerna
sjönk sakta ner i den allestädes närvarande vinden
förvandlades till drömmar, förvandlades till ödemark

3. Smärta

under de långa åren
har jag stått här som en människa
som en av miljontals bönder som drivits av piskan
som boskap, som en av de soldater som släpats iväg mot norr
den iskalla vinden har fått huden att spricka
natten kväver mig
jag har tvingats att stå här
och vaka över luften, över jorden
vaka över mitt eget förtrampade, skymfade öde

i min avlägsna hembygd
ligger jordlotten öde, den unga hustrun
lutar sig mot det sneda bambustängslet
så eländigt, så förfallet
grupper av spindlar väver sina nät i hennes uppgivna blickar
vildmarken, vägen
sträcker sig mot den vinter som får människor att förtvivla
och den sommar då tårar faller som regn
sträcker sig mot mors fingrar som har grävt sig djupt ner i den leriga jorden
schakalens grönglimmande ögon, förfärligare än fosforescerande ljus som driver med vinden

mina rörelser har tagits ifrån mig
min röst har tagits ifrån mig
mörka moln faller från himlen
fullskrivna med dekret som inte tillåter några protester
fullskrivna med löften som ersätter tänkandet, tomma
förhoppningar som, när döden går förbi, likt en skattmas
utpressar morgondagen
gråt, mitt öde! blöd, du
jag står här som en människa
men kan inte leva som en
inte ens min skugga tillhör mig själv

4. Folkets tragedi

spring, spring, spring, spring
darrande jord, jord med bara armar
uppvigla hackan, svärden, solskenet
som vilddjur rusande ut ur den täta skogen
som en rasande eld i ödemarken
rad efter rad med berg som vägrar att låta sig kuvas, av magnifik jord
som blottar sitt purpurfärgade bröst för himlen
på de platser där huvuden huggits forsar floderna
vildare, stridare

vråla, vråla, vråla, vråla
stridstrumman som målats med färskt blod, som mättats med styrka
tar stormens och havets rytm till hjälp
för att skaka murar och försvarsverk
mångfärgade fanor fladdrar i dammet
tusentals stjärnor tänds över slätter och sjöar
å, denna kraftfulla skimrande ande
ser segern, ser hösten
ser berg och slätter täckta av gyllene krysantemum

jag är en modig krigare i denna trupp
på min kropp finns inristat
tusentals år av smärta, självaktning och trots
om än den tunga stadsporten hugger med rostiga tänder
om än vägen är strödd med törnen och avgrunder
har jag satt min fot i himmelen – stormstegen slår
från de ruttnande bröstvärnen
larm om mina röda vapentofsar och min morgon

å, oändliga värld som öppnas framför mig
å, oändliga människohop som väller emot mig
så många leende ansikten – mäns och kvinnors
bröders, kamraters, som likt min far
darrande rör sig i dikenas fåror
som likt min hustru glimmar under den sidentrådslika penseln
till och med min fiendes ansträngt framklämda
leende fylls till brädden tillsammans med den drucknes goda vin
smälter med offeraltarets stränga rökslingor, med klockklangen
in i en annan skymning

gång på gång står jag kvar här
ser stillheten återvända till den uråldriga jorden
ser mina hängande händer, den av plogen, av knivskaftet
valkade gula jorden på höglandet, på Nordkinas slätter
mina axlar: Qinling och Taihangshan
betraktar en knarrande skottkärra, hur kunde bärpålen
pressa fram så många sår i mitt hjärta, otydliga
kärlekssånger svävar i luften, likt svarta moln
täcker de mina ögon, och ni mina bröder
rider på vattenbufflarnas ryggar, ständigt bekymmerslösa
som om ingenting alls hade hänt
men jag står kvar här, betraktar allt detta med sorg och med ilska
jag säger: hjärtat dryper av blod

gång på gång i mer än tusen år
i Kina, i denna urgamla huvudstad
omvärvd av natten, omvärvd av lera
har jag sålts och bedragits
har jag skrutits över och isolerats
har jag tillsammans med folket upplevt förödelse, förhärdats med de fattiga
har jag stått stadig här
försjunken i tankar

