Den gömda pärlan

Nej, det blev inte mycket läst i år, trots att jag köpte så många böcker. Men så här under årets sista vecka läste jag i alla fall ut en bok som jag tyckte riktigt bra om och som var lite annorlunda än de kinesiska böcker jag brukar läsa: Berättelsen om den gömda pärlan 《藏珠记》 av Qiao Ye 乔叶.

Romanen, som baseras på historien om den persiska pärlan (som jag tror härstammar från Taiping guangji 《太平广记》och som även Li Jingze 李敬泽 nyligen har skrivit en essä om i sin bok Den svarta fågeln 《青鸟》), handlar om en flicka som föds under Tangdynastin men får evigt liv när hon sväljer en pärla som en persisk handelsman ger henne. Det hon inte är medveten om då, men som persern strax informerar henne om, är att hon kommer att förlora sin odödlighet om hon har sex. Tang Zhu (det namn hon har när läsaren lär känna henne) har levt i mer än tusen år och arbetar som servitris när hon till sist stöter ihop med Jin Ze. Han är ung och bortskämd, men det är mest på ytan. När hans far dör övertalar Tang Zhu honom att satsa på det han egentligen vill: att bli kock. Kärlek uppstår. MEN - Jin Zes far var inblandad i olika skumraskaffärer och när han dog hade han i sin ägo ett usb-minne med komprometterande material som hans tidigare kompanjon Zhao Yao vill åt. Han försöker övertala Tang Zhu att spionera på Jin Ze och leta rätt på usb-minnet. Komplikationer följer. Och den stora frågan är förstås om Tang Zhu ska våga satsa på att Jin Ze verkligen älskar henne och ge upp sin odödlighet för honom.

Det jag tyckte om med romanen är Qiao Yes sätt att lägga upp historien. Varje kapitel berättas i första person av någon av de inblandade, vilket gör att man får komma in i huvudet på dem alla och veta vad de tänker, vad de döljer och hur de uppfattar varandra. Det gör berättelsen levande. Det försvunna usb-minnet och Tang Zhus tvekan kring om hon ska samarbeta med Zhao Yao eller ej skapar också spänning. Qiao Yes språk är vackert och ibland låter Tang Zhu riktigt poetisk i sitt sätt att uttrycka sig. Texten flyter på snabbt och bra, man tar sig igenom kapitlen som en blixt. Mindre bra är att hon inte riktigt utnyttjar de premisser hon själv har ställt upp: väljer man att låta huvudpersonen i en berättelse vara odödlig måste odödligheten vara något som påverkar intrigen på ett djupgående sätt, något som inte går att plocka bort utan att historien förändras i grunden. Så är det inte här. Tang Zhus odödlighet skulle lätt ha kunnat raderats utan att det fick några större effekter. Hennes rädsla för sex skulle kunna bero på något annat än dödsskräck, hennes oklara identitet skulle också kunna ha andra orsaker. Detta är en brist (och då har jag ändå valt att bortse från det helt osannolika i att en ung flicka skulle kunna leva tusen år som tjänsteflicka i Kina utan att våldtas en endaste gång).

Men - jag tyckte ändå mycket om Berättelsen om den gömda pärlan. Den var klart läsvärd och även om den tappade lite på slutet höll Qiao Ye uppe spänningen riktigt bra nästan hela vägen. Och så var det ju språket - då och då gnistrar det om meningarna: "别人都是千江有水千江月，唯有我，是那万里无云万里天", "人在世上练，如同刀在石上磨".

Kinesisk litteratur på svenska 2017

2017 måste vara något av ett rekordår när det gäller översättning av kinesisk litteratur till svenska. Jag kan i alla fall inte minnas att det har publicerats så här många verk under samma år tidigare. Jätteroligt! Om nu böckerna också uppmärksammades lite mer i medierna så att köparna hittade till dem vore det ännu bättre ...

Förutom de böcker/fristående publikationer som finns på listorna här nedanför så har det förstås också publicerats en hel del bra noveller i olika tidskrifter som 10-tal, Freeman's och Karavan, men dem får ni leta rätt på själva!

Böcker för vuxna 2017

• Ayi, Och sen då?, ChinLit. Översättning: Eva Ekeroth
• Ayi, Förbannelsen, ChinLit. Översättning: Adam Sarac
• Balajieyi, Keradam, Ett brokigt band om renens horn, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Fan, Yiping, Mordet i byn Shangling, Wanzhi. Översättning: Heshan 
• Jia, Pingwa, Opera, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Liu, Zhenyun, Tillbaka till 1942, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Qiao, Andra säsongens grödor på flaska, Ellerströms. Översättning: Göran Sommardal
• Xue, Yiwei, Mitt tomma bo, Wanzhi. Översättning: Britta Kinnemark
• Yan, Lianke, De fyra böckerna, Atlantis. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Yu, Hua. Rop i duggregn, Wanzhi. Översättning: Anna Gustafsson Chen
• Yu, Hua, Den sjunde dagen, Wanzhi. Översättning: Natalie Baker
• Yu, Xiuhua, Leva trots allt, Ellerströms. Översättning: Birgitta Lindqvist
• Zhang, Yueran, Båten, Karavan. Översättning: Anna Gustafsson Chen

Böcker för barn 2017

• Cao, Wenxuan, Sommar, Vombat. Illustrationer: Yu, Rong. Översättning: Marta Östborn
• Guo, Jing, Ensam, ChinLit. 
• Wang, Xiaoming, Jordnötshunden, ChinLit. Illustrationer: Wang, Didi. Översättning, Xie, Lilly

Mer Mo Yan

Någon gång i tidens begynnelse hade jag ambitionen att åtminstone kortfattat presentera de kinesiska skönlitterära verk som översätts till svenska, bara så att folk skulle veta att de finns. Det har blivit lite si och så med det, men jag vill i alla fall som hastigast nämna två böcker av Mo Yan som redan har funnits ute i handeln ett bra tag, men som jag av någon anledning inte har nämnt här på bloggen.

Den första är novellsamlingen Den genomskinliga rättikan, översatt av Göran Malmqvist och som vanligt utgiven på Tranan. Den genomskinliga rättikan är en novellsamling som nog skulle kunna fungera som en bra introduktion till Mo Yans författarskap för den som inte vill ge sig i kast med en tjockis som Ximen Nao och hans sju liv på en gång. Titelnovellen är den litterära text som blev Mo Yans genombrott när den publicerades 1986 och flera av de andra berättelserna är fina exempel på hans sätt att blanda realism och magi, humor och sorg - "surrealistiska verk i naturalistisk förklädnad", som Göran Malmqvist skriver i sitt förord. Den genomskinliga rättikan kom ut på svenska redan 2014, så ni märker att jag ligger efter här.

Den andra Mo Yan-boken kom förra året, så där är jag inte riktigt lika försenad. Det är romanen Granatkastaren, i översättning av Britta Kinnemark. Granatkastaren är ett exempel på Mo Yan burleska, ja, kanske snarare groteska sida. Här är det köttfrosseri som gäller, sida upp och sida ner, när den unge Liu Xiaotong berättar sin historia för en munk i ett tempel på den kinesiska landsbygden. Men det är inte bara kött som folk glupar efter: sex, pengar och makt står också på dagordningen när korrumperade pampar försöker göra sig en förmögenhet på kötthanteringen. Triggervarning för veganer och vegetarianer, som nog i och för sig kan vinna över några läsare på sin sida med hjälp av den här romanen, men många möjliga sätt att tolka Lius historia i ljuset av dagens kinesiska samhälle.

Fox Fire Girl

Ja, det här skulle ju bli sommaren då jag läste en massa litteratur från Singapore och Malaysia och skrev om den här, hade jag tänkt. Blev det så? Nä. Läst har jag gjort, men jag har inte haft tid att skriva. Och inte heller riktigt att tänka - de sakerna hänger ju ihop. När man sedan har lagt en bok bakom sig med någon månad eller så kan det vara svårt att minnas detaljerna. Så den närmaste tiden blir det bara några mycket korta bokanmälningar, mest för min egen skull (som egentligen allt här på bloggen), för att jag ska komma igång med det här igen.

O Thiam Chins Fox Fire Girl läste jag någon gång i juli. Det är en relativt kort roman (144 sidor) och med tanke på titeln och baksidestexten, som utlovade att en rävande skulle dyka upp, förväntade jag mig något lite fantasyartat eller kanske en skräckberättelse. Men ack, så fel jag hade. Fox Fire Girl är istället en berättelse om hur man söker efter det man behöver eller vill ha hos en annan oavsett om det finns där eller ej, om instängdhet och oförmåga att uttrycka sorg och längtan.

De tre berättelserna ("Fox", "Fire" och "Girl") kretsar kring Yifan, en ung kvinna från den malaysiska landsbygden. I den första är det författaren Derrick som har ordet. Han är förälskad i Yifan, de har haft en kort romans tidigare och nu möts de igen, på sjukhuset där han är inlagd efter ett självmordsförsök. Yifan har alltid velat att han ska berätta historier för henne, han är ju författare, det är det han gör, tycker hon. Och det är vad han har gjort. De har haft sex och han har berättat en historia. Men nu, när de möts igen, börjar hon plötsligt själv berätta. Hon är egentligen en rävande, en räv i kvinnokropp som kan ta andra gestalter, invadera en mans tankar, få honom att göra och känna det hon vill att han ska göra och känna, och hon har utnyttjat sin förmåga på ett sätt som har lett till en tragedi och fått henne att lämna sin hemby. Yifans berättelse är kraftfullare än det Derrick själv försöker skriva och han vet att han måste göra något av den, men inte vad.

Den andra berättelsen, "Fire", handlar om Tian Chen. Han växer upp med sin ensamstående far och en känsla av ständigt utanförskap. Han är fascinerad av eld och bränner sig själv som ett sätt att fokusera, att skapa klarhet och ordning i en förvirrande och kaotisk värld. Han möter Yifan när hon arbetar på en restaurang dit han går och äter och de blir ett par. Yifan ser hans ärr och försöker få honom att sluta bränna sig, och Tian Chen börjar istället bränna saker - kläder, böcker, dvd-skivor ... Vid det laget har han upptäckt att hon också träffar Derrick. Snart har han bränt nästan allt han äger och blir istället sjuk. Yifan besöker honom och berättar historien om sina egna ärr och om pojken hon älskade hemma i Ipoh, en berättelse som liknar den hon berättade för Derrick, men med vissa betydelsefulla ändringar. Sedan försvinner hon.

Den tredje berättelsen, "Girl", handlar om vad som verkligen hände mellan Yifan och pojken hon älskade. Eller gör den verkligen det? Yifan har ju redan gett oss (och sina pojkvänner) helt olika versioner av historien. Är denna sannare än de andra? Den är onekligen mer realistisk.

Yifan är en person som det är svårt att komma nära. Hon verkar uppfinna sig själv på nytt om och om igen, bjuda på olika varianter av sin livshistoria, anpassade till den hon för tillfället umgås med. Det är berättelser som både lockar och utmanar männen hon är tillsammans med, som ger dem något de behöver men också lämnar stora luckor som de själva kan fylla med egna fantasier. "Every time I looked at her I had a sense of something constantly in flux, changing as the light fell on her in different hours", säger Derrick vid något tillfälle. Fox Fire Girl är kanske i grunden en berättelse om oförmåga att hantera sorg. Alla personerna i boken har drabbats av förluster, av att människor i deras närhet dör och av en distans till sina familjer. De söker efter någon som kan förstå dem, men når inte fram. Istället vänder de sin sorg och längtan mot sig själva och skadar sig som ett sätt att slippa den psykiska smärtan. För ett ögonblick kanske Yifan verkar vara den de letar efter, men i själva verket är hon likadan som de.

A History of Singapore Horror

Nu när jag ändå är igång med Singapore/Malaysia-tema den här sommaren måste jag tipsa om Ng Yi-Shengs långa och intressanta artikel om skräck i litteratur och film från Singapore och Malaysia. Här finns många bra boktips, men tyvärr är det (som vanligt) inte alltid så lätt att få tag på böckerna.

Rop i duggregn

Den senaste tiden har jag arbetat med en översättning av Yu Huas 余华 roman Rop i duggregn 《在细雨中呼喊》. Det har varit en intressant upplevelse för mig, som ju tidigare har översatt Att leva och En handelsman i blod. Rop i duggregn är Yu Huas debutroman, innan den kom ut 1991 hade han bara skrivit noveller. Många tycker att den är hans bästa och även jag är ganska förtjust i den.

Jag tycker nog att man kan känna att Rop i duggregn är en debutroman, om än en mycket avancerad sådan. Yu Hua har ännu inte hittat fram till det där enkla och avskalade språket som han använder i Att leva eller En handelsman i blod, snarare känns det som om han anstränger sig för att visa att han "kan skriva", med invecklade och ofta ganska högtravande meningar som ibland kan kännas lite stela. Men han kan ju skriva, det kan han, så det fungerar ändå. Det är bara annorlunda än det som kom senare.