5. Tänkaren

ofta lyssnar jag uppmärksamt på ljuden långt bortifrån
gnistrande sprakande, vissna löv, vit snö
dalar genom mitt utdragna drömlandskap
ofta söker jag bortom regnbågen som följer på regnet
efter den långa murens skugga, stolt och trösterik
men den vrålande vinden berättar fler sagor om ras
– sprucken lera, stenar, slammar igen
floden, inget rör sig längre i mina ådror
min strupe sjunger inte mer

fångad i den bur jag själv har skapat
vilar tusentals år av historia tunga på mina axlar
tunga som bly, min själ
en vissnad grå innergård i den giftiga ensamheten
övergiven, tom
en plats där svalor häckar, kretsar …
jag känner skam
ställd inför denna oändliga guldgula jord
inför den sol som varje dag kysser mig
fingerlikt ljus som skulpterar fram ljuvliga berg och floder
ställd inför de en gång om året i vårvinden vajande
pilkvistarna och håret, frukterna
på de halsbandsliknande grenarna
känner jag skam

förfäder betraktar mig nedstämda
inifrån gräset där knotorna ligger begravda
grupper av ansikten, människor som en gång med sitt färska blod
skänkte mig ära stirrar nu på mig
till och med när barnen kommer inför mig
när små händer mjuka som blomblad smeker
pupiller rena som aprilsjöar
känner jag skam

mitt hjärta rörs av oceanens vågor mot den andra stranden
av vingar, blixtar och stjärnbilder som stiger ur människohänder
men jag kan inte flyga mot himlen, fri som en fågel
glädjas tillsammans
med de som en gång kom vandrande genom öknen
de som kom paddlande i träkanoter
mitt hjärta darrar oroligt i förstämning

låt längtan, plåga och drömmar förvandlas till styrka
likt isflak på floden i skenet från solen
utstråla en ohejdad värme
jag står här som människa, en
som har lidit oändliga plågor och dödar men ändå ihärdigt förblir
bredaxlad, med huvudet höjt
låt mig till sist förgöra den mardrömsframbringande buren
låt historiens skugga, de krigandes poser
bindas ihop som natt med gryning
som de i varje minut växande träden, lövsvalkan, skogarna
så ska min ungdom på nytt skjuta skott
mina bröder, må den tystnad som utmärker döden försvinna
som snön från den vida jorden – mina sånger
ska sida vid sida med den människoformade Stora vildgåspagoden stiga
tillsammans med människorna mot ljuset

och jag ska lyfta upp barnen
så högt, så högt, för att skratta på solen …

När jag var sexton år

Jag har översatt en bok. Det är ju mitt jobb, så det är kanske inte så mycket att hojta högt över, men ändå.

Den här gången är det en ungdomsbok, fast jag tycker nog att den fungerar minst lika bra eller kanske till och med bättre för vuxna. När jag var sexton år 《十六岁少女》är en roman med självbiografisk bakgrund där författaren Qin Wenjun 秦文君 berättar om sin tid på ett skogsbruk i allra nordligaste Kina under kulturrevolutionen. Dit reser huvudpersonen med stor entusiasm, glad över att få komma bort från familjen, uppleva äventyr och bli någon. Glädjen grumlas en aning över att bästa vännen inte kan följa med, men redan på tåget norrut får hon nya kamrater som ska komma att bli mycket viktiga för henne och hennes utveckling till en vuxen, mogen människa.

Och nog får hon uppleva äventyr och strapatser. Det som möter henne och medresenärerna är inte bara ett iskallt klimat och hårt arbete, utan också psykiskt obalanserade politiska ledare, dramatisk kärlek och svartsjuka samt björnar och andra vilda djur. Men det Qin framförallt skildrar är ändå vänskapen mellan flickorna och hur den ständigt utsätts för påfrestningar av romantiskt slag. Huvudpersonen har många idéer om vad sann kärlek är - ren, stark och hjältemodig ska hennes drömprins vara - men när hon först förälskar sig är det i en pojke som är klenare än de flesta och inte alls någon stålman till arbetare. Den historien slutar inte lyckligt och det är många som blir kvar för alltid i den frusna jorden uppe vid ryska gränsen.

Tonen i romanen kan stundvis kännas en aning överspänd, men så är ju också den tonåriga huvudpersonen själv en person uppeldad av politiska slagord och av hormonerna som bubblar i kroppen. En lite annorlunda "upp till bergen och ut på landsbygden"-skildring som fokuserar på kvinnoblivande snarare än politiskt förtryck och där huvudpersonens största läxa är att kärlek kan ta sig många olika uttryck och inte alltid är himlastormande och ren.

Den vita räven

Det verkar som om räven ses som ett slags ”trickster” i alla kulturer, en listig rackare som är både beundransvärd och lite farlig. I Östasien är rävarna extra klipska och kan – efter långvariga studier och med hjälp av lite mänsklig essens – förvandla sig till människor, något jag har skrivit om tidigare. Det är den traditionen Chen Jiatong 陈佳同 utgår från i Den vita räven 《白狐迪拉与月亮宝石》, den första boken i en serie som nu är under översättning till engelska.