Samtidigt finns det mycket man känner igen också. Här finns de grovkorniga inslagen som så småningom ska slå ut i full blom i Bröder. Här finns pappan som dör i en grop med avföring (jämför den gamle godsägaren i Att leva och Skallige Lis far som drunknar i skitrännan på det offenliga dasset i Bröderna) - man skulle kunna skriva ett helt konferenspapper med titeln "Oren bortgång: fäder som avlider i träck i Yu Huas romaner".

Ett annat, mer tragiskt tema är det bortlämnade barnet. Det här är en figur som återkommer så ofta i Yu Huas texter att man gärna skulle vilja veta mer om den. Kanske har någon redan utforskat ämnet? I både Att leva och Rop i duggregn skänker fattiga familjer bort ett barn som de inte har råd att ta hand om. I båda romanerna kommer de bortadopterade barnen så småningom tillbaka till sina ursprungsfamiljer, men medan flickan i Att leva möter kärlek och värme tas den manlige huvudpersonen i Rop i duggregn snarast emot som en paria. I En handelsman i blod handlar bortlämnandet om ett barn som har en annan far än den han har växt upp hos, och när det blir känt försöker den icke-biologiske fadern att "lämna tillbaka" pojken till hans biologiske far, bara för att till sist inse att han faktiskt älskar honom och vill ha honom även om han inte är "hans egen". Men vägen fram till det beslutet är traumatisk och svår, för både far och son. I Bröder är Skallige Li faderlös men får en ny far i sin mors andre make, Song Fanping, som senare dödas under kulturrevolutionen.Song Gang skickas då iväg till sin farfar på landet, men bandet mellan bröderna är starkt och brister inte.

Rop i duggregn är berättelsen om en svår barndom på 1960- och 1970-talet, där de fem åren som bortadopterad i staden är den enda ljusglimten. Det berättaren utsätts för är oerhört plågsamt, en både fysisk och psykisk misshandel från både föräldrar och lärare som är svår att läsa om. Samtidigt kan man känna att det som Yu Hua sa om Att leva stämmer: när man låter en människa berätta om sitt eget liv blir det inte lika eländigt som om en utomstående betraktare skildrar det. I pojken Sun Guanglins liv finns också vänskap, kärlek och skönhet. Här finns en fin skildring av puberteten och det obehag en pojke kan känna när hans kropp börjar förändras och när sexualiteten vaknar - i en tid när ingen talar om såna saker är det inte lätt att förstå vad som händer. Sun Guanglin upplever skamkänslor, sorg, skräck och till sist en otrolig lättnad när han inser att han inte är den ende som går igenom detta.

Mindre finkänsligt skildras böndernas förhållande till kvinnor, vars liv är en lång räcka sexuella övergrepp, alltifrån pojkar som klämmer dem i baken under en filmvisning till rena överfallsvåldtäkter. Den enda kvinna som verkar ha det riktigt bra är den pilska änkan, som i kraft av sitt änkestånd och sin energi tydligen kan ta emot hur många karlar som helst i sin säng utan att det gör något. Att läsa om det som kvinnorna i romanen utsätts för (utan att någon i boken verkar reagera nämnvärt) är obehagligt. Men för det kan man inte precis klandra Yu Hua, det är tyvärr så verkligheten ser ut för många kvinnor än idag.

TILLÄGG: Jag insåg just att även Den sjunde dagen (som kommer på svenska senare i år, i översättning av Natalie Baker) innehåller ett bortlämnat barn. Huvudpersonen är en man som föds på en tågtoalett och ramlar direkt ut på spåret (inte en far som dör i träck här alltså, utan en son som föds ur det). Han tas om hand av en gammal järnvägsarbetare som uppfostrar honom som sin egen. Men när fadern träffar en kvinna som är villig att gifta sig med honom om han lämnar bort barnet reser han iväg med den lille pojken och dumpar honom utanför en skola. Han ångrar sig dock rätt omgående och åker tillbaka och hämtar barnet, som inte ens har förstått att han var övergiven. Men fadern bär på skulden i resten av sitt liv.

(Foto: Jonathan Kos-Read på Flickr)

Surrogate Protocol

Tam Cheng-es Surrogate Protocol, som var en av finalisterna till Epigram Books Fiction Prize 2016, känns först som urban fantasy, men visar sig så småningom ha inslag som snarare gör den till science fiction. Premissen är följande: vissa personer i Singapore och Malaysia har oerhört långa livsspann, de är inte odödliga men lever i hundratals år. Av förklarliga skäl är de angelägna om att hålla detta hemligt, men när man i forna tider lätt kunde byta namn och identitet är det numera inte så enkelt – särskilt inte i ett så genombyråkratiskt och välorganiserat samhälle som Singapore.

Landon Locke är en av dessa långlivade. I likhet med vissa andra av sin sort lider han av minnesförlust och kommer bara ihåg de senaste dagarnas händelser, om ens det. Så har det varit länge och av den anledningen för han dagbok över allt han är med om. Då och då går han bakåt i sitt arkiv för att påminna sig om personer och händelser i det förflutna. Landon är kaffespecialist, han har sysslat så länge med kaffe att han fått en fantastisk känsla för olika bönors dofter och numera arbetar han som barista på ett café. Han bor i ett ganska förfallet hus som har tillhört hans släkt (dvs honom själv) i några generationer. Han planerar för sitt nästa identitetsbyte och förbereder sig genom att stjäla ett nyfött barns identitet, som han ska ta över när tillräckligt med tid har förflutit.

Landons ganska tradiga vardagslunk avbryts när han får besök av John, en agent från organisationen CODEX. John varnar honom för en konkurrerande organisation som är ute för att döda honom, men går John själv verkligen att lita på? När en vacker ung kvinna (som förstås inte heller är så ung som hon verkar) dyker upp måste Landon försöka reda ut sitt bortglömda förflutna. I en serie tillbakablickar, utdrag ur Landons många dagböcker, får läsaren successivt följa honom bakåt i tiden och lära sig mer om hans och den unga kvinnans historia och hur han blev den han blev. Landon har upplevt många dramatiska ögonblick i Singapores historia, till exempel massakern på Alexandra Hospital under den japanska ockupationen.

Jag gillade Surrogate Protocol och tycker att romanen var underhållande och hade många starka sidor. Framför allt ger den läsaren en del att fundera på: Hur skulle man till exempel tvingas leva om man var i det närmaste odödlig och ville dölja det? Och hur skulle det vara att inte minnas människor som en gång betydde oerhört mycket för en? En stor ensamhet hänger ständigt över Landon Locke. Författaren använder sig också på ett bra sätt av lokal folklore när han låter odödlighetsviruset (som tydligen är utomjordiskt, därav bokens science fiction-kategorisering) vara kopplat till den mystiska Singaporestenen. Det kändes befriande att läsa en sf-roman där inte allt kretsar kring USA. Sedan tycker jag nog att berättelsen är lite för utdragen på sina ställen och att bokens agenter har lite väl lätt för att använda sig av utomjordisk teknik när de ska lösa olika problem. Överhuvudtaget var sf-inslagen mindre trovärdiga än de kunde ha varit och jag har en känsla av att romanen skulle ha tjänat på att skippa dem och välja urban fantasy-spåret istället. Men jag hade kul när jag läste den och det var väl ändå det viktigaste.

State of Emergency

I december 1948 massakrerade brittiska styrkor ett tjugotal obeväpnade män i den lilla byn Batang Kali, Malaysia. De överlevande kvinnorna och barnen skickades iväg till ett inhägnat läger. Trots upprepade försök dröjde det ända till 2012 förrän det brittiska rättsväsendet slog fast att ett brott hade begåtts. Men någon offentlig hearing kring massakern har aldrig hållits, eftersom den inträffade för alltför länge sedan.

Massakern i Batang Kali är en av flera utgångspunkter för Jeremy Tiangs roman State of Emergency, som via några personer med släktband till varandra, skildrar Malayakrisens och det långa undantagstillståndets påverkan på Singapore och Malaysia. Istället för att försöka beskriva hela förloppet sammanhängande och i detalj väljer Tiang att ge läsaren utsnitt ur huvudpersonernas liv: en äldre tjänsteman som inför döden ser tillbaka på sitt liv och äktenskap, hans intelligenta unga hustru som lämnade familj och barn för att ansluta sig till gerillan, ett av de föräldralösa barn från Batang Kali som så småningom radikaliseras och försvinner ut i djungeln, en kyrkligt engagerad kvinna som anklagas för att vara kommunist och hamnar i fängelse, en journalist som vill skriva om massakern, gerillakvinnans son som i vuxen ålder återvänder till Singapore för att försöka hitta sin mor och ta reda på vem hon var.

Det finns något drömlikt och distanserat över skildringen, trots att den är så precis och exakt i sina detaljer och beskrivningar, och det slår mig efter ett tag att det svenska ordet ”undantagstillstånd” kanske egentligen skulle ha passat bättre som titel på boken än det engelska ”state of emergency”. ”Emergency” låter ana något desperat och påträngande, men de människor som skildras här lever snarare i just ett slags undantagstillstånd – vid sidan om, utanför, borta. Här förekommer flera fängelsevistelser där den intagna avskärmas från resten av världen och inte vet om eller när hon någonsin ska släppas ut igen. Absurda oändliga förhör som inte syftar till att få fram sanningen utan ett förutbestämt resultat. En existens utanför samhället, i djungeln, dold för andras blickar. Liv i exil, frivillig som ofrivillig. En genomgående upplevelse av att det som händer både är oundvikligt och samtidigt fullkomligt slumpartat. Kolonialisering föder motstånd som föder repression som föder ännu större motstånd i en oändlig cirkel.

Den övervägande känslan när jag slår igen boken är sorg. Sorg över alla förlorade liv, både de som dödades av gerillan och de som avled i statens fängelser. Och kanske framförallt de som försvann in i djungeln och aldrig kom tillbaka. Slutscenerna, där Henry besöker de gamla gerillakrigarnas byar på andra sidan den thailändska gränsen, är hjärtskärande. State of Emergency är en stillsam men drabbande roman som alla borde läsa.

Kappa Quartet

Den japanska mytologiska varelsen kappa borde kanske vara känd för alla vid det här laget - faktum är att den till och med har figurerat i ett nummer av Bamse för länge sedan. Som ni kan se om ni följer den här länken är kappan en varelse som kan vara både artig och mycket farlig. Den är också huvudämnet för Daryl Qilin Yams roman Kappa Quartet, som var nominerad till Epigram Books Fiction Prize 2015.

Kappa Quartet, som utspelar sig i Singapore och Japan, består av åtta olika historier som alla är länkade till varandra genom återkommande huvudpersoner. Historierna kretsar kring en ung man vid namn Kevin, som sägs ha förlorat sin själ - kanske har han aldrig haft någon. I den första berättelsen - "The Box" - tar Kevins oroliga mor kontakt med ett par specialister som försöker utröna vad som är fel med honom. I de andra får läsaren följa Kevin, en författare med skrivkramp, en grupp ungdomar (vars far var en av de specialister som undersökte Kevin), en man som har adopterat en kappapojke och många fler. Alla är knutna till varandra på sätt som de inte alltid själva är helt klara över.

Kappa-varelserna (borde man kalla dem kappor?) lever delvis integrerade i samhället. De har hål i huvudet - ibland ett, ibland flera - och är därför lätta att skilja ut, men tolereras i allmänhet även om vissa är lite rädda för dem. De kan trots allt bli livsfarliga. I en av novellerna utsätts den lille kappapojken för mobbning i skolan, i en annan är hans adoptivfar ute i skogen med en grupp specialister som söker efter en kappa som har mördat flera personer.

Det är inte lätt att beskriva handlingen i Kappa Quartet, eftersom den inte är så tydlig. Snarare bygger författaren upp en egen värld, där mytologiska varelser lever sida vid sida med människorna men alltid befinner sig på gränsen till att återfalla i sitt monstruösa tillstånd. Ett återkommande tema är irrandet, att gå vilse, att leta efter en plats eller en person utan att riktigt veta var man ska söka och därför låta slumpen leda en. De olika berättelserna kompletterar varandra och författaren lyckas skapa en ganska kuslig stämning där kappa-varelsernas oberäknelighet hela tiden hänger som ett hot över människorna i deras närhet. Yam använder sig av antydningar, och genom att låta personer personer med underförstådda kopplingar få kontakt med varandra skapar han ett intryck av ett större samband som läsaren inte kan bli klar över men som ligger och lurar i bakgrunden. Vem är till exempel den mystiske Mr Five, som dyker upp då och då? Varför är kappa-varelserna så förtjusta i jazz? Vad var det egentligen som hände när Kevin och Haruhito möttes i förrådsrummet i vägtunneln? Det är skickligt gjort och jag tyckte mer om romanen ju längre jag läste i den. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den känns lite som en förövning, som om Yam bygger upp en värld han skulle ha kunnat göra ännu mer av. Och vem vet? Det kanske kommer. Yam skriver tydligen på en ny roman, men vad den handlar om har jag ingen aning om.

Jag blev hur som helst mycket förtjust i Kappa Quartet. Den har något eget, ett lågmält tilltal och en originell användning av japansk folktro som tvingar läsaren att tänka själv istället för att få allt skrivet på näsan.