Dilah är en ung rävpojke som bor tillsammans med sina föräldrar någonstans i norra Finland. I närheten finns en människofamilj och trots att föräldrarna varnar honom för dem är Dilah fascinerad av människorna och funderar på hur det skulle vara att leva som de. Dilah har inga vänner, för familjen flyttar ständigt och verkar vara förföljd av andra rävar. Varför det är så har han ingen aning om. Trots det är Dilah en ganska trygg liten räv, ända tills den kväll då föräldrarna inte kommer hem. Först mitt i natten stapplar mamman in, blodig och svårt skadad. Fadern är död, skjuten av en jägare. Innan modern dör berättar hon om fjällrävarnas skyddshelgon Ulla, som har förmågan att förvandla rävar till människor, och talar om för honom var han kan hitta ett litet paket som kan leda honom till Ulla.

Paketet visar sig innehålla en fantastisk sten som Dilah ger namnet Månstenen. Jagad av en grupp blårävar som också är ute efter Ullas hemlighet beger sig Dilah söderut. Ensam kan han inte lista ut hur Månstenen ska användas eller hur han ska klara sig undan farorna han möter på vägen, men som tur skaffar han sig vänner på vägen: sälen Egbert, farfar Sköldpadda, vesslan Ankel, hästen Kassel och en kanin som heter Lilla Bönan. Han träffar goda människor, som ger honom mat, och onda, som skjuter efter honom. Och hela tiden vägleds han av Månstenen och dess magiska ljus. Berättelsen slutar med en riktig cliffhanger: Dilah, Ankel och Lilla bönan sitter inspärrade i en underjordisk håla och blårävarna har tagit Månstenen ifrån dem, när en vit ung rävflicka med lysande ögon uppenbarar sig i ingången till grottan …

Den vita räven är en spännande och rolig barnbok där den ena intensiva scenen följer på den andra. Tid och plats är flytande – att boken inleds i Finland känns inte underligt, men vad gör en havssköldpadda uppe vid Norra Ishavet? Att man i modern tid skulle stöta på onda skogshuggare som mördar fredliga människor när man har vandrat ett stycke söderut från finska Lappland känns kanske inte heller helt trovärdigt, men Den vita räven är en saga, så man ska inte fästa alltför stor vikt vid sånt. Bättre tänka att den utspelar sig i en alternativ version av vår värld. Själv hade jag mycket roligt åt djurens namn: Eggbert, Ulla, Jens och Carl, tex. Översättaren Jennifer Feeley har verkligen lycktas fånga humorn i berättelsen och gett djuren ett engelskt språk som lyfter fram deras personligheter. Jag skrattade lite extra åt finurliga uttryck som ”classical Animalese” – det mystiska språk som Månstenens instruktioner är skrivna på.

Författaren Chen Jiatong är ingenjör och har skrev böckerna om Dilah vid sidan om arbetet. Han är en stor Harry Potter-fan och arbetar nu på ytterligare en fantasyserie för barn. På kinesiska har serien om den vita räven sex delar och den andra boken i engelsk översättning kommer ut nästa år. Du kan läsa mer om honom i en intervju här.  De otroligt fina illustrationerna är skapade av Viola Wang, som är född i Kina men numera bor i London. Hon har en MA från Cambridge School of Art och du hittar hennes blogg här.

Jag skrev lite kort om Den vita räven / The White Fox på Chinese books for Young Readers också, och där kan man dessutom läsa en intervju med den engelska översättaren.

Bästa skönlitterära prosan i Kina 2019

Årets lista, alltså. Skönlitterär prosa (eftersom jag aldrig ser några sammanställningar av bästa diktsamlingarna) utgiven i Folkrepubliken Kina. I år var listorna jag tittade på mycket spretigare än tidigare år och det verkade inte vara lika stor samstämmighet bland kritikerna om vilka verk som var årets bästa. Vissa böcker stod ändå ut lite extra, framförallt Alais Bland molnen, Ge Feis Månen över det övergivna templet och Zhou Kais Mossa. Det var också betydligt färre kvinnliga författare på listorna. Förra året diskuterades en hel rad romaner och novellsamlingar av kvinnliga författare i olika åldrar, men i år är det mer tunnsått. Nå, här kommer i alla fall en lista på de nio verk som jag har sett mest av i de sammanställningar jag har hittat, i bokstavsordning (enligt författarens efternamn/pseudonym):

• Alai 阿来, Yun zhong ji / Bland molnen 《云中记》
• Ge Fei 格非, Yue luo huang si /Månen över det övergivna templet 《月落荒寺》
• Jiang Yun 蒋韵, Ni hao, Anna / God dag, Anna  《你好，安娜》
• Mai Jia 麦家, Rensheng hai hai / Livet är så stort, så stort  《人生海海》
• Ren Xiaowen, Fu sheng ershiyi zhang / Tjugoen porträtt《浮生二十一章》
• Shuang Xuetao 双雪涛, Lieren /Jägare 《猎人》
• Zhang Xiu 张羞, E / Gås 《鹅》
• Zheng Xiaolü 郑小驴, Qu Dongting / Till Dongting 《去洞庭》
• Zhou Kai 周凯, Tai / Mossa《苔》  