De fyra böckerna

Ytterligare en kinesisk roman som har kommit ut på svenska (på Atlantis) den senaste tiden är Yan Liankes 阎连科 De fyra böckerna 《四书》. Det är en skakande berättelse som utspelar sig i ett omskolningsläger under den stora hungersnöden.

När historien börjar har de intagna (författare, forskare, professorer, konstnärer och musiker) det inte alltför illa: de arbetar ute på åkrarna, men de behöver inte slita så fruktansvärt och de har en hel del tid över för att läsa och vila. Men snart drar en ny kampanj, Det stora språnget, igång och plötsligt förväntas de producera långt mer än möjligt. När bakslaget kommer och hungersnöden drabbar Kina hör lägerfångarna till dem som råkar värst ut - varför ska man ge brottslingar mat när hederligt folk svälter? Snart dör de som flugor och trots tappra försök att bevara ordningen och moralen dröjer det inte länge förrän liken som ligger staplade som frysta köttstycken i bostadslängorna börjar se riktigt lockande ut ...

De fyra böckerna består av utdrag ur fyra olika skrifter, därav namnet. "Himlens barn" är en historia i biblisk stil, som börjar med en skapelseberättelse och utmynnar i offer och kanske någon form av försoning. Den varvas med stycken ur "Den gamla fåran", en text som skrivs av Författaren, en av de intagna som av lägerledningen får i uppgift att skriva rapporter om de andra fångarna, rapporter som också utgör en del av berättelsen under rubriken "En studie i brott". "Den gamla fåran" är den bok Författaren egentligen vill skriva, men som han måste arbeta på i hemlighet. De fyra böckerna avslutas med en kort text med titeln "Den nya Sisyfosmyten", en symbolisk berättelse om en man som tvingas lära sig stå ut med det fruktansvärda straff som Gud har nedkallat över honom.

De fyra böckerna är en originell och mycket stark roman om människors styrka och svaghet under vidriga förhållanden. Läs den!

Ett träd

En av de vackraste barnböcker jag har sett de senaste åren måste vara författaren och illustratören San Zhis 三只 Ett träd 《树》.

Med en mycket enkel text och fantastiska bilder skildrar han eller hon (jag har faktiskt inte hittat någon information om henom) ett träds liv, från det att fröet hamnar i marken till dess att trädet multnar och själv blir jord.

Illustrationerna är skira, i grönt, brunt och gråblått, djur och växter kretsar runt trädet, drar nytta av det och bidrar till att det växer. Ekorrar, hjortar, harar, sniglar, hackspettar, rävar ... Med sådana illustrationer behövs det inte så många ord för att visa hur viktigt ett träd kan vara.

Den kinesiska utgåvan är tvåspråkig, med text också på engelska, men boken innehåller ingen information om översättaren. Jag skulle gärna översätta den till svenska.

RÄTTELSE: Den brittiska översättaren Helen Wang berättade just för mig att San Zhis riktiga namn är Gan Wei 甘玮 och att hon ursprungligen kommer från Chongqing men har studerat vid University of the Arts i London. Numera har hon en egen studio i Chongqing. Hon har troligtvis översatt boken själv.

Opera

Xia Feng tyckte inte om att Xia Tianzhi spelade opera. Dels hördes det överallt i byn, dels skrällde det och levde om så att han inte kunde sova. Men Bai Xue försvarade sin svärfar och sa att musiken hjälpte henne att driva bort ledan ur hjärtat när hon nu bara låg till sängs hela dagarna och inte hade något att göra. 

Det otroliga var att flickebarnet slutade gråta varenda gång hon hörde operamusiken och istället låg blickstilla med de små ögonen uppspärrade. Familjen Xias katt, som tassade runt på takpannorna, hoppade lätt som ett litet moln ner på gårdsplanen och spetsade öronen. Rosornas kronblad slog ut i lager efter lager. Och om Laiyun inte var i Sjumilaklyftan satte hon sig på bakhasorna så fort högtalarna gick igång och ylade högt i takt med musiken. 

Ibland verkar det som om man inte är produktiv alls, men sedan slår ketchupeffekten till och allt plofsar ut på en gång. Förutom Ett brokigt band om renens horn utkommer också en roman av Jia Pingwa i min översättning i sommar: Opera - drygt 750 sidor om livet i en kinesisk by kring sekelskiftet 2000.

Så här skulle man kunna beskriva den:

Den lilla fattiga byn Qingfengjie är navet i Jia Pingwas stora roman. Här bryts gammal bondekultur mot modern livsstil och den traditionella moralen står sig slätt när den kapitalistiska ekonomin gör sitt intåg. För de unga är det inte längre opera och odling som lockar utan popmusik och lönearbete. Operasångerskan Bai Xue gifter sig med Xia Feng, som vill att hon ska lägga sången på hyllan och flytta med honom in till staden. Medan deras äktenskap långsamt går i kras kämpar byns tjänstemän desperat för att hålla liv i Qingfengjie och reda ut byns trassliga affärer. De äldre stretar emot och vill att allt ska vara som förr. Och över dem alla vakar Yinsheng, den underlige pojken med de mystiska anfallen, som förgäves drömmer om en kvinna han aldrig kan få.

Opera har belönats med Drömmar om röda gemak-priset (2006) och Mao Dun-priset (2008), och betraktas av många som Jia Pingwas främsta verk, en sorgesång över den kinesiska landsbygden.

Jag älskar den här romanen. Slutproduktionen har varit ett elände, med underligheter i texten som skapats vid sättningen och en massa andra saker som jag helst inte vill tänka på. Men efter att ha levt i Qingfengjie i nästan ett år känner jag mig nästan som en av byborna (även som de förstås skulle ha betraktat mig som en total utböling). Jag hoppas att den ska finna sina läsare också här i Sverige.

Ett brokigt band om renens horn

Snön täckte allt, så långt hon kunde se, bort till den oåtkomliga horisonten. Den hade tagit med sig all levande ande och den kritvita oändligheten låg stum och död framför henne – en grym värld utan liv, utan ljud, utan mänsklig värme. 

Mors och fars fotspår och den djupa stigen som de fyrtio renarna hade trampat upp – allt hade försvunnit över natten och dolts under ett täcke djup snö. 

Dasja är en ung evenkisk flicka som lever med sina föräldrar och syskon i området på gränsen mellan Kina och Ryssland. När föräldrarna lämnar henne ensam i vistet under några veckor träffar hon Pasjenka, en ung man som hon först misstar för ett spöke. Deras möte blir början på en vacker kärlekshistoria, men de har många svårigheter att övervinna innan de kan få varandra. En historia om kärlek, död och traditionell renskötarkultur under början av 1900-talet, skriven av dottern till evenkernas sista kvinnliga shaman - snart i en bokhandel nära dig.

Om författaren:
Balajieyi Keradam föddes 1942 i ett renskötarläger djupt inne i skogarna bland Stora Hingganbergen i Inre Mongoliet. Hennes hennes mor Nara var de kinesiska evenkernas sista shaman. 1964 dog Balajieyis man och hon fick ensam uppfostra de fyra barnen. Dottern Ljuba och sonen Weijia är båda framstående evenkiska konstnärer. Balajieyi har tillbringat större delen av sitt liv i skogen tillsammans med sina renar. Först 2012, när hon drabbades av sjukdom, lämnade hon bergen. Hon samlar på evenkisk slöjd och konsthantverk, och nedtecknar sina minnen för att bevara kunskapen om de kinesiska evenkernas traditionella livsstil.

The Sum of Our Follies

En sak som underlättar när man ska beskriva en roman är om den har en tydlig intrig, en linje där handlingen rör sig från A till B till C och slutar på D med att allt reder ut sig. Men så fungerar ju inte alla berättelser och det gör att vissa böcker är väldigt svåra att beskriva.

Jag är sedan länge rätt förtjust i den malaysisk-kinesiska författarinnan Shih-Li Kow, som tidigare enbart har skrivit noveller. För några år sedan kom hon med sin första roman, The Sum of Our Follies. Jag har läst den och tyckte mycket om den, men hur ska jag förklara varför?

The Sum of Our Follies är en roman om en liten malaysisk stad, Lubok Sayong, och människorna där. De två berättarna, den äldre kinesen Auyong och den malajiska flickan Mary Anne, är bägge utomstående som av olika anledningar har hamnat i Lubok Sayong. Mary Anne är ett föräldralöst barnhemsbarn som adopteras av en kvinna från staden, men på väg dit råkar familjen ut för en bilolycka, adoptivföräldrarna omkommer och Mary Anne hamnar istället hos den döda kvinnans halvsyster Beevi, som bor i det fantastiska kråkslott som hennes far byggde - ett mindre palats med olika tillbyggnader, en för var och en av de fyra fruar av olika etnicitet som han gifte sig med. Huset är numera ett slags hotell och den frejdiga Mary Anne hjälper den ganska trumpna Beevi med att få ordning på verksamheten. Auyong har tidigare varit chef för en stormarknad som hade fler kunder per dag än vad Lubok Sayong har invånare, men nu har han dragit sig tillbaka hit för att få lite lugn och ro på äldre dagar. Man kan förstå att han har valt just den här platsen, för så här beskriver Shih-Li Kow den lilla staden:

Had the forefathers of Lubok Sayong been prescient enough to leave behind some physical evidence to support our legend, even if romanticised with half-truths and superstitions, travel guidebooks today would have listed us in their itineraries. Unfortunately, there are no fields of charred rice or dubious tombs of fallen warriors in Lubok Sayong as in the more tourism savvy island of Langkawi. In our town, we serve up our legend like nasi lemak bungkus - lukewarm an thinly garnished, in portions that fall just short of satisfying the appetite and the imagination.

Men även om Lubok Sayong kan ge intryck av att vara en riktig håla så händer här fantastiska saker. En förrymd fisk växer till sig i den lilla sjön, slukar en turist och blir stadens eget Loch Ness-monster. Auyong och transkvinnan Kak Boon startar en revolt när ett läger för "omskolning" av homosexuella pojkar inrättas i staden, och det hela leder till att Lubok Sayong blir centrum för en årlig, gigantisk pridefestival. En lokal politiker som gjort karriär kränker väljarna i sin hembygd och drabbas av en insektsinvasion som mest liknar Egyptens gräshoppor. En aborterad pojkes spöke lever rövare i hotellets trädgård och får inte frid förrän hans mor kommer på besök och genomför en exorcistisk ritual. Ändå är dessa "stora" händelser inte det som gör att man tycker om både Lubok Sayong och romanen, det är människorna och deras relationer man fastnar för.

Nej, jag kan verkligen inte beskriva The Sum of Our Follies på något vettigt sätt. Men jag tyckte mycket om den. Den är en egenartad och ganska förtjusande småstadsskildring med inslag av magisk realism där författaren ofta medvetet låter berättelsen dra iväg långt bortom det trovärdigas gränser, alltid med glimten i ögat.

Svart vatten

I februari 2013 skakades Taiwan av rapporteringen kring ett fruktansvärt dubbelmord. Två äldre personer - universitetsläraren Chang Tsui-ping och hennes make Chen Chin-fu - hittades döda på stranden av floden Tamsui, norr om Taipei. Det visade sig snart att de bägge hade knivhuggits till döds av en ung kvinna, Hsieh Yi-han, som arbetade på ett café dit Chen Chin-fu brukade gå, och att hon efter mordet hade försökt ta ut pengar från Changs konto. Hsieh dömdes till döden, men överklagade och fick i år sin dom omvandlad till livstids fängelse.

Detta är bakgrunden till den taiwanesiska författaren Ping Lus 平路 roman Svart vatten 《黑水》 (på engelska kallad The River Darkens). Ping Lu utgår från att den historia Hsieh berättade i rätten - att hon hade utnyttjats sexuellt av Chen Chin-fu och känt sig tvingad att göra sig av med honom - är sann och beskriver händelserna ur de två kvinnornas perspektiv: mördarens (som i romanen har fått namnet Jiazhen) och den mördades (fru Hong). Jiazhens berättelse kretsar kring det hon minns i efterhand, under förhören och i sina egna funderingar, medan den mördade kvinnan ser tillbaka på sitt liv medan hon ligger i vattnet och blöder till döds. Hur hamnade hon i den här situationen?

Jiazhen är en tillknäppt person. Hon har svårt att kommunicera med omvärlden och berättar inte gärna om sina känslor och tankar. Hon lider av mindervärdeskomplex och mäter sig ofta tyst med omgivningen. Samtidigt har hon stora planer - hon vill öppna ett eget café tillsammans med sin pojkvän och hon vet precis hur det ska vara: vilka koppar och muggar hon ska köpa, vilka historier inredningen ska bära på. Erfarenhet har hon, det är bara pengar som saknas. Hur hon än arbetar kan hon inte få ihop ett tillräckligt kapital och drömmarna om det hon vill göra kontrasterar skarpt mot hennes ganska tråkiga och enformiga vardag. Eftersom hon är oförmögen att sätta ord på det hon känner kan hon inte heller få hjälp och stöd av andra. Hon framstår som extremt sluten, inkapslad i sig själv och sina fantasier.