Dikt om den retirerande historien

1

vågorna skrubbas blanka                         vackra som hjälmar                      sköldar

bukten liknar en kantrad skyskrapa                              störta samman

stig och sjunk i mörkret     den neonupplysta stranden på andra sidan

böljar lätt                            hägringen omfamnar oss och böljar

en mås med rödfärgade fjädrar simmar mot oss

en miljon glasfasader skrubbas blanka                         ger oss en spegelbild av historien

2

än en gång        faller vi ner på en död plats

trär en snara på en alldeles vanlig morgon

trettio år gamla blodiga kläder                och springande kroppar

har bytts mot en vind från havet             mörk gas skymmer sikten åt alla håll

en gata har ingen början                          bara otaliga maskerade slut

fall omkull                          vem har inte upplevt livets splittring i ordet ”öde”?

3

varje människa är en vägspärr                en barriär

som grymt spärrar vägen för sig själv     lider en skada inte värd att lida

uthärdar en outhärdlig smärta                räds               den fyllda vattenslangen

som sprutar ut ett blåfärgat                     regn man inte kan fly

det finns alltid svullna torg                     som liknar fuktiga plantskolor

i dödens åtrå frodas ruttet kött

4

än en gång                          det stora havets konvexa lins av tårar

gråter vår gråt                    de som accepterar sitt öde                       känner igen det

vindens och regnets onomatopoesi                      upprepar en smattrande förgörelse

hjärtat           trycker sig mot väggen när det vaknar på morgonen och dör gång på gång

mörkret som kämpar på samma plats      är så exceptionellt omsorgsfullt

att fly och att jaga är samma rörelse

5

ni har historielektioner

                      vi har utraderad tid

ni visar upp skelettens stjärnbilder

                      vi gräver ut våra ögon och ansluter oss till skuggorna

era dryckeskärl av brons stoltserar med människokroppar

                      vårt blod har redan mognat till estetik

6

vad ser ögonglobens vattenblåsa först när den har genomborrats och sprängts?

i vilken riktning körs en hamn som fyllts av stinkande död fisk?

är det inte absurt att åldras i en tid som vissnar och rör sig bakåt?

vem är det ubåten Mandelsjtam har kommit för att hämta när den dyker upp ur vattnet?

hur ska taggtråd kunna hindra hjärtats finpolerade förbannelser?

kan en usel dikt                  innehålla en ännu uslare verklighet?

7

glasravinen svämmar över av mångfärgat vatten

tyst och svallande               slår det mot stränderna

glashimlen liknar ett stycke oupphörligt upp- och nervänt fastland

det mångfärgade regn som vräker ner           smälter söderns snö

blankt glas                          i spegelbilden går alla gathörn baklänges in

i gravens döda hörn           slår ut i mångfärgade svampar

8

ett barn övergivet av tiden

vet inte om det är vatten eller glas

iskallt svepande ljusstrålar                       förmedlar tomrummets fasta form

på gravplatsen som har anlagts vid berget är min gravsten fuktig

mitt namn kryper just nu                         fuktigt och levande upp

mot en likgiltig och övergiven perfekt höjd

9

oceanens obygd i alla riktningar

nyper fast en ö där människor bor          strupens blå

det gamla såret                   får midnattstimmen som låtsas vara lugn att slamma igen

skräcken behöver detta hörn                   mörkret

är bättre ju tätare det blir                         den som sväller i saltvatten flyr undan en fråga

vilken tidsålder                                        vems skam

10

föreställ dig ett ansikte i utkanten av människohavet                        som en liten strand

reser det sig vackert           hand i hand med dottern

bevittnar förskräckt den vilsegångna historien

så många påkar driver just nu tidens boskap in i fållan

den ansiktslösa hopen kämpar                stampar på samma smutsfläck

får dig att framträda i kontrast                ett sönderrivet papper som fladdrar ensamt

11

hur långt kan vi backa?     

asfalten spricker under fötterna              det bläcksvarta havsvatten som väller fram

rinner ner i oss som vi rinner ner i

det neonvattenfall som spökena plötsligt vred igång

en terrakottasoldat insisterade på att knäböja              såg tvåtusen år in i framtiden

bågen och pilarna i hans hand har redan upplösts

12

glasgravstenarna glittrar i vågsvallet                            förgängelsen eskorterar dem

ännu en domedag har försvunnit            glöm den i förtid

skummets jag sipprar in i skummets andre                  torka bort det utan smärta

poesin           en rostig färja                     skapa den av hjärtans lust

det framruttnade skelettet marscherar    det saknas aldrig helgdagar som firar det

oceanens testamente rullar vid dess sida               men ingen läser det någonsin

Yang Lian 杨炼