Fru Hong är däremot en framgångsrik yrkeskvinna som undervisar i design på ett lokalt universitet. På det privata planet är hon dock djupt olycklig. Hon gifte sig i relativt hög ålder och maken visade sig vara en helt annan man person än hon trodde: hård, kall, beräknande. Han vill åt hennes pengar men äcklas av hennes åldrande kropp. Hennes starka längtan efter närhet och intimitet leder bara till förnedring och självförakt. De lever i samma etagelägenhet men på olika våningsplan, åtskilda från varandra.

Jiazhen träffar herr Hong på caféet där hon arbetar och till en början har de ett vänskapligt förhållande där den äldre mannen lär henne en del om aktiehandel och om att hantera pengar. Men sedan bjuder han hem henne till sig och våldtar henne. Jiazhen vill göra sig fri, men herr Hong har hållhakar på henne och hon slipper honom inte. Till sist ser hon ingen annan utväg än att mörda honom.

Och efteråt - vad minns Jiazhen?
Jiazhen minns grusvägen och hur hon stöttade den förvirrade fru Hong när de gick mot den nedlagda fabriken vid vattnet.
Hur tyngden på axlarna ökade när de tog sig genom buskarna, förbi den övergivna kajen. Tills hon inte stöttade längre, utan bar. Hur hon nästan bar den andra kroppen framåt.
Hur tyst det var omkring dem. Hon hörde skorna plaska i leran.

Vad mer minns Jiazhen?
Hon minns hur dimmigt det var den kvällen, kallsvetten som rann över ryggen. Hon minns hur blodet vällde fram och rann ut på marken, sögs ner i leran. Stråk av lukt i duggregnet.
Sedan slutade det regna.
Jiazhen gick genom leran, bort till stranden. Vänster fot först, sedan höger. Blodet under skosulorna lämnade underliga fläckar i det svarta vattnet.

Ping Lu skriver medryckande och lyckas få bra nerv i den delen av texten som handlar om Jiazhen. Fru Hongs tankar i väntan på döden är mindre övertygande. Men det största problemet med romanen är nog att herr Hong framställs som en så total skurk, en riktigt motbjudande människa som läsaren nästan är tvungen att avsky. Hans död blir begriplig, rättvis. Det enda man önskar är att hans hustru hade fått leva vidare, befriad från detta avskum. Denna ensidighet gör romanen sämre än den kunde ha varit. Det är svårt att tro att en kvinna som fru Hong skulle stanna i ett äktenskap likt det som beskrivs här. Även om äldre kvinnor på Taiwan kan känna skam vid tanke på att skilja sig utspelas det hela ändå så sent som 2013, inte på 1980-talet.

Intressant nog är Ping Lu mycket mer nyanserad i den intervju som finns sist i boken. Där talar hon bland annat om de problem som äldre män står inför idag, när de avsexualiseras och förväntas vara timida "farbröder". Vill de fortsätta att ha ett aktivt sexliv betraktas de som snuskiga, och det här leder till psykologiska problem (de problemen torde för övrigt vara ännu större för äldre kvinnor, som ju verkligen inte förväntas ha något sexliv). Om hon hade fört in något mer av det perspektivet i texten och gjort herr Hong till en människa istället för ett monster skulle romanen ha lyft.

Kokong

Zhang Yueran 张悦然 är en av de där författarna som debuterade väldigt ung vid sekelskiftet 2000, ungefär samtidigt som Guo Jingming 郭敬明 och Han Han 韩寒. Jag har alltid varit lite skeptisk till hennes texter, som visserligen har varit otroligt välskrivna men lidit av överdrivet dramatiska kärlekshistorier som kändes ganska omogna (åtminstone för en cynisk och luttrad svensk). Men tiden går och folk växer till sig. Förra året kom Zhang ut med en ny roman, en som hon arbetat på i tio år och som bygger på en verklig händelse. Och den här romanen skiljer sig en hel del från det hon tidigare har skrivit - ämnet är allvarligare och dramatiken mer nertonad.

Romanen, som har titeln Kokong 《茧》, följer två familjer i tre generationer och hur de påverkas av en tragisk händelse under kulturrevolutionen. Berättare är Li Jiaxi och Cheng Gong, barnbarn till de inblandade. De har ordet i vartannat kapitel, så att läsaren ömsom får följa handlingen ur Li Jiaxis perspektiv, ömsom ur Cheng Gongs. Li Jiaxis farfar, Li Jisheng är en skicklig kirurg. Under kulturrevolutionen utsätts han för plågsamma förhör, men får så småningom tillfälle ett hämnas på sin värste plågoande, Cheng Gongs farfar, Cheng Shouyi. Tillsammans med en kollega slår han in en spik i Cheng Shouyis tinning, något som leder till att Cheng Shouyi hamnar i en koma som han aldrig kan ta sig ur. I resten av sitt liv blir han liggande i sängen, oförmögen att kommunicera eller röra sig.

Det finns inga vittnen till dådet, men de indragna familjerna vet hur det ligger till. När Li Jishengs kollega, som var närvarande men inte själv skadade Cheng Shouyi, begår självmord läggs skulden på honom. Det här händer 1967, men får konsekvenser långt in i framtiden. Li Jiaxis pappa börjar avsky sin far och gör allt för att gå emot hans vilja. Han gifter sig med en kvinna som fadern tycker är fel för honom och lämnar så småningom sitt arbete på universitetet för att bli affärsman i Peking. Cheng Shouyis son utvecklas till en aggressiv och burdus man som dras in i olika skumraskaffärer och periodvis sitter i fängelse. Också barnbarnen, Li Jiaxi och Cheng Gong påverkas. De är båda övergivna av sina föräldrar och hamnar i farföräldrarnas vård. Li Jiaxis hem domineras av den oftast frånvarande farfadern, som helt går upp i sitt arbete på sjukhuset och mest verkar tycka att de andra i familjen är i vägen för honom. I Cheng Gongs hem är aggressiviteten mer påtaglig – hans farmor är en bitter och elak kvinna som ständigt råkar i luven på grannar och sjukhuspersonal. Hon och hennes dotter, Cheng Gongs faster, lever på det skadestånd sjukhuset betalar ut som kompensation för att Cheng Shouyi drabbades och ingen av dem vill egentligen att han ska vakna upp igen.

Barnen förstår inte så mycket av detta, de vet bara att familjerna är ovänner och att Cheng Gongs farfar är en ”grönsak” som ligger i en säng på sjukhuset. Så småningom får de veta att han är offer för ett brott, och då börjar de fundera på hur de ska kunna hitta förövaren. Cheng Gong konstruerar till och med en maskin som han hoppas ska kunna hjälpa honom att tala med farfaderns själ. Samtidigt ingår de två barnen i ett litet kompisgäng av utstötta barn, som ofta besöker det bårhus i det gamla fyrtornet där dådet ägde rum. Li Jiaxis far lämnar hennes mor och flyttar ihop med Wang Luhan, dottern till den man som begick självmord efter dådet. De binds samman av ångest och skuldkänslor, och förhållandet blir inte lyckligt. Li Jiaxis far dör i en bilolycka och Wang Luhan anmäler sig utan familjen Chengs vetskap som volontär på sjukhuset, för att sköta om Cheng Shouyi. När den förlamade Cheng Shouyi plötsligt försvinner från sjukhuset tätnar mystiken ytterligare.

Kokong visar tydligt hur kulturrevolutionens våldshandlingar lever kvar än idag, och hur generation efter generation påverkas just för att inget sägs rakt ut eller förklaras. Inte heller Li Jiaxis far berättar särskilt mycket om sitt liv för dottern – att han har varit involverad i demokratirörelsen 1989 är något man får utläsa mellan raderna och som Li Jiaxi inte förstår förrän hon är vuxen och – på god väg att bli alkoholist – söker upp den ene efter den andra av faderns tidigare bekanta för att ta reda på mer om honom. Den frånvarande fadern är hennes livs trauma. Också Cheng Gong är oförmögen att riktigt ta tag i sitt liv. På slutet syns dock en svag ljusning: både Li Jiaxi och Cheng Gong verkar vara på väg att frigöra sig från familjearvet. Var och en på sitt håll bestämmer de sig för att flytta söderut, till solen och värmen, där de ska kunna börja om på nytt.

Kokong är en lång roman på drygt 400 sidor och Zhang Yueran lyckas hålla spänningen uppe nästan hela vägen: Ska Li Jiaxis farfar avslöjas? Kommer han att få något straff? Kommer barnens vänskap att hålla när/om de förstår hur det hänger ihop? Berättelsen sackar lite på slutet och skulle ha vunnit på att strykas ner något och dessutom finns det vissa problem med berättartekniken (att vartannat kapitel berättas av Li Jiaxi och vartannat av Cheng Gong, i ett slags dialog med varandra), men det är ändå en av de bästa och mest intressanta kinesiska romaner jag har läst de senaste åren. Särskilt intressant är hur Zhang inte bara berättar om problemet med undertryckta berättelser och minnen från kulturrevolutionen utan också vågar visa att det finns liknande dolda minnen i nästa generation, från demokratirörelsen 1989. Det här kan hon förstås inte skriva rakt ut, men det finns där i texten för den som förmår tolka den. En vacker dag kanske också den historien kan berättas öppet i Kina.

Du är min lillasyster!

Peng Xuejuns 彭学军 prisbelönade kortroman Du är min lillasyster 《你是我的妹》 är en vacker och dramatisk berättelse för lite äldre barn som utspelas i Yunnan någon gång under tidigt 1970-tal. Berättaren är en 9-årig flicka vars mor skickas ut på landsbygden för att lära av bönderna, och tar med sig sina två barn. Familjen slår sig ner i en liten by vars befolkning till största delen tillhör minoritetsfolket miao. Även om livet i byn är hårt och fattigt i jämförelse med storstaden finns här mycket spännande att se och uppleva.

Berättaren och hennes syster (som blir kända i byn som "partijänstemannadöttrarna") hittar snart nya vänner, och större delen av boken handlar om A Tao, Persika, och hennes fem systrar: Persika Två, Persika Tre, Persika Fyra, Persika Fem och Persika Sex - som också kallas Mei, Lillasyster. A Taos far längtar desperat efter att få en son. De många döttrarna skyller han delvis på de blomstrande persikoträden som växer utanför huset och varje gång hans fru föder en ny flicka hugger han i vredesmod ner ännu ett av träden. Till sist finns bara ett av träden kvar - och då föds Lillasyster.

A Tao älskar alla sina systrar men har ett särskilt band till Mei. När föräldrarna kommer fram till att de inte har råd att behålla den lilla och bestämmer sig för att skänka bort henne till släktingar i en närbelägen by blir A Tao utom sig, men hanterar situationen som hon brukar: med värdighet och tålamod. När hon väl har lämnat Mei hos den nya familjen - som har fem söner men ingen dotter - bestämmer hon sig för att avstå från att gifta sig med sin stora kärlek, byskoleläraren Long, så att familjen ska få råd att ta hem Mei igen. Det är en enorm uppoffring och i bybornas ögon är den förgäves, för Mei har inte hunnit vara hemma särskilt länge förrän hon dör.

Du är min lillasyster är en bitterljuv och ibland skakande skildring av livet på landsbygden. Berättaren beundrar A Tao och lär sig mycket om livet, om syskonskap och om ansvar av henne. Men livet i byn är inte bara idylliskt och delar av berättelsen är riktigt obehagliga. Mei dödas av en flock vildsvin när hon ligger ensam hemma och sover, en scen som nog kan vara skrämmande för en känslig läsare. En annan av A Taos systrar är nära att drunkna när barnen leker vid floden och berättaren själv räddas från ett vildsvin av en gammal gumma som lockar med sig djuret i en fälla, men själv dör på kuppen.

Mestadels är det dock en berättelse om solidaritet, hjälpsamhet och om vad det betyder att vara en god vän och syster i hårda tider. Här finns också fina beskrivningar av miaofolkets vanor och seder, skildrade av någon som likt oss läsare är en utomstående som försöker sätta sig in i och förstå det som händer.

Peng Xuejun skrev också den fina boken Den magiska porten 《腰门》, som även den utspelas i Yunnan. Du är min syster kanske lämpar sig för barn som är några år äldre, eftersom den innehåller fler våldsamma scener än Den magiska porten, men båda böckerna är bra skildringar av by- och småstadsliv i sydvästra Kina.

Räven, farfar och jag

Jag måste tipsa om en riktigt fin kinesisk bilderbok som nu har kommit i svensk översättning: Räven, farfar och jag 《爷爷的打火匣》 av Xu Lu 徐鲁 (text) och Zhu Chengliang 朱成梁 (ill.). Boken har kommit ut på Natur & Kultur och översättare är Eva Ekeroth.

Räven, farfar och jag handlar om en liten pojke och hans farfar, men är också en berättelse om människans förhållande till djur och natur. Berättaren, som nu är en vuxen man, minns sin barndom och sin farfar som levde på landet, uppe bland bergen. Mest av allt minns han den finurliga räven som stal farfars tändstål och ställde till med en riktig eldsvåda ...

Författaren, Xu Lu, är en välkänd kinesisk poet, vilket märks i den fina texten och i översättningen. Illustratören Zhu Chengliang är också flerfaldigt prisbelönad konstnär. En fantastisk liten bok som är både rolig och sorglig på samma gång.